20 april 2018

Månen, dag 3

Ny klar kväll med blåst och mycket dis men ny månfilmning genom SW200. Det blåste så att kikaren skakade och med dålig seeing var det  svårt att fokusera. Trots problemen blev det användbara bilder, se nedan. Jag inleder dock med några kamerabilder genom teleskopet (egentligen tagna sist), så att man får en överblick. Månskäran är fortfarande så smal att jordskensbilder är vettiga, denna med exponeringen 1/12 sekund.

Om man ökar till 1/2 sekund blir skäran totalt överexponerad, men man anar detaljer på den jordskensbelysta delen och ser stjärnor i närheten. TYC-stjärnorna är så svaga som magnitud 10!

För att se detaljer på skäran måste man förstås minska exponeringstiden drastiskt, här till 1/800 s.

De riktiga detaljbilderna kommer sedan från filmningen. Seeingen försämrades med tiden, men det var ändå trevliga bilder av en hyfsat smal månskära.

I nordost har vi nu den vanliga vyn med Hercules bredvid Atlas

Solen börjar precis gå upp över den stora Posidonius, och den lyser också på centraltoppen i Römer

Vidare nere på Lugnets hav ser vi intressanta sprickmönster vid Cauchy

Närmare den belysta månranden tar vi oss ner till Mare Crisium

och tillbaka till Cauchy

Langrenus och Petavius är fortfarande imponerande

men området kring Mare Nectaris är ännu mer spännande. Ännu syns bara Theophilus av de ”tre stora”

Altai-förkastningen ut från Piccolmini börjar också synas, och vid den ljusa randen ser vi den breda Rheita-dalen.

Nu har vi nått sydänden av månskäran, som så här i detalj är större än den kan verka i förstone…

 

19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.

22 mars 2018

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.

 

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

28 oktober 2017

Komet ASSASN med SW200

Vädret var klart en kort stund, och komet ASSASN (C/2017 O1) råkade lägligt befinna sig i samma synfält som 4:e magnitudens alfa i Giraffen (Camelopardalis). Jag kunde därför lätt hitta fältet i SW200 och ta några bilder. För att inte riskera dålig följning begränsade jag exponeringstiden till 30 sekunder, men körde för att se något på bilderna med ISO3200. Det gjorde att jag faktiskt anade kometen redan vid teleskopet, dvs var helt säker på att jag hade siktat på rätt stjärna. Molnen kom dock fort, och jag fick bara ihop knappt 9 minuters total exponering under 12 minuters observation. På summabilden har ändå kometen blivit lite utdragen när den rört sig norrut under dessa minuter

 

Om man tar bara de första 6 resp de sista 6 bilderna i serien kan man se hur kometens ”kärna” på bara 8 minuter rört sig i förhållande till de svaga bakgrundsstjärnorna. Kometen är nu mycket ljussvag, och det här är kanske min sista observation av den

22 augusti 2017

Nebulosor och annat

Jag hade haft min stora montering stående ”uppe på backen” sedan förra observationerna 16/8, och när det blev en klar kväll tänkte jag nu satsa på bilder även genom SW200. Grundfelet var att jag trodde att polinställningen var tillräckligt bra för rimligt korta exponeringar, men inte ens försökte kontrollera genom polsökaren. Jag hade tillräckliga problem med GoTo-systemet, som aldrig vill fungera. När jag till sist fick det att hitta M8 var jag så nöjd att jag ”glömde” den eventuellt dåliga polinställningen och direkt frestades att exponera längre än de 30 sekunder jag borde hållit mig till. Som flera gånger förut råkar jag ut för att DSS vägrar anse att avlånga stjärnor är stjärnor, så många 45-sekunders exponeringar går inte att addera. Jag vet ju att ”fina bilder” inte är min grej, men det är snopet när misslyckande beror på uppenbart slarv. Men jag väljer att se till det positiva. Kvällens bilder av fyra sydliga nebulosor är nästan de enda jag tagit, och i det ljuset är de spännande och intressanta.

Jag hade förstås börjat med Saturnus som här på en 10s-exponering syns i samma synfält som den ljusa stjärnan xi Oph.

Uppförstoringen kring planeten visar fyra ljusstarka månar

Sedan gällde det de sydliga objekten i vintergatan. Först M8, Lagunnebulosan, där jag faktiskt kunde använda de flesta av mina exponeringar. Deklinationen är -24 grader, så det är ett objekt som man normalt inte ger sig på från svensk horisont. Men på denna 3-minuters summabild, tagen bara drygt 5  grader över horisonten, ser man det stora gasmolnet med den nybildade stjärnhopen NGC 6530,  och anar vilken fin syn det är från sydligare latituder.

Sedan hade jag oväntat problem att hitta Trifidnebulosan (M20) i närheten, eftersom det enda suddiga jag såg i sökaren var den lilla hopen M21 strax ovanför. Här ser man M20 nere till höger och M21 centralt i bild.

Jag hoppade i stället till ”Svannebulosan” M17, där bara fyra bilder godkändes av DSS, men man ändå ser en stor röd nebulosa. Den upp- och nervända svanen (simmande mot vänster) saknar dock nästan huvud.

Ännu värre blev det med bilderna av M16, där bara två 30s-bilder går att addera. Man ser i alla fall svagt de mörkare strukturer som på Hubble-teleskopets berömda bild från 1995 kallades ‘pillars of creation’.

Först nu hittade jag M20 på riktigt, även den nu bara 5 och en halv grad över horisonten. Två och en halv minuts exponering från 4 bilder blev inte bättre än så här, men man känner i alla fall väl igen denna ikoniska nebulosa. På bättre bilder är det tydligare hur den övre ljusa stjärnan lyser upp stoftet ikring sig i en blåaktig reflektionsnebulosa i slående kontrast till den röda emissionsnebulosan nedanför.

Utom en enda användbar bild av M11 på vägen

blev det sedan två ytterligare gasobjekt, de planetariska nebulosorna M57 och M27. GoTo-systemet hade nu definitivt lagt av, men Ringnebulosan (M57) kan man inte missa mitt mellan beta och gamma i Lyran. Åter är bara två bilder användbara, men den speciella lilla ringen syns tydligt ändå.

Även för Hantelnebulosan M27 blev det bara en minuts totalexponering, men man kan ändå ana centralstjärnan i denna mycket större nebulosa. För mig är M57 och M27 de klart bästa planetariska nebulosorna, både för att de är lätta att hitta och så intressant olika visuellt.

Till sist passade jag på att ta säsongens bild av Barnards stjärna. Här syns den också på en bild från 2014, och om man tittar noga ser man att den flyttat sig en aning norrut relativt de svaga grannstjärnorna. Denna röda dvärgstjärna har rekordet när det gäller egenrörelse, över 10 bågsekunder per år, och den är också den näst närmaste efter alfa Centauri-systemet. Dvs denna oansenliga stjärna är faktiskt den (efter solen) närmaste stjärna man kan se från svensk horisont. Stjärnan 66 Oph i hörnet av bilden är synlig för blotta ögat, men bara knappt…

 

2 maj 2017

Fullmatad kväll: Jupiter, månen och galaxer

När det blev klart för fjärde kvällen i rad var det lite motigt att sätta igång, men jag hade sett den lustiga förutsägelsen att Ganymedes (J3) skulle komma fram (efter att ha varit skymd bakom Jupiter) klockan 22.32 men sedan 22.33 genast försvinna in i Jupiters skugga. Så jag satte igång med filmning genom SW200, och konstaterade genast att seeingen var för dålig för att jag direkt skulle kunna se något av detta. Men som alltid blir man positivt överraskad av vad Autostakkert/Registax kan plocka fram:

Först som vanligt en bild utan Barlow som visar de tre övriga månarna

Med Barlow får man både månar och detaljer på skivan. Klockan är ungefär 22.23

Med mindre synfält kan man observera fler filmrutor per tidsenhet, och bilden från 22.27 visar fortfarande ingen J3.

Sen har jag analyserat ungefär minutlånga filmsnuttar där man redan 22.29 anar och 22.30 säkert ser Ganymedes

Sedan börjar förmörkelsen mycket gradvis, så att månen fortfarande syns bra 22.35

Den minskar mer tydligt i ljusstyrka till 22.37, och är givetvis helt försvunnen 22.42. (Jag borde ha insett att en förmörkelse av Ganymedes sker så sakta att jag skulle ha filmat vidare efter 22.37).

På den sista bilden anar man också att Röda Fläcken är på väg in över kanten nere till vänster.

Jag hade inte tänkt filma månen också, men fasen var ju precis den rätta, så det gick inte att låta bli…

Av någon anledning var seeingen sämre än för Jupiter, men det blev trevliga bilder ändå. Först Aristoteles och Eudoxus dramtiskt belysta, och med Bürg på sin egen lilla sprickiga slätt Lacus Mortis.

Man skymtar Hercules uppe till höger, och hela nordostvyn mot Endymion och Humboldthavet  blev så här

Från västra stranden av Lugnets Hav går den stora Ariadeus-sprickan in åt vänster, mot ännu osynliga Hyginus. Strax ovanför kratern Moltke i bildens nederkant landade Apollo11 1969.

Trion Theophilus/Cyrillus/Catharina ser mycket mindre dramtisk ut i dag än i går då skuggorna var långa. Den lustiga kraterkedjan från Abulfeda hänger ihop med Altai-förkastningen (ut från Piccolomini på nästa bild).

De stora kratrarna Langrenus och Petavius i sydost syns fortfarande, men visar inga skuggor.

Till sist bestämde jag mig för att innan fullmåne eller sommarljusa nätter anstränga mig lite bättre för att sikta mot Virgo-hopens galaxer. Det var ju inte svårare än att vrida kända vinklar i rektascension och deklination utgående från en ljus stjärna, och jag skäms lite att jag inte gjort det förut…En av bilderna visar en spektakulär rad av Virgo-galaxer, vilken går under namnet ‘Markarians kedja’ (studerad av B.F. Markarian i en artikel från 1961).

Med en minuts exponering ser man bara att det är galaxer. Med tre bilder kombinerade och överdrivet förstärkta kan man möjligen ana att det finns något mer mellan NGC 4435 och 4438, vilka bildar det växelverkande paret ”the Eyes”

Dessa intressanta slumpskott hinner jag inte följa upp, eftersom först månen och sedan sommaren kommer att göra djuprymdsobservationer omöjliga. Galaxerna ligger i alla fall kvar där de ligger, även nästa vår…