Fin måne i kylan
Jag hade optimistiskt låtit kikaren stå kvar ute sedan gårdagen, och den var otrevligt kall och frostig. Himlen var molndisig längs horisonten, upplyst av den nästan fulla månen. Denna stod dock högt ovanför diset, och det verkade som en bra chans för månobserverationer. En direktbild liknar gårdagens fullmåne, men utom i norr fanns nu ett smalt terminatorområde även i nordost.
Det ser ut som ett mycket begränsat område för detaljstudier, men jag vet av erfarenhet att det är värt att försöka. Datorn trasslade lite i kylan, liksom mina fingrar, men resultatet av 40 minuters filmning blev klart lyckat. Redan när jag höll på märkte jag att bilden var stadig, och det var inga problem att fokusera. Registax-analysen gick också smärtfritt, och vi kan se en spännande månrand:
Ovanför Plato i norr har vi det klassiska paret Anaxagoras+Philolaus. Nu nära fullmåne dominerar Anaxagoras med ett ljust strålsystem, medan annars Philolaus med sitt dubbla centralberg brukar dra blicken till sig.
Om vi går vidare medurs ser vi de polnära Byrd och Peary och sedan paret Petermann och Cusanus
En annan liten krater med stort strålsystem är Thales, som därmed överglänser den betydligt större grannen Strabo
Ett ikoniskt motiv vid randen i nordost är paret Atlas/Hercules plus Endymion och vidare mot Humboldthavet. Här är förhållandena perfekta med både gynnsam libration och gynnsam belysning så att jag för första gången ser t.ex. den låga kraterringen på “havets” botten. Att seeingen är bra visas av raden med tre små (2-3 km) kratrar till vänster i Endymion.
Nästa bild visar det kantnära ringberget Gauss också mycket gynnsamt belyst. Den beskedliga Berzelius syns tydligt.
På väg mot Mare Crisium ser man de helt skuggfyllda Seneca och Plutarchos
Här ser vi nästan hela “Farornas Hav”, med sina två karakteristiska kraterögon Picard och Peirce
Vidare söderut kommer vi ut på Fruktbarhetens hav, och vid randen syns den stora kratern Kästner (inte författaren, utan en tysk astronom från 1700-talet).
Ute på Fruktbarhetens hav ser vi den karakteristiska dubbelkratern Messier, och i kanten den stora Langrenus. Helt i skugga ligger Ansgarius (som i Sverige är ett känt namn) och Hecataeus (geograf från Miletus, ca 500 fKr, som få hört talas om…)
Och säger man Langrenus får man Petavius på köpet. Man ser tydligt den karakteristiska sprickdalen från centralberget ut till de breda kantbergen
Sista stopp på den korta rundan längs månranden blir Stevinus, som här syns relativt tydligt. Den försvinner ofta mellan de två omgivande ljusa områdena som vid vissa månfaser helt dominerar.
Slutsats som sagt: Det som såg ut som lite skuggor i kanten av fullmånen visar sig rymma väldigt mycket detaljer!
