30 november 2019

Miss på Uranus…

Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus

men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.

De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…

Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).

Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.

Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).

I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker

och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.

Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.

 

29 november 2019

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.

 

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också

28 oktober 2019

Småplaneter och nytt Algolminimum

Oktober har varit frustrerande grå, men efter mycket regnande kom nu äntligen en klar kväll. Luften var fuktdisig, och jag hade inte mer ambitioner än att ta några bilder med 85mm-objektivet på driven kamera. Mira har som sagt ett ovanligt ljusstarkt maximum, och fältet är det för mig så välbekanta, alltsedan mina första fotoförsök 1965. Den optiska dubbelkomponenten till vänster om Mira är nästan dränkt, men syns tydligt om man klickar på (förstorar) bilden.

Ovanför alfa i Fiskarna (Psc) finns småplaneten nr 9 Metis

och lite över gränsen mot Oxen(Tau) nr 4 Vesta, som ofta är ganska ljusstark

Sen passade jag på att apropå  omröstningen om namn på stjärnan HD102956 och dess planet ta en bild av Karlavagnens ”vagn”. Jämfört med hörnstjärnorna (där jag får erkänna att jag aldrig lagt namnet Phecda på minnet) ser HD-stjärnan (=HIP 57820) vid frågetecknet ganska oansenlig ut. Den är dock i verkligheten  både större (4,4 gånger i diameter) och ljusstarkare (10 gånger) än solen, så att den stackars planeten med ett ”år” på bara 6,5 dygn verkligen har det hett. Sett från planeten upptar stjärnan en vinkel på 30 grader, jämfört med vår sols 0,5 grader!

Sen slumpade det sig så konstigt att precis som den 5 oktober Algol befann sig nära minimum. Åtta  perioder för Algol är just 23 dygn minus 1,5 timme, dvs Algol förutsades vara vid minimum omkring 22.42. Jag var inte heller nu beredd att följa förmörkelsen i flera timmar, men tog i alla fall lite fler bilder och ska se om jag kan mäta på dem. För att inte få överexponering i cen trum av små stjärnbilder är det bra att defokusera, och här ser vi en bild från 22.54, nästan precis vid minimum, där Algol återigen är mest lik rho Per. Brännvidden 85 mm är i alla fall mycket lämpligare än de 200mm jag använde 5 oktober.

Jag ska uppdatera med eventuella resultat

 

1 oktober 2019

Hallå ISS!

När jag nu missade chansen att se Soyuz-kapseln på väg till ISS kändes det i alla fall som jag borde passa på att ta en aktuell bild av själva rymdstationen.  Kvällen var klar, så det gällde bara att slita sig från friidrotten och passa på ISS-passagen 20.38. Det hade blivit en finare bild om jag exponerat ännu längre, men jag var rädd för överexponering, så nu blev det de sista 80 sekunderna av passagen. Rymdstationen kommer alltså in från höger, och jag börjar inte exponera förrän den är en bra bit in på bilden. Sedan är det ett riktigt försvinnande in i jordskuggan längst till vänster. Till höger syns ljusen från ett flygplan, som i detta fall turligt nog inte förstörde bilden.

Jag fortsatte med att ta några fler vidvinkelbilder av vintergatan, men hade inte ro att ta många eller exponera länge, så resultatet är inte något att skryta med. Först här en horisontbild med lite stjärnidentifieringar.

Utom den välkända Örnen (Aquila, med Altair), ser man till höger den stora Ormbäraren (Ophiuchus) som bär ormen Serpens. (Serpens består lustigt nog av två separata områden på himlen: Det vi ser här är Ormens Svans, medan Ormens Huvud ligger mycket längre åt höger, nära Norra Kronan.)

Med Örnen mer i centrum på nästa bild kan man också se de små stjärnbilderna Delfinen och Pilen (Sagitta). Ovanför gamma i Pilen kan man om man förstorar bilden se en lustig grön prick. Det är den stora Hantelnebulosan (M27), som på färgbilder lätt avslöjar sig.

Nästa steg uppåt förstördes igen av ett flygplan, men man ser nu Vega uppe till höger

På nästa bild ser vi hela ”Sommartriangeln”, Altair i Örnen, Vega i Lyran och Deneb i Svanen. Svanen flyger för oss oftast med huvudet neråt, och där finns en av himlens vackraste dubbelstjärnor, Albireo.

Svanen syns bättre på nästa bild, men den är fortfarande för dåligt exponerad. Jag skyller på Armand Duplantis att jag inte stannade ute och tog fler bilder…

 

23 september 2019

För dålig himmel

Det såg ganska klart ut, men några få kamerabilder avslöjar direkt hur disigt och molnigt det egentligen är. Först försökte jag få en ny bild av småplaneten Laetitia i Stenbocken

Det verkade inte lätt i diset, men ett utsnitt visar att bilden är så skarp att Laetitia nästan syns bättre än den 21/9. Det är uppenbart att den har rört sig sedan dess, även om det går sakta.

Småplanet nummer 15 Eunomia rör sig ännu saktare, när den retrograda rörelsen efter oppositionen är på väg åter bli direkt (28/9). På detaljbilderna syns rörelsen i alla fall även här tydligt.

Spåren från de geostationära satelliterna är ganska svaga, men på en summa av två bilder kan man åtminstone urskilja fyra par 20s-spår

Som avslutning på en kort kväll tog jag en bild av Norra Kronan för att kunna konstatera att R CrB fortfarande lyser starkt, trots rykten om motsatsen.

 

21 september 2019

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett ”hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.