28 februari 2023

Venus+Jupiter

Utsikterna är lovande även för det tätaste mötet i morgon och på torsdag, men jag måste förstås passa på att ta bilder varje klar kväll. Standardbilden med 85mm-objektivet från altanen visar ett stadigt krympande avstånd, men sen ville jag dels testa med en kortare brännvidd, dels eventuellt hitta en ännu bättre observationsplats.

En brännvidd kring 50mm är egentigen bättre, men från trädgården är de många småbjörkarna på kalhygget i väster en för trist bakgrund.

Så småningom hittade jag den bästa platsen ett stycke bort. Med 40mm brännvidd blir det en fin översiktsbild

men om man vill se (de svaga) stjärnorna i närheten är 85mm bättre

 

27 februari 2023

Nix norrsken

Efter att ha sett spektakulära bilder från förra natten plus sett förutsägelser om fortsatt synlighet gick jag ut och spanade i flera omgångar, men utan att se något. Himlen var inte helklar, och månen lyste upp svaga molnstråk. (De röda träden är min pannlampa glömd på..)

Mot norr är det ljusen från Värnamo somlyser upp molnen

så om det också fanns riktigt norrsken hade det krävt en annan observationsplats.

För att återgå till astronomin hade jag också förstås tidigare på kvällen tagit en bild av Jupiter och Venus ytterligare lite närmare varandra

Under norrskenssökandet märkte jag att Arkturus nu är en kvällsstjärna igen, och kunde konstatera att R CrB lyser på

 

 

25 februari 2023

Komet i månsken II

Den märkliga sviten av stjärnklara februarilördagar fortsatte(!), men med minusgrader och kall nordanvind blev det mest en trotsig demonstration att jag ändå kan få igång teleskop och kamera.

I den tidiga kvällen hade Venus kommit så nära Jupiter att det blev en vacker 85mm-bild. Ironiskt nog konspirerar träden så att den enda vettiga siktlinjen var från altanen 2 meter från dörren…

Med lite längre exponering syns stjärnor, men påtagligtsvaga jämfört med planeterna

Men uppgiften var alltså sen att få igång Megrez-teleskopet och leta upp komet C/2022 E3 ytterligare en gång. Månen fanns ju som trevligt testobjekt, här först på 1/1000s för att visa lite detaljer längs terminatorn.

Med 30 gånger längre exponeringstid(1/30 s) ser man jordskenet på den obelysta delen

och med ytterligare 30 gånger (1 sekund) syns också några omgivande stjärnor i Väduren (Aries).

Nästa testobjekt blev zeta Orionis med ”Flame”-nebulosan, som trots månskenet syntes tydligt redan på en 30s-exponering. Jag fortsatte därför att ta fler bilder, och en 7,7 minuters summabild visar t.o.m. Hästhuvudnebulosan.

Jag var därför ganska säker på att också kometen skulle synas, och hittade den lätt genom att vrida teleskopet 13 grader rakt söderut från Aldebaran. En 6,7 minuters summabild visar standardutseendet av ”gröna kometen”, mycket över förväntan i det redan störande starka månskenet! HIP-stjärnornapå bilden är av magnitud 7-8.

En kort men lyckad kväll!

21 februari 2023

Användbara slarvbilder

Jag trodde inte vädret skulle stå sig, men fick vid 22-tiden lite förvånat inse att det faktiskt var stjärnklart. Det jag behövde var egentligen bara tre andrabilder av tre småplaneter, samt en ny kometbild, så jag tog den vanliga utrustningen (85mm-objektiv, iOpton-stativet) och gick ut. Det var klart och kallt och bara att ta itu med uppdraget. Först alltså Pallas i det ovanliga läget nere under Sirius. Himlen är disig nere mot horisonten, men Pallas är ljusstark och syns tydligt.

Den svagaste småplaneten är nr 53 Kalypso, och jag tog för säkerhets skull tre 30s- exponeringar. Här ser vi på summabilden utom Kalypso både Praesepe och den avlägsnare och mycket äldre hopen M67

Den tredje småplaneten var nr 654 Zelinda, som också syns bra nere vid Alphard

För alla tre har jag sen pusslat ihop jämförelsebilder med rörelsen sedan den 18/2. Det är mer tidsödande än det låter, eftersom man ska hitta det lilla gemensamma himmelsområdet i ungefär samma orientering och så vara säker på identifieringarna. Utan ett bra program med aktuella asteroiddata (för min del theSky) hade det varit helt omöjligt. Nu gick det alltså bra som syns här. Läs gärna vidare på de individuella sidorna under Asteroider.

Till sist flyttade jag stativet ett stycke för att få fri sikt mot kometen. Den har fortsatt neråt från 88 Tauri och befinner sig till höger om Orions pilbåge, pi1-pi5 (bokstaven pi) Orionis.

Jag tycks tyvärr ha slarvat extra mycket med polinställningen, så att DeepSkyStacker inte vill kännas vid stjärnorna som stjärnor. Med lite extrajobb fick jag i alla fall till en 2 1/2 minuts summabild av det begränsade området kring kometen. Det är fortfarande den gröna färgen som avslöjar den, och den kan nog gå att följa ytterligare någon vecka.

Jag var ute mindre än en kvart och fick just de bilder jag behövde, men har sen jobbat många timmar med bearbetningen…

 

 

18 februari 2023

Komet m.m.

För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.

Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även ”Flame”(NGC 2024)- och ”running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.

Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!

4 februari 2023

Komet i månsken

Kvällen var kall och klar och en 99% full måne lyste upp snölandskapet och himlen. Jag ville i alla fall försöka hitta kometen, högt på himlen ovanför Capella, men bara med enklast möjliga utrustning, dvs kamera (85mm objektiv) på iOptronstativet. Jag gick ut tidigt, och kunde se Venus stråla nere bland träden i väster. På bilden lyser den fram som en måne bakom grenarna, och en del stjärnor går att identifiera.

Nästa stopp var Jupiter, dels ett kortexponerat utsnitt med tre månar

dels planeten bland stjärnor. Jupiter ligger nu mycket nära gränsen mellan Fiskarna (Psc) och Valfisken (Cet).

Mars vandrar vidare åt vänster uppe i Oxen (nära stjärnan tau Tauri, som får en lustig förkortning)

Jag visste kometens läge relativt Capella, och trots månskenet syns den tydligt redan på 8s-bilder.

Jag tog 10 likadana bilder innan jag för säkerhets skull gick in och kontrollerade att det var kometen på bilderna. DSS-summan blev så här, och man kan förstås inte vänta sig att se en svag svans i så starkt månsken. (Diset i luften gör att Capella också ser kometlik ut, men det är förstås inte på riktigt).

När jag var säker på att vara i rätt fält fortsatte jag bara med 30 nya  kortexponeringar, som tillsamman blir en 4 minuters summa, mycket lik den förra bilden.

Med kort brännvidd och totalt bara drygt 5 minuter mellan den första och den sista exponeringen är kometens rörelse knappt märkbar, men när jag lägger ihop alla 40 exponeringarna försöker jag kompensera också för detta. Det har ingen större effekt, och totalbilden liknar de båda andra bilderna här ovan. En  förstoring visar i alla fall att kometen fortfarande är osymmetrisk, med mer grönt på  ”framsidan”, och mer detaljer än så kan man inte begära med denna begränsade observationsinsats.

Innan jag gick in tog jag sedan några vidvinkligare bilder från en vintrig trädgård i månljus.