13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

5 oktober 2016

Fullmånehimmel

Mot bättre vetande försökte jag ta några bilder under en strålande fullmåne. Vid 20-tiden var det fortfarande tydliga moln i sydväst, men bara för saken skull tog jag en telebild (f=140 mm) med Saturnus ytterligare ett stycke längre åt vänster från xi Oph.

Det var klarast just vid horisonten, och lite till vänster om Saturnus hamnade jag precis på Tekannans lock (lam Sgr), med den stora klothopen M22 mycket lik en bit moln, och den lilla grannen M28 nästan osynlig. I månljuset är redan 15 sekunder för lång exponeringstid…

Medan jag väntade på att molnen eventuellt skulle försvinna från sydväst gjorde jag en avstickare upp till Norra Kronan. Variabeln R CrB har nu länge hållit sig ljusare än närbelägna HIP77373 med V-magnitud ca 7,4, och är nu nära sin maximala ljusstyrka kring 6,4. Den kan fortsätta så, men kan också med kort varsel svepas in i stoft och försvagas drastiskt.

Molnen i sydväst lättade inte, men jag siktade ungefär där Nova Scuti kunde ha synts, nära ovanför till vänster om gamma Sct.

Senare på kvällen hade molnen försvunnit, men himlen var ändå alldeles för upplyst för att man skulle kunna se en svag komet. Jag ville i alla fall ha försökt, och på den beräknade platsen för komet C/2017 O1 syntes i förstone ingenting

Jag tog tre bilder, och på en förstoring från DSS-summan (totalt 54 sekunders exponering) kan man kanske ändå ana något. Stjärnorna i paret P1 är av 10:e magnituden, i paret P2 av 12:e, och på en stjärnkarta finns inget så ljusstarkt på kometens beräknade plats. Jag tolkar det som att kometens stjärnlika innersta är synligt kring magnitud 11-12, men att resten försvunnit i månljuset.

Kvällens lärdom är alltså att man inte ska låta månen avskräcka. Stjärnor syns ändå, om än inte kometer.

 

 

18 mars 2017

Venus, Jupiter och några stjärnhopar

Molnen glesnade precis lagom så att jag kunde hitta och filma Venus bara 13 grader från solen (nytt rekord?) . Seeingen var usel, men det blev ändå fina bilder av den tunna skäran

 

Kvällen var sedan jättefin, och jag borde ha ägnat den åt foton genom teleobjektiv och/eller lilla Megrez-teleskopet, t.ex. av komet 41P som jag bara halvhjärtat sökte efter i fältkikare (och inte såg). Men eftersom jag hade SW200-teleskopet igång efter Venus och i väntan på Jupiter tog jag bara lite måfåbilder av vad jag lätt kunde hitta. För att fokusera valde jag den välkända multipelstjärnan Castor, och en 5-sekunders kortexponering (beskuren) visar lätt den tredje visuella komponenten YY Gem. Denna kortperiodiska förmörkelsevariabel är en fysisk följeslagare till det tätare paret AB, som här flutit ihop till en överexponerad blaffa. Castor A och Castor B är vardera täta spektroskopiska dubbelstjärnor, dvs hela systemet innehåller minst sex stjärnor.

Även det obeskurna synfältet är litet, och de båda identifierade stjärnorna är ungefär fyra gånger (1,5 magnituder)  svagare än vad man kan se med blotta ögat.

Tre lättfunna motiv var sedan de öppna Messier-hoparna i Kusken. Här ser vi först en 45s-exponering av M37, med många svaga stjärnor. Hipparcosstjärnan i nederkanten av bilden kan under ideala omständigheter synas med blotta ögat.

Även vid M38 finns en ljus stjärna i kanten, men hopen är lite glesare

Den tredje stjärnhopen M36 är kanske den vackraste genom att den också innehåller en del ljusare stjärnor. Det finns däremot ingen Hipparcosstjärna i fältet.

En fjärde öppen stjärnhop som jag lätt kunde hitta är M67 i Kräftan. Denna hop utmärker sig (förutom att den är trevlig att se på) genom att den ligger långt från vintergatans plan och är ovanligt gammal, bortåt 5 miljarder år. Få öppna hopar blir ens 1 miljard år, utan de upplöses och deras stjärnor skingras ut i fältet.

 

Till sist kom Jupiter fram bakom träden.  För att säkert få den i synfältet brukar jag börja utan Barlow (brännviddsförlängning). Denna gång var månarna så utspridda att ändå bara tre av dem kom med på filmen. Redan på denna överexponerade bild ser man också att Röda Fläcken syns vid högra randen, på väg att rotera bort.

Med Barlow (som ger brännvidd 2500 mm) kan man studera detaljerna på skivan, även om den dåliga seeingen var en besvikelse. Först en bild med Io inkluderad, där RödaFläcken är omisskänlig nere till höger.

