28 oktober 2017

Komet ASSASN med SW200

Vädret var klart en kort stund, och komet ASSASN (C/2017 O1) råkade lägligt befinna sig i samma synfält som 4:e magnitudens alfa i Giraffen (Camelopardalis). Jag kunde därför lätt hitta fältet i SW200 och ta några bilder. För att inte riskera dålig följning begränsade jag exponeringstiden till 30 sekunder, men körde för att se något på bilderna med ISO3200. Det gjorde att jag faktiskt anade kometen redan vid teleskopet, dvs var helt säker på att jag hade siktat på rätt stjärna. Molnen kom dock fort, och jag fick bara ihop knappt 9 minuters total exponering under 12 minuters observation. På summabilden har ändå kometen blivit lite utdragen när den rört sig norrut under dessa minuter

 

Om man tar bara de första 6 resp de sista 6 bilderna i serien kan man se hur kometens ”kärna” på bara 8 minuter rört sig i förhållande till de svaga bakgrundsstjärnorna. Kometen är nu mycket ljussvag, och det här är kanske min sista observation av den

22 augusti 2017

Nebulosor och annat

Jag hade haft min stora montering stående ”uppe på backen” sedan förra observationerna 16/8, och när det blev en klar kväll tänkte jag nu satsa på bilder även genom SW200. Grundfelet var att jag trodde att polinställningen var tillräckligt bra för rimligt korta exponeringar, men inte ens försökte kontrollera genom polsökaren. Jag hade tillräckliga problem med GoTo-systemet, som aldrig vill fungera. När jag till sist fick det att hitta M8 var jag så nöjd att jag ”glömde” den eventuellt dåliga polinställningen och direkt frestades att exponera längre än de 30 sekunder jag borde hållit mig till. Som flera gånger förut råkar jag ut för att DSS vägrar anse att avlånga stjärnor är stjärnor, så många 45-sekunders exponeringar går inte att addera. Jag vet ju att ”fina bilder” inte är min grej, men det är snopet när misslyckande beror på uppenbart slarv. Men jag väljer att se till det positiva. Kvällens bilder av fyra sydliga nebulosor är nästan de enda jag tagit, och i det ljuset är de spännande och intressanta.

Jag hade förstås börjat med Saturnus som här på en 10s-exponering syns i samma synfält som den ljusa stjärnan xi Oph.

Uppförstoringen kring planeten visar fyra ljusstarka månar

Sedan gällde det de sydliga objekten i vintergatan. Först M8, Lagunnebulosan, där jag faktiskt kunde använda de flesta av mina exponeringar. Deklinationen är -24 grader, så det är ett objekt som man normalt inte ger sig på från svensk horisont. Men på denna 3-minuters summabild, tagen bara drygt 5  grader över horisonten, ser man det stora gasmolnet med den nybildade stjärnhopen NGC 6530,  och anar vilken fin syn det är från sydligare latituder.

Sedan hade jag oväntat problem att hitta Trifidnebulosan (M20) i närheten, eftersom det enda suddiga jag såg i sökaren var den lilla hopen M21 strax ovanför. Här ser man M20 nere till höger och M21 centralt i bild.

Jag hoppade i stället till ”Svannebulosan” M17, där bara fyra bilder godkändes av DSS, men man ändå ser en stor röd nebulosa. Den upp- och nervända svanen (simmande mot vänster) saknar dock nästan huvud.

Ännu värre blev det med bilderna av M16, där bara två 30s-bilder går att addera. Man ser i alla fall svagt de mörkare strukturer som på Hubble-teleskopets berömda bild från 1995 kallades ‘pillars of creation’.

Först nu hittade jag M20 på riktigt, även den nu bara 5 och en halv grad över horisonten. Två och en halv minuts exponering från 4 bilder blev inte bättre än så här, men man känner i alla fall väl igen denna ikoniska nebulosa. På bättre bilder är det tydligare hur den övre ljusa stjärnan lyser upp stoftet ikring sig i en blåaktig reflektionsnebulosa i slående kontrast till den röda emissionsnebulosan nedanför.

Utom en enda användbar bild av M11 på vägen

blev det sedan två ytterligare gasobjekt, de planetariska nebulosorna M57 och M27. GoTo-systemet hade nu definitivt lagt av, men Ringnebulosan (M57) kan man inte missa mitt mellan beta och gamma i Lyran. Åter är bara två bilder användbara, men den speciella lilla ringen syns tydligt ändå.

Även för Hantelnebulosan M27 blev det bara en minuts totalexponering, men man kan ändå ana centralstjärnan i denna mycket större nebulosa. För mig är M57 och M27 de klart bästa planetariska nebulosorna, både för att de är lätta att hitta och så intressant olika visuellt.

