20 april 2021

Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en 55% måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar framför allt hur stor fasändringen är från kväll till kväll. För att verkligen se varje formation optimalt nära terminatorn krävs observationer vid många tillfällen, och det är väl det jag håller på med år efter år..

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Jag ska jobba lite mer med jämförelser mellan de tre kvällarna, kommer här så småningom:

19 april 2021

Månfilm dag 2

Himlen var snarast något klarare, dvs diset tunnare, så jag körde en ny omgång månfilm. Jag siktade på 1000 frames per serie, och det blev så många som 37 stycken, och ett stort reduktionsjobb. Denna mosaik kommer från de 18 senare filmerna, som verkar bättre än de tidigare(?), och visar det spännande landskapet.

Jag återkommer med detaljjämförelser när jag har bilder även från 20/4

18 april 2021

Månfilm igen

Det var ett par månader sedan jag filmade månen, men denna kväll stod den så fint till att jag inte kunde låta bli att ta ut SW200-teleskopet och köra en omgång. Himlen var disig, vilket hade kunnat betyda god seeing, men trots ett allmänt intryck av stadighet var bilden otydligare än jag väntat mig, så att det var svårt att fokusera. Datorn hackade lite på en del filmer, men filerna verkar läsbara. Det tar ett tag att reducera allt, särskilt som jag nog kommer att observera även följande natt.

En insikt som nu börjar tränga in är att det större synfältet med Skyris-kameran (jämfört med iNova) inte enbart är av godo. Månlandskapet har vid terminatorn en stark gradient i ljushet, och ett Skyris-fält kan inte filmas effektivt med en enda exponeringstid. Så att köra ett stort fält med två olika exponeringar är egentligen inte värre än att ta två mindre fält med mer enhetlig ljushet. Det känns dessutom som Skyris-kameran har ovanligt liten dynamik, och det är mycket svårt att göra terminatorområdet rättvisa. Den mosaik jag till sist har fått fram visar storformen, men för detaljerna tror jag att enskilda bilder är bättre. Jag återkommer när jag behandlat även observationerna från 19 april och 20 april…

17 april 2021

Småplaneten nr 511 Davida

Kvällens himmel var täckt av tjockt dis, upplyst av månen som redan var 27% belyst. Med kort exponeringstid (1/500 s) kan man se månens detaljer, här dock bara som ett utsnitt från en bild tagen med det vanliga 85mm-objektivet.

 

För att se Mars och stjärnor tydligt måste man exponera mycket längre (här 4s), och då blir månen bara en stor blaffa som lyser upp långt ikring sig. Stjärnhopen M35 är helt osynlig på denna ljusa himmel, men den ligger nära ovanför till höger om eta Geminorum.

 

Det som gjorde att jag ändå ville försöka observera var småplaneten nr 511 Davida, som jag hade fått en bild av den 15/4. Den var lätt att hitta nedanför Arkturus (som också blivit en stor blaffa i diset), och syntes svagt redan på första bilden

Med min standardutrustning (85 mm objektiv) är det en stor finess att observera en asteroid två gånger inom några få dagar, eftersom man då kan koncentrera sig på ett litet utsnitt av stjärnfältet. Här är vi dessutom långt från vintergatsplanet, så att stjärnorna är få och asteroiden lätt kan identifieras. (Naturligtvis har jag dock precisa efemerider och vet var den finns).

Nr 511 Davida är intressant genom att den trots ett ganska högt upptäcktsnummer ändå är en av solsystemets tio största asteroider. Se vidaredenna sida.

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

This image has an empty alt attribute; its file name is cd000y.jpg

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

This image has an empty alt attribute; its file name is cd0017.jpg

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

14 april 2021

Nya missar

Med det sena mörkret är det allt jobbigare att sätta igång ett teleskop, så jag skyllde på för dålig himmel och skulle igen bara ta några kamerabilder med 85mm-objektivet. Då sa kameran stopp, minneskortet krävde omformattering (och en opraktisk nollställning av alla filnummer). När jag sen kollar de sex bilder jag tog är det fortfarande stora problem med filerna, så att de delvis är oläsbara. (Och när jag kan läsa minneskortet bättre från min bärbara dator så vägrar kameran sen att erkänna kortet, opraktiskt!)  Bilderna av Mars, som nu kommit igenom ”ekliptikans port”, blev i alla fall OK

Planen var sen bara att ta några nya asteroidbilder. Jag hade dock inte kollat tillräckligt för att sikta rätt, så nr 511 Davida hamnade utanför en bild och precis i kanten av nästa. Stativinställning och/eller glapp har också gjort stjärnorna till spår, så asteroiden är i praktiken osynlig.

Nästa kamerabild var först oläsbar, men när jag får fram den pekar den långt från asteroid nr 28 Bellona som jag trodde mig sikta på. Sista bilden, som skulle visa 69 Hesperia, är bara halvt läsbar, avskuren i höjdled. Min klantiga pekning gjorde att denna sista bild nu faktiskt i alla fall visar Bellona(!)

Med tanke på kameraproblemen är jag i alla fall glad att jag inte hade satt igång med teleskopobservationer, där besvikelsen över en oläsbar bild hade kunnat vara större.

12 april 2021

Sex minuter under stjärnorna:

Himlen var oväntat klar, och jag fick till dels en bild av Mars (som nu ligger nästan mitt mellan Oxens horn)

och dels en bild av Cassiopeia med novan V1405 Cas

Novan verkar vara av en ovanligt långsam typ: Som syns av dessa detaljbilder har den inte minskat nämnvärt i ljusstyrka på hela den tid jag observerat den.

5 april 2021

Asteroider

Det var inte alls lika klart som de tidigare aprilkvällarna, men jag ville försöka få tre nya asteroidbilder och gick ut ändå. Man såg tydliga molnstråk, men med klarare luckor att sikta mot. I Lejonet var det hyggligt klart, och jag lyckades få en ny bild som till sist visade asteroiden 113 Amaltheas rörelse, om än liten

Mars rör sig också vidare, och man kan nu utom den falska hopen NGC1746 även uppe i vänstra hörnet ana den stora (äkta) stjärnhopen M35, vartåt Mars är på väg.

Nästa småplanet var nr 9 Metis som är tydlig även på en disig bild av Jungfrun.

På detaljbilderna syns den snabba rörelsen för denna ljusstarka asteroid. Ett lustigt sammanträffande är att just asteroiden 113 Amalthea (se ovan) verkar ha samma kemiska sammansättning som Metis, dvs de kan båda vara delar av samma större asteroid.

Sen var frågan om även nr 192 Nausikaa skulle vara synlig nere bland molnen nära Spica. Jag tog många bilder, men det visade sig att redan den första faktiskt visade en svag Nausikaa

Det krävs förstorade bilder för att se det säkert, och med den tveksamma himlen var detta mer än jag väntade mig!

Kvällen korta utflykt gav alltså precis de nya bilder jag önskade mig.

3 april 2021

Uppföljning

Jag ville bara kort ta nya bilder av 1 aprils asteroider, så jag gick ut med samma utrustning, kamera med 85mm-objektiv. Himlen var inte fullt lika klar, men i gengäld ställde jag upp stativet bättre, så att stjärnorna blev rundare och tydligare.

Mars hade förstås rört sig märkbart närmare Oxens horn och bildar nu ett lustigt triangulärt mönster med hornspetsarna beta och zeta Tauri.

Det inre av triangeln är påtagligt stjärnfattigt, eftersom där ligger närbelägna mörka stoftmoln som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Antagligen är det ett ”hål” i molnen som skapat något som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) men som bara är orelaterade stjärnor på olika avstånd.

