Kategoriarkiv: SW200

obs med SW200

24 april 2026

av i Megrez, SW200 och märkt , , , | Lämna en kommentar

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

21 mars 2026

av i SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Kameraproblem

Denna kväll syntes månen från min kikarplats i trädgården, och jag gjorde i ordning SW200-teleskopet som jag inte använt sedan september förra året. Jag försökte inte filma (eftersom månen ganska snabbt skulle försvinna och det ofta blir datortrassel på något sätt), utan nöjde mig med att titta visuellt och ta bilder i primärfokus. När jag väl hittat rätt koppling för okular var det häftigt att se månen visuellt, där man upplever både jordsekenet och detaljerna längs skäran.

Som vanligt blir en kamerabild bara ett dåligt surrogat, men man vill ändå ha det där permanenta beviset på observationen. Efter en stund tillkom så det extra problemet att kamerans LCD-skärm bara blinkade till korta stunder och för det mesta förblev svart. Den fungerade för fokuseringen, men jag kunde sen inte se resultatet. Månen var i alla fall lätt att centrera i synfältet, och jag kan i efterhand välja de bästa bilderna. För att se detaljer på skäran räcker 1/250 eller (som här) 1/125 s exponering, men jämfört med den visuella bilden i teleskopet är det som sagt torftigt.

Vid 1/8 s exponering börjar den jordskensbelysta delen  framträda medan detaljerna redan är hopplöst överexponerade.

Med 1 sekunds exponering får man med några 9 magnitudens stjärnor, men den överexponerade skäran ger också en ful blå reflexbåge

Det var sen när jag skulle observera Uranus som det blev mer problem eftersom jag inte såg vart jag hade pekat. Sex 10s-exponeringar av Plejaderna visar att jag pekat för högt

och sen blev det likdant med Uranus, den hamnade för långt ner utan att jag märkte det. En summa av tio bilder med 6 eller 10s exponering, totalt 84 sekunder, visar den här i sällskap med paret 13/14 Tauri (och alltså idealiskt lätt att identifiera).

Det spännande är när man detaljförstorar och faktiskt tydligt kan se Uranus två största månar Titania och Oberon. Uranus ekvator och månarnas banplan är nästan vinkelräta mot vår synlinje, så vi ser alltid de två yttersta av Uranus stora månar väl separerade från planeten

Jag tog ju foton i blindo och visste inte om själva bildtagningen fungerade normalt, så efter dessa Uranusbilder avbröt jag observerandet i förtid. Nu inomhus fungerar kameran ena stunden normalt och sen igen inte, så jag vet inte riktigt vad jag bör göra. Kanske i första hand försöka ta tag i filmningen igen?

29 september 2025

av i SW200, visuella observationer och märkt | Lämna en kommentar

Fler Saturnusbilder

Om man vill filma Saturnus är det omöjligt med så liten trädlucka som nu, eftersom det är så mycket som ska klaffa med extra datorutrustning. (Det får bli med den något större luckan så småningom). Jag gick nu bara ut för att ta fler bilder med EOS-kameran i primärfokus av teleskopet (f=1000 mm), och det höll ändå på att bli fiasko när deklinationsrörelsen inte fungerade och jag manuellt slarvade bort planeten en lång stund.  När jag till sist fick den i synfältet körde jag bara en massa exponeringstider från 1/250 s till 30s och ägnade resten av tiden i luckan åt visuella observationer. Seeingen var inte särskilt bra, och det var svårt att ens urskilja ringen som ellitptisk och inte bara som ett smalt streck över skivan.

Även om man inte ser några detaljer är det  i alla fall intressant med så korta exponeringar att det faktiskt är Saturnusskivan man ser. Vid 1/250 s och 1/125 s är ringen nästan osynlig, medan den vid 1/60s är uppenbar. Dock ger slutaren mer eller mindre skakningar, och atmosfären stark dispersion (med Saturnus bara 17 grader över horisonten) så att överkanten av bilden blir blå och underkanten röd.

När månen Titan framträder är skivan helt överesponerad, men ringen anas fortfarande. Den näst största månen Rhea är osynligt nära planeten.

Med 6 sekunders exponering kan man se stjärnorna i närheten, medan Saturnus nu bara är en överexponerad skiva, om än lite oval. Sedan 26/9 har Saturnus rört sig klart närmare 24 Psc.

En 75s summabild visar svagare stjärnor och en lustig ”nebulosa” som förstås bara är en reflex i optiken

Alla bilderna tagna mellan 21.03 och 21.06, nästan rekordkort?

 

26 september 2025

av i SW200, visuella observationer och märkt | 1 kommentar

Saturnus i teleskop

Det är tre år sen jag observerade Saturnus med SW200-teleskopet, och kvällens korta försök var mest för att få tidtabellen för den mindre trädlucka jag kan använda närmaste tiden. (Så småningom blir det en lite större lucka, men nu bara efter midnatt.) Omkring 21.10 kom planeten fram, och jag kunde med 100 gångers förstoring (10mm okular) se den mycket kantställda ringen och den stora månen Titan. Det påminde mycket om mina första teleskopobservationer av Saturnus för 60 år sedan (september 1965), för två Saturnusvarv sedan…

Sen fick jag ägna en lång stund åt att lista ut hur jag skulle koppla in kameran, eftersom det var så länge sen jag hade den stora kikaren igång. Det var förstås mycket enkelt när jag bara kom på det, men planeten hade nu 21.25 redan börjat komma in i träd igen. Så bildresultatet är klent. Här bara först en 20s-bild som visar planeten och stjärnorna i närheten. (Den 6 magnitudens stjärnan 24 Psc har ett Flamsteed-nummer, medan två 8 magnitudens stjärnor antingen var med i Hipparcossatellitens huvudprogram, HIP…, eller kom med i satellitens genommöntring av svagare stjärnor, TYC…).

På en 2s-bild ser man tydligare två ytterligare månar till vänster om planeten, Rhea och Thetys, medan skivan och ringen fortfarande är helt överecponerade.

Sen blev det inte mer denna kväll, men nu vet jag när jag ska vara beredd.

 

6 september 2024

av i Megrez, SW200 och märkt , , , | Lämna en kommentar

Teleskopövning

Kvällarna är klara, men så myggiga att man verkligen får vara envis och bestämma sig för härda ut. Jag började med att sätta Megrez-teleskopet på mitt ”stora” stativ som nu står precis utanför huset. Mycket är skymt av träd, men man kan förstås ändå se en hel del. Det var fritt mot Norra Kronan, och jag kunde få några bilder med en normalsvag T CrB.

Sen kunde jag inte låta bli att sikta mot M13

och då kom tanken att köra igång med SW200-teleskopet. Det var en lite förhastad idé av många skäl, framför allt för att jag ine tänkte på att stativet måste ställas in bättre för att klara långa exponeringar med 1000 mm brännvidd. Redan Megrez-bilderna har avlånga stjärnor, men det hade jag inte märkt, utan kånkade ut den stora tuben. Inte heller sökaren var rätt inställd, och det tog en bra stund innan jag kunde hitta M13 igen.

Följningen är för dålig, och en skarp 15s-bild är egentligen mer spännande

Sen följde jag upp och tog bilder även av de lika imponernade klothoparna M15 och M92. Den kompakta M15 visar avlånga stjärnor redan med 24 sekunders exponering (medan en 72s-bild är oanvändbar).

M13 och M15 är lätta att hitta, medan M92 inte på samma sätt har några ljusa stjärnor i närheten att sikta på. Jag fick räkna koordinater utgående från Vega, men där har man så en hop som redan med 22 sekunders exponering är klart imponerande.

Sen märkte jag hur Saturnus glimmade till bakom träden, och insåg att den faktiskt skulle titta fram en kort stund. En 2s-exponering visar tre månar och ett par stjärnor

medan 59s-bilden igen har stjärnor som streck. Efter ett par minuter var planeten borta igen bakom träden, men en större lucka lägre åt höger kanske kan fungera om ett par veckor.

Sen började jag vänta på att Jupiter skulle komma över taket i nordost. Där syns också månarna fint på en 2s-bild

En 30s-bild har rimligt skarpa stjärnor, men de är såpass ljussvaga att jag har problem med identifieringarna.

Till sist ville jag ta detaljbilder av chi Cygni, men även där blev följningen alldeles för dålig på de ”riktiga” bilderna, medan en 30s ”sökbild” är mer anväbdbar. Den röda färgen hos chi är väldigt tydlig.

Inte förrän jag plockade in kikaren kom jag på att jag kunde kolla om Polaris var kvar i centrum av polsökaren, och då låg den i kanten av fältet. Jag skulle förstås ha gjort den kollen i början av kvällen i stället, så hade det kunnat bli mer användbara bilder. Huvudsaken är i alla fall att jag faktiskt försökte mig på SW200-teleskopet, som ju var det rätta när Saturnus oväntat visade sig.

1+2 mars 2023

av i Driven kamera, SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Venus+Jupiter!

De två ljusaste planeterna skulle ju vara närmast varandra den 1 och 2 mars, och den första var det klart och fint. Planeterna kom så nära varandra att de fick plats i samma synfält i mitt ”stora” SW200-teleskop, brännvidd 1000 mm. Redan innan det var mörkt kunde jag börja ta bilder, och i teleskopet avslöjas Jupiter direkt genom sina månar. De ganska osymmetriska strålmönstren kring Venus  orsakas av en massa björksly i strålgången.

Senare var det en stund med fri sikt, och då dominerar den korsformiga diffraktionen på grund av sekundärspegelhållaren. Exponeringstiden är här 1,5 sekunder, jämfört med bara 1/6 sekund för förra bilden

Med 1000 mm brännvidd verkar ju planeterna inte alls nära varandra, men med vidvinkelobjektiv på kameran får man klart för sig vilken ovanlig kvällssyn detta var.

Mot söder dränkte månen vinterhimlens stjärnor, där till och med Sirius ser ganska beskedlig ut.

I teleskopet var månen ändå inte fullare än så här

Med 10 sekunder exponering och mörk himmel är Venus+Jupiter även i teleskopet en slående syn. (”Suddfläcken” bredvid Jupiter är en reflex av Venus i optiken och vice versa.)

Med kamera och ”normalbrännvidd” (40 mm) blir intrycket mest så som man upplever det med ögat

Först när jag skulle gå in insåg jag att den bästa utsikten var från trädgården, test i morgon om vädret står sig…

Och det gjorde det åtminstone tillräckligt länge för att paret skulle synas igen, fast nu 2/3 på andra ledden. (Venus har rört sig uppåt åt vänster och syns alltså nu ovanför Jupiter).

Med 85 mm brännvidd anar man Jupiters månar

På ett utsnitt ser vi att Ganymedes(J3, omloppstid 7,15d ) och Callisto(J4, omloppstid16,69d) ligger kvar i liknande lägen som den 1/3 medan Io(J1, omloppstid 1,78 d)) och Europa(J2, omloppstid 3,55 d) har rört sig så att de tycks ha bytt plats

Men som sagt, bästa utsikten var från trädgården

där de långsamt sjönk mot horisonten (men där molnstråk också kommer in ovanför till höger).

Som helhet alltså en fantastisk tur med klart väder båda dagarna, ibland vill det sig!

7-8 december 2022

av i Fast kamera, SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Marsockultation!

Dagarna fram mot ockultationen följde jag förstås väderrapporterna noga, och förutsägelsen var märkligt nog att just denna natt kunde bli klar fast dagarna var så mulna. Den skulle också bli kall, så jag valde tidigt bort att försöka filma, mest med tanke på datorn och potentiellt köldstopp i något känsligt läge. Jag förstår inte hur jag tänkte, men fick för mig att sikten från stativplatsen skulle gå genom ett glest träd, så jag övervägde att flytta ner stativet i trädgården. Men där var jag fortfarande osäker på riktningarna eftersom jag inte fick någon klar natt att testa på innan…Planen var nog mest att ta stillbilder genom Megrez-teleskopet, som jag kunde flytta runt till lämpligt läge.

Den tidiga kvällen den 7/12 var fortfarande helmulen, men efter 21 hade mycket av molnen försvunnit, och månen och Mars strålade högt på himlen. Jag tog en dåligt centrerad serie 85mm-bilder med olika exponering, men har ju aldrig riktigt fått kläm på HDR-reduktioner. Med fullmåne blir alla kompromisser svåra, och man får acceptera att om Mars ska synas så är månen en blaffa, här i alla fall med lite dekorativa moln

Det var i alla fall så bra väder att jag bar upp den stora kikaren till monteringen och körde lite testbilder. Månen är superljus, och blev bra med 1/2000 s exponering på allra lägsta ISO-värdet (100).

Med samma exponering var Mars väldigt oansenlig, en prick onödig att visa här. Med tanke på ljusstyrkan hos månen och Mars hade jag inte satt igång någon drivning på teleskopet, vilket visade sig när jag försökte ta bilder av Jupiter på väg ner i väster. Jag är ju van att ta kortexponeringar för att visa månarna, men med ISO100 krävdes flera sekunder som förstås utan drivning gav långa spår. Först när jag ökat till ISO800 kunde jag få en användbar månbild med 1s exponering (vilket redan det är för mycket).

Det fick räcka så med förberedelser, nu visste jag att jag kunde ta bilder genom teleskopet och fick försöka sova lite i väntan på att månen skulle komma närmare.

 

Vid 4-tiden var det helt klart, men sen tog det en bra stund innan jag fått kameran någorlunda inställd. Den hade hamnat i ett läge där jag inte kunde se genom sökaren och inte kunde se några inställningar, och jag fick känna mig fram på måfå och ta testbilder. Så småningom insåg jag att Liveview som jag normalt bara använder för fokusering nu var min sökare, där jag successivt kunde knuffa fram ett stycke så att både månen och Mars fanns i samma synfält. Den första vettiga bilden är från 04.40, exponering 1/2000s vid ISO 800 och fortfarande för ljus måne.

Kamerans kortaste exponering (1/8000s) var mer lagom, bilden från 04.54

(Jag kom inte åt att ställa om ISO-värdet, så det var tur att en så kort exponering öht fanns att tillgå. )

Rätt snart började sen hotfulla moln dra upp, här på slarviga bilder med EOS450-kameran. Klockan 05.02 skyms månen medan Capella lyser starkt i bildens överkant.

Klockan 05.12 hann jag bli riktigt nervös, när större delen av himlen täcktes

Det är dock skillnad på moln och moln, och dessa visade sig vara så gott som helt genomskinliga. Det behövdes bara ibland en gnutta ökad exponering, annars syntes månen och Mars lika bra som förut. Jag tog många bilder, men här är först ett urval för ungefär var tionde minut, utan försök att få orienteringen jämförlig. (Utom placeringen i bilden hade jag slarvat och inte fäst kameran ordentligt, så bilderna kan också vara vridna relativt varandra)

5.03

5.13

5.24

5.33

5.43

Nu var himlen helt klar igen, och jag följde spänt det vidare förloppet. Jag hade velat kolla fokuseringen lite bättre, men fann att mina frusna fingrar faktiskt hade tappat känseln så att jag inte lyckade hitta det förstorande reglaget. Lyckligtvis var det tydligen rätt bra ändå.

5.48.25

5.51.08

5.53.03

5.54.59

Första kontakt skedde omkring 5.55.39

här i utsnitt

Klockan 5 55. 58 är minst hälften borta

men 5.56.11 anas bara mycket lite

Tiderna är korrekta på ett par sekunder när, och det intressanta är att man faktiskt redan i primärfokus (f=1000 mm) kan följa försvinnande över en halv minut, trots Mars diminutiva 17″ skiva.

Utträdet var skymt av träd från teleskopplatsen, men jag hade ställt upp Megrezteleskopet i trädgården med bättre sikt. Sen fick jag två problem. Dels blev det en plötslig tätnande morgondimma, och dels hade fokus på något sätt glappat ur läge (vilket ofta har hänt mig med Megrez-teleskopet). I alla fall är Mars svår att urskilja, och själva utträdet omöjligt att följa. Man kan här i alla fall ana den utanför Mare Crisium på bilder från 6.50 resp 6.52

 

och här 6.53 resp 6.55

Den senare bilden krävde 1/4 s exponering (jämfört med 1/8000s förut med samma f/5 ljusstyrka), så diset var tjockt och blev strax omöjligt att se igenom.

Jag är i alla fall mycket nöjd med att ha kunnat följa hela ockultationen, i ett annars bedrövligt astroväder! Min ambition är att så småningom på något sätt animera bilderna, men det kräver jobb med att först ge alla samma orientering, så det kan dröja…

 

 

 

 

 

 

 

Annat

 

oanvändbar Jupiter var på nedgång i väster, och jag förstorad esp Mars för siggjorde lite test

1 september 2022

av i SW200 och märkt | Lämna en kommentar

Jupiterpremiär

För att kunna filma Jupiter och Saturnus nu framåt hösten har jag en kikarplats ett stycke ovanför huset, där träden inte skymmer så mycket som från trädgården. Även därifrån är Saturnus ännu bara synlig efter 00.30 eller så, medan Jupiter går över de flesta trädtopparna. Kikarstativet har stått där länge, och jag gjorde nu slag i saken och monterade dit den stora SW200-tuben. Jag har också skaffat ett nytt batteri för teleskopdrivningen (så att jag inte behöver dra en lång sladd) och så långt fungerade det bra. Jag tänkte inte filma, utan bara ta några direktbilder med kameran i primärfokus. Det var dock så länge sen sist jag tog sådana bilder att jag inte riktigt hade koll på tekniken. Jag letade länge efter den ring som jag trodde behövde skruvas dit, hittade den, och förstod sen att den egentligen inte behövdes…

I alla fall, med bara 1000 mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, och en kortexponerad (1/250 s) bild visar bara en antydan till två mörkare band över skivan. Eftersom planeten klockan 22.50 ännu kommit bara 17 grader över horisonten ser man också tydligt effekten av atmosfärens dispersion, att övre randen är blå och den undre röd. Jordatmosfären fungerar som ett prisma som bryter blått ljus mer än rött, och därför ger en blå Jupiterbild lite ovanför den röda.

Med 1/15s exponeringstid blir skivan helt överexponerad, men man ser i stället månarna. Europa(J2) är skymd bakom skivan, men vi ser här den ljusstarkaste (J3, Ganymedes) och den tydligt orangefärgade (J1, Io) till höger, medan den ljussvagaste (J4, Callisto) bara anas till vänster om skivan.

Även vid 1/2 s ger fotot ett lite orealistiskt intryck av mycket olika ljusstyrka för månarna. Ögat är mycket okänsligare för skillnaderna, och kan se detaljerna på Jupiterskivan samtidigt som fyra ungefär lika ljusa månar.

Med fortsatt ökning av exponeringstiden blir Jupiter en mer och mer överexponerad blaffa där Io snart försvinner. Med 8s exponering börjar de svaga stjärnorna i bakgrunden synas

och med 15s och ISO 1600 i stället för 400 har även Ganymedes försvunnit. Jupitersken är nästan lika besvärligt som månsken om man vill se svaga stjärnor…(Jupiter ligger nära vårdagjämningspunkten på himlen, vilket ger ovanligt låga HIP och TYC-nummer).

Sen försökte jag peka mot något annat, men eftersom observationsplatsen är så oländig och sökare och kamera lätt hamnar i onåbara lägen fick jag snabbt ge mig. Jag missade på Albireo och lyckades sen inte ens få in alfa i Stenbockens hela rad av fyra stjärnor (3, alf1,alf2,nu). Denna slående asterism från alla vidvinkelbilder är alltså ganska stor, och det är helt logiskt att de fyra ljusa stjärnorna saknar fysiskt samband och ligger på helt olika avstånd från oss.

Det kändes i alla fall bra att ha provat med teleskop igen efter en lång period med bara kamerabilder.

25 september 2021

av i SW200, SW200film och märkt , , | 1 kommentar

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

14 september 2021

av i SW200 och märkt , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.