18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

18 mars 2018

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ‘gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt ”bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den ”spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i ”direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan

 

 

 

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen

5 oktober 2016

Fullmånehimmel

Mot bättre vetande försökte jag ta några bilder under en strålande fullmåne. Vid 20-tiden var det fortfarande tydliga moln i sydväst, men bara för saken skull tog jag en telebild (f=140 mm) med Saturnus ytterligare ett stycke längre åt vänster från xi Oph.

Det var klarast just vid horisonten, och lite till vänster om Saturnus hamnade jag precis på Tekannans lock (lam Sgr), med den stora klothopen M22 mycket lik en bit moln, och den lilla grannen M28 nästan osynlig. I månljuset är redan 15 sekunder för lång exponeringstid…

Medan jag väntade på att molnen eventuellt skulle försvinna från sydväst gjorde jag en avstickare upp till Norra Kronan. Variabeln R CrB har nu länge hållit sig ljusare än närbelägna HIP77373 med V-magnitud ca 7,4, och är nu nära sin maximala ljusstyrka kring 6,4. Den kan fortsätta så, men kan också med kort varsel svepas in i stoft och försvagas drastiskt.

Molnen i sydväst lättade inte, men jag siktade ungefär där Nova Scuti kunde ha synts, nära ovanför till vänster om gamma Sct.

Senare på kvällen hade molnen försvunnit, men himlen var ändå alldeles för upplyst för att man skulle kunna se en svag komet. Jag ville i alla fall ha försökt, och på den beräknade platsen för komet C/2017 O1 syntes i förstone ingenting

Jag tog tre bilder, och på en förstoring från DSS-summan (totalt 54 sekunders exponering) kan man kanske ändå ana något. Stjärnorna i paret P1 är av 10:e magnituden, i paret P2 av 12:e, och på en stjärnkarta finns inget så ljusstarkt på kometens beräknade plats. Jag tolkar det som att kometens stjärnlika innersta är synligt kring magnitud 11-12, men att resten försvunnit i månljuset.

Kvällens lärdom är alltså att man inte ska låta månen avskräcka. Stjärnor syns ändå, om än inte kometer.

 

 

18 mars 2017

Venus, Jupiter och några stjärnhopar

Molnen glesnade precis lagom så att jag kunde hitta och filma Venus bara 13 grader från solen (nytt rekord?) . Seeingen var usel, men det blev ändå fina bilder av den tunna skäran

 

Kvällen var sedan jättefin, och jag borde ha ägnat den åt foton genom teleobjektiv och/eller lilla Megrez-teleskopet, t.ex. av komet 41P som jag bara halvhjärtat sökte efter i fältkikare (och inte såg). Men eftersom jag hade SW200-teleskopet igång efter Venus och i väntan på Jupiter tog jag bara lite måfåbilder av vad jag lätt kunde hitta. För att fokusera valde jag den välkända multipelstjärnan Castor, och en 5-sekunders kortexponering (beskuren) visar lätt den tredje visuella komponenten YY Gem. Denna kortperiodiska förmörkelsevariabel är en fysisk följeslagare till det tätare paret AB, som här flutit ihop till en överexponerad blaffa. Castor A och Castor B är vardera täta spektroskopiska dubbelstjärnor, dvs hela systemet innehåller minst sex stjärnor.

Även det obeskurna synfältet är litet, och de båda identifierade stjärnorna är ungefär fyra gånger (1,5 magnituder)  svagare än vad man kan se med blotta ögat.

Tre lättfunna motiv var sedan de öppna Messier-hoparna i Kusken. Här ser vi först en 45s-exponering av M37, med många svaga stjärnor. Hipparcosstjärnan i nederkanten av bilden kan under ideala omständigheter synas med blotta ögat.

Även vid M38 finns en ljus stjärna i kanten, men hopen är lite glesare

Den tredje stjärnhopen M36 är kanske den vackraste genom att den också innehåller en del ljusare stjärnor. Det finns däremot ingen Hipparcosstjärna i fältet.

En fjärde öppen stjärnhop som jag lätt kunde hitta är M67 i Kräftan. Denna hop utmärker sig (förutom att den är trevlig att se på) genom att den ligger långt från vintergatans plan och är ovanligt gammal, bortåt 5 miljarder år. Få öppna hopar blir ens 1 miljard år, utan de upplöses och deras stjärnor skingras ut i fältet.

 

Till sist kom Jupiter fram bakom träden.  För att säkert få den i synfältet brukar jag börja utan Barlow (brännviddsförlängning). Denna gång var månarna så utspridda att ändå bara tre av dem kom med på filmen. Redan på denna överexponerade bild ser man också att Röda Fläcken syns vid högra randen, på väg att rotera bort.

Med Barlow (som ger brännvidd 2500 mm) kan man studera detaljerna på skivan, även om den dåliga seeingen var en besvikelse. Först en bild med Io inkluderad, där RödaFläcken är omisskänlig nere till höger.

Så ett par bilder med trängre synfält, där den sista är tagen 13 minuter efter bilden med Io ovan. Det är tydligt att Röda Fläcken är på väg not randen och strax försvinner

 

Tillägg 20/3: Med programmet DeepSkyStacker kan man addera exponeringar, så mina stjärnhopsbilder blir nu som följer

Först den unga (25 miljoner år) hopen M36 som liknats vid Plejaderna, bara 10 gånger längre bort

Sedan den medelålders (220 miljoner år) hopen M38

och den något äldre (300-500 miljoner år) och ovanligt stjärnrika M37

De tre hoparna ovan ligger alla omkring 4000 ljusår bort , i vintergatsbandet i stjärnbilden Kusken.

Så har vi till sist den avsevärt äldre M67, i Kräftans stjärnbild långt från vintergatan. Eftersom hopen är nästan lika gammal som solen och innehåller många sollika stjärnor har den observerats flitigt. Avståndet dit är omkring 2800 ljusår.

 

11 mars 2017

Mera film

I stället för att vänta till kvällen letade jag upp Venus redan vid 15-tiden. Seeingen var sällsynt dålig, kanske för att teleskopet värmts upp av solen, men det blev vettiga bilder ändå, av en nu rejält smal skära

 

Sedan blev det månen igen, med en mycket smal terminatorzon en dag före fullmåne. Det är som vanligt en oväntat stor skillnad från gårdagens bilder, även här i randområdet. Så från norr igen:

Sedan i går har den stora Pythagoras blivit synlig bortom Babbage

Ovanför Aristarchus är nu berget Rümker i stort sett osynligt, och vi ser de stora randbergen Russell och Eddington, uppkallade efter två av det tidiga 1900-talets stora astrofysiker

På nästa bild ser vi bland matematiker och astronomer lite oväntat ett stort (som Hevelius) randberg uppkallat efter Sven Hedin

Väster om Mare Humorum ser man hur den lilla kratern (A) på randen av Byrgius är centrum för ett ljus strålsystem

Vi ser nu bättre hur Wargentins lavafyllda inre faktiskt ligger högre än terrängen utanför

Månen är nu så full att man knappast längre urskiljer Clavius, medan Tycho syns extra tydligt omgiven av en mörk ring

När skuggor saknas är det mycket svårt att urskilja de större kratrarna, medan många små framträder som ljusa ringar

Framåt midnatt stod Jupiter i en lagom trädlucka så att jag kunde ta några korta filmer. Först utan Barlow, för månarna,

sedan med Barlow och begränsat synfält (för att få fler enskilda filmbilder att jobba med). Seeingen var inget vidare, färgerna är på måfå, men Jupiter är ändå som alltid ett spännande mål. Nu har säsongen börjat på riktigt.