4 december 2018

Komet 46P igen

Efter många regnskurar klarnade det faktiskt som det skulle på kvällen, och jag kunde konstatera att komet Wirtanen nu var lätt synlig i fältkikare, och troligen utan kikarhjälp för ett yngre öga. Den var dock fortfarande precis under min trädhorisont, dvs jag kunde bara ta bilder med kamera och teleobjektiv på iOptron-monteringen. Jag började med en bild av Mars på väg mot Neptunus, eftersom det ganska troligt inte kommer att vara klart vid den närmaste passgen 7/12. Lägg märke till den envisa reflexen av Mars i objektivet, ingen extra komet…

Sen siktade jag så på kometen, som syntes fint redan med en knapp minuts exponering. Den låg nu på gränsen mellan Cetus och Eridanus, deklination -13 grader.

Jag tog ett tiotal exponeringar innan jag nöjd gick in i värmen igen. En enkel DSS-summering med ca 8 minuters total exponeringstid blir lite tydligare, och om man är optimist kan man säga att man anar en smal svansstråle snett upp mot vänster.

Nästa steg blir bilder genom teleskop, 46P är helt klart en rolig bekantskap.

 

 

 

27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!

 

 

16 november 2018

Klar lucka i det novembergrå

Den tidiga kvällen var i stort sett klar, och en fin halvmåne syntes nära Mars i sydost, lustigt lika vyn den 18 oktober. Det har gått 29 dygn, dvs bara aningen mindre än en full ‘fas’-månad (29,5 dygn), men Mars har rört sig framåt i banan, så att det behövdes mer än den ‘sideriska’ månadens 27,3 dygn för att månen skulle komma i samma läge. Jag tog en serie bilder med 100 mm teleobjektiv, med exponeringar från 1/2000 s för månens detaljer

till 8 sekunder för bakgrundens stjärnor. Objektivets reflexer är ovanligt besvärliga, men här är det bara Mars och stjärnorna i Vattumannen (Aqr) som är intressanta, så man får ta dem på köpet…

Den bästa kompromissen (där man ser både månens fas och Mars) är med 1/4 s exponering

Jag är ännu inte vän med mitt HDR-program, som kräver helt manuell centrering av bilderna. När jag centrerade på månen blev det multipla bilder av Mars

så jag försökte centrera på Mars i stället, vilket blev mycket bättre (jag har också manuellt retuscherat bort de fula reflexerna). En sån här bild kommer närmare vad man ser med blotta ögat, men inte ända fram…

Lite senare passerade månen en delvis fri trädlucka sett från kikarplatsen, och jag tog tio 75s-filmer med kameran i primärfokus för SW200 (f=1000 mm). Dessa kan man så addera med Autostitch till en mycket detaljerad helbild, som skulle vara omöjlig att ta som en enda exponering med annat än ett mycket stort teleskop på en plats med perfekt seeing. (Eftersom terminatorområdena blev lite underexponerade har vänsterkanten av bilden en del grå partier som borde varit svarta. Jordskenet är mycket för svagt för att synas).

Trädluckan var egentligen för liten för att fortsätta filmningen, och seeingen mycket dålig, men jag försökte ändå ta filmer även med Barlowlins (f=2500 mm). Det blev en kort sejour, och förstås inga höjdarbilder, men som vanligt mycket bättre än man kan ana från utgångsfilmerna! I stället för att som vanligt visa några enskilda bilder provar jag här ffg ett nytt sätt att redovisa. Jag lät först Autostitch sätta ihop bilderna (vilket fungerar häpnadsväckande helautomatiskt) till en ofullständig remsa längs terminatorn. Jag delade sen upp denna i fem bitar, som då var och en består av data från flera individuella filmer. Även om kvaliteten växlar mycket tycker jag det är en stor fördel att kunna se lite större områden i taget. (Man kan också jämföra med helbilden ovan.)

Här först området i nordost. Månens nordpol ligger i kratern Peary, som genom en gynnsam libration här syns i sin helhet. De stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus blev tyvärr ganska suddiga just på denna bild.

Nästa bild visar det välkända landskapet kring östra halvan av Mare Imbrium. På ”havet” ligger trion Archimedes,Aristillus och Autolycus, och närmare terminatorn Timocharis. I nordost har vi Plato och Alpdalen, och kan sedan följa randbergen Apenninerna fram till den dramatiskt belysta Eratosthenes.

Söder om Eratosthenes kan man se ‘spökkratern’ Stadius, som bara framträder när den är så här nära terminatorn. Till höger (med sämre upplösning) syns den välkända Hyginus-förkastningen

Vidare söderut kommer vi förbi den berömda Raka Muren till höger om Birt, men bildkvaliteten är ganska trist.

I söder är Tycho helt skuggfylld, och Clavius anas bara som en stor inbuktning i terminatorn. Moretus känns igen på sin ljusa prick till centralberg.

På grund av de dåliga förutsättningarna är nattens månbilder egentligen inget att visa, men metodiken med Autostitch-hopfogning och ny uppdelning är något jag troligen kommer att fortsätta med.

18 oktober 2018

Månen och Mars

Denna kväll bildade månen ett vackert par med Mars, och med blotta ögat såg man den fina kontrasten mellan den röda Mars och den gula månen. Att ta en bra bild är svårt, eftersom månen nu är mycket starkare än för fyra dar sedan. Med 1/15 s (f=200 mm, f/4, ISO 800) syns i alla fall Mars tydligt utan att månen är helt överexponerad.

