21 november 2021

Luckor i molnen

Återigen var förutsägelsen om en klar natt överdriven. Jag hade satt igång ’stora kikaren’ med tanke dels på Jupiter tidig kväll och månen efter 22 eller så, men det var moln i vägen för båda. Vid 19-tiden tog jag i alla fall den vanliga kameran (85mm objektiv) på iOptronstativet och försökte sikta i molngluggar. Det lyckades i alla fall delvis, och vi ser först Jupiter nu väl till vänster om 45 Cap.

På en förstoring anar man tre Jupitermånar,samt stjärnan HIP 107567 som Jupiter passerade åt andra hållet i september.

Sen var det lite luckor också nära Harmonia, och med lite tur kunde jag nu (efter många tidigare misslyckanden…) faktiskt få den på flera olika bilder, varav denna var den tydligaste.

På nästan 3 veckor sedan den första bilden kunde Harmonia ha rört sig otrevligt långt, men eftersom den just gjort svängen från retrograd till direkt rörelse efter oppositionen i slutet av september fanns den kvar i samma område så jämförelsebilden är tydlig

Saturnus har nästan försvunnit i horisontträden. Den rör sig bara sakta åt vänster bland stjärnorna i Stenbocken.

Den sista roligheten blev den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,6 grader). Det har växt upp en massa björkar på kalhygget jag observerar ut över, men här syns stjärnan i alla fall tydligt.

Man kan jämföra med en bild tagen från ungefär samma plats i november 2018. Tallarna vid horisonten är desamma, men då var hygget ännu tomt.

Jag var igen inte ute mer än en kvart, men varje klar lucka i novembergråheten kan räcka långt.

17 november 2021

Månsken!

Jag såg förstås månen, och tog den som tecken på att det faktiskt klarnat upp mot kvällen som förutsagt. Planen var att i alla fall försöka ta den där bilden mot asteroiden nr 40 Harmonia, men när jag kom ut och såg den disljusa himlen insåg jag att det nog var kört. Jag tyckte ändå att jag skulle ta en bild mot Hyaderna (med Ceres), och kunde i alla fall med ögat urskilja och sikta mot Aldebaran. Kameran verkade först (orsak okänd??) alldeles död , och när sen första bilden kom fram som en helvit skärm var jag övertygad om att det var något gravt fel. Först när jag märkte att jag (efter att ha minskat exponeringstiden) faktiskt kunde urskilja Aldebaran i det vita förstod jag att det inte var kameran som var problemet utan verkligheten… En lite disig himmel upplyst av månsken är extremt ljus, även med mycket mindre än normal exponering.

Den praktiska frågan blir sen hur mycket information som finns dold bakom det första intrycket.  Här är den obehandlade första bilden (20s f/3.5)

och här en något vettigare (10s f/4), men fortfarande inte av en natthimmel!

I bildbehandlingsprogram är det dock lätt att minska ljusstyrkan och öka kontrasten, vilket ger fula men i alla fall användbara bilder där man känner igen Hyadernas V. Det är tydligt att månupplysningen kommer från höger.

På en förstoring hittar man lätt Ceres, och faktiskt stjärnor ner till magnitud 10,5.

Jämförelsebilden visar sen Ceres rörelse på 6 dygn, så kvällen var inte helt bortkastad.

Jag borde kanske ha försökt även på Harmonia, men problemet var att sikta rätt. När jag misslyckats flera gånger även på mörk himmel var chansen inte stor att jag kunnat hitta rätt i mjölken…

11 november 2021

Sen uppklarning

Jag hade hoppats kunna gå ut tidigare, men ännu vid 22-tiden låg det otrevligt dis längs horisonten och en bra bit upp. Så det blev igen bara några halvhjärtade kamerabilder, där jag missade den viktigaste, en andrabild av småplaneten nr 40 Harmonia. Precis som flera gånger tidigare siktade jag för högt, så att planeten hamnade under bildens nederkant. (Ändå försökte jag säkra genom att ta en andrabild lite lägre än den första…).

En bild som var omöjlig att missa var i alla fall Ceres mitt inne i Hyaderna

På en bild av Oxens vänstra hornspets (zeta Tauri) finns två svaga asteroider, nr 42 Isis och nr 44 Nysa, som jag får försöka få till lite bättre exponerade jämförelsebilder av så småningom. Det svaga suddet M1 är förstås den berömda Krabbnebulosan.

