19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

2 mars 2022

Kort sejour med trevliga resultat

Himlen var klar, men jag tänkte bara ta några få bilder av Parthenope och Ianthe, så jag satte kameran med 85mm-objektivet på iOptron-monteringen. (När jag sen skulle ställa in det ordentligt mot Polstjärnan märkte jag dock att mekaniken låst sig, ny grej att åtgärda…)

Jag kunde peka hyggligt mot polen ändå, och drivningen fungerade, så bilder på 1 minut eller kortare blev helt OK. Och 85mm-objektivet är som sagt effektivt, redan en 36s-exponering visar 98 Ianthe i Lejonet. (I fältet finns också en stor galax, NGC 2903, omkring 30 miljoner ljusår från solen.)

Jämförelsebilden visar den tydliga bakåtrörelsen (opposition ca 16/2)

Nr 11 Parthenope syns även nu i samma fält som Praesepe, och lite nedanför kan man också ana den betydligt svagare nr 91 Aegina. Man lägger också märke till den ovanligt röda färgen hos variabeln T Cancri.

Även Parthenope har rört sig tydligt bakåt på 3 dygn, opposition ca 10/2.

Sen har jag ju börjat kolla kometer också, och fann att den kortperiodiska komet Borrelly möjligen kunde synas i Väduren. Jag pekade ditåt på måfå, och den fanns där mycket riktigt, till och med aningen ”kometgrön”. Kometen var i perihelium 1 februari, och står bra till på kvällshimlen några veckor till, dock snart störd av månsken. Rymdsonden Deep Space 1 flög 2001 förbi komet Borrelly, och det finns närbilder av en avlång kometkärna ca 4x4x8 km.

Så märkte jag ju häromsistens att ”California”-nebulosan, NGC 1499, faktiskt anades på några bilder, så jag testade igen bara för skoj skull. En minuts exponering ger ingen imponerande bild, men nebulosan syns i alla fall, som en rödaktig båge ovanför xi Persei.

En summabild (2,5 minuters exponering) är fulare, men tydligare

Vätgasen kring den mycket heta och ljusstarka O-stjärnan xi Persei joniseras, och när elektronerna åter fångas in utsänds bland annat ljus vid den röda H-alfa våglängden. Avståndet till stjärnan och nebulosan är omkring 1200 ljusår.

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

7 februari 2022

Några Megrez-bilder

(Medan jag väntade på mer information om min frus hjärtinfarkt försökte jag skingra tankarna med astronomi, och redovisningen här fyller samma funktion…)

Under den stormvälta kikarmonteringen hade jag mirakulöst hittat den ursprungliga (cm-stora) elektriska kontakten, och när jag provade fungerade drivningen igen utan glapp. För att slippa börja om med polinställningen hade jag också flyttat stativhuvudet ner till den pelare jag har nära huset, och nu räckte det med några små knuffar så hade jag faktiskt Polaris i polsökarens synfält.

Med Megrez-teleskopet siktade jag först på månen, som redan närmar sig halv.

Vid ungefär denna fas går gränsen för när jordskenet är synligt, och skillnaden är radikal till den belysta delen

Månen lyste också upp himlen, så det var egentligen ingen kväll för nebulositeter. Ändå kunde jag inte låta bli att ta bilder av Plejaderna, här först en enkelbild på 45s (ISO1600)

och här en 4 minuters summabild, med mycket tydlig nebulositet

Ännu märkligare är det att  ”Flame”-nebulosan nära zeta Ori syntes så tydligt, och att till och med ”Hästhuvudet” anas, på en summabild med 4,5 minuters exponering. Det mörka området till vänster är skymmande träd.

Sen kollade jag ordentligt var 32 Pomona skulle befinna sig relativt Betelgeuze, och då var det inga problem att hitta rätt fält och en tydlig Pomona

Sen blev det inte mer denna konstiga kväll.

30 januari 2022

Klart lugn efter stormen

Stormen Malik hade utom soptunnan (med efterföljande skräpjakt) även lyckats välta mitt tunga kikarstativ. Jag har det under en stor presenning, så det blev förstås för stort vindfång. Tanklöst nog reste jag det på morgonen och bredde över presenningen, med resultat att det på eftermiddagen hade vält igen(!) Till kvällen hade det lugnat ner sig, men jag var inte beredd att börja kämpa med ny stativinställning, utan tog bara kameran med 200mm tele på iOptronstativet. Det hade snabbt blivit minusgrader, och även utan vind blir det snabbt kallt . Med iskalla fingrar är det svårt att dra åt alla skruvar, så ca hälften av bilderna hade problem med större eller mindra glapp, medan fuskinställningen av stativet inte var något problem på de 20s-bilder (ISO 3200) jag nöjde mig med.

Orionnebulosan blev förstås första test, och himlen är det inget fel på. Liksom igår syns spår av en geostationär satellit uppe till vänster på en ovanlig deklination långt ovanför det normala bandet vid -8 grader. En koll visar att det som syns troligen är kommunikationssatelliten Thuraya-2, som mycket riktigt går i en ”inclined orbit”.

I alla fall, det viktigaste denna kväll var en andra  bild av asteroiden Thetis, och det lyckades faktiskt

Thetis är ljussvag och det krävs ett bra program (the Sky) och aktuella banelement  för att få identifieringen rätt. Här är då till sist jämförelsebilden som tydligt visar på rörelsen mellan 28/1 och 30/1.

Däremot hade jag inte riktigt kollat hur långt söder om zeta Tauri som 32 Pomona skulle befinna sig, och missade den igen med snopet liten marginal. En bild av Mira blev helt misslyckad genom glapp, men sen hade jag tur och lyckades sikta mot Uranus i ett oansenligt område av Väduren. Snopet nog ligger dock Uranus i nästan precis samma läge som på bilden den 6/1, eftersom den sedan dess gjort en liten högersväng och nu är på väg åt vänster igen.

Plejadbilden har för avlånga stjärnbilder, men det är intressant hur mycket nebulositet som syns på en så kort exponering

En horisontbild mot Diphda (beta Ceti) i sydväst visar ljus men klar himmel bara runt 5 grader över horisonten

Med (som jag trodde) bilder av Thetis och Pomona bärgade var det dock inget mer som höll mig kvar ute i kylan, så trots den ovanligt fina himlen flydde jag in i värmen igen.

 

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.

14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.