8-9 juli 2020

Fin komet, men liten…

Denna natt var i stort sett helklar, och jag cyklade till ett ställe med helt fri sikt mot norr och komet NEOWISE. Det som störde mest var nu de täta och ljusstarka nattlysande molnen som också var koncentrerade lågt i norr. Jag hade nästan glömt hur man använder Lumix-kameran för astronomi, men ett par vidvinkelbilder mot norr visar hur mycket ljusare de nattlysande molnen är än den redan ljusa himmelsbakgrunden.

På en bild med Lumixkamerans längsta brännvidd (34 mm) kan man ana kometen om man vet var man ska titta. Riktmärket ett tag till är Capella, som ju syns lätt även på ljus himmel.

För de ‘riktiga’ observationerna hade jag ett 200mm teleobjektiv på EOS-kameran, plus iOptron-monteringen som (i princip) följer himlens rörelse. På grund av de ljusa molnen kunde jag dock bara ta korta (<1 sekund!) exponeringar, och behövde inte försöka rikta in monteringen mot Polstjärnan (som knappast syntes på den ljusa himlen). Typiska singelbilder blev så här

men det är förstås intressantare att skära ut själva kometen, där man då tydligt ser att svansen är dubbel.

Detta var en summa av fyra exponeringar, jag experimenterar vidare med hur jag ska kunna addera fler utan stjärnor som referens.

Med 200mm brännvidd hamnar Saturnus utanför bild, men Jupiters månar blir ännu tydligare.

På en kort exponering syns alla på samma sida om planeten, om än i lite fel ordning

Precis när jag började spana efter kometen såg jag en vacker röd måne gå upp, men eftersom den var skymd av träd prioriterade jag kometen och försökte inte leta efter fri sikt mot månen också. Senare var den ju mer ‘vanlig’, en 85% avtagande måne bara. De iögonenfallande krararna uppe till höger är paret Atlas plus Hercules.

Jag ska som sagt försöka få ut mer av kometbilderna, men egentligen behövs ett lite större instrument, typ Megrez-teleskopet. Jag får experimentera med trädluckorna hemma på Granbacken…

För att visa de nattlysande molnen i mer detalj  gjorde jag med Autostich ett 7-bilds panorama. När de kanske snart försvinner blir det också lättare att observera kometen.

7-8 juli 2020

Inget kometväder

Kometen NEOWISE ska nu vara synlig, sent på nätterna, och jag var ivrig att få en första glimt av den. Efter att vid 1-tiden ha konstaterat att molnen var för tjocka gjorde jag ändå efter två, mot bättre vetande, en cykelutflykt mot bättre norr-horisonter. Det var redan för sent (ljus himmel!), men jag fick i alla fall ffg för säsongen se Mars, Jupiter och Saturnus, samt fina nattlysande moln. Jag kände mig dock ringrostig och tog många onödiga bilder eftersom jag inte kunde se kamerans inställningar i mörkret utan ficklampa (bara för att till sist inse att jag hade en pannlampa i fickan…)

Himlen var klarare mot söder, där Jupiter och Saturnus nu hela året finns nära varandra. De står dock otrevligt lågt i Skytten, under trädhorisonten hemifrån trädgården. Jupiters båda yttre månar (Ganymedes och Callisto) stod så nära varandra att de på dessa bilder med 85 mm objektiv sammanfaller till en tydlig ”stjärna” tätt till vänster om planeten.

Den röda Mars stod den 26 juni mycket nära stjärnan 27 Psc, men rör sig snabbt vidare åt vänster i Fiskarna.

Det låg svarta moln i norr som hindrade mig att se Capella, så jag kan inte säga exakt vart denna norrlucka vetter. Det syns bara en enda svag stjärna på bilden, och jag vet frustrerande nog inte vilken det är. Däremot ser man de ljusa nattlysande molnen tydligt. (Tillägg 9/7, jag kollade samma lucka 8-9/7 och tror nu att stjärnan är iot Aur. Det stämmer både med ungefärlig riktning och en antydan till röd färg, spektraltyp K3. Kometen befann sig alltså inte alls så här långt till höger)

När jag väl hittat pannlampan bytte jag till en plats med mer utsikt, men det var nu alldeles för ljust för att se stjärnor. Under de svarta ”vanliga” molnen syns alltså komplicerade ljusa formationer, s.k. ”nattlysande moln”. Dessa syns ofta under sommaren på höga latituder, och just i år är de ovanligt talrika och har synts längre söderut än normalt. De ligger upp till 80 km över jordytan, och består av iskristaller som intressant nog ofta kondenserat kring små meteoritpartiklar. Min kamera hade för litet synfält för att visa de storskaliga mönstren, men vi ser i stället komplicerade små strukturer.

Väderleksrapporten talar för att nästa natt blir klarare, så jag ska vara beredd igen.

1-2 juni 2020

Inte ens en liten SWAN…

Liksom förra gången jag spanade efter komet SWAN (C/2020 F8) kändes det hopplöst på en så ljus himmel. Med fältkikare syntes få stjärnor, men jag ville i alla fall ta några bilder även med 200mm objektiv. Det var lätt att sikta mot Capella, turligt nog, för mygg och knott är nu rejält jobbiga. Ävern med lågt ISO-tal (400) och f/4 kan man knappast exponera  mer än några få sekunder på denna sommarhimmel. Första bilden är en typisk 3s-exponering, och det är uppenbart att här inte finns någon ‘blotta ögat-komet’ i området mellan Capella och epsilon Aurigae.

På en 30s DSS-summa kan man gå in i detaljerna, och faktiskt urskilja 10:e magnitudens stjärnor. Kometens beräknade position är vid den markerade cirkeln, och där finns alltså ingenting ens så ljusstarkt.

Eftersom det ändå är så fel säsong kanske man inte ska gråta för mycket, så nästa större komet får gärna vänta till höstern åtminstone..

31 maj 2020

Riktigt smal Venus!

Den 29/5 misslyckades jag som sagt med Venusfilmningen, så nu blev det ett sista försök före konjunktionen med solen (3/6). Venus är nu redan inne i synfältet från SOHO-satelliten, och separationen när jag observerade på förmiddagen var inte mer än ca 5,5 grader.

Efter svårigheterna den 29/5 insåg jag att jag borde försöka skärma av solen bättre, och en hoprullad affisch som tubförlängning visade sig ge en klar förbättring. Jag kunde utan problem hitta Venus visuellt, och denna gång kunde jag också (med huvudet under ett tygskynke) hitta den på datorskärmen. Det kom dock hela tiden vindbyar som förstörde inriktningen av affischen, så bakgrunden lystes ibland upp lite extra. Seeingen var dålig, och filmerna visar en mycket smal skära  som reduktionsprogrammen har stora problem med. Huvudproblemet är att bakgrunden är så ljus att de smala hornen på skäran drunknar. Efter massor av trial-and-error har jag ännu inte förstått hur hur filmerna bäst ska behandlas, och små ändringar av reduktionsparametrarna ger ibland helt oanvändbara resultat. Här nedan är slutresultaten från sex olika filmer, och grundresultatet är i alla fall ganska likt för fem av dem. Nummer två i övre raden ger helt oklart varför en mycket tydligare skära, trots att exponeringen är oförändrad och antalet bilder bara hälften av de fyra följande?! Jag är i alla fall väldigt nöjd med att ha kunnat observera Venus så nära solen!

 

 

 

 

29 maj 2020

Fin halvmåne

Kvällen var så fin att jag tyckte jag måste utnyttja den till något, och då var det månen som stal showen. Tidigare på dagen hade jag med möda lyckats få in Venus i Megrez-synfältet, trots närheten till solen (8,4 grader) och passerande moln. När jag sedan skulle filma kunde jag dock inte hitta den på datorskärmen. Det är fokuseringen som i primärfokus (f/6) måste vara perfekt, och på den ljusa bakgrunden missade jag den smala skäran trots flitiga försök. Nu på kvällen tog jag revanch genom att i godan ro filma månen. Dvs inte helt i ro, eftersom de första myggen och knotten också hade kommit. Det var inte så illa som det kan vara, men jag nöjde mig med ganska få filmer. Vilka jag sedan inte kunde hitta på datorn?! Av någon anledning hade programmet backat till default-platser som jag aldrig använt, medan jag tippade på tillfälligt datorfel och trodde att filerna var helt borta. När inga filer skrevs även vid nästa filmsejour 31/5 gick jag till botten med saken och  ‘hittade’ dem på det konstiga stället. Så nu har jag filmer från båda tillfällena att reducera, men för månen gick det ganska lätt med en standardgång Autostakkert+Registax+PaintShopPro. Det spännande är om jag har lyckats täcka hela månen, så att Autostitch ger en fin mosaik? Svaret blev ja denna gången, inga fula hack…

För att vara tagna med lilla Megrez-teleskopet är även tre detaljförstoringar intressanta. I norr har vi t.ex. de stora kratrarna  Aristoteles och Posidonius, och vi ser Alpdalen preics på terminatorn. Berget Piton ute på Mare Imbrium är ensamt solbelyst.

På nästa avsnitt neråt kan vi lägga märke till trion Theophilus,Cyrillus och Catharina, vilka ännu syns tydligt väster om Mare Nectaris. Belysningen är också den rätta för den välkända ‘rännan’ förbi Hyginus

Librationen gynnar de södra delarna av månen, så att t.ex. kratrarna Scott och Demonax mot vanligheten syns tydligt. Från Piccolomini utgår den slingrande Altai-förkastningen, som man kan följa ände upp till Catharina (se bilden ovan).  Den stora kratern Stöfler känns lätt igen med sitt släta lavafyllda inre.

Även om jag observerat liknande faser med bättre upplösning (SW200) tidigare, så blev det trevliga månbilder att lägga till samlingarna.

23-24 maj 2020

Ingen komet SWAN!

Jag hade fortfarande lite hopp om att kunna se något av komet SWAN (C/2018 F8) när den väl kom över min trädrika nordhorisont. Det hoppet har jag nu släppt, efter att ha misslyckats både med att se den visuellt (10×50 fältkikare) eller på kamerabild. Grundproblemet är den ljusa himlen. Ännu 00.20 var solen bara 11,5 grader under horisonten i norr, med kometen nästan rakt ovanför. Med 85mm f/4 objektiv kunde jag bara exponera ungefär 3 sekunder, och fick då bilder med tydliga stjärnor ner till magnitud 6 ungefär.

Eftersom jag knappt såg några stjärnor alls i kameran var jag osäker på när sikten mot kometen skulle vara fri, och tog bilder med långa mellanrum. En summa av sex 3s-bilder visar därför trädtoppar i sex upplagor, men egentligen inte så mycket mer av himlen.

Kometen borde ha synts strax till vänster om HIP 17932, men där syns med denna utrustning ingenting. Om några dagar står den ännu lite högre, på sin väg mot Capella, som man ser här på en hopfogning av två bilder (med det så nyttiga Autostitch-programmet).

Jag ska försöka även med 200mm objektiv, men helt klart blev varken C/2019 Y4 ATLAS eller C/2020 F8 SWAN de ljusa kometer som man ett tag trodde.

22 maj 2020

Venus och (knappt…) Merkurius

Igår och idag befann sig Merkurius och Venus bara en grad från varandra på himlen, och jag trodde att jag därför ganska lätt skulle kunna hitta Merkurius via Venus. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag anat, och bara efter flera timmar kan jag nu ana Merkurius på några bilder…Grundproblemet är förstås att de två planeterna befinner sig bara 20 grader från solen, så att himmelsbakgrunden är extremt ljus, samtidigt som solen stör observationerna. Jag började med att filma Venus, med Megrez-telsekopet och den gamla välfungerande kameran. Det verkade gå helt enligt plan, men sen blev det ändå konstigheter i reduktionerna. Åtminstone en bild blev bra iaf, och vi ser hur fasen nu bara är ca 5% när Venus kommer allt närmare på väg mot solen innanför jordbanan.

Sen försökte jag spana visuellt med låg förstoring (24x), men lyckades inte hitta Merkurius trots att Venusskäran förstås var intressant stor och tydlig.

Ännu värre blev det med den vanliga EOS-kameran. Jag kunde inte se Merkurius i sökaren, och kunde alltså varken peka eller fokusera. Gången blev i stället att först fokusera på ett ungfär mot den fläcklösa solen, sedan peka mot Venus i stället (via telsekopets skalor), byta till visuellt okular (med annat fokus) och kolla att Venus låg rätt, sen byta till kameran och fokusera ungefär på en millimeterskala. Jag märkte också snabbt att alla exponeringstider över 1/4000 sekund bara visade en överexponerad himmel. Mellan experimentserierna gick jag in till datorn med minneskortet och kollade, och så ut igen och göra om.. Kort sagt, med alla missar och stickspår tog det 87 exponeringar för att få en handfull med en anad Merkurius…

Solen var ju som sagt bara ett mellansteg, och som (sedan månader) fläcklös svår att fokusera

Först använde jag min vanliga coma-korrektor som minskar brännvidden till futtiga f=360 mm. Utom de vanliga dammfläckarna visar den också en extrem vinjettering mot ena kanten som jag inte varit medveten om. En av de bästa bilderna är direkt från kameran fortfarande överexponerad (trots 1/4000 s), men man ser i alla fall tydligt Venus lilla skära

Genom att luskolla och justera ljus och kontrast kan man sen faktiskt just på denna bild hitta också Merkurius, men den gör inte mycket väsen av sig. Diametern (6″) är bara en tiondel av Venus, så den ska i denna skala bara vara en prick

Sen övergick jag till bilder utan coma-korrektorn, men fortfarande bara kort brännvidd (f=430mm). Man ser samma skräpfläckar, och troligen en solreflex till vänster i fältet. Merkurius finns där i alla fall, i rätt läge i förhållande till Venus.

Merkurius finns med på ytterligare några bilder, men jag har sällan fått jobba så mycket för ett så oansenligt resultat.  Det är i alla fall roligt att beväret lönade sig, Merkurius fanns där den skulle!

Naturligtvis hade det varit smartare att ta en bild efter solnedgången, men min nordvästhorisont är ovanligt dålig för ändamålet, dvs där syns bara en massa träd…

18 maj 2020

Venus igen

Jag har haft otur med moln som stört annars klara dagar, och nu var det likadant igen, soligt men moln som snabbt drog upp. Jag tog chansen i alla fall, och trots att Venus nu är bara 23 grader från solen var det inte svårt att hitta den visuellt i teleskopet (Megrez). För att inte tappa bort den igen började jag filma utan Barlow, och planeten är nu så pass mycket närmare jorden att man får en hygglig bild av den smala skäran med bara 430mm brännvidd.

Seeingen var som vanligt usel, men det kändes ändå lönt att försöka med Barlowlins, som ökar brännvidden till ca 1000 mm. Bilderna blev bara marginellt bättre, med dålig skärpa på ‘hornen’

men de visar den snabba utvecklingen sedan 6/5. När jag fortsatte att filma genom tunna moln blev resultatet sedan intressant oanvändbart, med en märkligt deformerad Venus…

 

6 maj 2020

Venus smalnar

När den nya kameran inte vill fungera så får man fortsätta med den gamla…Trots en del irriterande moln kunde jag göra en ny serie Megrez-filmer av Venus, som visar hur fasen smalnat av märkbart sen förra filmningen 21/4.

Tre olika bildserier med lite olika bildbehandling ger lite olika resultat (fastän motivet är identiskt!), och kanske den första (bredaste) skäran är den mest realistiska.

3 maj 2020

Månen med gamla kameran

Denna kväll, med en fin måne att testa mot, ville Skyris-kameran inte alls starta. Det var likadant med båda de två styrprogrammen som jag använt, ”Kameran inkopplad, men ger ingen bild”….Jag har flera gånger innan haft detta problem, men då har det hjälpt att koppla ur och koppla in den igen, men alltså inte nu. Jag vet inte om jag ska skylla på kameran eller anslutningskabeln, eller att datorn börjar bli gammal, men när jag till sist provade med den gamla iNova-kameran fungerade allt som vanligt. Månen var fin, seeingen hyfsad, så jag försökte täcka ytan. Efter analys med Autostakkert/Registax och PaintShopPro fick jag 13 delbilder som Autostakkert kunde sätta ihop till en snygg mosaik (bortsett från ett retsamt hack i kanten…)

Eftersom filmningen trots allt gjordes bara genom det lilla Megrez-teleskopet (72mm öppning, 430mm brännvidd) kan man inte jämföra med mina ‘vanliga’ filmer genom SW200-teleskopet, men det kan ändå vara trevligt att se på lite mer detaljer.I norr har vi den vanliga vyn med Plato och Regnbågsviken (S. Iridum), men librationen är sådan att Meton och Scoresby hamnar när randen.

Mitt på skivan är Copernicus fortfarande mycket tydlig, liksom en skuggfylld Kepler. Strax bortanför Harbinger-bergen men ännu osynlig i skugga finns Aristarchus.

Längre söderut ser vi ”Vätskornas Hav” (Mare Humorum), med den stora kratern Gassendi vid randen. Bullialdus känns lätt igen på sina två mindre grannkratrar, och utnsittet når ner till Tycho.

Om librationen i norr var ogynnsam låter den i söder Clavius och Moretus synas bättre än vanligt, och visar t.ex. kratrarna Schomberger och Boguslawsky.