Det var klart en stund i skymningen, och jag filmade Venus i dålig seeing där också dismoln drev förbi och störde. Tyvärr slarvade jag så att de flesta bilderna blev lätt överexponerade, vilket antingen ger en ful fläck eller får dränkas genom att göra hela bilden ljusare
På de bästa filmerna dämpades ljuset antagligen av lite moln
Man ser i alla fall nu tydligt att fasen är mindre än 50%. Fortsättning följer, i takt med vädret…
Venus och Mars har nu kommit till ett läge där jag kan se dem i en trädlucka från min vanliga observationsplats. Så när vädret för en gångs skull samarbetade gjorde jag ett försök att filma dem. Venus är ju bländande stark även med 1/1000 s exponering, så det är lätt att få bra bilder. Vi ser en fin halvvenus insvept i visuellt ogenomträngliga moln. Planeten passerade sin största elongation den 12 januari, dvs fasen är i verkligheten en aning mindre än 50%. Den kommer nu framåt att bli en allt större och smalare skära på väg in mot undre konjunktion (25 mars).
Mars var ju i opposition redan i maj förr året, men då och alltsedan dess under min trädhorisont. Nu är den långt från jorden, en ynka 5 bågsekunders skiva, men det var roligt att i alla fall få bilder, här i samma skala som Venus
Dessa filmer tog jag före 17.30, och fick sen vänta 6 timmar på att månen skulle bli synbar. Det var kallare, och klart sämre seeing, men jag framhärdade och tog en vända månfilmer också.
I norr har vi det vanliga landskapet kring Plato och Alpdalen
Närmare teminatorn finns Atlas och Hercules, medan Endymion redan är i skugga
Med Macrobius närmar vi oss Mare Crisium
som ligger helt i skugga utanför sin ‘entrékrater’ Proclus
Det är intressant att se höjder och skuggor i Taruntius, vilken oftast bara syns som en ljus ring på ett slätt ‘hav’
Dubbelkratern Messier leder vidare ner till den karakteristiska gruppen Gutenberg/Goclenius/Colombo
Vidare söderut passerar vi Piccolomini
och en skuggig dal till vänster om Rheita. Det stora ringberget Janssen är lagom belyst, och vi når ner till Pitiscus och Vlacq
Då är vi nere vid södra randen med Moretus
Tycho och Clavius ligger längre från terminatorn men syns ändå tydligt
Går vi vidare upp längs den belysta randen har alla kratrar sitt ‘fullmåneutseende’, dvs de flesta är ganska osynliga
Vi är nu tillbaka där vi började, norr om Plato
Jag täckte inte hela månen med bilder, men några fler utsnitt följer här.
Rännorna vid Hyginus och Triesnecker är mycket osynligare när månen är såhärpass full
Posidonius och leMonnier ligger i kanten av Klarhetens Hav, medan Plinius markerar övergången till Lugnets Hav nere till höger.
Nästa övergång är sedan mellan Lugnets Hav och Nektarhavet, med den berömda trion Teophilus, Cyrillus och Catharina
Nektarhavet har den stora Fracastorius vid ‘stranden’, och då känner vi igen landskapet bort mot terminatorn
En kall timme vid teleskopet och många timmars reduktionsarbete gav lite resultat iallafall.
Det var otrevligt kallt, men jag kunde inte låta bli att filma månen en stund i alla fall. Först en lite längre exponerad bild av Mars och Venus (med iOptron-ledning), där man ser hur osannolikt ljusstark Venus är när man ser den bland ‘vanliga’ stjärnor. Mars ligger nu ovanför till vänster om lambda Aqr i stället för nedanför till höger som häromdan.
För nästan precis en månad sedan, den 6 december, var månen också halv, och då syntes ett lustigt ‘X’ längs terminatorn. Nu är fasen en gnutta närmare halv, och x-et syns inte längre.
Seeingen var någorlunda, och jag tog några bilder längs terminatorn. Resultatet efter Registax-analys är lite sämre än jag väntade mig, och jag får kanske göra mer omsorgsfulla reduktioner senare(?). Vi börjar som vanligt från norr. Vid denna belysning är ju Alpdalen ett iögonenfallande landmärke
och på nästa bild ser man också Alpernas toppar och berget Piton kasta långa skuggor ner på Mare Imbrium
Bergskedjan Apenninerna ger komplicerade skuggor, med den ensamma kratern Conon. I den underexponerade bildens nederkant ser vi Hyginus med sin berömda förkastning
som här syns bättre, liksom de relaterade sprickorna vid Triesnecker
Centralt på månen finns en serie stora kratrar, och man kan lägga märke till centralbergen i Alphonsus och Arzachel som bara syns som belysta prickar mot en kraterbotten i skugga.
Vidare söderut ser vi en fin centralbergsskugga i Walter och den karakteristiskt släta botten i Stöfler.
Nu är vi redan vid sydranden, missgynnad av librationen
Jag började på en fortsättning runt hela månen, men insåg att det skulle bli för kallt att fullfölja. Här först en bättre bild av den stora Aristoteles
sedan standardvyn åt nordost med Endymion och Humboldthavet
Man ser direkt på Mare Crisiums läge att den östra månranden misgynnas av librationen
Sen fick jag ge mig för kylan, även om datorn klarade sig över förväntan
Kvällshimlens uppenbara godsak var förstås månen vid Venus, här på ljus himmel med 85 mm brännvidd
På mörkare himmel blir månskäran överexponerad, men man ser ändå ett fint jordsken
På en vidvinkligare bild ser vi också en hyggligt ljusstark “stjärna” ovanför till vänster, som råkar vara planeten Mars.
Dessutom slumpar det sig också så att Mars precis har passerat Neptunus. Så genom Megrez-teleskopet (360mm f/5) ser man här Mars och Neptunus på samma bild. “Regnbågen” är på något sätt felreflekterat ljus från månen som ju inte är så långt borta.
På en DSS-kombination kan man få med även stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), som fanns med på höstens tidigare Neptunusbilder
Månen själv kan man som vanligt välja att exponera kort (1/500 s)
eller långt (1/8s), beroende på vilken del man vill se
