Den först upptäckta asteroiden är också den största (939 km i diameter), så att den nu klassas som dvärgplanet. Under 2015-17 omkretsades Ceres av rymdsonden Dawn, som bl.a kunde närstudera några märkliga vita fläckar. Troligen består dessa av salter som kan ha avlagrats av utströmmande vatten från en hypotetisk inre ocean. Ceres skulle i så fall sälla sig till den exklusiva skaran av himlakroppar med flytande vatten som Jupitermånen Europa och Saturnusmånen Enceladus.
Ceres rör sig i en bana med perihelium vid 2,55 a.e, aphelium vid 2,98 a.e. och omloppsperiod kring solen 4,61 år. Det betyder att den kommer till opposition drygt 3 månader senare för vart år, eller grovt räknat 4 gånger på 5 år. En bättre approximation är 18 oppositioner på 23 år, där var och en liknar en opposition från 23 år tidigare. Det är dock ingen strikt periodicitet, särskilt som banan hela tiden påverkas starkt av Jupiter.
På amatörbilder är Ceres helt stjärnlik, och avslöjas bara av sina rörelser. Jag har inte alls varit systematisk, men har i alla fall samlat på mig ett antal illustrativa bildpar. På den analoga tiden, när jag tog diabilder av stjärnhimlen, måste man anstränga sig extra för att få med objekt av Ceres ljusstyrka, magnitud 7-8 eller så. I maj 1982, några dagar innan Ceres opposition i Vågen, tog jag bilder med 135mm teleobjektiv och 30-60s exponering. Under den tiden har kameran följt stjärnhimlens rörelse, så jag måste ha fäst kameran på mitt lilla Celestron 5-teleskop med motordriven montering. Trots att följningen inte riktigt fungerade på den andra bilden urskiljer man lätt Ceres, som bör ha varit så ljus som magnitud 7,5.
Sedan 2009 har jag använt digitalkamera, och den ljusstarka Ceres syns nästan på vilken enkel kamerabild som helst. Oppositionen 2009 var kring 1 mars högt på himlen i Lejonet, och här syns den långsamma förändringen när rörelsen kring 1 maj åter blir direkt. (Vänstra bilden är en summa av flera exponeringar, fulare men tydligare).
Oppositionerna i juni 2010 (lågt i Skytten) och september 2011 (Valfisken) missade jag helt, medan nästa igen i december 2012 inbjöd mera till observation. Ceres stod vid oppositionen högt på himlen mellan Oxens horn, som vi kan se på detta bildpar från januari 2013.
Nästa opposition kom i april 2014, och lustigt nog kunde man då se även Vesta i samma område i Jungfrun. Här ser man hur båda två rört sig i förhållande till stjärnbakgrunden på de tre dygnen mellan bildern
Nästa opposition i juli 2015 i Skytten var igen för sydlig, men hösten 2016 (efter opposition i oktober) syntes den bland svaga stjärnor i Valfiskens stjärnbild.
Nästa opposition långt norrut i Kräftan var ungefär 1 februari 2018, men jag observerade inte förrän Ceres var i slutet av sin bakåtslinga, dvs rörelsen är påtagligt långsam.
Följande opposition skedde åter långt i söder, men jag råkade befinna mig i Chile för att se på solförmörkelsen den 2 juli och fick (oavsiktligt) med Ceres på en del bilder av Skorpionen och Antares.
I slutet av augusti 2020 skedde en ny sydlig opposition lågt på himlen i Vattumannen, och jag har Ceres på dåliga bilder bara från november, när den passerade nära den stora planetariska nebulosan NGC 7293. Bilden från 14/11 är knappt användbar på grund av starkt dis, men när man kollar detaljerna syns Ceres i alla fall ganska tydligt. Den är här redan 2,71 a.e. från jorden, 2,97 från solen
På hösten 2021 passerade Ceres strax före sin opposition rakt genom Hyaderna och var förstås ovanligt lätt att hitta.
Jämförelsebilden visar den snabba rörelsen. Ceres är här ungefär 1,79 a.e. från jorden och 2,76 a.e. från solen.
Nästa opposition kom den 20 mars 2023, i Berenikes Hår nära Virgohopens galaxer. Ceres var då nästan i perihelium, och ljusare än magnitud 7. Den svaga asteroiden 410 Chloris råkade befinna sig i närheten, så den finns också med på bilderna. Avståndet från solen var 2,57 a.e. , från jorden 1,60 a.e., och magnituden omkring 6,9. Några galaxer med Messier-nummer är markerade, men vädret den 27/3 var dåligt vilket syns av dishalon runt stjärnan6 Comae.
