27 september 2017

Fint Iridiumbloss på ful bild

Det finns saker som är uppenbara och fina syner för ögat, men som är svåra att ta bilder av. Tidigt på kvällen såg jag på heavens-above att ett extra ljusstarkt Iridiumbloss strax skulle synas nära Polstjärnan. Med solen bara 5,7 grader under horisonten var himlen fortfarande väldigt ljus, så att en bild snabbt skulle bli överexponerad. Bara för sakens skull pekade jag i alla fall ett vidvinkelobjektiv (10 mm) mot zenit, bländade ner till f/9 och körde med lägsta känslighet (ISO 100). Även så blev himlen ljusblå på 5 sekunder, men jag testade att lita på förutsägelsen (19.25.04) och exponerade precis då. För blotta ögat var det som väntat en spännande syn, ett stjärnlikt uppflammande till magnitud -8 (25 gånger starkare än Venus) på några få sekunder. Den resulterande bilden är dock inte mycket att visa: en massa ‘dammskuggor’ över en ljus himmel med lite moln (och så jag själv nere t.v.). Själva det uppflammande blosset syns i alla fall, och att det rör sig så tydligt under exponeringens 6 sekunder. Problemet är att det om man tittar noga finns ett antal stjärnlika prickar på bilden. En del av dem är äkta och en del är ‘hot pixels’, och jag kan inte utan stor möda göra uppdelningen.

En av de starkaste prickarna är Vega, men jag kan inte få de svagare prickarna att stämma med andra ljusa stjärnor…Bilden är alltså mest ett bildbevis för en maximalt stark ‘Iridiumsolkatt’, den starkaste jag hittills sett.

25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ‘visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer

21 september 2017

Komet 2017 O1 ffg

Det är roligt att kunna utnyttja korta uppklarningar, när vädret annars är så kompakt grått och regnigt. Detta var ett sådant tillfälle, där molnen tunnades ut mer och mer och det kändes lönt att ta fram kameran (70 mm f/4 på iOptron-stativet). Jag började med Nova Scuti lågt i sydväst. Det var disigare än sist, och höjden över horisonten nere på dryg 8 grader, men det blev användbara bilder ändå.  Här först hela fältet, där man ser även M17, ca 6 grader över horisonten

och här en detaljförstoring. Novan är kanske en aning svagare än den 17/9, men ungefär oförändrad. Strecket t.v. är troligen från en satellit på geostationär höjd, eftersom både flygplan och “vanliga” satelliter skulle ha ritat ett mycket längre streck under en 1-minuts exponering.

Jag tog tre bilder, och en DSS-summa (3,5 min total exponering) blir som vanligt ganska ful. De två nebulosorna M16 och M17 syns dock klart tydligare än på de enskilda bilderna.

Sen siktade jag mot Neptunus, och kunde som väntat tydligt se hur den på fyra dygn flyttat sig relativt den närbelägna stjärnan HIP 113231. Egentligen är det mest jorden som rört sig, medan Neptunus mycket sakta vandrar runt i sin 165-åriga bana runt solen

Kvällens huvuduppgift var att försöka hitta kometen C/2017 O1 nära Plejaderna i nordost. Ditåt är himlen mycket mer upplyst, plus att dismolnen började tätna igen, så det visade sig svårt. På en 70 mm-bild syns Plejaderna, men inget av någon komet

Jag ökade till 100 mm brännvidd, och på några bilder kan man då till nöds ana en liten suddighet på rätt ställe

Med 6 bilder adderade i DSS (4,5 minuters exponering totalt) blir suddet så tydligt att jag faktiskt är säker på att det är kometen som syns. Det är dock också tydligt hur diset är tätare och mer upplyst till vänster i bilden, dvs att en helt klar himmel skulle ha underlättat mycket. Kometen kommer att vara synlig ett par månader åtminstone, så det blir säkert fler bilder så småningom

17 september 2017

Fin himmel innan dimman

Jag var egentligen bara ute för att kolla var jag kunde få fri sikt mot morgonens fina möte månen+Regulus+Venus, om den klara himlen höll i sig. (Det gjorde den förstås inte, vid 4-tiden var det bara grå dimma…) Jag tog i alla fall några snabba bilder med ett kort tele (70 mm f/4) på iOptron-monteringen. Här först en förstoring av Svanens hals med variabeln chi Cygni, som är nära ett maximum i sin mer än årslånga period.

Likaså är R CrB fortfarande ljusstark

Sen siktade jag lågt i diset nere mot horisonten och lyckades hitta den ovanliga nova som synts ett par månader nära gamma Scuti i stjärnbilden Skölden. Den ljusnade till ett maximum i juli, föll sedan tillbaka, men är nu ljusstark igen (ca V=9.0). Här syns först hela fältet, med M11 och M16, och sedan en förstoring kring själva novan.

Sedan siktade jag lite snett mot Uranus. Förra hösten syntes den nära zeta i Fiskarna (Psc), men har nu vandrat vidare till i närheten av omikron Psc.

På en förstoring (från en annan bild) syns den bättre

Neptunus är också lätt att hitta nära lambda i Vattumannen. Den råkar ligga mycket nära en nästan lika ljus stjärna, så en ny bild kan snabbt avslöja rörelsen. Man ser också (svagt) streck från geostationära satelliter.

Jag var inte ute för att fotografera nebulosor i vintergatan, men en 70 s-exponering av Deneb och Nordamerikanebulosan visar att himlen var klar och mörk

Jag tänkte i stället ta stjärnbildsbilder med vidvinkelobjektiv, men fick snopet nog stoppa nästan medsamma när minneskortet var fullt. Här är i alla fall stjärnbilden Stenbocken (Capricornus), med sin optiska multipelstjärna alfa Capricorni uppe till höger.

10 september 2017

Inställda observationer!

I går var vädret i vart fall halvklart, och jag kunde ställa upp mitt stativ på sin “vanliga” plats utanför huset. Det tar lite möda att få till inriktningen mot Polstjärnan, men jag var nöjd att ha gjort detta grundjobb. Det var inte läge för något fotograferande, men inspirerad av Sky and Telescope tittade jag med Megrez-teleskopet på några dubbelstjärnor. Albireo var fin som vanligt, alfa Her lite svår, men “dubbeldubbeln” (epsilon Lyrae) perfekt upplöst. Det krävs 5mm-okular plus Barlow eftersom brännvidden bara är 430 mm, men jag blir alltid förvånad hur bra optiken är. Öppningen 72 mm räckte dock inte för S&T-förslaget mu Boo, där det täta paret är av magnitud 7.

I alla fall, när jag insåg att det gick att se en fin måne från en annan plats i trädgården och skulle flytta teleskoptuben till ett annat stativ, så klantade jag mig och snubblade omkull på hårda cementplattor. Teleskopet fick en rejäl smäll, och fokuseraren är nu oanvändbar. Frågan är om det går att få tag i en ny som passar till denna länge sedan utgångna teleskopmodell. I vart fall dröjer det innan jag kan använda Megrez-teleskopet igen…