21 augusti 2019

Ännu inget mörker

Alltsedan Chile har jag längtat efter att se vintergatan härifrån, men månen framhärdar i sitt störande. Kvällen var annars fin, och jag kunde ta bilder av Jupiter och Saturnus. Även om Lumixkameran är bra så märks ju skillnaden till min ”riktiga” EOS 60 med 85mm objektiv. Med så lång brännvidd måste man följa himlen, så jag använde förstås min kameravridare.

Synfältet är lite mindre än Lumixkamerans, men vi ser igen Jupiter under eta i Ormbäraren (Ophiuchus).

  På en detaljförstoring ser man stjärnorna i närheten, och kan vara säker på att det verkligen är Jupiter eftersom man tydligt ser de två yttre månarna Ganymedes(J3) och Callisto(J4).

 

 

Saturnus finns kvar under Teskeden, vars stjärnor på en 85mm-bild ser ganska glesa ut. Ovanför till vänster om Tekannans lock (lam Sgr) syns den stora klothopen M22. Den är egentligen ljusstarkare än M13, men kommer aldrig till sin rätt så lågt på himlen.

Med lite hjälplinjer kan man ana Tekannan bakom träden. Nära locket anas den mycket mindre klothopen M28, och i bildens högerkant Lagunnebulosan M8.

  Jag fick inse att det inte var mörkt nog för vintergatsstudier, och på nästa bild bara skymtar Svan- och Örn-nebulosorna (M17 och M16) ovanför den stora öppna stjärnhopen M25

Sen bytte jag till ett vidvinkelobjektiv, och tänkte väl att det inte var så noga att peka exakt mot polstjärnan med stativet. Hur det nu gick till så lyckades jag dock vända det helt bakochfram, och ett antal bilder med så felaktig följning blev sämre än de blivit med fast stativ, tablå! Vad jag ville kolla var om den ryska amatörsatelliten Mayak verkligen är så ljusstark (magnitud 0!) som heavens-above påstår. Det ”solsegel” som den skulle veckla ut lär ju aldrig ha kommit på plats, och den minimala satelliten borde då knappast vara synlig? Förutsägelsen var att den skulle passera under Andromeda omkring 22.56, men mina bilder visar inget längs den banan. Lustigt nog finns ändå ett kort streck från ett rörligt objekt på en bild tagen 22.55.52-22.56.22. Om banelementen är bara lite fel skulle det kunna vara ett blänk från ett raketsteg från den ryska satelliten Cosmos 2341, men också något helt annat. I vart fall var det troligen inte Mayak.

Strax därefter kom mer typiskt två flygplan samtidigt och ritade rejäla spår

  Jag ställde sen stativet rätt igen och tog fler vintergatsbilder, men med för korta exponeringar (30s) på den ljusa himlen. En autostitch-summa av ett antal 20mm-bilder visar hur det ungefär såg ut, men jag ska jobba vidare även med DSS. Det dröjer dock till efter en sensommartur till vårt finska sommarställe.

 

 

 

 

18 augusti 2019

Planeter innan måne och dis

Det var hyggligt klart, men jag visste att månen skulle lysa upp himlen innan det blev mörkt nog att se vintergatan. Efter att länge bara ha använt fixt stativ (plus höga ISO-inställningar) ville jag också kolla att kameravridaren fungerade, så jag testade med Lumixkameran och ISO 800. Vridaren fungerade oklanderligt med 30s-exponeringar, men tyvärr slarvade jag i stället med fokuseringen på en del bilder…

Jupiter går ner tidigt nu, men syns väl fast den står så lågt. Här först klockan 20.22

och här (med längre brännvidd) 20.34

Saturnus blev grovt felfokuserad på telebilden

men ses här på en skarpare översiktsbild

Himlen var inte mörk nog för längre exponeringar, och denna bild mot Örnens stjärt är dessutom dåligt fokuserad. Man märker knappt att M11 är en (i teleskop magnifik!) stjärnhop, men kan se den djupt röda färgen hos den variabla kolstjärnan V Aql.

