20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

24-25 augusti 2020

Molnigt

Det var en sådan halvdan kväll med mycket moln när man normalt inte observerar, men jag var fortfarande frustrerad över att igen missa M8, så jag ville försöka innan månen kommer och förstör igen. Det låg ett moln just nere i sydväst, så jag började med några bilder av Barnards stjärna där himlen var klarare.

Den kräver egentligen längre brännvidd, men utsnittet från en summabild av tre exponeringar får duga för detta år. Trots stjärnans rekordstora egenrörelse (10″ per år) krävs bilder med många års mellanrum för att den ska bli tydlig, och detta är läget 2020.

Det var fortfarande moln över M8, så jag fortsatte med några bilder av M16. Det var ännu inte mörkt, så inte ens en 225s summabild visar särskilt mycket av nebulositeten

M8 är det näst ljusstarkaste nebulosaobjekt som kan ses från södra Sverige, och den är i verkligheten betydligt större än ettan Orionnebulosan och belägen tre gånger längre bort. Nu när molnen äntligen började tunnas ut närmade fältet sig de skymmande småträden som hindrade observationerna den 14/8. Det blev en kamp mot klockan, som jag denna kväll vann med knapp marginal. Totala exponeringstiden blev 210 sekunder, men molnen var säkert inte helt borta, och buskarna hotar till höger. Nebulositeten är betydligt större än som syns här, men den centrala stjärnhopen (NGC 6530) är tydlig. Stjärnorna är unga (några få miljoner år) och heta, och deras ultravioletta ljus exciterar vätgasen som sänder ut sitt röda Halfa-ljus. NGC 6544 nere till vänster är en liten men närbelägen klothop, i ett ovanligt läge nära vintergatsplanet.

Strax ovanför ligger Trifinebulosan M20, som försvann i träden redan efter 90s. Man ser i alla fall kontrasten mellan en röd emissionsnebulosa och en blå reflektionsnebulosa strax ovanför. Stjärnhopen M21 finns i samma fält.

Mer än så blev det inte denna kväll, men det känns bra att i allafall ha fått dessa bilder innan månen nu tar över ett par veckor.

14-15 augusti 2020

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en ”omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (”Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

12-13 augusti 2020

Perseider m.m.

Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart  överoptimistiskt, och blev nästan som ”…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på  Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara.  På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).

Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden

Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad ”fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.

Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.

Längre norrut finns Svan( M17)- och  Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan

Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka ”vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius

Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd

medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation

I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…

Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:

Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat

Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten

Här är ett längre spår längre från radianten

och här följer ytterligare en!

Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen.  Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?

6 april 2020

Venus i Plejaderna, III

Kvällen bjöd på de sista 200mm-vyerna med Venus och Plejaderna i samma fält. Jag testade igen med ISO 5000, som trots kornigheten nog blev allra vackrast

Även med normalare ISO3200 är kompositionen slående, med de två huvudobjekten lagom separerade

När Venus fortsätter sin vandring får jag återgå till vidvinkligare bilder, och förhoppningsvis kanske höften nu tillåter att jag tar fram det vanliga drivna stativet igen(?)

3 april 2020

Venus i Plejaderna, II

Denna kväll var Venus som närmast hopens centrum och vädret  klart, så det var bara att sätta kameran på stativet och ta några bilder till. För att få helt runda stjärnor var t.o.m. 2 sekunder för lång exponeringstid, så 1,5 s fick räcka. Nedbländning (från max 2,8) till f/4 gav också en snyggare Venus, och för att få med svagare stjärnor testade jag att öka ISO-värdet. Det är en smaksak om detta (ISO5000, med mer bakgrundsbrus)

är bättre än detta (ISO3200), båda bilderna är vad jag kunde åstadkomma med bara ett fast stativ.

Med bländare 2,8 och 2s exponering får man med ännu lite svagare stjärnor, och trots att Venus nu förlorat sina dekorativa strålar är detta kanske ändå kvällens bästa bild.

Venus 8-årscykel är ovanligt exakt, som man ser av denna bild från den 3 april 2012

Nu dröjer det åtta år innan vi ser Venus i Plejaderna igen, och naturligtvis hoppas jag vara med då också…

 

2 april 2020

Venus i Plejaderna, I

Vart åttonde år passerar Venus genom Plejaderna, och i år gällde det att ha väder 2-4 april. Denna första kväll verkade ganska hopplös, med kall stark vind och bara små molnluckor, men det speciella motivet krävde ett försök, och jag satte kameran med 200mm objektiv på det förberedda stativet. Rätt snabbt fick jag en bild där man ser både Venus och Plejaderna genom molnen

men sen var det länge heltjockt. Trägen vinner dock, och jag fick till en lyckad bild med stjärnhopen i en lucka och Venus fortfarande väl synlig genom molnen. Med det kunde jag mycket nöjd retirera in i värmen igen…

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ‘stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ‘nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda

 

 

 

22 januari 2020

Ny mild ”vinterkväll”

När jag kom ut lite för sent var Orionnebulosan precis i en trädlucka sett från kikarplatsen, och jag satte igång att ta bilder med Megrez-teleskopet (f=360mm f/5). Det blev som vanligt med förhinder: Först var det den elektroniska självutlösaren som vägrade komma ur sitt gamla program av kortexponeringar, så att jag inte kunde ta längre exponeringar innan jag bytt ut den. Och sen visade det sig (som så många gånger förut!) att monteringen inte var tillräckligt injusterad mot polen, så att de längsta  exponeringarna ändå gav oanvändbart avlånga stjärnor, tablå… Det blev ändå en summabild (totalt 6m45s exponering), och med fyra gånger längre brännvidd förstås mycket mer imponerande än gårdagens.

Himlen var klar och fin långt ner mot horisonten, och jag kunde ta nya bilder med 85mm-objektivet. Här först Uranus med Metis (och faktiskt en skymt av galaxen M74, 30 miljoner ljusår bort!)

och här fältet kring mu Ceti (med Vesta)

Båda är med 1 minuts total exponering och stor bländare, så man ser tydligt svagare stjärnor än på gårdagens (där jag av misstag bländat ner). Här ser vi detaljjämförelserna, för Vesta på ovanligt olika bilder

för Metis på lite mer jämförliga, om än båda ganska fula.