Till sist passade jag på att ta säsongens bild av Barnards stjärna. Här syns den också på en bild från 2014, och om man tittar noga ser man att den flyttat sig en aning norrut relativt de svaga grannstjärnorna. Denna röda dvärgstjärna har rekordet när det gäller egenrörelse, över 10 bågsekunder per år, och den är också den näst närmaste efter alfa Centauri-systemet. Dvs denna oansenliga stjärna är faktiskt den (efter solen) närmaste stjärna man kan se från svensk horisont. Stjärnan 66 Oph i hörnet av bilden är synlig för blotta ögat, men bara knappt…

 

2 maj 2017

Fullmatad kväll: Jupiter, månen och galaxer

När det blev klart för fjärde kvällen i rad var det lite motigt att sätta igång, men jag hade sett den lustiga förutsägelsen att Ganymedes (J3) skulle komma fram (efter att ha varit skymd bakom Jupiter) klockan 22.32 men sedan 22.33 genast försvinna in i Jupiters skugga. Så jag satte igång med filmning genom SW200, och konstaterade genast att seeingen var för dålig för att jag direkt skulle kunna se något av detta. Men som alltid blir man positivt överraskad av vad Autostakkert/Registax kan plocka fram:

Först som vanligt en bild utan Barlow som visar de tre övriga månarna

Med Barlow får man både månar och detaljer på skivan. Klockan är ungefär 22.23

Med mindre synfält kan man observera fler filmrutor per tidsenhet, och bilden från 22.27 visar fortfarande ingen J3.

Sen har jag analyserat ungefär minutlånga filmsnuttar där man redan 22.29 anar och 22.30 säkert ser Ganymedes

Sedan börjar förmörkelsen mycket gradvis, så att månen fortfarande syns bra 22.35

Den minskar mer tydligt i ljusstyrka till 22.37, och är givetvis helt försvunnen 22.42. (Jag borde ha insett att en förmörkelse av Ganymedes sker så sakta att jag skulle ha filmat vidare efter 22.37).

På den sista bilden anar man också att Röda Fläcken är på väg in över kanten nere till vänster.

Jag hade inte tänkt filma månen också, men fasen var ju precis den rätta, så det gick inte att låta bli…

Av någon anledning var seeingen sämre än för Jupiter, men det blev trevliga bilder ändå. Först Aristoteles och Eudoxus dramtiskt belysta, och med Bürg på sin egen lilla sprickiga slätt Lacus Mortis.

Man skymtar Hercules uppe till höger, och hela nordostvyn mot Endymion och Humboldthavet  blev så här

Från västra stranden av Lugnets Hav går den stora Ariadeus-sprickan in åt vänster, mot ännu osynliga Hyginus. Strax ovanför kratern Moltke i bildens nederkant landade Apollo11 1969.

Trion Theophilus/Cyrillus/Catharina ser mycket mindre dramtisk ut i dag än i går då skuggorna var långa. Den lustiga kraterkedjan från Abulfeda hänger ihop med Altai-förkastningen (ut från Piccolomini på nästa bild).

De stora kratrarna Langrenus och Petavius i sydost syns fortfarande, men visar inga skuggor.

Till sist bestämde jag mig för att innan fullmåne eller sommarljusa nätter anstränga mig lite bättre för att sikta mot Virgo-hopens galaxer. Det var ju inte svårare än att vrida kända vinklar i rektascension och deklination utgående från en ljus stjärna, och jag skäms lite att jag inte gjort det förut…En av bilderna visar en spektakulär rad av Virgo-galaxer, vilken går under namnet ‘Markarians kedja’ (studerad av B.F. Markarian i en artikel från 1961).

Med en minuts exponering ser man bara att det är galaxer. Med tre bilder kombinerade och överdrivet förstärkta kan man möjligen ana att det finns något mer mellan NGC 4435 och 4438, vilka bildar det växelverkande paret ”the Eyes”

Dessa intressanta slumpskott hinner jag inte följa upp, eftersom först månen och sedan sommaren kommer att göra djuprymdsobservationer omöjliga. Galaxerna ligger i alla fall kvar där de ligger, även nästa vår…

1 maj 2017

Månen och Jupiter

Det klara vädret fortsatte, och månen lockade i väster.  I verkligheten filmade jag direkt (för att utnyttja tiden), men ett par kamerabilder efteråt ger en överblick. Jordskenet är svårare att se än i går, men finns där förstås

 

Filmbilderna av månen blev efter Autostakkert/Registax förvånansvärt bra. Jag ska inte trötta med en lång serie, utan väljer några exempel. Redan på kamerabilden lägger man märke till ett par stora kratrar under mitten av terminatorn

Det är Cyrillus och Theophilus (plus Catharina i skugga) väster om Mare Humorum, som här syns i imponerande detalj.

Standardvyn åt nordost (Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet) visar åtminstone två små prickar(=kratrar) i Endymion

Där terminatorn passerar över Klarhetens eller Lugnets Hav ser man alla små höjdskillnader som dramatiska åsar

Det är nästan sista chansen att se de två stora kratrarna i sydost, Langrenus

och Petavius. Med ökande månfas kommer de att bli allt osynligare.

Månbilderna blev alltså bättre än förväntat, vilket man nog egentligen också kan säga om resultaten för Jupiter. (Först tyckte jag inte det, men efter nya reduktioner 13/5 ser det bättre ut). Först som vanligt en överexponerad bild utan Barlow för att visa månarna, som alla låg tillsammans i en lustig konfiguration

Bilderna med Barlow krävde ganska aggressiv bildbehandling men visar nu en hel del detaljer i molnen som bör gå att identifiera på andra bilder. På första bilden är tre månar med, och man ser att Callistos (J4) banplan lutar så pass att den är på väg att passera under planetens skiva.

Nästa bild är tagen med mindre synfält(=fler frames) och är lite skarpare

 

Kamerabilderna efteråt visar samma täta månkonfiguration

liksom planetens fortsatta vandring relativt stjärnorna

 

30 april 2017

Usel seeing men klart

Vårkvällen kallnade mycket snabbt, vilket gav strömmar och oro i luften. Jag ville gärna filma en 25% måne, men seeingen var under all kritik. En kamerabild visar huvuddragen

och sen hänger det på Autostakkert/Registax om det blir något vettigt av filmerna. Problemet oläsbara filer verkar dock ha löst sig, vilket sparar mycket tid och möda. Seeingen blev värre allteftersom månen sjönk neråt, och jag borde ha börjat observera lite tidigare.

I nordost har vi det vanliga stråket från Atlas och Hercules, över Endymion och fram till Humboldthavet

Vidare neråt syns Berzelius tydligt

och vi når fram till Mare Crisium

Bilderna längs terminatorn blev mycket sämre

men belysningen framhäver det stora ringberget Janssen och dalen vid Rheita

Med tanke på den usla seeingen började jag inte filma Jupiter också,  utan gick tillbaka till kameran. Jupiters månar har ändrat sina lägen sedan i går

och även planeten har rört sig åt höger (vilket syns tydligt om man jämför med de markerade Hipparcosstjärnorna på dagens och gårdagens bilder).

Sen tog jag några bilder helt på måfå, bara på ett ungefär mot den stora galaxhopen i Virgo. En gång i Chile (när vädret var för dåligt för riktiga observationer) körde jag runt visuellt med ESO:s lilla 50cm-teleskop, och minns känslan att se suddfläckar (=galaxer) nästan vart jag pekade. Men nu ikväll hade min rödpunktssökare slut på batteriet, och det visade sig att jag siktat mycket för lågt för Virgohopen. (Att identifiera fälten hade jag aldrig klarat utan den fantastiska tjänsten astrometry.net som tar vilken astrobild som helst och berättar vart man pekat! ) Men även här finns det galaxer (utmärkta med IC-nummer), bara mycket ljussvagare och avlägsnare.

Man kan ta det som ett misslyckande eller som en häftig bekräftelse att en minuts exponering med en vanlig kamera kopplad till ett litet 20 cm-teleskop nästan var som helst hittar galaxer mer än 100 miljoner ljusår bort!

 

29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

19 april 2017

2014 JO25

En kilometerstor asteroid som passerar ”bara” 1,7 miljoner kilometer från jorden är en ovanlig händelse, och den förutsades att den 19 april bli så ljus som magnitud 10,7. Den skulle också synas högt på himlen på lagom kvällstid, så det var förstås spännande att se om vädret skulle samarbeta. Det gjorde det delvis i alla fall, och vid 23-tiden hade jag teleskopet inriktat mot ungefär rätt plats på himlen. Där fanns få ljusa stjärnor, så jag hade startat vid stjärnan 23 CVn en bit bort och bara vridit teleskopet 12 minuter i rektascension. Molnen kom ungefär samtidigt som asteroiden, men jag fångade dess spår på flera (ungefär minutlånga) bilder, här överlagrade med DSS. Asteroiden rör sig neråt (söderut) i bilden, och det fjärde spåret är nästan osynligt

Sen var det mer moln en stund, men jag hade nästa teleskopläge 32 minuter från alfa CVn dit asteroiden borde komma omkring 23.40. Det lyckades ännu bättre nu, utan störande moln.

Men när jag sen skulle försöka se den visuellt tappade jag bort mig. Det är krångligt att byta från foto till okular (skruva bort/skruva dit hållare) och jag var osäker på om den var kvar i synfältet. Utan förberedda detaljkartor kändes det hopplöst att söka vidare, så jag tänkte ta bilder av komet 41P i stället. Då blev det dock ännu värre. Trots att kometen låg mycket nära beta Dra (se gårdagen), och trots att jag lätt såg den visuellt, tyckte jag inte att jag hittade den med kameran. Så kvällen slutade i frustration, men när jag nu tittar på bilderna ser jag faktiskt kometen på ett par av bilderna.  Felet var att jag exponerade bara typ 15 sekunder för att hitta rätt fält, och det var helt enkelt för kort. Kometen är stor och diffus, och hade krävt mycket längre tid för att bli tydlig. En DSS-summa på 36 sekunder visar i alla fall att den var där den skulle…

Kvällens behållning var i alla fall 2014 OP25, och jag kan inte låta bli att länka till de spännande radarbilder som visar hur den verkligen ser ut!