12 oktober 2023

Observationer trots moln

Lite efter fem gick jag ut för att se om månen och Venus skulle vara värda ett foto denna morgon, men de tunna drivande molnen molnen skymde den smala månskäran nere vid horisonten. Venus och Jupiter strålade fint, och trots att himlen borde varit mörkare än den 10/10 lystes den upp av dis och moln (som alltså bara lystes upp av Värnamos ljus).

Väderrapporten lovade uppklarning till kvällen, men när jag gick ut vid 22-tiden var moln och dis kvar. Det är just kring 12 oktober som jag sett geostationära satelliter bli mycket ljusare än normalt när solen speglas i deras solpaneler. Jag såg inget särskilt med blotta ögat, och inget direkt på kameradisplayen på de bilder (30s exponering) jag tog i det hyggligt klara området kring theta Aqr. Nu efteråt märker jag att jag på den sista bilden fick med ett starkt blänk (G1) som jag borde ha följt upp. När kameran följer himlen ritar geostationära satelliter karakteristiska korta streck i ett band över himlen. På bilden har jag markerat fyra streck till, men där finns i princip många fler. Synbarheten beror förstås på satelliternas verkliga storlek, men just nu alltså mest på hur solpanelerna är inriktade för att kunna ge solblänk ner mot jorden. G1 är troligen satelliten Astra 1KR, men Astra 1L ligger så nära att den inte kan uteslutas. G2 är den israeliska AMOS-17, G3 Echostar-21, G4 Eutelsat 10A och G5 Meteosat 11.

I en simplistisk modell borde ’solkatten’ som speglas ner på jorden vara en cirkel (solbild) ca 350 km i diameter, som rör sig ungefär 150 km per minut, dvs blänken borde vara över på några få minuter. Detta tycks bekräftas av summabilden där vi har fyra successiva spår av G2 där  ljusstyrkan tydligt minskar från det högra(första). En liten del av ett G1-blänk har kommit med precis i kanten av bild 3, och man kan ana svaga spår under det starka som bör vara från Astra 1M och Astra 1N.

Detta med geosatelliterna är ju av föga astronomiskt intresse, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Saturnus kom med på en av bilderna

och på en förstoring kan man se månarna Titan och Iapetus.

Sen ville jag vänta en stund för att se om andra geosatelliter skulle bli synliga, och tog i stället bilder av två asteroider i närheten av omikron i Fiskarna. Nr 135 Hertha är lätt synlig på en enkelbild

medan nr 140 Siwa bara anas svagt på en summa av tre bilder

Diset gjorde Jupiter fullmånelik, men vi ser att den redan rört sig långt från sigma Arietis som den var nära kring den17  september.

Månarna råkar denna kväll alla ligga nära skivan, och är svåra att urskilja även på en kortexponering.

Lite till vänster om Jupiter hittar vi en anonym Uranus

När jag sen skulle gå tillbaka till fältet med geosatellier var där så mycket moln att jag gav upp och gick in igen.Totalt var jag bara ute i drygt en kvart, men att ta hand om och smälta bildernas innehåll tog som vanligt timmar…

10 oktober 2023

Vacker morgon (rekommenderad på Himlascener)

Det bästa får ju inte bli det godas fiende. Om man är för trött för att klä på sig och plocka fram grejor kan man i alla fall dra en jacka över sig och gå ut några minuter när man ser att himlen är klar. Med sommartid var det nattmörkt vid 05.30-tiden, och Venus strålade i öster under Regulus. Hade månskäran ytterligare ett stycke upp varit lite smalare (nu 19% belyst) hade jag hämtat kameran, men just en sån kontrastrik syn från stark måne till svag Regulus är ögat bättre på. I söder strålade Orion och vinterhimlen, och jämfört med månen och Venus verkade till och med Jupiter i sydväst lite dämpad. Efter att så länge ha sett Karlavagnen horisontell  i norr på kvällarna var det också spännande att se den uppsvängd mot vinterläget. En kort utflykt i natten som kändes mycket värd besväret.

26 september 2019

Jobbig igångsättning

Senast jag använde ”stora teleskopet” var den 13 maj, och jag kände inför hösten ett stort behov att se om allt fungerade. Jag visste att jag inför Chileresan hade plockat bort en sökare, och förstod att en viktig uppgift var att rikta in den igen. Himlen var klar (tidvis i alla fall), men jag kunde snabbt konstatera att den vanligtvis så pålitliga Telrad-sökaren (för grovinställning) pekade helt fel. Avvikelsen var så stor att det inte hjälpte hur mycket jag skruvade på justerskruvarna, så jag fick söka runt i huvudtuben och den andra sökaren efter karakteristiska fält, och successivt försöka få dem parallella. Men med ca 15 gångers förstoring i sökaren var det svårt att hitta något, särskilt som molnen kom och gick. Efter hastiga tittar på Albireo, M13 och M27 packade jag ihop igen, och funderar på hur jag ska få Telrad-sökaren bra igen eftersom den är så oumbärlig.

18 oktober 2018

Månen och Mars

Denna kväll bildade månen ett vackert par med Mars, och med blotta ögat såg man den fina kontrasten mellan den röda Mars och den gula månen. Att ta en bra bild är svårt, eftersom månen nu är mycket starkare än för fyra dar sedan. Med 1/15 s (f=200 mm, f/4, ISO 800) syns i alla fall Mars tydligt utan att månen är helt överexponerad.

