25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ‘visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer