Etikettarkiv: satellit

15 oktober 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Uppföljning

Precis lagom 3 dagar efter att jag tog bilder av asteroiderna 135 Hertha och 140 Siwa blev det klart igen, och min första prioritet var att ta nya bilder av dem. Himlen var klar och jag visste var jag skulle sikta i gränstrakterna mellan Väduren och Fiskarna. På tre 30s-exponeringar kombinerade syns asteroiderna lätt, och jämförelsebilderna visar den tydliga rörelsen åt höger nära deras oppositioner. Så här enkelt kan det vara, när vädret samarbetar, men det är ovanligt.

Som en chansning tog jag en bild genom träd mot Mira på uppgång, och med ren tur syns den i en lagom lucka. Mira är på väg mot ett minimum, och lyser inte mycket starkare än sin optiska följeslagare. På samma bild fick jag oplanerat med några tydliga geosatelliter. Efemeriderna på theSky är inte helt perfekta, men med en lätt tidsjustering kan jag identifiera G1 som  “Intelsat 36” (eller 20)   , G2 som “COMSAT BW-1”  , G3   som “WGS10” och G4  som “WGS F2” . Utom dessa tydliga streck finns det flera svagare, vilket återspeglar att det mellan G1 och G4 i verkligheten ligger minst fjorton andra geostationära satelliter.

Sen bytte jag till det tunga 200mm-objektivet, och som vanligt hade jag problem att balansera och fixera det på den klena iOptron-monteringen. Med 4 sekunders exponering ser man två Jupitermånar tydligt

medan man med 1 sekund (och fult glapp!) ser även en tredje. Io (J1) är osynlig bakom skivan.

Hela 200mm-fältet är tomt på ljusstarka stjärnor, så Jupiter strålar mycket ensam

Sen upptäckte jag plötsligt att Algol såg påtagligt svag ut, och försökte få några ofokuserade bilder som skulle gå att göra fotometri på. Där (högre upp på himlen) var det ännu svårare att rikta och fästa kameran, och det blev något i den här stilen. Med stjärnorna som skivor ser man mycket tydligare skillnaden mellan den blåvita Algol och den mycket gulrödare och variabla M-stjärnan rho Persei.

Även med Saturnus slarvade jag. På en 8s-exponering med för liten bländare(5,6) kan man i alla fall tydligt se Titan och ana Rhea till höger om planeten.

Även det fulla 200mm-fältet är litet, och en 30s-bild ger ingen överblick. Det har också fortsatt glappat (eller polinställningen varit för dålig) så att stjärorna är små streck.

En andra huvudanledning att observera var ju fortfarande geosatelliterna, som borde synas tydligare med 200mm-objektivet. Just nu (22.42)  i riktning mot theta Aqr var de dock  inte alls särskilt påtagliga jämfört med dem jag såg vid Mira med 85mm-objektivet, även om man anar några fler än de två jag identifierat här

Jag tog några fler 20s-bilder, och efter knappt 2 minuter är vyn densamma, utom att satelliterna tycks ha rört sig åt vänster när himlen rört sig åt höger.

Sen siktade jag för högt i Fiskarna, och hamnade norr om det geostationära bandet. Lustigt nog fanns det dock även här,  vid den karakteristiska rektangeln 27-33 Psc, en geostationär satellit. Den syns här tydligt på en summa av två 20s-bilder, men fanns inte med bland de nästan 600 som theSky visar(?)

Sedan märkte jag att det började komma moln, och jag trasslade för att få fler bilder av Algol. Denna tyckte jag togs i en klar lucka, men sådant är förstås svårt att bedöma.

Enligt efemeriden borde Algols minimum inte ha kommit förrän ungefär 23.20, så den borde vara lite svagare nu (22.52) än på bilden ovan från 22.30. Fotometri kräver mycket mer data för kalibrering, men jag ska i alla fall försöka någon slags analys

Tillägg 18/10: De tidigare bilderna (från omkring 22.29) är lite för svagt exponerade för att ge bra värden för pi Persei. Med ett grovt medelvärde är Algol ca 1,58 magnitud ljusare, dvs ca V=3,11 med V(pi)=4,69, vilket verkar mycket rimligt. Variabeln rho Per ligger då på 3,53, också helt rimligt. Den sista bilden här ovan (från 22.52)  ger en nästan 0,2 magnituder ljusare Algol, vilket inte alls stämmer med ett minimum 23.20. Antingen är efemeriden gravt fel (minimum 21.30) så att båda observationerna är på den uppgående kurvan, eller troligare, molnen stör osynligt! Jag blir i alla fall sugen på att göra ett försök att observera ett minimum över minst ett par timmar. Nästa gång  7 november, min kl 20.50 eller 27 november min 22.33

12 oktober 2023

av i Driven kamera, visuella observationer och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Observationer trots moln

Lite efter fem gick jag ut för att se om månen och Venus skulle vara värda ett foto denna morgon, men de tunna drivande molnen molnen skymde den smala månskäran nere vid horisonten. Venus och Jupiter strålade fint, och trots att himlen borde varit mörkare än den 10/10 lystes den upp av dis och moln (som alltså bara lystes upp av Värnamos ljus).

Väderrapporten lovade uppklarning till kvällen, men när jag gick ut vid 22-tiden var moln och dis kvar. Det är just kring 12 oktober som jag sett geostationära satelliter bli mycket ljusare än normalt när solen speglas i deras solpaneler. Jag såg inget särskilt med blotta ögat, och inget direkt på kameradisplayen på de bilder (30s exponering) jag tog i det hyggligt klara området kring theta Aqr. Nu efteråt märker jag att jag på den sista bilden fick med ett starkt blänk (G1) som jag borde ha följt upp. När kameran följer himlen ritar geostationära satelliter karakteristiska korta streck i ett band över himlen. På bilden har jag markerat fyra streck till, men där finns i princip många fler. Synbarheten beror förstås på satelliternas verkliga storlek, men just nu alltså mest på hur solpanelerna är inriktade för att kunna ge solblänk ner mot jorden. G1 är troligen satelliten Astra 1KR, men Astra 1L ligger så nära att den inte kan uteslutas. G2 är den israeliska AMOS-17, G3 Echostar-21, G4 Eutelsat 10A och G5 Meteosat 11.

I en simplistisk modell borde ‘solkatten’ som speglas ner på jorden vara en cirkel (solbild) ca 350 km i diameter, som rör sig ungefär 150 km per minut, dvs blänken borde vara över på några få minuter. Detta tycks bekräftas av summabilden där vi har fyra successiva spår av G2 där  ljusstyrkan tydligt minskar från det högra(första). En liten del av ett G1-blänk har kommit med precis i kanten av bild 3, och man kan ana svaga spår under det starka som bör vara från Astra 1M och Astra 1N.

Detta med geosatelliterna är ju av föga astronomiskt intresse, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Saturnus kom med på en av bilderna

och på en förstoring kan man se månarna Titan och Iapetus.

Sen ville jag vänta en stund för att se om andra geosatelliter skulle bli synliga, och tog i stället bilder av två asteroider i närheten av omikron i Fiskarna. Nr 135 Hertha är lätt synlig på en enkelbild

medan nr 140 Siwa bara anas svagt på en summa av tre bilder

Diset gjorde Jupiter fullmånelik, men vi ser att den redan rört sig långt från sigma Arietis som den var nära kring den17  september.

Månarna råkar denna kväll alla ligga nära skivan, och är svåra att urskilja även på en kortexponering.

Lite till vänster om Jupiter hittar vi en anonym Uranus

När jag sen skulle gå tillbaka till fältet med geosatellier var där så mycket moln att jag gav upp och gick in igen.Totalt var jag bara ute i drygt en kvart, men att ta hand om och smälta bildernas innehåll tog som vanligt timmar…

5 oktober 2023

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

För disigt

Om det hade varit klart nog hade jag velat söka efter solblänk i någon geostationär satellit. Den 12 oktober för två år sen och den 11 oktober förra året såg jag ju flera, och det är intressant att kolla nu dag för dag när spegelgeometrin närmar sig. Men molndiset hade redan dragit in, och man ser först inga spår av några geosatelliter där de (praktiskt nog) skulle synts nära theta Aqr rakt ovanför Saturnus.

När jag kollar nogare kan jag i alla fall urskilja två svaga spår, och med theSky kan jag (kanske) identifera G1 som Eutelsat 7B, G2 som överlappande spår av Eutelsat  Hotbird 13F+13G. I området finns många andra satelliter, och det är alltså ännu inte en geometri som ger solblänk i större skala.

Med kameran utan drivning ger stjärnorna spår, men orimligt många ‘hot pixels’ gör det omöjligt att a priori urskilja de stationära satelliterna. Det går att identifiera fler när man har ‘facit’, men det är inte värt besväret

Jupiter blev förstås bara till en fullmåne i diset

men på en kortexponering kan man i alla fall urskilja tre månar. Ganymedes (J3) är dold ännu närmare den överexponerade skivan

Det var som sagt fel väder för denna utflykt, men jag kunde (som väntat) utesluta spegeleffekter så här långt från de kritiska datumen 11-12 oktober.

19 oktober 2022

av i Driven kamera, SW200film och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) “ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den “speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

11 oktober 2022

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)

 

 

12 oktober 2021

av i Driven kamera och märkt , , | 3 kommentarer

Uppföljning+uppklarat UFO

Denna kväll var det molnfritt, men på väg mot kallt dis. Jag orkade inte heller denna kväll sätta igång något instrument, utan tog fler 85mm-bilder med slarvigt inställt iOptron-stativ. Ganska direkt tyckte jag att en stjärna i Vattumannen (the Aqr) lyste för starkt, och några bilder (21.29 resp 21.31) visade sen att det faktiskt var en geostationär satellit som nått så extrem ljusstyrka. Här är en summa av två 45s-bilder som visar de ljusa strecken från satelliten medan kameran följt himlen.

En satellit nära till vänster är också ovanligt ljus, medan man på originalbilderna bara anar en lång rad ytterligare svaga spår. Geometrin måste ha gett nästan perfekt spegelrflektion för den ljusaste satelliten, och lite sämre för den till vänster. När jag var ute trodde jag det var något ovanligt flygplan/drönare som gjorde spåret, så jag följde tyvärr inte upp ordentligt. En senare bild (21.42) mot eta Aqr visar en ljus och några svagare geostationära satelliter, så det värsta speglingsläget bör ha passerats.

När man kollar på nätet är det känt att man i sällsynta fall kan få denna ljusstyrka, men det är roligt att faktiskt själv ha sett det. Det krävs antagligen att solens deklination matchar satellitens, dvs fenomenet kan bara ses i början av oktober eller början av mars.

Det jag egentligen ville var ju att följa upp gårdagens asteroidobservationer. Jag exponerade lite längre och kollade inte alls polinställningen, så på de nya bilderna är stjärnorna lite fula spår. Pallas hamnade nästan på en svag stjärna, men jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen. (På den högra bilden ser man svaga spår av geostationära satelliter nere till vänster, avsevärt svagare än extremexemplet ovan)

Även 25 Phocaea var tydligt synlig, och som bonus kan man också svagt ana galaxen M74 nära eta Psc

Jämfört med gårdagen har också Phocea flyttat sig som den ska

Jag trodde först inte att bilderna av nr 80 Sappho skulle bli så tydliga, men det är som synes ingen tvekan för den heller. Oppositionen var redan 25 augusti, och Sappho har just vänt och börjat röra sig åt vänster igen.

Nr 43 Ariadne är ännu lite svagare, men det är ingen tvekan om den heller. Den är ännu längre från sin opposition i början av augusti, och rör sig också i direkt led (åt vänster). Man ser också på dagens bild några normalsvaga spår av geostationära satelliter

Sen försökte jag fortsätta med fler asteroider, och lyckades hitta två stycken. Nr 50 Virginia fanns nära my i Fiskarna

medan jag långt över ekliptikan, mellan de två övre stjärnorna i Pegasuskvadraten kunde hitta nr 980 Anacostia. Trots sitt höga nummer är den just nu lätt observerbar i en gynnsam opposition.

Jag försökte också ta nya kortexponerade bilder av Jupiter och Saturnus, men de flesta blev helt misslyckade på grund av skakning eller glapp(?). På en Jupiterbild ser man i alla fall tre månar, medan Callisto befann sig bakom planetskivan.

Sen rubbade jag tydligen också fokus, så att en bild av vintergatan vid chi Cygni mest visade “stjärngröt”. Bilden av Norra Kronan på nedgång är inte skarpare, men stjärnorna är glesare så att man lätt kan urskilja T CrB(svag) och R CrB(stark).

Totalt var jag ute mindre än en halvtimme, men fick alltså se det geostationära blänk som nog blir svårt att få se igen!

