21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

15 september 2023

Disig uppföljning

Vädret är fortsatt svårbedömt, men jag såg stjärnor och chansade på en repris av asteroidkvällen den 13/9. En 8s-bild av Saturnus visar igen både Titan och Rhea

Vid Jupiter låg diset mycket tätare, och på en 30s-bild blir planeten mer än fullmånestor(!)

Med 2s exponering kan man titta genom diset och se månarna och sigma Ari i ett nytt mönster. Io (J1) är dold närmare skivan till vänster.

Asteroiden nr 77 Frigga låg denna kväll otrevligt nära en svag stjärna, men går bra att urskilja på en summabild som syns här tillsammans med gårdagens.

Även nr 81 Terpsichore var väl synlig på dagens och gårdagens summabilder

Chi Cygni börjar bli ljussvag, och vore utan sin röda färg svår att urskilja i vintergatsmyllret. Brännvidd 200 mm börjar vara minimum.

Innan den försvann bakom träden tog jag också en bild mot Norra Kronan. Den “återkommande novan”  T CrB ser bedrägligt oföränderlig ut, fast den har haft (1866 och 1946) och kanske snart igen kan få ett utbrott som gör den starkare än gamma, delta eller epsilon.

Här bytte jag till 85mm-objektivet och försökte sikta först mot nr 69 Hesperia i Vattumannen. Himlen var nu klart disigare, så Hesperia syns opraktist  svagt även på en 90s summabild. (Det hade varit bättre med 200mm-objektivet, men när det inte finns någon ljus stjärna i närheten är det för svårt att sikta.) Det är i alla fall ingen tvekan om att Hesperia nu syns som tredje stjärna i en rad där det var bara två stjärnor den 13/9.

Asteroiden nr 88 Thisbe var mycket ljusstarkare och syntes lätt ovanför diset, omkring 35 grader över horisonten

Men där ungefär gick nu en gräns, så att det kändes hopplöst att ens försöka sikta längre ner i diset mot de två återstående asteroiderna, 55 Pandora och 97 Klotho. Jag var fullt nöjd med detta utfall i alla fall, 4 av 6.

 

13 september 2023

Planetmånar och asteroider

Jag förväntade mig långt om länge en normalt klar höstkväll, och hade tänkt ta kamerabilder av några nya asteroider på min lista. Nummer 77 Frigga skulle vara lätt att hitta nära delta i Stenbocken, men med magnitud 12,5 tänkte jag att det var bäst att dra till med 200mm-objektivet. Jag hade dock knappt kommit ut förrän molnen började dra in. Jag hann också återigen märka hur lätt det är att rubba fokus på objektivet, men det blev till sist ett par användbara Saturnusbilder. Månen Titan har gjort ett halvt varv sen sist, och syns nu till vänster om planeten. Den näst största månen, Rhea, råkar befinna sig som längst åt höger, och syns också på denna förstoring av en 8s-bild.

Stjärnfältet i Vattumannen innehåller inga starka stjärnor, och Saturnus kommer fram till 2 november att bara sakta röra sig vidare åt höger.

Med 200 mm brännvidd syns Frigga vid delta Cap redan på en 30s enkelbild, och jag fick flera bilder ganska fria från moln.

Asteroiden nr 81 Terpsichore var lite ljusstarkare, och kan återigen ses i molnluckor på enkelbilder

Jag lärde mig ingenting av fokusrubbningen vid Saturnus, utan gjorde likadant vid Jupiter… (Kameran med 200 mm objektiv är otympligt tung, och det gäller att,  i mörkret,  skruva åt många skruvar för att den inte ska glappa på monteringen. Det är då lätt hänt att av misstag rubba fokuseringen.) En kortexponering (1 s) visar hur sigma Arietis förvillar bland månarna

medan en 15s-bild visar de fortsatta molnproblemen

I detta läge gick jag in och bytte till 85mm-objektivet, och molnen skingrades också lite oväntat. Nr 69 Hesperia skulle finnas nedanför till vänster om Vattumannens karakteristiska “vattenkrus”-asterism (gamma, zeta, eta och pi)

Den är för svag för att synas på en enkelbild, men finns här på ett utnsitt av en 4-bilds summa.

Sen trodde jag att precis missade nr 88 Thisbe, men den fanns med i underkanten av ett par bilder

Kring “rektangelasterismen” 27,29,30,33 Psc var det slutligen så trevligt ordnat att där förutom Neptunus fanns både 55 Pandora och 97 Klotho. Det är ingen tvekan om identifieringarna och blir lätt att göra detaljbilder av var och en i samband med ytterligare observationer.

Efter den första besvikelsen över molnen visade det sig alltså att jag fick alla de sex planerade asteroiderna på bild trots allt, så jag kan nöjt vänta på nästa fillfälle att ta upföjnngsbilder.

5 september 2023

Månen vid Plejaderna

Denna kväll stod månen rakt under Plejaderna, och eftersom det forfarande var ganska klart gick jag ut med 200 mm-objektivet. Först några bilder av Saturnus, nu med bättre fokus. Här hela (det iofs ganska lilla) synfältet

och här förstorat så att man tydigt ser Titan bland stjärnorna

Sen samma rutin för Jupiter, först översikten

och sen en kortexponering som nu visar alla de fyra “riktiga” månarna plus sigma Arietis.

Kvällens huvudmål var sen månen vid Plejaderna, och återigen är månen alldeles för ljusstark. Med 1/2000 s exponering ser den vettig ut, men man ser inget spå av några Plejadstjärnor.

