25 oktober 2018

Månen på olika sätt

Den nästan fulla månen var tidvis i moln, tidvis på helklar himmel, och jag observerade hela tiden genom SW200 (20 cm Newton). Men som en intressant illustration till hur observationstekniken bestämmer resultatet kan jag redovisa fyra olika metoder:

Först har vi den enkla kamerabilden i primärfokusde (f=1000 mm). Den är lite molnstörd, men man ser ju se stora dragen, med en tydlig terminator uppe till höger, drygt ett dygn efter exakt fullmåne

Som ett bättre alternativ har vi direktbild med den 2x brännviddsförlängare jag sällan använder. Då får man inte hela månen i bild, utan får ta norra och södra delen separat. Med Autostitch kan man så foga ihop det till en bild, som i förstone inte ser uppenbart bättre ut än den enkla första bilden

Om man förstorar detaljer ser man dock klara skillnader, här vid Endymion

och här ännu tydligare vid Langrenus och Petavius (underexponerade på första bilden)

Båda bilderna är dock trist detaljlösa om man jämför med min normala filmteknik. Det är samma teleskop, men i stället för en bild får man flera hundra under typiskt 75 sekunder. Jag började i primärfokus, utan Barlow, och försökte se till att täcka hela månskivan (vilket är svårare än det låter, se nedan..).

Lustigt nog passerade ett flygplan tvärs över månen redan på första filmen! Jag har varit ute för det bara en eller två gånger tidigare, och denna gång blev det en ovanligt tydlig silhuett. Fullmånen är så ljusstark att man kan använda 1/1000 sekunds exponering, så planet är bokstavligen fångat i flykten, propellerblad och allt! Det ser dramatiskt nära ut, men ur vinkelutsträckningen kan man uppskatta avståndet till ca 350 gånger planets längd, dvs omkring 10 km. (Månen stod 31 grader över horisonten, så höjden över marken blir då omkring 5000 m, vilket också verkar rimligt).

Vinsten med filmning är att man får så många bilder att man kan välja ut och addera bara de som är tagna i ögonblick av bra seeing. Sedan kan man ytterligare skärpa dem med så kallad wavelet-korrektion, så att slutresultatet blir mycket bättre än på enkelbilderna ovan. Här ser vi Langrenus och Petavius igen, med precis samma teleskop och ändå så mycket tydligare…

Det roliga är så att man från de olika delbilderna igen kan låta Autostich framställa en (nästan) hel månkiva. Trots att jag tog 13 delbilder fast 10 borde ha räckt har jag snopet nog missat en liten kil som sticker i ögonen nere till vänster. Slutbilden är dock av en helt annan klass än de båda tidigare, framför allt för att den baserar sig på ca 7500 enskilda bilder i stället för en eller två…Att ta filmerna tog mindre än 25 minuter, men att reducera dem fram till slutbild kanske 3 timmar koncentrerat arbete, kvalitet är inte gratis…

Och detta är inte sista ordet. För att få bästa möjliga upplösning på filmerna bör man öka brännvidden, och jag filmar oftast med en Barlowlins framför kameran, så att den effektiva brännvidden är ungefär 2500 mm. Bildfältet blir i motsvarande grad mindre, och det går inte att täcka en fullmåne på rimlig tid. Jag koncentrerade mig på terminatorområdena till höger, men tyvärr blev molnen besvärliga innan jag hann färdigt i söder, så jag fick avbryta i förtid. Med Autostich kan man se vad som finns på bild

och man kan sen gå in på detaljbilderna. Librationen är gynnsam i norr, och man ser tydligt kratern Peary där månens nordpol ligger

Här ser vi igen området kring Endymion, så som det blev med kvällens bästa kvalitet. (Jämför med de suddiga direktbilderna ovan!) Med bättre seeing kan det sen bli ännu ett snäpp bättre.

Mare Crisium (Farornas Hav) ser ut som en stor krabba, med två kratrar som ögon. Vid denna belysning verkar det (skenbart) vara omgivet av branta berg.

