20 april 2022

Fem asteroider på fyra bilder

Med fortsatt klar himmel gick jag ut för att bara ta uppföljande bilder av gårdagens fem asteroider. Jag slarvade med  stativets polinställning, och bildkvaliteten är genomgående lite sämre.

Först ut nr 16 Psyche nära rho i Lejonet. På en helbild (se 19/4) är den oansenligt svag, men när man plockar ut ett litet utsnitt ser man betydligt svagare stjärnor. Eftersom oppositionen var redan i början av mars är högerrörelsen långsam, men klart märkbar om man jämför med de svagaste stjärnorna i närheten. (Psyche har nästan precis 5 års omloppstid runt solen, och jag observerade den på precis samma ställe på himlen i april 2017!)

Småplaneten nr 8 Flora är ljusstark och tydlig nära sin opposition (11/4). Den är lätt att hitta nära zeta i Jungfrun, och rörelsen uppenbar.

En exponering mot 51 Nemausa nära phi i Jungfrun blev denna gång mer lyckad, utan glapp och dubbelbilder.

På gårdagens utsnitt har jag retuscherat bort dubbelbilderna vid de ljusaste stjärnorna, vilket gör det helt användbart. Oppositionen inträffar den 24/4, dvs Nemausa rör sig snabbt åt höger.

Nära Spica fanns ju två asteroider i samma fält. Nr79 Euronyme är i svagaste laget för 85mm-objektivet, men på de förstorade utsnitten syns den utan problem. Oppositionen inträffade den 15/4 och Eurynome rör sig snabbt åt höger. (Lägg märke till spåren av geostationära satelliter nära 77 Vir).

Nr 82 Alkmene är lite ljusstarkare. Även den är nära sin opposition (17/4), och högerrörelsen snabb.

Med mycket plock efteråt fick jag alltså spännande resultat av fyra snabba (1 minuts exponering) kamerabilder.

19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

2 mars 2022

Kort sejour med trevliga resultat

Himlen var klar, men jag tänkte bara ta några få bilder av Parthenope och Ianthe, så jag satte kameran med 85mm-objektivet på iOptron-monteringen. (När jag sen skulle ställa in det ordentligt mot Polstjärnan märkte jag dock att mekaniken låst sig, ny grej att åtgärda…)

Jag kunde peka hyggligt mot polen ändå, och drivningen fungerade, så bilder på 1 minut eller kortare blev helt OK. Och 85mm-objektivet är som sagt effektivt, redan en 36s-exponering visar 98 Ianthe i Lejonet. (I fältet finns också en stor galax, NGC 2903, omkring 30 miljoner ljusår från solen.)

Jämförelsebilden visar den tydliga bakåtrörelsen (opposition ca 16/2)

Nr 11 Parthenope syns även nu i samma fält som Praesepe, och lite nedanför kan man också ana den betydligt svagare nr 91 Aegina. Man lägger också märke till den ovanligt röda färgen hos variabeln T Cancri.

Även Parthenope har rört sig tydligt bakåt på 3 dygn, opposition ca 10/2.

Sen har jag ju börjat kolla kometer också, och fann att den kortperiodiska komet Borrelly möjligen kunde synas i Väduren. Jag pekade ditåt på måfå, och den fanns där mycket riktigt, till och med aningen ”kometgrön”. Kometen var i perihelium 1 februari, och står bra till på kvällshimlen några veckor till, dock snart störd av månsken. Rymdsonden Deep Space 1 flög 2001 förbi komet Borrelly, och det finns närbilder av en avlång kometkärna ca 4x4x8 km.

Så märkte jag ju häromsistens att ”California”-nebulosan, NGC 1499, faktiskt anades på några bilder, så jag testade igen bara för skoj skull. En minuts exponering ger ingen imponerande bild, men nebulosan syns i alla fall, som en rödaktig båge ovanför xi Persei.

En summabild (2,5 minuters exponering) är fulare, men tydligare

Vätgasen kring den mycket heta och ljusstarka O-stjärnan xi Persei joniseras, och när elektronerna åter fångas in utsänds bland annat ljus vid den röda H-alfa våglängden. Avståndet till stjärnan och nebulosan är omkring 1200 ljusår.

27 februari 2022

Uppföljning

Det var nästan lika klart som i går, och jag gick ut innan det blev frostkallt. Jag märkte i går att det fungerade bra med 70-200mm objektivet direktmonterat på stora stativet, och tänkte nu se hur långt det räckte.

Jag började med 200mm brännvidd för de svagaste objekten. Först asteroiden Leto till vänster om Castor, som syns tydligt

Den lilla kometen 67P var svag även med Megrez-teleskopet, så den är förstås svår med bara 200mm-objektivet. På ett utsnitt från en 6,5 minuters summabild är den emellertid uppenbar, och har flyttat sig neråt sedan gårdagens bild.

Bara som jämförelse siktade jag också mot kometen C/2019 L3 (ATLAS), som anas redan med 1 minuts exponering

Den är ovanlig genom ett perihelium så långt som 3,55 a.e. från solen (i januari), och måste vara ovanligt stor för att synas så här bra 3,00 a.e. från jorden. Av kartor framgår att det man ser på en förstorad summabild är själva kometen, tätt till höger om en 12 magnitudens  bakgrundsstjärna, och att den definitivt är ljusstarkare än förutsagda magnitud 9.

Sen var det bara att minska objektivets brännvidd till 85mm och fortsätta med samma uppställning. Småplaneten nr 20 Massalia är lätt synlig,  och i samma fina synfält (tillsammans med Praesepe och M67) finns faktiskt också nr 11 Parthenope

Under Regulus syns nr  19 Fortuna och (svagt) nr 34 Circe

Jag har fler exponeringar och får göra en summabild för jämförelserna. En bild i norra Lejonet visar svagt den missade nr 98 Ianthe

Bilden mot nr 7 Iris är väldigt lik gårdagens, eftersom Iris precis håller på att vända efter sin oppositionsslinga, men jag tror en detaljförstoring kan visa den lilla skillnaden

Jag har alltså nu material för flera jämförelsebilder, och publicerar nu preliminärt  bara för att det ska hamna under februari…

Fortsättning 1/3:

För asteroiden 68 Leto visar jämförelsen på dåligt fokus för Megrezbilden(26/2) och ful skakning(?) på dagens 200mm-bild. Rörelsen är i alla fall uppenbar.

Jag blev också nyfiken på dubbelstjärnan HIP 38317/38329, som faktiskt är ett fysiskt par ungefär 700 ljusår från solen. Separationen är minst 15000 a.e., dvs perioden i deras bana kring varandra är kanske 1 miljon år!

Bilderna av nr 19 Fortuna visar den tydliga retrograda rörelsen, och en intressant skillnad i gränsmagitud. Båda bilderna är tagna med ca 85mm brännvidd och knappt en minuts exponering, den vänstra med 85mm-objektivet, Bl 2,8, den högra med zoom 70-200, Bl 4,0. Det är klart större skillnad än ett bländarsteg, dvs jag bör fortsätta att hellre använda 85mm-objektivet än ett  zoom-objektiv med många linser som stjäl ljus.

Samma effekt syns i nästa jämförelsepar, för 34 Circe. Här har den högra bilden dubbelt så lång exponeringstid, vilket skulle kompensera för den mindre bländaren, men inte gör det.

Småplaneten nr 20 Massalia syns fint på följande bildpar

Apropå glesa dubbelstjärnor så verkar även omicron1/omicron2 Cancri vara ett  fysiskt par, med en separation på minst 60000 a.e. och en period på flera miljoner år! Den svaga dubbeln nedanför till vänster om Massala är däremot bara optisk, med komponenterna på helt olika avstånd från solen. I fältet finns också variabeln X Cancri, som är en ovanligt röd s.k. ”kolstjärna”.

Slutligen var det då nr 7 Iris som rör sig opraktiskt sakta just nu. Med rejäl förstoring kan man dock se rörelsen i förhållande till bågen av svaga bakgrundsstjärnor ovanför till vänster.

Nästa klara kväll får det bli uppföljning av Ianthe och Parthenope.

Extra 2/3: På extremt fula detaljbilder syns ännu tydligare hur kometen 67P rörde sig mellan 26/2 ocvh 27/2

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

11 februari 2022

Månsken och kamerafel

Jag tänkte bara ta några snabba 85mm-bilder, och märkte igen hur redan en 78% full måne hindrade sikten. Med hjälp av beta och gamma i Väduren (placerade i övre högra hörnet av bilden) hittade jag i alla fall Uranus, som nu rört sig märkbart sedan den 30 januari.

En detaljjämförelse visar den tydliga rörelsen i direkt led (åt vänster) efter en opposition redan 5 november förra året. (Notera att den högra bilden tagen med bara 85mm brännvidd är betydligt snyggare än den slarvigare vänstra, med 200mm).

Mira är ganska oansenlig nära minimum, men är lätt att hitta i relation till ljusare stjärnor

Här ser vi den mer i detalj, fortfarande mycket ljusare än sin optiska följeslagare

Jag insåg sedan att jag inte skulle hitta asteroiden nr 7 Iris i Tvillingarna såpass nära månen, men chansade på nr 20 Massalia i området mellan Praesepe och Regulus. När jag nu ska kolla visar det sig att minneskortet plötsligt är oläsligt, och jag får alltså inte fram någon bild! Kvällens resultat var alltså snopet klent, men det kommer fler kvällar…

30 januari 2022

Klart lugn efter stormen

Stormen Malik hade utom soptunnan (med efterföljande skräpjakt) även lyckats välta mitt tunga kikarstativ. Jag har det under en stor presenning, så det blev förstås för stort vindfång. Tanklöst nog reste jag det på morgonen och bredde över presenningen, med resultat att det på eftermiddagen hade vält igen(!) Till kvällen hade det lugnat ner sig, men jag var inte beredd att börja kämpa med ny stativinställning, utan tog bara kameran med 200mm tele på iOptronstativet. Det hade snabbt blivit minusgrader, och även utan vind blir det snabbt kallt . Med iskalla fingrar är det svårt att dra åt alla skruvar, så ca hälften av bilderna hade problem med större eller mindra glapp, medan fuskinställningen av stativet inte var något problem på de 20s-bilder (ISO 3200) jag nöjde mig med.

Orionnebulosan blev förstås första test, och himlen är det inget fel på. Liksom igår syns spår av en geostationär satellit uppe till vänster på en ovanlig deklination långt ovanför det normala bandet vid -8 grader. En koll visar att det som syns troligen är kommunikationssatelliten Thuraya-2, som mycket riktigt går i en ”inclined orbit”.

I alla fall, det viktigaste denna kväll var en andra  bild av asteroiden Thetis, och det lyckades faktiskt

Thetis är ljussvag och det krävs ett bra program (the Sky) och aktuella banelement  för att få identifieringen rätt. Här är då till sist jämförelsebilden som tydligt visar på rörelsen mellan 28/1 och 30/1.

Däremot hade jag inte riktigt kollat hur långt söder om zeta Tauri som 32 Pomona skulle befinna sig, och missade den igen med snopet liten marginal. En bild av Mira blev helt misslyckad genom glapp, men sen hade jag tur och lyckades sikta mot Uranus i ett oansenligt område av Väduren. Snopet nog ligger dock Uranus i nästan precis samma läge som på bilden den 6/1, eftersom den sedan dess gjort en liten högersväng och nu är på väg åt vänster igen.

Plejadbilden har för avlånga stjärnbilder, men det är intressant hur mycket nebulositet som syns på en så kort exponering

En horisontbild mot Diphda (beta Ceti) i sydväst visar ljus men klar himmel bara runt 5 grader över horisonten

Med (som jag trodde) bilder av Thetis och Pomona bärgade var det dock inget mer som höll mig kvar ute i kylan, så trots den ovanligt fina himlen flydde jag in i värmen igen.

 

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.

14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

6 januari 2022

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga ”skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. ”Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.