26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

20 april 2021

Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar att fasen nu är över halv (56%), jämfört med 46% i går och 36% i förrgår 18/4. Fasändringen är så stor att terminatorområdet är helt ”nytt” varje dag, och för att  se en viss formation optimalt krävs observationer vid många tillfällen. Det är därför man kan hålla på och observera år efter år, bara till synes samma gamla måne…

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Om vi tittar på samma lilla område av månen på de tre observationskvällarna ser vi att vi först ser en stor förändring mellan den 18/4 och 19/4, när kratrar som Abulfeda eller Geber går från att vara nästan helt skuggade till en mycket måttligare skuggning. Mellan den 19/4 och 20/4 händer inte alls lika mycket, vilket också gäller t.ex. Theophilus för alla tre kvällarna. Förklaringen är att den tydliga skuggningen kräver en solhöjd under säg 4 grader, när varje höjd kastar en skugga som är bortåt femton gånger längre än höjden. Abulfeda är 62 km i diameter, med ca 3 km höga väggar, så detta motsvarar ungefär bilden den 18/4. Solen har sedan stigit 12 grader till nästa kväll, och skuggorna med solhöjd 16 grader blir kanske bara 10 km långa den 19/4. Den 20/4 är solhöjden redan 28 grader, och skuggorna bara dubbla höjden, 6 km.

Ett annat sätt att se terminatorns snabba svep över landskapet är följande bildserie centrerad på månens kändaste serie av sprickor och förkastningar. Den 18/4 syns bara början av Ariadaeus-sprickan, den 19/4 syns både de breda sprickorna vid Hyginus och de smala vid Triesnecker, och den 20/4 sker soluppgången ett avsevärt stycke vidare åt vänster.

Av enskilda formationer finns det mycket intressant att titta på även från de tidigare kvällarna, men jag nöjer mig med tre exempel från den 20/4. Här ser vi först bergskedjan Apenninerna som bildar gränsen för ”havet” Mare Imbrium nere till vänster

En annan ikonisk månformation är förkastningen ”Raka muren”(R. Recta) som syns som bäst ungefär vid denna belysning. Den är ungefär 110 km lång och 300m hög, men kanske 2-3 km bred, så det är inte alls den branta vägg man kan tro.

Till sist kan man vid denna belysning också se en av månens största kratrar, Clavius, ”sticka ut” på ett lustigt sätt. Clavius ligger nära en annan känd krater, Tycho. Det är en ung krater som vid sin bildning kastade ut stora mängder löst material som kring fullmåne syns som långa ljusa strålar ut från kratern. Tycho har ett centralberg vars topp här syns som en belyst prick i den annars helskuggade kratern.

Det finns som sagt mängder av spännande detaljer på månskivan, med ständigt olika utseende beroende på belysningen, men jag stoppar nu med detta.

19 april 2021

Månfilm dag 2

Himlen var snarast något klarare, dvs diset tunnare, så jag körde en ny omgång månfilm. Jag siktade på 1000 frames per serie, och det blev så många som 37 stycken, och ett stort reduktionsjobb. Denna mosaik kommer från de 18 senare filmerna, som verkar bättre än de tidigare(?), och visar det spännande landskapet.

Här finns många fina vyer längs terminatorn, först en av de mest ikoniska, nordöstra hörnet av Mare Imbrium, med Alpdalen och de tre stora kratrarna Archimedes, Aristillus och Autolycus

Lite längre ner kommer förkastningar och sprickor vid Hyginus och Triesnecker

Arzachel och Alphonsus ligger helt i skugga, men om man vrider upp ljusstyrkan kan man se de taggiga skuggorna på botten av Ptolemaeus.

Walters centralberg kastar en fin skugga, och så ser man för Huggins och Orontius hur bortre kraterväggar kan vara upplysta fast de främre är osynliga

Längst i söder blir det extra svårt att skilja ut olika formationer, eftersom man utom skuggningen också får en stark perspektiveffekt.

För fler jämförelsebilder, se 20 april

18 april 2021

Månfilm igen

Det var ett par månader sedan jag filmade månen, men denna kväll stod den så fint till att jag inte kunde låta bli att ta ut SW200-teleskopet och köra en omgång. Himlen var disig, vilket hade kunnat betyda god seeing, men trots ett allmänt intryck av stadighet var bilden otydligare än jag väntat mig, så att det var svårt att fokusera. Datorn hackade lite på en del filmer, men filerna verkar läsbara. Det tar ett tag att reducera allt, särskilt som jag nog kommer att observera även följande natt.

En insikt som nu börjar tränga in är att det större synfältet med Skyris-kameran (jämfört med iNova) inte enbart är av godo. Månlandskapet har vid terminatorn en stark gradient i ljushet, och ett Skyris-fält kan inte filmas effektivt med en enda exponeringstid. Så att köra ett stort fält med två olika exponeringar är egentligen inte värre än att ta två mindre fält med mer enhetlig ljushet. Det känns dessutom som Skyris-kameran har ovanligt liten dynamik, och det är svårt att göra terminatorområdet rättvisa. Den mosaik jag till sist har fått fram visar storformen, men för detaljerna tror jag att enskilda bilder är bättre. Jag återkommer när jag behandlat även observationerna från 19 april och 20 april…

Som jag visar den 20 april ändrar sig belysningen drastiskt från kväll till kväll, och en viss formation kan se helt olika ut beroende på tidpunkt och libration. Denna kväll befann sig t.ex. den stora kratern Aristoteles precis lagom på terminatorn så att den till hälften täcktes av skugga. Tyvärr var filmerna inte av högsta kvalitet, men man ser också en del rätlinjiga rännor och förkastningar på slätten kring kratern Bürg, med det suggestiva namnet Lacus Mortis (Dödens sjö).

Vid södra spetsen är det ett komplicerat bergland med många kratrar, och det är svårt att identifiera alla. Den ensamma ljuspricken syns kanske bara någon timme, och jag kan inte säga till vilken krater den hör.

En liten lustighet är till sist detta lite kattlika ”ansikte”. Det är kratern Sacrobosco, uppkallad efter en engelsk(?) lärd, verksam vid universitetet i Paris, även kallad John of Holywood. Sacrobosco utgav omkring 1230 en av medeltidens mest spridda astronomiska skrifter ”de Sphaera”.

17 april 2021

Småplaneten nr 511 Davida

Kvällens himmel var täckt av tjockt dis, upplyst av månen som redan var 27% belyst. Med kort exponeringstid (1/500 s) kan man se månens detaljer, här dock bara som ett utsnitt från en bild tagen med det vanliga 85mm-objektivet.

 

För att se Mars och stjärnor tydligt måste man exponera mycket längre (här 4s), och då blir månen bara en stor blaffa som lyser upp långt ikring sig. Stjärnhopen M35 är helt osynlig på denna ljusa himmel, men den ligger nära ovanför till höger om eta Geminorum.

 

Det som gjorde att jag ändå ville försöka observera var småplaneten nr 511 Davida, som jag hade fått en bild av den 15/4. Den var lätt att hitta nedanför Arkturus (som också blivit en stor blaffa i diset), och syntes svagt redan på första bilden

Med min standardutrustning (85 mm objektiv) är det en stor finess att observera en asteroid två gånger inom några få dagar, eftersom man då kan koncentrera sig på ett litet utsnitt av stjärnfältet. Här är vi dessutom långt från vintergatsplanet, så att stjärnorna är få och asteroiden lätt kan identifieras. (Naturligtvis har jag dock precisa efemerider och vet var den finns).

Nr 511 Davida är intressant genom att den trots ett ganska högt upptäcktsnummer ändå är en av solsystemets tio största asteroider. Se vidaredenna sida.

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

This image has an empty alt attribute; its file name is cd000y.jpg

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

This image has an empty alt attribute; its file name is cd0017.jpg

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

14 april 2021

Nya missar

Med det sena mörkret är det allt jobbigare att sätta igång ett teleskop, så jag skyllde på för dålig himmel och skulle igen bara ta några kamerabilder med 85mm-objektivet. Då sa kameran stopp, minneskortet krävde omformattering (och en opraktisk nollställning av alla filnummer). När jag sen kollar de sex bilder jag tog är det fortfarande stora problem med filerna, så att de delvis är oläsbara. (Och när jag kan läsa minneskortet bättre från min bärbara dator så vägrar kameran sen att erkänna kortet, opraktiskt!)  Bilderna av Mars, som nu kommit igenom ”ekliptikans port”, blev i alla fall OK

Planen var sen bara att ta några nya asteroidbilder. Jag hade dock inte kollat tillräckligt för att sikta rätt, så nr 511 Davida hamnade utanför en bild och precis i kanten av nästa. Stativinställning och/eller glapp har också gjort stjärnorna till spår, så asteroiden är i praktiken osynlig.

Nästa kamerabild var först oläsbar, men när jag får fram den pekar den långt från asteroid nr 28 Bellona som jag trodde mig sikta på. Sista bilden, som skulle visa 69 Hesperia, är bara halvt läsbar, avskuren i höjdled. Min klantiga pekning gjorde att denna sista bild nu faktiskt i alla fall visar Bellona(!)

Med tanke på kameraproblemen är jag i alla fall glad att jag inte hade satt igång med teleskopobservationer, där besvikelsen över en oläsbar bild hade kunnat vara större.

12 april 2021

Sex minuter under stjärnorna:

Himlen var oväntat klar, och jag fick till dels en bild av Mars (som nu ligger nästan mitt mellan Oxens horn)

och dels en bild av Cassiopeia med novan V1405 Cas

Novan verkar vara av en ovanligt långsam typ: Som syns av dessa detaljbilder har den inte minskat nämnvärt i ljusstyrka på hela den tid jag observerat den.

5 april 2021

Asteroider

Det var inte alls lika klart som de tidigare aprilkvällarna, men jag ville försöka få tre nya asteroidbilder och gick ut ändå. Man såg tydliga molnstråk, men med klarare luckor att sikta mot. I Lejonet var det hyggligt klart, och jag lyckades få en ny bild som till sist visade asteroiden 113 Amaltheas rörelse, om än liten

Mars rör sig också vidare, och man kan nu utom den falska hopen NGC1746 även uppe i vänstra hörnet ana den stora (äkta) stjärnhopen M35, vartåt Mars är på väg.

Nästa småplanet var nr 9 Metis som är tydlig även på en disig bild av Jungfrun.

På detaljbilderna syns den snabba rörelsen för denna ljusstarka asteroid. Ett lustigt sammanträffande är att just asteroiden 113 Amalthea (se ovan) verkar ha samma kemiska sammansättning som Metis, dvs de kan båda vara delar av samma större asteroid.

Sen var frågan om även nr 192 Nausikaa skulle vara synlig nere bland molnen nära Spica. Jag tog många bilder, men det visade sig att redan den första faktiskt visade en svag Nausikaa

Det krävs förstorade bilder för att se det säkert, och med den tveksamma himlen var detta mer än jag väntade mig!

Kvällen korta utflykt gav alltså precis de nya bilder jag önskade mig.

3 april 2021

Uppföljning

Jag ville bara kort ta nya bilder av 1 aprils asteroider, så jag gick ut med samma utrustning, kamera med 85mm-objektiv. Himlen var inte fullt lika klar, men i gengäld ställde jag upp stativet bättre, så att stjärnorna blev rundare och tydligare.

Mars hade förstås rört sig märkbart närmare Oxens horn och bildar nu ett lustigt triangulärt mönster med hornspetsarna beta och zeta Tauri.

Det inre av triangeln är påtagligt stjärnfattigt, eftersom där ligger närbelägna mörka stoftmoln som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Antagligen är det ett ”hål” i molnen som skapat något som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) men som bara är orelaterade stjärnor på olika avstånd.

Sen tog jag några nya bilder av den svaga asteroiden 113 Amalthea i Lejonet, men tvingas inse att den är precis i vändpunkten av sin rörelse från retrograd till direkt.

Positionen den 3 april ligger ca 20 bågsekunder norr om läget den 1 april, vilket bara är 2 pixlar och knappt märkbart på en bild tagen med så kort brännvidd. Jag får vänta på nästa observationskväll, eftersom Amalthea nu rör sig tydligt åt vänster kväll för kväll.

På bilden av Lejonets skära råkade jag också nära lambda Leo få syn på den ljusstarka galaxen NGC2903, som åtminstone ser avlång ut

Då gick det bättre med nr 409 Aspasia som rört sig ett tydligare stycke i Sextantens stjärnbild

Även nummer 35 Leukothea i Jungfrun har rört sig tydligt, och man kan på detaljbilderna också se flera geostationära satelliter som lämnat spår när kameran följt himlen.

Åt andra hållet från Porrima fanns den ljusstarkare småplaneten nr 9 Metis, där jag får vänta på en framtida jämförelsebild

Mer spännande var det att se om jag lågt bredvid Spica också kunde hitta småplanet nummer 192 Nausikaa, och det visade sig inte alls vara något problem. Det för mig oväntade var att den häftiga Sombrerogalaxen (M104) kunde urskiljas på samma bild, om än bara som en aning. Jag har tidigare aldrig riktigt kollat upp var den ligger, bara trott att den var för sydlig för mig. Nu kanske den hamnar på min ’att observera’-lista för SW200…