4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

21 april 2023

Asteroider och galaxer

Efter en mellandag med lite moln var kvällen åter helklar, men jag har börjat inse att det aldrig kan bli så mörka himlar som när vi flyttade hit för 15 år sen. Jag körde igång Megrez-teleskopet, och letade mig via M67 fram till fältet med 59 Elpis. Jämförelsebilden visar den förväntade snabba rörelsen framåt, eftersom oppositionen var redan 6 februari.

Till nr 61 Danae kom jag via skalor från Regulus, och den rör sig ännu sakta i retrograd led, efter oppositionen 7/3.

Sen var det bara att ta bilder rakt  mot beta Virginis där både 73 Klytia och 190 Ismene skulle vara synliga. När jag nu kollar visade det sig att jag  i hastigheten pekat för högt och fått in ny Virginis i stället, utan asteroider! Det var tråkigt, för nu slår det fina vädret om och jag kan ha svårt att få till en andrabild.

Nr 114 Kassandra fick jag på bild med 85mm-objektivet den 18/4, och tog nu en andrabild genom Megrez

Jämförelsen är lite haltande, men det är ingen tvekan om identifieringarna.

Jag tog några halvhjärtade bilder från Virgohopen, med dåligt fokus, men det blev lite andra fält än förut

 

Med Norra Kronan högt på himlen passade jag på att ta  Megrezbilder av asterismerna som jag använder för att hitta R och T CrB, för användning om/när de ändrar sig.

Sen kunde jag inte heller låta bli att ta bilder av Vega

och den lillla gröna Ringnebulosan (M57)

Till höger om Spica ligger min favoritgalax M104, Sombrero, och jag väntade medan den kom fram bakom träden i söder. Det är lite för lågt på himlen, men en 10-minutersbild visar den tydligt

Med stora instrument är M104 en fantastisk ljusglob med en ekvator av mörka stoftmoln, och förstoringen här från bilden ovan ger i alla fall rätt antydan. Jag trodde faktiskt inte att jag så här lätt kunde se stoftbandet!

Sen väntade jag vidare på att också småplaneten 162 Laurentia till vänster om Spica skulle komma fram, men det tog sån tid att jag ändå tog de flesta bilderna genom trädgrenar. En summabild smetar ut så att de flesta stjärnorna ändå syns, inklusive Laurentia som jag också observerade med 85mm-objektivet den 18/4.

Även dessa jämförelsebilder blev väldigt omaka, men man kan lätt identifiera Laurentia även på 85mm-bilden. Den är precis i opposition (20/4), och rör sig alltså i retrograd led åt höger.

Kvällen var mild och fin, och även om en del hakade upp sig är jag mycket nöjd!

 

19 april 2023

Megrez igen

Klart kväll efter kväll, och inte iskallt, så det var bara att sätta igång teleskopet igen, när jag har vanan inne. Eftersom jag inte orkar försöka få goto att fungera är mitt sätt att hitta att utgå från en ljusstark stjärna och justera enligt grova inställningscirklar. Det fungerar bra, OM jag hittar den ljusa stjärnan. Vissa går bra, andra, som Regulus hamnar i fel läge för kroppen, så man tvingas avbryta för att inte få akut sendrag eller ryggskott.

I stort kunde jag iaf göra vad jag hade tänkt, först då en andrabild av 56 Melete vid M67.

Jämförelsebilden visar att Melete  så här långt efter sin opposition (7/2) rör sig snabbt åt vänster på himlen. Jag inser också att jag med Megrez-bilder lätt når magnitud 14, dvs jag kan börja beta av fler låga asteroidnummer även vid ogynnsamma oppositioner.

Jag tog fler bilder av M67 och i kombination med bilderna från 17/4 kunde jag få en mosaikbild med 11 minuters exponering som placerar hopen lite tydligare bland stjärnorna i Kräftan.

Lite norr om M67 befann sig 59 Elpis. Jag slarvade så att jag bara fick en användbar exponering, men Elpis syns bra.

När jag äntligen fått in Regulus räckte det att vrida i rektascnsion för att få in den “andra” Leotripletten (M95+M96+M105) plus flera mindre galaxer. Satellitspårenom är verkligen störande!

Först tillbaka till Regulus och sen nya inställningar mot nr 61Danae, gick också bra.

I samma fält som beta Virginis finns nr 73 Klytia och faktiskt också nr 190 Ismene (mkt nära en stjärna)

Och precis vid Porrima fanns nr 138 Tolosa, och vi ser hur den fortfarande backar efter oppositionen 3/4.

Sen körde jag Virgogalaxerna till höger om eps Vir i repris, för att få  snyggare jämförelsebilder för 194 Prokne. Det första synfältet, nästan 7 minuters exponering,  passade (mest av tur)  precis både för Prokne och Markarians kedja (upp åt vänster från M84 och M86).

Bilden från 17/4 var bara med 90 sekunders exponering, men det är inga problem att se hur en ganska ljusstark Prokne fortfarande backar efter oppositionen 27/3.

Sen trodde jag att jag körde uppåt för ett nytt galaxfält, men det visade sig ligga åt höger i stället, precis utan överlappning. Där fanns inte så många stora galaxer, men många mindre samt den intressant kanställda NGC 4216.

DeepSkyStacker är inte så bra på mosaiker, men den här kombinationen av bilder från 17/4 och idag ger en bra överblick över de centrala delarna av Virgo-hopen. (Bilden ovan ska också in nära till höger).  Hopens många  galaxer ligger typiskt ca 50 miljoner ljusår från solen.

Jag har aldrig fått till det med galaxobserverandet, eftersom det kräver så långa exponeringstider. Det här är den bästa överblick jag fått hittills, tack vare småplaneten 194 Prokne…

 

17 april 2023

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

16 april 2023

Tjugo minuter med kamera

När mörkret inte kommer förrän 22.30 är det ibland motigt att gå ut. Väderutsikterna talade om fler klara kvällar framöver, så jag lydde min trötthet och satte inte igång något teleskop. Det fick bli den vanliga rutinen med kamera+85mm-objektiv på iOptronstativet, och jag tänkte förstås på Venus i trakten av Plejaderna. När mörkret kommer allt senare på våren är det dock svårt att hinna med. Jag hade felbedömt, och när jag kom ut var Venus  redan skymd av träd. Det var mulet vid närpassagen den 14/4, så Mars är nu klart förbi Mebsuta (eps Gem)

Jag tog några extra exponeringar, och en 160 s DSS-summa visar utom M35 också två avlägsnare  stjärnhopar i det stjärnrika vintergatsfältet.

Jag är mest intresserad av att fylla min asteroidlista med nya objekt, helst med nummer under 100. Detta kräver just nu teleskop, så kvällens försök fick bli några gränsfall med högre nummer som möjligen kan fixas med bara kamera. Det första fältet till höger om epsilon i Jungfrun  innehåller ett hörn av Virgo-hopen, och det går att identifiera nio(!) Messier-galaxer. Asteroiden nr 194 Prokne  har hamnat mitt i smeten, men jag tror den går att identifiera.

Sedan hade jag spanat in två fält nära Spica. Ovnför till höger borde nr 270 Anahita gå att hitta, och fastän svag verkar den finnas på sin förväntade plats. Här går också bandet med geostationära satelliter tvärs över fältet, och man ser två spår för varje, på denna summa av två 43s exponeringar. Precis i kanten till höger skymtaar vi också M104, den stora Sombrerogalaxen.

Nedanför till vänster om Spica fanns nr 162 Laurentia, men oturligt nog låg den så nära en ljusare stjärna att den inte går att identifiera. Med magnitud 12,4 var den nog ändå för ljussvag för att kunna observeras såpass lågt på himlen(sa räven…). Inte heller den fjärde asteroiden jag valt, nr 145 Adeona, är egentligen ljusstark nog för kameran, men den syns i alla fall i ett fält ungefär mitt emellan Spica och Arkturus.

Sen tog jag bara standardbilden av R och T CrB där inget har hänt…

18 februari 2023

Komet m.m.

För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.

Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även “Flame”(NGC 2024)- och “running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.

Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).

 

25 augusti 2022

Öland_3

Tredje kvällen var molnen mer påtagliga, och jag gav snabbt upp. Just i Skytten (Tekannan) var det dock hyggligt en stund, och man kan igen se M8 och M22, först på en översiktsbild

och sedan på en 85mm-bild

På bilden av M16 och M17 är det fler (orangeaktiga) jordiska moln

medan bilden av stjärnhopen M11 i stället störs av ett fult satellitspår. Den variabla stjärnan V Aql är en kall och mycket röd s.k. kolstjärna.

Vid Saturnus var det klart, och på ett utnsitt från en 85mm-bild ser man månen Titan till vänster om planeten.

Frustrerande nog gick sedan ett smalt molnband precis över Vesta, så att den är nästan osynlig trots magnitud 6.

Eftersom jag haft fina kvällar innan och tagit många bilder var jag inte alltför ledsen och avslutade med detta.

19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska “storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till “samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig “bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!