Etikettarkiv: djuprymd

16 april 2026

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Svaga småplaneter

När mökret dröjer länge på kvällarna blir det nu bara korta utflykter. Den här gången ville jag kolla om Megrez-teleskopet med R10-kameran kunde visa några småplaneter som långt efter sin opposition var av magnitud 14-15, dvs svagare än jag normalt försöker mig på. Fokuseringen blev som vanligt på Jupiter, där alla fyra månarna syns på en 2s-exponering

och där en 30s-bild visar att Jupiter nu har lämnat 44 Gem bakom sig på väg mot delta Gem. Den långperiodiska variabeln R Geminorum är nära maximum

Sen vred jag teleskopet manuellt enligt skalorna i RA och dec, och hamnade faktiskt precis där jag på en 300s summabild kunde hitta både nr 126 Velleda och nr 138 Tolosa

Via Jupiter hittade jag sen också fältet med nr 102 Miriam, som jag först tyckte syntes tydligt, men som jag nu inser är precis på gränsen, vid magnitud 15,2.

Sen kollade jag i Norra Kronan att variabeln T CrB som vanligt är nära magnitud 10, dvs inget utbrott på gång…

Och när jag sen för första gången för säsongen såg Vega gå upp över hustaket i nordost kunde jag inte låta bli att ta tre bilder mot Ringnebulosan (M57) som här lyser grön på sin karakteristiska plats mellan beta och gamma i Lyran

31 mars 2026

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Testbilder med träd

När vädret samarbetar får jag fortsätta med fler tester av den nya kameran. Jag var upptagen på förmiddagen när solen syntes från min kikarplats, men satte på kvällen i alla fall igång Megrez-teleskopet och tog några fler bilder med träd i förgrunden. Här först med den vanliga coma-korrektorn som ger en effektiv brännvidd på 360 mm. Liksom häromdan är det gott om små fläckar som syns ganska tydligt trots skymmande kvistar i förgrunden.

Sen försökte jag öka brännvidden genom att koppla in en 2x extender, och trots att kameran säger ERROR tar den bilder. Vinsten med den längre brännvidden är dock marginell, men jag får testa vidare med solen högre på himlen

På kvällen är det sen Plejaderna och Uranus som försvinner i träd innan det är riktigt mörkt.

Uranus vandrar nu vidare åt vänster, och detta är antagligen sista bilden för denna säsong.

Bara för att jag lätt kunde sikta mot zeta Tauri  tog jag sen sex 30s-bilder av Krabbenbulosan (M1). Den syns bara svagt på en enkelbild

och jag hade som vanligt tänkt addera bilderna i DeepSkyStacker. Det gick dock inte alls, trots att filformatet från R10-kameran verkar läsas ok, att jobba vidare med alltså…Senare visade det sig att det bara behövdes en ny version av DSS, som då gav en vettigare summa. Det är dock fortfarande alldeles för kort totalexponering (3 minuter) för den svaga Krabbnebulosan

Även Jupiter var skymd bakom grenar i en trädtopp, men man ser månarna bra på en 2 s bild

medan en 30s-bild visar problemen tydligare

Jag fortsatte envist att trotsa träden när jag såg en chans för Orionnebulosan

På en 10s-bild kan man nästan urskilja de fyra stjärnorna i Oriontrapetset (theta1 Ori)

men de syns ännu tydligare på en 5s-bild

Här bröt jag för kvällen, med frusna fingrar

9 mars 2026

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Stativinställning

Som jag märkte var ju stativet rejält felinställt. I bildsummeringsprogrammet kan man se hur mycket stjärnorna flyttar sig från bild till bild, och det rörde sig om typ 1 bågsekund per sekund, alltså 1/15 av den dagliga rörelsen. Storleksordningsmässigt pekade då polaxeln 1/15 radian ( ca 4 grader) från himmelspolen. Detta är utanför synfältet i polsökaren, så jag insåg att jag måste försöka vrida ’blint’ för att sen kunna titta efter polstjärnan i sökaren. Med lite möda kunde jag inse åt vilket håll jag måste vrida i azimut, och kunde med solobservationer bekräfta att jag var på rätt spår, jag trodde mig också märka att polaxelns höjd borde minskas, och väntade så spänt på natten.

Och Bingo, polstjärnan syntes i polsökaren om än fortfarande lite för högt.  Eftersom Orionnebulosan nu i skymningen gick fri från träd körde jag först en omgång bilder mot den, liksom några mot Jupiter innan jag lite senare försökte få injusteringen ännu bättre. Himlen var mycket ljus, och den första summabilden av Orion visar därför extra tydligt allt skräp på detektorn, liksom objektivets vinjettering, men också förvånande bra detaljer i nebulosan. OCH, driften är nere i 0,3 ”/s, precis som jag väntade mig.

En 135s-summa av Jupiterbilder är förstås mest löjlig, men jag ville igen kolla driften, som här är lite större, 0,45 ”/s, återigen mest i deklination

Teleskopet är inte särskilt bra optiskt, men på en kortexponering (1 s) av Jupiter ser man att månarna får en liten skarp kärna omgiven av en stor halo. Om man bara tittar på kärnorna kan man alltså faktiskt separera Io och Europa fast de just råkar passera bara 6 bågsekunder från varandra.

Jag fortsatte att ta bilder av Orionnebulosan som blev bättre medan himlen mörknade, här en beskuren 5,5 minuters summabild

 

Lite senare gick jag ut igen för att försöka få Polaris ännu bättre centrerad i polsökaren. (Eftersom Polaris inte ligger precis vid polen ska man i princip lägga den en bit ifrån, olika vid olika tidpunkter. Jag nöjer mig om den hamnar i centrum, dvs alltid inom en grad från polen). Kikaren står med ett par ben i mjuk mark, så all inställning är ganska kortlivad. Jag vred och skruvade på det ben som står på betongplattor, och lyckades få till en hygglig inställning, inte central, men inom ’mittcirkeln’. Polsökaren är säkert inte perfekt inställd efter mer än 15 års omild teleskopbehandling, så det är slutresultatet, driften, som räknas. Första test blev Plejaderna, långt från meridianen, så att fel både i azimut och höjd inverkar. Totaldriften var nu bara ca 0,2 ”/s, så det verkar som inställningen lyckades!

Fokus är åter ganska dåligt, och det är inte den roligaste Plejadbilden, total exponering 5,5 minuter. När jag var i trakten passade jag på att ta tre bilder av Uranus också, här summabilden (93 s).

Jag försökte förgäves fokusera bättre på Jupiter, där nu Io snabbt rört sig bort från Europa. I stället har den hamnat för nära den ljusa Jupiterskivan, men anas i alla fall

Summabilden av Jupiter bland stjärnor är  ju lika omöjlig som den härovan, men den visade igen en total drift kring 0,2 ”/s vilket var det viktiga. En 46 s enkelbild är mycket trevligare

Från och med 11/3 rör sig Jupiter nu åter i direkt led (åt vänster) på himlen, och kommer t.ex. att passera ovanför R Gem den 1/4.

Kvällens uppgift var att ställa in monteringen, och det är jag nöjd med att lyckats med.

8 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

25 augusti 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Fin fortsättning

Vädret var lika fint denna kväll, och nu packade jag i stället stativet i ryggsäck och kamera och fältkikare i cykelväskor. Gårdagens plats var i princip på en (2-husanavänd) bilväg, så nu cyklade jag vidare på en oländigare ”hästväg” där jag kunde vara mera ostörd. Innan jag hunnit packa upp stativ och kamera (omkring 22.45) fick jag se något konstigt nära Altair, en liten rektangel med flera ”fönster”. Jag fick upp fältkikaren och kunde se att det var en kompakt grupp av sju satelliter i formation, som rörde sig bort mot Pegasus. De var kanske vardera av magnitud kring 3, men jag var för överraskad för att titta ordentligt, och  la inte ens märke till hur de försvann (troligen i jordskugga). För ytterligare förvirring råkade ett kondensspår från ett flygplan hamna nästan precis efter satellitraden, men det var förstås bara en slump…På heavens-above hittar jag ingen identifiering, men det hela visar bara på hur den ohejdade kommersiella rymdverksamheten förstör natthimlen.

Min prio ett för kvällen var att ta andrabilder av gårdagens asteroider. Först nr 89 Julia som med magnitud 8,9 förstås direkt sticker ut

Den enda ”nya” asteroiden var sen nr 141 Lumen. Den är betydligt ljussvagare, men identifieras lätt på jämförelsebilden.

(De tre ”bonus”-asteroiderna ska också få jämförelsebilder så småningom, men får vänta lite…)

För Hebe siktade jag igen för lågt, men fick med den på tre bilder vilket räcker väl för en magnitud kring 7,5.

Däremot insåg jag plötsligt när jag såg de nya Hebe-bilderna att en konstig rund fläck ju är den stora planetariska nebulosan NGC7293! Så jag tog nu gårdagens och dagens bilder och kombinerade dem igen med DSS för att försöka få fram nebulosan bättre. Den är mycket ytljussvag, så reultatet är fortfarande (total exponering bara 160 s) ganska mediokert. Att ta fler och bättre bilder av denna spännande nebulosa står sen länge på min attgöra-lista!

Sen tog jag en stund bara bilder mot södra vintergatan som numera är helt osynlig hemifrån, och försöker nu med DSS sätta ihop det till större mosaiker. Det brukade jag ha problem med, men programmet har tydligt förbättrats, och det fungerade genast över förväntan. Med blotta ögat var dessa nedre delar av vintergatan knappt synliga, men på bilden ser man både Tekannan och ett antal kända Messierobjekt. Precis ovanför min (nu upptagna) ”observationsek” skymtar Trifidnebulosan M20, och högre upp ”Svan-” (M17) och ”Örn-” (M16) nebulosorna, alla tre tydligt röda av H-alfa strålning från vätgas. Klothopen M22 är en av himlens finaste, men tyvärr alltid så här lågt över horisonten

Man kan närma sig M16 och M17 norrifrån också. I denna skala ser M11 kompakt ut, men det är en rik öppen stjärnhop,

Jag pekar som vanligt sämre upp mot Svanen eftersom där är ”för många stjärnor”. Bilden på kameraskärmen visar bara ett myller, och det är omöjligt att bedöma om man är rätt eller inte. Båda pekningarna här fick med målet chi Cygni, men det kunde jag inte genast avgöra

Ett vridet och förstorat utsnitt av en 20s-exponering blir till sist den bild jag vill ha, även om chi saknar den röda färg man borde se.

Norra Kronan verkade helt skymd, men jag märkte plötsligt att den tittade fram i en trädlucka. Även om inget har hänt med variablerna blev det en ovanligt trevlig bild…

Själva bildtagningarna gjorde jag på 35 minuter, medan efterarbetet kan hålla på i dagar. Vettigt eller inte, det här småplanetsamlandet fångar mig uppenbarligen…

Tillägg 27/8: Det fanns ju ytterligare småplaneter i Lumen-fältet den 24/8, och för att säkert få med dem också 25/8 tog jag extraexponeringar till höger och vänster om huvudfältet. Med observationer från två nätter i rad kan man minska fältet rejält och ändå se rörelsen tydligt, så detta är idealfallet. (Med svenskt väder har jag dock oftare råkat ut för att få vänta en vecka och mer.) Men sen ska jag inte sticka under stol med att det är rejält pilligt att leta upp samma små fält på de två bilderna (från olika dagar) och identifiera asteroiden.

För nr 27 Euterpe var det egentligen inte nödvändigt med utvidgningen åt vänster, men jämförelsebilden vann på tillägget.

Inte heller högerutvidgningen behövdes för 129 Antigone, men igen gjorde den jämförelsen lite tydligare.

Nr 63 Ausonia hamnade under extraexponeringarna åt höger, men är änd väl synlig.

Så nu är det mesta i alla fall gjort för 25/8-observationerna, och jag kan ta lite paus från asteroiderna.

 

 

 

20 mars 2025

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Forts. småplaneter

Även om Megrez-observationer kändes lite onödigt jobbiga fortsatte jag när även nästa kväll var klar. Det var lite mindre fuktigt, lite lugnare, och allmänt betydligt trevligare. Jag hade också bättre klart för mig i vilken ordning jag skulle observera för att klara träden, så jag började direkt med Praesepe. Tio 30s-exponeringar ger en fin bild av den karakteristiska hopen. (Den dåliga polaxelinställningen omöjliggör längre exponeringar).

På ett detaljutsnitt är det lätt att identifiera småplaneten 135 Hertha, och se att den faktiskt turligt nog (på väg in i en gran) syntes även i går. Det är alltid extra roligt när man kan få både en småplanet och något vackert bakgrundsobjekt på samma bild.

Sen körde jag rutinen Regulus, flytta teleskopet, exponera 10x30s för att nu då få bilder av nr 123 Brunhild som jag missade i går. Men till min frustration kom jag lika fel idag, samma lustiga V-asterism! Först då insåg jag att det var rektascensionsskillnaden till Regulus som jag av konstigt slarv fått till 45 minuter i stället för 27?! Tablå.

Med 108 Hecuba kunde det gått lika illa. I kameran kände jag uppe till vänster i fältet igen en liten asterism som jag trodde att Hecuba skulle vara nära eller till vänster om, så jag körde den långt åt höger innan jag tog fler bilder. I själva verket fanns Hecuba ganska långt höger om, så den hamnade på alla utom två bilder precis i kanten. Eftersom Hecuba är ljusstark i sammanhanget gick det ändå bra, men jag lär mig att inte lita på mitt minne…

Nu hade Tvillingarna kommi fram bakom träden i sydväst, så jag gick via gamma Gem till fältet för 122 Gerda. Här var det inga problem med pekningen, utan problemet är stjärntätheten. I ett tillräckligt litet fält ser man i alla fall Gerdas rörelse mycket tydligt.

Nu var jag noggrannare när jag siktade mot omikron Leonis, och kan på en 5-minuters summabild faktiskt ana kometen Schwassmann-Wachmann. Denna rör sig i en 15-årig ganska cirkulär bana runt solen utanför Jupiter. Här på bilden är magnituden kring 14,  och den är alltså (som väntat) inte i något större utbrott.

Slutligen är Norra Kronan nu åter synlig på kvällarna, och apropå utbrott kunde jag konstatera att T CrB efter över ett års intensivövervakning ännu inte behagat explodera…

18 februari 2025

av i Uncategorized och märkt , | Lämna en kommentar

Uppföljning 2 (sen 16/2 som ligger fel under mars…)

Det kalla högtrycket låg kvar, så jag kunde köra en tredje kväll med samma utrustning och samma mål. Jag behövde en ytterligare observation av nr 70 Panopaea och nr 127 Johanna, vilket nu kändes mycket görbart. Jag råkade komma ut precis när Orion passerar den enda trädluckan där nebulosan är observerbar, så jag ville förstås ta några bilder av den också. Monteringen gick till synes bra att starta, men bilderna visade att den stod still, bara stjärnspår. Det var förstås väldigt frustrerande, men jag var beredd, och efter ett par omstartsförsök fungerade det, och jag kunde få mina Orionbilder. Det är samma motiv vinter efter vinter, men man tröttnar inte. Brännvidden 200 mm är precis lagom så att man utom den stora nebulosan får med ’Flame’- och (marginellt) Hästhuvudnebulosan uppe till vänster.

Men det var asteroidbilderna som var det viktiga, så först alltså Johanna i trakten av gamma Leo. Den är preci2 i opposition och hade synts även på 85mm-bilder, så jämförelsebilden här är ovanligt tydlig.

