9 april 2018

Kort morgontitt

Efter en klar och solig dag vaknade jag vid 4-tiden och upptäckte att även natten verkade klar, så jag tog en promenad bortåt vägen för att se de tre morgonplaneterna. Jag märkte dock genast att diset låg tjockt nere mot horisonten, så att Mars och Saturnus knappt lyste igenom. Lite högre upp strålade i alla fall Jupiter, med Antares och Skorpionen nere till vänster.

Innan jag siktade mot Mars och Saturnus upptäckte jag en ljusstark satellit i Jungfrun, och försökte sikta ditåt. Tyvärr blev det i hastigheten en del glapp i monteringen (stjärnor som streck), men man ser tydligt 30 sekunder av rörelsen hos en satellit som enligt heavens-above var den amerikanska spionsatelliten Lacrosse 5.

Satelliten har lagom hunnit ner mot horisonten så den är (svagt) med även på nästa 30 s-bild med Mars och Saturnus

Med vidvinkelobjektiv får man med alla tre planeterna, plus Antares

Bara för att himlen var klar tog jag också en bild av Norra Kronan, där variabeln R CrB fortsätter att vara ljusstark

Mer än så blev det inte, men jag känner mig uppdaterad och nöjd att ha fått denna titt.

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

5 oktober 2016

Fullmånehimmel

Mot bättre vetande försökte jag ta några bilder under en strålande fullmåne. Vid 20-tiden var det fortfarande tydliga moln i sydväst, men bara för saken skull tog jag en telebild (f=140 mm) med Saturnus ytterligare ett stycke längre åt vänster från xi Oph.

Det var klarast just vid horisonten, och lite till vänster om Saturnus hamnade jag precis på Tekannans lock (lam Sgr), med den stora klothopen M22 mycket lik en bit moln, och den lilla grannen M28 nästan osynlig. I månljuset är redan 15 sekunder för lång exponeringstid…

Medan jag väntade på att molnen eventuellt skulle försvinna från sydväst gjorde jag en avstickare upp till Norra Kronan. Variabeln R CrB har nu länge hållit sig ljusare än närbelägna HIP77373 med V-magnitud ca 7,4, och är nu nära sin maximala ljusstyrka kring 6,4. Den kan fortsätta så, men kan också med kort varsel svepas in i stoft och försvagas drastiskt.

Molnen i sydväst lättade inte, men jag siktade ungefär där Nova Scuti kunde ha synts, nära ovanför till vänster om gamma Sct.

Senare på kvällen hade molnen försvunnit, men himlen var ändå alldeles för upplyst för att man skulle kunna se en svag komet. Jag ville i alla fall ha försökt, och på den beräknade platsen för komet C/2017 O1 syntes i förstone ingenting

Jag tog tre bilder, och på en förstoring från DSS-summan (totalt 54 sekunders exponering) kan man kanske ändå ana något. Stjärnorna i paret P1 är av 10:e magnituden, i paret P2 av 12:e, och på en stjärnkarta finns inget så ljusstarkt på kometens beräknade plats. Jag tolkar det som att kometens stjärnlika innersta är synligt kring magnitud 11-12, men att resten försvunnit i månljuset.

Kvällens lärdom är alltså att man inte ska låta månen avskräcka. Stjärnor syns ändå, om än inte kometer.

 

 

25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ‘visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer

29 augusti 2017

Månen och Saturnus

Nu växer månen snabbt, och denna milda och disiga kväll syntes en gul halvmåne lågt över horisonten i sydväst. Jag tog bara några bilder med kameran på iOptron-stativet (teleobjektiv 70-200 mm), och man ser förstås inte mycket detaljer på månskivan

Saturnus var långt nere i diset, men på detta utsnitt av en 10s-bild kan man i alla fall se Titan, som på en vecka rört sig nästan ett halvt varv kring planeten (jmf 22 augusti!).

