Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar att fasen nu är över halv (56%), jämfört med 46% i går och 36% i förrgår 18/4. Fasändringen är så stor att terminatorområdet är helt ”nytt” varje dag, och för att  se en viss formation optimalt krävs observationer vid många tillfällen. Det är därför man kan hålla på och observera år efter år, bara till synes samma gamla måne…

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Om vi tittar på samma lilla område av månen på de tre observationskvällarna ser vi att vi först ser en stor förändring mellan den 18/4 och 19/4, när kratrar som Abulfeda eller Geber går från att vara nästan helt skuggade till en mycket måttligare skuggning. Mellan den 19/4 och 20/4 händer inte alls lika mycket, vilket också gäller t.ex. Theophilus för alla tre kvällarna. Förklaringen är att den tydliga skuggningen kräver en solhöjd under säg 4 grader, när varje höjd kastar en skugga som är bortåt femton gånger längre än höjden. Abulfeda är 62 km i diameter, med ca 3 km höga väggar, så detta motsvarar ungefär bilden den 18/4. Solen har sedan stigit 12 grader till nästa kväll, och skuggorna med solhöjd 16 grader blir kanske bara 10 km långa den 19/4. Den 20/4 är solhöjden redan 28 grader, och skuggorna bara dubbla höjden, 6 km.

Ett annat sätt att se terminatorns snabba svep över landskapet är följande bildserie centrerad på månens kändaste serie av sprickor och förkastningar. Den 18/4 syns bara början av Ariadaeus-sprickan, den 19/4 syns både de breda sprickorna vid Hyginus och de smala vid Triesnecker, och den 20/4 sker soluppgången ett avsevärt stycke vidare åt vänster.

Av enskilda formationer finns det mycket intressant att titta på även från de tidigare kvällarna, men jag nöjer mig med tre exempel från den 20/4. Här ser vi först bergskedjan Apenninerna som bildar gränsen för ”havet” Mare Imbrium nere till vänster

En annan ikonisk månformation är förkastningen ”Raka muren”(R. Recta) som syns som bäst ungefär vid denna belysning. Den är ungefär 110 km lång och 300m hög, men kanske 2-3 km bred, så det är inte alls den branta vägg man kan tro.

Till sist kan man vid denna belysning också se en av månens största kratrar, Clavius, ”sticka ut” på ett lustigt sätt. Clavius ligger nära en annan känd krater, Tycho. Det är en ung krater som vid sin bildning kastade ut stora mängder löst material som kring fullmåne syns som långa ljusa strålar ut från kratern. Tycho har ett centralberg vars topp här syns som en belyst prick i den annars helskuggade kratern.

Det finns som sagt mängder av spännande detaljer på månskivan, med ständigt olika utseende beroende på belysningen, men jag stoppar nu med detta.

Månfilm dag 2

Himlen var snarast något klarare, dvs diset tunnare, så jag körde en ny omgång månfilm. Jag siktade på 1000 frames per serie, och det blev så många som 37 stycken, och ett stort reduktionsjobb. Denna mosaik kommer från de 18 senare filmerna, som verkar bättre än de tidigare(?), och visar det spännande landskapet.

Här finns många fina vyer längs terminatorn, först en av de mest ikoniska, nordöstra hörnet av Mare Imbrium, med Alpdalen och de tre stora kratrarna Archimedes, Aristillus och Autolycus

Lite längre ner kommer förkastningar och sprickor vid Hyginus och Triesnecker

Arzachel och Alphonsus ligger helt i skugga, men om man vrider upp ljusstyrkan kan man se de taggiga skuggorna på botten av Ptolemaeus.

Walters centralberg kastar en fin skugga, och så ser man för Huggins och Orontius hur bortre kraterväggar kan vara upplysta fast de främre är osynliga

Längst i söder blir det extra svårt att skilja ut olika formationer, eftersom man utom skuggningen också får en stark perspektiveffekt.

För fler jämförelsebilder, se 20 april

Månfilm igen

Det var ett par månader sedan jag filmade månen, men denna kväll stod den så fint till att jag inte kunde låta bli att ta ut SW200-teleskopet och köra en omgång. Himlen var disig, vilket hade kunnat betyda god seeing, men trots ett allmänt intryck av stadighet var bilden otydligare än jag väntat mig, så att det var svårt att fokusera. Datorn hackade lite på en del filmer, men filerna verkar läsbara. Det tar ett tag att reducera allt, särskilt som jag nog kommer att observera även följande natt.

En insikt som nu börjar tränga in är att det större synfältet med Skyris-kameran (jämfört med iNova) inte enbart är av godo. Månlandskapet har vid terminatorn en stark gradient i ljushet, och ett Skyris-fält kan inte filmas effektivt med en enda exponeringstid. Så att köra ett stort fält med två olika exponeringar är egentligen inte värre än att ta två mindre fält med mer enhetlig ljushet. Det känns dessutom som Skyris-kameran har ovanligt liten dynamik, och det är svårt att göra terminatorområdet rättvisa. Den mosaik jag till sist har fått fram visar storformen, men för detaljerna tror jag att enskilda bilder är bättre. Jag återkommer när jag behandlat även observationerna från 19 april och 20 april…

Som jag visar den 20 april ändrar sig belysningen drastiskt från kväll till kväll, och en viss formation kan se helt olika ut beroende på tidpunkt och libration. Denna kväll befann sig t.ex. den stora kratern Aristoteles precis lagom på terminatorn så att den till hälften täcktes av skugga. Tyvärr var filmerna inte av högsta kvalitet, men man ser också en del rätlinjiga rännor och förkastningar på slätten kring kratern Bürg, med det suggestiva namnet Lacus Mortis (Dödens sjö).

Vid södra spetsen är det ett komplicerat bergland med många kratrar, och det är svårt att identifiera alla. Den ensamma ljuspricken syns kanske bara någon timme, och jag kan inte säga till vilken krater den hör.

En liten lustighet är till sist detta lite kattlika ”ansikte”. Det är kratern Sacrobosco, uppkallad efter en engelsk(?) lärd, verksam vid universitetet i Paris, även kallad John of Holywood. Sacrobosco utgav omkring 1230 en av medeltidens mest spridda astronomiska skrifter ”de Sphaera”.