24-25 maj 2023

Sommartider

Det är samma (för sena) insikt varje vår, inte ens vid midnatt är det mörkt…Det blir nu ett par månaders uppehåll med asteroidjakt och annat som kräver mörk himmel, men fortsatt koll på det ljusa som syns. Nu t.ex.  Mars och Venus vid Tvillingarna, vilket krävde promenad till “andra sidan Hångervägen” med min vanliga utrustning (kamera med 85mm objektiv och iOptronstativet). Klockan 23.54 syntes  Castor och Pollux tydligt på den ljusa himlen, medan däremot Venus rätt snart försvann när de små molnstråken i väster drog upp lite till.

Till vänster om Pollux syntes Mars rakt under månskäran, som redan med 4 sekunders exponering är helt överexponerad.

Med minskande exponering blir månen tydligare, men Mars också osynligare. Kompromissbilderna här är med 1/2 resp 1/4 s exponering och visar det tydliga jordskenet

För att se detaljer på själva månskäran får man gå ner till 1/500 sekund, och då är förstås Mars helt osynlig

Jag kollade så chi Cygni, som nu definitivt har börjat avta i ljusstyrka

och R CrB som var ljus som vanligt. Trots bara 10 sekunders exponering kan man urskilja T CrB, så där händer inte heller något.

Med promenad 20 minuter i halvnatten, klart värt besväret trots att även myggen har kommit.

8-9 maj 2023

Nattmörkret är nu på uppehällningen, men om man väntar till midnatt (sommartid) går det ännu att se stjärnor. Jag använde standardutrustningen med kamera+85mm objektiv på iOptronstativet, och fick för att se Venus göra en extra promenad ner till ängen jag använt tidigare. Venus har nu kommit in i Tvillingarna och fanns denna kväll i horisontdiset nära den nästan osynliga stjärnhopen M35.

Mars lyser tydligt röd jämfört med en blå Castor och gulare Pollux

Omkring 23.53 passerade en okänd satellit och gav till ett solblänk

När jag sen tog en bild mot Svanen just för att kolla chi Cygni pekar spåret från en annan okänd satellit nästan rakt på den(!)

Ljusstyrkan har ökat mycket sedan 27/4

I Norra Kronan händer däremot som vanligt ingenting, R stark och T svag…

Sen gick jag tillbaka till min vanligare väg för att få fri sikt mot Vågen, där jag hade spanat in några asteroider. Jag tog flera 20s-exponeringar för att säkert få runda stjärnor, och DSS fick sen till en hygglig mosaik, centrerad på Zubenelgenubi(alf Lib) och Zubeneschamali(bet Lib). Den förstnämnda är en gles  men fysisk dubelstjärna där de två komponenterna kan urskiljas (4 bågminuter från varandra) redan med så här kort bränvidd. Var och en är sedan i sin tur en mer korperiodisk dubbel.

Här syns de gamla kända asteroidena nummer 16 Psyche och 32 Pomona, men också den (för mig) nya 67 Asia. En motsvarande mosaik längre åt höger visar också nr 7 Iris

Jag nöjde mig med detta, och får sen försöka upprepa någon ny klar natt.

 

 

 

27april 2023

Från detaljer till vidvinkel

Kvällen var klar och kall, och en halvmåne lyste upp himlen mer än jag förväntat mig. Första prio var att få andrabilder av de två asteroiderna nr 73 Klytia och nr 190 Ismene som jag observerade redan den 19/4, så jag fick sätta igång Megrez-teleskopet. De låg båda i samma fält som beta Virginis, så det enda jag behävde göra var att sikta lite ovanför och lite nedanför beta. Jag missade ju beta vid förra försöket den 21/4, så nu var jag noga med att hitta rätt trots månskenet. Båda asteroiderna är ljussvaga, men syntes på 2-minuters summabilder. Eftersom Ismene bara var en bonus den 19/4 så hade jag inte med hela det fält som hade behövts, så jämförelsebilden är egentligen inte helt godkänd. Man ser att Ismene försvunnit från platsen 19/4, men kan inte se att den nya platsen var tom förut… Jag väljer att godkänna i alla fall så länge. Rörelsen är ännu retrograd efter opposition den 22/3.

För nr 73 Klytia var det inga problem, utom att den nya bilden inte går lika djupt som den tidigare. Även här är rörelsen retrograd, opposition den 24/3

När teleskopet var  igång tog jag förstås månbilder med olika exponering, men brännvidden är för kort för att det ska vara riktigt  intressant. Med överexponering är jordskenet fortfarande synligt, men här ungefär, vid halv fas går gränsen.

En lustig slump som ibland brukar uppmärksammas är det s.k. “Lunar X” som syns förstorat här nere till vänster. Till höger syns samma effekt på en bild genom 20cm-teleskopet från den 6 december 2016

Med 1 sekunds exponering kan man urskilja två stjärnor med V-magnitud ca 7,0, men måne plus stjärnor är ingen bra kombination

Mars rör sig nästan i ett vintergatsfält i Tvilingarna, så där syns många stjärnor redan på en kort 15-exponering.

Men sen ville jag ha översiktsbilder också, och gärna Venus, så jag tog kamera med zoomobjektiv och gick iväg till en plats med bättre utsikt. Det hade hunnit bli sent (23.50) så det var i sista minuten för Venus

Mars bildade en snygg rätvinklig triangel med Castor och Pollux, men med månen störande nära

Med mera vidvinkel ser man Capella ovanför Venus

och mot öster en absurd “vinterbild”. Med dekorationsbelysning av träden blir det ett starkt  intryck av snö på grenarna medan sommartriangeln stiger (Altair dock fortfarande skymd)

Om man tittar noga kan man se att variabeln chi Cygni är tydligt synlig. En förstorad och vriden bild visar chi i det vanliga läget under eta Cygni

Jämfört med bilden från  6 januari har chi blivit betydligt ljusstarkare, men har inte riktigt nått maximum?

 

 

 

23 april 2023

Måne+Venus

Efter regn var luften helt mättad av fuktigt dis, så det var ingen tanke på andra astroobservationer. Månen och Venus lyste dock fint över skogskanten, så jag tog några snabba bilder med 200 mm teleobjektiv.  Jag tog inga riktigt korta exponeringar (som skulle ha visat detaljer på månskäran men gett en för svag Venus). Denna, 1/20 s, är fortfarande för kort, eftersom man missar jordskenet

Med 1/4 s exponering blir det fint, men långt ifrån den verkliga upplevelsen (där skymningshimlen fortfarande var blå)

Gränsen uppåt innan månskäran blir för överexponerad  är ungefär 1 sekund. Kameran ger snygga strålar på Venus!

För att få snyggare bilder har jag lutat kameran ner åt höger, i verkligheten var månen mer båtlik ovanför Venus.

 

17 april 2023

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

6 april 2023

Merkurius

Det var flera år sen jag ansträngde mig att se Merkurius, eftersom träden täcker varenda horisont i trakten. Nu hade jag ju kollat att det fanns en chans, och passade på när kvällen blev klar. En så gott som full måne steg upp i öster över villaområdet. Trots dis som gjorde den vackert gul var den förstås alldeles för ljusstark jämfört med miljön intill.

Med 1/1000 s exponering ( i stället för 1/6 s ovan) syns detaljer på skivan. Trots att brännvidden bara är 85mm kan man ana att överkanten är lite mindre belyst och månen alltså på väg mot nedan.

Klockan 21.00 syntes Merkurius svagt på en ljus himmel

Med minskat synfält och kortare exponering är planeten mycket tydligare

och man kan följa nedgången en stund

Klockan 21.08 gav jag upp, men det finns ett djupare hack till höger där man hade kunnat se den en stund till.

Lite senare gick jag ut och tog bilder av Venus under Plejaderna

och Mars på väg mot Mebsuta

Fullmånehimlen gör det svårt att exponera mer än 4 resp 6 sekunder, så bilderna ser klart fattiga ut. Jag brassade på i 10 sekunder mot Norra Kronan, och bara med lite förstoring och bildbehandling kan jag urskilja T CrB.  Det som när som helst kan hända är att den (liksom åren 1866 och 1946) ska flamma upp till alfas ljusstyrka, vilket förstås lär märkas. Den närbelägna R CrB kan i stället plötsligt minska i ljusstyrka och bli svagare än T, så det är ett intressant fält att hålla koll på.

3 april 2023

Testbilder

Med månsken och dis i luften var det lönlöst att försöka hitta svaga asteroider, så sådana observationer får vänta. I stället gick jag med kameran (85mm objektiv) och iOptronstativet åt motsatt håll mot vad jag brukar. Från ett fält på andra sidan vägen fick jag som jag trodde fri sikt mot Venus. Om en vecka borde Merkurius gå bra att se nedanför Venus, och det kändes bra att ha en planerad observationsplats. Venus lyser upp diset så att den ser ut som en stor skiva, medan man ser de svagare stjärnorna i Väduren väl fokuserade. Planeten Uranus kan också nätt och jämnt anas, tiotusen gånger svagare än Venus.

Mars står i ett trevligt läge ovanför paret my och eta i Tvillingarna. Den rör sig fram mot Mebsuta (eps Gem) och passerar bara en halv måndiameter under den 14/4.  Vi ser också den stora stjärnhopen M35.

För saken skull blev det en bild av Norra Kronan också, men den stod ännu lågt, och det krävdes kraftig bildbehandling för att få fram stjärnor ur den månljusa bakgrunden. Som vanligt inget nytt, R ljus och T svag.

 

 

 

5 mars 2023

Venus och Jupiter var fortfarande ett vackert par i väster

och himlen till synes helklar.

En timme senare tänkte jag (för första gången sen i oktober) försöka filma månen, men då var himlen plötsligt full av moln. De var dock av den flyktiga och tunna sort som snabbt ändrar sig, så jag började sätta upp teleskopet. Bara att hitta kameror, Barlowlins och rätt okularhållare tog en stund, liksom att förstå Firecaptures gränssnitt (som inte var det rätta för månobservationer). I alla fall tog det så lång tid att börja filma att jag bara hann med fyra filmer innan datorns batteri gav upp. (Det var minusgrader, och jag borde ha kopplat in den till det större Bresser-batteriet som jag har för att driva teleskopet).

I alla fall, observationerna var med den nya färgkameran, som med 3840×2160 pixlar ger en förvånande  stor del av månen även med Barlowlins.  Nackdelen visade sig sen vid reduktionerna, som med Autostakkert tar typ 20-30 minuter per film vilket jag inte varit med om förut. Jag väntade mig inga superresultat, men med Registax wavelets (med parametrar jag tidigare använt på månen) blev det trevligt bra för att vara såpass oplanerat och experimentellt. Här ser vi terminatorområdet nere i sydväst på två separata bilder

som med Autostitch kan kombineras till

Tyvärr blev det sen bara två nästan identiska bilder i norr, utan förbindelse söderut

Vid närmare påseende är det det mest det stora synfältet som imponerar, men detaljutsnitt är ändå intressanta. Här t.ex. de stora ringbergen Schickard och Bailly, den smala Schiller och den lustiga högplatån döpt efter svensken Wargentin.

Och här Aristarchus med den vindlande Schröters dal och det ovanliga bergmassivet Rümker

Jag har ju filmat månen så mycket att det mesta av ytan känns bekant, men ett undantag är de randområden som kräver stor sydlig libration. Denna kväll var librationen i latitud -6 grader, och man kan i alla fall ana kratrarna Scott och Amundsen nära månens södra pol. Terrängen är så full av kratrar att det är svårt att få någon överblick. Nära sydpolen finns också kratrar där botten ligger i ständig skugga, och där det kan finnas reserver av is som skulle kunna utnyttjas av kommande mänskliga bosättningar på månen.

Med tanke på förhållandena blev det ett nyttigt försök att ta upp filmningen igen, även om jag missade min ambition att jämföra denna färgkamera med den svartvita Skyris-kameran just för färgfattiga månbilder.

1+2 mars 2023

Venus+Jupiter!

De två ljusaste planeterna skulle ju vara närmast varandra den 1 och 2 mars, och den första var det klart och fint. Planeterna kom så nära varandra att de fick plats i samma synfält i mitt “stora” SW200-teleskop, brännvidd 1000 mm. Redan innan det var mörkt kunde jag börja ta bilder, och i teleskopet avslöjas Jupiter direkt genom sina månar. De ganska osymmetriska strålmönstren kring Venus  orsakas av en massa björksly i strålgången.

Senare var det en stund med fri sikt, och då dominerar den korsformiga diffraktionen på grund av sekundärspegelhållaren. Exponeringstiden är här 1,5 sekunder, jämfört med bara 1/6 sekund för förra bilden

Med 1000 mm brännvidd verkar ju planeterna inte alls nära varandra, men med vidvinkelobjektiv på kameran får man klart för sig vilken ovanlig kvällssyn detta var.

Mot söder dränkte månen vinterhimlens stjärnor, där till och med Sirius ser ganska beskedlig ut.

I teleskopet var månen ändå inte fullare än så här

Med 10 sekunder exponering och mörk himmel är Venus+Jupiter även i teleskopet en slående syn. (“Suddfläcken” bredvid Jupiter är en reflex av Venus i optiken och vice versa.)

Med kamera och “normalbrännvidd” (40 mm) blir intrycket mest så som man upplever det med ögat

Först när jag skulle gå in insåg jag att den bästa utsikten var från trädgården, test i morgon om vädret står sig…

Och det gjorde det åtminstone tillräckligt länge för att paret skulle synas igen, fast nu 2/3 på andra ledden. (Venus har rört sig uppåt åt vänster och syns alltså nu ovanför Jupiter).

Med 85 mm brännvidd anar man Jupiters månar

På ett utsnitt ser vi att Ganymedes(J3, omloppstid 7,15d ) och Callisto(J4, omloppstid16,69d) ligger kvar i liknande lägen som den 1/3 medan Io(J1, omloppstid 1,78 d)) och Europa(J2, omloppstid 3,55 d) har rört sig så att de tycks ha bytt plats

Men som sagt, bästa utsikten var från trädgården

där de långsamt sjönk mot horisonten (men där molnstråk också kommer in ovanför till höger).

Som helhet alltså en fantastisk tur med klart väder båda dagarna, ibland vill det sig!

28 februari 2023

Venus+Jupiter

Utsikterna är lovande även för det tätaste mötet i morgon och på torsdag, men jag måste förstås passa på att ta bilder varje klar kväll. Standardbilden med 85mm-objektivet från altanen visar ett stadigt krympande avstånd, men sen ville jag dels testa med en kortare brännvidd, dels eventuellt hitta en ännu bättre observationsplats.

En brännvidd kring 50mm är egentigen bättre, men från trädgården är de många småbjörkarna på kalhygget i väster en för trist bakgrund.

Så småningom hittade jag den bästa platsen ett stycke bort. Med 40mm brännvidd blir det en fin översiktsbild

men om man vill se (de svaga) stjärnorna i närheten är 85mm bättre