Kategoriarkiv: Driven kamera

Kamera på drivet stativ

25 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Sämre andraföreställning

Enligt heavens-above skulle gårdagens Starlink-uppträdande repriseras klockan 22.40, med bara lite ändrad bana över himlen, och jag insåg att jag kunde få fri sikt från närmare hemma. Jag valde mitt vidvinkligaste objektiv (10 mm) och gjorde mig beredd att få intressanta bilder. Satelliterna var dock klart ljussvagare denna kväll, och mer utspridda, så intrycket både visuellt och på bilderna är inte så imponerande. Inte förrän jag ökat ISO till 3200 blev spåren vettigt starka, men trots det vida synfältet syns aldrig mer än 4 eller 5 samtidigt. De kommer fram under Karlavagnens tistelstång och försvinner i jordskuggan i Herkules, mitt emallan Vega och alf Oph. Här tre liknande bilder från 22.34.26, 22.34.52 resp 22.35.25, var och en med 5 sekunders exponering. Man ser bara att spåret sakta sjunker

Bakgrundsstjärnorna syns inte ordentligt förrän jag ökad exponeringen till 10 sekunder, när man fortfarande urskiljer de enskilda satelliterna, 20.36.10

Jag hade glömt att min röda pannlampa kan peka lite var som helst, och när jag sen till sist kom fram till en bra kombination (6s, ISO 6400) har jag låtit lampan ge fula reflexer, 20.38.14

Det var intressant att se den stora skillnaden mot gårdagen. Det är bara nära uppskjutningen som vi ser satelliterna ljusstarka och nära varandra, sen styrs de långsamt till högre banor och blir successivt allt ljussvagare och mer separerade. Det går att se gruppen även i kväll, men jag tror inte jag ids passa på dem.

Eftersom vädret var rimligt klart bytte jag sen till 85mm-objektivet och tog bilder mot alfa Pegasi och 198 Ampella. Dagens summabild (5×15 s ) är ganska ful med månsken nere till höger

men jämförelsebilden har ett idealiskt tidsavstånd, där man lätt ser Ampellas rörelse på ett dygn

 

24 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Spännande trots månsken

Dagen var helklar, och jag hade väntat mig bättre himmel när jag per cykel tog mig ner till mitt nya standardställe med sydostutsikt. Månen stod visserligen lågt i Skytten, men den lyste starkt, och visade hur pass disigt det var. Jag höll just på att försöka fokusera mot Saturnus när jag märkte hur en rad Starlink-satelliter steg upp bakom en lucka mellan träden. Inte den osynliga sorten som jag fått tiodigare på mina bilder, utan nu en lång rad med andra magnitudens objekt, bara 3-4 grader från varandra. Jag riktade kameran mot dem, och fotade med lite olika exponeringstid, men det var helhetsupplevelsen som var märklig, trots att jag genast insåg vad det var jag såg. Det var väl ca 25 satelliter i raden, och de slockande successivt när de nådde jordens skugga i trakten av eta Cygni. På heavens-above ser jag att det var satelliterna från uppsändningen G15-20 jag såg, ca 2 1/2 dygn efter uppsändningen från Kalifornien den 22/8. Jag hann inte alls planera, men turligt nog var de första bilderna med 10s exponering så att man ser stjärnbakgrunden i den också mycket turliga luckan mellan träden

Sen minskade jag exponeringstiden först till 4 s

och sen till 1,6 sekunder

utan att tänka på att stjärnorna skulle bli svårare att se. Jag hann inte rikta om kameran mot utslocknandena i Cygnus innan det hela var över.  Trots alla problem med de absurt många Starlink-satelliterna var det i alla fall roligt att en gång få se en sån här ljusstark rad passera.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting, här på en 2-minuters summabild

En summabild av Saturnus har fått en lustig solarisering, och utom stjärnorna i Fiskarna kan vi se småplaneten Nausikaa som också fanns med på en bild från den 8/8.

