25 december 2020

Äntligen Jupiter+Saturnus!

Molnen har legat tjocka över Värnamo nästan en månad nu, och jag har frustrerat sett den 21/12 passera. Igår på julafton lär det ha varit klart här, medan ett molnlock hindrade sikten från Jönköping där vi firade jul. Idag låg det länge moln längs horisonten, men lagom vid halvfyratiden började de röra sig, och jag fick äntligen den klara sydvästhimmel jag så länge önskat mig. Jag skyndade mig att ta ut SW200-tuben till stativet som stått ute en månad (under presenning). Motvikterna som legat under stativet  hade frusit fast i marken, men de fyllde sin funktion trots vidhängande jordtuvor…Efter lite sökande hittade jag Jupiter på den ljusa himlen, och där var då faktiskt också Saturnus i samma 50x-fält! Jag monterade dit kameran, och tog många bilder med olika exponeringstid. Jag ska gå igenom bilderna ordentligare, men här med 1/90 s exponering ser man Jupiter med 3 månar och Saturnus med tydligt oval form ungefär 26 bågminuter från varandra. Det är inte de rekordnära 6 bågminuterna den 21/12, men ändå betydligt närmare än de kom varandra när man senast kunde se dem tillsammans 1980-81. Nästa gång de kommer riktigt nära igen blir inte förrän i mars 2080.

När himlen blev mörkare lönade det sig också att ta bilder med teleobjektiv, här först med 70mm brännvidd

och här med 200mm

Himlen mörknar samtidigt som planeterna går ner, så de sista bilderna blir bäst

Om Jupiter och Saturnus ska synas tydligt kan man dock bara exponera 1/3 sekund, och bara en enda stjärna syns på bilden, beta i Stenbocken (Capricornus).

På en (på 1 s!) överexponerad bild syns tre ytterligare stjärnor, alla andra har drunknat i himmelsbakgrunden.

I sydost lockade också en fin måne, men natten var kall, och jag var helt nöjd med att till sist ha fått se planeterna tillsammans!

26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

15 september 2020

Lyckad planetkväll

Jag fick igång datorn, vädret var milt och lugnt, med mycket mindre dagg, så jag kunde filma tre planeter utan större problem. Jupiter och Saturnus går förstås inte att få skarpa bilder av när de står så lågt, men det är trevligt att få fram något alls.

Med överexponering får man bilder av Jupiters månar, och när de passerar nära varandra ser man den snabba ändringen på en halvtimme. Övre bilden är tagen 21.23, den undre 21.52

Skivans detaljer framträder bara med aggressiv bildbehandling, och det blir långt från realistiska bilder. Om man jämför denna (med tre månar svagt synliga), tagen 21.37

med denna, tagen 21.48 kan man av den mörkaste fläckens läge se hur tydligt Jupiter roterat på bara dessa 11 minuter!

Trots att även Saturnusbilderna är påtagligt suddiga förfelar de inte sin verkan. Så här två månader  efter oppositionen kastar planeten en tydlig skugga på ringarna, dvs vi ser Saturnus lite grann från sidan när jorden rört sig snabbare framåt i sin bana.

Men jag har nu i stort sett gett upp att få några bättre bilder av Jupiter och Saturnus, utan det är Mars som är den spännande planeten. Här experimenterade jag med exponeringstiderna, med slutsats att det inte lönar sig att ha så korta tider att ‘gain’-värdet måste sättas nära maximum. Skillnaderna är dock inte stora, och jag fick igen bättre Mars-bilder än någonsin trots att höjden över horisonten fortfarande bara var kring 20 grader.

 

 

 

14 september 2020

Datorstrul

Kvällen var lugn, klar och mild, men också så fuktig att all utrustning bara dröp av vatten. Jag tänkte fortsätta att filma planeter, och gick upp till kikaren med den vanliga lilla HP-datorn som brukar vara så pålitlig. Nu ville den inte ens starta, och strömkontaktens lampa lyste inte fast den bevisligen hade ström. Jag provade en stund, men fick ge mig och hämta den gamla Dell-datorn, som bara till nöds fungerat lite på sistone. Det gick bra en stund, men både Jupiter och Saturnus var så försvagade av diset att det inte var lönt att fortsätta. När jag väl fått in Mars i synfältet vägrade datorn med det vettiga programmet. Jag provade sen igenom två andra program, men kom aldrig så långt att jag kunde börja observera, så det kändes ganska hopplöst. När jag sen efter ytterligare några Windowsomstarter var tillbaka till program 1 (PlxCapture) lyckade jag filma en 90s-film innan datorn vägrade igen, och då var jag så trött på strulet att jag bröt för kvällen. På 2 timmar hade jag fått 4 filmer på totalt ca 5 minuter, men dessa små snuttar gav i alla fall bilder av alla tre planeterna, så kvällen blev inte det totala misslyckandet som först hotade.

Med dålig fokusering är det t.o.m. knepigt att få fram Jupiters månar från en överexponerad film, men med diverse tricks gick det i alla fall att få även Callisto (J4) att synas.

Bilden av Jupiterskivan (utan Barlow) visar inte mycket detaljer

liksom inte heller bilden av Saturnus

Kvällens behållning blev den enda bilden av Mars, där fler försök verkligen hade varit lönt, om inte om hade varit…

 

10 september 2020

Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.

 

 

1 september 2020

Planetrepris

Främst ville jag se vad som eventuellt var Dell-datorns extra problem, så jag använde min vanliga uppställning för Inova-filmning. Mycket riktigt gick det smidigare, men jag insåg också att Jupiters låga höjd med usel seeing och stark atmosfärisk dipersion gör det nästan omöjligt att fokusera, så bilderna blev lika dåliga som igår.

Den överexponerade ”Jupitermånbilden” visar denna kväll bara en av månarna, Europa.  Io(J1) är osynlig planetskivan, Ganymedes(J3) är dold bakom, och Callisto(J4) hamnade genom förbiseende utanför bildkanten till höger.

Med wavelets får man också idag de grova detaljerna redan i primärfokus (f=1000 mm). Sen filmade jag flera serier med Barlow (f=2500 mm), men utan att få fram annat än större versioner av samma grova utseende. Man ser i alla fall att den största mörka fläcken har roterat tydligt åt höger på bara 24 minuter mellan den första (22.11) och den sista (22.35) bilden.

Då är det roligare med Saturnus, och här lönar sig Barlowlinsen bättre. Även om bilderna är suddiga ser man skuggan av planeten på ringen, dvs det är lätt att se att det är Saturnus nordpol vi ser.

Från en serie överexponerade Saturnusbilder kunde jag också med extrema wavelet-korrektioner få fram månen Titan på rätt ställe, men mer som kuriosa än som vettig observation.

Jag får nog inse att det ska till speciella väderförhållanden för att få fram detaljer på Jupiter och Saturnus när de står så lågt. Denna höst är det i stället Mars jag får koncentrera mig på, på väg mot en av sina bästa oppositioner öht för svenska förhållanden. Ännu stod planeten lågt när jag filmade den kring 23.15, men de betydligt kortare exponeringstiderna ger en klart detaljrikare bild. Man anar den södra polarkalotten och ett mörkare område på den ännu inte helt belysta skivan

Eftersom Mars roterar kring sin axel på 24h 37m blir det samma sida man ser flera kvällar i rad, dvs bilden är ganska lik gårdagens.