Komet m.m.
För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.
Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även “Flame”(NGC 2024)- och “running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.
Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).
