18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

14 oktober 2014

Månen vid Venus

Turligt nog var morgonen nästan helklar, med Sirius och Orion i söder och en strålande Mars på väg ner bland träden i väster.

Trots träden kan man i alla fall identifiera stjärnorna i Fiskarna. Mars rör sig åt höger och kommer att befinna sig under 80 Psc omkring 27/10

Till vänster om samma träd, rödbelyst av min pannlampa, syntes också en ljusstark Mira, efter ett maximum i slutet av september.

Huvudmålet denna morgon var dock Venus och månen, som bildade ett iögonenfallande par i ostsydost. Här först på en bild med 85 mm brännvidd, där man genast lägger märke till hur mycket ”båt” månskäran verkar vara. Det är en kombination av ekliptikans vanliga lutning med månbanans 5 extra grader som gör vinkeln mot horisonten extra brant.

Exponeringstiden här ovan är 1/4 sekund, vilket är max för att inte skäran ska bli helt överexponerad. På 1 sekund börjar det synas stjärnor, så att man kan placera in fältet i Lejonet

Jag är inte vän med HDR-tekniken, men i princip kan man få till kompromiss med både stjärnor och snygg måne.

Med 200 mm objektiv får månen och Venus precis plats i samma synfält

Här visar en kortexponering detaljer på månskäran, medan jordskenet är osynligt.

Med HDR kan man kombinera korta och långa exponeringstider i en bild, men det är svårt att få det snyggt..

Det är lite lättare att använda HDR för de längre exponeringarna. Med 10s exponering ser man tydliga stjärnor, men månen blir då väldigt överexponerad och ful.

Då kan en HDR-version bli en bra kompromiss

Med mer vidvinklig optik får man ett bättre intryck av den verkliga synen, med Venus och månen som ett  slående par över ett mörkt hus under de bleka stjärnorna i Lejonet.

Här lyser min pannlampa upp våra mörka fönster, medan grannen är tidigt uppe (06.34).

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

12-13 augusti 2020

Perseider m.m.

Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart  överoptimistiskt, och blev nästan som ”…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på  Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara.  På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).

Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden

Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad ”fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.

Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.

Längre norrut finns Svan( M17)- och  Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan

Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka ”vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius

Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd

medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation

I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…

Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:

Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat

Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten

Här är ett längre spår längre från radianten

och här följer ytterligare en!

Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen.  Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?

7-8 augusti 2020

Måne och moln, ingen bra kombination

Eftersom jag inte längre tänkte använda teleskop mot NEOWISE har jag nu flyttat upp min montering lite ovanför huset, där det så småningom blir chans att observera Jupiter och Saturnus. Uppgiften för kvällen var därför mest att kolla synfältet därifrån mer i detalj, samt (viktigt!) att försöka få in Polaris i monteringens polsökare. Det senare gick oförskämt lätt, och jag tog sen bilder av trädhorisonten i söder med 85mm objektiv. Här först den lägsta horisonten i sydsydväst, där jag med bättre väder bör kunna få fina bilder av M8 och M20

Med DeepSkyStacker kan man kombinera flera bilder för att få lite bättre överblick

Vidare åt vänster skymtar Jupiter bakom träden, så via dessa bilder kan jag se att Jupiter denna natt blev observerbar ca 00.10. (Sen blir det  4 minuter tidigare för varje dag, så snart behöver jag inte nattsudda så mycket…)

Ännu mer åt vänster skymtar alfa Cap, och det som på denna översikt ser ut som en ljus stjärna är klothopen M2 i Vattumannen

Planeten Mars håller sig ännu envist lågt i öster, under raden av stjärnor i Fiskarnas stjärnbild

Fiskarna är en stor stjärnbild, och fortsätter längs horisonten på denna mosaikbild

När jag så hade den nya horisonten klart för mig klart för mig gick jag längre bort med (något) bättre sikt mot Jupiter och Saturnus.

Jupiter är fortfarande i ett fält där några stjärnor kan misstas för månar, jmf 31 juli

Den rör sig vidare fram mot Teskeden (pi/omi/rho2 Sgr), men vänder åter åt vänster omkring 10/9

Mars rör sig ännu snabbt åt vänster, och står redan om en vecka nedanför mu Psc

Först ungefär 10/9 börjar den sin retrograda högerslinga, och vi får en ovanligt gynnsam opposition i oktober.

Inför Perseiderna testade jag också att lägga 450-kameran med fisheyeobjektiv på en pall för översiktsbilder. Trots månsken (nere t.v.) ser man en tydlig vintergata, men bara mycket ljusstarka meteorer (inga nu) kan eventuellt synas.

31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.

22-23 juli 2020

Komet, komet…

Komet NEOWISE håller stilen, och blir allt bättre placerad på himlen. Kvällens första uppdrag var att ta den där bilden med hela Stora Björnen plus komet, och jag provade lite olika brännvidder. Den kortaste (13 mm) var egentligen bäst, men klockan 23.48 är himlen ännu otrevligt ljus, och man ser inte mycket av kometens svans.

Sen tog jag fyra bilder med 16mm brännvidd, och på summabilden kan man rita in en streckbjörn, som uppenbart har en komet mellan benen

Jag skulle sen ha tagit fler bilder med 14mm, eftersom det fortfarande var så ljust. En summa av två är fulare än denna 10s enkelbild från 23.53

Sen gjorde sig tröttheten påmind, när jag hade bytt till teleobjektiv och flyttat stativet utan att inse att det åtminstone måste peka mot norr. Många egentligen fina bilder med 135mm brännvidd är oanvändbara eftersom stativet inte följt rätt, utan stjärnor och komet redan på 10s blivit fula spår. (Det hade iofs varit helt OK att summera den diffusa kometen, men DeepSkyStacker fungerar inte utan rundare stjärnor).

Med minimibrännvidden 70 mm blev spåren korta nog för att DSS ska acceptera dem som stjärnor, och vi ser en fin komet redan med 10s exponering

En summa av fem sådana bilder (totalt 50s) gör svansen ännu tydligare

Inte förrän jag till sist försökte med 200mm brännvidd insåg jag att det inte var bara något glapp som gjorde stjärnorna till streck, och en enkel vridning av stativet ungefär mot Polstjärnan räckte för att bilderna skulle bli bra igen. Redan en enkelbild är fin

och en summa av 13 stycken (2m 10s) totalt ger en imponerande svans. (Med så många stjärnor är det svårt att retuschera bort några fula (mörka) fläckar från damm på detektorn. Jag klagar hela tiden, men gör inget åt det..).

Om man vet vad man ska titta efter kan man ana den mycket svaga raka ‘jonsvansen’ till vänster om den bredare ‘stoftsvansen’, men bara nätt och jämnt. Himlen mörknar i alla fall lite kväll för kväll, och detta är förhoppningvis inte de sista observationerna av NEOWISE, som fortsätter att fascinera.

 

 

20-21 juli 2020

Forts. NEOWISE, som man inte tröttnar på…

Jag orkade inte trassla mer med teleskopbilder, utan hade tänkt mig kamerabilder av kometen vid Stora Björnens fötter. Den vidvinkelbild av hela björnen jag tänkt mig fick dock fel bildutsnitt, mest för att jag inte ser något i kamerasökaren och knappt på de ljusa bilderna heller. Brännvidden blev för lång, och jag missade björnens framdel, som man ser på denna streckfigur

En 50s summabild visar i alla fall en fin komet och en igenkännlig Karlavagn.

Sen skulle jag zooma in med objektivet, men tappade fokus, så att DeepSkyStacker inte erkänner stjärnorna. För oss blir de i stället ovanligt tydliga, men man ser lite moln uppe till vänster

Märkligt nog fungerade DSS bättre med komprimerade(jpg) bilder än med originalen, och på denna summa av fyra 10s-bilder är kometen mycket tydlig. Nedanför till vänster om kometen syns ännu ett jordiskt moln, och det kändes att det var bråttom med fler bilder.

Ovanstående var med 50mm brännvidd, och jag bytte till sist till 85mm-objektivet för ännu ett snäpp tydligare bilder.  Med kometen i en lagom trädlucka blev det en fin summabild av åtta 10s-exponeringar, och jag var nöjd för kvällen!

 

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ‘Tekanna’ och ‘Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.

8-9 juli 2020

Fin komet, men liten…

Denna natt var i stort sett helklar, och jag cyklade till ett ställe med helt fri sikt mot norr och komet NEOWISE. Det som störde mest var nu de täta och ljusstarka nattlysande molnen som också var koncentrerade lågt i norr. Jag hade glömt hur man använder Lumix-kameran för astronomi, men ett par vidvinkelbilder mot norr visar hur mycket ljusare de nattlysande molnen är än den redan ljusa himmelsbakgrunden.

På en bild med Lumixkamerans längsta brännvidd (34 mm) kan man ana kometen om man vet var man ska titta. Riktmärket ett tag till är Capella, som ju syns lätt även på ljus himmel.

För de ‘riktiga’ observationerna hade jag ett 200mm teleobjektiv på EOS-kameran, plus iOptron-monteringen som (i princip) följer himlens rörelse. På grund av de ljusa molnen kunde jag dock bara ta korta (<1 sekund!) exponeringar, och behövde inte försöka rikta in monteringen mot Polstjärnan (som knappast syntes på den ljusa himlen). Typiska singelbilder blev så här

men det är förstås intressantare att skära ut själva kometen

Detta var med bara 1s exponering, och man vill förstås addera flera bilder. Det finns dock inga stjärnor på bilderna, så mitt vanliga program för bildkombination fungerar inte. Eftersom jag tog bilder i tät följd gick det dock att bara addera rakt av i bildbehandlingsprogrammet. Här först en summa av sex 0,5s-bilder, där passningen inte verkar helt bra

Även för 1s-exponeringarna var det svårt med den exakta passningen, och bäst resultat är nog denna summa av fyra, där man tydligt ser att svansen är dubbel.

Natten var fin, och jag tittade lite på annat också.

Med 200mm brännvidd hamnar Saturnus utanför bild, men Jupiters månar är mycket påtagliga.

På en kort exponering syns alla på samma sida om planeten, om än i lite fel ordning

Precis när jag började spana efter kometen såg jag en vacker röd måne gå upp, men eftersom den var skymd av träd prioriterade jag kometen och försökte inte leta efter fri sikt mot månen också. Senare var den ju mer ‘vanlig’, en 85% avtagande måne bara. De iögonenfallande krararna uppe till höger är paret Atlas plus Hercules.

Jag inser nu att kometen behöver ett lite större instrument, typ Megrez-teleskopet. Jag får experimentera med trädluckorna hemma på Granbacken…

För att visa de nattlysande molnen i mer detalj  gjorde jag med Autostich ett 7-bilds panorama av 200mm-bilder. När de kanske snart försvinner blir det också lättare att observera kometen.