Sen ångrade jag att jag inte började med att filma de spännande stora kratrarna Langrenus och Petavius. Trots att molnen hann komma innan jag fått några bra sekvenser är resultatet bättre än på bilden ovan utan Barlow

Även om jag alltså inte kunde observera allt jag ville var det en fin kväll under fullmånen. Nu hoppas jag på någon morgon framåt med en smalare avtagande måne.

 

 

 

 

 

 

18 oktober 2018

Månen och Mars

Denna kväll bildade månen ett vackert par med Mars, och med blotta ögat såg man den fina kontrasten mellan den röda Mars och den gula månen. Att ta en bra bild är svårt, eftersom månen nu är mycket starkare än för fyra dar sedan. Med 1/15 s (f=200 mm, f/4, ISO 800) syns i alla fall Mars tydligt utan att månen är helt överexponerad.

Här är det ännu viktigare med HDR-reduktion, och jag fortsätter mina experiment med EasyHDR. Programmet gör ännu inte vad jag vill, dvs få med detaljer från de korta exponeringarna. Här är månen förstorad med 1/1000, 1/2000 och 1/4000 sekunds exponering.

Så småningom har jag i alla fall fått fram en ‘principbild’ med HDR, där man ser en del detaljer på den ljusa delen, men ändå anar jordsken och stjärnor. Bilden är dock ännu ganska ful, med en ‘halo’ som verkar omöjlig att få bort.

En annan variant skippar jordskensdelen och har mer detaljer på månskivan. (Den konstiga randen av det ljusa området beror på att jag mkt slarvigt redigerat bort de gröna reflexerna)

Annars experimenterade jag med att montera min 10×50 fältkikare på ett rejält stativ. Det är förstås ett stort lyft jämfört med att som jag brukar stå eller ligga och luta den mot kroppen. Problemet är att det är så känsligt hur man sitter/står i förhållande till stativet att man bara kan göra små rörelser innan man får justera både stativ och ställning. Det går, men det tar på sätt och vis bort hela idén med en fältikare för snabb överblick. Men om man vet vad man vill titta på kunde man se mycket, denna kväll, inte minst månen! Jag blev faktiskt mycket överraskad hur många detaljer som syntes med bara 10 gångers förstoring (och ledsen att inte kunna filma från kikarplatsen). Både Clavius och Sinus Iridum sticker ut över terminatorn, med Copernicus som en ljus prick mitt på. Bland de svagare motiven blev jag också överraskad av stjärnhopen M11, som var mycket ljusare och tydligare än t.ex. M13.

15 oktober 2018

Asteroider och geostationära satelliter

Det är klart och fint (om än lite disigt) kväll efter kväll, men jag nöjer mig med korta utflykter med kameran på iOptronstativet. Med 200 mm brännvidd är de två svaga asteroiderna från i förrgår väl synliga, särskilt med flera exponeringar kombinerade. Här alltså först nr 5 Astraea på en  145 s summabild

Lustigt nog får jag också direkt spår av två geostationära satelliter. De tre paren spår visar förstås att bilden är sammansatt av tre separata exponeringar.

En mer detaljerad jämförelsebild visar tydligt hur Astraea rört sig på två dygn

Även asteroiden nr 12 Victoria syns nu tydligt bredvid Hyadstjärnorna ypsilon och tau Tauri

Här syns den lilla rörelsen mer i detalj

När jag skulle ta bilder av Mira hamnade jag för lågt (glapp i monteringen), men fick i stället åter in bandet med geostationära satelliter, där många verkade starkare än de vid Neptunus och Astraea. Här en summa av två enminutsbilder där satelliterna ritat sina spår

Jag stängde sen av drivningen, så att de flesta satelliterna (s1-s9) blir prickar, men intressant nog är det en grupp av fyra stycken (t1-t4) som tydligt rört sig vinkelrätt mot banplanet

Åtta minuter senare gick jag tillbaka till ungefär samma riktning och såg delvis samma satelliter mot en ny stjärnbakgrund

Neptunus står nu på ett annat ställe av himlen än häromdagen, men där finns förstås också satelliter, det geostationära bandet är i princip täckt varvet runt