Så ett par bilder med trängre synfält, där den sista är tagen 13 minuter efter bilden med Io ovan. Det är tydligt att Röda Fläcken är på väg not randen och strax försvinner

 

Tillägg 20/3: Med programmet DeepSkyStacker kan man addera exponeringar, så mina stjärnhopsbilder blir nu som följer

Först den unga (25 miljoner år) hopen M36 som liknats vid Plejaderna, bara 10 gånger längre bort

Sedan den medelålders (220 miljoner år) hopen M38

och den något äldre (300-500 miljoner år) och ovanligt stjärnrika M37

De tre hoparna ovan ligger alla omkring 4000 ljusår bort , i vintergatsbandet i stjärnbilden Kusken.

Så har vi till sist den avsevärt äldre M67, i Kräftans stjärnbild långt från vintergatan. Eftersom hopen är nästan lika gammal som solen och innehåller många sollika stjärnor har den observerats flitigt. Avståndet dit är omkring 2800 ljusår.

 

11 mars 2017

Mera film

I stället för att vänta till kvällen letade jag upp Venus redan vid 15-tiden. Seeingen var sällsynt dålig, kanske för att teleskopet värmts upp av solen, men det blev vettiga bilder ändå, av en nu rejält smal skära

 

Sedan blev det månen igen, med en mycket smal terminatorzon en dag före fullmåne. Det är som vanligt en oväntat stor skillnad från gårdagens bilder, även här i randområdet. Så från norr igen:

Sedan i går har den stora Pythagoras blivit synlig bortom Babbage

Ovanför Aristarchus är nu berget Rümker i stort sett osynligt, och vi ser de stora randbergen Russell och Eddington, uppkallade efter två av det tidiga 1900-talets stora astrofysiker

På nästa bild ser vi bland matematiker och astronomer lite oväntat ett stort (som Hevelius) randberg uppkallat efter Sven Hedin

Väster om Mare Humorum ser man hur den lilla kratern (A) på randen av Byrgius är centrum för ett ljus strålsystem

Vi ser nu bättre hur Wargentins lavafyllda inre faktiskt ligger högre än terrängen utanför

Månen är nu så full att man knappast längre urskiljer Clavius, medan Tycho syns extra tydligt omgiven av en mörk ring

När skuggor saknas är det mycket svårt att urskilja de större kratrarna, medan många små framträder som ljusa ringar

Framåt midnatt stod Jupiter i en lagom trädlucka så att jag kunde ta några korta filmer. Först utan Barlow, för månarna,

sedan med Barlow och begränsat synfält (för att få fler enskilda filmbilder att jobba med). Seeingen var inget vidare, färgerna är på måfå, men Jupiter är ändå som alltid ett spännande mål. Nu har säsongen börjat på riktigt.

 

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403

 

7 februari 2017

Lite himmel mellan molnen

Efter veckor av helgrå himmel blev det små luckor denna eftermiddag, och jag lyckade hitta Venus på ljus himmel med SW200-teleskopet+filmutrustning. Tyvärr täpptes luckorna snarare till, och det blev inte många filmsnuttar… Men Venus är tacksam, och det gick rätt enkelt att få fram bilder som visar en smalare och större skära än sist

n3325 n3326

Sen märkte jag plötsligt efter tio på kvällen hur månen sken från en nästan klar himmel, så jag drog ut grejorna igen för en stunds månfilmning. Klarheten var kortvarig, och det drog snart in nya dismoln, men månen stod högt och klarade sig länge. Jag upplevde seeingen som mycket dålig, men efter Autostakkert/Registax blev det snarare ovanligt bra månbilder!

Librationen gör att man ser ända till nordpolen, i kratern Peary

n3336

Bilden av Plato och Alpdalen blev extra skarp, och man ser tydligt fyra små kratrar på Platos annars släta ‘golv’

n3340

Även Regnbågsviken gör sig bra, och ffg ser jag den lilla kratern på kanten av Helicon

n3334

Aristarchus ligger ännu i skugga, men belysningen ger dramatiska skuggor för den halva kraterbågen Prinz

n3341

Vidare neråt på Stormarnas Ocean kommer vi förbi Kepler

n3342

och ytor tomma på stora kratrar

n3343

innan vi når den stora och komplexa Gassendi i kanten av Mare Humorum

n3344

På helbilden av ”Vätskornas Hav” ser man intressanta sprickdalar också vid Hippalus och Ramsden

n3337

Den karakteristiskt långsmala Schiller visar att vi närmar oss sydranden

n3346

med Clavius och en halv Tycho (i överkanten av bilden)

n3331

Inte heller denna gång blev det mycket filmat vid den ljusa randen, men vi ser här den vanliga nordostvyn mot Humboldthavet

n3339

Bortom Farornas Hav syns både Mare Marginis och Mare Smythii

n3348

n3349

Resultat mycket bättre än förväntat alltså, och en bra tröst när molnen nu tätnat igen