Här är det ännu viktigare med HDR-reduktion, och jag fortsätter mina experiment med EasyHDR. Programmet gör ännu inte vad jag vill, dvs få med detaljer från de korta exponeringarna. Här är månen förstorad med 1/1000, 1/2000 och 1/4000 sekunds exponering.

Så småningom har jag i alla fall fått fram en ‘principbild’ med HDR, där man ser en del detaljer på den ljusa delen, men ändå anar jordsken och stjärnor. Bilden är dock ännu ganska ful, med en ‘halo’ som verkar omöjlig att få bort.

En annan variant skippar jordskensdelen och har mer detaljer på månskivan. (Den konstiga randen av det ljusa området beror på att jag mkt slarvigt redigerat bort de gröna reflexerna)

Annars experimenterade jag med att montera min 10×50 fältkikare på ett rejält stativ. Det är förstås ett stort lyft jämfört med att som jag brukar stå eller ligga och luta den mot kroppen. Problemet är att det är så känsligt hur man sitter/står i förhållande till stativet att man bara kan göra små rörelser innan man får justera både stativ och ställning. Det går, men det tar på sätt och vis bort hela idén med en fältikare för snabb överblick. Men om man vet vad man vill titta på kunde man se mycket, denna kväll, inte minst månen! Jag blev faktiskt mycket överraskad hur många detaljer som syntes med bara 10 gångers förstoring (och ledsen att inte kunna filma från kikarplatsen). Både Clavius och Sinus Iridum sticker ut över terminatorn, med Copernicus som en ljus prick mitt på. Bland de svagare motiven blev jag också överraskad av stjärnhopen M11, som var mycket ljusare och tydligare än t.ex. M13.

15 oktober 2018

Asteroider och geostationära satelliter

Det är klart och fint (om än lite disigt) kväll efter kväll, men jag nöjer mig med korta utflykter med kameran på iOptronstativet. Med 200 mm brännvidd är de två svaga asteroiderna från i förrgår väl synliga, särskilt med flera exponeringar kombinerade. Här alltså först nr 5 Astraea på en  145 s summabild

Lustigt nog får jag också direkt spår av två geostationära satelliter. De tre paren spår visar förstås att bilden är sammansatt av tre separata exponeringar.

En mer detaljerad jämförelsebild visar tydligt hur Astraea rört sig på två dygn

Även asteroiden nr 12 Victoria syns nu tydligt bredvid Hyadstjärnorna ypsilon och tau Tauri

Här syns den lilla rörelsen mer i detalj

När jag skulle ta bilder av Mira hamnade jag för lågt (glapp i monteringen), men fick i stället åter in bandet med geostationära satelliter, där många verkade starkare än de vid Neptunus och Astraea. Här en summa av två enminutsbilder där satelliterna ritat sina spår

Jag stängde sen av drivningen, så att de flesta satelliterna (s1-s9) blir prickar, men intressant nog är det en grupp av fyra stycken (t1-t4) som tydligt rört sig vinkelrätt mot banplanet

Åtta minuter senare gick jag tillbaka till ungefär samma riktning och såg delvis samma satelliter mot en ny stjärnbakgrund

Neptunus står nu på ett annat ställe av himlen än häromdagen, men där finns förstås också satelliter, det geostationära bandet är i princip täckt varvet runt

Jag hittade förstås till sist den ljussvaga Mira, som i alla fall är tydligt röd

Som sista punkt ville jag kolla om Fomalhaut (alfa i Södra Fisken) möjligen skulle kunna synas i en trädlucka. Det är den ljusstarkaste sydliga stjärnan som man kan se från södra Sverige, med en deklination på -29,6 grader. Bilden med en stjärna vid deklination -29,5 visar att det troligen borde gå att se även Fomalhaut. Vid tiden för bilden befann den sig rakt under HIP 113562, men man kan förstås få den mer precis i luckan. Jag kommer att försöka igen…

 

14 oktober 2018

Månen och Saturnus

Eftersom jag alltid bara klagar på omöjligheten att få realistiska bilder av månen bland stjärnor tänkte jag försöka med något program för HighDynamicRange-bildbehandling. Jag tog alltså bilder av månen nära Saturnus med en lång serie exponeringstider, och med programmet EasyHDR försöker jag nu få fram något bättre än origanlbilderna.

Först tog jag en serie bilder med 70 mm brännvidd. För att Saturnus ska synas krävs några sekunders exponering, och på 6s blev då månen gravt överexponerad, med fula reflexer i objektivet (plus ett flygplansstreck)

Själva månskäran blir bra på 1/1000 s, men då syns förstås inte Saturnus

Kompromissbilden får bli med 1 s exponering. Då syns Saturnus och det fina jordskenet, och skäran är inte totalt överexponerad

Även med 140 mm brännvidd är 1 s en bra kompromiss, och när månen fortfarande är en skära med jordsken är en sån här bild helt okej, dvs HDR-reduktionerna inte så viktiga.

Jag famlar ännu rätt mycket i blindo med EasyHDR, men det gick att få fram t.ex. följande bild, där skäran är mindre överexponerad och man ändå ser stjärnor

Med 200 mm brännvidd missade jag precis Saturnus, men på 3 sekunder får man med en hel del andra stjärnor (och kan ändå se skillnaden på jordskenet och den överexponerade månskäran)

För att få detaljer på skäran krävs mycket kortare exponeringar, här 1/160 resp 1/320 sekund

Med EasyHDR kan man få en bild som bättre motsvarar vad man ser med ögat , dvs med både jordskenet och detaljerna. Jag har dock ännu stora problem med att få delbilderna att överlappa tillräckligt bra (vilket man måste göra manuellt), och det blir fula extra randkontuer.

13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument