Kategoriarkiv: Driven kamera

Kamera på drivet stativ

3 oktober 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Uppföljning

Det var ju nödvändigt att snabbt få nya bilder av Helena och Loreley, och när himlen visade sig bli rimligt klar var det bara att försöka. Jag var trött och fumlig med ’stora stativet’, där jag hade 200mm-objektivet faststatt liksom 30/9, fast jag nu åter hade laddat batteri i R10-kameran. Med 200 mm bränvidd är det svårt att hitta om man inte direkt har ljusa stjärnor att sikta efter, och jag i Norra Kronan hamnade jag först uppe vid theta och pi innan jag fick in det rätta fältet. Men där är allt sig likt, inne på tredje året av väntan nu på T CrB:s förutsagda utbrott…

Saturnus skymtade fram mellan träden, nu med Titan väl synlig till vänster om planeten

På en kortexponering syns också den näst största månen Rhea på sitt maxavstånd till höger om planeten. Saturnus är precis i opposition (4/10) och rör sig åt höger på himlen, sedan 30/9 förbi stjärnan HIP 3535.

Men det viktiga var de två småplaneterna. Det var lätt att peka mot gamma Peg, och nr 165 Loreley gick bra att se på en 2-minuters summabild. (För att få samma bildskala på jämförelsebilden fick jag dock justera storleken med ca 17%, eftersom EOS60-kameran har 5184 x 3456 pixlar och R10-kameran 6000 x 4000).För en såpass svag asteroid var det bra att det inte gick längre än 4 dygn mellan bilderna. (Som en lustighet kan man notera att fältet ligger kring rekatscension 0 grader, med HIP-nummer som går från de sista till de första i katalogen).

Mot Väduren var himlen mycket ljusare, men beta och gamma var lätta att hitta, så det var inga problem här heller att komma ungefär rätt. Sen är det alltid knepigt att få de båda jämförelsefälten i samma orientering (och som här nu i samma skala), men det är bara att vara ihärdig med jämförelsen mellan karta och observation.

Med dessa observationer var jag helt nöjd.

30 september 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Problem och lösningar

Utom att himlen var så disig att även en 80% belyst måne gör den mjölkvit ville det sig inte för mig med tekniken. Först var alltså batteriet i R10-kameran helt urladdat (bara av att kameran legat oanvänd i tre veckor?). Jag hade satt igång stora monteringen och till och med hittat Polaris i polsökaren, och tänkte ta några bilder med 200mm tele. Men som sagt inget batteri, så första tanken var EOS450-kameran som ju i alla fall skulle ge bilder. Den ville dock inte alls fungera (trots OK batteri), fast jag ju använt den senast i augusti för Perseider. Som sista utväg plockade jag fram 60D-kameran som jag trott var oanvändbar. Underligt nog verkade den nu helt normal, utom att den svaga sökarskärmen (jämfört med R10) gjorde det svårt att hitta något alls. Och jag var så glad att den alls fungerade att jag inte fixade en trådutlösare, så några exponeringar fick dubbelbilder av skakningen när jag tryckte av.

Kvällens sevärdhet var månen som nyss passerat förbi Plejaderna (inklusive ockultationer), men med det vanliga kontrastproblemet. Med månfasen fortfarande tydlig ser man med 1/30 s exponering knappt alls Plejadernas ganska svaga stjärnor

När man ökar exponeringen för att se Plejaderna blir i stället månen allt mer dominerande, här 1/4s exponering

och här 2 sekunder, vilket nu är klart för mycket

För att se detaljer på månskivan räcker 1/2000 s exponering….

Saturnus syntes nu hemifrån i en trädlucka, nästan framme vid sin opposition den 4/10.

Månen Titan som flera gånger synts tydligt med bara 85mm brännvidd stod nu mycket närmare planeten, och kan bara nätt och jämnt anas på en 4s-exponering

Med den gamla 60D-kameran hade jag haft svårt att sikta rätt mot svaga stjärnor på mjölkvit himmel, men jag hade som tur var förberett observation mot småplaneten 165 Loreley nära gamma Pegasi. På en 150s summabild syns Loreley tydligt, lustigt nära galaxen NGC 7814 som i större teleskop är en sevärdhet (”little Sombrero”).

Ännu viktigare (lägre nummer) kändes småplaneten nr 101 Helena, som befann sig nära beta och gamma i Väduren. Där var månskenet starkare, och mina 30s-exponeringar väldigt överexponerade, men Helena syns i alla fall på en 2-minuters summabild.

Idealet vore nu om det blir klar i kväll (1/10) också, men jag vet hur vädret kan ställa till det, observationerna den 10/9 blev aldirg uppföljda…

10 september 2026

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Småplaneter m.m.

Efter många molniga kvällar kom en liten lucka, så med månen ur vägen cyklade jag till mitt ställe med bra sydostutsikt. Vädret var kyligt men fuktigt, och nere vid horisonten låg tydliga dismoln. Mot Norra Kronan var i alla fall sikten klar, men R och T frustrerande konstanta.

När jag sedan pekade mot Stenbocken mycket lägre på himlen är molnslöjorna mycket tydligare. Målet är asteroiden nr 306 Unitas som normalt borde synts bra vid magnitud 11,4. Nu hamnade den i tunna moln, men går att urskilja på en 100 s summabild.

Sen pekade jag mot ett fält i Vattumannen där både nr 5 Astraea och nr 117 Lomia borde synas. Lomia är dock ljussvag (mag 12,3) och jag tog åtta 25s-exponeringar. Båda två hamnade turligt nog en bit från de värsta molnen och syns tydligt på summabilden.

Småplaneten nr 9 Metis råkar just nu passera nära den spännande planetariska nebulosan NGC 7294. Denna är stor men ytljussvag och står lågt på himlen, och kräver bättre himmel för att ses bra. Jag tog nu bara tre 25s-exponeringar mot Metis, och nebulosan kan bara mycket marginellt anas som en svag ring störd av moln. Metis själv är relativt ljusstark och syns lätt.

Även kring Saturnus låg det moln

På ett utsnitt syns igen månen Titan i nästan samma läge som tidigare, eftersom fototillfällena (8 augusti, 24 augusti och nu 10 september) råkar skilja sig bara med nästan precis en Titan-period på 16 dygn.

Till sist tog jag några bilder mot Neptunus

En jämförelsebild sen förra gången visar den tydliga rörelsen

Det blev ingen lång utflykt, men tillräcklig för att jag ska känna att jag har lite koll på stjärnhimlen. Nu behövs då en ny klar kväll för uppföljning av asteroiderna.

 

 

25 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Sämre andraföreställning

Enligt heavens-above skulle gårdagens Starlink-uppträdande repriseras klockan 22.40, med bara lite ändrad bana över himlen, och jag insåg att jag kunde få fri sikt från närmare hemma. Jag valde mitt vidvinkligaste objektiv (10 mm) och gjorde mig beredd att få intressanta bilder. Satelliterna var dock klart ljussvagare denna kväll, och mer utspridda, så intrycket både visuellt och på bilderna är inte så imponerande. Inte förrän jag ökat ISO till 3200 blev spåren vettigt starka, men trots det vida synfältet syns aldrig mer än 4 eller 5 samtidigt. De kommer fram under Karlavagnens tistelstång och försvinner i jordskuggan i Herkules, mitt emallan Vega och alf Oph. Här tre liknande bilder från 22.34.26, 22.34.52 resp 22.35.25, var och en med 5 sekunders exponering. Man ser bara att spåret sakta sjunker

Bakgrundsstjärnorna syns inte ordentligt förrän jag ökad exponeringen till 10 sekunder, när man fortfarande urskiljer de enskilda satelliterna, 20.36.10

Jag hade glömt att min röda pannlampa kan peka lite var som helst, och när jag sen till sist kom fram till en bra kombination (6s, ISO 6400) har jag låtit lampan ge fula reflexer, 20.38.14

Det var intressant att se den stora skillnaden mot gårdagen. Det är bara nära uppskjutningen som vi ser satelliterna ljusstarka och nära varandra, sen styrs de långsamt till högre banor och blir successivt allt ljussvagare och mer separerade. Det går att se gruppen även i kväll, men jag tror inte jag ids passa på dem.

