19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ‘stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ‘flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.

23 november 2017

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite ”tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

 

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter)  blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min)  bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52