10 april 2026

Klantighet i repris?!

Jag går ut för att ta några 85mm-bilder och vara nogare med fokuseringen, och så blir det likadant igen!? På Jupiter fokuserar jag iofs OK

så att man på en kortexponering också kan ana tre månar trots att de står tätt ihop (med Io dold till vänster ännu närmare skivan)

Men sen förstår jag inte varför fokuseringen ändras när jag ska peka mot asteroiden 7 Iris under Regulus, så att den är lika dålig som förra gången (6/4). OCH jag förstår inte att jag inte reagerade när jag ändå tyckte att stjärnorna syntes ovanligt tydligt på skärmen (för att de var för ofokuserade). Det positiva är sen att jag ändå får DeepSkyStacker att summera även de suddiga bilderna, och på så sätt lätt se Iris.

Summeringen gick bra även med bilderna från 6/4 så att det till slut blev en vettig jämförelsebild

Den dålig fokuseringen var (förstås) kvar när jag tog bilder mot Norra Kronan, men där märkte jag det till sist och fokuserade om. DeepSkyStacker är svårstyrt, jag kan summera två bilder med dåligt fokus eller två med bra, men inte alla fyra som jag egentligen vill. Variablerna R och T är i alla fall oförändrade.

6 april 2026

Klantigheter

Det blir mörkt allt senare, och det blir aldrig bra om man är trött från början. Nu ville jag bara testa nya kameran med 85mm objektiv på iOptron-stativet, så som jag oftast använde den gamla. Problemen kom direkt när jag inte kunde få den smidiga kontakten med mobilen, så för att inte skaka vid avtrycken fick jag sätta på självutlösare med 2s-paus, iofs ganska smidigt det också. Sen hade batteriet tagit slut i rödpunktssökaren (som jag har en tendens att glömma stänga av) så det blev lite jobbigare att söka. Men det stora slarvet kom vid fokuseringen. Jag tror jag helt enkelt överexponerade Jupiter och därför fick alldeles för dåligt fokus utan att märka det. Stjärnorna blir små skivor och man ser deras färger tydligare, men de svagare försvinner helt i bakgrunden.

Småplaneten nr 7 Iris är ljusare än magnitud 10 och kan anas svagt på en enkelbild mot stjärnbilden Sextanten, just under om Lejonet

Jag tog fyra exponeringar, och på summan borde det gå bättre att se den, MEN DeepSkyStacker vägrar att ta så ofokuserade stjärnor för stjärnor, så det blev inget med det heller…

När jag till sist skulle ta de vanliga bilderna av Norra Kronan upptäckte jag i alla fall den dåliga fokuseringen och kunde göra om. Och där händer inget fortfarande, R är ljus och T är svag…

 

19 februari 2026

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

14 februari 2026

För kallt

Det blev en kall och klar vinternatt som jag som yngre och piggare inte hade bangat för, men som kroppen inte längre fungerar i. Vägen där jag brukar stå med kameran för att få sikt åt sydväst var blankishal, så jag vågade mig bara precis ut i trädgården. Det enda obligatoriska var en ny bild av Hygiea (plus förstås några av Jupiter), och sen var mina fingrar så stelfrusna att jag försvann in till brasan. Det var längesen jag använde teleskop, och det är väl bara att inse kroppens begränsningar.

Jupiter har rört sig vidare åt höger men finns fortfarande nära delta och zeta Geminorum.

På en förstorad kortexponering (1/2 s) syns tre månar tydligt, medan Io (J1) bara anas

Av en lustig slump kunde man denna kväll mycket nära Jupiter också hitta den långperiodiska variabeln R Geminorum

Den ökar för närvarande i ljusstyrka och kommer framåt april att vara ljusstarkare än HIP-stjärnan nere i bildkanten. Tittar man noga på den motsvarande  Jupiterbild jag tog den 8/2 kan man nästan se att R ljusnat lite på bara en vecka. (Det är också logiskt att satelliten Callisto(J4) med 17 dygns period bytt sida i förhållande till Jupiter).

Kvällens viktigaste uppgift var ju att få en andrabild av Hygiea, och det var bara att igen ta bilder av ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri. På denna 3 1/2 minuts summabild är det tätt med stjärnor, men Hygiea går ganska lätt att hitta om man förstorar ordentligt. (Lägg också märke till Krabbnebulosan M1 som i denna skala är väldigt oansenlig, men som är en av himlens intressantaste supernovarester).

Här har vi så till sist jämförelsebilden som visar Hygieas rörelse, och där var kvällen slut på mindre än 10 minuter..

8 februari 2026

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

29 december 2025

Kort uppföljning

Jag var klar över att jag behövde en andrabild av asteroiden Psyche, men kvällens jobbigt kalla nordanvind höll stjärnutflykten kort. Det var dis i luften även denna kväll, och månen lyser upp himlen åt höger på Hyadbilden (5 x 30s)

Tredygnsintervallet ger en precis lagom jämförelsebild där man direkt ser Psyches rörelse. I övre vänstra hörnet syns den öppna stjärnhopen NGC 1647, ca 1800 ljusår från solen.

Även Uranus rörelse går att se tydligt eftersom det finns bra jämförelsestjärnor.

En annan lågnummerasteroid som jag brukar följa är nr 10 Hygiea, i opposition 22/12 i ett tätt vintergatsfält inte långt från den stora stjärnhopen M35. Det krävs en snar andrabild för att man inte ska tappa bort den bland alla svaga grannstjärnor.