Här är det ännu viktigare med HDR-reduktion, och jag fortsätter mina experiment med EasyHDR. Programmet gör ännu inte vad jag vill, dvs få med detaljer från de korta exponeringarna. Här är månen förstorad med 1/1000, 1/2000 och 1/4000 sekunds exponering.

Så småningom har jag i alla fall fått fram en ’principbild’ med HDR, där man ser en del detaljer på den ljusa delen, men ändå anar jordsken och stjärnor. Bilden är dock ännu ganska ful, med en ’halo’ som verkar omöjlig att få bort.

En annan variant skippar jordskensdelen och har mer detaljer på månskivan. (Den konstiga randen av det ljusa området beror på att jag mkt slarvigt redigerat bort de gröna reflexerna)

Annars experimenterade jag med att montera min 10×50 fältkikare på ett rejält stativ. Det är förstås ett stort lyft jämfört med att som jag brukar stå eller ligga och luta den mot kroppen. Problemet är att det är så känsligt hur man sitter/står i förhållande till stativet att man bara kan göra små rörelser innan man får justera både stativ och ställning. Det går, men det tar på sätt och vis bort hela idén med en fältikare för snabb överblick. Men om man vet vad man vill titta på kunde man se mycket, denna kväll, inte minst månen! Jag blev faktiskt mycket överraskad hur många detaljer som syntes med bara 10 gångers förstoring (och ledsen att inte kunna filma från kikarplatsen). Både Clavius och Sinus Iridum sticker ut över terminatorn, med Copernicus som en ljus prick mitt på. Bland de svagare motiven blev jag också överraskad av stjärnhopen M11, som var mycket ljusare och tydligare än t.ex. M13.

10 september 2017

Inställda observationer!

I går var vädret i vart fall halvklart, och jag kunde ställa upp mitt stativ på sin ”vanliga” plats utanför huset. Det tar lite möda att få till inriktningen mot Polstjärnan, men jag var nöjd att ha gjort detta grundjobb. Det var inte läge för något fotograferande, men inspirerad av Sky and Telescope tittade jag med Megrez-teleskopet på några dubbelstjärnor. Albireo var fin som vanligt, alfa Her lite svår, men ”dubbeldubbeln” (epsilon Lyrae) perfekt upplöst. Det krävs 5mm-okular plus Barlow eftersom brännvidden bara är 430 mm, men jag blir alltid förvånad hur bra optiken är. Öppningen 72 mm räckte dock inte för S&T-förslaget mu Boo, där det täta paret är av magnitud 7.

I alla fall, när jag insåg att det gick att se en fin måne från en annan plats i trädgården och skulle flytta teleskoptuben till ett annat stativ, så klantade jag mig och snubblade omkull på hårda cementplattor. Teleskopet fick en rejäl smäll, och fokuseraren är nu oanvändbar. Frågan är om det går att få tag i en ny som passar till denna länge sedan utgångna teleskopmodell. I vart fall dröjer det innan jag kan använda Megrez-teleskopet igen…

1 juni 2016

Knotten är här, inga fler observationer…

Den härliga kvällen stördes bara måttligt av mygg, och jag planerade en sen observationssejour med Mars. Jag hade sett ut ett ställe tillräckligt nära huset (elsladdsräckvidd…) varifrån Mars skulle vara synbar efter ett eller så, och flyttade upp alla grejor för en brant slänt. Innan jag ens hann hitta Polstjärnan kom dock knotten. De har hindrat mina sommarobservationer förr, och jag kunde inget annat göra än att retirera hem igen med oförrättat ärende. Som lök på laxen blev min älsklingsdator (som varit med på äventyret) helt omöjlig att stoppa eller få igång. Nu är det problemet löst verkar det, men det blir nog inga Marsobservationer alls denna opposition.

8 augusti 2014

Vädret var för molnigt för att jag skulle orka ställa i ordning för fotografering, men jag gick i alla fall ut och spanade mellan molnen när ISS skulle passera omkring 23.27. Det roliga jag hoppades få se var ESA:s ”fraktskepp” ATV-5 på väg mot rymdstationen, och turligt nog blev det en molnlucka just på rätt ställe. Liksom bogserad med ett osynligt snöre följde en liten ljusprick 2-3 grader efter den stora ISS. Jag såg dem bara några få sekunder, men det var en så rolig syn att jag verkligen hoppas få se den igen innan dockningen den 12:e.

1 november 2013

Den tidiga höstens många klara nätter är förbytta i moln och regn med mini-uppklarnanden. Ett sådant lyckades jag schabbla bort genom en dåligt inställd sökare, med resultat att jag aldrig hittade rätt Nova Del-fält för kameran bakom Megrez-teleskopet. Efter en halvtimme kom molnen tillbaka, och i efterhand kan jag konstatera att jag bara genommönstrade ett stort område precis söder om novan…

17 april 2013

Frustration över det ojusta vädret, amatörastronomens vanligaste klagovisa:

Fin knappt halv måne på himlen lockade mig att baxa ut teleskop och tillbehör. När jag precis fått igång dator och kamera kom de första molnen. Jag hann inte filma en sekund innan allt blev svart…