Eftersom vädret var rimligt klart bytte jag sen till 85mm-objektivet och tog bilder mot alfa Pegasi och 198 Ampella. Dagens summabild (5×15 s ) är ganska ful med månsken nere till höger

men jämförelsebilden har ett idealiskt tidsavstånd, där man lätt ser Ampellas rörelse på ett dygn

 

24 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Spännande trots månsken

Dagen var helklar, och jag hade väntat mig bättre himmel när jag per cykel tog mig ner till mitt nya standardställe med sydostutsikt. Månen stod visserligen lågt i Skytten, men den lyste starkt, och visade hur pass disigt det var. Jag höll just på att försöka fokusera mot Saturnus när jag märkte hur en rad Starlink-satelliter steg upp bakom en lucka mellan träden. Inte den osynliga sorten som jag fått tiodigare på mina bilder, utan nu en lång rad med andra magnitudens objekt, bara 3-4 grader från varandra. Jag riktade kameran mot dem, och fotade med lite olika exponeringstid, men det var helhetsupplevelsen som var märklig, trots att jag genast insåg vad det var jag såg. Det var väl ca 25 satelliter i raden, och de slockande successivt när de nådde jordens skugga i trakten av eta Cygni. På heavens-above ser jag att det var satelliterna från uppsändningen G15-20 jag såg, ca 2 1/2 dygn efter uppsändningen från Kalifornien den 22/8. Jag hann inte alls planera, men turligt nog var de första bilderna med 10s exponering så att man ser stjärnbakgrunden i den också mycket turliga luckan mellan träden

Sen minskade jag exponeringstiden först till 4 s

och sen till 1,6 sekunder

utan att tänka på att stjärnorna skulle bli svårare att se. Jag hann inte rikta om kameran mot utslocknandena i Cygnus innan det hela var över.  Trots alla problem med de absurt många Starlink-satelliterna var det i alla fall roligt att en gång få se en sån här ljusstark rad passera.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting, här på en 2-minuters summabild

En summabild av Saturnus har fått en lustig solarisering, och utom stjärnorna i Fiskarna kan vi se småplaneten Nausikaa som också fanns med på en bild från den 8/8.

Det är ovanligt långt mellan observationstidpunkterna, men Nausikaa är på väg att vända till retrograd rörelse, så det blev en bra jämförelsebild ändå

På en 20s enkelbild syns också som vanligt Saturnus måne Titan

Nära Saturnus på himlen finns också Neptunus

Precis under den nedre högra stjärnan i Pegasuskvadraten (alf Peg) hade jag också spanat in att småplaneten nr 198 Ampella skulle befinna sig, något ljusare än magnitud 11, så ovanligt lätt att hitta alltså. En 1-minuts summabild visar den tydligt, så nu hoppas jag på att snabbt kunna ta en andrabild

Till sist måste jag förstås ta några bilder mot den bländande månen. Med 4 sekunders exponering (liksom med 1 sekund) kan man urskilja några stjärnor i närheten (pi Sgr alltså en liten bit av ’Teskeden’), men månskenet dränker det mesta.

Inte förrän med 1/2000 s visar månen några detaljer, här mycket förstorad

11 augusti 2026

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…

 

8-9 augusti 2026

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | 1 kommentar

Asteroider plus Perseidtest

Väderleksrapporten lovade klart, och jag cyklade iväg till ett ställe med sikt åt söder. Utrustningen var den vanliga, R10-kameran med 85mm objektiv på Ioptron-stativet. Omkring 22.50 var det ännu dels lite för ljust, dels en hel del dismoln, så medan det mörknade flyttade jag till ett annat ställe och märkte att molnen inte var så tjocka. Rent praktiskt insåg jag också denna kväll att den lite krångliga fokusinställningen bara gäller så länge kameran är påslagen. Innan har jag bara irriterat mig på att fokus ändras så snabbt, men nu vet jag att man MÅSTE fokusera om varje gång man stängt av (vilket jag spontant gör för att slippa så mycket info på skärmen).

Först gällde det igen småplaneten nr 3 Juno i Örnen. Den syns svagt redan på en 30s enkelbild, återigen med ett Starlink-spår

Ett utsnitt från en summa av tre bilder visar den förstås mycket tydligare

Sen var målet liksom häromdan asteroiden nr 409 Aspasia, som trots sitt höga nummer borde vara lätt synlig med magnitud kring 11,5. En enkelbild av området visar igen den stora stjärnhopen M11, liksom här också många satellitspår, men Aspasia är mycket svag.

På en summa av fem bilder börjar man se vintergatan med sina många mörka moln och det ovanligt ljusa området i Scutum till höger om M11.

På ett utnsitt syns nu Aspasia mycket bättre, liksom en annan öppen stjärnhop med Messier-nummer, M26. Bilden råkar också visa prototypen för en viss sorts pulserande variabla stjärnor, delta Scuti.

Molnen i söder hade nu försvunnit så att ’Teskeden’ i Skytten blev väl synlig. En summa av fyra 30s-bilder visar en stor öppen stjärnhop (M25), den stora klothopen M22, och alltså också den ljusa småplaneten nr 8 Flora.

I början av kvällen hade jag haft oförklarligt svårt att få in Norra Kronan, men det kunde jag nu lätt åtgärda. Det är samma vy gång efter gång, R CrB kring magnitud 6 och T CrB kring magnitud 10…

Lågt i sydost fanns en ytterligare asteroid med högt nummer, nr 354 Eleonora. Den ligger precis vid en mycket karakteristisk asterism i Stenbocken, och syns tydligt på ett utsnitt från en 90s summabild

Från en plats med fri horisont har Saturnussäsongen nu börjat. Planeten kommer till opposition den 4 oktober och rör sig sakta åt höger relativt Fiskarnas stjärnor.

På en förstoring från en enskild 30s-bild ser man dels att stjärnorna blir små spår, dvs att jag slarvat med stativinställningen, men dels att den stora månen Titan som oftast syns tydligt.

Som ytterligare bonus finns också småplaneten nr 192 Nausikaa i fältet, så ljus som magnitud 10.

Sen hade jag som vanligt svårt att sikta uppåt mot Svanen, men på en chansbild visar det sig att chi Cygni faktiskt hamnade i kanten (tack astrometry.net för identifiering). Kvaliteten är dålig (lite drift), men som sagt, kul att chi kom med…

en andra måfåbild visar (igen tack astrometry.net) lite oväntat den stora klothopen M92, i denna skala mycket stjärnlik

Sen blev det inte mer med denna utrustning, MEN långt innan jag cyklade hemifrån hade jag försökt få igång en långserie med fiskögeobjektivet (8mm)på Canon 450-kameran, som jag i flera år gjort under augustis Perseidmaximum. Jag trodde att jag kopplat in ett värmeband för att slippa imma, men det visade sig på morgonen att kontakten var helt böjd, så imman kom fort. Jag hade också glömt det motljusskydd som hör till, så alla bilder har lite spritt rödljus från nätaggregatet. Intervalometern är hopplöst svår att ställa in, så jag var nöjd när jag fick till minutlånga exponeringar med 65 sekunders lucka, vilket vid starten klockan 22.36 var alldeles för långt

Redan 22.47 var det mörkare, och här syns ett första satellitspår

Det säkraste sättet att säga satellit eller flygplan (i ställert för Perseid) är ju om spåret fortsätter över två bilder som här 2304 och 2305

Klockan 23.21 passerade en ’tumlande’ satellit som blinkar till med oregelbundna mellanrum. Jag har inte kunnat identifiera den via heavens-above, men blinkningarna bör visuellt ha varit iögonenfallande kraftiga.

Klockan 23.32 har objektivet tydligt börjat imma igen

och 11 minuter senare är det bara de ljusast stjärnorna som syns

På en bild från 00.04 syns dock ett kort ljussken, men det är svårt att avgöra från vad. Det korta spåret verkar i alla fall ha fel riktning för en Perseidmeteor.

Jag ska försöka igen med värmebandet, så kanske det kan bli någon Perseid i år också.

2 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Trevande höststart

Första augusti är ett riktmärke för när man börjar se stjärnor igen efter sommaren, och i går var det klart och fint kring midnatt, MEN jag hade glömt att ladda kamerabatteriet så kameran vägrade direkt. Med fältkikare kunde jag i alla fall konstatera att inget hänt i Norra Kronan, R CrB tydlig, T CrB osynlig …

Den 2/8 gick jag så ut med laddat batteri, R10-kameran med 85mm-objektiv på iOptronstativet. Träden kring vårt hus är problematiskt höga, men mot Norra Kronan i väster kunde man hitta en lucka. En 60s summabild visar det nu frustrerande konstanta utseendet..

Sen skulle jag försöka ta en bild mot småplaneten Juno i Aquila, men inte ens när jag ställde mig på vårt trädäck kom den över trädhorisonten (eftersom jag inte kollat positionen ordentligt). Däremot fick jag på varje 20s-exponering med en eller att par satellitspår, ofta flera i ungefär samma bana, dvs typiska massuppsända Starlink-satelliter. Några (a1-a3) kom som här i en riktning ungefär parallellt med linjen mellan eta och theta Aquilae

En minut senare syns ett ytterligare ljusstarkt spår (a4) i denna riktning, ett lite mer horisontellt(b1), och ett vinkelrätt nere till vänster

Efter ytterligare en och en halv minut kan vi se två nya spår i b-riktningen och ett i a-riktningen

Jag såg ingen av dessa satelliter visuellt på himlen, men tydligt som rörliga punkter på kameraskärmen, en ovan upplevelse av denna nya verklighet med ett ständigt ökande antal satelliter, redan tiotusentals och kanske på väg mot en mardröm med miljoner…

Så hade jag också tänkt sikta mot småplaneten nr 409 Aspasia, men hade inte heller här kollat positionen tillräckligt. Jag visste att den skulle finnas under lambda Aquilae nere i Scutum , och för att få sikt ditåt fick jag gå en bit längs vägen. Även Aspasia är alltså dold bakom en gran, medan redan en 20s enkelbild visar den stora stjärnhopen M11.

Summan av fyra 20s-bilder visar hopen tydligare, men bara som en fläck i denna upplösning. (Stackningsprogrammet DeepSkyStacker blir förvirrat av för många skymmande träd och fyller liksom på bilden av Norra Kronan ovan i med blått..)

Till sist tog jag bara två 20s-exponeringar mot Svanen, där jag skakade kameran på den ena. På ett utsnitt från den andra exponeringen syns nu igen variabeln chi Cygni tydligt, på väg uppåt i ljusstyrka efter ett djupt minimum under våren.

Som sagt en mjukstart av höstens observationer (men som blev en hårdstart när mitt bildbehandlingsprogram slutat fungera och krävde omfattande reparationer…)

 

10 april 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klantighet i repris?!

Jag går ut för att ta några 85mm-bilder och vara nogare med fokuseringen, och så blir det likadant igen!? På Jupiter fokuserar jag iofs OK

så att man på en kortexponering också kan ana tre månar trots att de står tätt ihop (med Io dold till vänster ännu närmare skivan)

Men sen förstår jag inte varför fokuseringen ändras när jag ska peka mot asteroiden 7 Iris under Regulus, så att den är lika dålig som förra gången (6/4). OCH jag förstår inte att jag inte reagerade när jag ändå tyckte att stjärnorna syntes ovanligt tydligt på skärmen (för att de var för ofokuserade). Det positiva är sen att jag ändå får DeepSkyStacker att summera även de suddiga bilderna, och på så sätt lätt se Iris.

Summeringen gick bra även med bilderna från 6/4 så att det till slut blev en vettig jämförelsebild

Den dålig fokuseringen var (förstås) kvar när jag tog bilder mot Norra Kronan, men där märkte jag det till sist och fokuserade om. DeepSkyStacker är svårstyrt, jag kan summera två bilder med dåligt fokus eller två med bra, men inte alla fyra som jag egentligen vill. Variablerna R och T är i alla fall oförändrade.

6 april 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klantigheter

Det blir mörkt allt senare, och det blir aldrig bra om man är trött från början. Nu ville jag bara testa nya kameran med 85mm objektiv på iOptron-stativet, så som jag oftast använde den gamla. Problemen kom direkt när jag inte kunde få den smidiga kontakten med mobilen, så för att inte skaka vid avtrycken fick jag sätta på självutlösare med 2s-paus, iofs ganska smidigt det också. Sen hade batteriet tagit slut i rödpunktssökaren (som jag har en tendens att glömma stänga av) så det blev lite jobbigare att söka. Men det stora slarvet kom vid fokuseringen. Jag tror jag helt enkelt överexponerade Jupiter och därför fick alldeles för dåligt fokus utan att märka det. Stjärnorna blir små skivor och man ser deras färger tydligare, men de svagare försvinner helt i bakgrunden.

Småplaneten nr 7 Iris är ljusare än magnitud 10 och kan anas svagt på en enkelbild mot stjärnbilden Sextanten, just under om Lejonet

Jag tog fyra exponeringar, och på summan borde det gå bättre att se den, MEN DeepSkyStacker vägrar att ta så ofokuserade stjärnor för stjärnor, så det blev inget med det heller…

När jag till sist skulle ta de vanliga bilderna av Norra Kronan upptäckte jag i alla fall den dåliga fokuseringen och kunde göra om. Och där händer inget fortfarande, R är ljus och T är svag…