18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan

 

 

9 april 2018

Kort morgontitt

Efter en klar och solig dag vaknade jag vid 4-tiden och upptäckte att även natten verkade klar, så jag tog en promenad bortåt vägen för att se de tre morgonplaneterna. Jag märkte dock genast att diset låg tjockt nere mot horisonten, så att Mars och Saturnus knappt lyste igenom. Lite högre upp strålade i alla fall Jupiter, med Antares och Skorpionen nere till vänster.

Innan jag siktade mot Mars och Saturnus upptäckte jag en ljusstark satellit i Jungfrun, och försökte sikta ditåt. Tyvärr blev det i hastigheten en del glapp i monteringen (stjärnor som streck), men man ser tydligt 30 sekunder av rörelsen hos en satellit som enligt heavens-above var den amerikanska spionsatelliten Lacrosse 5.

Satelliten har lagom hunnit ner mot horisonten så den är (svagt) med även på nästa 30 s-bild med Mars och Saturnus

Med vidvinkelobjektiv får man med alla tre planeterna, plus Antares

Bara för att himlen var klar tog jag också en bild av Norra Kronan, där variabeln R CrB fortsätter att vara ljusstark

Mer än så blev det inte, men jag känner mig uppdaterad och nöjd att ha fått denna titt.

22 mars 2018

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.

 

18 mars 2018

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ‘gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt ”bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den ”spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i ”direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan

 

 

 

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

14 mars 2018

Stjärnorna finns kvar…

Efter massor av mulna kvällar klarnade det upp en stund, och jag tog några snabba bilder med kamera på iOptronstativet. Först med det mycket vidvinkliga 10 mm-objektivet, för att få överblicken över hela vinterhimlen som börjat gå ner i sydväst.

Med längre exponering kan man ana vintergatsbandet diagonalt över bilden, men nere till vänster dominerar den lokala upplysningen från Åminne och Hånger.

 

Sen bytte jag till ett 85mm-objektiv och tog bilder av himmelsområden med ljusstarka asteroider (som jag sedan ska försöka följa). Asteroiden nr 1 Ceres står bra till, men i ett himmelsområde i norra Kräftan utan ljusstarka stjärnor.

Stjärnan intill Ceres har Flamsteed-numret 4 i Lilla Lejonet (Leo Minor), men ligger enligt nutida definitioner i Kräftan. Norr om Kräftan ligger en annan stor men oansenlig stjärnbild, Lodjuret (Lynx).

Ioptron-drivningen glappar ibland, så på bilden av området mellan Plejaderna och Hyaderna har stjärnorna blivit streck. Där befinner sig asteroiden nr 7 Iris som ändå är ljus nog att synas.

Vintergatsfältet nära my och eta i Tvillingarna innehåller många fler stjärnor, trots samma korta (30 s) exponeringstid. Där finns också den fina öppna stjärnhopen M35.

För att tydligt se asteroiden nr 8 Flora har jag förstorat området kring epsilon Geminorum. (Flora är det ljusare objektet).

När himlen är klar kan man se långt ner till en låg horisont i sydsydost. Här ser man på en dålig bild (med strejkande iOptron) till vänster om Stora Hunden (CMa) stjärnor i stjärnbilden Puppis, bl.a. stjärnhopen M93.

Det blev bara en kort sejour under stjärnorna, men kändes mycket bra att se dem igen.