11 augusti 2021

av i Driven kamera och märkt , , , , | 1 kommentar

Stjärnor, planeter och en Perseid, om än i dis

När månen snällt håller sig borta under årets Perseidvecka så är molnen täta i stället. Denna kväll verkade bli den enda på länge med stjärnor, så jag tog förstås ut kameran. Jupiter och Saturnus döljs bakom träd från min kikarplats, så det blev inga teleskopobservationer. Med kameran kunde jag hitta en friare horisont, och med 50mm brännvidd ser vi dem här på ljus himmel, inklusive spår från en satellit t.h. och ett flygplan nere i mitten. Jupitermånen Callisto syns som en stjärna till vänster om planeten, och man kan ana en osymmetri till höger av Ganymedes+Io.

Sen tog jag bilder mot Cassiopeia, där den extremt långsamma novan V1405 Cas fortfarande är nästan lika ljus som vid början av utbrottet i mars. Här först en översikt där man ser fem av Cassiopeias sex W-stjärnor

och sen ett utsnitt kring stjärnan 4 Cas där novan syns tydligare. På grund av den ljusa himlen är exponeringen är bara 8 sekunder, och man anar knappt stjärnhopen M52. Novan är rödare nu än 21 mars, men lyser efter 4 1/2 månad fortfarande ungefär lika starkt som grannstjärnan HIP 115661.

Med 50mm brännvidd och bara 8 sekunders exponering är chansen att fånga en Perseid minimal. Däremot vimlar ju himlen av jordsatelliter, och det är inte svårt att få med två på en bild

Flygplan kan ibland  ge liknande spår, och eftersom dessa två ljusstarka objekt (som följde varandra åt höger genom Karlavagnen) inte fanns med på heavens-above antar jag att de var mer jordbundna.

Jag kollade också att RCrB inte försvagats

och övergick sedan till lite Perseidövervakning med vidvinkelbilder (f=18 mm). Under tiden 23.xx-23.yy fastnade inget på bilder upp mot Vega

och jag återgick en stund till 50mm brännvidd. Det var mörkare nu, men diset hade tätnat, som man ser av blaffan kring Jupiter

En spännande s.k. rekurrent nova i Ormbäraren, RS Oph, har just nu ett av sina sällsynta utbrott. Senast stjärnan kunde ses med blotta ögat var 2006, och nu har det åter varit möjligt, för bara sjätte gången sedan upptäckten 1898. Ljusstyrkan minskar dock dag för dag, och här på bilden är den ungefär av magnitud 6, dvs standardgränsen för vad man kan se med blotta ögat.

En extra rolighet var nu att jag nu (23.25.18-23.25.48) fick kvällens enda Perseidspår på en ytterligare bild av RS Oph(!)

Den vidare övervakningen med vidvinkelbilder gav fler intressanta himmelsvyer, men inga fler Perseider. Den sydliga vintergatan anas, men försvinner ner i horisontdis.

Mot nordost stör Värnamos ljus så att det är meningslöst att sikta ditåt

Högre upp mot Cepheus ser det bättre ut, men inga Perseider passerade

Jupiter och Saturnus mer i sammanhang. Jupiter finns en bit in i Vattumannen (Aqr), medan Saturnus är kvar i Stenbocken (Cap).

Efter lite fler övervakningsbilder mot Örnen och Delfinen, och utan att totalt ha sett mer än tre perseider visuellt gav jag upp klockan 23.42

Kvällens stora behållning är förstås att stjärnhimlen är tillbaka på riktigt, även om det klara vädret tydligen låter vänta på sig

22 juli 2021

av i Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Stapplande början på den nya stjärnsäsongen…

Härom natten var jag kort ute och såg att Jupiter kunde synas i en trädlucka omkring 00.30-01.00. När kvällen nu såg klar och fin ut satte jag igång SW200-teleskopet bara för att snabbt inse att jag blandat ihop tiden och tänkt att det skulle gå att filma den redan från 23.30… Enligt “surt sa räven”-modellen kan jag också skylla på de ettriga myggorna, men fick snällt packa ihop igen. För att få några astrobilder tog jag i stället EOS60-kameran med 17-85mm objektiv på fast stativ, med sikte på en ISS-passage klockan 23.56. Björkarna på vad som länge varit ett kalhygge har växt betänkligt, och jag fick leta för att få fri sikt mot en ovanligt låg måne i söder. Med bara 85mm brännvidd blir det förstås inga detaljer, men man ser att månen ännu inte är riktigt full.

Månen står i Skyttens stjärnbild, nere i Tekannans handtag, som man kan ana på en överexponerad 1s-bild.

Med kortare brännvidd och längre exponering ser man Teskeden också, liksom björkproblemet…

och med 17mm vidvinkel kan man urskilja den större omgivningen. Sommarhimmel och nästan full måne är dock inte optimala omständigheter för att avbilda  stjärnor, så bara de ljusaste syns

Det var ju Jupiter jag ursprungligen var ute efter, och på ett utsnitt (55 mm brännvidd) ser man den här lågt över träden till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Ganymedes och Callisto sammanfaller nästan till vänster om planeten, medan man anar Europa till höger.

På en vidvinkligare bild syns även den betydligt ljussvagare Saturnus, samt månen längst till höger. Jag har dock fått söka upp en plats med fri sikt, långt från nuvarande kikarplats. En flytt av teleskopet hit vore förstås trevligt, men ett stort företag som man inte vill göra för ofta. Det är dock bra att veta att möjligheten finns, eftersom både montering och dator går att  köra på batteri.

Men på tal om batteri råkade jag sen ut för det dåliga kamerabatteriet som jag inte kasserat trots tidigare liknande missöden. Trots att det när man går ut indikerar full laddning kan det sedan plötsligt vara tomt, och det är vad som hände när jag till sist skulle ta bilder av ISS. Jag hann i alla fall ta fyra 4s-exponeringar som visar rörelsen in från höger.

Bilden är ett enkelt medelvärde av de fyra exponeringarna, och ISS-spåret blir i motsvarande grad försvagat. På de enskilda bilderna ser man att ISS är ett ljustarkt objekt

Det är snopet när utrustningen fallerar, men jag väljer att se det som turligt att jag i alla fall fick dessa bilder.

21 april 2020 (natt)

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

20 april 2020

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Mest satellitspår

Jag hade tyvärr missat gårdagens spännande syner, men ville i alla fall passa på att se lite ljusstarkare Starlinksatelliter än de jag hittills nätt och jämnt urskiljt med blotta ögat (se 13 mars). Jag valde en plats med fri sikt åt Lejonet i söder, men där Aldebaran och Hyaderna redan sjunkit bakom skogen, så att Venus nu bara syntes under Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Med lätt dis i luften blir den tyvärr på bild  en ful ‘måne’, inte alls lik den strålande ljuspunkt man ser med blotta ögat. Venus rör sig upp mot beta Tauri, där den om tre veckor vänder in mot solen.

Förutsägelserna för Stalink-satelliterna på heavens-above stämde dåligt, och jag såg aldrig mer än två samtidigt, men de var i alla fall lätt synliga med blotta ögat. Här ett sådant tydligt par under Lejonet på först en (8s-) exponering

och här en likadan en halv minut senare

På en vidvinkligare bild (där Lejonet syns tydligare) tagen ytterligare 40 sekunder senare syns bara den bakre av satelliterna.

Här har jag adderat två bilder, med b-bilden tagen 23 sekunder efter a-bilden. Man ser igen två Starlink-satelliter men där S1 nu är klart ljussvagare än S2. Banan går också lite längre under Lejonet

Min observationsplats i Värnamo ligger också nära trafikerade flygstråk, och man får ofta oönskade spår på sina bilder. På denna summa av tre bilder ser vi ett säkert flygspår (med rött och grönt) till höger, ett troligt flygspår diagonalt, en Starlink-satellit på rätt plats under Lejonet, och dessutom ett oväntat ljusstarkt geostationärt objekt nere till vänster.

När Norra Kronan är uppe brukar jag ta en bild för att kolla R CrB, som f.n. är lätt synlig (men som när som helt kan förmörkas av stoft och bli mycket ljussvagare.

Så ville jag också kolla ett par asteroider i Jungfrun, men råkade i stället fånga en Starlink-satellit när den försvinner in i jordens skugga och blir osynlig. Den kommer alltså från höger, och lyser sedan allt svagare när solen (sett från satelliten) sjunker under horisonten.

Asteroiderna är lite för ljussvaga för att synas bra på så här vidvinkliga bilder, men på en summa av två bilder kan man i alla fall lätt urskilja dem, kommer som jämförelsebilder efter fler obs i morgon.