27 februari 2020

Månen och Venus

Månen och Venus tillsammans på kvällshimlen var förstås en slående syn, som det iofs var stor tur att vädret släppte fram. Västhimlen var dock disigare än man förstod med blotta ögat, och jag hade inte planerat fotograferandet tillräckligt utan tog bara 17-85mm objektivet för att kunna välja utsnitt.

Den allra första 1s-exponeringen säger det mesta: måne med fint jordsken, men så mycket dis att den belysta skäran lyser upp en stor fläck runt ikring.

Längre brännvidd är ingen större vinst

och inte ens på 8 sekunder får man med mer än de ljusaste stjärnorna i närheten (i Fiskarna, Psc).

Jag hade inte riktat in iOptron-monteringen ordentligt, och ville inte exponera längre, men naturligtvis var det dumt att inte öka ISO-värdet (nu 800) med ett så ljussvagt objektiv (f/5,6).

Med vidvinkel (17mm f/4) får man bättre överblick, och ser tydligare hur exceptionellt ljusstarka månen och Venus är jämfört med ”vanliga stjärnor”.

Till sist inser jag också att eftersom jag tog en serie bilder med samma pekning (men exponeringar mellan  1/10 s och 3s) så går det att i mitt bildbehandlingsprogram göra en användbar ”HDR”(High Dynamic Range)-kompromiss. Detta visar nu bättre intrycket för ögat, dvs både månskära och jordsken samtidigt.

Och som sagt, att det var såpass klart andra dagen i rad får man denna vinter vara mycket nöjd med!

26 februari 2020

Månen och Venus

Kvällen var bara nästan klar, med en del molntrasor, men en nymåne under Venus lockade till lite övningsfilmning. Den stod så lågt att jag insåg att det inte kunde bli någon kvalitet, men med så smal (9%) fas har jag inte filmat förut, så jag försökte. Det blev sex bilder utan Barlow, som hopsatta ger den inressant smala skäran

Bara stora formationer är tydliga

men i söder har vi Langrenus och Petavius dramatiskt belysta

 

Sen siktade jag mot Venus, först utan Barlow. Den är så liten och ljusstark att man bara kan exponera 1/1000s och ändå måste minska känsligheten. Resultatet är detaljlöst, men man ser i alla fall en tydlig fas (64%).

Jag körde sedan två omgångar även med Barlow. För den första hade jag åter för hög känslighet så att detektorn blev helt övermättad på en del av skivan. Den andra serien blev bättre, och man ser både fasen och den minskande ljusstyrkan mot terminatorn.

Nu är jag alltså igång med detaljerade Venusobservationer. Även med årets hopplösa väder bör det väl bli ett antal fler tillfällen, särskilt som Venus snarast går bättre att observera på daghimmel (om man bara kan leta upp den). Det dröjer ännu en månad till största elongation och halv fas.

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ‘stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ‘nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda