10 september 2026

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Småplaneter m.m.

Efter många molniga kvällar kom en liten lucka, så med månen ur vägen cyklade jag till mitt ställe med bra sydostutsikt. Vädret var kyligt men fuktigt, och nere vid horisonten låg tydliga dismoln. Mot Norra Kronan var i alla fall sikten klar, men R och T frustrerande konstanta.

När jag sedan pekade mot Stenbocken mycket lägre på himlen är molnslöjorna mycket tydligare. Målet är asteroiden nr 306 Unitas som normalt borde synts bra vid magnitud 11,4. Nu hamnade den i tunna moln, men går att urskilja på en 100 s summabild.

Sen pekade jag mot ett fält i Vattumannen där både nr 5 Astraea och nr 117 Lomia borde synas. Lomia är dock ljussvag (mag 12,3) och jag tog åtta 25s-exponeringar. Båda två hamnade turligt nog en bit från de värsta molnen och syns tydligt på summabilden.

Småplaneten nr 9 Metis råkar just nu passera nära den spännande planetariska nebulosan NGC 7294. Denna är stor men ytljussvag och står lågt på himlen, och kräver bättre himmel för att ses bra. Jag tog nu bara tre 25s-exponeringar mot Metis, och nebulosan kan bara mycket marginellt anas som en svag ring störd av moln. Metis själv är relativt ljusstark och syns lätt.

Även kring Saturnus låg det moln

På ett utsnitt syns igen månen Titan i nästan samma läge som tidigare, eftersom fototillfällena (8 augusti, 24 augusti och nu 10 september) råkar skilja sig bara med nästan precis en Titan-period på 16 dygn.

Till sist tog jag några bilder mot Neptunus

En jämförelsebild sen förra gången visar den tydliga rörelsen

Det blev ingen lång utflykt, men tillräcklig för att jag ska känna att jag har lite koll på stjärnhimlen. Nu behövs då en ny klar kväll för uppföljning av asteroiderna.

 

 

25 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Sämre andraföreställning

Enligt heavens-above skulle gårdagens Starlink-uppträdande repriseras klockan 22.40, med bara lite ändrad bana över himlen, och jag insåg att jag kunde få fri sikt från närmare hemma. Jag valde mitt vidvinkligaste objektiv (10 mm) och gjorde mig beredd att få intressanta bilder. Satelliterna var dock klart ljussvagare denna kväll, och mer utspridda, så intrycket både visuellt och på bilderna är inte så imponerande. Inte förrän jag ökat ISO till 3200 blev spåren vettigt starka, men trots det vida synfältet syns aldrig mer än 4 eller 5 samtidigt. De kommer fram under Karlavagnens tistelstång och försvinner i jordskuggan i Herkules, mitt emallan Vega och alf Oph. Här tre liknande bilder från 22.34.26, 22.34.52 resp 22.35.25, var och en med 5 sekunders exponering. Man ser bara att spåret sakta sjunker

Bakgrundsstjärnorna syns inte ordentligt förrän jag ökad exponeringen till 10 sekunder, när man fortfarande urskiljer de enskilda satelliterna, 20.36.10

Jag hade glömt att min röda pannlampa kan peka lite var som helst, och när jag sen till sist kom fram till en bra kombination (6s, ISO 6400) har jag låtit lampan ge fula reflexer, 20.38.14

Det var intressant att se den stora skillnaden mot gårdagen. Det är bara nära uppskjutningen som vi ser satelliterna ljusstarka och nära varandra, sen styrs de långsamt till högre banor och blir successivt allt ljussvagare och mer separerade. Det går att se gruppen även i kväll, men jag tror inte jag ids passa på dem.

Eftersom vädret var rimligt klart bytte jag sen till 85mm-objektivet och tog bilder mot alfa Pegasi och 198 Ampella. Dagens summabild (5×15 s ) är ganska ful med månsken nere till höger

men jämförelsebilden har ett idealiskt tidsavstånd, där man lätt ser Ampellas rörelse på ett dygn

 

