13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

30 oktober 2017

Låg höstmåne mellan träden

På hösten kan man definitivt inte observera unga månar, och inte förrän den nått 77% belysning kunde jag observera en stund mellan träden i söder. Inte för att jag väntade mig några bra resultat, utan mest för att komma igång igen. Det var nästan ett halvår sedan jag observerade månen sist (5 maj), närmare bestämt sex (synodiska) månvarv, med månen 77% belyst då också(!). Däremot är librationen nästan precis motsatt, med västra randen ovanligt gynnad nu mot den östra då, så att skillnaden i belysning mellan då och nu för en viss krater motsvarar ungefär ett dygns månrörelse.

Seeingen var som väntat usel, men jag framhärdade med min vanliga typ av filmning genom SW200 (ca 1000 frames på 90 sekunder). Jag hann bara med områdena nära terminatorn, men man ser på denna bild av Mare Crisium att librationen missgynnar den belysta randen så att det åtminstone inte var någon miss att inte filma där.

Bilderna är alltså ganska halvdana, även efter AutoStakkert/Registax, men vi kan köra det vanliga varvet längs terminatorn från norr till söder:

Solen går upp över Philoaus (ett av de två centralbergen kan anas). Trots att den nordliga librationen är måttlig gör kombinationen med en stor västlig att de nordliga kratrarna Byrd och Peary syns tydligt.

För den karakteristiska Regnbågsviken är belysningen perfekt, och man ser de låga åsarna på Mare Imbrium.

En första bild av detta område lite ytterligare söderut tog jag omkring 19.34, och vi ser solen lysa upp Harbinger-bergen bortom terminatorn

En andra bild från 21.30 (i en annan trädlucka och med bättre seeing) visar tydligt hur solen nu når längre (ny topp i M.Harbinger, hela kraterranden i Gruithuisen)

Ett steg till neråt visar Copernicus långt från terminatorn, i stor kontrast till bilderna från 5 maj

Vi går vidare neråt

och kommer till en första bild av östra Mare Humorum med en halvt dold Gassendi, tagen 19.24

På en andra bild från 21.24 börjar resten av kraterranden inklusive ett centralberg också framträda, liksom fler små kratrar på Mare Humorum

Nästa bild är ovanligt dålig, och är med bara för att hålla kontinuiteten längs terminatorn, ner till Capuanus

och vidare ner på höglandet kring Tycho

där vi längst i söder har Clavius och Moretus

Jag avslutade med att försöka få en bättre bild av Copernicus, och här börjar man i alla fall ana storheten

 

28 oktober 2017

Komet ASSASN med SW200

Vädret var klart en kort stund, och komet ASSASN (C/2017 O1) råkade lägligt befinna sig i samma synfält som 4:e magnitudens alfa i Giraffen (Camelopardalis). Jag kunde därför lätt hitta fältet i SW200 och ta några bilder. För att inte riskera dålig följning begränsade jag exponeringstiden till 30 sekunder, men körde för att se något på bilderna med ISO3200. Det gjorde att jag faktiskt anade kometen redan vid teleskopet, dvs var helt säker på att jag hade siktat på rätt stjärna. Molnen kom dock fort, och jag fick bara ihop knappt 9 minuters total exponering under 12 minuters observation. På summabilden har ändå kometen blivit lite utdragen när den rört sig norrut under dessa minuter

 

Om man tar bara de första 6 resp de sista 6 bilderna i serien kan man se hur kometens ”kärna” på bara 8 minuter rört sig i förhållande till de svaga bakgrundsstjärnorna. Kometen är nu mycket ljussvag, och det här är kanske min sista observation av den

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

18 oktober 2017

Komet ASSASN med förhinder

Efter förra veckans telebilder av den svaga komet ASSASN (C/2017 O1) kände jag mig tvungen att nu försöka med Megrez-teleskopet. Det visade sig vara oväntat jobbigt, men en nyttig lärdom inför nästa försök, som förhoppningsvis kommer att bli med SW200.

Först insåg jag hur fel stativet stod, i stort sett orört sedan ett halvår, lyckligtvis ändå med Polaris anad i kanten av polsökarens synfält. Jag jobbade på med träplankor och klossar under benen tills jag åtminstone hade den centrerad (vilket den förstås inte ska vara), dvs inom en grad från polen. Så fokuserade jag utan stora problem och trodde att jag hade låst inställningen, dvs bekymrade mig inte mer för den så länge. Sen gällde det att hitta kometen, som faktiskt fanns på ett rimligt enkelt ställe att ‘stjärnhoppa’ till, med start vid Capella. Jag hade dock inte gjort något åt sökaren, lyckades inte ens säkert identifiera 6 magnitudens stjärnor och hamnade (som jag insåg) fel hela tiden. Det visade sig lättare att se stjärnor direkt i kamerasökaren, och framåt 22-tiden (från start 20.30) hade jag äntligen rätt stjärnfält och tyckte mig ana kometen på bilderna. Men säg den lycka…, nu kom dismolnen krypande, och jag beslöt efter fem bilder att pausa och prova vidare en timme senare. Då tycktes diset åtminstone ha flyttat sig bort från kometfältet, och jag tog tio bilder till innan jag packade ihop. Först när jag nu tittar ordentligt på bilderna ser jag hur dåligt fokuserade de är, vilket kunde ha passerat om det bara gällde utseendet (eftersom kometen ju är ett utsträckt objekt). Men det visar sig att DeepSkyStacker är kitslig även för detta, så att jag inte ens kan göra bra bildsammanslagningar…

Resultatet av kvällens möda blev alltså ett antal halvdana bilder, men tack vare molnproblemen fick jag en tidslucka så att kometens rörelse syns tydligt. Första summabilden (5,8 minuter) är från ungefär 22.01

En andra, bättre centrerad bild (5,3 minuter) är från ungefär 23.22

och man ser tydligt en liten skillnad i kometens läge relativt stjärnorna i närheten. Och om ovanstående bilder alltså inte är mycket att komma med så beror det faktiskt mest på kometen själv. Med tanke på instrumentuppgraderingen sedan förra veckan måste kometen faktiskt ha blivit klart ljussvagare, och jämfört med stjärnorna i närheten är den centrala kondensationen nu svagare än magnitud 11. En så liten komet brukar jag inte bry mig om, men när jag nu börjat följa den är den svår att släppa…

 

12 oktober 2017

Komet ASSASN, men svagt

Med månen borta och himlen klar testade jag igen med teleobjektiv (160 mm f/4) mot komet ASSASN (C/2017 O1). Jag såg inget genom fältkikare, och inget på bilderna medan jag tog dem, men kometen är precis där den ska i gränsområdet Auriga/Perseus. Här först på en 1-minuts enkelbild, där man också ser den öppna stjärnhopen NGC 1545

och här på en 6,5-minuters DSS-summa. Jag tog bilder med flera olika orienteringar/centreringar, och i detta fall klarade DSS inte att sammanföra dem utan att många stjärnor får dubbla bilder. Kometen har i alla fall blivit mycket tydligare

Jag visste att småplaneten nr 7 Iris skulle vara nära alfa i Väduren, och den hamnade precis innanför bildkanten

Jag lyckades också turligt fånga en svag Mira i en glugg mellan två träd

medan jag slarvade och siktade långt ovanför Uranus i Fiskarna. Där bredvid eta Psc ligger galaxen M74, som var så lik komet ASSASN att jag i första vändan försökte kombinera bilden med dem av kometen…

 

Sedan hade jag planerat för att filma månen tidig morgon, dvs jag hade ställt iordning SW200-teleskopet och steg upp klockan 5 med klar himmel. Då hade emellertid nätsladden till datorn halkat lite ur transformatorn utan att jag märkte det, så att datorn (med urladdat batteri) verkade mystiskt heldöd. Det blev alltså ingen månfilmning denna gång, tråkigt nog, eftersom jag nästan aldrig gjort goda observationer vid 46% avtagande fas…