11 februari 2019

Månfilm och objektivtest

En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)

Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch

och jag ska plocka ut några intressanta områden (kommer…)

 

I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus

När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.

Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).

Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)

och f/4.0 (81 s)

En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).

”Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.

Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)

 

En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.

Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.

Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.

 

Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll

 

29 januari 2019

Vinterkväll igen

Klart och kallt, men moln på gång, så jag passade på att snabbt ta några kamerabilder. (Teleskopstativet står på fel plats i snön och är jobbigt att flytta tillbaka sedan den missade månförmörkelsen). Med 85mm-objektivet vid f/2,0 blev Orion överexponerad redan på 30 sekunder, stjärnorna fick fula lilastick, och bilden blev kraftigt vinjetterad.

Jag bländade sedan ner till 2,8, men det räckte ändå inte. ”Missen” häromdan med bl 4,5 var faktiskt inte så dum. Här är två bilder med asteroiden Hebe nära Betelgeuze, och man ser hur mycket större och fulare stjärnbilderna blev denna kväll. Man kan i alla fall kolla att Hebe finns som en extra stjärna på två olika ställen.

Jag slarvade och missade Juno, och Eros har förstås rört sig långt från bilden den 23/1. Den finns nu nära gamma Aurigae(=beta Tauri), i ett område med få stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Detta är ett intressant område av himlen där man ser färre stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Det som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) är bara ett hål i molnen.

Bilden ovan togs klockan 20.26, och innan jag gick in 20.42 tog jag en bild till av samma område. Trots att den senare bilden är lite oskarpare kan man faktiskt ana att Eros rört sig en liten aning neråt.

Som exempel på teknikens framsteg kan jag visa ett utsnitt från en gammal diabild, tagen den 7 februari 1975. Eros passerade då bara 0,15 a.e. från jorden, och genom att göra en lång exponering med ett 300 mm teleobjektiv kunde jag se asteroidens rörelse. Kameran var monterad på ett litet teleskop i observatorieparken, och har inte följt perfekt. Bilden av Eros har dock blivit ett streck vinkelrätt mot stjärnornas, dvs den har definitivt rört sig. Det med dagens ögon häftiga är exponeringstiden 45 minuter(!). Jag kunde från centrala Lund exponera 45 minuter, medan även 45 sekunder med dagens teknik skulle vara en grav överexponering! Så okänslig var den diafilm jag använde då…

För att återgå till nutiden så var det för kallt och besvärligt för några större projekt. Utom asteroidbilderna tog jag bara ett antal 30s-exponeringar av några uppenbara paradobjekt. Främst lockade förstås Orion, och redan en 3-minuters summabild visar de större nebulositeterna. Orionnebulosan har två Messier-nummer fast den på bilder som denna flyter ihop till en. Det är också tydligt hur det även denna kväll är ett tydligt dis mot horisonten som lyses upp av Rigel.

När jag lägger till en ytterligare 30s-exponering med ett annat utsnitt får jag även med den saknade stjärnan i Orions bälte. (Genom en mindre kontrast kan man även precis ana den mörkare fläck som med längre brännvidder blir Hästhuvudnebulosan.)

Sen råkade jag se att M31 och M33 fortfarande stod rimligt högt, så det blev några bilder av dem också. Två minuter mot Andromedagalaxen M31 (med en mörk trädsilhuett t.v.) blev så här

och 2,5 minuter mot Triangelgalaxen M33 så här. Med 85 mm brännvidd är M33 för liten för att göra sig på bild, men det är som vanligt intressant att se den så tydligt. Med blotta ögat anade jag den inte alls.

Även om jag bara var ute i 25 minuter är en sejour under vinterhimlen med snö och kyla något speciellt som man aldrig ångrar

 

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…

 

 

 

13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument

 

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

1 oktober 2018

Oväntat klart

Himlen var så klar att jag i alla fall måste ta några bilder med teleobjektiv (200 mm) och kameran på iOptronstativet. Första mål var Neptunus i Vattumannen, och på köpet svaga streck från geostationära satelliter

Två bilder kombinerade (41 resp 57 s exponering) visar tydligt två grupper av streck, förskjutna åt vänster när kameran följt himlen åt höger.

Småplaneten nr 10 Hygiea befinner sig nära den röda variabeln TX i Fiskarna. Tyvärr var följningen lite dålig, men den är ändå lätt att identifiera. (Jag har ett gott öga till Hygiea alltsedan jag omkring 1969 gjorde en banbestämning för den med klassisk Gauss-metodik. Det var innan miniräknare slagit igenom, och jag minns att jag använde tjocka tabeller med logaritmer och trigonometriska funktioner…)

Följningen var dålig även när jag siktade mot chi Cygni. Den är ännu ljussvag (kring magnitud 9), men den röda färgen avslöjar att det är rätt stjärna i Svanens myller

Sen fortsatte jag med Nordamerikanebulosan. Den är lite jobbig att sikta mot när den står så högt på himlen, och jag fick ett antal snedpekningar innan den blev rätt placerad bredvid Deneb. De finare nyanserna anas egentligen bäst på en enkelbild (86 s exponering)

men den blir förstås mycket tydligare på en 10-minuters summabild

Här avbröt jag för att eventuellt kunna gå ut igen senare på natten och filma månen, men det blev i slutänden inget av med det

 

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!