5-6 oktober 2019

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ‘nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

18 januari 2019

Månbilder

Inför förmörkelsen 21/1 insåg jag att totaliteten inte skulle vara synlig från min kikarplats, och gav mig på att försöka flytta ut stativet på en mjuk gräsmatta. Jag kan nu få nästan två timmars trädlucka för förmörkelsen, men det är svårt att få stativet tillräckligt injusterat för längre exponeringar, eftersom det sjunker i mossan…

En måne på väg mot full är extremt ljusstark. Fast jag dragit ner ISO-talet till 800 blev bilderna överexponerade tills jag kom ner till 1/5000 sekund(!)

Sen tog jag några bilder åt ‘månförmörkelsehållet’ för att se de typiska problemen med längre exponeringar. Här t.ex. Enif (eps Peg) med 19 resp 37 sekunders exponering. På den andra bilden är stjärnorna inte längre runda, utan har drivit på grund av stativets felinriktning. Detta är inget konstigt, och visar bara att man får vara försiktig med för långa exponeringstider.

Mer förbryllande är några tidigare bilder av samma stjärna, där den optiskt inte längre är symmetrisk, utan tydligt avplattad och med extra diffraktionsmönster (utom det vanliga korset på grund av sekundärspegelhållaren). Jag måste ha råkat peka  in i närbelägna träd, fast jag uppfattade det som fri sikt.

Sen ville jag filma månen också, men fick nya problem. Först hittade jag inte rätt okularhållare för filmkameran (och säger frustrerad till mig själv att jag måste städa undan alla grejer som inte passar ihop!). När jag till sist fick tag i den rätta kom det stora molnsjok, och jag trodde kvällen var nästan slut. Molnen försvann dock igen, och jag filmade längs terminatorn. Och nu, när jag ska analysera filmerna är numreringen av okänd anledning nollställd, och formatet .ser i stället för .avi. Analysen fungerade ändå, och jag fick lätt fram nio bilder, som jag med autostitch kan kombinera till två. På den norra är det Aristarchus och Schröters dal som är mest spännande, och också det låga bergmassivet Rümker som man sällan ser så här tydligt.

I söder lägger man märke till Gassendi och den stora Schickard

På en tionde bild finns det karakteristiska småkulliga fältet väster om Marius, men där hade mina analysprogram stora problem (eftersom jag skakade till teleskopet flera gånger), och den blev inte bra nog för att binda ihop till en hel terminator

Klockan 12 dagen innan förmörkelsen är väderleksrapporten pessimistisk, men jag hoppas ännu…

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…

 

 

 

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

3 september(morgon) 2018

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.