Sen tog jag några nya bilder av den svaga asteroiden 113 Amalthea i Lejonet, men tvingas inse att den är precis i vändpunkten av sin rörelse från retrograd till direkt.

Positionen den 3 april ligger ca 20 bågsekunder norr om läget den 1 april, vilket bara är 2 pixlar och knappt märkbart på en bild tagen med så kort brännvidd. Jag får vänta på nästa observationskväll, eftersom Amalthea nu rör sig tydligt åt vänster kväll för kväll.

På bilden av Lejonets skära råkade jag också nära lambda Leo få syn på den ljusstarka galaxen NGC2903, som åtminstone ser avlång ut

Då gick det bättre med nr 409 Aspasia som rört sig ett tydligare stycke i Sextantens stjärnbild

Även nummer 35 Leukothea i Jungfrun har rört sig tydligt, och man kan på detaljbilderna också se flera geostationära satelliter som lämnat spår när kameran följt himlen.

Åt andra hållet från Porrima fanns den ljusstarkare småplaneten nr 9 Metis, där jag får vänta på en framtida jämförelsebild

Mer spännande var det att se om jag lågt bredvid Spica också kunde hitta småplanet nummer 192 Nausikaa, och det visade sig inte alls vara något problem. Det för mig oväntade var att den häftiga Sombrerogalaxen (M104) kunde urskiljas på samma bild, om än bara som en aning. Jag har tidigare aldrig riktigt kollat upp var den ligger, bara trott att den var för sydlig för mig. Nu kanske den hamnar på min ‘att observera’-lista för SW200…

1 april 2021

Det var helklart, och fast jag inte hade ork att sätta igång något teleskop gick jag ut med kameran på iOptron-stativet och det vanliga 85mm-objektivet. Planen var att dels kolla novan (V1405 Cas) och dels ta några asteroidbilder. Ett första givet motiv är också Mars, som nu tagit sikte på ekliptikans port/Oxens horn, dvs beta och zeta Tauri.

Cassiopeia stod på sin lägsta punkt i norr, men jag siktade mot den västra delen för att kolla novan (V1405 Cas). Följningen är dålig, men en 2-minuters summabild visar i alla fall de två tydligaste stjärnhoparna i denna del av vintergatan, NGC 7789 och M52.

Novan ligger ju nära M52, och det räcker med utsnitt från en enkelbild för att se att inte mycket hänt sedan den 21/3, novan är fortfarande ganska lik grannstjärnan HIP 115661.

Sen tog jag en bild mot Lejonet, där asteroiden 113 Amalthea nätt och jämnt kan anas, om man vet precis var den är. Detaljbild kommer när jag tar en uppföljningsbild.

Lite lättare att se var asteroiden nr 35 Leukothea, som fanns i trakten av Porrima (gamma Virginis). Detta råkar också ungefärr vara riktningen mot bandet av geostationära satelliter, så man kan se flera typiska korta streck (och ett längre från någon satellit på väg ut till geostationär bana).

Jag lyckade också (på två försök) hitta småplaneten nr 409 Aspasia nere i stjärnbilden Sextanten. Trots sitt höga nummer är den inte ljussvagare än de andra två

Sedan hände det som inte borde fått hända. Jag hade känt att stativet stod lite ostadigt, med ett ben för dåligt utfällt, men hade inte brytt mig om att justera. Nu föll det plötsligt rakt ner på den hårda vägen, med kamera och objektiv först. Det kunde ha slutat med kraschad optik om där legat en liten sten, eller med någon annan trasighet, men jag tycks ha haft mer än lovlig tur. Jag fäste kameravridaren (som lossnat från stativet) igen, fokuserade och kunde ta en synbarligen normal bild av Norra Kronan. Där hade heller inget hänt, R CrB är fortsatt ljus och T CrB fortsatt svag.

För att inte riskera att tabba mig ytterligare lät jag detta avsluta en kort sejour.