5 september 2023

Månen vid Plejaderna

Denna kväll stod månen rakt under Plejaderna, och eftersom det forfarande var ganska klart gick jag ut med 200 mm-objektivet. Först några bilder av Saturnus, nu med bättre fokus. Här hela (det iofs ganska lilla) synfältet

och här förstorat så att man tydigt ser Titan bland stjärnorna

Sen samma rutin för Jupiter, först översikten

och sen en kortexponering som nu visar alla de fyra “riktiga” månarna plus sigma Arietis.

Kvällens huvudmål var sen månen vid Plejaderna, och återigen är månen alldeles för ljusstark. Med 1/2000 s exponering ser den vettig ut, men man ser inget spå av några Plejadstjärnor.

Först med 1/15 s exponering anas Plejaderna (6 stjärnor och inte 7…),  och faktiskt lite svagt jordsken på månens obelysta del

Vid 1 sekund känner vi igen Plejaderna, men månfasen är helt obestämd

Längre än till 4 sekunder är det meningslöst att fortsätta. Är man energisk försöker man sätta ihop allt till en HDR-bild, men det är för mycket pyssel just nu. Det var i alla fall turligt med klart väder, det är nog mindre chans vid nästa närpassage som kommer den 16 februari nästa år.

 

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

11-12 juli 2023

Jupiter nära månen

Natten den 11-12 juli befann jag mig på vårt finska sommarställe väster om Tammerfors. Där fanns även min svägerska Birgitta, och jag hade nämnt att man på natten kunde se Jupiter bredvid månen. Hon tog mig på orden och gick ut för att titta. Som exempel på hur bra mobilkameror är numera kan vi se hennes två iPhone-bilder från 02.20 och 02.23

Själv vaknade jag för sent, och klockan 03.12 var Jupiter nästan osynlig på en ännu ljusare himmel. På ett förstorat utsnitt syns den dock bra även med min mobilkamera. Brännvidden är bara 4,3 mm och exponeringstiden 1/50 s, så det stativ jag hade med mig behövdes inte ens.

Jag upptäckte sen att kameran faktiskt gick att ställa in manuellt, men lyckdes inte få till något bättre. Den vackra vyn över sjön Kulovesi fick tvärtom konstigt låg kontrast. Här syns bara månen.

24-25 maj 2023

Sommartider

Det är samma (för sena) insikt varje vår, inte ens vid midnatt är det mörkt…Det blir nu ett par månaders uppehåll med asteroidjakt och annat som kräver mörk himmel, men fortsatt koll på det ljusa som syns. Nu t.ex.  Mars och Venus vid Tvillingarna, vilket krävde promenad till “andra sidan Hångervägen” med min vanliga utrustning (kamera med 85mm objektiv och iOptronstativet). Klockan 23.54 syntes  Castor och Pollux tydligt på den ljusa himlen, medan däremot Venus rätt snart försvann när de små molnstråken i väster drog upp lite till.

Till vänster om Pollux syntes Mars rakt under månskäran, som redan med 4 sekunders exponering är helt överexponerad.

Med minskande exponering blir månen tydligare, men Mars också osynligare. Kompromissbilderna här är med 1/2 resp 1/4 s exponering och visar det tydliga jordskenet

För att se detaljer på själva månskäran får man gå ner till 1/500 sekund, och då är förstås Mars helt osynlig

Jag kollade så chi Cygni, som nu definitivt har börjat avta i ljusstyrka

och R CrB som var ljus som vanligt. Trots bara 10 sekunders exponering kan man urskilja T CrB, så där händer inte heller något.

Med promenad 20 minuter i halvnatten, klart värt besväret trots att även myggen har kommit.

23 april 2023

Måne+Venus

Efter regn var luften helt mättad av fuktigt dis, så det var ingen tanke på andra astroobservationer. Månen och Venus lyste dock fint över skogskanten, så jag tog några snabba bilder med 200 mm teleobjektiv.  Jag tog inga riktigt korta exponeringar (som skulle ha visat detaljer på månskäran men gett en för svag Venus). Denna, 1/20 s, är fortfarande för kort, eftersom man missar jordskenet

Med 1/4 s exponering blir det fint, men långt ifrån den verkliga upplevelsen (där skymningshimlen fortfarande var blå)

Gränsen uppåt innan månskäran blir för överexponerad  är ungefär 1 sekund. Kameran ger snygga strålar på Venus!

För att få snyggare bilder har jag lutat kameran ner åt höger, i verkligheten var månen mer båtlik ovanför Venus.

 

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans “släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

3 januari 2023

Liten lucka i molnen

Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.

Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.

Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger

På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.

Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.

Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.

Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.

Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.

Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…

Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…

8 oktober 2022

Nya filmförsök

Det vill sig inte längre för mig med planetfilmningen, och jag har svårt att se vad huvudproblemet är. Sedan sist har jag i alla fall ansträngt mig med att kollimera teleskopet, med tveksamt resultat eftersom alla justeringar snabbt verkar ändras igen. Enligt laserkollimeraren borde det vara bättre nu än innan i alla fall, eftersom den då pekade helt tokigt.

Efter en dag med många regnskurar klarnade det till kvällen, och det kändes ganska bra vädermässigt, om än mycket fuktigt. Jag satsade först på några fler filmer med Saturnus, som dock står otrevligt lågt, typ 13 grader över horisonten och med stark atmosfärisk dispersion. Sedan blev det förstås Jupiter ett antal filmer, där jag koncentreade mig på att hålla histogramvärdena kring 50%. Seeingen var även här dålig, men inte så extremt som de första resultaten tycktes visa.

Ett oväntat första problem kom direkt på morgonen den 9/10 när laptopen jag använt för observationerna plötsligt började scrolla själv. I ett Excelark bara körde den ostoppbart vidare åt höger, förbi 1-bokstaviga, 2-bokstaviga och till sist 3-bokstaviga kolumnetiketter…Kort sagt var datorn helt oanvändbar och jag var frågande och bekymrad. Jag trodde att tangentbordet kanske inte tålde den nattliga fukten, men efter några fler timmar inomhus hade problemet lyckligtvis löst sig själv. Senare återkom problemet, och jag kontaktade datortillverkaren. Det visade sig vara ett känt mjukvaruproblem knutet till Windows och inte alls något fel på hårdvaran…

Reduktionsresultaten var till en början usla, som jag redovisat här tidigare. När jag nu efter nya observationer den 19/10 börjat använda Registax för mer aggressiv wavelet-analys blev det dock mycket bättre, och jag visar här de nya reduktionerna i stället.

Saturnus utan Barlow försökte jag överexponera för att se Titan, men tänkte inte på hur svag den är jämfört med Jupitermånarna. Bara med extrem bildbehandling får man fram månen, som rört sig ett tredjedels varv från högerläget den 3/10 (synligt på 85mm-bild) till ett ovanför till vänster om planeten.

 

Med Barlow ser man planeten bättre, och man ser t.ex. planetens skugga på ringen (eftersom det nu är långt efter oppositionen.

För Jupiters månar har jag här filmat utan Barlow, och med överexponering av skivan fungerade det bra en andra gång. Fokus ligger precis i gränsen inåt för fokuseraren, och i det första försöket kom jag inte tillräckligt långt in.

Sen filmade jag med stort fält även med Barlow. Då kan man lättare få både detaljerna på skivan och månarna på samma bild.

Jag observerade lite för kort tid, men om man tittar nog kan man se att månen Ganymedes närmat sig Jupiter liksom molnformationerna rört sig en aning åt höger på den korta tiden mellan 22.29(vänster bild) och 22.40 (höger).

Planetskivans färg är svår att få realistisk, och Registax har för många parametrar att variera, så resultaten är alltid lite godtyckliga. Men jämfört med de tidigare resultaten är alla försök en stor vinst!

Hela kvällen stod en nästan full måne nära under Jupiter, och jag ville också ta en stillbild med 200mm objektiv. iOptronstativet visade sig för klent för tyngden av kamera plus teleobjektiv, men eftersom det bara gällde kortexponeringar räckte det att även stödja med handen. Det kom också moln, så jag stressade och tog bara några få bilder. Till och med med med kamerans kortaste exponeringstid 1/8000 sekund(!) blev månen överexponerad, och jag gav mig inte tid att ändra bländare eller ISO-inställning. Man kan ana de mörka “haven”, och Jupiter syns, om än lite svagt.

Med fem gånger längre exponering är Jupiter tydligare, men man kan inte längre urskilja några detaljer på månskivan.

Som vanligt konstaterar man hur mycket bättre ögat är på att uppfatta ett sånt här motiv med stora kontraster. Bilderna här tjänar bara som påminnelser om hur fint det  egentligen såg ut…

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 oktober 2020

Månen vid Venus

Turligt nog var morgonen nästan helklar, med Sirius och Orion i söder och en strålande Mars på väg ner bland träden i väster.

Trots träden kan man i alla fall identifiera stjärnorna i Fiskarna. Mars rör sig åt höger och kommer att befinna sig under 80 Psc omkring 27/10

Till vänster om samma träd, rödbelyst av min pannlampa, syntes också en ljusstark Mira, efter ett maximum i slutet av september.

Huvudmålet denna morgon var dock Venus och månen, som bildade ett iögonenfallande par i ostsydost. Här först på en bild med 85 mm brännvidd, där man genast lägger märke till hur mycket “båt” månskäran verkar vara. Det är en kombination av ekliptikans vanliga lutning med månbanans 5 extra grader som gör vinkeln mot horisonten extra brant.

Exponeringstiden här ovan är 1/4 sekund, vilket är max för att inte skäran ska bli helt överexponerad. På 1 sekund börjar det synas stjärnor, så att man kan placera in fältet i Lejonet

Jag är inte vän med HDR-tekniken, men i princip kan man få till kompromiss med både stjärnor och snygg måne.

Med 200 mm objektiv får månen och Venus precis plats i samma synfält

Här visar en kortexponering detaljer på månskäran, medan jordskenet är osynligt.

Med HDR kan man kombinera korta och långa exponeringstider i en bild, men det är svårt att få det snyggt..

Det är lite lättare att använda HDR för de längre exponeringarna. Med 10s exponering ser man tydliga stjärnor, men månen blir då väldigt överexponerad och ful.

Då kan en HDR-version bli en bra kompromiss

Med mer vidvinklig optik får man ett bättre intryck av den verkliga synen, med Venus och månen som ett  slående par över ett mörkt hus under de bleka stjärnorna i Lejonet.

Här lyser min pannlampa upp våra mörka fönster, medan grannen är tidigt uppe (06.34).