28-29 maj 2019

Ingen satellitrad

Efter att ha sett rapporterna om de 60 Space X-satelliterna på rad var jag nyfiken på om de fortfarande kunde synas tydligt. På heavens-above fanns förutsägelser som sa att de nu var mycket mer utspridda, men att man i alla fall borde kunna se tiotals samtidigt i ett band över himlen. Men det är nu den ljusaste årstiden, och klockan 23.50 var solen inte ens 10 grader under horisonten. Jag visste att satelliterna skulle passera strax under gamma Virginis och försökte ta bilder ditåt, men himmelsljuset var så starkt att jag bara med svårighet såg stjärnan (mag 2,7), medan satelliterna skulle vara omkring en magnitud svagare än så. Jag såg alltså inget med blotta ögat, och en närmare kontroll av ett bilderna visar inga uppenbara ‘falska stjärnor’.

För att ha en chans att se stjärnor på den ljusa himlen fick jag använda maxbrännvidd på Lumix-kameran (34 mm), och synfältet är därför för litet för att se en rad satelliter utspridda över himlen. En typisk 1s-exponering visar bara de ljusaste stjärnorna

och en DSS-summa av fyra är bara lite bättre. Eftersom det finns så få stjärnor att kombinera blir projektionen dålig i kanterna, med (falskt) dubbla stjärnor.

Jag höll mig kring Jungfrun, och två ytterligare DSS-bilder visar tydliga stjärnor ner till magnitud 6, men ingen rad av svaga satelliter.

Antingen var förutsägelserna gravt fel, eller (mer troligt) satelliterna svagare än beräknat.

Som tröst blev det i alla en premiärbild för säsongen av Jupiter nere bredvid Antares i Skorpionen

20-21 maj 2019

ISS bakom intressanta moln

Det var åtminstone halvklart när jag 22.52 såg ISS passera, och jag bestämde mig för vänta ut den även till nästa passage 00.28. (På de 96 minuterna går den ett varv runt jorden, som då verkar ganska liten..)

Det var en underligt svårbedömd grå himmel, där man ena stunden såg stjärnor som sedan plötsligt var borta. Jag fösökte testa ISO-värde och bländare på Lumix-kameran för att kunna exponera en hel minut, och hann inte kolla vad som egentligen fanns på bilderna. Här är jag beredd med en vidvinkelvy åt söder klockan 00.25, där åtminstone Arkturus syns tydligt.

När ISS passerar tre minuter senare är Arkturus nästan osynlig, och när satelliten lyser upp i en molnlucka är den bakom den stora granen…

När jag riktar om kameran och följer satelliten bort syns den tydligare nere bland träden, och bilden visar de lustiga molnbanden med en lucka under. Inget av detta syntes med blotta ögat, utan jag upplevde himlen som jämngrå(!)

 

16 maj 2019

LUMIX igång

Himlen var molnig, men jag kände att jag måste testa att jag äntligen fattat hur man får kameran att själv exponera mer än 1 sekund. Det var förstås inte så svårt, och genom att starta med kort självutlösare är man av med skakproblemet. Himlen var ljus både natuligt och av månsken, så med ISO1600 var 8 sekunder långt även vid f/4(34 mm). Det är förstås Lyran vi ser, med den dubbla epsilon nära till vänster om Vega

Med hela Svanen i fältet (f=22 mm) blir det så här på 10 s f/4

och så här på 15 s vid f/5,6

Jag hade kopplat bort funktionen för brusreducering (som består av att ta en mörkbild direkt efter bilden), och bruset är ganska tydligt här redan på 15s. Ännu värre ser det ut på en vidvinkelbild (11 mm f/5,6) exponerad 30 sekunder

och inte ens när jag försökte göra som jag brukar (subtrahera en mörkbild i bildbehandlingen) blev det bättre. Jag ska nog låta kameran sköta brusreduceringen i fortsättningen, även om det kräver dubbel exponeringstid för varje bild. Samma effektiva exponering får jag med ISO800 vid f/4, och det ser klart bättre ut.

Dessa långa exponeringstider (30 s f/4) i månsken ger ju ett förgrundslandskap som ser ut precis som på dagen

För att koncentrera sig på stjärnorna räcker 5 sekunders exponering

De lustigt strukturerade molnen tätnade alltmer, och inte ens en zenitbild visar mer än de ljusaste stjärnorna

 

 

15 maj 2019

Solfläck igen

Den sällsynta solfläck som syntes för en månad sen har överlevt och passerar nu för andra gången över solskivan. Jag passade på att jämföra bilder tagna genom C5-teleskopet och genom den lilla MAK90, båda med otestade solfilter. Den lilla bländaren (f/14) på MAK-teleskopet gör alla fläckar och dammkorn på kamerans detektor ovanligt störande, men man ser i alla fall fläcken tydligt

Det gamla C5-teleskopet har länge saknat solfilter (tappat och krossat…), så det är nygammal premiär för en trotjänare som varit med sedan 1972. Fokuseringen är oprecis, men efter några försök blev det en användbar bild där också, men med nästan lika mycket fula effekter av detektorskräp.

De mest störande ‘dammringarna’ kan man dock lätt retuschera bort, liksom den onaturligt blå färgen (från foliesolfilter):

13 maj 2019

En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.

 

 

11 maj 2019

Halvmåne igen

De spännande månfaserna (tunn skära) går fort förbi när vädret inte samarbetar. Nu hann månen bli nästan halv, och jag frågade mig om jag skulle observera eller inte. Den fina kvällen fick bestämma, lugnt och klart, och bara antydningar till årets första knott. Men solig dag kontra klar natt är en dålig kombination ur seeingsynpunkt, så i teleskopet såg det inte vackert ut. Jag vet dock hur långt Autostakkert+Registax kan kompensera och körde på både med och utan Barlow. Först här en 8 bilders översikt, sammanfogad med autostitch.

Sen envisades jag och tog sammanlagt 34 (90+ sekunders) filmer med Barlow för att täcka skivan även med det avsevärt mindre synfältet. Seeingen var markant dålig, och det krävdes ”aggressiv” wavelet-analys för att få användbara bilder. Täckningen lyckades i alla fall till 99% (har bara retuscherat bort två minimala hack i randen…) , och en autostitch av de 34 bilderna ser ut som den ovan, men har mycket större detaljupplösning.

Från den sammanlagda bilden kan man sen välja utsnitt friare, och få delbilder av valfritt område. Här t.ex. en serie längs terminatorn från norr till söder.

Seeingen var extra dålig i början, men vi ser Alpdalen och välkända kratrar som Aristoteles och Cassini. Librationen är mest sydlig, så man ser inte så mycket av området norr om Meton. Bergskedjan till höger om Cassini kallas M. Caucasus, och den långa skuggan visar en topp omkring 3700 m över slätten t.v.

Nästa bild visar förkastningarna kring Hyginus och Triesnecker

Det stora ringberget Hipparchus är med så här låg sol nästan lika tydligt som Albategnius, men det varar inte länge.

Av Walter ser man precis centralbergets topp belyst av solen, och längre ner Stöflers karakteristiska släta botten.

Månens sydpol ligger vid kratrarna Amundsen och Scott söder om Schomberger, men går inte att urskilja i detta komplicerade landskap. En lustighet är de tre kratrarna Clairaut, Pitiscus och Mutus som alla har två små kratrar inne i sig.

Ett annat välkänt område är Mare Nectaris, omgivet av trion Theophilus, Cyrillus och Catharina. Koncentriskt med havet finns längre ut den långa förkastningen ut från Piccolomini, Rupes Altai. Från Abulfeda startar också en lustig rad av små kratrar som går ända fram till R.Altai.

 

När det var rimligt mörkt efter midnatt tog jag också några premiärbilder med en ny liten kamera, Panasonic Lumix LX100, men utan att ha läst bruksanvisningen tillräckligt. Även med helt fel ISO-inställning (200!) blev det stjärnor på bilderna iaf, här först Jungfrun (Spica mitt i bild), med Korpens ”segel” nere t.h. Detta är maximal vidvinkel, så 25s exponering är tillåtet med fast stativ.

På 45s märks himlens rörelse mycket påtagligt, men man kan ana lite vintergata i Svanen.

Längsta brännvidd är 34 mm, och 28s exponering är förstås för långt. Vi känner igen Skorpionens huvud, men varken Antares eller Jupiter har ännu gått upp

Nästa klara kväll ska jag testa med större ISO!

29 april 2019

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ‘stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ‘fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.