Månen blir förstås överexponerad med båda i bild samtidigt, men på 5s ser man fortfarande fasen

På 15 sekunder blir månen en enda blaffa (plus en grupp färgade reflexer precis vid xi Oph), men det är lättare att se svagare stjärnor

Bara för att Norra Kronan står så bra till tog jag en snabb bild. Variabeln R CrB är oförändrat ganska ljus

 

 

22 augusti 2017

Nebulosor och annat

Jag hade haft min stora montering stående ”uppe på backen” sedan förra observationerna 16/8, och när det blev en klar kväll tänkte jag nu satsa på bilder även genom SW200. Grundfelet var att jag trodde att polinställningen var tillräckligt bra för rimligt korta exponeringar, men inte ens försökte kontrollera genom polsökaren. Jag hade tillräckliga problem med GoTo-systemet, som aldrig vill fungera. När jag till sist fick det att hitta M8 var jag så nöjd att jag ”glömde” den eventuellt dåliga polinställningen och direkt frestades att exponera längre än de 30 sekunder jag borde hållit mig till. Som flera gånger förut råkar jag ut för att DSS vägrar anse att avlånga stjärnor är stjärnor, så många 45-sekunders exponeringar går inte att addera. Jag vet ju att ”fina bilder” inte är min grej, men det är snopet när misslyckande beror på uppenbart slarv. Men jag väljer att se till det positiva. Kvällens bilder av fyra sydliga nebulosor är nästan de enda jag tagit, och i det ljuset är de spännande och intressanta.

Jag hade förstås börjat med Saturnus som här på en 10s-exponering syns i samma synfält som den ljusa stjärnan xi Oph.

Uppförstoringen kring planeten visar fyra ljusstarka månar

Sedan gällde det de sydliga objekten i vintergatan. Först M8, Lagunnebulosan, där jag faktiskt kunde använda de flesta av mina exponeringar. Deklinationen är -24 grader, så det är ett objekt som man normalt inte ger sig på från svensk horisont. Men på denna 3-minuters summabild, tagen bara drygt 5  grader över horisonten, ser man det stora gasmolnet med den nybildade stjärnhopen NGC 6530,  och anar vilken fin syn det är från sydligare latituder.

Sedan hade jag oväntat problem att hitta Trifidnebulosan (M20) i närheten, eftersom det enda suddiga jag såg i sökaren var den lilla hopen M21 strax ovanför. Här ser man M20 nere till höger och M21 centralt i bild.

Jag hoppade i stället till ”Svannebulosan” M17, där bara fyra bilder godkändes av DSS, men man ändå ser en stor röd nebulosa. Den upp- och nervända svanen (simmande mot vänster) saknar dock nästan huvud.

Ännu värre blev det med bilderna av M16, där bara två 30s-bilder går att addera. Man ser i alla fall svagt de mörkare strukturer som på Hubble-teleskopets berömda bild från 1995 kallades ‘pillars of creation’.

Först nu hittade jag M20 på riktigt, även den nu bara 5 och en halv grad över horisonten. Två och en halv minuts exponering från 4 bilder blev inte bättre än så här, men man känner i alla fall väl igen denna ikoniska nebulosa. På bättre bilder är det tydligare hur den övre ljusa stjärnan lyser upp stoftet ikring sig i en blåaktig reflektionsnebulosa i slående kontrast till den röda emissionsnebulosan nedanför.

Utom en enda användbar bild av M11 på vägen

blev det sedan två ytterligare gasobjekt, de planetariska nebulosorna M57 och M27. GoTo-systemet hade nu definitivt lagt av, men Ringnebulosan (M57) kan man inte missa mitt mellan beta och gamma i Lyran. Åter är bara två bilder användbara, men den speciella lilla ringen syns tydligt ändå.

Även för Hantelnebulosan M27 blev det bara en minuts totalexponering, men man kan ändå ana centralstjärnan i denna mycket större nebulosa. För mig är M57 och M27 de klart bästa planetariska nebulosorna, både för att de är lätta att hitta och så intressant olika visuellt.

Till sist passade jag på att ta säsongens bild av Barnards stjärna. Här syns den också på en bild från 2014, och om man tittar noga ser man att den flyttat sig en aning norrut relativt de svaga grannstjärnorna. Denna röda dvärgstjärna har rekordet när det gäller egenrörelse, över 10 bågsekunder per år, och den är också den näst närmaste efter alfa Centauri-systemet. Dvs denna oansenliga stjärna är faktiskt den (efter solen) närmaste stjärna man kan se från svensk horisont. Stjärnan 66 Oph i hörnet av bilden är synlig för blotta ögat, men bara knappt…

 

16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)