15 maj 2018

Nova Per

Mygg och knott har fortfarande inte slagit till för fullt, så jag tog chansen att observera V 392 Per en gång till. Jag körde samma utrustning (200 mm teleobjektiv och iOptron-drivning) som förut, och kunde tack vare Capella leta mig fram till rätt synfält. Himlen var förstås alldeles för ljus för att jag skulle kunna se något i kamerasökaren, men på en 5s-exponering klockan 23.22 kunde jag hitta den karakteristiska liksidiga triangeln av stjärnor under vilken jag visste att novan skulle finnas

Jag vågade inte försöka justera till en bättre centrering, utan fortsatte att under en kvart ta nya 5s-bilder. Bilden från 23.39 är redan mycket mörkare och visar novan tydligare

På ett förstorat utsnitt av en DSS-summa av 10 bilder blir det tydligast, men man ser en tydlig vinjettering: Novan är för långt mot högerkanten, medan objektivet framhäver mitten av bilden. Det är tydligt att novan fallit en hel del i ljusstyrka sedan den 6/5, och enligt de markerade V-magnituderna är den nu av ungefär magnitud 10.

Återstår att se om det blir fler observationer…

6 maj 2018 (Kväll)

Nova Persei

På kvällen var jag (efter morgonen) för trött för annat än en snabb observation av novan. Den är trevligt lätt att hitta, eftersom den med 200 mm brännvidd kan klämmas in i samma bildfält som Capella

Med lite bättre centrering tog jag fyra 15 s-exponeringar som kombinerade med DSS gav följande (beskurna) bild. Novan är bara lite svagare än 3/5, så avtagandet har tydligt saktat av.

 

 

6 maj 2018 (Morgon)

Morgonplaneter

För att möjligen se Mars nedanför månen gick jag ut i gryningen omkring 03.15. Jupiter var redan på väg neråt i sydväst medan Mars och Saturnus knappt var uppe i sydost. Jupiter är kvar nära ny Librae, och trots den ljusa himlen ser man tydligt hur den vandrar vidare mot alfa.

Detaljbilden blev lite skakig, men man ser tydligt tre månar plus de två närbelägna stjärnorna

Saturnus ligger bland ganska svaga stjärnor i Skytten (Sagittarius, Sgr).

Till vänster syns lite extra upplysning från månen, som på följande bild visar sig ha Mars nära nedanför till vänster. Den karakteristiska ”teskeden” (pi, omikron och xi2, där omikron är skymd av träd på Saturnusbilden) syns tydligt till höger

Med ögat kan man lätt se både Mars och månen, men på foton får man som vanligt välja. Antingen en tydlig mars och en överexponerad måne (plus en grön reflex i optiken), exponeringstid 1/2 sekund

eller så en tydlig måne och inget spår av Mars (exponering 1/1250 s).

Mars finns dock med i bilden, vilket syns på det lite förstärkta utsnittet i samma skala som det av månen

 

 

 

3 maj 2018

Nova Per+Jupiter (forts.)

Himlen var klarare denna kväll, så jag fortsatte att ta bilder av novan, nu med objektivet på max zoom (200 mm). Den hade i vart fall inte minskat ytterligare i ljusstyrka, och är fortfarande lätt att urskilja genom sin rödaktiga färg

Ett utsnitt från en DSS-summa av 7 bilder (1,9 minuters exponering) visar många svaga stjärnor, så det bör gå att följa novans avtagande några veckor till med denna enkla utrustning. (I parentes kan man nämna att den ”uppenbara” dubbelstjärnan HIP 21435/7  är ett optiskt par, två helt orelaterade stjärnor som bara råkat hamna i samma riktning. Enligt de helt färska Gaia-resultaten har HIP 21437 parallaxen 8,51+-0,05 millibågsekunder, vilket motsvarar ett avstånd (1000/8,51)=118 pc=383 ljusår, medan HIP 21435 ligger mycket längre bort med en parallax 1,18(+-0,05) mas, ca 2800 ljusår!)

Miravariabeln chi Cygni lyste i oktober nästan lika starkt som eta Cygni, men är nu ett knepigt objekt i ett tätt vintergatsfält. Jag tog bara ett par 20s-bilder mot eta Cygni där den mycket marginellt skymtar som en svag röd prick

Med de två exponeringarna kombinerade och förstorade blir det lite tydligare, men chi är nu av ungefär 11:e magnituden, dvs bortåt 1000 gånger svagare än i oktober 2017.

När det gäller Jupiter slarvade jag med en kort (5 sek) exponering som skulle visa alla månarna, men man ser i alla fall hur Jupiter rört sig ett snäpp åt höger sedan i går.

Jupiter är redan i samma 200 mm-fält som alfa1,2 Librae (Zubenelgenubi), så man har en bra fixpunkt för att följa rörelsen. Denna glesa dubbel är (tvärtemot vad man kunde tro) verkligen ett fysiskt par 76 ljusår bort, men omloppstiden i systemet kan vara en miljon år eller så.

Objektivet gick att zooma ut till 70 mm brännvidd, så att man får med de tre ljusaste stjärnorna i Vågen

Med detta större synfält kan man också få en bra bild av stjärnbilden Korpen (Corvus), som dock på de flesta moderna stjärnkartor avbildas som en båts storsegel. Den står alltid mycket lågt på himlen nedanför till höger om Spica, så det gäller att passa på nu innan den försvinner på en ljus sommarhimmel. (De grekiska bokstäverna verkar givna rätt på måfå, i vart fall är alfa-stjärnan påtagligt ljussvag..)

2 maj 2018

Nova Persei 2018

En tidigare känd variabel s.k. ”dvärgnova” (V392 Per), vars normala utbrott nått kanske magnitud 14 har plötsligt flammat upp som en ”riktig” nova. Vid upptäckten den 30 april var den av magnitud 6, men har sedan åter avtagit. När det nu var rimligt klart var jag förstås mycket sugen på att observera den. Jag använde kamera plus teleobjektiv (f=110 mm) på iOptronmonteringen, och hittade lätt rätt synfält nära Capella. Vid första försöket 22.25 var himlen dock alldeles för ljus, även om stjärnan kan anas på en 5-sekunders exponering

Medan jag väntade på mörkret försökte jag ta bilder av Jupiter nere bland molnen vid horisonten. Här först en bild med alfa Librae (Zubenelgenubi) fint synlig. Jupiter rör sig under maj allt närmare denna trevliga dubbel.

Tittar man på Jupiter själv ser det ut som att en måne ligger långt under de andra, men det är faktiskt stjärnan nu Librae. På en stark uppförstoring av en bild från 22.32 ser man tre månar och de två stjärnor som också syntes på en bild från 18 april. (Den fjärde månen Io (J1) passerar precis över Jupiter och är därför osynlig).

Jag kunde också konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark

På en bild från 22.47 kan man sedan se novan betydligt tydligare. Den är tydligt rödaktig, vilket gör att den ser ljusare ut på bild än med ögat. Grovt sett får man säga att den är ungefär av magnitud 8, och i vart fall uppenbart ljusare än grannstjärnan strax till vänster (TYC 3347:1038, V=9,4).

Sedan började plötsligt iOptronmotorn att låta konstigt och stjärnorna bli spår i stället för punkter. Det var batterierna som var slut, och eftersom de är lite bökiga att byta var jag beredd att ge upp. Som sista utväg värmde jag batterierna lite med handen, och kunde få några exponeringar till. En DSS-summa med totalt 48 s exponering visar novafältet lite tydligare. Stjärnan HIP 21886 är en röd jätte med V-magnitud 8,1, och det är ungefär så ljusstark novan var denna kväll.

Jag hoppas kunna följa den lite till, även om den sjunker allt lägre mot en hög skogshorisont sett från Granbacken.

18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan