23 november 2023

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Asteroider trots allt

Det var rimligt klart, och det jag framför allt ville ha svar på var om iOptron-batteriet skulle fungera normalt. Jag hade laddat det inne i värmen, men det var nog någon minusgrad ute. Jag hade den vanliga utrustningen, kamera+85mm-objektiv, och trodde att jag satt igång drivningen innan jag gick ut. Första 20s-bilden mot en nedgående Vega blev däreför en besvikelse, fortfarande stjärnspår!

Det visade sig att jag inte tryckt på påknappen, och resten av kvällen fungerade det helt OK, så i vart fall var batteriet inte allvarligt trasigt.

Man ser på träden att månskenet är starkt från en 85% belyst måne,  och en exponering mot Cygnus visar problemet

I bildbehandlingsprogram kan man förstås lätt dra ner ljusstyrkan drastiskt, och vi känner igen området kring variabeln chi Cygni, vilken dock nu är helt osynlig

DSS-programmet kan kombinera två exponeringar, men man ser fortfarande inte lägre än till ungefär magnitud 11, och chi är alltså klart svagare än så

Nästa fråga var om jag skulle kunna få några nya asteroidobservationer.  Jupiterfältet är i månskenet nästan oigenkännligt,  men observera att det här är Jupiter som ser ut som månen…

En kortexponering visar i alla fall lätt tre Jupitermånar, med Io (J1) dold närmare skivan.

Jag tog fyra bilder mot Jupiter, och efter kombination i DSS-programmet går det att få fram svagare stjärnor. Det var någorlunda lätt att få en jämförelsebild (sedan 18/11) för asteroiden nr 21 Lutetia

Nummer 119 Althaea är ljussvagare, men går precis att identifiera på dagens bild.

Bilderna från den 18/11 hade sina problem (många kortexponeringar) och bilderna nu den ljusa himmelsbakgrunden, så jag är mycket nöjd med att det öht gick att göra några jämförelsebilder. Jag siktade nästan på måfå på den ljusa himlen nedanför till höger om Plejaderna, som syns av denna mosaik som DSS fick till

Mitt i detta kunde jag sen då på flera bilder hitta de ytterligare asteroiderna från 18/11,  nr 144 Vibilia och nr 182 Elsa

Jag hann alltså verkligen fullfölja innan månen hunnit fram till fältet,  så jag är över förväntan nöjd och kan nu lugna mig någon vecka innan det är dags för fler asteroidbilder. (Både jag och datorn mår för illa av minusgrader, så det blir nog ingen filmning av vare sig måne eller planeter).

18 november 2023

av i Fast kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Klar stund, kass utrustning

När det efter mer än en månad åtminstone syntes en halvbra stjärnhimmel så strejkade iOptron-stativet…Jag hade laddat många timmar, men nu rörde det sig inte, utan Saturnusbilden med 30s-exponering blev med långa spår

Jag orkade inte sätta igång den stora kikarmonteringen, utan körde lite nödbilder med 4s exponering. (Jag borde ha hållit mig till 2 eller 3, men det fick alltså duga med 4). En 11-bilders summa är mycket fulare än vad en enkelbild hade varit, men bättre än första försöket ovan. Saturnus vände omkring 5/11 till direkt rörelse igen, och kommer kring 11 december att passera ovanför 42 Aqr igen.

Även på 4s hinner stjärnorna rita spår, som man ser på en uppförstorad bild av Jupiter med månarna på rad

Som syns av en 36s summabild var luften disig, och Jupiter får en extra ful halo. Nere till vänster syns stjärnan sigma Arietis som Jupiter passerade nära i september. Oppositionen var kring 2 november, och Jupiter fortsätter att röra sig åt höger året ut.

Nedanför Jupiter fanns asteroiderna nr 21 Lutetia och 119 Althaea.  De är svaga, men på förstorade utsnitt väl synliga.

Även Uranus har haft sin opposition (14/11). Den finns fortfarande bland oansenliga stjärnor i Väduren(Aries), men närmar sig de mer spännande  trakterna i Oxen (Taurus), se Plejaderna i kanten uppe till vänster…

I fältet ovan kan man också se asteroiden nr 144 Vibilia i en gynnsam opposition.  I ett lite förskjutet fält tog jag 15 bilder, och här finns även nr 182 Elsa och nr 65 Cybele. Cybele kan dock bara nätt och jämnt anas och får nog vänta.

Ett ytterligare fält visade igen Elsa och Vibilia, men tyvärr inte Cybele, så där fick jag inga fler observationer.