Jag var helt klart inte särskilt koncentrerad när jag tog mina få bilder, eftersom jag t.o.m. lyckades missa Uranus mellan Aries och alfa Ceti. (En bild med Aries, en bild i Cetus och miss på mellanläget…). En bild jag mer sällan missar blev till sist den röda variabeln Mira. Ljusstyrkan är på väg att minska, men den bör fortfarande vara synlig för blotta ögat på en mörk himmel.

Jag trodde som sagt att jag tagit bilder av både Harmonia och Uranus, och gick in igen efter mindre än 10 minuter. I efterhand märkte jag att jag borde ha framhärdat, eftersom uppklarningen tydligen fortsatte. När jag tittade ut vid 4-tiden var det helklart, och jag kunde se Sirius för första gången denna säsong.

29 oktober 2021

Slarviga bilder innan diset

Soliga eftermiddagar garanterar inte klara kvällar. Efter att den 28/10 märkt hur tjocka dismolnen var efter klockan 22 gick jag denna kväll ut en stund redan före 19.30. Utan ordentlig planering och med iOptronstativet bara måfåinställt mot polen blev resultatet blandat.

Diset syns förstås tydligt på bilden av Jupiter i Stenbocken

En kortexponering visar bara en måne, med de övriga för nära planetskivan.

Jupiter rör sig nu åter åt vänster på himlen, och kommer att passera under 45 Cap den 14-15 november

Saturnusbilden fick fula spår när monteringen glappade

men sen hittade jag till sist småplaneten nr 40 Harmonia som jag missat flera gånger (och även nu på ett första försök). Det behövs nu en andra bild någon kommande kväll.

En andrabild av nr 50 Virginia var viktig, eftersom jag tog den första redan 12 oktober. De svaga stjärnorna i Fiskarna är svåra att sikta mot och svåra att identifiera på bilderna, så jag fuskade och använde det fantastiska astrometry.net som direkt säger vart man pekat. Virginia fanns med på ett par av bilderna, om än svagt.

Jämförelsebilden visar en lång bakåtrörelse på dessa två veckor, med en vändning först i mitten av november.

I Norra Kronan har inget hänt  med de två variablerna R och T CrB.

men RS Ophiuchi (som hade ett utbrott och var synlig med blotta ögat i augusti) är nu knappt synlig på kvällens bild.

(Jag tänkte också kolla V1405 Cas men missade grovt när jag siktade vinkelrätt i stället för längs med linjen alfa-beta Cas.)

Till sist sökte jag lite halvhjärtat efter den sydliga stjärnan Fomalhaut, men jag var alldeles för tidigt ute och den hade bara precis gått upp. Skogen har också växt, och det behövs en bättre lucka än denna. Stjärnan 86 Aqr har deklination -23,6 grader och syns här 5,3 grader över horisonten. När Fomalhaut står precis i söder (denna kväll inte förrän 21.30) är den 3,3 grader över horisonten.

22 oktober 2021

5 minuter i månsken

Min plan för kvällen var att observera Jupiter och kanske också månen med SW200-teleskopet efter klockan 22. För att möjligen också få några kamerabilder av t.ex. asteroiden nr 980 försökte jag gå ut innan månen kommit så högt (19.25), men det var egentligen kört, himlen var redan rejält upplyst. Med ett höstträd i förgrunden blev det ändå en dekorativ bild av Norra Kronan, där variablerna R och T inte ändrat sig sen förra kvällen (12/10).

Jupiterbilden blev lite skakig

Saturnus bättre

och sen var då frågan om en 15s-bild i månsken skulle räcka för Anacostia uppe i Pegasus. Det är på gränsen

men på detaljjämförelsen är det ingen större tvekan. Anacostia rör sig i en stor sväng neråt innan den i början av november återtar den direkta rörelsen (åt vänster på himlen).

Sedan försökte jag liksom 10/12 sikta mot nr 40 Harmonia, men såg ingenting i månskenet. (När jag efteråt kollat bilden visar den återigen fel fält, för högt på himlen.) Efter dessa 5 minuter gick jag in igen, med tanke på en fortsättning senare.

När jag efter 22 skulle sätta igång teleskopet hade dock molnen oväntat tjocknat. Det hade iofs gått att observera månen, men eftersom Jupiter var första prio tog jag det som en förevändning att inte ens fösöka, så kamerabilderna ovan blev kvällens resultat.

12 oktober 2021

Uppföljning+uppklarat UFO

Denna kväll var det molnfritt, men på väg mot kallt dis. Jag orkade inte heller denna kväll sätta igång något instrument, utan tog fler 85mm-bilder med slarvigt inställt iOptron-stativ. Ganska direkt tyckte jag att en stjärna i Vattumannen (the Aqr) lyste för starkt, och några bilder (21.29 resp 21.31) visade sen att det faktiskt var en geostationär satellit som nått så extrem ljusstyrka. Här är en summa av två 45s-bilder som visar de ljusa strecken från satelliten medan kameran följt himlen.

En satellit nära till vänster är också ovanligt ljus, medan man på originalbilderna bara anar en lång rad ytterligare svaga spår. Geometrin måste ha gett nästan perfekt spegelrflektion för den ljusaste satelliten, och lite sämre för den till vänster. När jag var ute trodde jag det var något ovanligt flygplan/drönare som gjorde spåret, så jag följde tyvärr inte upp ordentligt. En senare bild (21.42) mot eta Aqr visar en ljus och några svagare geostationära satelliter, så det värsta speglingsläget bör ha passerats.

När man kollar på nätet är det känt att man i sällsynta fall kan få denna ljusstyrka, men det är roligt att faktiskt själv ha sett det. Det krävs antagligen att solens deklination matchar satellitens, dvs fenomenet kan bara ses i början av oktober eller början av mars.

Det jag egentligen ville var ju att följa upp gårdagens asteroidobservationer. Jag exponerade lite längre och kollade inte alls polinställningen, så på de nya bilderna är stjärnorna lite fula spår. Pallas hamnade nästan på en svag stjärna, men jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen. (På den högra bilden ser man svaga spår av geostationära satelliter nere till vänster, avsevärt svagare än extremexemplet ovan)

Även 25 Phocaea var tydligt synlig, och som bonus kan man också svagt ana galaxen M74 nära eta Psc

Jämfört med gårdagen har också Phocea flyttat sig som den ska

Jag trodde först inte att bilderna av nr 80 Sappho skulle bli så tydliga, men det är som synes ingen tvekan för den heller. Oppositionen var redan 25 augusti, och Sappho har just vänt och börjat röra sig åt vänster igen.

Nr 43 Ariadne är ännu lite svagare, men det är ingen tvekan om den heller. Den är ännu längre från sin opposition i början av augusti, och rör sig också i direkt led (åt vänster). Man ser också på dagens bild några normalsvaga spår av geostationära satelliter

Sen försökte jag fortsätta med fler asteroider, och lyckades hitta två stycken. Nr 50 Virginia fanns nära my i Fiskarna

medan jag långt över ekliptikan, mellan de två övre stjärnorna i Pegasuskvadraten kunde hitta nr 980 Anacostia. Trots sitt höga nummer är den just nu lätt observerbar i en gynnsam opposition.

Jag försökte också ta nya kortexponerade bilder av Jupiter och Saturnus, men de flesta blev helt misslyckade på grund av skakning eller glapp(?). På en Jupiterbild ser man i alla fall tre månar, medan Callisto befann sig bakom planetskivan.

Sen rubbade jag tydligen också fokus, så att en bild av vintergatan vid chi Cygni mest visade ”stjärngröt”. Bilden av Norra Kronan på nedgång är inte skarpare, men stjärnorna är glesare så att man lätt kan urskilja T CrB(svag) och R CrB(stark).

Totalt var jag ute mindre än en halvtimme, men fick alltså se det geostationära blänk som nog blir svårt att få se igen!

11 oktober 2021

Kort himmelskoll

Inifrån såg det klart ut, men så fort jag kom ut i mörkret såg jag att nästan halva himlen var täckt av stora dismoln. Det ändrade sig dock hela tiden, och jag kunde utnyttja luckorna till några kamerabilder (85mm objektiv). Jupiter vandrar ännu sakta åt höger i Stenbocken

Bara två månar syns på en fortfarande överexponerad 4s-bild.

Saturnus är precis i vändpunkten i sin oppositionsslinga, kvar under alfa och beta i Stenbocken.

Detaljförstoringen visar närpassagestjärnan HIP 101922 och månen Titan till vänster om planeten. (Det vertikala strecket genom Saturnus beror på skakning och är inget reellt).

Neptunus hamnade precis i trädtopparna, men man ser den ändå ett stycke till höger om HIP 116106 som den befann sig nära den 30 augusti. Den fortsätter att röra sig åt höger ända fram till 1 december.

Sen försökte jag ta bilder av småplaneter (att följa upp nästa klara kväll). Först nr 2 Pallas, som ovanligt nog syns nära ekliptikan vid lambda i Vattumannen.

Sen siktade jag nära beta Aqr, där det fanns flera kandidater kring magnitud 11. Med bara 30s exponering blev både nr 80 Sappho och nummer 43 Ariadne tydligt synliga, och jag kunde också observera  nr 25 Phocaea i östra delen av Fiskarna, nära Väduren.

När jag tagit en andra bild av Pallas, Sappho, Ariadne resp Phocaea kan jag visa tydligare bilder. Här slutade den korta kvällen, men det visade sig vara 10 väl använda minuter!

4 september 2021

Klar kväll med vintergata

En ny fin vintergatskväll, och jag håller mig nu till mitt favoritobjektiv med 85mm brännvidd. Skyttens Tekanna är i år skymd av många småbjörkar, medan Teskeden (pi,omi,xi2) är ostörd. Turligt nog skymtar också den stora klothopen M22 fram i en lucka.

 

 

 

 

 

Med DSS kunde jag sätta ihop fyra exponeringar till ett panorama över södra vintergatan, där man åtminstone kan ana de komplicerade mörka molnstrukturerna. I centrum av bilden syns ”stjärnmolnet” i Skölden, och den stora öppna stjärnhopen M11.

RS Ophiuchi syns fortfarande bra, här liksom 30/8 tillsammans med klothopen M14

 

 

 

Gårdagens miss i Vattumannen kunde jag reparera med en bild som visar både alfa och beta, inklusive klothopen M2 och asteroiden 89 Julia.

I denna skala är M2 stjärnlik, men det är alltså en klothop med hundratusentals stjärnor. Julias rörelse på 5 dygn visas här i detalj. (Observera att kameran den 30/8 skakat så att alla ljusa stjärnor ser dubbla ut…)

 

 

 

 

Det är hopplöst att sikta högt uppåt mot zenit, men på en bild fick jag Svanen fint  mellan eta och Albireo.

Till vänster om 17 Cyg finns den långperiodiska variabeln chi Cygni, som man på den förstorade bilden faktiskt kan urskilja svagt. Chi, som vid maximum syns för blotta ögat, är på väg mot ett minimum , och kräver snart ett större objektiv/teleskop.

Sen kunde jag faktiskt kombinera många av bilderna med Autostitch, utan att geometrin blev så konstig. Det visade sig alltså nu efteråt att jag hade pekat mer höger om Svanen än jag trodde.

 

Senare på kvällen fick jag för mig att ta en bild av vägen där jag står och tar bilder, och när den knappt syntes ändrade jag ISO från 1600 till 6400. När jag sen behöll det för vintergatsfälten i zenit var det lite av en uppenbarelse. Jag kunde plötsligt i många fall direkt identifiera de ljusa stjärnorna i bilden, och pekningen blev mycket mindre på måfå. Det kändes dock som vanligt som ”fusk” att dra upp ISO-talet så. och jag tog inte så många bilder innan jag sett resultaten mer i detalj. Här först en jämförelse mellan hur DSS och Autostitch sätter ihop tre bilder av området mellan Altair och Albireo. Först DSS

och sen samma scen med Autostitch

Så länge Autostitch inte deformerar mer än så här är den absolut att föredra eftersom den ger en mer sömlös slutbild. Man kan dock inte förutse vilka kombinationer av delbilder som det ska fungera för. Här kunde jag till exempel få en fin DSS-mosaik av norra Svanen, med Nordamerikanebulosan (NGC 7000) bredvid Deneb, och t.o.m en båge av supernovaresten Slöjnebulosan (NGC 6992) tydligt synlig.

Samma delbilder sätter Autostitch ihop med lite för deformerad geometri, så i detta fall är det DSS man ska använda

Även för området kring eta Cygni ger DSS en fin mosaik

Detaljbilden av chi Cygni visar dock inte så mycket svagare stjärnor än enkelbilden ovan, så ISO6400 är snarare en hjälp vid observerandet än en verklig förbättring.

