Månen m.m.
En fin halvmåne lyste genom tjocka dismoln, och det såg inte ut som man skulle kunna observera något annat. Diset tunnades dock ut, och innan Venus gick ner fick jag bilder med stjärnor som lyste igenom molnen. Här ser vi Stenbocken plus både Mars och Venus.
Månen blir förstås helt överexponerad på (som här) 10 sekunder
Stjärnorna syns bättre med längre brännvidd (85 mm), här Mars i gränsområdet mellan Stenbocken (Cap) och Vattumannen (Aqr)
Venus ligger ännu i Skytten (Sgr), men når Stenbocken redan i morgon kväll (7/12)
Sen ställde jag upp “stora” teleskopet för att filma månen, men kunde inte låta bli att först försöka hitta kvasaren CTA102 visuellt. Det gick lätt att hitta rätt fält, och månsken och dis störde mindre än väntat, men jag lyckades inte riktigt övertyga mig själv att jag såg den. Möjligen anade jag både den och jämförelsestjärnan på magnitud 12,9, men när det bara är en aning infann sig inte wow-känslan på samma sätt som med fotot häromdan. Dumt nog sköt jag sen upp ett fotoförsök till efter månobservationerna, när sökarkikaren hunnit bli gravt nedisad, se nedan.
Månen syntes i alla fall bra en stund i en lucka mellan träden, här först i helbild
Med lite längre exponering framträder ett lustigt “X” längs terminatorn, vilket bara syns några timmar under varje månvarv, se nedan.
Seeingen var hygglig, och jag filmade som vanligt, 90 sekunder per tagning. Några exempel längs terminatorn från norr:
Till vänster om Aristoteles ser vi den kända “Alpdalen”
Bergen i Kaukasus och Apenninerna kastar långa skuggor ner på Mare Imbrium, men det är bara den extremt låga solhöjden som skapar en falsk dramatik
De kända sprickdalarna vid Hyginus och Triesnecker syns bra
och längre ner syns “the Lunar X “. Dessa tillfälligt solbelysta delar av olika kraterkanter råkar bli en form som vi lätt känner igen, annars bildas förstår hela tiden mer komplicerade mönster längs terminatorn,
nere vid sydänden kan jag t.ex. se måsar och ett grekiskt μ…
Om vi går norrut igen lite längre från terminatorn kan vi se den långa Altai-förkastningen upp från Piccolomini, vilken sedan övergår i en karakteristisk kraterrad fram till Abulfeda
Trion Theophilus, Cyrillus och Catharina är ett säkert landmärke
Här ser vi åter sprickdalarna vid Ariadeaus, Hyginus och Triesnecker
Librationen är nästan som mest ogynnsam för månens solbelysta kant, som vi ser här av Mare Crisiums läge så nära randen
Därför syns heller nästan inget av Humboldthavet som brukar sticka fram bakom Endymion
Jag slutade innan jag täckt hela månskivan, eftersom jag fortfarande hade ambitionen att också ta bilder av CTA102. Jag trodde jag var på rätt ställe på himlen, och kunde inte förstå varför jag inte kände igen några stjärnor i fältet. Jag fick konsternerad ge upp, och först sedan jag laddat upp en bild till astrometry.net föll poletten ner. Jag förstår inte hur det kunde bli så fel, men jag tycks ha tagit paret 66+70 Peg för paret xi+zeta och hamnade många grader fel på himlen. Dessutom var drivningen fortfarande kvar i läget ‘lunar rate’, vilket innebär att den följde månen perfekt men nu sladdade 3% i förhållande till stjärnhimlen. Slutresultatet var ett antal bilder av ett helt annat område i Pegasus än jag hade tänkt mig, med stjärnor som streck. Intressant nog var dock flera av strecken lite suddiga, och jag kunde identifiera dem som avlägsna galaxer.
Med hjälp av astrometry.net är jag säker på var jag observerade, och här är ett par exempel. De suddiga strecken på första bilden är fyra 13 magnitudens galaxer omkring 200 miljoner ljusår bort, vilket jag normalt skulle ha tyckt vara spännande avlägset. Jämfört med CTA 102 är de dock 40 gånger närbelägnare…
På nästa bild är NGC 7525 egentligen ett par växelverkande galaxer, vilka liksom grannen NGC 7523 ligger mer än 500 miljoner ljusår bort. Så lite kosmologi blev det nästan trots pekningsmissen…