Mira har just gått upp bakom träden, fortfarande nära minimum i ljusstyrka. I det fältet finns asteroiden 287 Nephthys, även den ett gränsfall för synlighet.

Trots extrajobbet med en massa kortexponeringar är jag nöjd med några resultat från kvällen iaf. Frågan är om jag hinner få andrabilder av asteroiderna innan månen dränker allt? Det blir också spännande att se om jag lyckas med iOptron-batteriet nästa gång.  Förra säsongen fick jag med mycket krångel ersätta originalbatteriet, och det är illa om även det nya ger upp. Det signalerar nu att det är laddat, men sen vet man inte. Kyla är ett problem för både batterier och händer/fötter…

 

15 oktober 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning

Precis lagom 3 dagar efter att jag tog bilder av asteroiderna 135 Hertha och 140 Siwa blev det klart igen, och min första prioritet var att ta nya bilder av dem. Himlen var klar och jag visste var jag skulle sikta i gränstrakterna mellan Väduren och Fiskarna. På tre 30s-exponeringar kombinerade syns asteroiderna lätt, och jämförelsebilderna visar den tydliga rörelsen åt höger nära deras oppositioner. Så här enkelt kan det vara, när vädret samarbetar, men det är ovanligt.

Som en chansning tog jag en bild genom träd mot Mira på uppgång, och med ren tur syns den i en lagom lucka. Mira är på väg mot ett minimum, och lyser inte mycket starkare än sin optiska följeslagare. På samma bild fick jag oplanerat med några tydliga geosatelliter. Efemeriderna på theSky är inte helt perfekta, men med en lätt tidsjustering kan jag identifiera G1 som  “Intelsat 36” (eller 20)   , G2 som “COMSAT BW-1”  , G3   som “WGS10” och G4  som “WGS F2” . Utom dessa tydliga streck finns det flera svagare, vilket återspeglar att det mellan G1 och G4 i verkligheten ligger minst fjorton andra geostationära satelliter.

Sen bytte jag till det tunga 200mm-objektivet, och som vanligt hade jag problem att balansera och fixera det på den klena iOptron-monteringen. Med 4 sekunders exponering ser man två Jupitermånar tydligt

medan man med 1 sekund (och fult glapp!) ser även en tredje. Io (J1) är osynlig bakom skivan.

Hela 200mm-fältet är tomt på ljusstarka stjärnor, så Jupiter strålar mycket ensam

Sen upptäckte jag plötsligt att Algol såg påtagligt svag ut, och försökte få några ofokuserade bilder som skulle gå att göra fotometri på. Där (högre upp på himlen) var det ännu svårare att rikta och fästa kameran, och det blev något i den här stilen. Med stjärnorna som skivor ser man mycket tydligare skillnaden mellan den blåvita Algol och den mycket gulrödare och variabla M-stjärnan rho Persei.

Även med Saturnus slarvade jag. På en 8s-exponering med för liten bländare(5,6) kan man i alla fall tydligt se Titan och ana Rhea till höger om planeten.

Även det fulla 200mm-fältet är litet, och en 30s-bild ger ingen överblick. Det har också fortsatt glappat (eller polinställningen varit för dålig) så att stjärorna är små streck.

En andra huvudanledning att observera var ju fortfarande geosatelliterna, som borde synas tydligare med 200mm-objektivet. Just nu (22.42)  i riktning mot theta Aqr var de dock  inte alls särskilt påtagliga jämfört med dem jag såg vid Mira med 85mm-objektivet, även om man anar några fler än de två jag identifierat här

Jag tog några fler 20s-bilder, och efter knappt 2 minuter är vyn densamma, utom att satelliterna tycks ha rört sig åt vänster när himlen rört sig åt höger.

Sen siktade jag för högt i Fiskarna, och hamnade norr om det geostationära bandet. Lustigt nog fanns det dock även här,  vid den karakteristiska rektangeln 27-33 Psc, en geostationär satellit. Den syns här tydligt på en summa av två 20s-bilder, men fanns inte med bland de nästan 600 som theSky visar(?)

Sedan märkte jag att det började komma moln, och jag trasslade för att få fler bilder av Algol. Denna tyckte jag togs i en klar lucka, men sådant är förstås svårt att bedöma.

Enligt efemeriden borde Algols minimum inte ha kommit förrän ungefär 23.20, så den borde vara lite svagare nu (22.52) än på bilden ovan från 22.30. Fotometri kräver mycket mer data för kalibrering, men jag ska i alla fall försöka någon slags analys

Tillägg 18/10: De tidigare bilderna (från omkring 22.29) är lite för svagt exponerade för att ge bra värden för pi Persei. Med ett grovt medelvärde är Algol ca 1,58 magnitud ljusare, dvs ca V=3,11 med V(pi)=4,69, vilket verkar mycket rimligt. Variabeln rho Per ligger då på 3,53, också helt rimligt. Den sista bilden här ovan (från 22.52)  ger en nästan 0,2 magnituder ljusare Algol, vilket inte alls stämmer med ett minimum 23.20. Antingen är efemeriden gravt fel (minimum 21.30) så att båda observationerna är på den uppgående kurvan, eller troligare, molnen stör osynligt! Jag blir i alla fall sugen på att göra ett försök att observera ett minimum över minst ett par timmar. Nästa gång  7 november, min kl 20.50 eller 27 november min 22.33

12 oktober 2023

av i Driven kamera, visuella observationer och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Observationer trots moln

Lite efter fem gick jag ut för att se om månen och Venus skulle vara värda ett foto denna morgon, men de tunna drivande molnen molnen skymde den smala månskäran nere vid horisonten. Venus och Jupiter strålade fint, och trots att himlen borde varit mörkare än den 10/10 lystes den upp av dis och moln (som alltså bara lystes upp av Värnamos ljus).

Väderrapporten lovade uppklarning till kvällen, men när jag gick ut vid 22-tiden var moln och dis kvar. Det är just kring 12 oktober som jag sett geostationära satelliter bli mycket ljusare än normalt när solen speglas i deras solpaneler. Jag såg inget särskilt med blotta ögat, och inget direkt på kameradisplayen på de bilder (30s exponering) jag tog i det hyggligt klara området kring theta Aqr. Nu efteråt märker jag att jag på den sista bilden fick med ett starkt blänk (G1) som jag borde ha följt upp. När kameran följer himlen ritar geostationära satelliter karakteristiska korta streck i ett band över himlen. På bilden har jag markerat fyra streck till, men där finns i princip många fler. Synbarheten beror förstås på satelliternas verkliga storlek, men just nu alltså mest på hur solpanelerna är inriktade för att kunna ge solblänk ner mot jorden. G1 är troligen satelliten Astra 1KR, men Astra 1L ligger så nära att den inte kan uteslutas. G2 är den israeliska AMOS-17, G3 Echostar-21, G4 Eutelsat 10A och G5 Meteosat 11.

I en simplistisk modell borde ‘solkatten’ som speglas ner på jorden vara en cirkel (solbild) ca 350 km i diameter, som rör sig ungefär 150 km per minut, dvs blänken borde vara över på några få minuter. Detta tycks bekräftas av summabilden där vi har fyra successiva spår av G2 där  ljusstyrkan tydligt minskar från det högra(första). En liten del av ett G1-blänk har kommit med precis i kanten av bild 3, och man kan ana svaga spår under det starka som bör vara från Astra 1M och Astra 1N.

Detta med geosatelliterna är ju av föga astronomiskt intresse, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Saturnus kom med på en av bilderna

och på en förstoring kan man se månarna Titan och Iapetus.

Sen ville jag vänta en stund för att se om andra geosatelliter skulle bli synliga, och tog i stället bilder av två asteroider i närheten av omikron i Fiskarna. Nr 135 Hertha är lätt synlig på en enkelbild

medan nr 140 Siwa bara anas svagt på en summa av tre bilder

Diset gjorde Jupiter fullmånelik, men vi ser att den redan rört sig långt från sigma Arietis som den var nära kring den17  september.

Månarna råkar denna kväll alla ligga nära skivan, och är svåra att urskilja även på en kortexponering.

Lite till vänster om Jupiter hittar vi en anonym Uranus

När jag sen skulle gå tillbaka till fältet med geosatellier var där så mycket moln att jag gav upp och gick in igen.Totalt var jag bara ute i drygt en kvart, men att ta hand om och smälta bildernas innehåll tog som vanligt timmar…

10 oktober 2023

av i visuella observationer och märkt , , , | 1 kommentar

Vacker morgon (rekommenderad på Himlascener)

Det bästa får ju inte bli det godas fiende. Om man är för trött för att klä på sig och plocka fram grejor kan man i alla fall dra en jacka över sig och gå ut några minuter när man ser att himlen är klar. Med sommartid var det nattmörkt vid 05.30-tiden, och Venus strålade i öster under Regulus. Hade månskäran ytterligare ett stycke upp varit lite smalare (nu 19% belyst) hade jag hämtat kameran, men just en sån kontrastrik syn från stark måne till svag Regulus är ögat bättre på. I söder strålade Orion och vinterhimlen, och jämfört med månen och Venus verkade till och med Jupiter i sydväst lite dämpad. Efter att så länge ha sett Karlavagnen horisontell  i norr på kvällarna var det också spännande att se den uppsvängd mot vinterläget. En kort utflykt i natten som kändes mycket värd besväret.

5 oktober 2023

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

För disigt

Om det hade varit klart nog hade jag velat söka efter solblänk i någon geostationär satellit. Den 12 oktober för två år sen och den 11 oktober förra året såg jag ju flera, och det är intressant att kolla nu dag för dag när spegelgeometrin närmar sig. Men molndiset hade redan dragit in, och man ser först inga spår av några geosatelliter där de (praktiskt nog) skulle synts nära theta Aqr rakt ovanför Saturnus.

När jag kollar nogare kan jag i alla fall urskilja två svaga spår, och med theSky kan jag (kanske) identifera G1 som Eutelsat 7B, G2 som överlappande spår av Eutelsat  Hotbird 13F+13G. I området finns många andra satelliter, och det är alltså ännu inte en geometri som ger solblänk i större skala.

Med kameran utan drivning ger stjärnorna spår, men orimligt många ‘hot pixels’ gör det omöjligt att a priori urskilja de stationära satelliterna. Det går att identifiera fler när man har ‘facit’, men det är inte värt besväret

Jupiter blev förstås bara till en fullmåne i diset

men på en kortexponering kan man i alla fall urskilja tre månar. Ganymedes (J3) är dold ännu närmare den överexponerade skivan

Det var som sagt fel väder för denna utflykt, men jag kunde (som väntat) utesluta spegeleffekter så här långt från de kritiska datumen 11-12 oktober.

21 september 2023

av i Driven kamera, Megrez, Megrezfilm och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

15 september 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Disig uppföljning

Vädret är fortsatt svårbedömt, men jag såg stjärnor och chansade på en repris av asteroidkvällen den 13/9. En 8s-bild av Saturnus visar igen både Titan och Rhea

Vid Jupiter låg diset mycket tätare, och på en 30s-bild blir planeten mer än fullmånestor(!)

Med 2s exponering kan man titta genom diset och se månarna och sigma Ari i ett nytt mönster. Io (J1) är dold närmare skivan till vänster.

Asteroiden nr 77 Frigga låg denna kväll otrevligt nära en svag stjärna, men går bra att urskilja på en summabild som syns här tillsammans med gårdagens.

Även nr 81 Terpsichore var väl synlig på dagens och gårdagens summabilder

Chi Cygni börjar bli ljussvag, och vore utan sin röda färg svår att urskilja i vintergatsmyllret. Brännvidd 200 mm börjar vara minimum.

Innan den försvann bakom träden tog jag också en bild mot Norra Kronan. Den “återkommande novan”  T CrB ser bedrägligt oföränderlig ut, fast den har haft (1866 och 1946) och kanske snart igen kan få ett utbrott som gör den starkare än gamma, delta eller epsilon.

Här bytte jag till 85mm-objektivet och försökte sikta först mot nr 69 Hesperia i Vattumannen. Himlen var nu klart disigare, så Hesperia syns opraktist  svagt även på en 90s summabild. (Det hade varit bättre med 200mm-objektivet, men när det inte finns någon ljus stjärna i närheten är det för svårt att sikta.) Det är i alla fall ingen tvekan om att Hesperia nu syns som tredje stjärna i en rad där det var bara två stjärnor den 13/9.

Asteroiden nr 88 Thisbe var mycket ljusstarkare och syntes lätt ovanför diset, omkring 35 grader över horisonten

Men där ungefär gick nu en gräns, så att det kändes hopplöst att ens försöka sikta längre ner i diset mot de två återstående asteroiderna, 55 Pandora och 97 Klotho. Jag var fullt nöjd med detta utfall i alla fall, 4 av 6.

 

13 september 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Planetmånar och asteroider

Jag förväntade mig långt om länge en normalt klar höstkväll, och hade tänkt ta kamerabilder av några nya asteroider på min lista. Nummer 77 Frigga skulle vara lätt att hitta nära delta i Stenbocken, men med magnitud 12,5 tänkte jag att det var bäst att dra till med 200mm-objektivet. Jag hade dock knappt kommit ut förrän molnen började dra in. Jag hann också återigen märka hur lätt det är att rubba fokus på objektivet, men det blev till sist ett par användbara Saturnusbilder. Månen Titan har gjort ett halvt varv sen sist, och syns nu till vänster om planeten. Den näst största månen, Rhea, råkar befinna sig som längst åt höger, och syns också på denna förstoring av en 8s-bild.

Stjärnfältet i Vattumannen innehåller inga starka stjärnor, och Saturnus kommer fram till 2 november att bara sakta röra sig vidare åt höger.

Med 200 mm brännvidd syns Frigga vid delta Cap redan på en 30s enkelbild, och jag fick flera bilder ganska fria från moln.

Asteroiden nr 81 Terpsichore var lite ljusstarkare, och kan återigen ses i molnluckor på enkelbilder

Jag lärde mig ingenting av fokusrubbningen vid Saturnus, utan gjorde likadant vid Jupiter… (Kameran med 200 mm objektiv är otympligt tung, och det gäller att,  i mörkret,  skruva åt många skruvar för att den inte ska glappa på monteringen. Det är då lätt hänt att av misstag rubba fokuseringen.) En kortexponering (1 s) visar hur sigma Arietis förvillar bland månarna

medan en 15s-bild visar de fortsatta molnproblemen

I detta läge gick jag in och bytte till 85mm-objektivet, och molnen skingrades också lite oväntat. Nr 69 Hesperia skulle finnas nedanför till vänster om Vattumannens karakteristiska “vattenkrus”-asterism (gamma, zeta, eta och pi)

Den är för svag för att synas på en enkelbild, men finns här på ett utnsitt av en 4-bilds summa.

Sen trodde jag att precis missade nr 88 Thisbe, men den fanns med i underkanten av ett par bilder

Kring “rektangelasterismen” 27,29,30,33 Psc var det slutligen så trevligt ordnat att där förutom Neptunus fanns både 55 Pandora och 97 Klotho. Det är ingen tvekan om identifieringarna och blir lätt att göra detaljbilder av var och en i samband med ytterligare observationer.

Efter den första besvikelsen över molnen visade det sig alltså att jag fick alla de sex planerade asteroiderna på bild trots allt, så jag kan nöjt vänta på nästa fillfälle att ta upföjnngsbilder.

7 september 2023, morgon

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Komet C/2023 P1, Nishimura

SMHI hade talat om morgondimma och dis, men jag hade satt mobilen på väckning för att i alla fall ha en chans att få en bild av kometen Nishimura.  Det låg dismoln längs horisonten, men kändes lönt att gå ut och försöka. Kometen skulle ligga nära en ljus stjärna (epsilon) i Lejonet, och jag satsade direkt på kamera med 200 mm objektiv. Problemet var dels diset, dels att jag inte var ute tidigt nog. Himlen nära horisonten var så ljus att jag inte kunde urskilja några stjärnor alls. Jag tog en bild från trädgården som visade stjärnor, men jag kunde inte identifiera dem och uppfattade inte att även kometen fanns där! Denna första 10s-bild blev även den bästa och visar ett litet grönaktigt huvud med en ovanligt smal svans.

Jag bangade ur och bytte till 85mm-objektivet, och även den första bilden där (från en annan plats i trädgården) visade utan att jag förstod det rätt synfält.

I efterhand ser jag alltså att jag dels borde ha behållit 200mm-objektiv, dels borde ha stannat på gräsmattan, så kunde jag ha fått ihop en trevlig serie bilder. Jag visste dock att kometen sedd från gårdagens observationslats skulle ligga ungefär där jag då hade månen och Plejaderna, så jag klättrade upp dit i stället. Det kändes säkert att också se Venus, som lyste till synes helt ensam nere över horisonten.

Med längre exponering och lite förstoring kan man se att Venus faktiskt ligger nära alfa i Kräftan och (den förstås nu helt osynliga) stjärnhopen M67.

Kometen skulle synas till vänster och lite högre än Venus, och den är med på nästan alla bilder jag tog. Dessa är dock så kortexponerade (typiskt 6 s) att det är svårt att summera med DeepSkyStacker. Programmet känner igen för få stjärnor på den ljusa bakgrunden, och jag får kämpa för att få till några summor. Ett första lyckat exempel är denna av 11 bilder med totalt 64 sekunders exponering

men efter fler försök (10/9) kunde jag till sist summera 20 bilder med drygt 2 minuters total exponering. Detta utsnitt från den summan är då ett helt godkänt slutresultat, med tanke på förutsättningarna

Hade inte molnen varit där hade svansen synts ännu bättre, men jag är nöjd att inte helt ha missat denna intressanta komet. Den befinner sig nu bara 0,42 a.e. från solen, på väg mot ett perihelium så nära som 0,23 a.e. den 17 september. Tyvärr blir den nu snabbt svårare att se från Sverige, så detta var nog sista chansen för min del.