Etikettarkiv: satellit

19 oktober 2022

av i Driven kamera, SW200film och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) “ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den “speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

11 oktober 2022

av i Driven kamera och märkt , , , | 1 kommentar

Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)

 

 

12 oktober 2021

av i Driven kamera och märkt , , | 2 kommentarer

Uppföljning+uppklarat UFO

Denna kväll var det molnfritt, men på väg mot kallt dis. Jag orkade inte heller denna kväll sätta igång något instrument, utan tog fler 85mm-bilder med slarvigt inställt iOptron-stativ. Ganska direkt tyckte jag att en stjärna i Vattumannen (the Aqr) lyste för starkt, och några bilder (21.29 resp 21.31) visade sen att det faktiskt var en geostationär satellit som nått så extrem ljusstyrka. Här är en summa av två 45s-bilder som visar de ljusa strecken från satelliten medan kameran följt himlen.

En satellit nära till vänster är också ovanligt ljus, medan man på originalbilderna bara anar en lång rad ytterligare svaga spår. Geometrin måste ha gett nästan perfekt spegelrflektion för den ljusaste satelliten, och lite sämre för den till vänster. När jag var ute trodde jag det var något ovanligt flygplan/drönare som gjorde spåret, så jag följde tyvärr inte upp ordentligt. En senare bild (21.42) mot eta Aqr visar en ljus och några svagare geostationära satelliter, så det värsta speglingsläget bör ha passerats.

När man kollar på nätet är det känt att man i sällsynta fall kan få denna ljusstyrka, men det är roligt att faktiskt själv ha sett det. Det krävs antagligen att solens deklination matchar satellitens, dvs fenomenet kan bara ses i början av oktober eller början av mars.

Det jag egentligen ville var ju att följa upp gårdagens asteroidobservationer. Jag exponerade lite längre och kollade inte alls polinställningen, så på de nya bilderna är stjärnorna lite fula spår. Pallas hamnade nästan på en svag stjärna, men jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen. (På den högra bilden ser man svaga spår av geostationära satelliter nere till vänster, avsevärt svagare än extremexemplet ovan)

Även 25 Phocaea var tydligt synlig, och som bonus kan man också svagt ana galaxen M74 nära eta Psc

Jämfört med gårdagen har också Phocea flyttat sig som den ska

Jag trodde först inte att bilderna av nr 80 Sappho skulle bli så tydliga, men det är som synes ingen tvekan för den heller. Oppositionen var redan 25 augusti, och Sappho har just vänt och börjat röra sig åt vänster igen.

Nr 43 Ariadne är ännu lite svagare, men det är ingen tvekan om den heller. Den är ännu längre från sin opposition i början av augusti, och rör sig också i direkt led (åt vänster). Man ser också på dagens bild några normalsvaga spår av geostationära satelliter

Sen försökte jag fortsätta med fler asteroider, och lyckades hitta två stycken. Nr 50 Virginia fanns nära my i Fiskarna

medan jag långt över ekliptikan, mellan de två övre stjärnorna i Pegasuskvadraten kunde hitta nr 980 Anacostia. Trots sitt höga nummer är den just nu lätt observerbar i en gynnsam opposition.

Jag försökte också ta nya kortexponerade bilder av Jupiter och Saturnus, men de flesta blev helt misslyckade på grund av skakning eller glapp(?). På en Jupiterbild ser man i alla fall tre månar, medan Callisto befann sig bakom planetskivan.

Sen rubbade jag tydligen också fokus, så att en bild av vintergatan vid chi Cygni mest visade “stjärngröt”. Bilden av Norra Kronan på nedgång är inte skarpare, men stjärnorna är glesare så att man lätt kan urskilja T CrB(svag) och R CrB(stark).

Totalt var jag ute mindre än en halvtimme, men fick alltså se det geostationära blänk som nog blir svårt att få se igen!

11 augusti 2021

av i Driven kamera och märkt , , , , | 1 kommentar

Stjärnor, planeter och en Perseid, om än i dis

När månen snällt håller sig borta under årets Perseidvecka så är molnen täta i stället. Denna kväll verkade bli den enda på länge med stjärnor, så jag tog förstås ut kameran. Jupiter och Saturnus döljs bakom träd från min kikarplats, så det blev inga teleskopobservationer. Med kameran kunde jag hitta en friare horisont, och med 50mm brännvidd ser vi dem här på ljus himmel, inklusive spår från en satellit t.h. och ett flygplan nere i mitten. Jupitermånen Callisto syns som en stjärna till vänster om planeten, och man kan ana en osymmetri till höger av Ganymedes+Io.

