9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

7 januari 2018

Mars, Jupiter och inget mer…

Just denna första klara morgon på länge befann sig Mars och Jupiter som närmast varandra, bara ca en halv måndiameter. Paret befann sig också nära den trevliga dubbelstjärnan alfa i Vågen, Zubenelgenubi. Jag började ta bilder med 190 mm teleobjektiv, men märkte att jag fick en konstig dishalo runt Jupiter som jag inte såg på himlen. Mars är ännu mycket ljussvagare än Jupiter, men den ökar stadigt och kommer kring oppositionen 27 juli att vara den starkare. Jupiters två yttre månar smälter samman till ett stjärnlikt objekt, och man ser tydligt de två komponenterna i Zubenelgenubi.

Jag tror det måste varit kondens nånstans i själva objektivet(??), i vart fall bytte jag till normalobjektiv som bättre framhäver hur nära planeterna var till varandra. Här först 25 mm vidvinkel, där man ser planetparet i Vågen nedanför till vänster om Jungfrun med Spica. Uppe till höger utanför bilden befinner sig en 67% belyst måne som lyser upp himlen lite extra.

Egentligen är en vanlig 50 mm-bild (30 s exponering) mest realistisk

Efter en ganska klar dag följde åter en klar kväll, och jag gjorde mig beredd att sätta upp ‘stora kikaren’ på sitt stativ. Jag har lite lättsinnigt låtit det stå kvar ute under en tunn presenning, och när jag nu kopplade på strömmen hände ingenting. Jag vet inte var felet sitter, men motordriften fungerar alltså inte, och därmed är all fotografering omöjlig. Ett snopet slut på kvällen…

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.

12 december 2017

3200 Phaeton (med nöd och näppe…)

Under några dagar har man goda möjligheter att observera den ovanliga asteroid/kometen Phaeton. Denna lilla (ca 5km) asteroid upptäcktes så sent som 1983, och man fann att banan mycket nära motsvarar den för meteorer i Geminidsvärmen. Den logiska tolkningen är alltså att meteorerna är stoft från Phaeton, vilken dock aldrig visat några kometliknande gasutbrott. Banans perihelium är dock bara 0,14 a.e., och den starka upphettningen nära solen ger troligen ändå upphov till stoftutbrott. ”Närpassagen” av jorden sker nu på 15 miljoner km (0,10 a.e.) avstånd, men det räcker för att man lätt kan se och fotografera den genom måttligt stora teleskop.

I alla fall, efter en helmulen dag förutsades en möjlig kort uppklarning före nästa mulnande, och vid 22-tiden såg det faktiskt helt klart ut. Jag ställde upp Megrez-teleskopet med kamera, fokuserade mot Capella, och kunde snabbt hitta rätt fält genom att bara vrida en timme i rektascension med Capellas deklination. Redan nu så jag diset komma igen, och hann ta två 30s-exponeringar innan fältet försvann bakom moln. Jag höll utkik, och fick en ytterligare bild i en molnlucka, och sedan inget mer…Det kändes mycket snopet, men var ju i alla fall ett resultat, för Phaeton finns med på bilderna. Här syns först hela Megrez-fältet, på Capellas deklination, och därför med Phaeton i nedre bildkant.

Rörelsen under 7 minuter blir tydligare om man förstorar den delen av bilden, och man kan till och med ana att Phaeton-bilderna inte är så runda som stjärnorna under 30s-exponeringen.

Jag testade också att låta DeepSkyStacker addera mina tre bilder. Det blir som vanligt lite fult, men man ser tre separata Phaeton-bilder från ca 21:23, 21:24, resp. 21:31 UT

Detta var alltså Phaeton, nästa fråga är om det kan bli några Geminidobservationer, molnen ligger täta…

Lustigt tillägg: Jag tog inledningsvis som fokustest en bild av Capella

och upptäcker att förmörkelsevariabeln IM Aur ligger alldeles intill. Detta råkar vara en intressant trippelstjärna, där en del av mina gamla arbeten från 1970- och 80-talet faktiskt citeras i en studie från 2002(!)

 

4 december 2017

Morgon med Mars och Jupiter

Den fulla ”supermånen” lyste osannolikt starkt, och det kändes nästan dumdristigt att försöka fotografera stjärnor. Jag var lite för tidigt uppe för Jupiter, men Mars syntes bra bredvid Spica i sydost. (Med blotta ögat är Spica klart ljusstarkare, men eftersom kameran är mer rödkänslig ser de ganska lika ut på bild..)

I nordost var Svanen och Lyran på väg upp, och de annars dominerande juldekorationerna nere t.h. var bleka jämfört med månskenet…

Det dröjde i alla fall inte länge innan Jupiter tittade fram över skogen

och jag kunde söka efter bra luckor mellan träden. I förhållande till solen rör sig båda planeterna åt höger, dvs de går upp allt tidigare på morgnarna. I förhållande till stjärnbakgrunden rör sig dock både Mars och Jupiter åt vänster och lämnar Spica efter sig. Rörelsen är snabbare för den närbelägnare Mars, som kommer att passera inom en halv måndiameter från Jupiter den 7 januari nästa år.

När jag så småningom insett att vidvinkelbilder ändå var trevligare

så slutade kameran att fungera (ERR2, minneskortet kan inte läsas…), oklart varför, men jag hade ju sett det jag planerat att se.

 

23 november 2017

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite ”tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

 

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter)  blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min)  bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen