17 september 2017

Fin himmel innan dimman

Jag var egentligen bara ute för att kolla var jag kunde få fri sikt mot morgonens fina möte månen+Regulus+Venus, om den klara himlen höll i sig. (Det gjorde den förstås inte, vid 4-tiden var det bara grå dimma…) Jag tog i alla fall några snabba bilder med ett kort tele (70 mm f/4) på iOptron-monteringen. Här först en förstoring av Svanens hals med variabeln chi Cygni, som är nära ett maximum i sin mer än årslånga period.

Likaså är R CrB fortfarande ljusstark

Sen siktade jag lågt i diset nere mot horisonten och lyckades hitta den ovanliga nova som synts ett par månader nära gamma Scuti i stjärnbilden Skölden. Den ljusnade till ett maximum i juli, föll sedan tillbaka, men är nu ljusstark igen (ca V=9.0). Här syns först hela fältet, med M11 och M16, och sedan en förstoring kring själva novan.

Sedan siktade jag lite snett mot Uranus. Förra hösten syntes den nära zeta i Fiskarna (Psc), men har nu vandrat vidare till i närheten av omikron Psc.

På en förstoring (från en annan bild) syns den bättre

Neptunus är också lätt att hitta nära lambda i Vattumannen. Den råkar ligga mycket nära en nästan lika ljus stjärna, så en ny bild kan snabbt avslöja rörelsen. Man ser också (svagt) streck från geostationära satelliter.

Jag var inte ute för att fotografera nebulosor i vintergatan, men en 70 s-exponering av Deneb och Nordamerikanebulosan visar att himlen var klar och mörk

Jag tänkte i stället ta stjärnbildsbilder med vidvinkelobjektiv, men fick snopet nog stoppa nästan medsamma när minneskortet var fullt. Här är i alla fall stjärnbilden Stenbocken (Capricornus), med sin optiska multipelstjärna alfa Capricorni uppe till höger.

29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

15 april 2017

Komet och galaxer

Efter en grå och kallblåsig påskafton lättade molnen och vinden mojnade, så att stjärnhimlen verkligen pockade på observation. Jag orkade inte ställa upp ‘stora teleskopet’, utan siktade på att leta upp komet 41P med ‘lilla’ Megrez, (72 mm f/5). Jupiter fanns som första mål, även om den var lätt skymd i trädtopparna. En kortexponering (beskuren) visar månarna och planeten till höger om theta Virginis

En 30s-bild visar (förstås) en överexponerad Jupiter, men också väl fokuserade stjärnor.

Även de nästa bilderna av rho Leo är rimligt skarpa, och på en 1-minuts DSS-summa är det lätt att identifiera småplaneterna 16 Psyche och 29 Amphitrite som för några veckor sedan (se bild 22 mars) båda låg till vänster om rho. Trots att deras banor är ganska olika varandra har de nu ett tag rört sig nästan i tandem på himlen.

Sedan letade jag upp Draken huvud och körde vinkelavstånd till där kometen borde vara, och det fungerade direkt. Trots att riktningen var inåt Värnamo var himlen rimligt mörk, vilket just visar hur klart det var. (Minsta dis brukar annars ge en tio gånger ljusare himmel ditåt än åt andra hållet…) Så allt var frid och fröjd ända tills jag tittade i detalj på bilderna. Fokuseringen hade någonstans släppt (försummad skruv?), dvs alla stjärnor är små skivor. Här en 7 minuters summabild (DSS), där i alla fall kometen syns tydligt. Med 360 mm brännvidd är kometens rörelse inte påtaglig, så det gick bra att bara lägga delbilderna på varandra.

Oskärpan kunde varit värre, men lite besviken blir man när det inte blev riktigt så bra som det kunde ha blivit…I alla fall, kometen vandrar på i Draken, på väg mot Herkules, och kommer troligen att vara synbar tills sommarhimlen blir för ljus.

Vårhimlen är fattig på ljusa stjärnor, men med teleskop kan man i gengäld hitta mängder av galaxer. Den s.k. Virgohopen i Jungfruns stjärnbild innehåller tusentals större och mindre galaxer, och jag gjorde nu bara experimentet att sikta på måfå och exponera fyra gånger en minut. Jag hamnade lite under hopens centrum, men på summabilden kan man ändå hitta minst ett dussin galaxer, bland annat den allra största, M87. På grund av fokusfelet är det inte helt lätt att se vad som är stjärnor resp. galaxer, men 20 Virginis är den enda ljusstarka stjärnan i bilden (nätt och jämnt synbar för blotta ögat). Galaxerna syns bara som små suddfläckar, men man lägger genast märke till paret NGC4567+68 som verkligen håller på att kollidera med varandra.

Jag ville också utnyttja den fina kvällen till att ta några fler vidvinkelbilder med ett nytt 10-20 mm objektiv. Jag började igår (14 april), men molnen var alldeles för många. Objektivet ger vid 10 mm brännvidd mycket skarpare bilder än mitt ”fisköge”-objektiv, och ändå med extremt stort synfält. Här först en bild av sydhimlen från 14/4, med moln och flera satellitspår

En bild mot nordost var ännu mer molnstörd, men Karlavagnen syns  i alla fall. Det stora synfältet ger förstås lite konstigheter i kanterna, som syns här för Lejonet och Jungfrun

Denna kväll (15/4) slapp jag (nästan) molnen, och en sydvy med 10mm brännvidd visar igen en lagom kompromiss för bildkvaliteten. Stjärnorna är lite förstorade, men det är mest till hjälp när man vill urskilja stjärnbilder.

