Månen och Jupiter, dag 7!

Nu har jag observerat varje dag i en vecka och det börjar bli ganska jobbigt… Det blev även denna kväll bara filmning med SW200, eftersom bytet till kamera tar lite energi som jag inte hade. Reduktionerna har också tagit sin tid, men nu börjar jag bli färdig och kan uppdatera postningarna…

Jag började med månen, där 77% belysning är en allmänt trevlig fas. Seeingen var snarast bättre än tidigare, så här följer ganska många bilder. I norr är fortfarande Alpdalen tydlig till vänster om Aristoteles/Eudoxus

och till höger om Plato

Regnets Hav nedanför Plato är slätt och fint med få kratrar

men sedan kommer Karpaterna och månens kanske finaste “paradkrater” Copernicus

Bergskedjan Apenninerna leder fram till Eratosthenes

som i sin tur åter ligger nära Copernicus

I kontrast till dessa spektakulära formationer ligger nedanför Copernicus ett mer lågmält landskap

Nere till höger känner vi dock igen två stora kratrar, och kommer via dem ner till Raka Muren

Närmare terminatorn ligger Bullialdus

och i söder Tycho, Clavius och Moretus

I öster ser man fortfarande Langrenus

medan Petavius är helt osynlig utan hjälplinjer! (Det ljusa området vid Holden B ser mer kraterlikt ut…)

Det blev fler bilder av månen än jag tänkt mig, så det dröjde innan jag till sist kunde börja filma Jupiter. Utan Barlow ser vi två månar. Io (J1) är dold bakom Jupiters skiva, och Callisto(J4) befinner sig långt till vänster utanför bildkanten.

Det blev till sist bara två bilder innan Jupiter försvann bakom ‘stora södergranen’ (och jag inte orkade vänta tills den kom fram igen). De visar i alla fall (för första gången på hela veckan) Röda Fläcken tydligt.

Månen och Jupiter, dag 6

Vädret oförändrat, så det blev samma rutin, filmning av  månen och Jupiter genom SW200 och inget mer. Seeingen halvdålig som vanligt, så månbilderna blev intressanta men inte särskilt ovanliga.

Fasen är lagom för Alpdalen hitom en skenbart obelyst Plato

Om man ökar exponeringen kan man dock se de dramatiska skuggorna på kraterns botten, liksom från berget Piton. Pico och Piton är två ungefär lika höga(2 km) berg, och här syns tydligt hur en skillnad på 8 grader i solhöjd(=longitudskillnaden) blir dramatisk om den är t.ex. mellan 2 och 10 grader.

Bergskedjan Apenninerna leder ut till Eratosthenes som ännu ligger mest i skugga

De stora kratrarna mitt på månen har drastiskt ändrat utseende med ändrad solhöjd sedan i går

Lite längre söderut finns den berömda förkastningen “Raka muren”

och nära sydranden börjar Clavius och Moretus framträda

Theophilus, Cyrillus och (halva) Catharina blir mindre och mindre iögonenfallande

liksom Atlas och Endymion i nordost

Efter månen blev det Jupiter. Där befann sig Europa(J2) på skivan (osynligt utom i mycket god seeing) , medan skuggan av den väntades komma in klockan 23.02. Bilden av månarna saknar också Callisto(J4) som hamnade utanför bilden till vänster

Detaljbilder från 22.55 och 22.59 visar Io(J1) till vänster medan Europa på skivan är osynlig.

Sedan kommer Europas skugga in enligt tidtabell, här bilder från 23.05 resp 23.09 (den senare bilden med Io utanför kanten)

Precis när jag observerat detta skugginträde försvann Jupiter själv bakom vår största gran i söder, så timingen var bra…

Månen och Jupiter, dag 5

Klart men dålig seeing är ledordet för närvarande, denna femte kväll på raken med observerande. Jag filmar genom SW200, och ser direkt hur oroligt det är i luften.  Man vet dock inte i förväg vad som eventuellt ändå blir bra efter bildbehandlingen, och det gäller även denna gång. Kvaliteten på slutbilderna är under medel, men många är ändå klart intressanta exempel för månen vid fas 0,58

Vi kan börja med en klassisk vy med Aristoteles, Eudoxus  och Alpdalen.

Apenninerna kastar långa skuggor, och nere på Klarhetens Hav anas Linné som en mörk prick mot ljus bakgrund

Sedan är det rätt belysning för att se de många sprickformationerna vid Ariadeaus, Hyginus och Triesnecker

Månens stora kratrar har mycket lägre väggar än det ser ut som. Man får tänka på att solen nära terminatorn står bara några få grader över horisonten så att skuggorna blir långa. Solljuset dämpas inte som på jorden av någon atmosfär, utan de långa skuggorna blir skarpt avgränsade.  Det är bara några få kratrar vid varje tidpunkt som är ‘optimalt’ belysta, som här t.ex. Albategnius eller Walter. I Arzachel ligger kraterbotten i skugga, medan centralbergets topp syns som en liten vit prick.

Trion Theophilus, Cyrillus och Catharina ligger nu långt från terminatorn, med bara några få korta skuggor

Nordostvyn är den vanliga, men med såpass dålig seeing att man inte alls ser småkratrarna i Endymion

Även utan skuggor är den stora kratern Langrenus tydlig genom sin ljushet

Den ännu större Petavius är mycket svårare att urskilja, men innanför hjälplinjerna ser man det stora centralberget i mitten

För Jupiter blev det sedan inte så många observationer. En överexponerad bild utan Barlow visar månarna snyggt uppradade i nummerordning

Bildbehandlingen plockade fram en del detaljer på skivan, men tyvärr inte alls som förra natten.