14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.

26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

3 april 2021

Uppföljning

Jag ville bara kort ta nya bilder av 1 aprils asteroider, så jag gick ut med samma utrustning, kamera med 85mm-objektiv. Himlen var inte fullt lika klar, men i gengäld ställde jag upp stativet bättre, så att stjärnorna blev rundare och tydligare.

Mars hade förstås rört sig märkbart närmare Oxens horn och bildar nu ett lustigt triangulärt mönster med hornspetsarna beta och zeta Tauri.

Det inre av triangeln är påtagligt stjärnfattigt, eftersom där ligger närbelägna mörka stoftmoln som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Antagligen är det ett ”hål” i molnen som skapat något som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) men som bara är orelaterade stjärnor på olika avstånd.

Sen tog jag några nya bilder av den svaga asteroiden 113 Amalthea i Lejonet, men tvingas inse att den är precis i vändpunkten av sin rörelse från retrograd till direkt.

Positionen den 3 april ligger ca 20 bågsekunder norr om läget den 1 april, vilket bara är 2 pixlar och knappt märkbart på en bild tagen med så kort brännvidd. Jag får vänta på nästa observationskväll, eftersom Amalthea nu rör sig tydligt åt vänster kväll för kväll.

På bilden av Lejonets skära råkade jag också nära lambda Leo få syn på den ljusstarka galaxen NGC2903, som åtminstone ser avlång ut

Då gick det bättre med nr 409 Aspasia som rört sig ett tydligare stycke i Sextantens stjärnbild

Även nummer 35 Leukothea i Jungfrun har rört sig tydligt, och man kan på detaljbilderna också se flera geostationära satelliter som lämnat spår när kameran följt himlen.

Åt andra hållet från Porrima fanns den ljusstarkare småplaneten nr 9 Metis, där jag får vänta på en framtida jämförelsebild

Mer spännande var det att se om jag lågt bredvid Spica också kunde hitta småplanet nummer 192 Nausikaa, och det visade sig inte alls vara något problem. Det för mig oväntade var att den häftiga Sombrerogalaxen (M104) kunde urskiljas på samma bild, om än bara som en aning. Jag har tidigare aldrig riktigt kollat upp var den ligger, bara trott att den var för sydlig för mig. Nu kanske den hamnar på min ’att observera’-lista för SW200…

7 mars 2021

Murphy-kväll med Megrez

Jag hade ärligt talat inte planerat mer för kvällen än att lite för sent (21.30) försöka ta bilder av Rosette-nebulosan med Megrez-teleskopet. Det var kallt om fingrarna, och jag hade problem bara att hitta Betelgeuze varifrån jag sen skulle vrida +37 minuter i RA och -2,5 grader i deklination. När detta hade lyckats visade första bilden bara stjärnspår, och det visade sig att jag i mörkret trampat på en strömbrytare som stängt drivningen. Samma missöde lyckades jag upprepa en gång till(!), och pekade desperat mot zeta Ori och Flame-nebulosan i stället medan jag försökte flytta strömbrytaren till ett säkrare läge. Efter två bilder dör kamerabatteriet, som jag satt i fulladdat och nu börjar inse är trasigt på ngt sätt. Det andra (som jag använt två kvällar) fungerar, men stjärnorna är klart avlånga, och jag kastar för säkerhets skull en blick genom polsökaren där Polaris anas i kanten, minst tre grader fel. Stativet har stått på gräsmark utsatt för omväxlande +10 och -10 temperaturer, så det var ju  egentligen inte så konstigt. Två av tre ställskruvar för stativbenen hade dock fusit/rostat fast, så metoden att ändra pekningen blev att lägga dit olika tjocka underlägg och sen justera det tredje benet. Jag plockade ihop vad jag hittade i garaget (en träbit, en tjock plastbricka och ett litet plastlock) och lyckades till min förvåning få Polstjärnan hjälpligt centrerad, dvs inom en grad från polen. Klockan var nu bortåt 22.45, och tiden för Rosette-nebulosan klart ute. Bara för sakens skull tog jag ändå några bilder, och inte ens nu var problemen slut, eftersom några blivit oläsbara i kameran(?). Bara en bild blev egentligen rimligt användbar, och efter allt detta krångel känns resultatet som en stor seger…

När det blir klart nästa gång hoppas jag nu vara bättre förberedd.