Nästan omärkligt kom sedan också dimman, så att en avslutande bild mot Arkturus blir närmast trolsk

 

 

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

6-7 augusti 2019

Meteor men inte Perseid…

Väderutsikterna framåt är inte uppmuntrande, så trots att det fortfarande var mycket moln på himlen försökte jag spana lite efter Perseider. Lumixkameran har ett praktiskt multiexponeringsläge där den fortsätter att ta bild efter bild, vilket betydde att jag inte nödvändigtvis måste titta dit kameran var riktad. Resultatet blev att kameran faktiskt fångade en meteor på bild, medan jag inte märkte någon enda. Det lustiga är dock att det inte var en Perseid.

Bilden visar ett vintergatsfält med Svanen och Lyran, och meteoren kommer tydligt in nerifrån vänster. Perseus ligger dock nästan i vintergatsplanet, långt utanför bild, och en Perseid skulle alltså kommit uppifrån vänster i stället, ungefär som  detta streck

Detta är dock bara den ryska satelliten RESURS DK-1, som framgår av heavens-above, och av en bild tagen 30s tidigare

 

Medan jag väntade på att molnen skulle lätta tog jag några bilder mot Saturnus, som alltså fortsätter fram under Teskeden. Uppe till vänster syns den välkända (optiska) dubbelstjärnan alfa i Stenbocken

Även om det alltså inte blev några Perseider var det trevligt att se stjärnor på mörk himmel. Förhoppningsvis kan det bli någon mer kväll innan månen saboterar helt.

25-26 juli 2019

Åter Sverige, ISS-passage

I Sverige är det sommar och ljus himmel, och man får nöja sig med att se bara de ljusaste stjärnorna. Från teleskopplatsen är både Jupiter och Saturnus dolda bakom träd, och det är för jobbigt (och myggigt!) att göra en stor flytt. Jag passade bara på att t några bilder med LUMIX-kameran när ISS klockan 23.49 passerade ovanför Jupiter och Saturnus. Vidvinkelbilden med 2s exponeringstid visar som sagt bara ljusa stjärnor, och Antares och Skorpionen har redan gått ner till höger om Jupiter.

 

Sen kom ISS enligt tidtabell, och på 2 sekunder blir den förstås ett litet streck (till höger i bild)

 

Jag fortsatte att ta 2-sekundersbilder under hela passagen, och det vanliga sättet att redovisa är att summera bilderna i DeepSkyStacker. Bilden blir inte vacker, men man ser hur ISS rör sig innan den försvinner in i jordens skugga. (Jag använde onödigt nog största bländare f/1,8, och vinjetteringen är påtaglig).

Ett ännu roligare sätt att redovisa ISS-passagen är som rörlig bild, ”animerad gif”. (Man kan bara ladda upp sina bilder, så finns det sidor på nätet som gör om det till en rörlig bild). Tittar man noga ser man att också stjärnhimlen rör sig sakta åt höger.

En förstoring av bildens nedre vänstra del visar Saturnus och några stjärnor i Skytten, men bleka i ljus och dis.

Man förstår bättre vad man ser om man jämför med vyn från Chile den 4/7, roterad så att ”Tekannan” får rätt hällande orientering. De tre stjärnorna pi, omicron och xi liknas ibland vid bladet av en ”Tesked”, och Saturnus rör sig alltså nu åt höger under Teskeden, som den ska kring sin opposition.

 

 

 

 

Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!

 

 

14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet EasyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Jag famlar ännu rätt mycket i blindo med EasyHDR, men det gick att få fram t.ex. följande bild, där skäran är mindre överexponerad och man ändå ser stjärnor

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Med EasyHDR kan man få en bild som bättre motsvarar vad man ser med ögat , dvs med både jordskenet och detaljerna. Jag har dock ännu stora problem med att få delbilderna att överlappa tillräckligt bra (vilket man måste göra manuellt), och det blir fula extra randkontuer.