Sen tog jag bilder mot Cassiopeia, där den extremt långsamma novan V1405 Cas fortfarande är nästan lika ljus som vid början av utbrottet i mars. Här först en översikt där man ser fem av Cassiopeias sex W-stjärnor

och sen ett utsnitt kring stjärnan 4 Cas där novan syns tydligare. På grund av den ljusa himlen är exponeringen är bara 8 sekunder, och man anar knappt stjärnhopen M52. Novan är rödare nu än 21 mars, men lyser efter 4 1/2 månad fortfarande ungefär lika starkt som grannstjärnan HIP 115661.

Med 50mm brännvidd och bara 8 sekunders exponering är chansen att fånga en Perseid minimal. Däremot vimlar ju himlen av jordsatelliter, och det är inte svårt att få med två på en bild

Flygplan kan ibland  ge liknande spår, och eftersom dessa två ljusstarka objekt (som följde varandra åt höger genom Karlavagnen) inte fanns med på heavens-above antar jag att de var mer jordbundna.

Jag kollade också att RCrB inte försvagats

och övergick sedan till lite Perseidövervakning med vidvinkelbilder (f=18 mm). Under tiden 23.xx-23.yy fastnade inget på bilder upp mot Vega

och jag återgick en stund till 50mm brännvidd. Det var mörkare nu, men diset hade tätnat, som man ser av blaffan kring Jupiter

En spännande s.k. rekurrent nova i Ormbäraren, RS Oph, har just nu ett av sina sällsynta utbrott. Senast stjärnan kunde ses med blotta ögat var 2006, och nu har det åter varit möjligt, för bara sjätte gången sedan upptäckten 1898. Ljusstyrkan minskar dock dag för dag, och här på bilden är den ungefär av magnitud 6, dvs standardgränsen för vad man kan se med blotta ögat.

En extra rolighet var nu att jag nu (23.25.18-23.25.48) fick kvällens enda Perseidspår på en ytterligare bild av RS Oph(!)

Den vidare övervakningen med vidvinkelbilder gav fler intressanta himmelsvyer, men inga fler Perseider. Den sydliga vintergatan anas, men försvinner ner i horisontdis.

Mot nordost stör Värnamos ljus så att det är meningslöst att sikta ditåt

Högre upp mot Cepheus ser det bättre ut, men inga Perseider passerade

Jupiter och Saturnus mer i sammanhang. Jupiter finns en bit in i Vattumannen (Aqr), medan Saturnus är kvar i Stenbocken (Cap).

Efter lite fler övervakningsbilder mot Örnen och Delfinen, och utan att totalt ha sett mer än tre perseider visuellt gav jag upp klockan 23.42

Kvällens stora behållning är förstås att stjärnhimlen är tillbaka på riktigt, även om det klara vädret tydligen låter vänta på sig

22 juli 2021

av i Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Stapplande början på den nya stjärnsäsongen…

Härom natten var jag kort ute och såg att Jupiter kunde synas i en trädlucka omkring 00.30-01.00. När kvällen nu såg klar och fin ut satte jag igång SW200-teleskopet bara för att snabbt inse att jag blandat ihop tiden och tänkt att det skulle gå att filma den redan från 23.30… Enligt “surt sa räven”-modellen kan jag också skylla på de ettriga myggorna, men fick snällt packa ihop igen. För att få några astrobilder tog jag i stället EOS60-kameran med 17-85mm objektiv på fast stativ, med sikte på en ISS-passage klockan 23.56. Björkarna på vad som länge varit ett kalhygge har växt betänkligt, och jag fick leta för att få fri sikt mot en ovanligt låg måne i söder. Med bara 85mm brännvidd blir det förstås inga detaljer, men man ser att månen ännu inte är riktigt full.

Månen står i Skyttens stjärnbild, nere i Tekannans handtag, som man kan ana på en överexponerad 1s-bild.

Med kortare brännvidd och längre exponering ser man Teskeden också, liksom björkproblemet…

och med 17mm vidvinkel kan man urskilja den större omgivningen. Sommarhimmel och nästan full måne är dock inte optimala omständigheter för att avbilda  stjärnor, så bara de ljusaste syns

Det var ju Jupiter jag ursprungligen var ute efter, och på ett utsnitt (55 mm brännvidd) ser man den här lågt över träden till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Ganymedes och Callisto sammanfaller nästan till vänster om planeten, medan man anar Europa till höger.

På en vidvinkligare bild syns även den betydligt ljussvagare Saturnus, samt månen längst till höger. Jag har dock fått söka upp en plats med fri sikt, långt från nuvarande kikarplats. En flytt av teleskopet hit vore förstås trevligt, men ett stort företag som man inte vill göra för ofta. Det är dock bra att veta att möjligheten finns, eftersom både montering och dator går att  köra på batteri.

Men på tal om batteri råkade jag sen ut för det dåliga kamerabatteriet som jag inte kasserat trots tidigare liknande missöden. Trots att det när man går ut indikerar full laddning kan det sedan plötsligt vara tomt, och det är vad som hände när jag till sist skulle ta bilder av ISS. Jag hann i alla fall ta fyra 4s-exponeringar som visar rörelsen in från höger.

Bilden är ett enkelt medelvärde av de fyra exponeringarna, och ISS-spåret blir i motsvarande grad försvagat. På de enskilda bilderna ser man att ISS är ett ljustarkt objekt

Det är snopet när utrustningen fallerar, men jag väljer att se det som turligt att jag i alla fall fick dessa bilder.

21 april 2020 (natt)

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

20 april 2020

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Mest satellitspår

Jag hade tyvärr missat gårdagens spännande syner, men ville i alla fall passa på att se lite ljusstarkare Starlinksatelliter än de jag hittills nätt och jämnt urskiljt med blotta ögat (se 13 mars). Jag valde en plats med fri sikt åt Lejonet i söder, men där Aldebaran och Hyaderna redan sjunkit bakom skogen, så att Venus nu bara syntes under Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Med lätt dis i luften blir den tyvärr på bild  en ful ‘måne’, inte alls lik den strålande ljuspunkt man ser med blotta ögat. Venus rör sig upp mot beta Tauri, där den om tre veckor vänder in mot solen.

Förutsägelserna för Stalink-satelliterna på heavens-above stämde dåligt, och jag såg aldrig mer än två samtidigt, men de var i alla fall lätt synliga med blotta ögat. Här ett sådant tydligt par under Lejonet på först en (8s-) exponering

och här en likadan en halv minut senare

På en vidvinkligare bild (där Lejonet syns tydligare) tagen ytterligare 40 sekunder senare syns bara den bakre av satelliterna.

Här har jag adderat två bilder, med b-bilden tagen 23 sekunder efter a-bilden. Man ser igen två Starlink-satelliter men där S1 nu är klart ljussvagare än S2. Banan går också lite längre under Lejonet

Min observationsplats i Värnamo ligger också nära trafikerade flygstråk, och man får ofta oönskade spår på sina bilder. På denna summa av tre bilder ser vi ett säkert flygspår (med rött och grönt) till höger, ett troligt flygspår diagonalt, en Starlink-satellit på rätt plats under Lejonet, och dessutom ett oväntat ljusstarkt geostationärt objekt nere till vänster.

När Norra Kronan är uppe brukar jag ta en bild för att kolla R CrB, som f.n. är lätt synlig (men som när som helt kan förmörkas av stoft och bli mycket ljussvagare.

Så ville jag också kolla ett par asteroider i Jungfrun, men råkade i stället fånga en Starlink-satellit när den försvinner in i jordens skugga och blir osynlig. Den kommer alltså från höger, och lyser sedan allt svagare när solen (sett från satelliten) sjunker under horisonten.

Asteroiderna är lite för ljussvaga för att synas bra på så här vidvinkliga bilder, men på en summa av två bilder kan man i alla fall lätt urskilja dem, kommer som jämförelsebilder efter fler obs i morgon.

 

 

13 mars 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | 1 kommentar

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite “skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är “astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara “blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av “dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

31 december 2019

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

29 november 2019

av i Driven kamera, SW200 och märkt , , , | 1 kommentar

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.