18 januari 2019

Månbilder

Inför förmörkelsen 21/1 insåg jag att totaliteten inte skulle vara synlig från min kikarplats, och gav mig på att försöka flytta ut stativet på en mjuk gräsmatta. Jag kan nu få nästan två timmars trädlucka för förmörkelsen, men det är svårt att få stativet tillräckligt injusterat för längre exponeringar, eftersom det sjunker i mossan…

En måne på väg mot full är extremt ljusstark. Fast jag dragit ner ISO-talet till 800 blev bilderna överexponerade tills jag kom ner till 1/5000 sekund(!)

Sen tog jag några bilder åt ‘månförmörkelsehållet’ för att se de typiska problemen med längre exponeringar. Här t.ex. Enif (eps Peg) med 19 resp 37 sekunders exponering. På den andra bilden är stjärnorna inte längre runda, utan har drivit på grund av stativets felinriktning. Detta är inget konstigt, och visar bara att man får vara försiktig med för långa exponeringstider.

Mer förbryllande är några tidigare bilder av samma stjärna, där den optiskt inte längre är symmetrisk, utan tydligt avplattad och med extra diffraktionsmönster (utom det vanliga korset på grund av sekundärspegelhållaren). Jag måste ha råkat peka  in i närbelägna träd, fast jag uppfattade det som fri sikt.

Sen ville jag filma månen också, men fick nya problem. Först hittade jag inte rätt okularhållare för filmkameran (och säger frustrerad till mig själv att jag måste städa undan alla grejer som inte passar ihop!). När jag till sist fick tag i den rätta kom det stora molnsjok, och jag trodde kvällen var nästan slut. Molnen försvann dock igen, och jag filmade längs terminatorn. Och nu, när jag ska analysera filmerna är numreringen av okänd anledning nollställd, och formatet .ser i stället för .avi. Analysen fungerade ändå, och jag fick lätt fram nio bilder, som jag med autostitch kan kombinera till två. På den norra är det Aristarchus och Schröters dal som är mest spännande, och också det låga bergmassivet Rümker som man sällan ser så här tydligt.

I söder lägger man märke till Gassendi och den stora Schickard

På en tionde bild finns det karakteristiska småkulliga fältet väster om Marius, men där hade mina analysprogram stora problem (eftersom jag skakade till teleskopet flera gånger), och den blev inte bra nog för att binda ihop till en hel terminator

Klockan 12 dagen innan förmörkelsen är väderleksrapporten pessimistisk, men jag hoppas ännu…

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…

 

 

 

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

3 september(morgon) 2018

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.

 

 

 

21 augusti 2018

Komet m.m.

Kvällen var nu molnfri, men himlen trist grå med ett svagt dis upplyst av månen. Vintergatan kunde bara anas högt uppe i Svanen, men jag satsade på fler kometbilder. Komet 21P befinner sig bara 0,46 a.e. från jorden och rör sig snabbt över himlen, men sedan i går hade den inte kommit så långt. Den stod nu nära en trevlig (optisk) dubbelstjärna, och jag började liksom i går ta 30s-bilder.

Nitton exponeringar (9,5 minuter totalt) blev till följande summabild, och den täta satellittrafiken på himlen illustreras av streck på två av delbilderna (som bara täcker någon hundradels procent av himeln..). Genom att ta ‘flatfältsbilder’ av himlen i skymningen har jag också fått bort det mesta av den fula vinjetteringen (se gårdagen).

Efter en stund tog jag ytterligare 18 bilder (9 minuter), och fick en liknande summabild

Jag kan också lägga ihop alla delbilder till kvällens slutresultat, som återigen visar en påtaglig färgskillnad mellan huvud (blågrönt) och svans (rödaktig). Den exakta färgbalansen beror dock på bildbehandlingen och är föga objektiv.

Kvällen var så lugn och trevlig att jag också passade på att ta bilder av två stjärnor med extrem egenrörelse. Den mest extrema, Barnards stjärna, är en av solens närmaste grannar och rör sig över himlen med 10 bågsekunder per år! Bilden jag tog för ett år sen är för dålig för att rörelsen till nu ska märkas, men jämfört med 2014 ser man hur stjärnan rört sig väldigt tydligt.

Den andra extremstjärnan är den glesa dubbeln 61 Cygni, känd för att vara den första stjärnan med ett uppmätt prallaxavstånd. Redan i början av 1800-talet hade man upptäckt den stora egenrörelsen (5 bågsekunder/år) vilket borde betyda att stjärnan låg nära solen. Många observatörer försökte sedan mäta en parallax, och F.W. Bessel kunde 1838 få fram ett rimligt säkert värde omkring 0,31 bågsekunder, dvs ett avstånd (1/0,31)*3,26=11 ljusår. Det moderna värdet är 0,286 bågsekunder.

Bilden från 2014 är tagen med det lilla Megrez-teleskopet (f=360 mm), och det är lite svårt att jämföra med dagens bild (med SW200). Ändå ser man tydligt att de båda stjärnorna i 61 Cyg har rört sig lite åt vänster. Även om vi nu (Gaia!) kan mäta egenrörelser som är en hundradels promille av 61 Cygnis tycker jag det är skojigt så här konkret se att ”fixstjärnor” faktiskt rör sig.

Ett favoritobjekt som jag inte kunde låta bli att ta några bilder av är ju också M57, Ringnebulosan. Här en 4 minuters summabild där man på förstoringen ser den heta centralstjärnan mitt i ringen, vars utkastade atmosfär nu bildat ett enormt (ca 1 ljusår!) skal.

Och när jag var ‘på hållet’ blev det också en Albireobild, apropå Populär astronomis blänkare om att den bara skulle vara ett optiskt par. Jag tror kanske ännu att Gaia-mätningarna för så ljusa stjärnor kan vara problematiska och vill tro att den är fysisk…

 

20 augusti 2018

Komet 21P/Giacobini-Zinner

Det var (som vanligt) mer moln än SMHI hade förutsagt, men jag var ivrig att observera kometen med min ”stora” kikare (SW200, 20 cm öppning). Kometen låg denna kväll i ett område utan ljusa stjärnor, men den gick ändå ganska lätt att hitta på en linje vidare från två 4:e magnitudens stjärnor i Giraffens stjärnbild. Medan molnen tätnade satte jag igång att ta 30s-exponeringar som denna

En 4-minuterssumma visar mera färger, men sen störde molnen mera en stund

Tre bilder till var användbara, men man ser tydligt att kometen rört sig märkbart sedan den första serien

Stackningsprogrammet kan fås att centrera alla kometbilder, vilket i stället får stjärnorna att bli streck. Här alla 11 bilderna, 5,5 minuters exponering

En ‘typisk’ komet alltså, där man anar att det med långa exponeringar på en mörk himmel skulle gå att följa svansen betydligt längre.

 

 

20 april 2018

Månen, dag 3

Ny klar kväll med blåst och mycket dis men ny månfilmning genom SW200. Det blåste så att kikaren skakade och med dålig seeing var det  svårt att fokusera. Trots problemen blev det användbara bilder, se nedan. Jag inleder dock med några kamerabilder genom teleskopet (egentligen tagna sist), så att man får en överblick. Månskäran är fortfarande så smal att jordskensbilder är vettiga, denna med exponeringen 1/12 sekund.

Om man ökar till 1/2 sekund blir skäran totalt överexponerad, men man anar detaljer på den jordskensbelysta delen och ser stjärnor i närheten. TYC-stjärnorna är så svaga som magnitud 10!

För att se detaljer på skäran måste man förstås minska exponeringstiden drastiskt, här till 1/800 s.

De riktiga detaljbilderna kommer sedan från filmningen. Seeingen försämrades med tiden, men det var ändå trevliga bilder av en inte alltför bred månskära.

I nordost har vi nu den vanliga vyn med Hercules bredvid Atlas

Solen börjar precis gå upp över den stora Posidonius, och den lyser också på centraltoppen i Römer

Vidare nere på Lugnets hav ser vi intressanta sprickmönster vid Cauchy

Närmare den belysta månranden tar vi oss ner till Mare Crisium

och tillbaka till Cauchy

Langrenus och Petavius är fortfarande imponerande

men området kring Mare Nectaris är ännu mer spännande. Ännu syns bara Theophilus av de ”tre stora”

Altai-förkastningen ut från Piccolmini börjar också synas, och vid den ljusa randen ser vi den breda Rheita-dalen.

Nu har vi nått sydänden av månskäran, som så här i detalj är större än den kan verka i förstone…