Tillägg 9/3: Trots dålig följning kunde jag summera nästan 3 minuters exponering av Flame-nebulosan och Hästhuvudet, och det är ju här jag är så sugen att fortsätta

Med en stor del av bilden kapad pga kamerafel kunde jag också få 3 minuter på Rosette-nebulosan, också det en uppmuntran till fortsättning

 

5 mars 2021

Asteroiduppföljning

Huvuduppgiften denna lika klara kväll som gårdagen var att ta nya bilder av de fyra asteroider jag observerade då. För Vesta är det så klart ”overkill” att observera med 85mm brännvidd, men hellre övertydlighet än tvekan, så här en första jämförelsebild

Näst i tydlighet kommer nr 29 Amphitrite, men den gillar tydligen sällskap och bildar dubbelpar med bakgrundsstjärnor båda dagarna

Asteroiden nr 26 Proserpina har saktat in efter sin oppositionsslinga och har på ett dygn inte flyttat sig långt, men om man förstorar tillräckligt så blir det ändå tydligt.

Till sist gällde det den svaga nr 36 Atalante, som är på gränsen för ljussvag för dessa enkla kamerabilder. Att den vid magnitud 12,5 tydligt syns på 60s-exponeringar genom en lins bara 21mm i diameterär för mig fortfarande ett under, i jämförelse med den analoga teknik jag förr var van vid.

Utom asteroiderna hade förstås även Mars flyttat sig, men den är fortfarande ett vackert par med Plejaderna.

Mellan några träd åt öster fick jag också syn på Norra Kronan, och kunde konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark.

Jag tog också några fler bilder av Rosettenebulosan, men summabilden inklusive gårdagens (totalt 9,5 minuters exponering) är fortfarande inte särskilt vacker.  Nebulosan är ytljussvag och vintergatsfältet fullt av stjärnor, så kontrasten blir för svag. Återigen är det Megrez-bilder som behövs.

Tillägg 11/3: Jag hade missat att utom Vesta och Atalante fanns det två ytterligare asteroider i samma 85mm-fält som jag observerade 4/3 och 5/3! Nr 116 Sirona och nr 93 Minerva är båda ljusstarkare än nr 36 Atalante, och alltså lätt synliga på bilderna! (Ju svagare stjärnor man kan observera desto fler asteroider kan man också se. I ett fält som detta kan det finnas tusen kända asteroider, men de kräver då förstås större teleskop för att ses…)

Sirona är i en gynnsam perihelieopposition och är med magnitud 10,7 lätt att hitta. Jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen

Nr 93 Minerva är en magnitud svagare, men syns även den tydligt på detaljförstoringarna

4 mars 2021

Perfekt vinterhimmel

Trots lite moln på eftermiddagen klarnade det upp helt på kvällen, och jag gick ut en stund med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-monteringen. Ett första motiv var förstås Mars nära Plejaderna, finast på en enkelbild (56 s exponering).

Sen blev det förstås Orion, och nu börjar också jag klaga på Starlink-satelliterna som här har förfulat bilden med parallella streck.

Jag försökte mig också på den svaga Rosette-nebulosan, som här syns tydligt till vänster om Betelgeuze.

Jag är inte vän med DeepSkyStacker, och tycker motsvarande summabilder blir fula, även om de visar mer detaljer…

Det är roligare att jaga svaga asteroider, och nr 26 Proserpina fanns lättfunnet nära Pollux.

Den är nästan av 12 magnituden, och drunknar helt i vintergatans stjärnmyller, men jag hoppas på en ny bild snart som kan visa rörelsen. Ännu lättare att hitta var nr 29 Amphitrite som fanns nära Regulus, men det var nära att den hamnade precis på en ungefär lika ljus stjärna. Även här är det jämförelsebilder som krävs.

I Lejonet fanns också den allra ljusaste asteroiden, Vesta, som nu nära sin opposition nästan är synlig för blotta ögat.

Lite längre ner finns den svagaste av de asteroider jag försökte mig på, nr 36 Atalante. Den är i alla fall (svagt) synlig på en 3 minuters summabild, trots dis och upplysning mot horisonten.

I fältet finns också den s.k. Leo-tripletten, tre ljusstarka galaxer nära varandra. (Jag tog i maj 2016 en bild av dem med ”stora teleskopet”. )

Jag tog fler bilder av Orion, och en 12-minuters totalsumma visar Orions många nebulositeter, inklusive Hästhuvudet som en liten mörk inbuktning i det rosa under den vänstra bältesstjärnan.

I stort sett är detta så långt man kommer med det lilla 85mm-objektivet, och det är fler Megrez-bilder jag borde ta, men inte kommer till skott med.

 

 

12 februari 2021

Klart och kallt!

Med bara få månfria dagar kvar kände jag att jag borde ta några fler Megrez-bilder av vinterobjekt, men förhållandena är jobbiga, med snö och kyla. Monteringen står under presenning en bit från huset, så steg ett var att sätta dit Megrez-teleskopet och få igång drivningen. Det gjorde jag innan det var helmörkt, men när jag sen väl hade provat och fokuserat kameran kändes det som jag direkt ville börja ta bilder. Orionnebulosan kom precis fram mellan två träd, så motivet var givet. För centrum är en 4s-exponering ganska lagom, även om Trapetset flutit ihop

Man kan nätt och jämnt se alla fyra stjärnorna med en kortare 1s exponering.

På 30s blir det ordentligt mycket nebulosa

(och till vänster är det trädgrenar och inte mörka interstellära moln man ser…)

Med fortfarande ljus himmel (solen -13,9 grader under horisonten) var 90s alldeles för lång exponering, och efter nerdragning  i bildbehandlingsprogrammet är bilden ganska lik den förra.

Beroende på hur man väljer parametrarna i DeespSkyStacker kan summabilden (5 min total exponering) se ganska olika ut, så

eller så

och man kan säkert få till något ännu bättre. Sedan tabbade jag mig när jag skulle leta upp Rosette-nebulosan, och hamnade med flera bilder i okända trakter. Tillbaka vid zeta Ori och Flame-nebulosan var kameran tyvärr med på bara en bild

Efter 18 sekunder på nästa dog batteriet kölddöd, och jag gav upp och tog en lång paus för fredags-TV.

Ute igen var Sirius och Stora Hunden bra placerade, och jag kunde ta detaljbilder av de tre stora stjärnhopar jag noterade på mina vidvinkelbilder den 5/2. Först här en 6 minuters summabild av M41, som är lätt att hitta 4 grader rakt under Sirius.

Googlar man kan man hitta avstånd mellan 2000 och 4000 ljusår för hopen , så jag bestämde mig för att kolla Gaia-katalogens ’facit’. Det är mycket instruktivt att välja ett litet område i hopens centrum och se stjärnor (ner till magnitud 20) på alla möjliga avstånd. Det krävs lite pyssel att leta fram en grupp ljusa stjärnor med gemensam parallax och egenrörelse, men man finner då parallaxvärdet 1,33 millibågsekunder. Avståndet är alltså 1000/1,33=752 pc, ca 2450 ljusår.

Sen passar synfältet med Megrez-telekopet precis lagom för att få med M46 och M47 på samma bild, och 9-minuterssumman visar den spännande kontrasten mellan hoparna.

Även här har jag hastigt kollat Gaia-avstånd för troliga hopmedlemmar, och finner att den vänstra hopen (M46) ligger ungefär 5400 ljusår bort, medan den högra (M47) ligger på 1550 ljusår. M46 är alltså verkligen en ovanligt stor och stjärnrik hop. Ovanför M47 syns en tredje hop, NGC 2423, som åter enligt Gaia ligger ca 3000 ljusår bort. Utom att vi i bilden har fältstjärnor på alla möjliga avstånd har vi alltså även tre hopar som bara skenbart hamnat på samma ställe på himlen.

När jag sen tänkte ta bilder även av de två stora hoparna i Kräftan, Praesepe och M67, var det för svårt att sikta högre uppåt på himlen, så det fick vara nog för kvällen.

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.