 

 

 

Man kan fortsätta länge att  efterbehandla dessa bilder, men jag ska koncentrera mig på att göra bättre grundobservationer i stället….

3 september 2021

Lovande kväll som kraschar snabbt

Himlen var till en början klar och fin, utan det dis som förstärker alla ljusföroreningar. Jag testade vidvinkelbilder av vintergatan (20 mm f/4), men fick direkt problem med en självutlösare så att jag (dumt nog) bara kunde ta 30s-exponeringar. Himmelsbakgrunden hade klarat längre exponeringar, så de enskilda bilderna är ganska torftiga. Idén var att göra mosaiker, antingen med DeepSkyStacker eller med autostitch. DSS har notoriskt svårt med vidvinkelbilder, och klarar ofta inte ens några få i taget, och jag tröttnade snabbt på att försöka. Autostitch fungerar ju ibland strålande, men med dessa underexponerade bilder fick också den problem. Inte ens när jag först bildbehandlade och förstärkte de enskilda bilderna klarade autostitch att identifiera stjärnorna rätt, och slutresultatet blev en himmel med mängder av falska dublettstjärnor.

Några enskilda bilder får illustrera i stället. Jupiter och Saturnus till vänster

 

och sen södra vintergatan med ett störande flygplan

och till sist den klassiska Sommartriangeln

 

Lärdom alltså bara: längre exponeringar krävs med detta objektiv!

Med så fin himmel tänkte jag sen också köra telebilder(135mm f/4), men så fort jag kom ut med det nya objektivet hade det dragit upp moln, och jag fick panikobservera utan att ge mig tid att rikta in iOptronstativet ordentligt.  Först förstås Jupiter, som vandrar bakåt  i Stenbocken. (Den 19/9 kommer den att passera nära under 45 Cap).

Med lite kortare exponering ser man månarna bättre, men Io och Europa är så nära varandra att de ändå sammanfaller

 

 

 

Saturnus rör sig långsammare, och i ett fält med svagare stjärnor, men kommer den 13/9 att passera intressant nära stjärnan HIP 101922, som är bara något ljusstarkare än månen Titan. (På bilden här är Titan för nära norr om planetskivan för att synas).

 

 

Sedan tabbade jag mig i brådskan och siktade mot beta i stället för alfa i Vattumannen, så att jag missade asteroiden 89 Julia. Däremot gick det bättre med 12 Victoria nära theta Aquilae och 6 Hebe nere i Sagittarius. Bildkvaliteten är usel både 30/8 och 3/9, men på dessa uppförstorade jämförelsebilder ser man tydligt asteroidernas rörelser under 4 dygn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 10/9: Nära beta Aqr fanns faktiskt den ljusa asteroiden 43 Ariadne (som av någon anledning saknades i mitt kartprogram). Jag missade dock även den, både 3/9 och 4/9, men ska snarast ta fler bilder av trakten.

Sen tog jag några fler bilder mot södra vintergatan, hopfogade med DSS som nu fungerade bättre. Här först tre med M16 i nederkanten

och sen två sydligare med M16 och M17 tillsammans

Som vanligt ger det mersmak när enkla 30s kamerabilder visar såpass mycket. Om mitt stativ var bättre inställt skulle jag försöka ta bilder genom SW200, men får väl vara nöjd om jag kan använda Megrez.

Tillägg 10/9: Med lite envishet kan man få till användbara autostitch-mosaiker av vidvinkelbilderna, medan DSS får för stora problem.

Här t.ex. en bra översikt mot söder (hopsatt av fyra 20mm-bilder). Stjärnidentifieringarna visar t.ex. hur den stora Ormbäraren (Ophiuchus) håller upp Ormens svans (Serpens Cauda), som går i ett mörkt stråk av vintergatsbandet.

Vintergatan vidare upp genom Svanen och vidare mot Cepheus syns (för svagt) på denna fortsatta mosaik, där Sommartriangeln nu finns i sitt större sammanhang. Prototypen för de viktiga Cepheidvariablerna, delta Cephei, ligger nära vintergatsplanet.

 

Med lite andra bilder kommer man ända till Cassiopeia, och ser Pegasus och Andromeda (med galaxen M31!) nere till vänster.

Nästa mörkperiod ska jag göra längre exponeringar!

 

 

30 augusti 2021

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt ”suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius ”tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa ”stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.