Klar, mild och lugn kväll. Fortsätter att ta översiktsbilder med kameran på Ioptron-stativet samtidigt som jag filmar genom SW200.
Pallas rör sig mot Regulus (jmf 23/4), men försvinner också allt tidigare ner i västerskogen
På en av Pallas-bilderna passerar Envisat tätt förbi Regulus. Denna stora Esa-satellit (för miljöövervakning) är sedan ett par år omöjlig att kontakta eller styra, vilket bland annat syns av det oregelbundna (‘blinkande’) spåret.
Även Praesepe har nu blivit svår att se över skogen innan det är riktigt mörkt
Ceres och Vesta är fortsatt ljusstarka och tillsammans, men är inte lätta att centrera i bild eftersom de inte har någon bra ljus stjärna i fältet som man kan sikta på
Om man går över till vidvinkel blir det lättare. Först en bild med två satellitspår, det ljusa från en amerikansk med namnet Terra, det svaga från en rysk raket Meteor 1-30. Den ljusa ‘stjärnan’ bredvid granen är förstås Mars
När Mars försvinner bakom träden i sydväst kan man faktiskt se Saturnus i några lämpliga trädluckor i sydost. Ceres och Vesta är så ljusstarka att de syns även här
Genom SW200 filmar jag först Mars. Eftersom Mars roterar lite långsammare än jorden kommer man att från en kväll till nästa se en rotation ‘bakåt’, fast man sedan under natten åter ser en rotation ‘framåt’. Syrtis Major som den 23/4 kom fram tydligt finns alltså i kväll fortfarande nära den vänstra randen. Jag tar bilder bara under en kortare period, så någon systematisk ändring syns inte mellan 23.34 resp 23.57, däremot en klart bättre seeing vid den senare tidpunkten!
Denna fina seeing utnyttjade jag för att filma den kända dubbelstjärnan gamma Virginis (Porrima), som ju nu finns nära Mars på himlen. Separationen är bara ca 2,5 bågsekunder, men den är här tydligt upplöst på bildserier med exponeringstider 1/100s resp 1/30 s.
Lite oväntat kan jag till sist också observera Saturnus. Det är alltid samma förvånade känsla att den faktiskt ser så vacker ut, särskilt nu med ringen nästan maximalt ‘öppen’. Först en bild utan Barlow, från 300 filmrutor och 0,075 s exponering. Inte ens med dubbla exponeringen fick jag med månen Titan, fast den var uppenbar när jag själv tittade i teleskopet.
Med Barlow kan det bli ännu bättre, men bara en bild av tre, de övriga stördes antagligen av grenar och träd i vägen…Den tredje (från 150 frames med 0,14s exponering) visar i alla fall Saturnus i all sin prakt. De färgade kanterna (blått uppe och rött nere) uppstår i jordatmosfären, som böjer blått ljus kraftigare än rött. Normalt märker man inte mycket av detta, men ju lägre över horisonten man observerar, desto större blir effekten (atmosfärisk dispersion). För att vara tagen med Saturnus bara 15 grader över horisonten och med så många träd i vägen är jag mycket nöjd med bilden.