24 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Spännande trots månsken

Dagen var helklar, och jag hade väntat mig bättre himmel när jag per cykel tog mig ner till mitt nya standardställe med sydostutsikt. Månen stod visserligen lågt i Skytten, men den lyste starkt, och visade hur pass disigt det var. Jag höll just på att försöka fokusera mot Saturnus när jag märkte hur en rad Starlink-satelliter steg upp bakom en lucka mellan träden. Inte den osynliga sorten som jag fått tiodigare på mina bilder, utan nu en lång rad med andra magnitudens objekt, bara 3-4 grader från varandra. Jag riktade kameran mot dem, och fotade med lite olika exponeringstid, men det var helhetsupplevelsen som var märklig, trots att jag genast insåg vad det var jag såg. Det var väl ca 25 satelliter i raden, och de slockande successivt när de nådde jordens skugga i trakten av eta Cygni. På heavens-above ser jag att det var satelliterna från uppsändningen G15-20 jag såg, ca 2 1/2 dygn efter uppsändningen från Kalifornien den 22/8. Jag hann inte alls planera, men turligt nog var de första bilderna med 10s exponering så att man ser stjärnbakgrunden i den också mycket turliga luckan mellan träden

Sen minskade jag exponeringstiden först till 4 s

och sen till 1,6 sekunder

utan att tänka på att stjärnorna skulle bli svårare att se. Jag hann inte rikta om kameran mot utslocknandena i Cygnus innan det hela var över.  Trots alla problem med de absurt många Starlink-satelliterna var det i alla fall roligt att en gång få se en sån här ljusstark rad passera.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting, här på en 2-minuters summabild

En summabild av Saturnus har fått en lustig solarisering, och utom stjärnorna i Fiskarna kan vi se småplaneten Nausikaa som också fanns med på en bild från den 8/8.

Det är ovanligt långt mellan observationstidpunkterna, men Nausikaa är på väg att vända till retrograd rörelse, så det blev en bra jämförelsebild ändå

På en 20s enkelbild syns också som vanligt Saturnus måne Titan

Nära Saturnus på himlen finns också Neptunus

Precis under den nedre högra stjärnan i Pegasuskvadraten (alf Peg) hade jag också spanat in att småplaneten nr 198 Ampella skulle befinna sig, något ljusare än magnitud 11, så ovanligt lätt att hitta alltså. En 1-minuts summabild visar den tydligt, så nu hoppas jag på att snabbt kunna ta en andrabild

Till sist måste jag förstås ta några bilder mot den bländande månen. Med 4 sekunders exponering (liksom med 1 sekund) kan man urskilja några stjärnor i närheten (pi Sgr alltså en liten bit av ’Teskeden’), men månskenet dränker det mesta.

Inte förrän med 1/2000 s visar månen några detaljer, här mycket förstorad

13-14 augusti 2026

av i Fast kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Perseidpatrull 2

Det är fortfarande möjligt att se Perseider, och med åtminstone halvklar himmel passade jag på att lägga ut 450-kameran igen, nu också med en ’delay’ så att den inte skulle ta första bilden förrän kring midnatt. När jag tittade närmare på mitt värmeband häromdan visade det sig tyvärr att det inte var kontakten det var fel på, utan den ’mellanstation’ där kontakten skulle sitta var strömlös med skadad kabel. Jag ska försöka reparera, men som nödlösning kom jag nu på att lägga en handvärmare (järnpulversorten) på ena sidan objektivet. Jag flyttade också till en annan plats i trädgården, längre från de högsta träden.

Den första bilden från 00.05 visar en tydlig vintergata från Svanen genom Cassiopeia bort till Perseus, men också tunna dismoln.

Elva minuter senare tittar Altair fram tydligare, och vi ser ett typiskt satellitspår förbi Deneb

Klockan 00.27 syns ett troligt meteorspår, men riktningen säger att det inte var en Perseid

Flygplansspår avslöjar sig oftast genom färgade lampor

Klockan 00.48 syns ett svagt spår i rätt riktning för att vara en Perseid

Men sen redan innan klockan 01 börjar man se spår av imma i centrum av bilderna, som en allmän utsuddning som inte är så definierad som molnen på himlen.

Här en bild från 00.54 där en del av zenit-området är nästan borta

Det är också riktiga moln i samma område, men mot horisonten lyser stjärnorna igenom mera, 01.05.

Klockan 01.14 syns en stark uppflammande meteor, men inte heller den ser ut att komma från Perseus

Imman lägger sig alltmer över objektivet, här en bild från 01.40, men klart mindre (i överkanten) på den sida värmepåsen ligger

KLockan 02.06 kommer den enda säkra Perseiden, rätt rikting och typiskt uppflammande, men tyvärr mest utanför synfältet

Med mest imma på bilderna är det roligare att bara titta på den ljusnande himlen i öster. Klockan 02.30 syns Plejaderna och Capella tydligt med Perseus mellan sig

Klockan 02.45 syns också Aldebaran och Hyaderna

klockan 03.00 har det ljusnat lite till

och klockan 03.15  börjar gryningshimlen se blå ut fast solen ännu är 14 grader under horisonten

Klockan 03.30 tycks det väldigt ljust, men mest för att exponeringstiden fortsatt är 60 sekunder. Solen är ännu 12,7 grader under horisonten, ungefär där jag brukar tycka att man kan fotografera stjärnor

Kamerans batteri gav upp klockan 03.43 med följande sista helbild

Det är imma på objektivet, men solen är ännu 11,7 grader under horisonten, och de ljusa stjärnorna syns trots grav överexponering. Det blev magert Perseidresultat, men med bättre kontroll av imman kanske jag kan göra fler långkörningar, batteriet räckte över 3 1/2 timme, nytt rekord en ovanligt mild natt…

12 augusti 2026

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Solförmörkelse bakom moln

Väderleksrapporten hade talat om moln mot kvällen, men ganska länge kunde man hålla hoppet uppe. Det hade dragit upp slöjmoln, men var stora luckor mellan de tjockare molnen. Men när det sen väl var dags vid 19-tiden låg en tjock molnbank i väster, och jag insåg nog att vi inte skulle kunna se hela förmörkelsen. Platsen på den närbelägna ängen visade sig inte heller vara så välvald, och vi försökte följa markägarens råd att hålla oss i kanten.

Utrustningen var alltså R10-kameran med 2x extender efter Megrez-teleskopet, monterat på ett stadigt fast stativ. Redan från början sken solen genom dismoln, och exponeringstiden var en faktor fyra längre än vid gårdagens tester. Jag tog många bilder för att inte missa förmörkelsens början, och kunde konstatera att det nu fanns tre små solfläckar på skivan (vilket varit trevligt om vädret varit bättre).

Klockan 190745 syntes till sist en liten tillplattning av solranden

Redan 13 sekunder senare är det mycket tydligare

och efter ytterligare en minut kunde man se förmörkelsen med blotta ögat (bakom solfilter)

Efter ytterligare två minuter börjar molnen redan tätna

och redan klockan 19.14 tog jag den sista bilden med hela solskivan i bild

Sen försvann solen ner i den tjocka molnbanken, och 19.36 och 19.39 fick jag ett par dramatiska bilder innan det blev heltjockt

Till sist blev det helt omöjligt att ens grovfokusera så 19.41 gav jag upp. Inte värre än vanligt kanske, något är alltid mycket bättre än ingenting

11 augusti 2026

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…

 

8-9 augusti 2026

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | 1 kommentar

Asteroider plus Perseidtest

Väderleksrapporten lovade klart, och jag cyklade iväg till ett ställe med sikt åt söder. Utrustningen var den vanliga, R10-kameran med 85mm objektiv på Ioptron-stativet. Omkring 22.50 var det ännu dels lite för ljust, dels en hel del dismoln, så medan det mörknade flyttade jag till ett annat ställe och märkte att molnen inte var så tjocka. Rent praktiskt insåg jag också denna kväll att den lite krångliga fokusinställningen bara gäller så länge kameran är påslagen. Innan har jag bara irriterat mig på att fokus ändras så snabbt, men nu vet jag att man MÅSTE fokusera om varje gång man stängt av (vilket jag spontant gör för att slippa så mycket info på skärmen).

Först gällde det igen småplaneten nr 3 Juno i Örnen. Den syns svagt redan på en 30s enkelbild, återigen med ett Starlink-spår

Ett utsnitt från en summa av tre bilder visar den förstås mycket tydligare

Sen var målet liksom häromdan asteroiden nr 409 Aspasia, som trots sitt höga nummer borde vara lätt synlig med magnitud kring 11,5. En enkelbild av området visar igen den stora stjärnhopen M11, liksom här också många satellitspår, men Aspasia är mycket svag.