Längre fram i Tvillingarna strålar Jupiter. Den rör sig åt höger inför oppositionen 9/1, och passerar nära ovanför delta Geminorum den 19/1.

Även en 1-sekundsexponering visade sig för lång för att visa mer än tre månar tydligt, men Io(J1) kan möjligen anas.

Totalt bara en dryg kvart ute i kylan, men med vad jag behövde av bilder just nu.

 

26 december 2025

Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.

17 november 2025

Lyckad repris

Jag behövde en omgång andrabilder för de asteroider jag fångaden den 14/11, och dagen var solig. När jag kollade 19.15 var dock himlen grå, likaså 20.00, så jag hade börjat ställa in mig på fiasko när jag tittade igen efter 21. Men trägen vinner, då lyste stjärnorna igen, och jag gick ut med de vanliga grejorna (85mm objektiv, Ioptron-stativ). Jag behövde i stort sett köra samma schema som den 14/11, och med lite mildare luft (avkylningen dämpad av molnen) gick det nu ganska lätt.

Först alltså 444 Gyptis i Saturnusfältet. Långt från oppositionen den 22/9 har den hunnit bli ganska ljussvag, men syns i alla fall tydligt på jämförelsebilderna. Rörelsen hade också (lite oväntat för mig) hunnit återgå till direkt (åt vänster).

På en kortexponering kan vi se att Saturnus själv rört sig lite åt höger jämfört med 14/11, men framför allt syns nu den stora månen Titan. På mina 85mm-bilder är den oftast synlig på ena eller andra sidan planeten, men 14/11 råkade den vara för nära och därmed försvunnen i bildens överexponerade skiva (som förstås är mycket större än den riktiga planeten).

Med en bra placerad bakgrundsstjärna ser vi också tydligt hur Neptunus rört sig på dessa tre dygn

Sen har vi Ceres där jämförelsebilden visar hur den rört sig från nedanför till vänster till ovanför till höger om en dubbelstjärna som man precis kan urskilja om man förstorar bilden från 17/11. Högerrörelsen är på väg att böja av i en sväng uppåt och sedan åt vänster eftersom oppositionen var redan 4/10

Med Svanen på väg neråt i nordväst passade jag på att ta några bilder mot den långperiodiska variabeln chi Cygni. På de tre månaderna sen 13/14 augusti har den alltså sjunkit rejält i ljusstyrka, och fallet kommer att fortsätta länge än.

Den roligaste av kvällens småplaneter är Eros vid M31, men också den svåraste att sikta mot (högt!).  Jag tog många bilder, och här ser vi M31 som man brukar leta upp den via beta, my och ny Andromedae.

För att säkert få med Eros fick jag sikta ännu lite högre

Jämförelsebilden visar tydligt hur Eros rört sig

Nr 471 Papagena är så ljusstark att det var ovanligt lätt att se rörelsen

I samma del av Valfisken finns den röda variabeln Mira, som efter sitt senaste minimum nu börjat öka i ljusstyrka

Den sista småplaneten 104 Klymene är den enda nya med ett nummer under 125, vilket kanske är ett realistiskt mål för en komplett samling(?). Med ett såpass svagt objekt är det alltid lite pyssel innan man hittar rätt  bildutsnitt, men här blev det ovanligt bra med några ljusa Vädursstjärnor som inramning.

Jupiter vandrar sakta vidare genom Tvillingarna

och dagens kortexponering visar åtminstone tre av månarna, Europa osynlig närmare skivan

Jag visste vad jag ville, och kunde utan missöden genomföra bildtagningen på  ungefär 40 minuter. Ibland blir det i alla fall som man tänker sig…

 

 

 

14 november 2025

Klart långt om länge

Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.

Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.

För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.

Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.

Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.

Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.

Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.

Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.

Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum

En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.

Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.

 

18 oktober 2025

Komet Lemmon (forts)

En elak förkylning har hindrat mig från längre utflykter, men nu märkte jag att jag faktiskt kunde se komet Lemmon även hemifrån trädgården, så med helklar himmel måste det bli några bilder. Även om jag fortfarande inte såg den säkert med blotta ögat var den uppenbar i en fältkikare, och förstås då på kamerabilder med det vanliga 85mm-objektivet. En 30s enkelbild visar den bland relativt svaga stjärnor i stjärnbilden Jakthundarna (CVn)

Som vanligt tidigt på kvällen (19.47) är det gott om störande satellitspår, här också ett med mycket växlande ljusstyrka (nere t.v -> uppe åt höger eller tvärtom)

Summabilder visar förstås mycket mer, här 4,7 minuter totalt med kameran på ISO 800

Ökat ISO ger skenbart mer detaljer på kortare tid, men en 3,5 minuters summa vid ISO 1600 är inte självklart bättre

Ett utnsitt från summan av alla bilderna (8 minuters exponering) ger till sist en vacker komet Lemmon, med tanke på att bilden bara är tagen med ett 85mm kameraobjektiv.

I kanten av summabilden syns också en liten konstig suddfläck.. Det visar sig vara Messierobjektet M63, en stor spiralgalax omkring 30 miljoner ljusår från solen.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting…

Alla bilder fixade på en kvart, sen in i värmen igen för att fortsätta vårda förkylningen.