Stjärnhopen Plejaderna är så välkänd att den i praktiken aldrig omnämns som M45, men Messier hade den ändå med på sin lista. Trots det alternativa namnet Sjustjärnorna ser man med blotta ögat normalt sex stjärnor i hopen, eller också med god syn åtta eller nio. Plejaderna ligger i förlängningen av Perseus båge av stjärnor, nära Aldebaran och Hyaderna, och är på hösten ett förebud om vinterhimlen. Framåt våren går den ner allt tidigare, men syns långt fram i april.

Här ser vi den typiska vårkvällsvyn, med Plejaderna till höger och Aldebaran och Hyaderna till vänster. Det som ser ut som en fullmåne är planeten Venus, som ju på en mörk himmel lyser så orimligt starkt!

Här är brännvidden 85mm, och det är i stället planeten Mars som (5 mars 2021) passerar nära förbi.

Plejaderna ligger så nära norr om ekliptikan att månen ibland kan ockultera hopen, men bara under några få år, senast 2006-2009.  Sedan vrider sig månbanan långsamt tills den efter 18,6 år åter ger en serie ockultationer. En dålig bild från 7 januari 2009 visar en överexponerad måne nära den underexponerade hopen, men man ser att det blev ockultationer

En mycket vackrare bild från den 26 april 2009 visar Plejaderna med en smal nymåne, och idealet är förstås att man har en ockultation av en så ung måne.

På bilderna ovan ser man bara hopens ljusaste stjärnor, som fått sina namn efter efter Atlas och Pleiones sju döttrar, här på en detaljbild tagen med SW200-teleskopet. (De dekorativa korsen uppkommer genom diffraktion mot Newton-teleskopets sekundärspegelhållare).

På längre exponeringar märker man att hopen är helt insvept i nebulositet, som här på en bild tagen med Megrez-teleskopet. Förr trodde man att molnen var knutna till hopen, men på vidvinkelbilder kan man se att hela den delen av himlen rymden är fylld av stoft, som hopen alltså bara passerar igenom.

Plejaderna är en realtivt ung hop (100 miljoner år), så de ljusaste stjärnorna är alla blå och kvar på huvudserien. Avståndet är ca 440 ljusår, vilket ger en linjär storlek av ca 10 ljusår.