Etikettarkiv: galaxer

21 april 2023

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Asteroider och galaxer

Efter en mellandag med lite moln var kvällen åter helklar, men jag har börjat inse att det aldrig kan bli så mörka himlar som när vi flyttade hit för 15 år sen. Jag körde igång Megrez-teleskopet, och letade mig via M67 fram till fältet med 59 Elpis. Jämförelsebilden visar den förväntade snabba rörelsen framåt, eftersom oppositionen var redan 6 februari.

Till nr 61 Danae kom jag via skalor från Regulus, och den rör sig ännu sakta i retrograd led, efter oppositionen 7/3.

Sen var det bara att ta bilder rakt  mot beta Virginis där både 73 Klytia och 190 Ismene skulle vara synliga. När jag nu kollar visade det sig att jag  i hastigheten pekat för högt och fått in ny Virginis i stället, utan asteroider! Det var tråkigt, för nu slår det fina vädret om och jag kan ha svårt att få till en andrabild.

Nr 114 Kassandra fick jag på bild med 85mm-objektivet den 18/4, och tog nu en andrabild genom Megrez

Jämförelsen är lite haltande, men det är ingen tvekan om identifieringarna.

Jag tog några halvhjärtade bilder från Virgohopen, med dåligt fokus, men det blev lite andra fält än förut

 

Med Norra Kronan högt på himlen passade jag på att ta  Megrezbilder av asterismerna som jag använder för att hitta R och T CrB, för användning om/när de ändrar sig.

Sen kunde jag inte heller låta bli att ta bilder av Vega

och den lillla gröna Ringnebulosan (M57)

Till höger om Spica ligger min favoritgalax M104, Sombrero, och jag väntade medan den kom fram bakom träden i söder. Det är lite för lågt på himlen, men en 10-minutersbild visar den tydligt

Med stora instrument är M104 en fantastisk ljusglob med en ekvator av mörka stoftmoln, och förstoringen här från bilden ovan ger i alla fall rätt antydan. Jag trodde faktiskt inte att jag så här lätt kunde se stoftbandet!

Sen väntade jag vidare på att också småplaneten 162 Laurentia till vänster om Spica skulle komma fram, men det tog sån tid att jag ändå tog de flesta bilderna genom trädgrenar. En summabild smetar ut så att de flesta stjärnorna ändå syns, inklusive Laurentia som jag också observerade med 85mm-objektivet den 18/4.

Även dessa jämförelsebilder blev väldigt omaka, men man kan lätt identifiera Laurentia även på 85mm-bilden. Den är precis i opposition (20/4), och rör sig alltså i retrograd led åt höger.

Kvällen var mild och fin, och även om en del hakade upp sig är jag mycket nöjd!

 

19 april 2023

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Megrez igen

Klart kväll efter kväll, och inte iskallt, så det var bara att sätta igång teleskopet igen, när jag har vanan inne. Eftersom jag inte orkar försöka få goto att fungera är mitt sätt att hitta att utgå från en ljusstark stjärna och justera enligt grova inställningscirklar. Det fungerar bra, OM jag hittar den ljusa stjärnan. Vissa går bra, andra, som Regulus hamnar i fel läge för kroppen, så man tvingas avbryta för att inte få akut sendrag eller ryggskott.

I stort kunde jag iaf göra vad jag hade tänkt, först då en andrabild av 56 Melete vid M67.

Jämförelsebilden visar att Melete  så här långt efter sin opposition (7/2) rör sig snabbt åt vänster på himlen. Jag inser också att jag med Megrez-bilder lätt når magnitud 14, dvs jag kan börja beta av fler låga asteroidnummer även vid ogynnsamma oppositioner.

Jag tog fler bilder av M67 och i kombination med bilderna från 17/4 kunde jag få en mosaikbild med 11 minuters exponering som placerar hopen lite tydligare bland stjärnorna i Kräftan.

Lite norr om M67 befann sig 59 Elpis. Jag slarvade så att jag bara fick en användbar exponering, men Elpis syns bra.

När jag äntligen fått in Regulus räckte det att vrida i rektascnsion för att få in den “andra” Leotripletten (M95+M96+M105) plus flera mindre galaxer. Satellitspårenom är verkligen störande!

Först tillbaka till Regulus och sen nya inställningar mot nr 61Danae, gick också bra.

I samma fält som beta Virginis finns nr 73 Klytia och faktiskt också nr 190 Ismene (mkt nära en stjärna)

Och precis vid Porrima fanns nr 138 Tolosa, och vi ser hur den fortfarande backar efter oppositionen 3/4.

Sen körde jag Virgogalaxerna till höger om eps Vir i repris, för att få  snyggare jämförelsebilder för 194 Prokne. Det första synfältet, nästan 7 minuters exponering,  passade (mest av tur)  precis både för Prokne och Markarians kedja (upp åt vänster från M84 och M86).

Bilden från 17/4 var bara med 90 sekunders exponering, men det är inga problem att se hur en ganska ljusstark Prokne fortfarande backar efter oppositionen 27/3.

Sen trodde jag att jag körde uppåt för ett nytt galaxfält, men det visade sig ligga åt höger i stället, precis utan överlappning. Där fanns inte så många stora galaxer, men många mindre samt den intressant kanställda NGC 4216.

DeepSkyStacker är inte så bra på mosaiker, men den här kombinationen av bilder från 17/4 och idag ger en bra överblick över de centrala delarna av Virgo-hopen. (Bilden ovan ska också in nära till höger).  Hopens många  galaxer ligger typiskt ca 50 miljoner ljusår från solen.

Jag har aldrig fått till det med galaxobserverandet, eftersom det kräver så långa exponeringstider. Det här är den bästa överblick jag fått hittills, tack vare småplaneten 194 Prokne…

 

17 april 2023

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

16 april 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Tjugo minuter med kamera

När mörkret inte kommer förrän 22.30 är det ibland motigt att gå ut. Väderutsikterna talade om fler klara kvällar framöver, så jag lydde min trötthet och satte inte igång något teleskop. Det fick bli den vanliga rutinen med kamera+85mm-objektiv på iOptronstativet, och jag tänkte förstås på Venus i trakten av Plejaderna. När mörkret kommer allt senare på våren är det dock svårt att hinna med. Jag hade felbedömt, och när jag kom ut var Venus  redan skymd av träd. Det var mulet vid närpassagen den 14/4, så Mars är nu klart förbi Mebsuta (eps Gem)

Jag tog några extra exponeringar, och en 160 s DSS-summa visar utom M35 också två avlägsnare  stjärnhopar i det stjärnrika vintergatsfältet.

Jag är mest intresserad av att fylla min asteroidlista med nya objekt, helst med nummer under 100. Detta kräver just nu teleskop, så kvällens försök fick bli några gränsfall med högre nummer som möjligen kan fixas med bara kamera. Det första fältet till höger om epsilon i Jungfrun  innehåller ett hörn av Virgo-hopen, och det går att identifiera nio(!) Messier-galaxer. Asteroiden nr 194 Prokne  har hamnat mitt i smeten, men jag tror den går att identifiera.

Sedan hade jag spanat in två fält nära Spica. Ovnför till höger borde nr 270 Anahita gå att hitta, och fastän svag verkar den finnas på sin förväntade plats. Här går också bandet med geostationära satelliter tvärs över fältet, och man ser två spår för varje, på denna summa av två 43s exponeringar. Precis i kanten till höger skymtaar vi också M104, den stora Sombrerogalaxen.

Nedanför till vänster om Spica fanns nr 162 Laurentia, men oturligt nog låg den så nära en ljusare stjärna att den inte går att identifiera. Med magnitud 12,4 var den nog ändå för ljussvag för att kunna observeras såpass lågt på himlen(sa räven…). Inte heller den fjärde asteroiden jag valt, nr 145 Adeona, är egentligen ljusstark nog för kameran, men den syns i alla fall i ett fält ungefär mitt emellan Spica och Arkturus.

Sen tog jag bara standardbilden av R och T CrB där inget har hänt…

19 april 2022

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska “storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

23 mars 2022

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig “bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 april 2020 (natt)

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

29 april 2019

av i Driven kamera, Fast kamera, Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ‘stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ‘fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.

 

 

25 april 2019

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Skön kväll, men nya problem

Natthimlen är molnfri men disig, enligt SMHI på grund av sand från Sahara! Det är ovant milt och skönt, så det är lätt att fingra på alla knappar utan vantar. Jag börjar direkt med 200mm tele på iOptron, sikte Virgohopen, och allt verkar bra. Problemet är att bländaren som vanligt ställer om sig utan att jag märker det. Jag hade medvetet valt f/3,5 i stället för full öppning (2,8), men de 9 långexponeringarna (60-100 s) blev i stället med f/4,5, och i det disiga vädret var det för snålt. Denna inställning hängde sen tråkigt nog med även när jag siktade mot Leotripletten och M81. Det positiva var att det återigen hjälpte att köra flera M81-bilder i sträck. Den dåliga balansen ger nån slags backlash som efter en stund bättrar sig. Nu är emellertid inte detta huvudproblemet, utan DeepSkyStacker har plötsligt slutat fungera på ett mystiskt sätt. Inläsningen av bilderna och deras anpassning till varandra verkar gå normalt, men stackningen ger bara ett abstrakt linjemönster?! Jag har försökt installera om programmet, men då får jag felmeddelanden som avbryter installationen. Just nu är jag bara helt frågande…Men det mesta löser sig så småningom. När Windows klagade att hårddisken var för full började jag ana att det kunde vara så enkelt, och när jag flyttat bort några stora månfilmfiler blev allt som vanligt igen… Så tillbaka till galaxbilderna. Trots att 11+ minuters total exponeringstid inte gav en mycket bättre bild av Virgohopen än den från 22/4 är den ändå djupt fascinerande. Att med sin lilla kamera i trädgården kunna fånga tiotals galaxer, 50 miljoner ljusår bort, och var och en med hundratals miljarder stjärnor och planeter, är när man tänker efter ganska otroligt.

Ett utsnitt identifierar den båge av galaxer som brukar kallas ‘Markarians kedja’, plus M87 (med det svarta hålet) nertill.

Monteringen följde inte perfekt, och DSS vägrade använda en av Virgo-bilderna. Där gjorde det inte så mycket, men med bara två (av fyra) användbara exponeringar är bilden av Leo-tripletten rätt trist. Återigen är det vetskapen att man ser tre stora galaxer 35 miljoner ljusår bort som är behållningen

Inte heller för M81/M82 blev det mer än två användbara bilder. (På kameran kan jag inte se följningens kvalitet om den inte är helkass, och jag trodde det gick bättre än så). Men eftersom M81 är så stor och ljusstark (‘bara’ 12 miljoner ljusår bort) blev det ändå en trevlig bild (bortsett från ännu ett irriterande satellitspår rakt över galaxen)

Här slutatde jag galaxjakten och tog i stället vidvinkelbilder med olika objektiv. Den första är med 18 mm f/2,8 (för ett 18-50mm objektiv), då jag råkade fånga en oregelbundet blinkande satellit som just innan hade glänst till i Lejonet med nästan med Iridiumstyrka. Heavens-above identifierar den som den franska Helios 1B, som alltså tydligen “tumlar” okontrollerat i sin bana. Det är tre av Karlavagnens ‘vagnstjärnor’ som syns uppe till vänster, och satelliten passerar alltså under Stora Björnens “tassar”.

Jag bländade så ner till f/4, vilket förstås gav bättre kvalitet om man tittar i detalj, men knappast värt förlusten i exponeringstid. Här är först nedre högra hörnet av bilden ovan jämfört med en lika lång exponering vid f/4. Den stora skillnaden är för de få ljusstarka stjärnorna, som får färgstick vid f/2,8.

Sen tog jag samma scen med ett 10-20mm objektiv vid 16 mm f/3,5, och fick samma hörn ungefär så här

De ljusa stjärnorna är nu mest vita, så kring 17 mm är detta objektiv det bästa. Det är också praktiskt att kunna öka bildvinkeln ytterligare. Vid 13 mm ser vi Castor och Pollux nere t.h., dvs den ljusa stjärnan med färgstick på bilderna ovan var Castor.

Capella kommer nu in precis i högerkant, och perspektivet i hörnen börjar bli konstigt. Man ser också hur himlen ljusnar mot nordväst och norr, riktning Värnamo. Denna upplysning från stan syns ännu tydligare på en 10mm-bild. Det blir värre år från år, men när diset inte ligger så tjockt är det inte fullt så här illa.

Även mot söder ökar upplysningen från Åminne, som syns av denna 10mm-bild. (Den som vet hur Lejonets skära egentligen ser ut blir förbryllad av övre högra hörnet, men så blir det vid extrem vidvinkel. Uppe till vänster syns också en del av Norra Kronan märkligt förstorad.)

Som sagt, en inte optimal himmel, men ändå intressanta bilder. Nästa gång hoppas jag på klarare luft.

 

22 april 2019

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …