13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument

 

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

1 oktober 2018

Oväntat klart

Himlen var så klar att jag i alla fall måste ta några bilder med teleobjektiv (200 mm) och kameran på iOptronstativet. Första mål var Neptunus i Vattumannen, och på köpet svaga streck från geostationära satelliter

Två bilder kombinerade (41 resp 57 s exponering) visar tydligt två grupper av streck, förskjutna åt vänster när kameran följt himlen åt höger.

Småplaneten nr 10 Hygiea befinner sig nära den röda variabeln TX i Fiskarna. Tyvärr var följningen lite dålig, men den är ändå lätt att identifiera. (Jag har ett gott öga till Hygiea alltsedan jag omkring 1969 gjorde en banbestämning för den med klassisk Gauss-metodik. Det var innan miniräknare slagit igenom, och jag minns att jag använde tjocka tabeller med logaritmer och trigonometriska funktioner…)

Följningen var dålig även när jag siktade mot chi Cygni. Den är ännu ljussvag (kring magnitud 9), men den röda färgen avslöjar att det är rätt stjärna i Svanens myller

Sen fortsatte jag med Nordamerikanebulosan. Den är lite jobbig att sikta mot när den står så högt på himlen, och jag fick ett antal snedpekningar innan den blev rätt placerad bredvid Deneb. De finare nyanserna anas egentligen bäst på en enkelbild (86 s exponering)

men den blir förstås mycket tydligare på en 10-minuters summabild

Här avbröt jag för att eventuellt kunna gå ut igen senare på natten och filma månen, men det blev i slutänden inget av med det

 

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

21 augusti 2018

Komet m.m.

Kvällen var nu molnfri, men himlen trist grå med ett svagt dis upplyst av månen. Vintergatan kunde bara anas högt uppe i Svanen, men jag satsade på fler kometbilder. Komet 21P befinner sig bara 0,46 a.e. från jorden och rör sig snabbt över himlen, men sedan i går hade den inte kommit så långt. Den stod nu nära en trevlig (optisk) dubbelstjärna, och jag började liksom i går ta 30s-bilder.

Nitton exponeringar (9,5 minuter totalt) blev till följande summabild, och den täta satellittrafiken på himlen illustreras av streck på två av delbilderna (som bara täcker någon hundradels procent av himeln..). Genom att ta ‘flatfältsbilder’ av himlen i skymningen har jag också fått bort det mesta av den fula vinjetteringen (se gårdagen).

Efter en stund tog jag ytterligare 18 bilder (9 minuter), och fick en liknande summabild

Jag kan också lägga ihop alla delbilder till kvällens slutresultat, som återigen visar en påtaglig färgskillnad mellan huvud (blågrönt) och svans (rödaktig). Den exakta färgbalansen beror dock på bildbehandlingen och är föga objektiv.

Kvällen var så lugn och trevlig att jag också passade på att ta bilder av två stjärnor med extrem egenrörelse. Den mest extrema, Barnards stjärna, är en av solens närmaste grannar och rör sig över himlen med 10 bågsekunder per år! Bilden jag tog för ett år sen är för dålig för att rörelsen till nu ska märkas, men jämfört med 2014 ser man hur stjärnan rört sig väldigt tydligt.

Den andra extremstjärnan är den glesa dubbeln 61 Cygni, känd för att vara den första stjärnan med ett uppmätt prallaxavstånd. Redan i början av 1800-talet hade man upptäckt den stora egenrörelsen (5 bågsekunder/år) vilket borde betyda att stjärnan låg nära solen. Många observatörer försökte sedan mäta en parallax, och F.W. Bessel kunde 1838 få fram ett rimligt säkert värde omkring 0,31 bågsekunder, dvs ett avstånd (1/0,31)*3,26=11 ljusår. Det moderna värdet är 0,286 bågsekunder.

Bilden från 2014 är tagen med det lilla Megrez-teleskopet (f=360 mm), och det är lite svårt att jämföra med dagens bild (med SW200). Ändå ser man tydligt att de båda stjärnorna i 61 Cyg har rört sig lite åt vänster. Även om vi nu (Gaia!) kan mäta egenrörelser som är en hundradels promille av 61 Cygnis tycker jag det är skojigt så här konkret se att ”fixstjärnor” faktiskt rör sig.

Ett favoritobjekt som jag inte kunde låta bli att ta några bilder av är ju också M57, Ringnebulosan. Här en 4 minuters summabild där man på förstoringen ser den heta centralstjärnan mitt i ringen, vars utkastade atmosfär nu bildat ett enormt (ca 1 ljusår!) skal.

Och när jag var ‘på hållet’ blev det också en Albireobild, apropå Populär astronomis blänkare om att den bara skulle vara ett optiskt par. Jag tror kanske ännu att Gaia-mätningarna för så ljusa stjärnor kan vara problematiska och vill tro att den är fysisk…

 

19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.