30 november 2019

Miss på Uranus…

Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus

men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.

De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…

Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).

Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.

Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).

I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker

och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.

Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.

 

29 november 2019

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.

 

 

5-6 oktober 2019

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ‘nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

26 september 2019

Jobbig igångsättning

Senast jag använde ”stora teleskopet” var den 13 maj, och jag kände inför hösten ett stort behov att se om allt fungerade. Jag visste att jag inför Chileresan hade plockat bort en sökare, och förstod att en viktig uppgift var att rikta in den igen. Himlen var klar (tidvis i alla fall), men jag kunde snabbt konstatera att den vanligtvis så pålitliga Telrad-sökaren (för grovinställning) pekade helt fel. Avvikelsen var så stor att det inte hjälpte hur mycket jag skruvade på justerskruvarna, så jag fick söka runt i huvudtuben och den andra sökaren efter karakteristiska fält, och successivt försöka få dem parallella. Men med ca 15 gångers förstoring i sökaren var det svårt att hitta något, särskilt som molnen kom och gick. Efter hastiga tittar på Albireo, M13 och M27 packade jag ihop igen, och funderar på hur jag ska få Telrad-sökaren bra igen eftersom den är så oumbärlig.

8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

2 april 2019

Fortsatta kameraproblem

Av okänd anledning fortsätter min EOS60-kamera att trilskas. Först verkade det fungera, när jag siktade norr om Bellatrix (Orions övre högra hörn) med ca 145 mm brännvidd (70-200 objektivet). Exponeringen är för kort (eftersom jag bländat ner till f/5), men man kan ana asteroiden nr 3 Juno om man vet precis var man har den.

Nära jag så siktade på samma sätt mot nr 2 Pallas sa kameran bara ‘err01’ (=dålig kontakt mellan kamera och objektiv) och vägrade exponera. Likadant gick det med två ytterligare objektiv, varpå jag övergick till det primitiva ‘KalleAnka’-telet. Eftersom det varken har bländare eller autofokus behövs inga kamerakontakter, dvs protesterna uteblev! Jag var dessutom ganska nyfiken på bildkvaliteten, och hade planerat sådana tester.

En minuts exponering mot Betelgeuze visar problemen. Stjärnorna är stora, och de svagaste försvinner. Kring Betelgeuze syns också en stor halo av ströljus, men den är så ljusstark att det iofs inte är så konstigt.

Jag siktade också mot Praesepe, och en 84 sekunders enkelbild visar hopens ljusa stjärnor ganska väl.

Bildfelen blir ännu tydligare på  en 3 minuters DSS-summa, men just i detta fall gör det inte så mycket, utan de förstärker bara stjärnfärgerna på en trevlig bild av Praesepe.

 

 

11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.