23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

6 oktober 2017

Megrez lagat, men andra bilder

Det var klarare denna kväll, så min första prioritering var nova Scuti med teleobjektiv (f=160 mm) på iOptron-monteringen. Jag hittade fältet med lite trial and error, men kunde sedan på fullmånehimlen exponera max 15 sekunder. Det blev i gengäld många exponeringar, som jag försökte kombinera i DSS. En enskild bild ser ut så här, med M16 och M17 i fältet

Detaljförstoringen visar att novan inte är märkbart svagare än för 10 dagar sedan (25/9), dvs den fortsätter att vara otypiskt långsam.

DSS-bilden blev som vanligt väldigt ful, och jag inser behovet av flatfältsbilder för att korrigera både för en stark vinjettering och för damm på detektorn. Svannebulosan M17 syns i alla fall fint.

Detaljförstoringen visar novan idag respektive 25/9, och man ser igen att den inte försvagats mycket.

Högre upp på himlen gick det att exponera 30 sekunder, här en detaljbild där man trots dålig följning anar Ringnebulosan som ring.

Jag har alltid svårt att sikta rätt högt uppe i Svanens stjärnmyller, men här ser vi ett utsnitt med en ljusstark chi Cygni

Så långt gick allt mycket smidigt, när det vill sig är iOptron-monteringen suveränt lätthanterlig samtidigt som den (oftast) följer mycket fint.

 

Kvällens andra uppgift var att testa det nu USA-reparerade Megrez-teleskopet, som jag alltså hade på min ‘stora’ montering. Själva teleskopet var väl OK, men den sökare jag fått dit (en gammal 8×50) visade sig helt oanvändbar i det starka månskenet. Och monteringens GoTo blir jag aldrig vän med, den kräver antingen skymda inställningsstjärnor eller pekar totalt fel på dem som syns…Så jag gav i stort sett upp medsamma, särskilt sedan jag insett att det snarast blev mer molndis på himlen så att kometen fortfarande skulle drunkna.

Jag fokuserade på Altair, och där är stjärnorna rimligt små, även om de uppe till höger är lite avlånga. Jag kan alltså pusta ut såtillvida som att objektivet verkar oskadat och att fokuseraren troligen sitter lika bra som innan jag kraschade den (10/9).

Sen höll jag på att böka med kamera och teleskop (för att söka efter objekt), så det är inte så konstigt att fokus ruckades lite. Jag tog några skakiga 30s-bilder med M15 ocentralt (i olika delar av synfältet), och DSS-summan med 98 sekunders total exponering blev kvällens enda (knappt!) godkända Megrez-resultat

När månen försvunnit hoppas jag teleskopet kommer mer till sin rätt…

22 augusti 2017

Nebulosor och annat

Jag hade haft min stora montering stående ”uppe på backen” sedan förra observationerna 16/8, och när det blev en klar kväll tänkte jag nu satsa på bilder även genom SW200. Grundfelet var att jag trodde att polinställningen var tillräckligt bra för rimligt korta exponeringar, men inte ens försökte kontrollera genom polsökaren. Jag hade tillräckliga problem med GoTo-systemet, som aldrig vill fungera. När jag till sist fick det att hitta M8 var jag så nöjd att jag ”glömde” den eventuellt dåliga polinställningen och direkt frestades att exponera längre än de 30 sekunder jag borde hållit mig till. Som flera gånger förut råkar jag ut för att DSS vägrar anse att avlånga stjärnor är stjärnor, så många 45-sekunders exponeringar går inte att addera. Jag vet ju att ”fina bilder” inte är min grej, men det är snopet när misslyckande beror på uppenbart slarv. Men jag väljer att se till det positiva. Kvällens bilder av fyra sydliga nebulosor är nästan de enda jag tagit, och i det ljuset är de spännande och intressanta.

Jag hade förstås börjat med Saturnus som här på en 10s-exponering syns i samma synfält som den ljusa stjärnan xi Oph.

Uppförstoringen kring planeten visar fyra ljusstarka månar

Sedan gällde det de sydliga objekten i vintergatan. Först M8, Lagunnebulosan, där jag faktiskt kunde använda de flesta av mina exponeringar. Deklinationen är -24 grader, så det är ett objekt som man normalt inte ger sig på från svensk horisont. Men på denna 3-minuters summabild, tagen bara drygt 5  grader över horisonten, ser man det stora gasmolnet med den nybildade stjärnhopen NGC 6530,  och anar vilken fin syn det är från sydligare latituder.

Sedan hade jag oväntat problem att hitta Trifidnebulosan (M20) i närheten, eftersom det enda suddiga jag såg i sökaren var den lilla hopen M21 strax ovanför. Här ser man M20 nere till höger och M21 centralt i bild.

Jag hoppade i stället till ”Svannebulosan” M17, där bara fyra bilder godkändes av DSS, men man ändå ser en stor röd nebulosa. Den upp- och nervända svanen (simmande mot vänster) saknar dock nästan huvud.

Ännu värre blev det med bilderna av M16, där bara två 30s-bilder går att addera. Man ser i alla fall svagt de mörkare strukturer som på Hubble-teleskopets berömda bild från 1995 kallades ‘pillars of creation’.

Först nu hittade jag M20 på riktigt, även den nu bara 5 och en halv grad över horisonten. Två och en halv minuts exponering från 4 bilder blev inte bättre än så här, men man känner i alla fall väl igen denna ikoniska nebulosa. På bättre bilder är det tydligare hur den övre ljusa stjärnan lyser upp stoftet ikring sig i en blåaktig reflektionsnebulosa i slående kontrast till den röda emissionsnebulosan nedanför.

Utom en enda användbar bild av M11 på vägen

blev det sedan två ytterligare gasobjekt, de planetariska nebulosorna M57 och M27. GoTo-systemet hade nu definitivt lagt av, men Ringnebulosan (M57) kan man inte missa mitt mellan beta och gamma i Lyran. Åter är bara två bilder användbara, men den speciella lilla ringen syns tydligt ändå.

Även för Hantelnebulosan M27 blev det bara en minuts totalexponering, men man kan ändå ana centralstjärnan i denna mycket större nebulosa. För mig är M57 och M27 de klart bästa planetariska nebulosorna, både för att de är lätta att hitta och så intressant olika visuellt.

Till sist passade jag på att ta säsongens bild av Barnards stjärna. Här syns den också på en bild från 2014, och om man tittar noga ser man att den flyttat sig en aning norrut relativt de svaga grannstjärnorna. Denna röda dvärgstjärna har rekordet när det gäller egenrörelse, över 10 bågsekunder per år, och den är också den näst närmaste efter alfa Centauri-systemet. Dvs denna oansenliga stjärna är faktiskt den (efter solen) närmaste stjärna man kan se från svensk horisont. Stjärnan 66 Oph i hörnet av bilden är synlig för blotta ögat, men bara knappt…

 

16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

2 maj 2017

Fullmatad kväll: Jupiter, månen och galaxer

När det blev klart för fjärde kvällen i rad var det lite motigt att sätta igång, men jag hade sett den lustiga förutsägelsen att Ganymedes (J3) skulle komma fram (efter att ha varit skymd bakom Jupiter) klockan 22.32 men sedan 22.33 genast försvinna in i Jupiters skugga. Så jag satte igång med filmning genom SW200, och konstaterade genast att seeingen var för dålig för att jag direkt skulle kunna se något av detta. Men som alltid blir man positivt överraskad av vad Autostakkert/Registax kan plocka fram:

Först som vanligt en bild utan Barlow som visar de tre övriga månarna

Med Barlow får man både månar och detaljer på skivan. Klockan är ungefär 22.23

Med mindre synfält kan man observera fler filmrutor per tidsenhet, och bilden från 22.27 visar fortfarande ingen J3.

Sen har jag analyserat ungefär minutlånga filmsnuttar där man redan 22.29 anar och 22.30 säkert ser Ganymedes

Sedan börjar förmörkelsen mycket gradvis, så att månen fortfarande syns bra 22.35

Den minskar mer tydligt i ljusstyrka till 22.37, och är givetvis helt försvunnen 22.42. (Jag borde ha insett att en förmörkelse av Ganymedes sker så sakta att jag skulle ha filmat vidare efter 22.37).

På den sista bilden anar man också att Röda Fläcken är på väg in över kanten nere till vänster.

Jag hade inte tänkt filma månen också, men fasen var ju precis den rätta, så det gick inte att låta bli…

Av någon anledning var seeingen sämre än för Jupiter, men det blev trevliga bilder ändå. Först Aristoteles och Eudoxus dramtiskt belysta, och med Bürg på sin egen lilla sprickiga slätt Lacus Mortis.

Man skymtar Hercules uppe till höger, och hela nordostvyn mot Endymion och Humboldthavet  blev så här

Från västra stranden av Lugnets Hav går den stora Ariadeus-sprickan in åt vänster, mot ännu osynliga Hyginus. Strax ovanför kratern Moltke i bildens nederkant landade Apollo11 1969.

Trion Theophilus/Cyrillus/Catharina ser mycket mindre dramtisk ut i dag än i går då skuggorna var långa. Den lustiga kraterkedjan från Abulfeda hänger ihop med Altai-förkastningen (ut från Piccolomini på nästa bild).

De stora kratrarna Langrenus och Petavius i sydost syns fortfarande, men visar inga skuggor.

Till sist bestämde jag mig för att innan fullmåne eller sommarljusa nätter anstränga mig lite bättre för att sikta mot Virgo-hopens galaxer. Det var ju inte svårare än att vrida kända vinklar i rektascension och deklination utgående från en ljus stjärna, och jag skäms lite att jag inte gjort det förut…En av bilderna visar en spektakulär rad av Virgo-galaxer, vilken går under namnet ‘Markarians kedja’ (studerad av B.F. Markarian i en artikel från 1961).

Med en minuts exponering ser man bara att det är galaxer. Med tre bilder kombinerade och överdrivet förstärkta kan man möjligen ana att det finns något mer mellan NGC 4435 och 4438, vilka bildar det växelverkande paret ”the Eyes”

Dessa intressanta slumpskott hinner jag inte följa upp, eftersom först månen och sedan sommaren kommer att göra djuprymdsobservationer omöjliga. Galaxerna ligger i alla fall kvar där de ligger, även nästa vår…

30 april 2017

Usel seeing men klart

Vårkvällen kallnade mycket snabbt, vilket gav strömmar och oro i luften. Jag ville gärna filma en 25% måne, men seeingen var under all kritik. En kamerabild visar huvuddragen

och sen hänger det på Autostakkert/Registax om det blir något vettigt av filmerna. Problemet oläsbara filer verkar dock ha löst sig, vilket sparar mycket tid och möda. Seeingen blev värre allteftersom månen sjönk neråt, och jag borde ha börjat observera lite tidigare.

I nordost har vi det vanliga stråket från Atlas och Hercules, över Endymion och fram till Humboldthavet

Vidare neråt syns Berzelius tydligt

och vi når fram till Mare Crisium

Bilderna längs terminatorn blev mycket sämre

men belysningen framhäver det stora ringberget Janssen och dalen vid Rheita

Med tanke på den usla seeingen började jag inte filma Jupiter också,  utan gick tillbaka till kameran. Jupiters månar har ändrat sina lägen sedan i går

och även planeten har rört sig åt höger (vilket syns tydligt om man jämför med de markerade Hipparcosstjärnorna på dagens och gårdagens bilder).

