Månadsarkiv: januari 2022

30 januari 2022

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klart lugn efter stormen

Stormen Malik hade utom soptunnan (med efterföljande skräpjakt) även lyckats välta mitt tunga kikarstativ. Jag har det under en stor presenning, så det blev förstås för stort vindfång. Tanklöst nog reste jag det på morgonen och bredde över presenningen, med resultat att det på eftermiddagen hade vält igen(!) Till kvällen hade det lugnat ner sig, men jag var inte beredd att börja kämpa med ny stativinställning, utan tog bara kameran med 200mm tele på iOptronstativet. Det hade snabbt blivit minusgrader, och även utan vind blir det snabbt kallt . Med iskalla fingrar är det svårt att dra åt alla skruvar, så ca hälften av bilderna hade problem med större eller mindra glapp, medan fuskinställningen av stativet inte var något problem på de 20s-bilder (ISO 3200) jag nöjde mig med.

Orionnebulosan blev förstås första test, och himlen är det inget fel på. Liksom igår syns spår av en geostationär satellit uppe till vänster på en ovanlig deklination långt ovanför det normala bandet vid -8 grader. En koll visar att det som syns troligen är kommunikationssatelliten Thuraya-2, som mycket riktigt går i en “inclined orbit”.

I alla fall, det viktigaste denna kväll var en andra  bild av asteroiden Thetis, och det lyckades faktiskt

Thetis är ljussvag och det krävs ett bra program (the Sky) och aktuella banelement  för att få identifieringen rätt. Här är då till sist jämförelsebilden som tydligt visar på rörelsen mellan 28/1 och 30/1.

Däremot hade jag inte riktigt kollat hur långt söder om zeta Tauri som 32 Pomona skulle befinna sig, och missade den igen med snopet liten marginal. En bild av Mira blev helt misslyckad genom glapp, men sen hade jag tur och lyckades sikta mot Uranus i ett oansenligt område av Väduren. Snopet nog ligger dock Uranus i nästan precis samma läge som på bilden den 6/1, eftersom den sedan dess gjort en liten högersväng och nu är på väg åt vänster igen.

Plejadbilden har för avlånga stjärnbilder, men det är intressant hur mycket nebulositet som syns på en så kort exponering

En horisontbild mot Diphda (beta Ceti) i sydväst visar ljus men klar himmel bara runt 5 grader över horisonten

Med (som jag trodde) bilder av Thetis och Pomona bärgade var det dock inget mer som höll mig kvar ute i kylan, så trots den ovanligt fina himlen flydde jag in i värmen igen.

 

28 januari 2022

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda “viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.

20 januari 2022

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Monumental felpekning

Dagen var solig men med en isande kall vind, och när jag försökte grovinställa moneringen med hjälp av solen upptäckte jag att det dels inte var strömkabelns kontakt som var dålig, utan att det var ett allvarligare glapp i den del som satt i monteringen. Plus att handtastens kabel också var avgnagd…Sen var det mulet vid 18-tiden, men efter 21.30 hade det klarnat igen. Samma iskalla vind, men jag var mycket nöjd när jag med silvertejp kunde fixera strömkabeln och få igång drivningen. En testbild (med Megrez-teleskopet) på Orionnebulosan visade stjärnspår redan på 30 sekunder, dvs jag hade knappast alls lyckats orientera monteringen

Jag körde upp ISO-talet till 6400 och nöjde mig med 15s exponering, som i alla fall skulle ge användbart runda stjärnor

Mitt enda mål var asteroiden 7482 som i förrgår gjorde en närpassage av jorden, men som fortfarande skulle kunna synas. Den skulle finnas i Lacerta, och jag hade tagit ut differentiella koordinater från Deneb. Glad i hågen siktade jag mot Deneb. nu ganska lågt över skogen, vred teleskopet med monteringens skalor och började exponera, 15s med 45-60s luckor. Efter 13 minuter var händerna trots “värmepåse” genomfrusna, och jag packade ihop igen. När jag sen tittar på bilderna kan jag inte känna igen fältet, och frågar förstås astrometry.net. Svaret är mycket oväntat, jag är nere i Triangeln, på helt fel ställe, dit jag omöjligt kan ha kommit från Deneb??!

Astrometry.net har förstås rätt, allt stämmer med denna identifiering, och här finns just inget speciellt att lägga märke till. Bilderna når i alla fall nästan ner till magnitud 13.0, dvs om om inte hade varit så hade 7482 synts väl..

Så småningom inser jag hur det gått till. Min planering var ju för observationer före 19, med Deneb högt på himlen i västnordväst. Sen när det blev 3 timmar senare kollade jag asteroidens nya position, men tänkte inte på hur långt Deneb då flyttat sig. Jag förstod att den skulle stå lågt, men tänkte inte på att den kunde vara helt försvunnen bakom den högre skogen i nordväst. Så stjärnan jag i en hast pekade mot var alfa Andromedae, som med dåligt inställda teleskopcirklar så ledde mig till fältet i Triangeln…Man lär av sina misstag, men det här känns snopet nybörjaraktigt efter 50+ år som amatörastronom. Jag får skylla på månskenet som gjorde alla svaga stjärnor osynliga, plus isvinden som gjorde att jag bara ville in igen snabbt

I morgon (21/1) kan det bli klart igen, men då är 7482 ytterligare ljussvagare, och skulle behöva observeras med längre exponeringar eller större teleskop. I båda fallen behöver då monteringen justeras bättre, och jag tror inte jag ens ska försöka, för att undvika fler besvikelser…

 

 

14 januari 2022

av i Driven kamera, SW200film och märkt , , | Lämna en kommentar

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig “stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då “stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny “initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

6 januari 2022

av i Driven kamera och märkt , , , , | 2 kommentarer

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga “skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. “Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.