10 juni 2021

Solförmörkelse mellan molnen

Efter alla förberedelser var vädret tråkigt molnigt, men solen tittade ändå fram ganska mycket, och jag hann både få och lösa nya problem. Dels med monteringen, när benen hasade iväg mer än de borde, och dels med kameran som vägrade acceptera minneskortet. I god tid före förmörkelsens början klockan 11.36 startade jag i alla fall en självutlösare som i över en timme tog en bild var tionde sekund. Molnen var först täta, men en minut senare kom en lucka, så man kunde se att månen tagit ett första litet bett i solranden.

Hundra sekunder senare var det en bra lucka igen, och nu är förmörkelsen otvetydig

Drygt 5 minuter senare såg det ut så här, genom tjockare moln

och efter 5 minuter till (11.49) så här

Klockan 11.54 är det lite mer moln

 

men 11.59 och 12.04 och 12.09 fick jag också bilder

 

Sen tätnade molnen ännu mer, men med bra luckor 12.17 och 12.24

 

Sen var det mest moln, med en sista användbar bild klockan 12.33

Förmörkelsen är ännu inte riktigt maximal (12.46), men i stort sett är utträdet bara en repetition, och jag är fullt nöjd med att ha fått såpass användbara bilder. Ett första försök att göra en animering blev oväntat ’skakigt’, men man ser hur molnigt det var, dvs att bilderna ovan kommer från sällsynta luckor..

8-9 juni 2021

Inför solförmörkelsen

Jag hade alltså bestämt mig för att använda C5-teleskopet, och tänkte mig en lång serie bilder som det går att göra en animation av. Tester den 8/6 visade dock ett oväntat aber, nämligen att monteringen inte är tillräckligt väl inriktad. Det är också fortsatt svårt att fokusera, och fokus kan ändra sig med tiden. Här är en första rimligt bra bild från klockan 14.26, med en liten solfläck på solens södra halva.

Redan till 14.50 hade solen sedan drivit norrut i teleskopet, i en oacceptabel fart om man vill följa hela förmörkelsen.

Förmörkelsen sker med solen närmare meridianen och det viktiga är då att ha monteringen rätt i nord/syd. Drift norrut betyder att monteringens polaxel är riktad väster om himmelspolen, och jag ska alltså försöka vrida den mer åt öster.

Den 9/6 försökte jag göra detta. Med ett hårkorsokular kan man snabbt märka driften, och jag kunde genom att dra stativets ben åt ena eller andra hållet få driften att gå både söderut och norrut innan jag försökte stanna i ett mellanläge. Tyvärr var det lite för sent på eftermiddagen, och testbilder med mycket mindre drift än i går på de 32 minuterna mellan 15.00

och 15.32

 

är ingen garanti för att det går lika bra under förmörkelsen (11.36-13.56). Jag har nu i alla fall en metodik för att kolla driften, som jag kan köra även i morgon innan förmörkelsens start. Väderleksrapporten är lite dyster, med tal om höga moln som kan skymma solen, men jag hoppas ännu kunna observera.

28-29 maj 2021

Fler solbilder

Jag fortsätter alltså att ta bilder av solen, och efter en molnig dag den 28/5 tittade den mot kvällen fram en stund, och jag kunde ta några bilder genom C5-teleskopet (1250mm, f/10). För några år sen krossade jag ett stort (glas)solfilter som täckte hela teleskopöppningen (125mm), men har haft kvar en (fellevererad) defekt kopia. Jag har alltid trott att detta filter var ganska oanvändbart, men nu överträffade det förväntningarna, så att gårdagens solfläck syns fint nära högra randen. (Ett ljus band är någon slags reflex(?), och längst ner syns skräp på kamerans detektor, vilket man får retuschera bort…).

 

För två år sen skaffade jag också ett 125mm foliefilter, som jag knappt använt eftersom det släpper igenom otrevligt mycket ljus. Det är avsett som en finess, så att man fotografiskt kan använta exponeringstider på bråkdelar av millisekunder, men gör också att man inte kan titta i kamerans sökare utan att bländas. De korta exponeringarna blir i alla fall bra, fläcken syns ännu lite tydligare (liksom kameraskräpet i nederkanten).

 

 

Solen blir också lite trist vit, och man vill nog gärna lägga på lite gul färg i efterbehandlingen.

 

Bilderna ovan tog jag alltså omkring 18.45 den 28/5, och sen fortsatte jag experimenten den 29/5 vid 10-tiden. Då hade fläcken rört sig ännu närmare randen, och dålig seeing gjorde glasfilterbilderna ganska suddiga. Däremot syns inget av ”reflexbandet”, som alltså inte hade med filtret att göra(?)

De kortexponerade bilderna genom foliefiltret blev bättre, så det är nog trots allt det jag ska använda i fortsättningen

kanske bara förbättrade med lite falsk färg och retuschering av kameraskräpet…

Sen bara för skoj skull testade jag också ett mindre 1250mm-teleskop, med bara 90mm öpppning. Brännvidden är alltså densamma, och bilderna kunde ha chans att vara lika bra, men jag har märkt förut hur svårt det är att fokusera, och på fem försök lyckades det inte bättre än så här.

Av mina försök hittills verkar det alltså som C5-teleskopet efter 49 år slår min modernare utrustning, vilket ju är både roligt och uppseendeväckande.

15 maj 2019

Solfläck igen

Den sällsynta solfläck som syntes för en månad sen har överlevt och passerar nu för andra gången över solskivan. Jag passade på att jämföra bilder tagna genom C5-teleskopet och genom den lilla MAK90, båda med otestade solfilter. Den lilla bländaren (f/14) på MAK-teleskopet gör alla fläckar och dammkorn på kamerans detektor ovanligt störande, men man ser i alla fall fläcken tydligt

Det gamla C5-teleskopet har länge saknat solfilter (tappat och krossat…), så det är nygammal premiär för en trotjänare som varit med sedan 1972. Fokuseringen är oprecis, men efter några försök blev det en användbar bild där också, men med nästan lika mycket fula effekter av detektorskräp.

De mest störande ’dammringarna’ kan man dock lätt retuschera bort, liksom den onaturligt blå färgen (från foliesolfilter):

21-22 mars 2019

Slarvbilder

Däckad av en förkylning missade jag gårdagens fullmåne som jag hade tänkt använda som testobjekt för några olika objektiv/teleskop, inför beslut om hur jag (i Chile) ska observera den totala solförmörkelsen 2 juli. Jag var fortfarande inte riktigt igång, och kom t.ex. aldrig på hur jag skulle koppla kameran till mitt minsta 90 mm Maksutov-teleskop. Också i övrigt blev det lite på måfå, när jag t.ex. inte tycks ha ställt in 70-200 mm objektivet på 200, utan bara ca 175. Jag körde så med 2x extender, och kunde iaf jämföra bilden med full öppning (f/4->f/8)

med en efter nedbländning till 5.6->11

Det är en klar skillnad, ännu tydligare om man bara jämför randen med Langrenus och Petavius

Sen gjorde jag samma sak med 200mm-objektivet, där testerna vid bl (2,8/5,6),(4/8),(5,6/11)

igen visar att nedbländning ett steg hjälper, men två steg kanske inte så mkt mer?

Kvällens överraskning var dock mitt gamla ’KalleAnka’-objektiv (som jag kallar det för att det ser ut som taget ur en serietidning, bara ett långt utdragbart rör med f=420-800 mm). Det saknar bländare och arbetar alltid vid full öppning 50mm. Jag har använt det enstaka gånger, senast vid Venuspassagen 2012, så jag vet att det inte är helksst. Nu tog jag bilder med f=420(bl 8,3) och f=500 (bl10)

och det är slående bra vid f=420, medan ökningen till f=500 inte egentligen ger mer.

Bara på skoj plockade jag också fram min gamla C5:a (årsmodell 1972…), men fick problem med att hålla månen i synfältet med ett glappande stativ. En enda användbar bild (f=1250 mm) blev så här

Även om KalleAnka-bilden nedan (f=420 mm) är av jämförbar kvalitet i kantområdet är den (som sig bör) klart sämre på de mindre kontrastrika delarna av skivan i sin helhet. Man ser också tydliga blåstick (t.ex. vid norra randen) av okompenserad kromatisk aberration

På dagtid en 22 mars tog jag sen några solbilder också, eftersom det faktisk fanns en (dubbel) solfläck vid randen av en annars långvarigt fläcklös sol. Den syntes både med (70-) 200 mm objektivet med 2x extender (nedbländat av misstag till effektivt f/14)

och (igen bättre!) med ’KalleAnka’ (f=420 mm, f/8,3)

Nu hade jag insett hur jag skulle koppla kameran till 90mm Maksutov-teleskopet, men kunde inte enkelt få dit solfiltret (som är avpassat för Megrez-teleskopet), utan körde med ett sekunda glasfilter för C5:an. (Jag reklamerade det en gång i tiden och fick ett bättre, som jag dock för några år sen tyvärr tappade så att det krossades). Problemet med filtret är att det ger svagt dubbla bilder, men bilderna nu visade dessutom extremt mycket damm någonstans i 90mm-teleskopet(?!).

Vi ser den riktiga fläcken t.h., men dessutom en massa dammprickar som gör bilden oanvändbar. Nästa uppgift är att försöka reda ut varför det blir så illa, och om det kan åtgärad på något sätt

 

25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ’visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer