18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

15 september 2020

Lyckad planetkväll

Jag fick igång datorn, vädret var milt och lugnt, med mycket mindre dagg, så jag kunde filma tre planeter utan större problem. Jupiter och Saturnus går förstås inte att få skarpa bilder av när de står så lågt, men det är trevligt att få fram något alls.

Med överexponering får man bilder av Jupiters månar, och när de passerar nära varandra ser man den snabba ändringen på en halvtimme. Övre bilden är tagen 21.23, den undre 21.52

Skivans detaljer framträder bara med aggressiv bildbehandling, och det blir långt från realistiska bilder. Om man jämför denna (med tre månar svagt synliga), tagen 21.37

med denna, tagen 21.48 kan man av den mörkaste fläckens läge se hur tydligt Jupiter roterat på bara dessa 11 minuter!

Trots att även Saturnusbilderna är påtagligt suddiga förfelar de inte sin verkan. Så här två månader  efter oppositionen kastar planeten en tydlig skugga på ringarna, dvs vi ser Saturnus lite grann från sidan när jorden rört sig snabbare framåt i sin bana.

Men jag har nu i stort sett gett upp att få några bättre bilder av Jupiter och Saturnus, utan det är Mars som är den spännande planeten. Här experimenterade jag med exponeringstiderna, med slutsats att det inte lönar sig att ha så korta tider att ‘gain’-värdet måste sättas nära maximum. Skillnaderna är dock inte stora, och jag fick igen bättre Mars-bilder än någonsin trots att höjden över horisonten fortfarande bara var kring 20 grader.

 

 

 

14 september 2020

Datorstrul

Kvällen var lugn, klar och mild, men också så fuktig att all utrustning bara dröp av vatten. Jag tänkte fortsätta att filma planeter, och gick upp till kikaren med den vanliga lilla HP-datorn som brukar vara så pålitlig. Nu ville den inte ens starta, och strömkontaktens lampa lyste inte fast den bevisligen hade ström. Jag provade en stund, men fick ge mig och hämta den gamla Dell-datorn, som bara till nöds fungerat lite på sistone. Det gick bra en stund, men både Jupiter och Saturnus var så försvagade av diset att det inte var lönt att fortsätta. När jag väl fått in Mars i synfältet vägrade datorn med det vettiga programmet. Jag provade sen igenom två andra program, men kom aldrig så långt att jag kunde börja observera, så det kändes ganska hopplöst. När jag sen efter ytterligare några Windowsomstarter var tillbaka till program 1 (PlxCapture) lyckade jag filma en 90s-film innan datorn vägrade igen, och då var jag så trött på strulet att jag bröt för kvällen. På 2 timmar hade jag fått 4 filmer på totalt ca 5 minuter, men dessa små snuttar gav i alla fall bilder av alla tre planeterna, så kvällen blev inte det totala misslyckandet som först hotade.

Med dålig fokusering är det t.o.m. knepigt att få fram Jupiters månar från en överexponerad film, men med diverse tricks gick det i alla fall att få även Callisto (J4) att synas.

Bilden av Jupiterskivan (utan Barlow) visar inte mycket detaljer

liksom inte heller bilden av Saturnus

Kvällens behållning blev den enda bilden av Mars, där fler försök verkligen hade varit lönt, om inte om hade varit…

 

10 september 2020

Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.

 

 

1 september 2020

Planetrepris

Främst ville jag se vad som eventuellt var Dell-datorns extra problem, så jag använde min vanliga uppställning för Inova-filmning. Mycket riktigt gick det smidigare, men jag insåg också att Jupiters låga höjd med usel seeing och stark atmosfärisk dipersion gör det nästan omöjligt att fokusera, så bilderna blev lika dåliga som igår.

Den överexponerade ”Jupitermånbilden” visar denna kväll bara en av månarna, Europa.  Io(J1) är osynlig planetskivan, Ganymedes(J3) är dold bakom, och Callisto(J4) hamnade genom förbiseende utanför bildkanten till höger.

Med wavelets får man också idag de grova detaljerna redan i primärfokus (f=1000 mm). Sen filmade jag flera serier med Barlow (f=2500 mm), men utan att få fram annat än större versioner av samma grova utseende. Man ser i alla fall att den största mörka fläcken har roterat tydligt åt höger på bara 24 minuter mellan den första (22.11) och den sista (22.35) bilden.

Då är det roligare med Saturnus, och här lönar sig Barlowlinsen bättre. Även om bilderna är suddiga ser man skuggan av planeten på ringen, dvs det är lätt att se att det är Saturnus nordpol vi ser.

Från en serie överexponerade Saturnusbilder kunde jag också med extrema wavelet-korrektioner få fram månen Titan på rätt ställe, men mer som kuriosa än som vettig observation.

Jag får nog inse att det ska till speciella väderförhållanden för att få fram detaljer på Jupiter och Saturnus när de står så lågt. Denna höst är det i stället Mars jag får koncentrera mig på, på väg mot en av sina bästa oppositioner öht för svenska förhållanden. Ännu stod planeten lågt när jag filmade den kring 23.15, men de betydligt kortare exponeringstiderna ger en klart detaljrikare bild. Man anar den södra polarkalotten och ett mörkare område på den ännu inte helt belysta skivan

Eftersom Mars roterar kring sin axel på 24h 37m blir det samma sida man ser flera kvällar i rad, dvs bilden är ganska lik gårdagens.

 

31 augusti-1 september 2020

Tre planeter

Väderutsikterna talade om en kall och klar natt, vilket iofs inte är det ideala om man vill filma planeter, men jag var ivrig att köra med SW200, och bar upp tuben till den nya observationsplatsen. När Jupiter omkring 22.15 kom fram bakom träden var jag beredd, men tydligen inte datorn. Det var precis som igår, fast jag var säker på att Jupiter var i fältet syntes inget på skärmen. Jag trodde det var mitt fel, men nu skyller jag på något fel på dator och/eller program. Jag övervägde om jag skulle byta dator, men orkade inte genomföra det. Så småningom kom filmningen i alla fall igång, men eftersom Jupiter redan i starten står väldigt lågt var det mycket frustrerande. Seeingen var som väntat extremt dålig, dels allmänt, och dels på grund av den låga höjden över horisonten. Fokusering blir en gissningslek, det man ser på skärmen verkar hopplöst suddigt, och inte förrän man reducerat filmerna vet man vad man fått fram.

Med överexponering av skivan får man den vanliga bilden av Jupiters månar.

och detaljbilderna av skivan tagna i primärfokus (f=1000 mm) ser helt rimliga ut

Men sen måste alltså fokuseringen av den förstorade bilden med Barlow (f=2500 mm) ha blivit fel, för på de bilderna får jag inte fram några detaljer alls

Bilderna av Saturnus är lika suddiga, men ser mycket roligare ut

Och när jag till sist fick denna bild av Mars kändes kvällen halvt räddad åtminstone

Jag ska fortsätta med reduktionerna för att eventuellt få det lite bättre, men framför allt ska jag observera mera…

 

Jupiter och Saturnus

Att jag flyttat min observationsplats opraktiskt långt från huset är i första hand för att jag vill kunna filma Jupiter och Saturnus. Efter mycket trassel med en gammal pensionerad dator kunde jag till sist lägga in två vettiga kamerastyrningsprogram för mina två filmkameror, och tänkte nu prova genom att bara filma genom Megrez-teleskopet. När några envisa moln till sist släppt fram Jupiter fick jag dock hålla på länge för att öht få en bild på datorskärmen. Även en strålande Jupiter krävde mycket längre exponeringstider än jag räknat med, dvs jag fick inse att Megrez-teleskopet är litet. (Nästa gång blir observationerna med den stora SW200-tuben, det är bara lite mer jobb att få ut den också).

Den nyare monokameran (Skyris) är främst avsedd för sol och måne, men jag provade den alltså nu på Jupiter. Det var lätt att få vettiga bilder av månarna, i hela fältet (1600×1200 pixlar) utan Barlow

eller i ett mindre fält (1024×768) med Barlow

När jag sen försökte minska exponeringstiden för att få några detaljer på skivan blev det svårare, och bara med aggressiv wavelet-korrektion kan man se ett grovt bandmönster.

Sen övergick jag till Inova-kameran, som ger lite roligare bilder i färg. Jupiters månar i primärfokus liknar bilderna ovan, men man ser att separationen mellan Io och Europa har ökat lite

När jag sen skulle filma med Barlow missade jag att öka förstärkningen och körde med alldeles för lång exponeringstid, nästan 1/4 s, men förvånande nog kan Autostakkert+Registax ändå få fram en trevlig bild där t.o.m. Röda Fläcken kan anas.

Saturnus är liten och oansenlig, men en vackert öppen ring gör den ändå till det mest spännande motivet. Bara dessa primitiva bilder räcker för att kvällen ska kännas hellyckad.

 

14-15 augusti 2020

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en ”omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (”Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

7-8 augusti 2020

Måne och moln, ingen bra kombination

Eftersom jag inte längre tänkte använda teleskop mot NEOWISE har jag nu flyttat upp min montering lite ovanför huset, där det så småningom blir chans att observera Jupiter och Saturnus. Uppgiften för kvällen var därför mest att kolla synfältet därifrån mer i detalj, samt (viktigt!) att försöka få in Polaris i monteringens polsökare. Det senare gick oförskämt lätt, och jag tog sen bilder av trädhorisonten i söder med 85mm objektiv. Här först den lägsta horisonten i sydsydväst, där jag med bättre väder bör kunna få fina bilder av M8 och M20

Med DeepSkyStacker kan man kombinera flera bilder för att få lite bättre överblick

Vidare åt vänster skymtar Jupiter bakom träden, så via dessa bilder kan jag se att Jupiter denna natt blev observerbar ca 00.10. (Sen blir det  4 minuter tidigare för varje dag, så snart behöver jag inte nattsudda så mycket…)

Ännu mer åt vänster skymtar alfa Cap, och det som på denna översikt ser ut som en ljus stjärna är klothopen M2 i Vattumannen

Planeten Mars håller sig ännu envist lågt i öster, under raden av stjärnor i Fiskarnas stjärnbild

Fiskarna är en stor stjärnbild, och fortsätter längs horisonten på denna mosaikbild

När jag så hade den nya horisonten klart för mig klart för mig gick jag längre bort med (något) bättre sikt mot Jupiter och Saturnus.

Jupiter är fortfarande i ett fält där några stjärnor kan misstas för månar, jmf 31 juli

Den rör sig vidare fram mot Teskeden (pi/omi/rho2 Sgr), men vänder åter åt vänster omkring 10/9

Mars rör sig ännu snabbt åt vänster, och står redan om en vecka nedanför mu Psc

Först ungefär 10/9 börjar den sin retrograda högerslinga, och vi får en ovanligt gynnsam opposition i oktober.

Inför Perseiderna testade jag också att lägga 450-kameran med fisheyeobjektiv på en pall för översiktsbilder. Trots månsken (nere t.v.) ser man en tydlig vintergata, men bara mycket ljusstarka meteorer (inga nu) kan eventuellt synas.