13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

12 oktober 2017

Komet ASSASN, men svagt

Med månen borta och himlen klar testade jag igen med teleobjektiv (160 mm f/4) mot komet ASSASN (C/2017 O1). Jag såg inget genom fältkikare, och inget på bilderna medan jag tog dem, men kometen är precis där den ska i gränsområdet Auriga/Perseus. Här först på en 1-minuts enkelbild, där man också ser den öppna stjärnhopen NGC 1545

och här på en 6,5-minuters DSS-summa. Jag tog bilder med flera olika orienteringar/centreringar, och i detta fall klarade DSS inte att sammanföra dem utan att många stjärnor får dubbla bilder. Kometen har i alla fall blivit mycket tydligare

Jag visste att småplaneten nr 7 Iris skulle vara nära alfa i Väduren, och den hamnade precis innanför bildkanten

Jag lyckades också turligt fånga en svag Mira i en glugg mellan två träd

medan jag slarvade och siktade långt ovanför Uranus i Fiskarna. Där bredvid eta Psc ligger galaxen M74, som var så lik komet ASSASN att jag i första vändan försökte kombinera bilden med dem av kometen…

 

Sedan hade jag planerat för att filma månen tidig morgon, dvs jag hade ställt iordning SW200-teleskopet och steg upp klockan 5 med klar himmel. Då hade emellertid nätsladden till datorn halkat lite ur transformatorn utan att jag märkte det, så att datorn (med urladdat batteri) verkade mystiskt heldöd. Det blev alltså ingen månfilmning denna gång, tråkigt nog, eftersom jag nästan aldrig gjort goda observationer vid 46% avtagande fas…

6 oktober 2017

Megrez lagat, men andra bilder

Det var klarare denna kväll, så min första prioritering var nova Scuti med teleobjektiv (f=160 mm) på iOptron-monteringen. Jag hittade fältet med lite trial and error, men kunde sedan på fullmånehimlen exponera max 15 sekunder. Det blev i gengäld många exponeringar, som jag försökte kombinera i DSS. En enskild bild ser ut så här, med M16 och M17 i fältet

Detaljförstoringen visar att novan inte är märkbart svagare än för 10 dagar sedan (25/9), dvs den fortsätter att vara otypiskt långsam.

DSS-bilden blev som vanligt väldigt ful, och jag inser behovet av flatfältsbilder för att korrigera både för en stark vinjettering och för damm på detektorn. Svannebulosan M17 syns i alla fall fint.

Detaljförstoringen visar novan idag respektive 25/9, och man ser igen att den inte försvagats mycket.

Högre upp på himlen gick det att exponera 30 sekunder, här en detaljbild där man trots dålig följning anar Ringnebulosan som ring.

Jag har alltid svårt att sikta rätt högt uppe i Svanens stjärnmyller, men här ser vi ett utsnitt med en ljusstark chi Cygni

Så långt gick allt mycket smidigt, när det vill sig är iOptron-monteringen suveränt lätthanterlig samtidigt som den (oftast) följer mycket fint.

 

Kvällens andra uppgift var att testa det nu USA-reparerade Megrez-teleskopet, som jag alltså hade på min ‘stora’ montering. Själva teleskopet var väl OK, men den sökare jag fått dit (en gammal 8×50) visade sig helt oanvändbar i det starka månskenet. Och monteringens GoTo blir jag aldrig vän med, den kräver antingen skymda inställningsstjärnor eller pekar totalt fel på dem som syns…Så jag gav i stort sett upp medsamma, särskilt sedan jag insett att det snarast blev mer molndis på himlen så att kometen fortfarande skulle drunkna.

Jag fokuserade på Altair, och där är stjärnorna rimligt små, även om de uppe till höger är lite avlånga. Jag kan alltså pusta ut såtillvida som att objektivet verkar oskadat och att fokuseraren troligen sitter lika bra som innan jag kraschade den (10/9).

Sen höll jag på att böka med kamera och teleskop (för att söka efter objekt), så det är inte så konstigt att fokus ruckades lite. Jag tog några skakiga 30s-bilder med M15 ocentralt (i olika delar av synfältet), och DSS-summan med 98 sekunders total exponering blev kvällens enda (knappt!) godkända Megrez-resultat

När månen försvunnit hoppas jag teleskopet kommer mer till sin rätt…

5 oktober 2016

Fullmånehimmel

Mot bättre vetande försökte jag ta några bilder under en strålande fullmåne. Vid 20-tiden var det fortfarande tydliga moln i sydväst, men bara för saken skull tog jag en telebild (f=140 mm) med Saturnus ytterligare ett stycke längre åt vänster från xi Oph.

Det var klarast just vid horisonten, och lite till vänster om Saturnus hamnade jag precis på Tekannans lock (lam Sgr), med den stora klothopen M22 mycket lik en bit moln, och den lilla grannen M28 nästan osynlig. I månljuset är redan 15 sekunder för lång exponeringstid…

Medan jag väntade på att molnen eventuellt skulle försvinna från sydväst gjorde jag en avstickare upp till Norra Kronan. Variabeln R CrB har nu länge hållit sig ljusare än närbelägna HIP77373 med V-magnitud ca 7,4, och är nu nära sin maximala ljusstyrka kring 6,4. Den kan fortsätta så, men kan också med kort varsel svepas in i stoft och försvagas drastiskt.

Molnen i sydväst lättade inte, men jag siktade ungefär där Nova Scuti kunde ha synts, nära ovanför till vänster om gamma Sct.

Senare på kvällen hade molnen försvunnit, men himlen var ändå alldeles för upplyst för att man skulle kunna se en svag komet. Jag ville i alla fall ha försökt, och på den beräknade platsen för komet C/2017 O1 syntes i förstone ingenting

Jag tog tre bilder, och på en förstoring från DSS-summan (totalt 54 sekunders exponering) kan man kanske ändå ana något. Stjärnorna i paret P1 är av 10:e magnituden, i paret P2 av 12:e, och på en stjärnkarta finns inget så ljusstarkt på kometens beräknade plats. Jag tolkar det som att kometens stjärnlika innersta är synligt kring magnitud 11-12, men att resten försvunnit i månljuset.

Kvällens lärdom är alltså att man inte ska låta månen avskräcka. Stjärnor syns ändå, om än inte kometer.

 

 

25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ‘visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer

21 september 2017

Komet 2017 O1 ffg

Det är roligt att kunna utnyttja korta uppklarningar, när vädret annars är så kompakt grått och regnigt. Detta var ett sådant tillfälle, där molnen tunnades ut mer och mer och det kändes lönt att ta fram kameran (70 mm f/4 på iOptron-stativet). Jag började med Nova Scuti lågt i sydväst. Det var disigare än sist, och höjden över horisonten nere på dryg 8 grader, men det blev användbara bilder ändå.  Här först hela fältet, där man ser även M17, ca 6 grader över horisonten

och här en detaljförstoring. Novan är kanske en aning svagare än den 17/9, men ungefär oförändrad. Strecket t.v. är troligen från en satellit på geostationär höjd, eftersom både flygplan och ”vanliga” satelliter skulle ha ritat ett mycket längre streck under en 1-minuts exponering.

Jag tog tre bilder, och en DSS-summa (3,5 min total exponering) blir som vanligt ganska ful. De två nebulosorna M16 och M17 syns dock klart tydligare än på de enskilda bilderna.

Sen siktade jag mot Neptunus, och kunde som väntat tydligt se hur den på fyra dygn flyttat sig relativt den närbelägna stjärnan HIP 113231. Egentligen är det mest jorden som rört sig, medan Neptunus mycket sakta vandrar runt i sin 165-åriga bana runt solen

Kvällens huvuduppgift var att försöka hitta kometen C/2017 O1 nära Plejaderna i nordost. Ditåt är himlen mycket mer upplyst, plus att dismolnen började tätna igen, så det visade sig svårt. På en 70 mm-bild syns Plejaderna, men inget av någon komet

Jag ökade till 100 mm brännvidd, och på några bilder kan man då till nöds ana en liten suddighet på rätt ställe

Med 6 bilder adderade i DSS (4,5 minuters exponering totalt) blir suddet så tydligt att jag faktiskt är säker på att det är kometen som syns. Det är dock också tydligt hur diset är tätare och mer upplyst till vänster i bilden, dvs att en helt klar himmel skulle ha underlättat mycket. Kometen kommer att vara synlig ett par månader åtminstone, så det blir säkert fler bilder så småningom

17 september 2017

Fin himmel innan dimman

Jag var egentligen bara ute för att kolla var jag kunde få fri sikt mot morgonens fina möte månen+Regulus+Venus, om den klara himlen höll i sig. (Det gjorde den förstås inte, vid 4-tiden var det bara grå dimma…) Jag tog i alla fall några snabba bilder med ett kort tele (70 mm f/4) på iOptron-monteringen. Här först en förstoring av Svanens hals med variabeln chi Cygni, som är nära ett maximum i sin mer än årslånga period.

Likaså är R CrB fortfarande ljusstark

Sen siktade jag lågt i diset nere mot horisonten och lyckades hitta den ovanliga nova som synts ett par månader nära gamma Scuti i stjärnbilden Skölden. Den ljusnade till ett maximum i juli, föll sedan tillbaka, men är nu ljusstark igen (ca V=9.0). Här syns först hela fältet, med M11 och M16, och sedan en förstoring kring själva novan.

Sedan siktade jag lite snett mot Uranus. Förra hösten syntes den nära zeta i Fiskarna (Psc), men har nu vandrat vidare till i närheten av omikron Psc.

På en förstoring (från en annan bild) syns den bättre

Neptunus är också lätt att hitta nära lambda i Vattumannen. Den råkar ligga mycket nära en nästan lika ljus stjärna, så en ny bild kan snabbt avslöja rörelsen. Man ser också (svagt) streck från geostationära satelliter.

Jag var inte ute för att fotografera nebulosor i vintergatan, men en 70 s-exponering av Deneb och Nordamerikanebulosan visar att himlen var klar och mörk

Jag tänkte i stället ta stjärnbildsbilder med vidvinkelobjektiv, men fick snopet nog stoppa nästan medsamma när minneskortet var fullt. Här är i alla fall stjärnbilden Stenbocken (Capricornus), med sin optiska multipelstjärna alfa Capricorni uppe till höger.