3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

3 september(morgon) 2018

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.

 

 

 

21 augusti 2018

Komet m.m.

Kvällen var nu molnfri, men himlen trist grå med ett svagt dis upplyst av månen. Vintergatan kunde bara anas högt uppe i Svanen, men jag satsade på fler kometbilder. Komet 21P befinner sig bara 0,46 a.e. från jorden och rör sig snabbt över himlen, men sedan i går hade den inte kommit så långt. Den stod nu nära en trevlig (optisk) dubbelstjärna, och jag började liksom i går ta 30s-bilder.

Nitton exponeringar (9,5 minuter totalt) blev till följande summabild, och den täta satellittrafiken på himlen illustreras av streck på två av delbilderna (som bara täcker någon hundradels procent av himeln..). Genom att ta ‘flatfältsbilder’ av himlen i skymningen har jag också fått bort det mesta av den fula vinjetteringen (se gårdagen).

Efter en stund tog jag ytterligare 18 bilder (9 minuter), och fick en liknande summabild

Jag kan också lägga ihop alla delbilder till kvällens slutresultat, som återigen visar en påtaglig färgskillnad mellan huvud (blågrönt) och svans (rödaktig). Den exakta färgbalansen beror dock på bildbehandlingen och är föga objektiv.

Kvällen var så lugn och trevlig att jag också passade på att ta bilder av två stjärnor med extrem egenrörelse. Den mest extrema, Barnards stjärna, är en av solens närmaste grannar och rör sig över himlen med 10 bågsekunder per år! Bilden jag tog för ett år sen är för dålig för att rörelsen till nu ska märkas, men jämfört med 2014 ser man hur stjärnan rört sig väldigt tydligt.

Den andra extremstjärnan är den glesa dubbeln 61 Cygni, känd för att vara den första stjärnan med ett uppmätt prallaxavstånd. Redan i början av 1800-talet hade man upptäckt den stora egenrörelsen (5 bågsekunder/år) vilket borde betyda att stjärnan låg nära solen. Många observatörer försökte sedan mäta en parallax, och F.W. Bessel kunde 1838 få fram ett rimligt säkert värde omkring 0,31 bågsekunder, dvs ett avstånd (1/0,31)*3,26=11 ljusår. Det moderna värdet är 0,286 bågsekunder.

Bilden från 2014 är tagen med det lilla Megrez-teleskopet (f=360 mm), och det är lite svårt att jämföra med dagens bild (med SW200). Ändå ser man tydligt att de båda stjärnorna i 61 Cyg har rört sig lite åt vänster. Även om vi nu (Gaia!) kan mäta egenrörelser som är en hundradels promille av 61 Cygnis tycker jag det är skojigt så här konkret se att ”fixstjärnor” faktiskt rör sig.

Ett favoritobjekt som jag inte kunde låta bli att ta några bilder av är ju också M57, Ringnebulosan. Här en 4 minuters summabild där man på förstoringen ser den heta centralstjärnan mitt i ringen, vars utkastade atmosfär nu bildat ett enormt (ca 1 ljusår!) skal.

Och när jag var ‘på hållet’ blev det också en Albireobild, apropå Populär astronomis blänkare om att den bara skulle vara ett optiskt par. Jag tror kanske ännu att Gaia-mätningarna för så ljusa stjärnor kan vara problematiska och vill tro att den är fysisk…

 

20 augusti 2018

Komet 21P/Giacobini-Zinner

Det var (som vanligt) mer moln än SMHI hade förutsagt, men jag var ivrig att observera kometen med min ”stora” kikare (SW200, 20 cm öppning). Kometen låg denna kväll i ett område utan ljusa stjärnor, men den gick ändå ganska lätt att hitta på en linje vidare från två 4:e magnitudens stjärnor i Giraffens stjärnbild. Medan molnen tätnade satte jag igång att ta 30s-exponeringar som denna

En 4-minuterssumma visar mera färger, men sen störde molnen mera en stund

Tre bilder till var användbara, men man ser tydligt att kometen rört sig märkbart sedan den första serien

Stackningsprogrammet kan fås att centrera alla kometbilder, vilket i stället får stjärnorna att bli streck. Här alla 11 bilderna, 5,5 minuters exponering

En ‘typisk’ komet alltså, där man anar att det med långa exponeringar på en mörk himmel skulle gå att följa svansen betydligt längre.

 

 

20 april 2018

Månen, dag 3

Ny klar kväll med blåst och mycket dis men ny månfilmning genom SW200. Det blåste så att kikaren skakade och med dålig seeing var det  svårt att fokusera. Trots problemen blev det användbara bilder, se nedan. Jag inleder dock med några kamerabilder genom teleskopet (egentligen tagna sist), så att man får en överblick. Månskäran är fortfarande så smal att jordskensbilder är vettiga, denna med exponeringen 1/12 sekund.

Om man ökar till 1/2 sekund blir skäran totalt överexponerad, men man anar detaljer på den jordskensbelysta delen och ser stjärnor i närheten. TYC-stjärnorna är så svaga som magnitud 10!

För att se detaljer på skäran måste man förstås minska exponeringstiden drastiskt, här till 1/800 s.

De riktiga detaljbilderna kommer sedan från filmningen. Seeingen försämrades med tiden, men det var ändå trevliga bilder av en inte alltför bred månskära.

I nordost har vi nu den vanliga vyn med Hercules bredvid Atlas

Solen börjar precis gå upp över den stora Posidonius, och den lyser också på centraltoppen i Römer

Vidare nere på Lugnets hav ser vi intressanta sprickmönster vid Cauchy

Närmare den belysta månranden tar vi oss ner till Mare Crisium

och tillbaka till Cauchy

Langrenus och Petavius är fortfarande imponerande

men området kring Mare Nectaris är ännu mer spännande. Ännu syns bara Theophilus av de ”tre stora”

Altai-förkastningen ut från Piccolmini börjar också synas, och vid den ljusa randen ser vi den breda Rheita-dalen.

Nu har vi nått sydänden av månskäran, som så här i detalj är större än den kan verka i förstone…

 

19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.

22 mars 2018

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.