20 mars 2026

Månen och Venus

Jag visste att nymånen och Venus skulle bilda ett fint par på vårdagjämningens kväll, och turligt nog samarbetade vädret. Jag cyklade till samma plats där jag för en månad sen såg månen tillsammans med Saturnus och Merkurius, och kunde under en halvtimme följa deras nedgång. Jag hade EOS-kameran med zoom-objektiv (70-200mm) på fast stativ, eftersom ingen exponering behövde vara mer än en sekund.

Först var förstås himlen mycket ljus, och 19.05 räckte 1/15 s exponering för att visa den vackra scenen där jordskenet just börjar vara starkare än himmelsbakgrunden

Fyra minuter senare (och med lite längre brännvidd) såg det ut så här

och efter ytteligare 10 minuter (19.19) så här. Exponeringstiden är nu 1/8 s

Klockan 18.27 tog jag den sista bilden med denna brännvidd och orientering, nu med 1/3 s exponering.

Med horisontellt format får man klarare för sig hur det såg ut, och att det gäller att få en siktlinje mot den djupaste skogsluckan

Här klockan 19.34 är Venus precis 3 grader över horisonten, och man inser hur trevliga bilder man kunde fått t.ex. vid en havshorisont. Men efter de småländska omständigheterna är det bra nog, exponering nu 0,7 sekunder.

På slutet tog jag sen några bilder av bara månen, med zoomens maximala 200mm brännvidd

Med 1,4 s exponeringstid syns också några stjärnor, så nära månen som man vid större fas inte har någon chans att observera

19 februari 2026

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

25-26 augusti 2024

Halvbra väder men eget slarv

Jag hade ju flaggat för månen nära Plejaderna på morgonen den 26/8, så jag kollade ordentligt på kvällen att kikarmonteringen med Megrez-teleskopet var någorlunda inställd, dvs åtminstone med Polaris i polsökarens fält. (Jag har flyttat den sen förra säsongen eftersom kalhyggets björkar växt för mycket). Sen sov jag oroligt, men gick ut när jag vid 3-tiden såg det starka månskenet genom fönstret. Himlen var dock ganska disig, och kring månen var det mjölkvitt. Jag kunde inte se något alls av Plejadstjärnorna, vare sig i fältkikare eller med Megrez-teleskopet. Med kort exponering får man förstås måndetaljer, här 1/350 resp 1/500 sekund.

Med längre exponering blir månen alltmer överexponerad, men vid  1/10 s börjar man ana de ljusa Plejadstjärnorna.

Vid 1/2 s exponering är stjärnorna tydligare, men månen har nästan tappat sin form

Det var denna syn jag inte kunde  se i teleskopet, men kameran plockade alltså ändå fram den.

Sen ville jag ha bilder av hela Oxens stjärnbild, med både Mars och Jupiter, så jag satte ett zoom-objektiv på kameran, och kameran på iOptronstativet. Brännvidd 45 mm var ungefär lagom, och jag tog en första 10s-bild. Den var klart underexponerad, så jag körde 30s och märkte genast att något var fel, ingen följning,  strömlöst!

Antagligen hade jag  förra gången jag använde stativet glömt att stänga av det, med en opraktiskt liten och svåråtkomlig knapp. Objektivet var det ljussvaga 17-85mm som jag sällan använder, så det skulle krävts många 6s-bilder för att få en bra bild. Nu tog jag bara fyra stycken, och tillsammans med den första 10s-bilden ger DSS följande bara marginellt bättre summabild. Mars är på väg åt vänster genom Ekliptikans port/Oxens horn, beta och zeta Tauri. Jupiter strålar i mitten, och till höger har vi Hyadernas V med Aldebaran. Måne plus dis ger den stora blaffan uppe till höger.

Jag var trött och besviken, och tog några halvhjärtade exponeringar mot chi Cygni. Ett utsnitt från en 15s-exponering  visar ett fortsatt avtagande i ljusstyrka.

Kvällen blev alltså inte helt misslyckad, men det ironiska är att jag gjorde mig besvär att ställa in det stora stativet där ingen drivning behövdes och försummade iOptron där det var väsentligt…

18 januari 2024

Månen+Jupiter

Jag vet ju hur mycket vackrare en sån här konjunktion är för ögat än för kameran, men naturligtvis tog jag ändå några hastiga bilder. Av lättja tog jag det objektiv som redan hade rätt fästplatta till stativet, 70-200mm zoom, och ändrade inte ens zoom-inställningen (så det hamnade på ca 175mm). Jag har sen alltid ambitionen att bildbehandla kombinerade långa och korta exponeringar, så jag tog hela serien mellan 2 s och 1/2000 s.  Och med f/4 och ISO 1600 var det senare inte kort nog, ännu här är månen överexponerad.

Bäst kompromiss är kanske 1/60 s exponering, när Jupiter syns ordentligt, och kanske lite antydan till jordsken också.

Vid 1/8 s ser vi Jupiters fyra månar, men månen ser inte alls längre ut som med blotta ögat.

Med utnsnitt som härovan döljs problemet med just detta (felvalda) objektiv, de extremt påtagliga inre reflexerna. Här är till sist en nästan oanvändbar 1 s-bild av hela fältet på grund av dessa reflexer. Utom Jupiters månar syns bara några få stjärnor, bara 19 Arietis nätt och jämnt synlig för blotta ögat.

 

5 september 2023

Månen vid Plejaderna

Denna kväll stod månen rakt under Plejaderna, och eftersom det forfarande var ganska klart gick jag ut med 200 mm-objektivet. Först några bilder av Saturnus, nu med bättre fokus. Här hela (det iofs ganska lilla) synfältet

och här förstorat så att man tydigt ser Titan bland stjärnorna

Sen samma rutin för Jupiter, först översikten

och sen en kortexponering som nu visar alla de fyra ”riktiga” månarna plus sigma Arietis.

Kvällens huvudmål var sen månen vid Plejaderna, och återigen är månen alldeles för ljusstark. Med 1/2000 s exponering ser den vettig ut, men man ser inget spå av några Plejadstjärnor.

Först med 1/15 s exponering anas Plejaderna (6 stjärnor och inte 7…),  och faktiskt lite svagt jordsken på månens obelysta del

Vid 1 sekund känner vi igen Plejaderna, men månfasen är helt obestämd

Längre än till 4 sekunder är det meningslöst att fortsätta. Är man energisk försöker man sätta ihop allt till en HDR-bild, men det är för mycket pyssel just nu. Det var i alla fall turligt med klart väder, det är nog mindre chans vid nästa närpassage som kommer den 16 februari nästa år.

 

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

11-12 juli 2023

Jupiter nära månen

Natten den 11-12 juli befann jag mig på vårt finska sommarställe väster om Tammerfors. Där fanns även min svägerska Birgitta, och jag hade nämnt att man på natten kunde se Jupiter bredvid månen. Hon tog mig på orden och gick ut för att titta. Som exempel på hur bra mobilkameror är numera kan vi se hennes två iPhone-bilder från 02.20 och 02.23

Själv vaknade jag för sent, och klockan 03.12 var Jupiter nästan osynlig på en ännu ljusare himmel. På ett förstorat utsnitt syns den dock bra även med min mobilkamera. Brännvidden är bara 4,3 mm och exponeringstiden 1/50 s, så det stativ jag hade med mig behövdes inte ens.

Jag upptäckte sen att kameran faktiskt gick att ställa in manuellt, men lyckdes inte få till något bättre. Den vackra vyn över sjön Kulovesi fick tvärtom konstigt låg kontrast. Här syns bara månen.

24-25 maj 2023

Sommartider

Det är samma (för sena) insikt varje vår, inte ens vid midnatt är det mörkt…Det blir nu ett par månaders uppehåll med asteroidjakt och annat som kräver mörk himmel, men fortsatt koll på det ljusa som syns. Nu t.ex.  Mars och Venus vid Tvillingarna, vilket krävde promenad till ”andra sidan Hångervägen” med min vanliga utrustning (kamera med 85mm objektiv och iOptronstativet). Klockan 23.54 syntes  Castor och Pollux tydligt på den ljusa himlen, medan däremot Venus rätt snart försvann när de små molnstråken i väster drog upp lite till.

Till vänster om Pollux syntes Mars rakt under månskäran, som redan med 4 sekunders exponering är helt överexponerad.

Med minskande exponering blir månen tydligare, men Mars också osynligare. Kompromissbilderna här är med 1/2 resp 1/4 s exponering och visar det tydliga jordskenet

För att se detaljer på själva månskäran får man gå ner till 1/500 sekund, och då är förstås Mars helt osynlig

Jag kollade så chi Cygni, som nu definitivt har börjat avta i ljusstyrka

och R CrB som var ljus som vanligt. Trots bara 10 sekunders exponering kan man urskilja T CrB, så där händer inte heller något.

Med promenad 20 minuter i halvnatten, klart värt besväret trots att även myggen har kommit.

23 april 2023

Måne+Venus

Efter regn var luften helt mättad av fuktigt dis, så det var ingen tanke på andra astroobservationer. Månen och Venus lyste dock fint över skogskanten, så jag tog några snabba bilder med 200 mm teleobjektiv.  Jag tog inga riktigt korta exponeringar (som skulle ha visat detaljer på månskäran men gett en för svag Venus). Denna, 1/20 s, är fortfarande för kort, eftersom man missar jordskenet

Med 1/4 s exponering blir det fint, men långt ifrån den verkliga upplevelsen (där skymningshimlen fortfarande var blå)

Gränsen uppåt innan månskäran blir för överexponerad  är ungefär 1 sekund. Kameran ger snygga strålar på Venus!

För att få snyggare bilder har jag lutat kameran ner åt höger, i verkligheten var månen mer båtlik ovanför Venus.

 

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans ”släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.