11(+12) april 2019

Mera tester

Sedan jag fått ett paket från Tyskland med lite nya astrogrejor var jag förstås sugen på att testa. En sak var ett nytt solfilter, som jag i förstone inte alls förstod vitsen med, en stor åbäkig ram kring det lilla filtret i mitten. Men så fort jag satt det på objektivet och började peka mot solen förstod jag att det fungerade också som bländningsskärm och i själva verket var mycket funktionellt! Det är ändå svårt att fokusera, och man behöver ytterligare ett skynke att gömma sig under, som forna tiders fotografer. Jag testade alltså 200mm-objektivet med 2x extender, först av ren slentrian med den vanliga ISO800-inställningen. Det blev vettiga bilder, där solen visade sig ha en stor fläck, efter månader av stiltje.

Sen insåg jag att jag förstås kunde köra också med ISO200 och ändå få korta exponeringstider. Skillnaden är påtaglig, med mycket mindre kornighet.

Jag tog solbilder också med KalleAnka-objektivet, men de var klart sämre.

 

På kvällen började jag med att ta månbilder vid ISO200, med olika bländare (och utan 2x-extendern). Slutsatsen är att bilden vid full öppning (f/2,8) är lite mjukare i konturerna

men att nedbländning redan till 5,6 räcker väl för att få full skärpa

(Jag har tyvärr ingen direkt jämförelse med ISO 800, som ju var det intressantare…)

Nästa nya grej var ett rödpunktssikte (egentligen för jakt) som går att sätta i kamerans blixtsko. Utom att rödpunkten även på minsta ljusstyrka (1 av 7) är alldeles för stark är den väldigt användbar. Att titta genom sökaren är ofta fysiskt svårt, och man är osäker på vad man egentligen ser. Nu är det bara att kolla rödpunkten så´vet man precis var man är, och jag ångrar att jag inte skaffat detta smarta hjälpmedel tidigare. Men det jag sett mest fram mot var en uppdaterad version av min iOptron kameravridare. Första intrycket blev dock inte så positivt. På den gamla har en lins fallit bort från polsökaren, så att den inte går att fokusera. Polstjärnan är dock så stark att jag lätt hittar den ändå (med lite vana). Den nya sökaren visade sig ha avancerade cirkelmönster där man med en app ska ställa Polstjärnan i rätt läge i förhållande till polen, MEN synfältet är så litet att det är jättesvårt att alls hitta den! Jag fick fuska och bara titta genom hålet utan kikare för att få något som fungerade för korta brännvidder. Det givna motivet var förstås Aldbaran, Mars och Plejaderna, som sjunker allt lägre mot horisonten kväll för kväl. Månljus och dis lyste upp himlen, och man kunde inte exponera mer än 30s ens med det ljussvagare 17-85mm objektivet vid f/5,6, brännvidd ca 50 mm.

För att se eventuella kvalitetsskillnader tog jag bilder också med ett ljusstarkare 17-50 mm objektiv. Här först en 10s exponering vid f/2,8

en 20s-exponering vid f/4

och till sist en 30s-exponering vid f/5

Slutsatsen är att alla bilderna är nästan lika bra, dvs att det ljusstarka objektivet är klart användbarast.

Nu hade det dragit in mera moln, och när jag äntligen lyckats hitta Polstjärnan med iOptron hade jag ingen nytta av det…Jag tog bara en sista bild mot Arkturus och eta Boo, utan att orka fokusera ordentligt. (De fina ”dubbelstjärnorna” är förstås blinkande flygplansljus).

Som kuriosum ser man att Pallas faktiskt syns även på denna mediokra bild, i par med en lika ljus stjärna. (Närpassagen av eta Boo den 10/4 missade jag som väntat på grund av mulet väder..).

Nästa dag (12 april) tog jag några fler solbilder med samma utrustning som ovan (200mm tele+2x extender), men de blev klart sämre. Det var såpass molnigt att det blev extra svårt att fokusera, och den bästa bilden är inte alls i klass med gårdagens. Den stora fläcken har i alla fall tydligt rört sig framåt över skivan.

Som intressant jämförelse tog jag några bilder också genom Megrez-teleskopet, med den vanliga coma-korrektorn som ger f=360 mm. Med kikaren stadigt på den stora monteringen var det lättare att fokusera i lugn och ro, och trots den kortare brännvidden blev bilderna klart skarpare.

9 april 2019

Kallt och klart och mindre slarv

Denna kväll var det klart redan 21.30, och jag började med att ta bilder av månen med tre olika objektiv (som förberedelser för solförmörkelse i Chile). Dels 200mm Canon-objektivet med 2x extender, effektivt 400 mm f/8, dels ”KalleAnka”-objektivet vid antingen f=420 mm f/8,3 eller f=600mm f/12. För stabilitetens skull körde jag med fast stativ, och tre bilder med kort exponering visade som väntat att det ‘riktiga’ objektivet gav bäst bild

KalleAnka med 420mm brännvidd ger fula färgstick

som intressant nog är nästan borta om man kör med f=600mm. Kontrasten i detaljerna är dock klart sämre än med Canon-objektivet

Även jordskensbilderna blir bättre med Canon-objektivet

än med KA420

eller KA600

För KA600 är också det fasta stativet en begränsning. Canon-objektivet visar med 2,5 s exponering ett antal stjärnor, men de är redan här tydligt avlånga på grund av himlens rörelse.

För att få samma ljusstyrka på jordskenet med KA600 får man exponera 5 sekunder, vilket suddar ut månen och gör stjärnorna till uppenbara streck

Detta senare är kanske just för solförmörkelsen av mindre intresse, eftersom man säkert kan hålla exponeringstiderna under 1 sekund, men KA-objektivet är nog definitivt bortvalt nu…

Jag fortsatte sedan med en del vidvinkelbilder från det fasta stativet. Himlen var fortfarande ljus i väster, och vi ser här huvudmotivet (månen, Aldebaran, Mars och Plejaderna) i sitt större sammanhang.

Sen är det det svårlösliga problemet med måne och stjärnor i samma bild. Om man vill ha en tydlig månskära får man hålla exponeringen så kort (0,5 s) att bara de ljusaste stjärnorna syns, i detta fall Mars och Aldebaran på en bild med f=85 mm

Med 4 sekunders exponering är månskäran redan svårigenkännlig och stjärnbakgrunden ändå fattig

Slutsatsen är att mån får acceptera månen som blaffa, mot att resten, här särskilt Plejaderna framträder. Brännvidden är nu 50 mm och exponeringen 30s på iOptronstativet

Med ISO 1600 i stället för 800 blir det ännu bättre

Med 85 mm brännvidd igen missar man Plejaderna, men får fler stjärnor i Hyaderna och kring Mars

8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

4 april 2019

Dålig himmel, men kameran fungerar

Jag har torkat av kamerakontakterna ännu ordentligare, och det verkar som det hjälpte. Himlen var mycket disig, så bilderna blev därefter. Först siktade jag mot Mars och Plejaderna med ett 17-85mm objektiv. Med ca 70 mm får man med Aldebaran och Hyaderna också

men det är finare med överblick, här 35 mm brännvidd.

Med ren vidvinkel (17 mm) ser vi också Orion på nedgång bakom trädet till vänster, och Capella som ljusaste stjärna nära överkanten

Sen bytte jag till 200mm teleobjektiv, och närbilden är förstås också spännande, så länge man kan ha Mars och Plejaderna i samma synfält

En 3,5 minuters kombination av två lite olika pekningar ger fler stjärnor och mer luft kring motivet

Sen skulle jag sikta mot Juno ovanför Bellatrix, men hade lite dålig koll på var den fanns. En DSS-mosaik av tre olika pekningar visade fältet lite tydligare och det visade sig att Juno bara precis hjälpligt hamnat innanför kanten på en av bilderna.

Förstorade delbilder från i förrgår och nu visar tydligt hur Juno rört sig.

Sen visste jag också att asteroid nr 2 Pallas fanns lätt att hitta nära Arkturus. En 138s summabild visar den extremljusa Arkturus, och Pallas som en tydlig 8:e magnitudens stjärna. Återstår att ta en ny bild även av den, för att se rörelsen.

2 april 2019

Fortsatta kameraproblem

Av okänd anledning fortsätter min EOS60-kamera att trilskas. Först verkade det fungera, när jag siktade norr om Bellatrix (Orions övre högra hörn) med ca 145 mm brännvidd (70-200 objektivet). Exponeringen är för kort (eftersom jag bländat ner till f/5), men man kan ana asteroiden nr 3 Juno om man vet precis var man har den.

Nära jag så siktade på samma sätt mot nr 2 Pallas sa kameran bara ‘err01’ (=dålig kontakt mellan kamera och objektiv) och vägrade exponera. Likadant gick det med två ytterligare objektiv, varpå jag övergick till det primitiva ‘KalleAnka’-telet. Eftersom det varken har bländare eller autofokus behövs inga kamerakontakter, dvs protesterna uteblev! Jag var dessutom ganska nyfiken på bildkvaliteten, och hade planerat sådana tester.

En minuts exponering mot Betelgeuze visar problemen. Stjärnorna är stora, och de svagaste försvinner. Kring Betelgeuze syns också en stor halo av ströljus, men den är så ljusstark att det iofs inte är så konstigt.

Jag siktade också mot Praesepe, och en 84 sekunders enkelbild visar hopens ljusa stjärnor ganska väl.

Bildfelen blir ännu tydligare på  en 3 minuters DSS-summa, men just i detta fall gör det inte så mycket, utan de förstärker bara stjärnfärgerna på en trevlig bild av Praesepe.

 

 

31 mars(+1 april) 2019

Mycket besvär för få bilder

Planeten Mars passerar dessa dagar nära Plejaderna, och när vädret klarnade upp tänkte jag passa på att ta en bild. Det blev dock mer problematiskt än jag tänkt mig…Min ‘vanliga’ EOS60-kamera strejkade häromdagen när jag skulle fotografera tranor, men jag trodde det var löst efter en omgång med radergummi på kontakterna (Internet-tips som jag aldrig skulle kommit på själv!). Men tji fick jag, efter två fokusbilder mot Sirius på väg ner la den av igen med samma frustrerande ‘err01’. Trots kort exponering visar denna bild hur extremt ljusstark Sirius är jämfört med omgivningen, och man anar den stora öppna stjärnhopen M41.

Jag hämtade min gamla EOS450 i stället, och lyckades få en användbar bild med 70mm brännvidd

Sen försökte jag zooma in på Mars och Plejaderna, men fick problem med glapp i följningen med iOptron-stativet. Jag försökte skruva år med frusna fingrar, och fick en fin bild med 200 mm brännvidd.

När jag sen provade med ett 50mm-objektiv var jag för lat för att fokusera (eftersom liveview på 450-kameran är mer svåranvänt än på EOS60) och fick en motsvarande ful bild…(Det röda i nederkanten är något slags kamerafel som anas även på de tidigare bilderna med 450-kameran).

Bildutsnittet är dock väldigt lagom, med både Hyaderna och Plejaderna väl synliga, och jag tog chansen att testa med 50mm-objektivet på EOS60-kameran. Till min förvåning och glädje fungerade det nu, och när jag med stelfrusna händer till sist fick till både pekning och följning var detta alltså kvällens slutresultat

 

Tillägg 1 april:

Denna kväll var vädret mildare och jag kunde köra med den fungerande kombinationen EOS60+50mm objektiv, så på 5 minuter hade jag pendangen till bilden ovan. Orienteringen är olika (bättre nu!), så det är lite svårt att direkt uppfatta att Mars rört sig

vilket man förstås direkt gör på förstoringarna nedan

 

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.