29 april 2019

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ‘stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ‘fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.

 

 

25 april 2019

Skön kväll, men nya problem

Natthimlen är molnfri men disig, enligt SMHI på grund av sand från Sahara! Det är ovant milt och skönt, så det är lätt att fingra på alla knappar utan vantar. Jag börjar direkt med 200mm tele på iOptron, sikte Virgohopen, och allt verkar bra. Problemet är att bländaren som vanligt ställer om sig utan att jag märker det. Jag hade medvetet valt f/3,5 i stället för full öppning (2,8), men de 9 långexponeringarna (60-100 s) blev i stället med f/4,5, och i det disiga vädret var det för snålt. Denna inställning hängde sen tråkigt nog med även när jag siktade mot Leotripletten och M81. Det positiva var att det återigen hjälpte att köra flera M81-bilder i sträck. Den dåliga balansen ger nån slags backlash som efter en stund bättrar sig. Nu är emellertid inte detta huvudproblemet, utan DeepSkyStacker har plötsligt slutat fungera på ett mystiskt sätt. Inläsningen av bilderna och deras anpassning till varandra verkar gå normalt, men stackningen ger bara ett abstrakt linjemönster?! Jag har försökt installera om programmet, men då får jag felmeddelanden som avbryter installationen. Just nu är jag bara helt frågande…Men det mesta löser sig så småningom. När Windows klagade att hårddisken var för full började jag ana att det kunde vara så enkelt, och när jag flyttat bort några stora månfilmfiler blev allt som vanligt igen… Så tillbaka till galaxbilderna. Trots att 11+ minuters total exponeringstid inte gav en mycket bättre bild av Virgohopen än den från 22/4 är den ändå djupt fascinerande. Att med sin lilla kamera i trädgården kunna fånga tiotals galaxer, 50 miljoner ljusår bort, och var och en med hundratals miljarder stjärnor och planeter, är när man tänker efter ganska otroligt.

Ett utsnitt identifierar den båge av galaxer som brukar kallas ‘Markarians kedja’, plus M87 (med det svarta hålet) nertill.

Monteringen följde inte perfekt, och DSS vägrade använda en av Virgo-bilderna. Där gjorde det inte så mycket, men med bara två (av fyra) användbara exponeringar är bilden av Leo-tripletten rätt trist. Återigen är det vetskapen att man ser tre stora galaxer 35 miljoner ljusår bort som är behållningen

Inte heller för M81/M82 blev det mer än två användbara bilder. (På kameran kan jag inte se följningens kvalitet om den inte är helkass, och jag trodde det gick bättre än så). Men eftersom M81 är så stor och ljusstark (‘bara’ 12 miljoner ljusår bort) blev det ändå en trevlig bild (bortsett från ännu ett irriterande satellitspår rakt över galaxen)

Här slutatde jag galaxjakten och tog i stället vidvinkelbilder med olika objektiv. Den första är med 18 mm f/2,8 (för ett 18-50mm objektiv), då jag råkade fånga en oregelbundet blinkande satellit som just innan hade glänst till i Lejonet med nästan med Iridiumstyrka. Heavens-above identifierar den som den franska Helios 1B, som alltså tydligen ”tumlar” okontrollerat i sin bana. Det är tre av Karlavagnens ‘vagnstjärnor’ som syns uppe till vänster, och satelliten passerar alltså under Stora Björnens ”tassar”.

Jag bländade så ner till f/4, vilket förstås gav bättre kvalitet om man tittar i detalj, men knappast värt förlusten i exponeringstid. Här är först nedre högra hörnet av bilden ovan jämfört med en lika lång exponering vid f/4. Den stora skillnaden är för de få ljusstarka stjärnorna, som får färgstick vid f/2,8.

Sen tog jag samma scen med ett 10-20mm objektiv vid 16 mm f/3,5, och fick samma hörn ungefär så här

De ljusa stjärnorna är nu mest vita, så kring 17 mm är detta objektiv det bästa. Det är också praktiskt att kunna öka bildvinkeln ytterligare. Vid 13 mm ser vi Castor och Pollux nere t.h., dvs den ljusa stjärnan med färgstick på bilderna ovan var Castor.

Capella kommer nu in precis i högerkant, och perspektivet i hörnen börjar bli konstigt. Man ser också hur himlen ljusnar mot nordväst och norr, riktning Värnamo. Denna upplysning från stan syns ännu tydligare på en 10mm-bild. Det blir värre år från år, men när diset inte ligger så tjockt är det inte fullt så här illa.

Även mot söder ökar upplysningen från Åminne, som syns av denna 10mm-bild. (Den som vet hur Lejonets skära egentligen ser ut blir förbryllad av övre högra hörnet, men så blir det vid extrem vidvinkel. Uppe till vänster syns också en del av Norra Kronan märkligt förstorad.)

Som sagt, en inte optimal himmel, men ändå intressanta bilder. Nästa gång hoppas jag på klarare luft.

 

22 april 2019

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …

 

 

 

 

 

11(+12) april 2019

Mera tester

Sedan jag fått ett paket från Tyskland med lite nya astrogrejor var jag förstås sugen på att testa. En sak var ett nytt solfilter, som jag i förstone inte alls förstod vitsen med, en stor åbäkig ram kring det lilla filtret i mitten. Men så fort jag satt det på objektivet och började peka mot solen förstod jag att det fungerade också som bländningsskärm och i själva verket var mycket funktionellt! Det är ändå svårt att fokusera, och man behöver ytterligare ett skynke att gömma sig under, som forna tiders fotografer. Jag testade alltså 200mm-objektivet med 2x extender, först av ren slentrian med den vanliga ISO800-inställningen. Det blev vettiga bilder, där solen visade sig ha en stor fläck, efter månader av stiltje.

Sen insåg jag att jag förstås kunde köra också med ISO200 och ändå få korta exponeringstider. Skillnaden är påtaglig, med mycket mindre kornighet.

Jag tog solbilder också med KalleAnka-objektivet, men de var klart sämre.

 

På kvällen började jag med att ta månbilder vid ISO200, med olika bländare (och utan 2x-extendern). Slutsatsen är att bilden vid full öppning (f/2,8) är lite mjukare i konturerna

men att nedbländning redan till 5,6 räcker väl för att få full skärpa

(Jag har tyvärr ingen direkt jämförelse med ISO 800, som ju var det intressantare…)

Nästa nya grej var ett rödpunktssikte (egentligen för jakt) som går att sätta i kamerans blixtsko. Utom att rödpunkten även på minsta ljusstyrka (1 av 7) är alldeles för stark är den väldigt användbar. Att titta genom sökaren är ofta fysiskt svårt, och man är osäker på vad man egentligen ser. Nu är det bara att kolla rödpunkten så´vet man precis var man är, och jag ångrar att jag inte skaffat detta smarta hjälpmedel tidigare. Men det jag sett mest fram mot var en uppdaterad version av min iOptron kameravridare. Första intrycket blev dock inte så positivt. På den gamla har en lins fallit bort från polsökaren, så att den inte går att fokusera. Polstjärnan är dock så stark att jag lätt hittar den ändå (med lite vana). Den nya sökaren visade sig ha avancerade cirkelmönster där man med en app ska ställa Polstjärnan i rätt läge i förhållande till polen, MEN synfältet är så litet att det är jättesvårt att alls hitta den! Jag fick fuska och bara titta genom hålet utan kikare för att få något som fungerade för korta brännvidder. Det givna motivet var förstås Aldbaran, Mars och Plejaderna, som sjunker allt lägre mot horisonten kväll för kväl. Månljus och dis lyste upp himlen, och man kunde inte exponera mer än 30s ens med det ljussvagare 17-85mm objektivet vid f/5,6, brännvidd ca 50 mm.

För att se eventuella kvalitetsskillnader tog jag bilder också med ett ljusstarkare 17-50 mm objektiv. Här först en 10s exponering vid f/2,8

en 20s-exponering vid f/4

och till sist en 30s-exponering vid f/5

Slutsatsen är att alla bilderna är nästan lika bra, dvs att det ljusstarka objektivet är klart användbarast.

Nu hade det dragit in mera moln, och när jag äntligen lyckats hitta Polstjärnan med iOptron hade jag ingen nytta av det…Jag tog bara en sista bild mot Arkturus och eta Boo, utan att orka fokusera ordentligt. (De fina ”dubbelstjärnorna” är förstås blinkande flygplansljus).

Som kuriosum ser man att Pallas faktiskt syns även på denna mediokra bild, i par med en lika ljus stjärna. (Närpassagen av eta Boo den 10/4 missade jag som väntat på grund av mulet väder..).

Nästa dag (12 april) tog jag några fler solbilder med samma utrustning som ovan (200mm tele+2x extender), men de blev klart sämre. Det var såpass molnigt att det blev extra svårt att fokusera, och den bästa bilden är inte alls i klass med gårdagens. Den stora fläcken har i alla fall tydligt rört sig framåt över skivan.

Som intressant jämförelse tog jag några bilder också genom Megrez-teleskopet, med den vanliga coma-korrektorn som ger f=360 mm. Med kikaren stadigt på den stora monteringen var det lättare att fokusera i lugn och ro, och trots den kortare brännvidden blev bilderna klart skarpare.

9 april 2019

Kallt och klart och mindre slarv

Denna kväll var det klart redan 21.30, och jag började med att ta bilder av månen med tre olika objektiv (som förberedelser för solförmörkelse i Chile). Dels 200mm Canon-objektivet med 2x extender, effektivt 400 mm f/8, dels ”KalleAnka”-objektivet vid antingen f=420 mm f/8,3 eller f=600mm f/12. För stabilitetens skull körde jag med fast stativ, och tre bilder med kort exponering visade som väntat att det ‘riktiga’ objektivet gav bäst bild

KalleAnka med 420mm brännvidd ger fula färgstick

som intressant nog är nästan borta om man kör med f=600mm. Kontrasten i detaljerna är dock klart sämre än med Canon-objektivet

Även jordskensbilderna blir bättre med Canon-objektivet

än med KA420

eller KA600

För KA600 är också det fasta stativet en begränsning. Canon-objektivet visar med 2,5 s exponering ett antal stjärnor, men de är redan här tydligt avlånga på grund av himlens rörelse.

För att få samma ljusstyrka på jordskenet med KA600 får man exponera 5 sekunder, vilket suddar ut månen och gör stjärnorna till uppenbara streck

Detta senare är kanske just för solförmörkelsen av mindre intresse, eftersom man säkert kan hålla exponeringstiderna under 1 sekund, men KA-objektivet är nog definitivt bortvalt nu…

Jag fortsatte sedan med en del vidvinkelbilder från det fasta stativet. Himlen var fortfarande ljus i väster, och vi ser här huvudmotivet (månen, Aldebaran, Mars och Plejaderna) i sitt större sammanhang.

Sen är det det svårlösliga problemet med måne och stjärnor i samma bild. Om man vill ha en tydlig månskära får man hålla exponeringen så kort (0,5 s) att bara de ljusaste stjärnorna syns, i detta fall Mars och Aldebaran på en bild med f=85 mm

Med 4 sekunders exponering är månskäran redan svårigenkännlig och stjärnbakgrunden ändå fattig

Slutsatsen är att mån får acceptera månen som blaffa, mot att resten, här särskilt Plejaderna framträder. Brännvidden är nu 50 mm och exponeringen 30s på iOptronstativet

Med ISO 1600 i stället för 800 blir det ännu bättre

Med 85 mm brännvidd igen missar man Plejaderna, men får fler stjärnor i Hyaderna och kring Mars

8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

4 april 2019

Dålig himmel, men kameran fungerar

Jag har torkat av kamerakontakterna ännu ordentligare, och det verkar som det hjälpte. Himlen var mycket disig, så bilderna blev därefter. Först siktade jag mot Mars och Plejaderna med ett 17-85mm objektiv. Med ca 70 mm får man med Aldebaran och Hyaderna också

men det är finare med överblick, här 35 mm brännvidd.

Med ren vidvinkel (17 mm) ser vi också Orion på nedgång bakom trädet till vänster, och Capella som ljusaste stjärna nära överkanten

Sen bytte jag till 200mm teleobjektiv, och närbilden är förstås också spännande, så länge man kan ha Mars och Plejaderna i samma synfält

En 3,5 minuters kombination av två lite olika pekningar ger fler stjärnor och mer luft kring motivet

Sen skulle jag sikta mot Juno ovanför Bellatrix, men hade lite dålig koll på var den fanns. En DSS-mosaik av tre olika pekningar visade fältet lite tydligare och det visade sig att Juno bara precis hjälpligt hamnat innanför kanten på en av bilderna.

Förstorade delbilder från i förrgår och nu visar tydligt hur Juno rört sig.

Sen visste jag också att asteroid nr 2 Pallas fanns lätt att hitta nära Arkturus. En 138s summabild visar den extremljusa Arkturus, och Pallas som en tydlig 8:e magnitudens stjärna. Återstår att ta en ny bild även av den, för att se rörelsen.