Det är ovanligt långt mellan observationstidpunkterna, men Nausikaa är på väg att vända till retrograd rörelse, så det blev en bra jämförelsebild ändå

På en 20s enkelbild syns också som vanligt Saturnus måne Titan

Nära Saturnus på himlen finns också Neptunus

Precis under den nedre högra stjärnan i Pegasuskvadraten (alf Peg) hade jag också spanat in att småplaneten nr 198 Ampella skulle befinna sig, något ljusare än magnitud 11, så ovanligt lätt att hitta alltså. En 1-minuts summabild visar den tydligt, så nu hoppas jag på att snabbt kunna ta en andrabild

Till sist måste jag förstås ta några bilder mot den bländande månen. Med 4 sekunders exponering (liksom med 1 sekund) kan man urskilja några stjärnor i närheten (pi Sgr alltså en liten bit av ’Teskeden’), men månskenet dränker det mesta.

Inte förrän med 1/2000 s visar månen några detaljer, här mycket förstorad

11 augusti 2026

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , | Lämna en kommentar

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…

 

8-9 augusti 2026

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Asteroider plus Perseidtest

Väderleksrapporten lovade klart, och jag cyklade iväg till ett ställe med sikt åt söder. Utrustningen var den vanliga, R10-kameran med 85mm objektiv på Ioptron-stativet. Omkring 22.50 var det ännu dels lite för ljust, dels en hel del dismoln, så medan det mörknade flyttade jag till ett annat ställe och märkte att molnen inte var så tjocka. Rent praktiskt insåg jag också denna kväll att den lite krångliga fokusinställningen bara gäller så länge kameran är påslagen. Innan har jag bara irriterat mig på att fokus ändras så snabbt, men nu vet jag att man MÅSTE fokusera om varje gång man stängt av (vilket jag spontant gör för att slippa så mycket info på skärmen).

Först gällde det igen småplaneten nr 3 Juno i Örnen. Den syns svagt redan på en 30s enkelbild, återigen med ett Starlink-spår

Ett utsnitt från en summa av tre bilder visar den förstås mycket tydligare

Sen var målet liksom häromdan asteroiden nr 409 Aspasia, som trots sitt höga nummer borde vara lätt synlig med magnitud kring 11,5. En enkelbild av området visar igen den stora stjärnhopen M11, liksom här också många satellitspår, men Aspasia är mycket svag.

På en summa av fem bilder börjar man se vintergatan med sina många mörka moln och det ovanligt ljusa området i Scutum till höger om M11.

På ett utnsitt syns nu Aspasia mycket bättre, liksom en annan öppen stjärnhop med Messier-nummer, M26. Bilden råkar också visa prototypen för en viss sorts pulserande variabla stjärnor, delta Scuti.

Molnen i söder hade nu försvunnit så att ’Teskeden’ i Skytten blev väl synlig. En summa av fyra 30s-bilder visar en stor öppen stjärnhop (M25), den stora klothopen M22, och alltså också den ljusa småplaneten nr 8 Flora.

I början av kvällen hade jag haft oförklarligt svårt att få in Norra Kronan, men det kunde jag nu lätt åtgärda. Det är samma vy gång efter gång, R CrB kring magnitud 6 och T CrB kring magnitud 10…

Lågt i sydost fanns en ytterligare asteroid med högt nummer, nr 354 Eleonora. Den ligger precis vid en mycket karakteristisk asterism i Stenbocken, och syns tydligt på ett utsnitt från en 90s summabild

Från en plats med fri horisont har Saturnussäsongen nu börjat. Planeten kommer till opposition den 4 oktober och rör sig sakta åt höger relativt Fiskarnas stjärnor.

På en förstoring från en enskild 30s-bild ser man dels att stjärnorna blir små spår, dvs att jag slarvat med stativinställningen, men dels att den stora månen Titan som oftast syns tydligt.

Som ytterligare bonus finns också småplaneten nr 192 Nausikaa i fältet, så ljus som magnitud 10.

Sen hade jag som vanligt svårt att sikta uppåt mot Svanen, men på en chansbild visar det sig att chi Cygni faktiskt hamnade i kanten (tack astrometry.net för identifiering). Kvaliteten är dålig (lite drift), men som sagt, kul att chi kom med…

en andra måfåbild visar (igen tack astrometry.net) lite oväntat den stora klothopen M92, i denna skala mycket stjärnlik

Sen blev det inte mer med denna utrustning, MEN långt innan jag cyklade hemifrån hade jag försökt få igång en långserie med fiskögeobjektivet (8mm)på Canon 450-kameran, som jag i flera år gjort under augustis Perseidmaximum. Jag trodde att jag kopplat in ett värmeband för att slippa imma, men det visade sig på morgonen att kontakten var helt böjd, så imman kom fort. Jag hade också glömt det motljusskydd som hör till, så alla bilder har lite spritt rödljus från nätaggregatet. Intervalometern är hopplöst svår att ställa in, så jag var nöjd när jag fick till minutlånga exponeringar med 65 sekunders lucka, vilket vid starten klockan 22.36 var alldeles för långt

Redan 22.47 var det mörkare, och här syns ett första satellitspår

Det säkraste sättet att säga satellit eller flygplan (i ställert för Perseid) är ju om spåret fortsätter över två bilder som här 2304 och 2305

Klockan 23.21 passerade en ’tumlande’ satellit som blinkar till med oregelbundna mellanrum. Jag har inte kunnat identifiera den via heavens-above, men blinkningarna bör visuellt ha varit iögonenfallande kraftiga.

Klockan 23.32 har objektivet tydligt börjat imma igen

och 11 minuter senare är det bara de ljusast stjärnorna som syns

På en bild från 00.04 syns dock ett kort ljussken, men det är svårt att avgöra från vad. Det korta spåret verkar i alla fall ha fel riktning för en Perseidmeteor.

Jag ska försöka igen med värmebandet, så kanske det kan bli någon Perseid i år också.

2 augusti 2026

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Trevande höststart

Första augusti är ett riktmärke för när man börjar se stjärnor igen efter sommaren, och i går var det klart och fint kring midnatt, MEN jag hade glömt att ladda kamerabatteriet så kameran vägrade direkt. Med fältkikare kunde jag i alla fall konstatera att inget hänt i Norra Kronan, R CrB tydlig, T CrB osynlig …

Den 2/8 gick jag så ut med laddat batteri, R10-kameran med 85mm-objektiv på iOptronstativet. Träden kring vårt hus är problematiskt höga, men mot Norra Kronan i väster kunde man hitta en lucka. En 60s summabild visar det nu frustrerande konstanta utseendet..

Sen skulle jag försöka ta en bild mot småplaneten Juno i Aquila, men inte ens när jag ställde mig på vårt trädäck kom den över trädhorisonten (eftersom jag inte kollat positionen ordentligt). Däremot fick jag på varje 20s-exponering med en eller att par satellitspår, ofta flera i ungefär samma bana, dvs typiska massuppsända Starlink-satelliter. Några (a1-a3) kom som här i en riktning ungefär parallellt med linjen mellan eta och theta Aquilae

En minut senare syns ett ytterligare ljusstarkt spår (a4) i denna riktning, ett lite mer horisontellt(b1), och ett vinkelrätt nere till vänster

Efter ytterligare en och en halv minut kan vi se två nya spår i b-riktningen och ett i a-riktningen

Jag såg ingen av dessa satelliter visuellt på himlen, men tydligt som rörliga punkter på kameraskärmen, en ovan upplevelse av denna nya verklighet med ett ständigt ökande antal satelliter, redan tiotusentals och kanske på väg mot en mardröm med miljoner…

Så hade jag också tänkt sikta mot småplaneten nr 409 Aspasia, men hade inte heller här kollat positionen tillräckligt. Jag visste att den skulle finnas under lambda Aquilae nere i Scutum , och för att få sikt ditåt fick jag gå en bit längs vägen. Även Aspasia är alltså dold bakom en gran, medan redan en 20s enkelbild visar den stora stjärnhopen M11.

Summan av fyra 20s-bilder visar hopen tydligare, men bara som en fläck i denna upplösning. (Stackningsprogrammet DeepSkyStacker blir förvirrat av för många skymmande träd och fyller liksom på bilden av Norra Kronan ovan i med blått..)

Till sist tog jag bara två 20s-exponeringar mot Svanen, där jag skakade kameran på den ena. På ett utsnitt från den andra exponeringen syns nu igen variabeln chi Cygni tydligt, på väg uppåt i ljusstyrka efter ett djupt minimum under våren.

Som sagt en mjukstart av höstens observationer (men som blev en hårdstart när mitt bildbehandlingsprogram slutat fungera och krävde omfattande reparationer…)

 

10 april 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klantighet i repris?!

Jag går ut för att ta några 85mm-bilder och vara nogare med fokuseringen, och så blir det likadant igen!? På Jupiter fokuserar jag iofs OK

så att man på en kortexponering också kan ana tre månar trots att de står tätt ihop (med Io dold till vänster ännu närmare skivan)

Men sen förstår jag inte varför fokuseringen ändras när jag ska peka mot asteroiden 7 Iris under Regulus, så att den är lika dålig som förra gången (6/4). OCH jag förstår inte att jag inte reagerade när jag ändå tyckte att stjärnorna syntes ovanligt tydligt på skärmen (för att de var för ofokuserade). Det positiva är sen att jag ändå får DeepSkyStacker att summera även de suddiga bilderna, och på så sätt lätt se Iris.

Summeringen gick bra även med bilderna från 6/4 så att det till slut blev en vettig jämförelsebild

Den dålig fokuseringen var (förstås) kvar när jag tog bilder mot Norra Kronan, men där märkte jag det till sist och fokuserade om. DeepSkyStacker är svårstyrt, jag kan summera två bilder med dåligt fokus eller två med bra, men inte alla fyra som jag egentligen vill. Variablerna R och T är i alla fall oförändrade.

6 april 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klantigheter

Det blir mörkt allt senare, och det blir aldrig bra om man är trött från början. Nu ville jag bara testa nya kameran med 85mm objektiv på iOptron-stativet, så som jag oftast använde den gamla. Problemen kom direkt när jag inte kunde få den smidiga kontakten med mobilen, så för att inte skaka vid avtrycken fick jag sätta på självutlösare med 2s-paus, iofs ganska smidigt det också. Sen hade batteriet tagit slut i rödpunktssökaren (som jag har en tendens att glömma stänga av) så det blev lite jobbigare att söka. Men det stora slarvet kom vid fokuseringen. Jag tror jag helt enkelt överexponerade Jupiter och därför fick alldeles för dåligt fokus utan att märka det. Stjärnorna blir små skivor och man ser deras färger tydligare, men de svagare försvinner helt i bakgrunden.

Småplaneten nr 7 Iris är ljusare än magnitud 10 och kan anas svagt på en enkelbild mot stjärnbilden Sextanten, just under om Lejonet

Jag tog fyra exponeringar, och på summan borde det gå bättre att se den, MEN DeepSkyStacker vägrar att ta så ofokuserade stjärnor för stjärnor, så det blev inget med det heller…

När jag till sist skulle ta de vanliga bilderna av Norra Kronan upptäckte jag i alla fall den dåliga fokuseringen och kunde göra om. Och där händer inget fortfarande, R är ljus och T är svag…

 

19 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

14 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

För kallt

Det blev en kall och klar vinternatt som jag som yngre och piggare inte hade bangat för, men som kroppen inte längre fungerar i. Vägen där jag brukar stå med kameran för att få sikt åt sydväst var blankishal, så jag vågade mig bara precis ut i trädgården. Det enda obligatoriska var en ny bild av Hygiea (plus förstås några av Jupiter), och sen var mina fingrar så stelfrusna att jag försvann in till brasan. Det var längesen jag använde teleskop, och det är väl bara att inse kroppens begränsningar.

Jupiter har rört sig vidare åt höger men finns fortfarande nära delta och zeta Geminorum.

På en förstorad kortexponering (1/2 s) syns tre månar tydligt, medan Io (J1) bara anas

Av en lustig slump kunde man denna kväll mycket nära Jupiter också hitta den långperiodiska variabeln R Geminorum

Den ökar för närvarande i ljusstyrka och kommer framåt april att vara ljusstarkare än HIP-stjärnan nere i bildkanten. Tittar man noga på den motsvarande  Jupiterbild jag tog den 8/2 kan man nästan se att R ljusnat lite på bara en vecka. (Det är också logiskt att satelliten Callisto(J4) med 17 dygns period bytt sida i förhållande till Jupiter).

Kvällens viktigaste uppgift var ju att få en andrabild av Hygiea, och det var bara att igen ta bilder av ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri. På denna 3 1/2 minuts summabild är det tätt med stjärnor, men Hygiea går ganska lätt att hitta om man förstorar ordentligt. (Lägg också märke till Krabbnebulosan M1 som i denna skala är väldigt oansenlig, men som är en av himlens intressantaste supernovarester).

Här har vi så till sist jämförelsebilden som visar Hygieas rörelse, och där var kvällen slut på mindre än 10 minuter..

8 februari 2026

av i Driven kamera och märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.