14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet EasyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Jag famlar ännu rätt mycket i blindo med EasyHDR, men det gick att få fram t.ex. följande bild, där skäran är mindre överexponerad och man ändå ser stjärnor

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Med EasyHDR kan man få en bild som bättre motsvarar vad man ser med ögat , dvs med både jordskenet och detaljerna. Jag har dock ännu stora problem med att få delbilderna att överlappa tillräckligt bra (vilket man måste göra manuellt), och det blir fula extra randkontuer.

18 september 2018

Vesta i månsken

Som ofta framgått av mina bilder tycker jag det är roligt att följa ljusa asteroiders vandringar mellan stjärnorna. Eftersom jag fick med Vesta på bilderna den 15/9 ville jag gärna ha bilder även från i kväll, men förhållandena var knepiga.  Även om det var nästan helt klart var luften disig, särskilt nere vid horisonten. Det stod också en 68% måne mindre än 20 grader bort, så att med berått mod försöka ta en bild av Vesta (vid -25 graders deklination) var en chansning. Första bilden (f=125 mm) med bara 15 sekunders exponering visar problemet, vitt vitt vitt…

Med ISO-inställningen ändrad från 1600 till 800 kunde man börja urskilja fler stjärnor

och en 6 bilders (90 s) DSS-summa blev förvånande tydlig. Det är inga problem alls att se Vesta ett bra stycke till vänster om läget häromkvällen

Med brännvidden ökad till 200 mm blev stjärnorna ännu tydligare, här en 7-bilders (105 s) DSS-summa. Saturnus stora måne Titan är långt från planeten och syns också tydligt.

En direkt jämförelsebild visar hur Vesta rört sig på 3 dygn. Den var i opposition redan i juni och blir snart omöjlig att se på kvällarna. Sedan blir den lika svår att se på morgnarna nästa vår, så det dröjer nog minst ett år innan jag ser den igen…

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

30 juni/1 juli 2018

Miss på Mars

Med klart väder tänkte jag åtminstone försöka se sommarnattens tre ljusa planeter (Jupiter, Saturnus och Mars), och tog kamera och stativ med mig uppåt vägen. Jupiter dominerade förstås, och ses här väl till höger om alfa Librae, med ny och 22 Lib (där den befann sig 6 maj) till vänster i bild. Exponeringstiden är bara 2,5 sekund, men den ljusa himlen är ändå överexponerad.

Saturnus befinner sig i Skytten rakt ovanför ”Tekannans lock” (lam Sgr), men på en kort exponering av en ljus himmel kan man knappt alls se några stjärnmönster.

Sen var det då Mars, som jag visste skulle befinna sig under månen. Där syntes en del små moln, men med blotta ögat tyckte jag mig också se något mer blänka  nere i trädtopparna, som jag trodde skulle bli tydligare på bilderna. Här syns dock fortfarande bara moln, och när jag kollar efemeriden bättre var Mars när bilden togs klockan 00.05 ännu bara 0,3 grader över horisonten, dvs långt nere i träden.

På en 24 mm vidvinkelbild syns månen och Saturnus, men förstås fortfarande ingen Mars

Och åt höger ser vi med 17 mm objektiv även Jupiter

Får att få Mars över träden skulle jag ha behövt vänta en halvtimme till, men redan nästa vecka bör det gå bättre…