På min 4,5 minuters summabild kan man nära gamma Leo också svagt urskilja det intressanta växelverkande galaxparet NGC3226/7 (Arp 94)

Från Johanna gick jag igen med inställningscirklarna till Panopaea, och kunde även för den göra en tydlig jämförelsebild. Lustigt nog anas på detaljbilderna ett ytterligare galaxpar. Dessa två växelverkar inte direkt, men ligger båda ungefär lika långt från jorden, ca 80 miljoner ljusår.Vi har alltså i samma lilla fält Panopaea ca 18 ljusminuter bort, så 5 miljoner gånger avlägsnare stjärnan HIP47652 omkring 190 ljusår bort, och så 400000 gånger avlägsnare igen de två galaxerna…

Tre asteroider tog tre kvällar och en del möda, men samlar man så samlar man, och de lättare är nu fixade. Jag saknar nu bara tre nummer under hundra, men nr 99 Dike kommer inte att bli möjlig att observera förrän hösten 2026

6 september 2024

av i Megrez, SW200 och märkt , , , | Lämna en kommentar

Teleskopövning

Kvällarna är klara, men så myggiga att man verkligen får vara envis och bestämma sig för härda ut. Jag började med att sätta Megrez-teleskopet på mitt ”stora” stativ som nu står precis utanför huset. Mycket är skymt av träd, men man kan förstås ändå se en hel del. Det var fritt mot Norra Kronan, och jag kunde få några bilder med en normalsvag T CrB.

Sen kunde jag inte låta bli att sikta mot M13

och då kom tanken att köra igång med SW200-teleskopet. Det var en lite förhastad idé av många skäl, framför allt för att jag ine tänkte på att stativet måste ställas in bättre för att klara långa exponeringar med 1000 mm brännvidd. Redan Megrez-bilderna har avlånga stjärnor, men det hade jag inte märkt, utan kånkade ut den stora tuben. Inte heller sökaren var rätt inställd, och det tog en bra stund innan jag kunde hitta M13 igen.

Följningen är för dålig, och en skarp 15s-bild är egentligen mer spännande

Sen följde jag upp och tog bilder även av de lika imponernade klothoparna M15 och M92. Den kompakta M15 visar avlånga stjärnor redan med 24 sekunders exponering (medan en 72s-bild är oanvändbar).

M13 och M15 är lätta att hitta, medan M92 inte på samma sätt har några ljusa stjärnor i närheten att sikta på. Jag fick räkna koordinater utgående från Vega, men där har man så en hop som redan med 22 sekunders exponering är klart imponerande.

Sen märkte jag hur Saturnus glimmade till bakom träden, och insåg att den faktiskt skulle titta fram en kort stund. En 2s-exponering visar tre månar och ett par stjärnor

medan 59s-bilden igen har stjärnor som streck. Efter ett par minuter var planeten borta igen bakom träden, men en större lucka lägre åt höger kanske kan fungera om ett par veckor.

Sen började jag vänta på att Jupiter skulle komma över taket i nordost. Där syns också månarna fint på en 2s-bild

En 30s-bild har rimligt skarpa stjärnor, men de är såpass ljussvaga att jag har problem med identifieringarna.

Till sist ville jag ta detaljbilder av chi Cygni, men även där blev följningen alldeles för dålig på de ”riktiga” bilderna, medan en 30s ”sökbild” är mer anväbdbar. Den röda färgen hos chi är väldigt tydlig.

Inte förrän jag plockade in kikaren kom jag på att jag kunde kolla om Polaris var kvar i centrum av polsökaren, och då låg den i kanten av fältet. Jag skulle förstås ha gjort den kollen i början av kvällen i stället, så hade det kunnat bli mer användbara bilder. Huvudsaken är i alla fall att jag faktiskt försökte mig på SW200-teleskopet, som ju var det rätta när Saturnus oväntat visade sig.

13 maj 2024

av i Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Skymningstest

Asteroiden nr 84 Klio råkar just nu passera när den ljusa stjärnan Algorab (delta i stjärbilden Korpen), och före 23.30 finns en liten trädlucka där jag kan ta bilder av den med Megrez-teleskopet.  Då är himlen fortfarande ljus, solen knappt 12 grader under horisonten, och jag var nyfiken på om det skulle gå att få en bild med stjärnor ner till 14:e magnituden.

Med ISO400 kunde jag inte exponera mer än 30 sekunder, och på bilderna syns bara ljusa stjärnor, HIP 61236 har V-magnitud 7,6.

En DSS- summa av 10 exponeringar visar att de svaga stjärnorna ändå finns där

och på ett litet utsnitt kan man faktiskt (till min förvåning) tydligt se Klio, magntiud 13,6!

Vädret verkar stabilt, så jag hoppas kunna upprepa i morgon kväll.

För skoj skull pekade jag sen mot chi Cygni. På en sån här färgbild kan man inte göra annat än mycket grova magnitudskattningar, men chi ligger i alla fall nånstans mellan K-stjärnorna HIP 97930 (V=6,93, B-V=1,89) och HIP97957 (V=7,65, B-V=1,95)  och som sagt på väg uppåt i ljusstyrka.

En bild mot Norra Kronan visade att heller inget hänt med den rekurrenta novan T CrB, här på ett utsnitt av en 60s summabild.

Till sist kunde jag inte låta bli att ta några bilder av Sombrerogalaxen M104, som jag råkade veta ligger på samma deklination som Spica, men 45 minuter västerut. Det var nu lite mörkare, men även på en bild med 84 s exponering  är den med denna korta brännvidd (360mm) mycket liten och oansenlig.

På ett utsnitt från en 5-minuters summabild kan man dock ana det karakteristiska utseendet med ett centralt stoftband lite under den ljusa kärnan. De fyra stjärnor till höger som ser ut som en liten grupp har inget med varandra att göra. Avstånden är från vänster till höger(enligt Gaia) 666, 1420, 1430 och 77 ljusår, och de två vid 1400 rör sig i helt olika riktningar. Galaxen ligger sen långt bortom Vintergatan, ca 30 miljoner ljusår från solen.

 

 

 

 

 

17 mars 2024

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Komet+asteroid

Himlen var full av dismoln i stråk, upplysta av halvmånen, men det gick att vänta ut det värsta. Kameran med 200mm-objektivet är otymplig på iOptronmonteringen, och det krävs att man kan dra åt alla skruvar med iskalla fingrar. Det blev en hel del missar, men tillräckligt många användbara bilder för att visa en fortsatt fin komet12P.

Allra först pekade jag på Jupiter för fokusering, och bara 2 sekunders exponering räckte för att ge en ljus himmel. Stjärnan sigma Arietis var den som Jupiter rundade i augusti/september  förra året innan oppositionen och nu alltså snart passerar igen.

På en halv sekund ser man tre månar plus en 7,5 magnitud stjärna, nästan möjlig att ta för en svag måne.

De första kometbilderna på ljus himmel vill DSS inte summera alls, pga för få stjärnor. Nästa bild är en summa av tio stycken 15s-bilder som tydligt visar disproblemet.

Sex 30s-bilder visar kometen på väg ner i en trädtopp, så här bytte jag observationsplats

Från det nya stället kunde jag ta några fler bilder, här en 5,5-minuters summa med några stjärnidentifieringar.  Lite oväntat befinner sig kometen  i det övre vänstra hörnet av Fiskarnas (stora) stjärnbild.

Merd totalt 7,5 minuters exponering ser det ut så här, helt OK med tanke på vädret!

På slutet lyckades jag få fast kameran även i riktning kappa Geminorum, dvs där asteroiden nr 71 Niobe fortfarande befinner sig. Jag tog bilder av den med Megrez-teleskopet den 7 /3, och det skulle nu gå att få en andrabild.  Det fungerade bra, man kan se hur Niobe rört sig mest söderut på väg at svänga vänster efter oppositionen som var redan 21 januari.

Jag var osäker på exakta positionen och tog bilder i två omgångar. På mosaikbilden syns en tydlig liten stjärnhop, som jag har kollat är  NGC 2420, en ganska gammal hop omkring 8000 ljusår bort.

Helt klart en lyckad kväll, om än kall.