Klart långt om länge
Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.
Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.
För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.
Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.
Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.
Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.
Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.
Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.
Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum
En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.
Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.
