14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

 

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. inte så bra ut längreblir spännande att se vad jag till sist kan få fram av filmerna, men reduktionerna kan dröja ett tag. Fortsättning följer…

6 januari 2021

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga ”skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. ”Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.

19 december 2021

Klar kväll

Jag vet ju att kameran är notoriskt dålig på att återge skymningsbilder med starkt ljus vid horisonten och mycket mörkare himmel högre upp, dvs de för oss just nu så vackra kvällsvyerna med tre planeter. Men ändå, här är dagens försök med 20 mm vidvinkelobjektiv. Om man ska se Jupiter och Saturnus tydligt hamnar alltså Venus nere i det överexponerade

Det var aningen bättre med lite kortare exponering. men mycket långt från hur fint det är med blotta ögat

Sen försökte jag ta några snabba bilder med 200mm teleobjektiv, här först Venus skära

Alla bilder är överexponerade och med lite skakoskärpa, men att fasen är en skära är ju tydligt i alla fall.

Med lång brännvidd kan man se stjärnorna vid Jupiter även på en ljus himmel

En ful detaljbild visar (nästan) fyra månar, en svag Callisto tittar fram till höger om Ganymedes

Även kring Saturnus kan man se stjärnor, liksom den stora månen Titan

Kvällen dominerades senare av en nästan full måne, som jag inte försökte överlista.

 

 

16 december 2021

Suddig Jupiter

Till omväxling var himlen nästan helklar, med bara lite månupplyst dis, och jag chansade och satte igång SW200-teleskopet. Venus lyste starkt nere i det starka skymningsljuset, och jag (plus 12-årigt barnbarn) kunde med 50x förstoring se den stora skäran. Trots att Jupiter stod betydligt högre kändes det som seeingen där var minst lika dålig som för Venus, så vi tröstade oss med månen (95% belyst) som ju alltid imponerar mest visuellt.

Men det var Jupiter jag ville filma, eftersom där skulle finnas en månskugga, och där månen själv (Io) så småningom skulle lämna skivan. Seeingen var som sagt radikalt dålig, och varje försök att fokusera en ren chansning, så jag insåg från start att det inte skulle bli några höjdarbilder.  De första reduktionsförsöken med AutoStakkert misslyckades sedan av någon anledning totalt, så att jag bara fick fram stora ovala blaffor utan försök till registrering. Jag anar inte varför, för vid nästa omgång försök kör det i alla fall, men med sorgligt dåliga resultat. Jag tyckte septemberbilderna var dåliga, men nu får jag inget ens i närheten av dem.

De första filmerna (utan Barlow) visar ett tydligt ekvatorsband, och med överexponering plus grov bildbehandling kan man se tre månar bredvid skivan. (Io med skugga är osynliga på själva skivan.)

Sen körde jag med Barlow, men fick knappast fram mer detaljer. Här tre bilder från 17.24, 17.26 resp 17.31. Bara med mycket god vilja kan man ana att Ios skugga syns komma in från  vänster, norr om det svaga södra ekvatorsbandet.

Seeingen blev sedan bara sämre, och det är åter bara mycket tveksamt om man säger att man ser skuggan mer mitt på skivan på de tre bilderna från 18.05,18.07 och 18.09.

På den sista bilden från 18.17 har Io just lämnat skivan, men är i denna seeing ganska osynlig. (Den högra bilden är samma som den vänstra, bara ljusare.)

Jag har ofta varit med om att bildbehandlingen trollat fram oväntat mycket trots att seeingen verkat usel, men denna gång blev det tvärtom mycket sämre än förväntat. Nu blir det inte fler försök på Jupiterfilmning denna säsong.

6 december 2021

Smålandsvinter: mest moln med en lucka ibland

På morgonen hade jag hoppats att det skulle klarna medan det ännu var mörkt nog att se komet Leonard, men uppklarningen kom tre timmar för sent. Sen var det en del sol under dagen, men  mulet igen i skymningen. Vid 19-tiden såg jag stjärnor och gick ut med kameran på vinst och förlust. Snarast förlust dock eftersom det var -7 och en isande vind, plus att himlen fortfarande var ganska disig. Det blev en kort utevistelse, men som vanligt ändå upplivande med en riktig stjärnhimmel.

Jupiter var nästan dold i dis, men man ser tre månar fint uppradade på ena sidan

Det var ganska klart över Svanen, så jag tog ett par bilder. Den med chi Cygni i centrum fick fula stjärnor (glapp eller skak), men på denna fanns chi turligt med i kanten. Den är nu på väg uppåt i ljusstyrka, och går som synes av detaljförstoringen åter lätt att se på 85mm kamerabilder.

Sen tog jag bara tre bilder mot asteroidfält, och fick faktiskt helt användbara bilder. Mot 85 Io siktade jag för lågt, men Io finns med uppe i kanten, och bilden är faktiskt av betydligt bättre kvalitet än den från 29/11, som syns av jämförelsen nedan

Nr 42 Isis syns tydligt på denna bild mot Oxens hornspets zeta Taur. Jag trodde den var svår att se på bilden från den 29/11, men det gick bra som igen ses av detaljjämförelsen

Till sist var det nr 17 Thetis (som är den sista med nummer under 20 som jag ännu inte fått två bilder av). Åt det hållet på himlen var diset mycket upplyst, och bara efter rejäl bildbehandling kan man se stjärnor.

Jag trodde det var Thetis som syntes, men mest är det en 11 magnitudens stjärna med en svagare Thetis precis till höger. När jag kollar bilden från 29/11 ligger Thetis även där nästan precis ovanpå en svag stjärna, så tyvärr, en jämförelsebild kan fortfarande inte otvetydigt visa Thetis…

Efter mindre än 10 minuter var sessionen avslutad, men som synes med intressanta resultat.

 

 

 

2 december 2021

Kvällsvyer

Efter snön kom en klar tidig kväll med tre planeter, men himlen var ännu så ljus att det inte blev mycket till bilder. Jag hade zoomobjektiv (17-85 mm) för att kunna få lite större synfält, och med maximal vidvinkel får man precis som i verkligheten anstränga sig att hitta Saturnus på bilden. Här är även Venus svår att se nere i horisontljuset, medan den i verkligheten förstås dominerade helt.

Med mer lagom bildvinkel (26mm) ser man nu bättre den fina trion, Venus vid horisonten, Jupiter uppe till vänster, och Saturnus i mitten.

För att se stjärnor på en ljus himmel kan man öka brännvidden, men nere vid Venus är det ändå ganska chanslöst. Här på bilden syns i alla fall en ensam stjärna, pi Sagittarii i ”Teskeden”.

Jupiterbilden visar några fler stjärnor, och man ser att planeten fortsatt att röra sig åt vänster

Men naturligtvis är det fel tid att observera stjärnor med solen bara 8,4 grader under horisonten, enda anledningen var ju att se Venus också. Så när Venus snart försvinner i träden var det dags att gå in igen.

Sen hade jag annat för mig, och när jag väl tittade ut vid 22-tiden var det helt mulet igen…

 

29 november 2021

Luckor  i novembermolnen

Efter en klar eftermiddag var även den tidiga kvällen ovanligt vacker. På en annars tom himmel lyste Venus starkt i det rosa ljuset nere vid horisonten. Kameran har som vanligt svårt att göra sådana scener rättvisa, och bilden med 85mm objektiv har också för litet synfält.

När det sedan mörknade hopades tyvärr också dismolnen, och jag gav tills vidare upp observationsplanerna. Man ska dock aldrig ge upp helt, och efter 21 klarnade det faktiskt (tillfälligt). Det var jobbigt kallt, minusgrader plus vind, så jag skyndade mig att ta några få bilder.

Först gällde det andrabilder av de två asteroiderna Nysa och Isis som jag hade fångat på en förstabild den 11/11. De fanns återigen i samma 85mm-fält, men jag hade råkat blända ner för mycket, och inte ställt in stativet ordentligt, så flera bilder med omkring 40 sekunders exponering är alla av dålig kvalitet. Nr 42 Isis är knappt urskiljbar, och har dessutom rört sig så långt att den nya positionen inte fanns med på bilden från 11/11, så den får vänta på bättre bilder. Nr 44 Nysa är ljusstarkare och syns tydligt.

Den har rört sig långt ”bakåt” på 18 dygn, som syns här på detaljjämförelsen

Sen testade jag att sikta mot ett ytterligare fält med två asteroider, 17 Thetis och 32 Pomona. Båda har en magnitud närmare 12, och syns bara nätt och jämnt, så även där ska jag nog vara omsorgsfullare vid nästa bildförsök.

Nedanför Aldebaran befann sig så den luriga småplaneten nr 85 med namnet Io, som alltså inte ska förväxlas med Jupitermånen med samma namn! Den är också ljussvag, men syns utan tvekan på bilden.

Till sist blev det också en bild av Mira, innan jag flydde tillbaka in i värmen…

21 november 2021

Luckor i molnen

Återigen var förutsägelsen om en klar natt överdriven. Jag hade satt igång ’stora kikaren’ med tanke dels på Jupiter tidig kväll och månen efter 22 eller så, men det var moln i vägen för båda. Vid 19-tiden tog jag i alla fall den vanliga kameran (85mm objektiv) på iOptronstativet och försökte sikta i molngluggar. Det lyckades i alla fall delvis, och vi ser först Jupiter nu väl till vänster om 45 Cap.

På en förstoring anar man tre Jupitermånar,samt stjärnan HIP 107567 som Jupiter passerade åt andra hållet i september.

Sen var det lite luckor också nära Harmonia, och med lite tur kunde jag nu (efter många tidigare misslyckanden…) faktiskt få den på flera olika bilder, varav denna var den tydligaste.

På nästan 3 veckor sedan den första bilden kunde Harmonia ha rört sig otrevligt långt, men eftersom den just gjort svängen från retrograd till direkt rörelse efter oppositionen i slutet av september fanns den kvar i samma område så jämförelsebilden är tydlig

Saturnus har nästan försvunnit i horisontträden. Den rör sig bara sakta åt vänster bland stjärnorna i Stenbocken.

Den sista roligheten blev den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,6 grader). Det har växt upp en massa björkar på kalhygget jag observerar ut över, men här syns stjärnan i alla fall tydligt.

Man kan jämföra med en bild tagen från ungefär samma plats i november 2018. Tallarna vid horisonten är desamma, men då var hygget ännu tomt.

Jag var igen inte ute mer än en kvart, men varje klar lucka i novembergråheten kan räcka långt.

17 november 2021

Månsken!

Jag såg förstås månen, och tog den som tecken på att det faktiskt klarnat upp mot kvällen som förutsagt. Planen var att i alla fall försöka ta den där bilden mot asteroiden nr 40 Harmonia, men när jag kom ut och såg den disljusa himlen insåg jag att det nog var kört. Jag tyckte ändå att jag skulle ta en bild mot Hyaderna (med Ceres), och kunde i alla fall med ögat urskilja och sikta mot Aldebaran. Kameran verkade först (orsak okänd??) alldeles död , och när sen första bilden kom fram som en helvit skärm var jag övertygad om att det var något gravt fel. Först när jag märkte att jag (efter att ha minskat exponeringstiden) faktiskt kunde urskilja Aldebaran i det vita förstod jag att det inte var kameran som var problemet utan verkligheten… En lite disig himmel upplyst av månsken är extremt ljus, även med mycket mindre än normal exponering.

Den praktiska frågan blir sen hur mycket information som finns dold bakom det första intrycket.  Här är den obehandlade första bilden (20s f/3.5)

och här en något vettigare (10s f/4), men fortfarande inte av en natthimmel!

I bildbehandlingsprogram är det dock lätt att minska ljusstyrkan och öka kontrasten, vilket ger fula men i alla fall användbara bilder där man känner igen Hyadernas V. Det är tydligt att månupplysningen kommer från höger.

På en förstoring hittar man lätt Ceres, och faktiskt stjärnor ner till magnitud 10,5.

Jämförelsebilden visar sen Ceres rörelse på 6 dygn, så kvällen var inte helt bortkastad.

Jag borde kanske ha försökt även på Harmonia, men problemet var att sikta rätt. När jag misslyckats flera gånger även på mörk himmel var chansen inte stor att jag kunnat hitta rätt i mjölken…

11 november 2021

Sen uppklarning

Jag hade hoppats kunna gå ut tidigare, men ännu vid 22-tiden låg det otrevligt dis längs horisonten och en bra bit upp. Så det blev igen bara några halvhjärtade kamerabilder, där jag missade den viktigaste, en andrabild av småplaneten nr 40 Harmonia. Precis som flera gånger tidigare siktade jag för högt, så att planeten hamnade under bildens nederkant. (Ändå försökte jag säkra genom att ta en andrabild lite lägre än den första…).

En bild som var omöjlig att missa var i alla fall Ceres mitt inne i Hyaderna

På en bild av Oxens vänstra hornspets (zeta Tauri) finns två svaga asteroider, nr 42 Isis och nr 44 Nysa, som jag får försöka få till lite bättre exponerade jämförelsebilder av så småningom. Det svaga suddet M1 är förstås den berömda Krabbnebulosan.

Jag var helt klart inte särskilt koncentrerad när jag tog mina få bilder, eftersom jag t.o.m. lyckades missa Uranus mellan Aries och alfa Ceti. (En bild med Aries, en bild i Cetus och miss på mellanläget…). En bild jag mer sällan missar blev till sist den röda variabeln Mira. Ljusstyrkan är på väg att minska, men den bör fortfarande vara synlig för blotta ögat på en mörk himmel.

Jag trodde som sagt att jag tagit bilder av både Harmonia och Uranus, och gick in igen efter mindre än 10 minuter. I efterhand märkte jag att jag borde ha framhärdat, eftersom uppklarningen tydligen fortsatte. När jag tittade ut vid 4-tiden var det helklart, och jag kunde se Sirius för första gången denna säsong.