Sen tog jag några bilder helt på måfå, bara på ett ungefär mot den stora galaxhopen i Virgo. En gång i Chile (när vädret var för dåligt för riktiga observationer) körde jag runt visuellt med ESO:s lilla 50cm-teleskop, och minns känslan att se suddfläckar (=galaxer) nästan vart jag pekade. Men nu ikväll hade min rödpunktssökare slut på batteriet, och det visade sig att jag siktat mycket för lågt för Virgohopen. (Att identifiera fälten hade jag aldrig klarat utan den fantastiska tjänsten astrometry.net som tar vilken astrobild som helst och berättar vart man pekat! ) Men även här finns det galaxer (utmärkta med IC-nummer), bara mycket ljussvagare och avlägsnare.

Man kan ta det som ett misslyckande eller som en häftig bekräftelse att en minuts exponering med en vanlig kamera kopplad till ett litet 20 cm-teleskop nästan var som helst hittar galaxer mer än 100 miljoner ljusår bort!

 

24 april 2017

Två kometer och många galaxer

Det klarnade mot kvällen, men med en jobbigt kall vind, så jag ville egentligen inte gå ut. Men när jag insåg att komet Johnson (C/2015 V2) var lika ljus som komet 41P och stod nära den på himlen kunde jag inte låta bli att försöka med Megrez-teleskopet.  Som första fokuseringsmål fanns Jupiter, och månarna låg i en lustigt kompakt klump på en sida av planeten

Jag har aldrig haft någon bra sökare på Megrez-instrumentet, ibland för liten, nu för stor, så det är inte trivialt att hitta även om man har ljusa stjärnor att gå efter. Komet Johnson låg i alla fall på ett mycket bra ställe mellan phi och ypsilon Herculis, och jag tog flera bilder. DSS-summan med nära 7 minuters exponeringstid visar en tydlig svans, fast kometen är 1,76 astronomiska enheter från solen.

Även min ‘gamla vanliga’ 41P gick rätt lätt att hitta, och på 5-minutersbilden ser den som vanligt symmetriskt rund ut.

Komet 41P/Tuttle-Giacobini-Kresak är speciell genom att den har perihelium just utanför jordbanan och därför under en månad kunnat ses i ‘opposition’ nära jorden men ändå långt från solen på himlen. Den är fortfarande bara 0,17 a.e. från jorden, medan C/2015 V2 (Johnson) ligger 1,07 a.e. bort.

Från denna hembygdskunskap i solsystemet ger vi oss sedan ut bland universums galaxer. För att slippa besvärligt letande körde jag liksom häromsistens ‘måfå’-metoden, med en riktning bara ungefär mot Virgohopen. Nuförtiden kan man sedan fortsätta att vara lat och få fältet automatiskt identifierat via astrometry.net. Det är lite fusk, men det sparar tid… Första försöket hamnade i norra delen av hopen, med galaxen M85 som ljusaste objekt. Det finns många fler små galaxer än jag markerat, det intressanta är att de finns i alla fält i trakten

Jag körde sen vidare söderut innan nästa bild, men kom inte så långt som jag trodde. Den fina spiralen M100  är i alla fall ny, men nästa gång ska jag försöka sikta närmare Virgohopens centrum…

Det är nästan omöjligt att förstå hur mycket avlägsnare dessa galaxer är än kometerna ovan. Tar man ett kometavstånd (0,1-1 a.e.) och multiplicerar med en miljon så kommer man ut till de närmaste stjärnorna i Vintergatan (0,5-5 pc). Multiplicerar man sen ytterligare med en miljon är man ute vid 1,5-15 miljoner ljusår, medan Virgohopen ligger ca 55 miljoner ljusår bort…Och går man åt andra hållet ligger kometerna faktiskt en miljon miljon dm från jorden. Man får bara finna sig i att rymden mäts med sina egna mått.