13 februari 2019

Månen

En tjock halvmåne lockade välplacerad på himlen, och jag gjorde iorning SW200-teleskopet för filmning. Dismolnen var dock tjockare än häromdan, och gjorde det svårt att exponera lagom. Jag började utan Barlow för en översikt, och trots en del överexponeringar blev summan av tio delbilder (autostitch!) oväntat bra

Med Barlow var det tydligt hurpass dålig seeingen var, men jag filmade ändå ytterligare 23×90 sekunder och hoppades på de vanliga underverken vid reduktionerna. Resultat kan dröja…

 

11 februari 2019

Månfilm och objektivtest

En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)

Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch

och jag ska plocka ut några intressanta områden (kommer…)

 

I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus

När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.

Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).

Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)

och f/4.0 (81 s)

En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).

”Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.

Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)

 

En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.

Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.

Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.

 

Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll

 

29 januari 2019

Vinterkväll igen

Klart och kallt, men moln på gång, så jag passade på att snabbt ta några kamerabilder. (Teleskopstativet står på fel plats i snön och är jobbigt att flytta tillbaka sedan den missade månförmörkelsen). Med 85mm-objektivet vid f/2,0 blev Orion överexponerad redan på 30 sekunder, stjärnorna fick fula lilastick, och bilden blev kraftigt vinjetterad.

Jag bländade sedan ner till 2,8, men det räckte ändå inte. ”Missen” häromdan med bl 4,5 var faktiskt inte så dum. Här är två bilder med asteroiden Hebe nära Betelgeuze, och man ser hur mycket större och fulare stjärnbilderna blev denna kväll. Man kan i alla fall kolla att Hebe finns som en extra stjärna på två olika ställen.

Jag slarvade och missade Juno, och Eros har förstås rört sig långt från bilden den 23/1. Den finns nu nära gamma Aurigae(=beta Tauri), i ett område med få stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Detta är ett intressant område av himlen där man ser färre stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Det som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) är bara ett hål i molnen.

Bilden ovan togs klockan 20.26, och innan jag gick in 20.42 tog jag en bild till av samma område. Trots att den senare bilden är lite oskarpare kan man faktiskt ana att Eros rört sig en liten aning neråt.

Som exempel på teknikens framsteg kan jag visa ett utsnitt från en gammal diabild, tagen den 7 februari 1975. Eros passerade då bara 0,15 a.e. från jorden, och genom att göra en lång exponering med ett 300 mm teleobjektiv kunde jag se asteroidens rörelse. Kameran var monterad på ett litet teleskop i observatorieparken, och har inte följt perfekt. Bilden av Eros har dock blivit ett streck vinkelrätt mot stjärnornas, dvs den har definitivt rört sig. Det med dagens ögon häftiga är exponeringstiden 45 minuter(!). Jag kunde från centrala Lund exponera 45 minuter, medan även 45 sekunder med dagens teknik skulle vara en grav överexponering! Så okänslig var den diafilm jag använde då…

För att återgå till nutiden så var det för kallt och besvärligt för några större projekt. Utom asteroidbilderna tog jag bara ett antal 30s-exponeringar av några uppenbara paradobjekt. Främst lockade förstås Orion, och redan en 3-minuters summabild visar de större nebulositeterna. Orionnebulosan har två Messier-nummer fast den på bilder som denna flyter ihop till en. Det är också tydligt hur det även denna kväll är ett tydligt dis mot horisonten som lyses upp av Rigel.

När jag lägger till en ytterligare 30s-exponering med ett annat utsnitt får jag även med den saknade stjärnan i Orions bälte. (Genom en mindre kontrast kan man även precis ana den mörkare fläck som med längre brännvidder blir Hästhuvudnebulosan.)

Sen råkade jag se att M31 och M33 fortfarande stod rimligt högt, så det blev några bilder av dem också. Två minuter mot Andromedagalaxen M31 (med en mörk trädsilhuett t.v.) blev så här

och 2,5 minuter mot Triangelgalaxen M33 så här. Med 85 mm brännvidd är M33 för liten för att göra sig på bild, men det är som vanligt intressant att se den så tydligt. Med blotta ögat anade jag den inte alls.

Även om jag bara var ute i 25 minuter är en sejour under vinterhimlen med snö och kyla något speciellt som man aldrig ångrar

 

23 januari 2019

Vinterkväll med Eros

Efter en fin vinterdag var det fortfarande i huvudsak klart, men också mycket kallt och frostdisigt. Det kändes för jobbigt att dra ut ett teleskop, utan blev en kort vända med kamera på iOptron-stativet. Vidvinkelbilderna visar den fula och upplysta himlen, här mot Mars

och här ner mot Granbacken, som i detta ljus inte verkar vara en bra plats för astronomi…

På en trist brun himmel är inte ens Orion och Plejaderna roliga

Jag tog sen några bilder med längre (85 mm) brännvidd. Först siktade jag mot chi Cygni på nergång i tjockt horisontdis. Stjärnan är dock fortfarande väl synlig, efter ett ganska svagt maximum i mitten av december

Även Mira hade sitt maximum i december, och också det svagare än normalt. Den är fortfarande synlig för blotta ögat och mycket starkare än sin optiska följeslagare.

Jag slarvade i kylan och fick för liten bländare, så helbilden är tråkigt underexponerad. Förstoringen visar Mira tydligare.

Sen försökte jag sikta mot några ljusa småplaneter, men även de bilderna är snålt exponerade, så det gäller att hitta rätt bland svaga stjärnor. Asteroiden nr 3 Juno finns inte så långt från Mira, på gränsen mellan Taurus och Eridanus.

Fältet med nummer 6 Hebe var ännu lättare att hitta, precis ovanför till vänster om Betelgeuze.

Här fanns många svaga stjärnor, och det fordrade noggrann kartläsning för att se vilken som är Hebe

Den tredje småplaneten är den intressantaste. Nummer 433 Eros, blev snart efter sin upptäckt 1898 berömd när man insåg att den kunde komma inom 0,15 astronomiska enheter från jorden. Genom att vid en sådan närpassage observera den från olika delar av jorden kan man bestämma ett bra parallaxavstånd, och härigenom en storlek för den astronomiska enheten. Numera är detta bara av historiskt intresse, eftersom vi har mycket noggrannare (radar-)metoder att bestämma avstånden i solsystemet. Vi känner också nu till många fler asteroider som kan passera (farligt) nära jorden. Precis som Mars har Eros gynnsamma (nära) oppositioner och ogynnsamma, och nu under januari är Eros ca 0,21 astronomiska enheter från jorden, vilket för en asteroid är ganska nära. Trots att den är betydligt mindre än Juno eller Hebe ser den ungefär lika ljus ut, där den nu passerar nära en av de ljusa stjärnorna (iota) i Kusken (Auriga).

Vitsen med att ta bilder av asteroider är förstås att snabbt få en ny bild som visar att de rört sig, i Eros fall snabbt, så jag hoppas på en ny lucka i vintermolnen.

20 januari 2019

Ingen förmörkelse

Tyvärr var vintervädret som det varit i år, en klar dag, och så mulnar det igen. Jag insåg redan på kvällen att det inte skulle bli någon förmörkelse, men utnyttjade det ännu klara vädret till att filma fullmånen. För att täcka hela på rimlig tid får man begränsa sig till att filma i primärfokus, utan Barlow. Jag var ute redan före klockan 20, dvs 10 timmar före den exakta fullmånen  (=förmörkelsen), vilket innebär att man ännu ser lite skuggor och strukturer vid västra månranden.

Librationen i longitud är nära noll, men i latitud gynnas nordpolsområdet en aning, så att man t.ex. ser Pythagoras tydligt

Men i stort sett är det en fullmåne, och med autostitch får man fram en imponerande helbild, som får vara nattens behållning när det nu inte blev någon förmörkelse.

18 januari 2019

Månbilder

Inför förmörkelsen 21/1 insåg jag att totaliteten inte skulle vara synlig från min kikarplats, och gav mig på att försöka flytta ut stativet på en mjuk gräsmatta. Jag kan nu få nästan två timmars trädlucka för förmörkelsen, men det är svårt att få stativet tillräckligt injusterat för längre exponeringar, eftersom det sjunker i mossan…

En måne på väg mot full är extremt ljusstark. Fast jag dragit ner ISO-talet till 800 blev bilderna överexponerade tills jag kom ner till 1/5000 sekund(!)

Sen tog jag några bilder åt ‘månförmörkelsehållet’ för att se de typiska problemen med längre exponeringar. Här t.ex. Enif (eps Peg) med 19 resp 37 sekunders exponering. På den andra bilden är stjärnorna inte längre runda, utan har drivit på grund av stativets felinriktning. Detta är inget konstigt, och visar bara att man får vara försiktig med för långa exponeringstider.

Mer förbryllande är några tidigare bilder av samma stjärna, där den optiskt inte längre är symmetrisk, utan tydligt avplattad och med extra diffraktionsmönster (utom det vanliga korset på grund av sekundärspegelhållaren). Jag måste ha råkat peka  in i närbelägna träd, fast jag uppfattade det som fri sikt.

Sen ville jag filma månen också, men fick nya problem. Först hittade jag inte rätt okularhållare för filmkameran (och säger frustrerad till mig själv att jag måste städa undan alla grejer som inte passar ihop!). När jag till sist fick tag i den rätta kom det stora molnsjok, och jag trodde kvällen var nästan slut. Molnen försvann dock igen, och jag filmade längs terminatorn. Och nu, när jag ska analysera filmerna är numreringen av okänd anledning nollställd, och formatet .ser i stället för .avi. Analysen fungerade ändå, och jag fick lätt fram nio bilder, som jag med autostitch kan kombinera till två. På den norra är det Aristarchus och Schröters dal som är mest spännande, och också det låga bergmassivet Rümker som man sällan ser så här tydligt.

I söder lägger man märke till Gassendi och den stora Schickard

På en tionde bild finns det karakteristiska småkulliga fältet väster om Marius, men där hade mina analysprogram stora problem (eftersom jag skakade till teleskopet flera gånger), och den blev inte bra nog för att binda ihop till en hel terminator

Klockan 12 dagen innan förmörkelsen är väderleksrapporten pessimistisk, men jag hoppas ännu…

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…