9/10 juni 2026

Venus utan Jupiter

Dels hade jag missat hur Jupiter sjunkit bara på de tre dagarna sen sist, och dels låg en envis svart molnkant längs horisonten i väster, så jag var helt enkelt lite för sent ute för att se de båda planeterna i det närmaste läget. Jag var på samma ställe som sist, och klockan 23.41 skulle de djupaste trädluckorna behövts för att se Jupiter, men där under Venus låg nu molnkanten.

Jag gick längs vägen och kunde någon gång ur ögonhöjd ana Jupiter, men stativet är en halvmeter lägre och jag kunde inte ta någon bild. Molnkanten steg sakta, och redan 23.45 är även Venus på väg att försvinna

För svensk horisont var det en dålig Venus/Jupiter-konjunktion, som jag alltså till sist missade.

 

 

6/7 juni 2026

Venus+Jupiter+horisontproblem

När jag nu hade lärt mig fokusera ordentligt och vädret var fint återstod det knepigaste problemet, att hitta lagoma trädluckor. På gårdagens bilder råkade planeterna vara lagom långt från varandra så att de passade i några luckor, men idag med lite mindre avstånd var det mycket svårare. Här syns de båda klockan 23.40

men jag sumpar chansen till en ännu bättre bild 2 minuter senare genom att tydligen ’för säkerhets skull’ fokusera om på fel sätt!

Kvällens bästa bild blev denna från 23.45

Sen är Jupiter hopplöst borta, här sista bilden från 23.50

Alla bilder tog jag med samma 70mm brännvidd, och himlen är så ljus att exponeringstid kring 1/10 sekund räcker. Från svensk horisont är detta möte mellan Venus och Jupiter svårobserverat, men jag tycker det är roligt att försöka. Minsta avståndet mellan dem kommer 9-10/6.

 

 

 

5/6 juni 2026

Venus+Jupiter+handhavandefel

Efter att ha blivit lurad härom kvällen när det såg klart ut uppåt men ändå molnigt vid horisonten var jag inte heller denna kväll säker på att få se något, men körde i alla fall en kort tur med nya elbilen till platsen jag använde den 19 februari. Det lurade även nu en del moln, men båda planeterna tittade fram, så det var bara att få dem fria samtidigt både från träd och moln.

Jag trodde alltså att jag gjort allt rätt, fokuserat ordentligt flera gånger, men nu ser jag ju att bilderna är fult ofokuserade igen! Förra gången skyllde jag på ett tomt kamerabatteri, men inser ju nu att det är jag som hunnit glömma att sista steget i fokuseringen är att trycka på set-knappen, vilket jag alltså systematiskt INTE gjort. Även med kasst fokus syns förstås planeterna tydligt, liksom (betydligt svagare) stjärnorna Castor och Pollux. Här först en bild från 23.35, 1/4 s exponering

Sen har jag flyttat mig fram och tillbaka längs vägen för att få Venus och Jupiter i lagoma trädluckor, så det är ingen jämn nedgång mot horisonten. Jag missade ofta Castor (som jag inte visste syntes så bra), som här 23.41

resp 23.42

Sen siktade jag bättre igen, så på de sista bilderna från 21.45 syns Castor och Pollux tydligt igen. Med så här dåligt fokus ser man färger mycket tydligare, och Pollux är alltså en mycket kallare och rödare stjärna än den blå Castor

 

 

27 maj 2026

Trippelfel

Lite naivt tänkte jag bara gå över vägen igen och ta bilder av Jupiter och Venus som nu går in på samma 70mm-bild. Men dels visade det sig att kamerabatteriet var nästan tomt, dels gick det inte alls bra att hitta trädluckor, och dels krånglade fokuseringen…

På vägen ner fick jag i alla fall vid vägen fri sikt mot en ganska full måne i närheten av Spica. Ett utsnitt från en 200 mm-bild med 1/2500 s exponeringstid visar lite detaljer (och visar sig alltså i efterskott vara den enda bilden med vettigt fokus…) Spica hamnade med 200 mm utanför fältet.

Sen kom jag ner till min vanliga äng och insåg att det var i sista minuten jag ens kunde få med båda planeterna i var sin trädlucka. Utan att märka att jag hade tappat fokuseringen fick jag bara tre bilder, här en överexponerad ( 1 s exponering)  som svagt visar också stjärnan kappa Geminorum ovanför Jupiter

och här en lite snyggare (1/4 s exponering)

De visar i alla fall utgångsläget när jag nu framåt hoppas kunna följa hur de närmar sig varandra inför mötet den 9 juni.

Med samma 70mm brännvidd, samma 1/4 s exponeringstid och samma dåliga fokus ser vi här Spica vid den totalt överexponerade månen

Hemma över garagetaket kändes det mer lagom med 100 mm brännvidd, och med 1/8 s exponering syns i alla fall Spica

På 1 sekund kommer huset och Spica fram bättre, medan månen ger ännu värre reflexer i objektivet

Jag är rätt säker på att jag flera gånger försökte fokusera, så antagligen var det det dåliga batteriet som spökade här också. Kvällen lärde mig i alla att jag måste längre bort för nästa Jupiter/Venus-observation samt att jag måste hålla batteriet laddat.

19 maj 2026

Vacker kvällssyn

Det var mulet den 18/5 när månskäran var smal och närmare Venus, men denna kväll var det också sevärt med månen mitt emellan Venus och Jupiter. Jag hade gått iväg ett stycke för att få fri sikt, med kameran plus 70-200 mm teleobjektiv på ett fast stativ. Den kortaste brännvidden räckte bara för antingen månen plus Venus

eller månen plus Jupiter

På den ljusa himlen räcker en exponeringstid på 1/15 sekund, och medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag bilder av månen med den längre brännvidden (200 mm). Som vanligt har man att välja på en kort tid (1/800 s) för att se detaljerna på skäran

eller en lång tid (0,1 s) för att se det vackra jordskenet men få skäran helt överexponerad

På så här ljus himmel syntes inte många stjärnor, men jag provade för skoj skull att exponera 1 sekund mot Arkturus med 200 mm brännvidd. De svaga stjärnorna kring 22 Boo är av magnitud 8-9.

Med 70 mm brännvidd tog jag pss (1 s exp) en helbild av Norra Kronan, där jag med blotta ögat inte ens urskiljde alfa. Vi ser att R CrB fortsätter att lysa oförändrat, och att T CrB ännu inte har sitt utbrott.

Det blev sakta mörkare, och en 0,2 s exponering mot månen visar nu också tydligt stjärnan Mebsuta (epsilon Geminorum).

Två nya 70mm-bilder (1/4 s exponering) visar några fler stjärnor i Tvillingarna mellan Venus och Jupiter

Jag insåg att jag varit lite för tidigt ute, men orkade inte vänta på mer mörker. Likaså ångrade jag  att jag inte tagit med mig ett vidvinkligare objektiv för helheten Venus-Jupiter-månen eftersom jag var för lat för att gå tillbaka för att hämta något. Men när jag skulle gå hem insåg jag pötsligt att jag ju hade min mobil i fickan. Frihandsbilder av natthimlen är förstås lite knepigt, och kamerans exponeringstidsval (0,3 s) gav rejäl skakoskärpa.

Sen hittade jag en möjlighet att korta exponeringen till 1/6 s som gjorde det lite bättre

Nedkortat till 1/20s blev bilden mycket mörk, men utsnittet av själva huvudmotivet fungerar

Här har vi nu Venus som under tre veckor rör sig fram mot Jupiter och deras möte den 8-9 juni.

 

20 mars 2026

Månen och Venus

Jag visste att nymånen och Venus skulle bilda ett fint par på vårdagjämningens kväll, och turligt nog samarbetade vädret. Jag cyklade till samma plats där jag för en månad sen såg månen tillsammans med Saturnus och Merkurius, och kunde under en halvtimme följa deras nedgång. Jag hade EOS-kameran med zoom-objektiv (70-200mm) på fast stativ, eftersom ingen exponering behövde vara mer än en sekund.

Först var förstås himlen mycket ljus, och 19.05 räckte 1/15 s exponering för att visa den vackra scenen där jordskenet just börjar vara starkare än himmelsbakgrunden

Fyra minuter senare (och med lite längre brännvidd) såg det ut så här

och efter ytteligare 10 minuter (19.19) så här. Exponeringstiden är nu 1/8 s

Klockan 18.27 tog jag den sista bilden med denna brännvidd och orientering, nu med 1/3 s exponering.

Med horisontellt format får man klarare för sig hur det såg ut, och att det gäller att få en siktlinje mot den djupaste skogsluckan

Här klockan 19.34 är Venus precis 3 grader över horisonten, och man inser hur trevliga bilder man kunde fått t.ex. vid en havshorisont. Men efter de småländska omständigheterna är det bra nog, exponering nu 0,7 sekunder.

På slutet tog jag sen några bilder av bara månen, med zoomens maximala 200mm brännvidd

Med 1,4 s exponeringstid syns också några stjärnor, så nära månen som man vid större fas inte har någon chans att observera

22 januari 2026

Sällsynt konjunktion

I protest mot det usla vädret kan jag inte låta bli att poängtera den sällsynta upplinjeringen av de inre planeterna i solsystemet. Som syns på SOHO-bilden har vi Merkurius, Venus, och Mars alla tre nära solen (och nära den karakteristiska optiska dubbelstjärnan alfa i Stenbocken!). Venus och Merkurius är i övre konjunktion, dvs rör sig åt vänster och kommer så småningom fint fram på kvällshimlen, Merkurius i februari och Venus i mars. Även Mars är på andra sidan solen, rör sig åt höger, och kommer därmed fram på morgonhimlen istället. Och med det välkända problemet med morgonplaneter på vårhimlen kommer den att vara osynlig ända till augusti.

Just nu är det alltså bara Jupiter och Saturnus som vi skulle kunna se om molnen behagade lätta (plus Uranus och Neptunus). Jupiter har för övrigt nyss passerat sin opposition, så den ligger definitionsmässigt nära längs samma linje åt andra hållet.

7 mars 2025

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

6 mars 2025

Merkurius

Det var länge sen jag såg Merkurius från min skogiga Smålandshorisont, och jag ville passa på vid årets enda bra kvällssynlighet. Jag hade i förväg sett ut ett ställe där den borde synas, men var lite sent ute och tvekade att gå så långt. Jag tog en genväg, och chansade på att jag kunde hitta en vettig observationsplats nedanför villaområdet lite närmare hemma. Det gick, men marginalerna är små för tid och plats. Jag visste att den skulle synas nästan rakt under Venus, men lite till vänster, och anade den över villatak mellan träd. På bilder med det vanliga 85mm-objektivet syns den i alla fall tydligt, först här 19.10

sedan (med samma 4s-exponering) 19.14

och till sist här 19.15 (något skymd bakom en trädstam), då man också kan se några av stjärnorna (i Fiskarna) kring Venus.

Det var Merkurius som var det viktiga, men jag passade på att ta några bilder av Mars också. Den stod högt på himlen, svår att sikta mot, så jag tog flera 10s-bilder som tillsammans bildade en trevlig mosaik. Diset i luften gör stjärnfärgerna tydligare, en gul Pollux, en blåare Castor, och så den lite rödare Mars.

Med detta tog min energi slut, trots att kvällen var fortsatt klar gjorde jag inga fler försök att observera.

16 februari 2025

Vinterproblem

Klar och kall vinternatt, med ett tunt lager snö, vackert men inte så praktiskt  när man måste stå på knä i den.  Kvällens uppgift var att ta asteroidbilder med mer än den vanliga 85mm-utrustningen. Det blir ofta problem när jag försöker med mitt 200 mm tele på iOptronmonteringen, dels glapp, dels krav på bra polinställning, så jag har inte använt det så mycket som jag borde. Nu satte jag i stället igång ’stora monteringen’, med bara kamera och 200-objektiv. För att sikta har jag en kameramonterad rödpunktssökare, som dock ofta glappar lite hit och dit, och man får kolla på bilderna hur man pekat. Det största problemet var som sagt att det var kallt. Teleskopdrivningen gick att få igång, men den kan tydligen också (som jag för sent insåg) när som helst stoppa. Mina fingrar blev också snabbt så känsellösa att de inte klarade de små knapparna på kamera och pannlampa.

Jupiter stod så högt i söder att jag hade problem redan att få den i synfältet, så jag fokuserade mot Venus som stod mer bekvämt till. Den var skymd av trädgrenar, och det räckte tydligen för att det skulle bli lite fel, som syns här på en 20s Jupiterbild

Ännu värre ser det ut på en förstorad kortexponering. Två sekunders exponering var också för långt för att man ska urskilja Europa och Callisto till vänster om Io. Den 5/2 stod Jupiter mitt emellan HIP 21708 och Hip 21436, så den rör sig nu tydligt åt vänster på himlen.

Mot Mars hade jag tydligen fokuserat om, för där ser det bättre ut. Strecket är antagligen ett satellitspår.

Sen höll jag på en lång stund att försöka leta upp asteroiden nr 887 Alinda nära ett par av stora Björnens fötter, lambda och mu UMa, men blev aldrig säker att jag faktiskt var rätt. Småplaneten nr 127 Johanna fanns nära gamma i Lejonet, och på vägen tog jag en bild av Regulus  på väg upp. Intressant nog är en 200mm-bild precis lagom för att man ska ana något om den fyrdubbla stjärnan. Den ljusa komponenten är spektroskopiskt dubbel,  med 40 dygns period, och den osynliga komponenten kan t.ex. vara en vit dvärg. På bilden här syns tydligt en 8 magnitudens stjärna uppåt åt höger omkring 3 bågminuter från Regulus. Den är enligt egenrörelse och parallax en fysisk följeslagare, om än med mer än 100000 års omloppstid. I större teleskop kan man slutligen se att den också är dubbel, med ca 600 års period.

Sen var det lätt att hitta gamma Leonis, där nr 127 Johanna befann sig nära stjärnan HIP 51187. (Inom parentes är gamma Leonis en vacker visuell dubbelstjärna, med ca 5 bågsekunders separation. Perioden är ännu obestämd, men troligen omkring 500 år).

Nu gick pekningen bättre, och jag hittade rätt också i Stora Björnen. Småplaneten nr 887 Alinda kan ibland komma intressant nära jorden, senast nu i början av januari när minsta avståndet bara var 0,08 astronomiska enheter. Jag kom nu inte till skott förrän det vuxit till 0,23 ae, vilket ju ändå är ovanligt nära. Nära mu UMa syns den lilla suddfläcken NGC3184, som egentligen är en stor spiralgalax.

Sen flyttade jag bara med monteringens skal0r till en plats nära den egentligen intressantaste (lägst nummer) asteroiden nr 70 Panopaea skulle finnas, men tog bara fem bilder utan att titta på resultaten. Nu efteråt ser jag att motordrivningen hade stannat redan på första bilden, men jag märkte inget förrän jag till allra sist pekade på Venus och sen startade om motorn igen. I förhållande till de svaga stjärnorna i Fiskarna är Venus orimligt ljusstark, och dränker allt i sin närhet.

Det verkar kunna bli klart fler kvällar, så jag får försöka igen med Antiope.

Sen visade det sig att jag av slarv aldrig publicerade den här sidan, så den kommer nu fel bland mars-sidorna 🙁