Först med 1/15 s exponering anas Plejaderna (6 stjärnor och inte 7…),  och faktiskt lite svagt jordsken på månens obelysta del

Vid 1 sekund känner vi igen Plejaderna, men månfasen är helt obestämd

Längre än till 4 sekunder är det meningslöst att fortsätta. Är man energisk försöker man sätta ihop allt till en HDR-bild, men det är för mycket pyssel just nu. Det var i alla fall turligt med klart väder, det är nog mindre chans vid nästa närpassage som kommer den 16 februari nästa år.

 

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

22 augusti 2023

Lite bättre

Det var även denna kväll mycket dis, men klart mindre än i går som syns av fältet under Saturnus.

Nära  småplaneten nr 8 Flora syns nu fler stjärnor, vilket framgår tydligt av jämförelsebilden

En bild från Stenbocken visar också lätt småplaneeten nr 10 Hygiea, och även här visar jämförelsebilden en tydlig rörelse sen i går.

På en 105 s summabild av fältet under Saturnus var nu även nr 47 Aglaja lätt synlig, trots en magnitud kring 11,4. Det gäller nu att snart följa upp med en ny bild.

Mer osäkert var det om jag till och med skulle få bilder av nr 54 Alexandra. Summabilden är av usel kvalitet, men det går att urskilja Alexandra vid deklination -23, magnitud 11, när den står som högst nära meridianen. (Brus och heta pixlar är runda, medan verkliga stjärnor (inkl. Alexandra) är korta streck pga för dålig stativinställning!)

Till sist Jupiter då, där jag borde haft längre brännvidd än 85mm. Det som ser ut som två månar tätt ihop till höger om planeten är Europa(J2) ovanför stjärnan HIP13327. Stjärnan stod osynligt nära under Jupiter i går, men har nu kommit fram som en ‘falsk måne’!

(PS 26/8, stjärnan har faktiskt en Bayerbeteckning, sigma Arietis, och jag beskrev närpassagen på Himlasener…)

 

21 augusti 2023

Disigt!

Det myckna regnandet gör luften fuktig när det väl klarnar upp, så det blev åter bara en kort utflykt med kameran, men nu i alla fall med fungerande iOptron-stativ. En 30s-bild av Saturnus visar det tjocka horisontdiset

men på ett mindre utsnitt av en 15s-bild kan man i alla fall tydligt se Saturnus stora måne Titan

Jag var som vanligt på jakt efter asteroider, och hade hoppats kunna få med nr 47 Aglaja rakt under Saturnus. Med magnitud 11,4 var den dock för svår, även på en summerad 75 s exponering. Den avsevärt ljusstarkare nr 8 Flora stod bara tre grader över horisonten, men går faktiskt att urskilja på ett utsnitt av översiktsbilden ovan

Även nr 10 Hygiea syntes tydligt i Stenbocken

Däremot gick det som väntat inte att se nr 54 Alexandra som också den låg på magntiud 11, men bara tio grader över horisonten.

Sedan tog jag en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB ironiskt nog är nästan lika ljus  som på den sista bilden jag tog före sommaren (24-25 maj)

I själva verket började ljusstyrkan redan 25 maj falla dramatiskt, och den var nere på 11 magnituden i juni. Nu är den nästan uppe vid 6:e igen, vilket jag alltså från mina egna data helt skulle ha missat(!). Den andra variabeln på bild 24 maj, chi Cygni, har helt förväntat blivit ordentligt ljussvagare, men är ännu lätt synlig på en kamerabild

Jupiter på väg upp lyste förstås obehindrat igenom diset, men knappt de andra stjärnorna i närheten

På en förstoring ser man tre månar, samt de få stjärnor som kommer upp i samma ljusstyrka. Jag hade tyvärr helt missat att Jupiter just denna kväll stod mycket nära stjärnan HIP13327, helt dold här på kamerabilden. Genom teleskop hade man kunnat se stjärnan bara 10 bågsekunder söder om Jupiters södra rand, en klart ovanlig syn! (Not 26/8: Jag hade faktiskt beskrivit detta på Himlascener, dubbelt snopen miss alltså…)

Detta är till sist Saturnus sedd från min kikarplats. Luckan ger en teoretisk möjlighet att se och filma Saturnus, men bara en löjligt kort period varje natt

OM allt är i ordning skulle jag i princip kunna filma några minuter, men problemet är att få den i kikarfältet och ställa in allt innan den försvinner igen, så jag tvekar om det är värt mödan att försöka. Astronomens lott i ett skogrikt landskap…

13-14 augusti 2023

Planeter bakom molnen

Det hopplösa vädret fortsatte, och trots en solig dag var kvällshimlen full av moln. Det kändes ändå som en bra höstpremiär att se stjärnorna titta fram i luckorna, men jag upptäckte också på första testbilden av Saturnus att iOptron-stativet var urladdat, så att stjärnorna blev streck. Det fick bli kortexponeringar i stället, och här är Saturnus på en 6×4 sekunders summabild. Den står nu vid sin opposition (27/8) i Vattumannen, men fortfarande med så låg deklination (-10) att man får leta efter trädluckor.

Jupiter hade just gått upp i öster, och var ännu mer dold i horisontdis

Både på grund av stativet och molnen fick detta bli kvällens enda bilder, tagna på ett par minuter klockan 23.35

3 januari 2023

Liten lucka i molnen

Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.

Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.

Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger

På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.

Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.

Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.

Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.

Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.

Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…

Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…

19 oktober 2022

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) “ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den “speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!