5-6 oktober 2019

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ‘nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

26 september 2019

Jobbig igångsättning

Senast jag använde ”stora teleskopet” var den 13 maj, och jag kände inför hösten ett stort behov att se om allt fungerade. Jag visste att jag inför Chileresan hade plockat bort en sökare, och förstod att en viktig uppgift var att rikta in den igen. Himlen var klar (tidvis i alla fall), men jag kunde snabbt konstatera att den vanligtvis så pålitliga Telrad-sökaren (för grovinställning) pekade helt fel. Avvikelsen var så stor att det inte hjälpte hur mycket jag skruvade på justerskruvarna, så jag fick söka runt i huvudtuben och den andra sökaren efter karakteristiska fält, och successivt försöka få dem parallella. Men med ca 15 gångers förstoring i sökaren var det svårt att hitta något, särskilt som molnen kom och gick. Efter hastiga tittar på Albireo, M13 och M27 packade jag ihop igen, och funderar på hur jag ska få Telrad-sökaren bra igen eftersom den är så oumbärlig.

8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

2 april 2019

Fortsatta kameraproblem

Av okänd anledning fortsätter min EOS60-kamera att trilskas. Först verkade det fungera, när jag siktade norr om Bellatrix (Orions övre högra hörn) med ca 145 mm brännvidd (70-200 objektivet). Exponeringen är för kort (eftersom jag bländat ner till f/5), men man kan ana asteroiden nr 3 Juno om man vet precis var man har den.

Nära jag så siktade på samma sätt mot nr 2 Pallas sa kameran bara ‘err01’ (=dålig kontakt mellan kamera och objektiv) och vägrade exponera. Likadant gick det med två ytterligare objektiv, varpå jag övergick till det primitiva ‘KalleAnka’-telet. Eftersom det varken har bländare eller autofokus behövs inga kamerakontakter, dvs protesterna uteblev! Jag var dessutom ganska nyfiken på bildkvaliteten, och hade planerat sådana tester.

En minuts exponering mot Betelgeuze visar problemen. Stjärnorna är stora, och de svagaste försvinner. Kring Betelgeuze syns också en stor halo av ströljus, men den är så ljusstark att det iofs inte är så konstigt.

Jag siktade också mot Praesepe, och en 84 sekunders enkelbild visar hopens ljusa stjärnor ganska väl.

Bildfelen blir ännu tydligare på  en 3 minuters DSS-summa, men just i detta fall gör det inte så mycket, utan de förstärker bara stjärnfärgerna på en trevlig bild av Praesepe.

 

 

11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.