25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!

25 december 2020

Äntligen Jupiter+Saturnus!

Molnen har legat tjocka över Värnamo nästan en månad nu, och jag har frustrerat sett den 21/12 passera. Igår på julafton lär det ha varit klart här, medan ett molnlock hindrade sikten från Jönköping där vi firade jul. Idag låg det länge moln längs horisonten, men lagom vid halvfyratiden började de röra sig, och jag fick äntligen den klara sydvästhimmel jag så länge önskat mig. Jag skyndade mig att ta ut SW200-tuben till stativet som stått ute en månad (under presenning). Motvikterna som legat under stativet  hade frusit fast i marken, men de fyllde sin funktion trots vidhängande jordtuvor…Efter lite sökande hittade jag Jupiter på den ljusa himlen, och där var då faktiskt också Saturnus i samma 50x-fält! Jag monterade dit kameran, och tog många bilder med olika exponeringstid. Jag ska gå igenom bilderna ordentligare, men här med 1/90 s exponering ser man Jupiter med 3 månar och Saturnus med tydligt oval form ungefär 26 bågminuter från varandra. Det är inte de rekordnära 6 bågminuterna den 21/12, men ändå betydligt närmare än de kom varandra när man senast kunde se dem tillsammans 1980-81. Nästa gång de kommer riktigt nära igen blir inte förrän i mars 2080.

När himlen blev mörkare lönade det sig också att ta bilder med teleobjektiv, här först med 70mm brännvidd

och här med 200mm

Himlen mörknar samtidigt som planeterna går ner, så de sista bilderna blir bäst

Om Jupiter och Saturnus ska synas tydligt kan man dock bara exponera 1/3 sekund, och bara en enda stjärna syns på bilden, beta i Stenbocken (Capricornus).

På en (på 1 s!) överexponerad bild syns tre ytterligare stjärnor, alla andra har drunknat i himmelsbakgrunden.

I sydost lockade också en fin måne, men natten var kall, och jag var helt nöjd med att till sist ha fått se planeterna tillsammans!

13-14 juli 2020

Komet NEOWISE med SW200

Med ännu sämre väderutsikter för tisdag och onsdag ville jag ändå chansa på observationer när molnen tunnade ut framåt kvällen. Jag bar ut grejorna, och märkte genast att det var en kväll med mygg (som jag inte alls stördes av häromnatten). Jag hittade lätt Capella, och gick sedan runt med fältkikaren för att  försöka få syn på kometen innan den skulle bli synlig med teleskopet. Det misslyckades totalt, och jag fick ta flera vändor in till datorn för att kolla om jag verkligen läst rätt på positionen. Jag förstår inte riktigt varför jag inte hittade den, även om den verkade lite svagare än häromdan var den ju inte svag. I alla fall, precis när jag hade förutsett att den skulle synas från teleskopet så var den den i alla fall där, och jag började exponera med blandade exponeringstider, från 1 till 8 sekunder.

På 1s-bilder syns nästan bara den ljusa kärnan, medan man på 2s får en tydlig svans

En 4s-bild visar att det stora problemet fortfarande är himmelbakgrunden. För att få mer detaljer i svansen skulle man behöva exponera längre, men då blir himlen för ljus.

I bildbehandlingsprogrammet kan man dra ner ljusstyrkan, så att även 8s-bilder ser bra ut

Eftersom det finns stjärnor på bilderna kan man lägga dem på varandra i DeepSkyStacker, som här en serie av tolv 4s-bilder

Eftersom jag inte gör någon flatfältskorrigering blir bilderna mycket vinjetterade (mörka i hörnen), och man får erkänna att det mindre Megrez-teleskopet faktiskt ger vackrare bilder av NEOWISE.

Delbilderna till ovanstående summabild är tagna inom ett par minuter, men om det går mycket längre måste man också ta hänsyn till kometens rörelse relativt stjärnorna. Delexponeringarna till följande 78s-bild är tagna inom 5 minuter, men om man centrerar på kometen så blir stjärnorna ändå streck

Efter bildsummering är även färgbalansen ganska godtycklig, och jag har bara försökt få bakgrunden åt det blå hållet. På denna 132s-kombination från ett 10-minutersintervall är det kanske lite överdrivet blågult, men ganks snyggt…

Int ens en summa med över 3 minuters total exponering ger så mycket längre svans, och detaljerna blir svårtolkade på grund av vinjettering och skräp på detektorn. Jag har dragit ner på kontrasten, så att man lite tydligare ser ’delningen’ inne vid kärnan. Stoft verkar komma i två strömmar, med en mörkare del längs mitten av svansen.

Om jag ska använda SW200-teleskopet igen måste jag anstränga mig och försöka ta flatfältsbilder, men en slutsats från denna kväll är kanske att Megrez-bilder kan bli minst lika bra.

 

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ’stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ’nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda

 

 

 

30 november 2019

Miss på Uranus…

Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus

men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.

De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…

Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).

Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.

Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).

I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker

och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.

Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.

 

29 november 2019

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.

 

 

14 november 2019

Måne i diset

Det var definitivt inte väder för astronomi, med ett frostdis som kändes nästan som regn, men månen sken igenom, och jag kunde kolla hur jag skulle koppla kameran för att få 2000mm brännvidd till nästa försök på Uranus månar. Valet stod mellan att ha med eller inte den coma-korrektor som jag normalt använder i primärfokus, men att sen alltså ha en 2x-extender före kameran. Som jag märkt förut blir bilden med extender inte särskilt skarp, och ingen av varianterna utmärkte sig. Däremot märkte jag nu ffg att den effektiva fokallängden med coma-korrektorn inkluderad blev lite kortare, typ 1800 mm i stället för nominella 2000. (Jag får gå vidare och se om detta gäller även utan extender).

Synfältet är lite för litet för hela månen, så jag tog några bilder medan den drev genom synfältet (eftersom jag var lat och inte dragit ut el till drivningen). Sen satte jag ihop till hela månbilder med autostitch, och utan coma-korrektor blev det så här

Med korrektorn blev bilderna alltså 10% mindre, och inte märkbart av högre kvalitet

Det är ju detaljerna vid terminatorn som är mest intressanta, och inte heller här är det någon systematisk skillnad (övre raden utan korrektor, undre med), utan det kan bero på små skillnader i exponering och fokusering.

Jag fick i alla fall svar på hur jag ska gå vidare med Uranus: Båda sätten fungerar, men eftersom jag vill ha lång brännvidd kan jag lika gärna skippa korrektorn.

 

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också