På en summa av fem bilder börjar man se vintergatan med sina många mörka moln och det ovanligt ljusa området i Scutum till höger om M11.

På ett utnsitt syns nu Aspasia mycket bättre, liksom en annan öppen stjärnhop med Messier-nummer, M26. Bilden råkar också visa prototypen för en viss sorts pulserande variabla stjärnor, delta Scuti.

Molnen i söder hade nu försvunnit så att ’Teskeden’ i Skytten blev väl synlig. En summa av fyra 30s-bilder visar en stor öppen stjärnhop (M25), den stora klothopen M22, och alltså också den ljusa småplaneten nr 8 Flora.

I början av kvällen hade jag haft oförklarligt svårt att få in Norra Kronan, men det kunde jag nu lätt åtgärda. Det är samma vy gång efter gång, R CrB kring magnitud 6 och T CrB kring magnitud 10…

Lågt i sydost fanns en ytterligare asteroid med högt nummer, nr 354 Eleonora. Den ligger precis vid en mycket karakteristisk asterism i Stenbocken, och syns tydligt på ett utsnitt från en 90s summabild

Från en plats med fri horisont har Saturnussäsongen nu börjat. Planeten kommer till opposition den 4 oktober och rör sig sakta åt höger relativt Fiskarnas stjärnor.

På en förstoring från en enskild 30s-bild ser man dels att stjärnorna blir små spår, dvs att jag slarvat med stativinställningen, men dels att den stora månen Titan som oftast syns tydligt.

Som ytterligare bonus finns också småplaneten nr 192 Nausikaa i fältet, så ljus som magnitud 10.

Sen hade jag som vanligt svårt att sikta uppåt mot Svanen, men på en chansbild visar det sig att chi Cygni faktiskt hamnade i kanten (tack astrometry.net för identifiering). Kvaliteten är dålig (lite drift), men som sagt, kul att chi kom med…

en andra måfåbild visar (igen tack astrometry.net) lite oväntat den stora klothopen M92, i denna skala mycket stjärnlik

Sen blev det inte mer med denna utrustning, MEN långt innan jag cyklade hemifrån hade jag försökt få igång en långserie med fiskögeobjektivet (8mm)på Canon 450-kameran, som jag i flera år gjort under augustis Perseidmaximum. Jag trodde att jag kopplat in ett värmeband för att slippa imma, men det visade sig på morgonen att kontakten var helt böjd, så imman kom fort. Jag hade också glömt det motljusskydd som hör till, så alla bilder har lite spritt rödljus från nätaggregatet. Intervalometern är hopplöst svår att ställa in, så jag var nöjd när jag fick till minutlånga exponeringar med 65 sekunders lucka, vilket vid starten klockan 22.36 var alldeles för långt

Redan 22.47 var det mörkare, och här syns ett första satellitspår

Det säkraste sättet att säga satellit eller flygplan (i ställert för Perseid) är ju om spåret fortsätter över två bilder som här 2304 och 2305

Klockan 23.21 passerade en ’tumlande’ satellit som blinkar till med oregelbundna mellanrum. Jag har inte kunnat identifiera den via heavens-above, men blinkningarna bör visuellt ha varit iögonenfallande kraftiga.

Klockan 23.32 har objektivet tydligt börjat imma igen

och 11 minuter senare är det bara de ljusast stjärnorna som syns

På en bild från 00.04 syns dock ett kort ljussken, men det är svårt att avgöra från vad. Det korta spåret verkar i alla fall ha fel riktning för en Perseidmeteor.

Jag ska försöka igen med värmebandet, så kanske det kan bli någon Perseid i år också.

2 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Trevande höststart

Första augusti är ett riktmärke för när man börjar se stjärnor igen efter sommaren, och i går var det klart och fint kring midnatt, MEN jag hade glömt att ladda kamerabatteriet så kameran vägrade direkt. Med fältkikare kunde jag i alla fall konstatera att inget hänt i Norra Kronan, R CrB tydlig, T CrB osynlig …

Den 2/8 gick jag så ut med laddat batteri, R10-kameran med 85mm-objektiv på iOptronstativet. Träden kring vårt hus är problematiskt höga, men mot Norra Kronan i väster kunde man hitta en lucka. En 60s summabild visar det nu frustrerande konstanta utseendet..

Sen skulle jag försöka ta en bild mot småplaneten Juno i Aquila, men inte ens när jag ställde mig på vårt trädäck kom den över trädhorisonten (eftersom jag inte kollat positionen ordentligt). Däremot fick jag på varje 20s-exponering med en eller att par satellitspår, ofta flera i ungefär samma bana, dvs typiska massuppsända Starlink-satelliter. Några (a1-a3) kom som här i en riktning ungefär parallellt med linjen mellan eta och theta Aquilae

En minut senare syns ett ytterligare ljusstarkt spår (a4) i denna riktning, ett lite mer horisontellt(b1), och ett vinkelrätt nere till vänster

Efter ytterligare en och en halv minut kan vi se två nya spår i b-riktningen och ett i a-riktningen

Jag såg ingen av dessa satelliter visuellt på himlen, men tydligt som rörliga punkter på kameraskärmen, en ovan upplevelse av denna nya verklighet med ett ständigt ökande antal satelliter, redan tiotusentals och kanske på väg mot en mardröm med miljoner…

Så hade jag också tänkt sikta mot småplaneten nr 409 Aspasia, men hade inte heller här kollat positionen tillräckligt. Jag visste att den skulle finnas under lambda Aquilae nere i Scutum , och för att få sikt ditåt fick jag gå en bit längs vägen. Även Aspasia är alltså dold bakom en gran, medan redan en 20s enkelbild visar den stora stjärnhopen M11.

Summan av fyra 20s-bilder visar hopen tydligare, men bara som en fläck i denna upplösning. (Stackningsprogrammet DeepSkyStacker blir förvirrat av för många skymmande träd och fyller liksom på bilden av Norra Kronan ovan i med blått..)

Till sist tog jag bara två 20s-exponeringar mot Svanen, där jag skakade kameran på den ena. På ett utsnitt från den andra exponeringen syns nu igen variabeln chi Cygni tydligt, på väg uppåt i ljusstyrka efter ett djupt minimum under våren.

Som sagt en mjukstart av höstens observationer (men som blev en hårdstart när mitt bildbehandlingsprogram slutat fungera och krävde omfattande reparationer…)

 

9 juli 2026

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Solbild

Jag hade lagt av lite för mycket med astronomin märkte jag när jag skulle ta några enkla solbilder. Enligt erfarenheter den 1 april i år skulle den bästa utrustningen vara R10-kameran med 2x-extender kopplat direkt till Megrz-teleskopet (utan coma-korrektor). Det tog dock ändå en stund att inse att det behövdes en förlängningstub i okularhållaren innan fokus hamnade rätt. Likaså var det länge sen jag drev monteringen med batteri, eftersom jag nu har den så nära huset att sladden räcker. Så plötsligt fattade jag inte heller att jag letade efter en koppling från batteriet till ett cigarettändarurtag, eftersom kabeln till teleskopet behöver det. I stället gick jag över ån efter vatten, kopplade en 220V-sladd från mitt vanliga nätaggregat till urtaget på batteriet, dvs omvandling 12V till 220V och sen tillbaka till 12V. Det fungerade, men förstås en väldigt onödig omväg.

Solen hade en stor fläck på sig, så det var lätt att fokusera, men efter varje exponering säger kameran ’error’ (pga 2x-extenderns saknade kontakt med ett objektiv), så det är lite extra pyssel att stänga av/sätta på mellan bilderna. Exponering 1/1000 s var ungefär lagom, så här är de två bilder jag tog med den exponeringen.

 

 

 

9/10 juni 2026

av i Fast kamera och märkt | Lämna en kommentar

Venus utan Jupiter

Dels hade jag missat hur Jupiter sjunkit bara på de tre dagarna sen sist, och dels låg en envis svart molnkant längs horisonten i väster, så jag var helt enkelt lite för sent ute för att se de båda planeterna i det närmaste läget. Jag var på samma ställe som sist, och klockan 23.41 skulle de djupaste trädluckorna behövts för att se Jupiter, men där under Venus låg nu molnkanten.

Jag gick längs vägen och kunde någon gång ur ögonhöjd ana Jupiter, men stativet är en halvmeter lägre och jag kunde inte ta någon bild. Molnkanten steg sakta, och redan 23.45 är även Venus på väg att försvinna

För svensk horisont var det en dålig Venus/Jupiter-konjunktion, som jag alltså till sist missade.