19 december 2021

Klar kväll

Jag vet ju att kameran är notoriskt dålig på att återge skymningsbilder med starkt ljus vid horisonten och mycket mörkare himmel högre upp, dvs de för oss just nu så vackra kvällsvyerna med tre planeter. Men ändå, här är dagens försök med 20 mm vidvinkelobjektiv. Om man ska se Jupiter och Saturnus tydligt hamnar alltså Venus nere i det överexponerade

Det var aningen bättre med lite kortare exponering. men mycket långt från hur fint det är med blotta ögat

Sen försökte jag ta några snabba bilder med 200mm teleobjektiv, här först Venus skära

Alla bilder är överexponerade och med lite skakoskärpa, men att fasen är en skära är ju tydligt i alla fall.

Med lång brännvidd kan man se stjärnorna vid Jupiter även på en ljus himmel

En ful detaljbild visar (nästan) fyra månar, en svag Callisto tittar fram till höger om Ganymedes

Även kring Saturnus kan man se stjärnor, liksom den stora månen Titan

Kvällen dominerades senare av en nästan full måne, som jag inte försökte överlista.

 

 

2 december 2021

Kvällsvyer

Efter snön kom en klar tidig kväll med tre planeter, men himlen var ännu så ljus att det inte blev mycket till bilder. Jag hade zoomobjektiv (17-85 mm) för att kunna få lite större synfält, och med maximal vidvinkel får man precis som i verkligheten anstränga sig att hitta Saturnus på bilden. Här är även Venus svår att se nere i horisontljuset, medan den i verkligheten förstås dominerade helt.

Med mer lagom bildvinkel (26mm) ser man nu bättre den fina trion, Venus vid horisonten, Jupiter uppe till vänster, och Saturnus i mitten.

För att se stjärnor på en ljus himmel kan man öka brännvidden, men nere vid Venus är det ändå ganska chanslöst. Här på bilden syns i alla fall en ensam stjärna, pi Sagittarii i ”Teskeden”.

Jupiterbilden visar några fler stjärnor, och man ser att planeten fortsatt att röra sig åt vänster

Men naturligtvis är det fel tid att observera stjärnor med solen bara 8,4 grader under horisonten, enda anledningen var ju att se Venus också. Så när Venus snart försvinner i träden var det dags att gå in igen.

Sen hade jag annat för mig, och när jag väl tittade ut vid 22-tiden var det helt mulet igen…

 

21 november 2021

Luckor i molnen

Återigen var förutsägelsen om en klar natt överdriven. Jag hade satt igång ’stora kikaren’ med tanke dels på Jupiter tidig kväll och månen efter 22 eller så, men det var moln i vägen för båda. Vid 19-tiden tog jag i alla fall den vanliga kameran (85mm objektiv) på iOptronstativet och försökte sikta i molngluggar. Det lyckades i alla fall delvis, och vi ser först Jupiter nu väl till vänster om 45 Cap.

På en förstoring anar man tre Jupitermånar,samt stjärnan HIP 107567 som Jupiter passerade åt andra hållet i september.

Sen var det lite luckor också nära Harmonia, och med lite tur kunde jag nu (efter många tidigare misslyckanden…) faktiskt få den på flera olika bilder, varav denna var den tydligaste.

På nästan 3 veckor sedan den första bilden kunde Harmonia ha rört sig otrevligt långt, men eftersom den just gjort svängen från retrograd till direkt rörelse efter oppositionen i slutet av september fanns den kvar i samma område så jämförelsebilden är tydlig

Saturnus har nästan försvunnit i horisontträden. Den rör sig bara sakta åt vänster bland stjärnorna i Stenbocken.

Den sista roligheten blev den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,6 grader). Det har växt upp en massa björkar på kalhygget jag observerar ut över, men här syns stjärnan i alla fall tydligt.

Man kan jämföra med en bild tagen från ungefär samma plats i november 2018. Tallarna vid horisonten är desamma, men då var hygget ännu tomt.

Jag var igen inte ute mer än en kvart, men varje klar lucka i novembergråheten kan räcka långt.

29 oktober 2021

Slarviga bilder innan diset

Soliga eftermiddagar garanterar inte klara kvällar. Efter att den 28/10 märkt hur tjocka dismolnen var efter klockan 22 gick jag denna kväll ut en stund redan före 19.30. Utan ordentlig planering och med iOptronstativet bara måfåinställt mot polen blev resultatet blandat.

Diset syns förstås tydligt på bilden av Jupiter i Stenbocken

En kortexponering visar bara en måne, med de övriga för nära planetskivan.

Jupiter rör sig nu åter åt vänster på himlen, och kommer att passera under 45 Cap den 14-15 november

Saturnusbilden fick fula spår när monteringen glappade

men sen hittade jag till sist småplaneten nr 40 Harmonia som jag missat flera gånger (och även nu på ett första försök). Det behövs nu en andra bild någon kommande kväll.

En andrabild av nr 50 Virginia var viktig, eftersom jag tog den första redan 12 oktober. De svaga stjärnorna i Fiskarna är svåra att sikta mot och svåra att identifiera på bilderna, så jag fuskade och använde det fantastiska astrometry.net som direkt säger vart man pekat. Virginia fanns med på ett par av bilderna, om än svagt.

Jämförelsebilden visar en lång bakåtrörelse på dessa två veckor, med en vändning först i mitten av november.

I Norra Kronan har inget hänt  med de två variablerna R och T CrB.

men RS Ophiuchi (som hade ett utbrott och var synlig med blotta ögat i augusti) är nu knappt synlig på kvällens bild.

(Jag tänkte också kolla V1405 Cas men missade grovt när jag siktade vinkelrätt i stället för längs med linjen alfa-beta Cas.)

Till sist sökte jag lite halvhjärtat efter den sydliga stjärnan Fomalhaut, men jag var alldeles för tidigt ute och den hade bara precis gått upp. Skogen har också växt, och det behövs en bättre lucka än denna. Stjärnan 86 Aqr har deklination -23,6 grader och syns här 5,3 grader över horisonten. När Fomalhaut står precis i söder (denna kväll inte förrän 21.30) är den 3,3 grader över horisonten.

22 oktober 2021

5 minuter i månsken

Min plan för kvällen var att observera Jupiter och kanske också månen med SW200-teleskopet efter klockan 22. För att möjligen också få några kamerabilder av t.ex. asteroiden nr 980 försökte jag gå ut innan månen kommit så högt (19.25), men det var egentligen kört, himlen var redan rejält upplyst. Med ett höstträd i förgrunden blev det ändå en dekorativ bild av Norra Kronan, där variablerna R och T inte ändrat sig sen förra kvällen (12/10).

Jupiterbilden blev lite skakig

Saturnus bättre

och sen var då frågan om en 15s-bild i månsken skulle räcka för Anacostia uppe i Pegasus. Det är på gränsen

men på detaljjämförelsen är det ingen större tvekan. Anacostia rör sig i en stor sväng neråt innan den i början av november återtar den direkta rörelsen (åt vänster på himlen).

Sedan försökte jag liksom 10/12 sikta mot nr 40 Harmonia, men såg ingenting i månskenet. (När jag efteråt kollat bilden visar den återigen fel fält, för högt på himlen.) Efter dessa 5 minuter gick jag in igen, med tanke på en fortsättning senare.

När jag efter 22 skulle sätta igång teleskopet hade dock molnen oväntat tjocknat. Det hade iofs gått att observera månen, men eftersom Jupiter var första prio tog jag det som en förevändning att inte ens fösöka, så kamerabilderna ovan blev kvällens resultat.

11 oktober 2021

Kort himmelskoll

Inifrån såg det klart ut, men så fort jag kom ut i mörkret såg jag att nästan halva himlen var täckt av stora dismoln. Det ändrade sig dock hela tiden, och jag kunde utnyttja luckorna till några kamerabilder (85mm objektiv). Jupiter vandrar ännu sakta åt höger i Stenbocken

Bara två månar syns på en fortfarande överexponerad 4s-bild.

Saturnus är precis i vändpunkten i sin oppositionsslinga, kvar under alfa och beta i Stenbocken.

Detaljförstoringen visar närpassagestjärnan HIP 101922 och månen Titan till vänster om planeten. (Det vertikala strecket genom Saturnus beror på skakning och är inget reellt).

Neptunus hamnade precis i trädtopparna, men man ser den ändå ett stycke till höger om HIP 116106 som den befann sig nära den 30 augusti. Den fortsätter att röra sig åt höger ända fram till 1 december.

Sen försökte jag ta bilder av småplaneter (att följa upp nästa klara kväll). Först nr 2 Pallas, som ovanligt nog syns nära ekliptikan vid lambda i Vattumannen.

Sen siktade jag nära beta Aqr, där det fanns flera kandidater kring magnitud 11. Med bara 30s exponering blev både nr 80 Sappho och nummer 43 Ariadne tydligt synliga, och jag kunde också observera  nr 25 Phocaea i östra delen av Fiskarna, nära Väduren.

När jag tagit en andra bild av Pallas, Sappho, Ariadne resp Phocaea kan jag visa tydligare bilder. Här slutade den korta kvällen, men det visade sig vara 10 väl använda minuter!

25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!

3 september 2021

Lovande kväll som kraschar snabbt

Himlen var till en början klar och fin, utan det dis som förstärker alla ljusföroreningar. Jag testade vidvinkelbilder av vintergatan (20 mm f/4), men fick direkt problem med en självutlösare så att jag (dumt nog) bara kunde ta 30s-exponeringar. Himmelsbakgrunden hade klarat längre exponeringar, så de enskilda bilderna är ganska torftiga. Idén var att göra mosaiker, antingen med DeepSkyStacker eller med autostitch. DSS har notoriskt svårt med vidvinkelbilder, och klarar ofta inte ens några få i taget, och jag tröttnade snabbt på att försöka. Autostitch fungerar ju ibland strålande, men med dessa underexponerade bilder fick också den problem. Inte ens när jag först bildbehandlade och förstärkte de enskilda bilderna klarade autostitch att identifiera stjärnorna rätt, och slutresultatet blev en himmel med mängder av falska dublettstjärnor.

Några enskilda bilder får illustrera i stället. Jupiter och Saturnus till vänster

 

och sen södra vintergatan med ett störande flygplan

och till sist den klassiska Sommartriangeln

 

Lärdom alltså bara: längre exponeringar krävs med detta objektiv!

Med så fin himmel tänkte jag sen också köra telebilder(135mm f/4), men så fort jag kom ut med det nya objektivet hade det dragit upp moln, och jag fick panikobservera utan att ge mig tid att rikta in iOptronstativet ordentligt.  Först förstås Jupiter, som vandrar bakåt  i Stenbocken. (Den 19/9 kommer den att passera nära under 45 Cap).

Med lite kortare exponering ser man månarna bättre, men Io och Europa är så nära varandra att de ändå sammanfaller

 

 

 

Saturnus rör sig långsammare, och i ett fält med svagare stjärnor, men kommer den 13/9 att passera intressant nära stjärnan HIP 101922, som är bara något ljusstarkare än månen Titan. (På bilden här är Titan för nära norr om planetskivan för att synas).

 

 

Sedan tabbade jag mig i brådskan och siktade mot beta i stället för alfa i Vattumannen, så att jag missade asteroiden 89 Julia. Däremot gick det bättre med 12 Victoria nära theta Aquilae och 6 Hebe nere i Sagittarius. Bildkvaliteten är usel både 30/8 och 3/9, men på dessa uppförstorade jämförelsebilder ser man tydligt asteroidernas rörelser under 4 dygn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 10/9: Nära beta Aqr fanns faktiskt den ljusa asteroiden 43 Ariadne (som av någon anledning saknades i mitt kartprogram). Jag missade dock även den, både 3/9 och 4/9, men ska snarast ta fler bilder av trakten.

Sen tog jag några fler bilder mot södra vintergatan, hopfogade med DSS som nu fungerade bättre. Här först tre med M16 i nederkanten

och sen två sydligare med M16 och M17 tillsammans

Som vanligt ger det mersmak när enkla 30s kamerabilder visar såpass mycket. Om mitt stativ var bättre inställt skulle jag försöka ta bilder genom SW200, men får väl vara nöjd om jag kan använda Megrez.

Tillägg 10/9: Med lite envishet kan man få till användbara autostitch-mosaiker av vidvinkelbilderna, medan DSS får för stora problem.

Här t.ex. en bra översikt mot söder (hopsatt av fyra 20mm-bilder). Stjärnidentifieringarna visar t.ex. hur den stora Ormbäraren (Ophiuchus) håller upp Ormens svans (Serpens Cauda), som går i ett mörkt stråk av vintergatsbandet.

Vintergatan vidare upp genom Svanen och vidare mot Cepheus syns (för svagt) på denna fortsatta mosaik, där Sommartriangeln nu finns i sitt större sammanhang. Prototypen för de viktiga Cepheidvariablerna, delta Cephei, ligger nära vintergatsplanet.

 

Med lite andra bilder kommer man ända till Cassiopeia, och ser Pegasus och Andromeda (med galaxen M31!) nere till vänster.

Nästa mörkperiod ska jag göra längre exponeringar!