8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

31 december 2019

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

2 januari 2019 (morgon)

Venus, Jupiter och månen

Det var nästan helt klart, så jag tog kameran med teleobjektiv och letade efter fri sikt mot sydost. För månen och Venus var det inget problem att få dem över träden, men bilderna stördes lite av svaga molnstråk. Bilderna här är med 1/3 s och 1,6 s exponering, och den lustiga ”knorren” vid Venus är en reflex av månskäran i ett ovanligt reflexkänsligt objektiv…

Den maximala brännvidden (200 mm) var precis lagom för paret Venus/månen, men jag visste att även Jupiter skulle vara synlig lågt över horisonten. Där fick jag anstränga mig mer för att få fri sikt, och sedan var det spännande att se om jag kunde få in alla tre i bild med objektivets minimimumbrännvidd (70 mm). Det gick precis, och vi ser att Jupiter fortfarande finns i trakten av Skorpionens huvud. (Antares går dock inte upp förrän det är för ljust att se den).

18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

18 mars 2018

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ‘gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt ”bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den ”spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i ”direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan

 

 

 

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen