18 oktober 2018

Månen och Mars

Denna kväll bildade månen ett vackert par med Mars, och med blotta ögat såg man den fina kontrasten mellan den röda Mars och den gula månen. Att ta en bra bild är svårt, eftersom månen nu är mycket starkare än för fyra dar sedan. Med 1/15 s (f=200 mm, f/4, ISO 800) syns i alla fall Mars tydligt utan att månen är helt överexponerad.

Här är det ännu viktigare med HDR-reduktion, och jag fortsätter mina experiment med EasyHDR. Programmet gör ännu inte vad jag vill, dvs få med detaljer från de korta exponeringarna. Här är månen förstorad med 1/1000, 1/2000 och 1/4000 sekunds exponering.

Så småningom har jag i alla fall fått fram en ‘principbild’ med HDR, där man ser en del detaljer på den ljusa delen, men ändå anar jordsken och stjärnor. Bilden är dock ännu ganska ful, med en ‘halo’ som verkar omöjlig att få bort.

Annars experimenterade jag med att montera min 10×50 fältkikare på ett rejält stativ. Det är förstås ett stort lyft jämfört med att som jag brukar stå eller ligga och luta den mot kroppen. Problemet är att det är så känsligt hur man sitter/står i förhållande till stativet att man bara kan göra små rörelser innan man får justera både stativ och ställning. Det går, men det tar på sätt och vis bort hela idén med en fältikare för snabb överblick. Men om man vet vad man vill titta på kunde man se mycket, denna kväll, inte minst månen! Jag blev faktiskt mycket överraskad hur många detaljer som syntes med bara 10 gångers förstoring (och ledsen att inte kunna filma från kikarplatsen). Både Clavius och Sinus Iridum sticker ut över terminatorn, med Copernicus som en ljus prick mitt på. Bland de svagare motiven blev jag också överraskad av stjärnhopen M11, som var mycket ljusare och tydligare än t.ex. M13.

14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet easyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Jag ska jobba vidare med programmet EasyHDR, men ännu finns inga resultat i sikte…

3 september(morgon) 2018

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.

 

 

 

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

6 maj 2018 (Morgon)

Morgonplaneter

För att möjligen se Mars nedanför månen gick jag ut i gryningen omkring 03.15. Jupiter var redan på väg neråt i sydväst medan Mars och Saturnus knappt var uppe i sydost. Jupiter är kvar nära ny Librae, och trots den ljusa himlen ser man tydligt hur den vandrar vidare mot alfa.

Detaljbilden blev lite skakig, men man ser tydligt tre månar plus de två närbelägna stjärnorna

Saturnus ligger bland ganska svaga stjärnor i Skytten (Sagittarius, Sgr).

Till vänster syns lite extra upplysning från månen, som på följande bild visar sig ha Mars nära nedanför till vänster. Den karakteristiska ”teskeden” (pi, omikron och xi2, där omikron är skymd av träd på Saturnusbilden) syns tydligt till höger

Med ögat kan man lätt se både Mars och månen, men på foton får man som vanligt välja. Antingen en tydlig mars och en överexponerad måne (plus en grön reflex i optiken), exponeringstid 1/2 sekund

eller så en tydlig måne och inget spår av Mars (exponering 1/1250 s).

Mars finns dock med i bilden, vilket syns på det lite förstärkta utsnittet i samma skala som det av månen

 

 

 

22 mars 2018

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.

 

21 september 2016

Månen vid Aldebaran

Det var ingen särskilt nära passage, men ändå trevligt att åter kunna ta bilder av månen vid Hyaderna och Aldebaran. Som vanligt är kameran mycket sämre än ögat på kontrastrika scener, och man får kompromissa. Jag använde ett 200 mm teleobjektiv på fast stativ och kunde vid 23-tiden se månen och Aldebaran nästan hemifrån. Vädret var mycket disigt, och redan på 1/2 sekund sprids månljuset i diset så att svagare stjärnor helt dränks. Man ser i alla fall tydligt Aldebaran ovanför till vänster om månen, samt andra ljusa Hyadstjärnor.

ca5960

Månens fas är tydligare med lite kortare exponering (1/5 sekund)

ca5957

men sen får man minska drastiskt för att se detaljer på månen. Vid 1/80 s syns Aldebaran fortfarande tydligt

ca5953

men om man vill se detaljer på månen får man gå ner till 1/2000 s. Aldebaran är nu osynlig.

ca5949

Jag kortade sedan brännvidden till 100 mm för att få med hela Hyadernas V (1/2 s exp).

ca5961

Med längre exponeringstid (1,3 s) dränks Aldebaran i diset, och månens fas kan bara utläsas från den gröna reflexen

ca5962

Det är då bättre att minska till 1/10 s, vilket tydligast visar kvällens huvudaktörer, månen och Aldebaran

ca5964