19 december 2021

Klar kväll

Jag vet ju att kameran är notoriskt dålig på att återge skymningsbilder med starkt ljus vid horisonten och mycket mörkare himmel högre upp, dvs de för oss just nu så vackra kvällsvyerna med tre planeter. Men ändå, här är dagens försök med 20 mm vidvinkelobjektiv. Om man ska se Jupiter och Saturnus tydligt hamnar alltså Venus nere i det överexponerade

Det var aningen bättre med lite kortare exponering. men mycket långt från hur fint det är med blotta ögat

Sen försökte jag ta några snabba bilder med 200mm teleobjektiv, här först Venus skära

Alla bilder är överexponerade och med lite skakoskärpa, men att fasen är en skära är ju tydligt i alla fall.

Med lång brännvidd kan man se stjärnorna vid Jupiter även på en ljus himmel

En ful detaljbild visar (nästan) fyra månar, en svag Callisto tittar fram till höger om Ganymedes

Även kring Saturnus kan man se stjärnor, liksom den stora månen Titan

Kvällen dominerades senare av en nästan full måne, som jag inte försökte överlista.

 

 

2 december 2021

Kvällsvyer

Efter snön kom en klar tidig kväll med tre planeter, men himlen var ännu så ljus att det inte blev mycket till bilder. Jag hade zoomobjektiv (17-85 mm) för att kunna få lite större synfält, och med maximal vidvinkel får man precis som i verkligheten anstränga sig att hitta Saturnus på bilden. Här är även Venus svår att se nere i horisontljuset, medan den i verkligheten förstås dominerade helt.

Med mer lagom bildvinkel (26mm) ser man nu bättre den fina trion, Venus vid horisonten, Jupiter uppe till vänster, och Saturnus i mitten.

För att se stjärnor på en ljus himmel kan man öka brännvidden, men nere vid Venus är det ändå ganska chanslöst. Här på bilden syns i alla fall en ensam stjärna, pi Sagittarii i ”Teskeden”.

Jupiterbilden visar några fler stjärnor, och man ser att planeten fortsatt att röra sig åt vänster

Men naturligtvis är det fel tid att observera stjärnor med solen bara 8,4 grader under horisonten, enda anledningen var ju att se Venus också. Så när Venus snart försvinner i träden var det dags att gå in igen.

Sen hade jag annat för mig, och när jag väl tittade ut vid 22-tiden var det helt mulet igen…

 

29 november 2021

Luckor  i novembermolnen

Efter en klar eftermiddag var även den tidiga kvällen ovanligt vacker. På en annars tom himmel lyste Venus starkt i det rosa ljuset nere vid horisonten. Kameran har som vanligt svårt att göra sådana scener rättvisa, och bilden med 85mm objektiv har också för litet synfält.

När det sedan mörknade hopades tyvärr också dismolnen, och jag gav tills vidare upp observationsplanerna. Man ska dock aldrig ge upp helt, och efter 21 klarnade det faktiskt (tillfälligt). Det var jobbigt kallt, minusgrader plus vind, så jag skyndade mig att ta några få bilder.

Först gällde det andrabilder av de två asteroiderna Nysa och Isis som jag hade fångat på en förstabild den 11/11. De fanns återigen i samma 85mm-fält, men jag hade råkat blända ner för mycket, och inte ställt in stativet ordentligt, så flera bilder med omkring 40 sekunders exponering är alla av dålig kvalitet. Nr 42 Isis är knappt urskiljbar, och har dessutom rört sig så långt att den nya positionen inte fanns med på bilden från 11/11, så den får vänta på bättre bilder. Nr 44 Nysa är ljusstarkare och syns tydligt.

Den har rört sig långt ”bakåt” på 18 dygn, som syns här på detaljjämförelsen

Sen testade jag att sikta mot ett ytterligare fält med två asteroider, 17 Thetis och 32 Pomona. Båda har en magnitud närmare 12, och syns bara nätt och jämnt, så även där ska jag nog vara omsorgsfullare vid nästa bildförsök.

Nedanför Aldebaran befann sig så den luriga småplaneten nr 85 med namnet Io, som alltså inte ska förväxlas med Jupitermånen med samma namn! Den är också ljussvag, men syns utan tvekan på bilden.

Till sist blev det också en bild av Mira, innan jag flydde tillbaka in i värmen…

14 oktober 2014

Månen vid Venus

Turligt nog var morgonen nästan helklar, med Sirius och Orion i söder och en strålande Mars på väg ner bland träden i väster.

Trots träden kan man i alla fall identifiera stjärnorna i Fiskarna. Mars rör sig åt höger och kommer att befinna sig under 80 Psc omkring 27/10

Till vänster om samma träd, rödbelyst av min pannlampa, syntes också en ljusstark Mira, efter ett maximum i slutet av september.

Huvudmålet denna morgon var dock Venus och månen, som bildade ett iögonenfallande par i ostsydost. Här först på en bild med 85 mm brännvidd, där man genast lägger märke till hur mycket ”båt” månskäran verkar vara. Det är en kombination av ekliptikans vanliga lutning med månbanans 5 extra grader som gör vinkeln mot horisonten extra brant.

Exponeringstiden här ovan är 1/4 sekund, vilket är max för att inte skäran ska bli helt överexponerad. På 1 sekund börjar det synas stjärnor, så att man kan placera in fältet i Lejonet

Jag är inte vän med HDR-tekniken, men i princip kan man få till kompromiss med både stjärnor och snygg måne.

Med 200 mm objektiv får månen och Venus precis plats i samma synfält

Här visar en kortexponering detaljer på månskäran, medan jordskenet är osynligt.

Med HDR kan man kombinera korta och långa exponeringstider i en bild, men det är svårt att få det snyggt..

Det är lite lättare att använda HDR för de längre exponeringarna. Med 10s exponering ser man tydliga stjärnor, men månen blir då väldigt överexponerad och ful.

Då kan en HDR-version bli en bra kompromiss

Med mer vidvinklig optik får man ett bättre intryck av den verkliga synen, med Venus och månen som ett  slående par över ett mörkt hus under de bleka stjärnorna i Lejonet.

Här lyser min pannlampa upp våra mörka fönster, medan grannen är tidigt uppe (06.34).

31 maj 2020

Riktigt smal Venus!

Den 29/5 misslyckades jag som sagt med Venusfilmningen, så nu blev det ett sista försök före konjunktionen med solen (3/6). Venus är nu redan inne i synfältet från SOHO-satelliten, och separationen när jag observerade på förmiddagen var inte mer än ca 5,5 grader.

Efter svårigheterna den 29/5 insåg jag att jag borde försöka skärma av solen bättre, och en hoprullad affisch som tubförlängning visade sig ge en klar förbättring. Jag kunde utan problem hitta Venus visuellt, och denna gång kunde jag också (med huvudet under ett tygskynke) hitta den på datorskärmen. Det kom dock hela tiden vindbyar som förstörde inriktningen av affischen, så bakgrunden lystes ibland upp lite extra. Seeingen var dålig, och filmerna visar en mycket smal skära  som reduktionsprogrammen har stora problem med. Huvudproblemet är att bakgrunden är så ljus att de smala hornen på skäran drunknar. Efter massor av trial-and-error har jag ännu inte förstått hur hur filmerna bäst ska behandlas, och små ändringar av reduktionsparametrarna ger ibland helt oanvändbara resultat. Här nedan är slutresultaten från sex olika filmer, och grundresultatet är i alla fall ganska likt för fem av dem. Nummer två i övre raden ger helt oklart varför en mycket tydligare skära, trots att exponeringen är oförändrad och antalet bilder bara hälften av de fyra följande?! Jag är i alla fall väldigt nöjd med att ha kunnat observera Venus så nära solen!

 

 

 

 

22 maj 2020

Venus och (knappt…) Merkurius

Igår och idag befann sig Merkurius och Venus bara en grad från varandra på himlen, och jag trodde att jag därför ganska lätt skulle kunna hitta Merkurius via Venus. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag anat, och bara efter flera timmar kan jag nu ana Merkurius på några bilder…Grundproblemet är förstås att de två planeterna befinner sig bara 20 grader från solen, så att himmelsbakgrunden är extremt ljus, samtidigt som solen stör observationerna. Jag började med att filma Venus, med Megrez-telsekopet och den gamla välfungerande kameran. Det verkade gå helt enligt plan, men sen blev det ändå konstigheter i reduktionerna. Åtminstone en bild blev bra iaf, och vi ser hur fasen nu bara är ca 5% när Venus kommer allt närmare på väg mot solen innanför jordbanan.

Sen försökte jag spana visuellt med låg förstoring (24x), men lyckades inte hitta Merkurius trots att Venusskäran förstås var intressant stor och tydlig.

Ännu värre blev det med den vanliga EOS-kameran. Jag kunde inte se Merkurius i sökaren, och kunde alltså varken peka eller fokusera. Gången blev i stället att först fokusera på ett ungfär mot den fläcklösa solen, sedan peka mot Venus i stället (via telsekopets skalor), byta till visuellt okular (med annat fokus) och kolla att Venus låg rätt, sen byta till kameran och fokusera ungefär på en millimeterskala. Jag märkte också snabbt att alla exponeringstider över 1/4000 sekund bara visade en överexponerad himmel. Mellan experimentserierna gick jag in till datorn med minneskortet och kollade, och så ut igen och göra om.. Kort sagt, med alla missar och stickspår tog det 87 exponeringar för att få en handfull med en anad Merkurius…

Solen var ju som sagt bara ett mellansteg, och som (sedan månader) fläcklös svår att fokusera

Först använde jag min vanliga coma-korrektor som minskar brännvidden till futtiga f=360 mm. Utom de vanliga dammfläckarna visar den också en extrem vinjettering mot ena kanten som jag inte varit medveten om. En av de bästa bilderna är direkt från kameran fortfarande överexponerad (trots 1/4000 s), men man ser i alla fall tydligt Venus lilla skära

Genom att luskolla och justera ljus och kontrast kan man sen faktiskt just på denna bild hitta också Merkurius, men den gör inte mycket väsen av sig. Diametern (6″) är bara en tiondel av Venus, så den ska i denna skala bara vara en prick

Sen övergick jag till bilder utan coma-korrektorn, men fortfarande bara kort brännvidd (f=430mm). Man ser samma skräpfläckar, och troligen en solreflex till vänster i fältet. Merkurius finns där i alla fall, i rätt läge i förhållande till Venus.

Merkurius finns med på ytterligare några bilder, men jag har sällan fått jobba så mycket för ett så oansenligt resultat.  Det är i alla fall roligt att beväret lönade sig, Merkurius fanns där den skulle!

Naturligtvis hade det varit smartare att ta en bild efter solnedgången, men min nordvästhorisont är ovanligt dålig för ändamålet, dvs där syns bara en massa träd…

18 maj 2020

Venus igen

Jag har haft otur med moln som stört annars klara dagar, och nu var det likadant igen, soligt men moln som snabbt drog upp. Jag tog chansen i alla fall, och trots att Venus nu är bara 23 grader från solen var det inte svårt att hitta den visuellt i teleskopet (Megrez). För att inte tappa bort den igen började jag filma utan Barlow, och planeten är nu så pass mycket närmare jorden att man får en hygglig bild av den smala skäran med bara 430mm brännvidd.

Seeingen var som vanligt usel, men det kändes ändå lönt att försöka med Barlowlins, som ökar brännvidden till ca 1000 mm. Bilderna blev bara marginellt bättre, med dålig skärpa på ’hornen’

men de visar den snabba utvecklingen sedan 6/5. När jag fortsatte att filma genom tunna moln blev resultatet sedan intressant oanvändbart, med en märkligt deformerad Venus…

 

6 maj 2020

Venus smalnar

När den nya kameran inte vill fungera så får man fortsätta med den gamla…Trots en del irriterande moln kunde jag göra en ny serie Megrez-filmer av Venus, som visar hur fasen smalnat av märkbart sen förra filmningen 21/4.

Tre olika bildserier med lite olika bildbehandling ger lite olika resultat (fastän motivet är identiskt!), och kanske den första (bredaste) skäran är den mest realistiska.

26 april 2020

Venus och månen

En fin nymåne stod denna kväll nära Venus på himlen. Tyvärr försvann den från min kikarplats långt innan sin nedgång, och bara för att ha testat försökte jag filma den (Megrez+Skyris) på en alldeles för ljus himmel. Venus har ju en extrem ytljusstyrka som gör att man utan vidare kan filma den på daghimlen, men en nymåne är mycket svagare, och kommer knappt fram ur himmelbakgrunden. Det var därför nätt och jämnt att jag såg månskäran på datorskärmen, och känsligt att välja exponering. Jag fick underexponera gravt för att inte allt skulle bli vitt, himmel som måne. (Här hade en färgkamera definitivt varit bättre!) Med Registax var det sen helt omöjligt att göra några reduktioner alls, men Autostakkert lyckades faktiskt få fram några detaljer.

Först här då hela skäran utan Barlow, där man urskiljer de stora formationerna ur bruset

Med Barlow blev det i förstone inte bättre

och när jag med extrem kontrastförstårkning fått fram lite mer detaljer, framträdde också en extrem mängd damm på detektorn (de runda fläckarna)

Efter manuell retuschering av de värsta fläckarna kan man med autostitch få en hel skära, men mer som kuriosum än som intressant observation. Jag anade att det inte var lönt att observera på så ljus himmel, och fick det bekräftat. Men en viktig prioritet år nu också att försöka få bort lite damm…(Som jag vet av tidigare erfarenheter kommer dammpartiklarnas mörka skuggor bara fram vid små bländartal. Utan Barlow jobbar man vid f/6, med Barlow vid f/15, därför blev det så mycket värre).

Kvällens behållning var sen månen och Venus tillsammans på en mörkare himmel.

Tyvärr rör sig Venus just nu långt ovanför ekliptikan och månen klart under, vilket gör att avståndet mellan dem är ganska stort även denna optimala kväll. Oxens hornspetsar beta och zeta brukar ibland kallas för ”ekliptikans port”, och vi ser här månen på väg mot det undre hornet och Venus mot det övre (fast den inte når det denna gång).

21 april 2020 (natt)

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ’suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ’bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…