19 oktober 2022

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) ”ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den ”speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

8 oktober 2022

Nya filmförsök

Det vill sig inte längre för mig med planetfilmningen, och jag har svårt att se vad huvudproblemet är. Sedan sist har jag i alla fall ansträngt mig med att kollimera teleskopet, med tveksamt resultat eftersom alla justeringar snabbt verkar ändras igen. Enligt laserkollimeraren borde det vara bättre nu än innan i alla fall, eftersom den då pekade helt tokigt.

Efter en dag med många regnskurar klarnade det till kvällen, och det kändes ganska bra vädermässigt, om än mycket fuktigt. Jag satsade först på några fler filmer med Saturnus, som dock står otrevligt lågt, typ 13 grader över horisonten och med stark atmosfärisk dispersion. Sedan blev det förstås Jupiter ett antal filmer, där jag koncentreade mig på att hålla histogramvärdena kring 50%. Seeingen var även här dålig, men inte så extremt som de första resultaten tycktes visa.

Ett oväntat första problem kom direkt på morgonen den 9/10 när laptopen jag använt för observationerna plötsligt började scrolla själv. I ett Excelark bara körde den ostoppbart vidare åt höger, förbi 1-bokstaviga, 2-bokstaviga och till sist 3-bokstaviga kolumnetiketter…Kort sagt var datorn helt oanvändbar och jag var frågande och bekymrad. Jag trodde att tangentbordet kanske inte tålde den nattliga fukten, men efter några fler timmar inomhus hade problemet lyckligtvis löst sig själv. Senare återkom problemet, och jag kontaktade datortillverkaren. Det visade sig vara ett känt mjukvaruproblem knutet till Windows och inte alls något fel på hårdvaran…

Reduktionsresultaten var till en början usla, som jag redovisat här tidigare. När jag nu efter nya observationer den 19/10 börjat använda Registax för mer aggressiv wavelet-analys blev det dock mycket bättre, och jag visar här de nya reduktionerna i stället.

Saturnus utan Barlow försökte jag överexponera för att se Titan, men tänkte inte på hur svag den är jämfört med Jupitermånarna. Bara med extrem bildbehandling får man fram månen, som rört sig ett tredjedels varv från högerläget den 3/10 (synligt på 85mm-bild) till ett ovanför till vänster om planeten.

 

Med Barlow ser man planeten bättre, och man ser t.ex. planetens skugga på ringen (eftersom det nu är långt efter oppositionen.

För Jupiters månar har jag här filmat utan Barlow, och med överexponering av skivan fungerade det bra en andra gång. Fokus ligger precis i gränsen inåt för fokuseraren, och i det första försöket kom jag inte tillräckligt långt in.

Sen filmade jag med stort fält även med Barlow. Då kan man lättare få både detaljerna på skivan och månarna på samma bild.

Jag observerade lite för kort tid, men om man tittar nog kan man se att månen Ganymedes närmat sig Jupiter liksom molnformationerna rört sig en aning åt höger på den korta tiden mellan 22.29(vänster bild) och 22.40 (höger).

Planetskivans färg är svår att få realistisk, och Registax har för många parametrar att variera, så resultaten är alltid lite godtyckliga. Men jämfört med de tidigare resultaten är alla försök en stor vinst!

Hela kvällen stod en nästan full måne nära under Jupiter, och jag ville också ta en stillbild med 200mm objektiv. iOptronstativet visade sig för klent för tyngden av kamera plus teleobjektiv, men eftersom det bara gällde kortexponeringar räckte det att även stödja med handen. Det kom också moln, så jag stressade och tog bara några få bilder. Till och med med med kamerans kortaste exponeringstid 1/8000 sekund(!) blev månen överexponerad, och jag gav mig inte tid att ändra bländare eller ISO-inställning. Man kan ana de mörka ”haven”, och Jupiter syns, om än lite svagt.

Med fem gånger längre exponering är Jupiter tydligare, men man kan inte längre urskilja några detaljer på månskivan.

Som vanligt konstaterar man hur mycket bättre ögat är på att uppfatta ett sånt här motiv med stora kontraster. Bilderna här tjänar bara som påminnelser om hur fint det  egentligen såg ut…

3 oktober 2022

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

25 augusti 2022

Öland_3

Tredje kvällen var molnen mer påtagliga, och jag gav snabbt upp. Just i Skytten (Tekannan) var det dock hyggligt en stund, och man kan igen se M8 och M22, först på en översiktsbild

och sedan på en 85mm-bild

På bilden av M16 och M17 är det fler (orangeaktiga) jordiska moln

medan bilden av stjärnhopen M11 i stället störs av ett fult satellitspår. Den variabla stjärnan V Aql är en kall och mycket röd s.k. kolstjärna.

Vid Saturnus var det klart, och på ett utnsitt från en 85mm-bild ser man månen Titan till vänster om planeten.

Frustrerande nog gick sedan ett smalt molnband precis över Vesta, så att den är nästan osynlig trots magnitud 6.

Eftersom jag haft fina kvällar innan och tagit många bilder var jag inte alltför ledsen och avslutade med detta.

24-25 augusti 2022

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av ”Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt ”tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från ”Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

14-15 augusti 2022

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av ”Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt ”H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

1-2 augusti 2022

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.

 

19-20 juli 2022

Natthimmel och planeter igen

Av olika orsaker blev det aldrig några observationer i maj, så nu är det faktiskt 3 månader sen jag publicerade något här! Förra veckan tittade jag sömndrucken ut vid 2-tiden och fick för mig att jag såg Saturnus, bara oväntat högt över trädtopparna? Denna natt steg jag upp mer planerat, och insåg förstås att det jag då såg var Altair, högt på himlen i söder! Så tokigt kan det bli när tankarna inte är riktigt med….

I alla fall, efter en het dag var natten varm, fuktig och myggig, och med tjockt månupplyst dis var mitt mål bara att ta kamerabilder av de tre planeter som hela våren varit osynliga. Med 85mm-objektivet fanns Jupiter och månen i samma synfält, och för att  inte överexponera månen totalt kan man bara exponera typ 1/8 sekund, och ser inga stjärnor

Med 4 s exponering framträder några stjärnor i Fiskarna, och även ett par Jupitermånar, men diset ligger tjockt. Jupiter kommer inte till opposition förrän 26 september och rör sig ännu i direkt led (åt vänster), om än mycket sakta.

Med 1/500 s exponering kan man se mörka detaljer på månskivan och fortfarande ana Jupiter, men det är en tråkig kompromiss som bara säger hur ljus redan en halvmåne är.

Sen har vi då Saturnus i ett intressant läge nära delta i Stenbocken. Här kunde jag exponera 15 sekunder och man ser många fler stjärnor. (Jag hade dock slarvat med fokuseringen, så det kunde varit ännu fler!). Saturnus kommer till opposition redan 14/8, så den rör sig nu sakta i retrograd led (åt höger) på himlen, vilket blir extra tydligt i förhållande till stjärnmönstret.

Den tredje ljusa planeten är Mars, men den stod ännu lägre i diset, och de omgivande stjärnorna i Väduren (Aries) syns bara svagt på en 8s-exponering. Mars når inte sin opposition förrän i december, så den är på väg åt vänster på himlen. Den kommer kring 1/8 att passera Uranus som ligger nära utanför bildens vänsterkant.

Och bara för jämförelsen, här en 15s-bild av Altair också. Den stod mycket högre på himlen (och i vintergatan), så man ser förstås fler stjärnor. En följd av den dåliga fokuseringen är sedan att stjärnornas färger blir tydliga, som de röda variablerna V340 Sge och V1472 Aql.

Trots ganska trista bilder i diset känns det mycket bra att ha kommit igång med astronomin igen!

19 december 2021

Klar kväll

Jag vet ju att kameran är notoriskt dålig på att återge skymningsbilder med starkt ljus vid horisonten och mycket mörkare himmel högre upp, dvs de för oss just nu så vackra kvällsvyerna med tre planeter. Men ändå, här är dagens försök med 20 mm vidvinkelobjektiv. Om man ska se Jupiter och Saturnus tydligt hamnar alltså Venus nere i det överexponerade

Det var aningen bättre med lite kortare exponering. men mycket långt från hur fint det är med blotta ögat

Sen försökte jag ta några snabba bilder med 200mm teleobjektiv, här först Venus skära

Alla bilder är överexponerade och med lite skakoskärpa, men att fasen är en skära är ju tydligt i alla fall.

Med lång brännvidd kan man se stjärnorna vid Jupiter även på en ljus himmel

En ful detaljbild visar (nästan) fyra månar, en svag Callisto tittar fram till höger om Ganymedes

Även kring Saturnus kan man se stjärnor, liksom den stora månen Titan

Kvällen dominerades senare av en nästan full måne, som jag inte försökte överlista.