Jag hittade förstås till sist den ljussvaga Mira, som i alla fall är tydligt röd

Som sista punkt ville jag kolla om Fomalhaut (alfa i Södra Fisken) möjligen skulle kunna synas i en trädlucka. Det är den ljusstarkaste sydliga stjärnan som man kan se från södra Sverige, med en deklination på -29,6 grader. Bilden med en stjärna vid deklination -29,5 visar att det troligen borde gå att se även Fomalhaut. Vid tiden för bilden befann den sig rakt under HIP 113562, men man kan förstås få den mer precis i luckan. Jag kommer att försöka igen…

 

14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet EasyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Jag famlar ännu rätt mycket i blindo med EasyHDR, men det gick att få fram t.ex. följande bild, där skäran är mindre överexponerad och man ändå ser stjärnor

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Med EasyHDR kan man få en bild som bättre motsvarar vad man ser med ögat , dvs med både jordskenet och detaljerna. Jag har dock ännu stora problem med att få delbilderna att överlappa tillräckligt bra (vilket man måste göra manuellt), och det blir fula extra randkontuer.

13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument

 

 

10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

4 oktober 2018 (morgon)

Avtagande månskära

Efter Uranus-försöken under gårdagskvällen lämnade jag SW200-teleskopet igång, och på morgonen omkring 04.45 fortsatte jag nattens observationer. Teleskopet var fortfarande fullt användbart, trots minusgrader i luften. Det var som sagt den avtagande månskäran som lockade, och jag började med fem 75s-filmer utan Barlow. Reducerade till fem stillbilder kan man så ge dem till Autostitch som kombinerar till en detaljrik skära

Ett estetiskt problem är att bakgrunden blir så ojämn, men om man accepterar att lite av terminatorn blir underexponerad kan man låta mer bli helsvart i bildbehandlingen

Sen var det bara att köra på med Barlow för att om möjligt få mer detaljer. Seeingen var fortfarande rätt dålig, och med bara 25% av 75s-sekvenser använda blev bilderna återigen ganska korniga. Med en ganska aggressiv ‘wavelet’-korrektion visar de ändå förvånansvärt mycket detaljer:

I norr ser vi dubbeltoppen i Philolaus och den stora Pythagoras

Belysningen är sådan att man ser de låga höjdryggarna på Mare Imbrium

Schröters dal vid Aristarchus syns tydligt

Till höger om T.Mayer ligger Copernicus helt i skugga, medan Kepler visar ett ljust strålsystem

Till vänster och nedanför Kepler breder Stormarnas Ocean ut sig. Det lustiga mönstret till vänster om Reiner kan ha att göra med en magetisk anomali som hindrat solvinden att färga månytan mörk.

Närmare terminatorn kastar Riphaeus-bergen långa spännande skuggor

Vi är nu nere vid Gassendi och Mare Humorum. Den lilla (4 km) kratern uppkallad efter Wilhelm Scheele  syns knappt i denna upplösning

På och kring Mare Humorum finns åsar och förkastningar, särskilt tydligt vid Hippalus

Vidare söderut är Hainzel och Schiller tydliga landmärken

medan det är svårt att se detaljerna neråt månens södra horn

Alla detaljbilder går också att kombinera med Autostitch, till en detaljrik mosaik som tål att förstoras. (Som vanligt är där också frustrerande luckor..)

Alldeles på slutet tog jag några bilder med 200 mm teleobjektiv. Månen var nära stjärnhopen Praesepe, men det är som vanligt svårt att få vettiga bilder av en mycket ljus måne bredvid svaga stjärnor. Jag hade (av misstag) kvar inställningen ISO 3200, så även med 1/5000 s blev bilden nästan överexponerad

En 250 gånger längre exponering (1/20 s) visar det starka jordskenet, samt en 6 magnitudens stjärna som ovanligt och turligt råkar befinna sig nära.

Med samma exponering och månen i kanten kan man också ana de ljusaste stjärnorna i Praesepe

Ytterligare 40 gånger längre exponering (2 s) gör månen till en helt rund överexponerad blaffa, och det är bara på den gröna reflexen man ser att den egentligen är en skära. Många stjärnor i Praesepe är nu synliga, där den så snyggt ligger mitt i triangeln delta, gamma, eta Cancri.