Ofta behövs inte så extrem bildvinkel, utan man kan nöja sig med 20 mm brännvidd. Sydbilden (15/4) mot Jupiter och Jungfrun blev då så här, med betydligt skarpare stjärnor. Jag har markerat 20 Virginis, där jag hittade så många galaxer ovan.

Mot nordost ser det ut så här. Här är det mest en nackdel att stjärnorna är så skarpa, eftersom det med brist på ljusa stjärnor krävs möda att orientera sig. Mellan Lyran (med Vega) och Karlavagnen (med Mizar) finns stjärnbilden Draken, men det är svårt att se den på direkten…

Om man slår ihop tre bilder till en med DSS blir de ljusstarka stjärnorna tydligare, och man kan lättare urskilja Drakens slingor. Det blir också tydligare hur mycket ljusare himmelsbakgrunden är i vänstra delen av bilden (riktning Värnamo!)

Komet 41P finns nära kanten av det ljusa området, och syns tydligt som en liten grön prick. De ljusa klothoparna M13 och M92 går i denna skala inte att skilja från stjärnor, men är intressanta att peka ut.

 

26 mars 2017

Komet i alla fall

Efter ett par dagar med magsjuka orkade jag inte utnyttja den fina himlen till mer än några få kamerabilder med ett nytt 85 mm-objektiv. Oväntat turligt hamnade det främsta målet, komet41P, i bildfältet redan på första försöket att sikta upp mot zenit. Summan av 7  minuters exponeringar (med iOptron-följning) blev följande bild, där kometen nu syns nära Karlavagnens övre vänstra stjärna, Megrez. Det ljusa området mitt i bilden visar att det billiga objektivet lider av stark vinjettering, och en uppenbar uppgift blir att göra en ordentlig kalibrering av detta med ‘flatfältsbilder’. (Med ett zoomobjektiv är det ett stort företag som jag oftast försummat, eftersom varje brännvidd ger ett eget mönster, men för detta med fast brännvidd borde jag kunna få fram något.)

En 100 s summabild mot Berenikes Hår visar dels den glesa stjärnhopen (Melotte 111), bara omkring 280 ljusår bort, men också flera  svaga galaxer, på avstånd mellan 35 och 60 miljoner ljusår(!).

Som kontrast till detta ganska stjärnfattiga fält har vi här ett mot Auriga, med de tre Messierhopar jag observerade i detalj den 18/3. Här i vintergatsplanet är det gott om både stjärnor och mörka stoftmoln, och man ser inga avlägsna galaxer.

Nu hoppas jag det klara vädret kan bestå någon natt till, men morgonen är mycket grå…

 

23 mars 2017

Missad repris

Vädret var klart en dag till, och jag hade planerat att ta fler bilder av kometen, kanske även med ”stora teleskopet” SW200. Jag ville förstås också se om drivningen skulle fortsätta att trilskas, men det var värre än så. Utan att jag märkt något hade kabeln från nätaggregatet till teleskopet blivit helt utnött så att de två ledarna låg i kontakt med varandra. Jag meckade en stund med eltejp, men såg sen att en säkring inuti kontakten var avbränd, dvs det gick definitivt inte att få någon ström till monteringen. Utom att svära lite över avbräcket måste jag ju ändå mest vara glad att det inte var gårdagskvällen som helsabbades, med det fina kombimotivet (som också är dagens Astronomy picture of the day hos NASA).

För att göra något ställde jag upp SW200 utan drivning, och märkte återigen hur bortskämd jag blivit genom att alltid fotografera. För ljussvaga objekt kan ögat inte alls konkurrera, och där det förut var överlägset, för t.ex. detaljer på en planetyta ger filmningen nu lika bra resultat. Seeingen var säkert ganska dålig, men jag blev ändå överraskad hur pass lite jag kunde se på Jupiter.  Kometen borde jag ha kunnat hitta (med bra vinkelsökare), men den stod så opraktiskt nära zenit att jag fick ge upp. Jag borde ha gått på kamera plus iOptron medsamma, nu blev det bara några enstaka tröstbilder.

Jag anade lite dismoln redan med blotta ögat, och med kameran blir det mycket tydligt att förhållandena inte var optimala. Molnstråken syns, med en avstickare mot Jupiter som blir en oproportionerlig blaffa ovanför en mer normal Spica.

Nere till höger på vidvinkelbilden ser vi stjärnbilden Korpens karakteristiska ”segel”, här på en flygplansstörd detaljbild

Uppe mot Lejonet var det klarare, och till vänster syns också Berenikes Hår, som nästan helt utgörs av en närbelägen öppen stjärnhop

Till sist en bild av Norra Kronan, där den helt oförutsägbara variabeln R CrB nu åter är lätt synlig. (Jämför t.ex. med bilden från 1 maj 2016 där man inte ser den).

27 augusti 2016

Messiersightseeing

Vädret var klart, och kikarstativet rätt inställt. Jag kunde för en gångs skull använda GoTo utan missöden, så att valt objekt centrerades nästan perfekt i Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5). Så det blev en runda snabbfoton på kända Messierobjekt, bara för att det gick…Bilderna är från 2-4 delexponeringar, kombinerade i DeepSkyStacker och sedan finjusterade i min vanliga fotoeditor.

Först ser vi den stora klothopen M92 (som jag ofta försummat för att den inte är lika lätt att hitta som M13…), 2,1 minuter total exponering

Sedan den vackra spiralgalaxen M101, som jag också flera gånger missat och därför nu prioriterade med fyra exponeringar, totalt 7,5 minuter. Dvärggalaxen NGC5474 är en fysisk följeslagare till M101, dvs de ligger båda omkring 21 miljoner ljusår bort

Nästa bild visar en ovanligt rik och kompakt öppen stjärnhop, M11, 3,8 minuters exponering. , Den ligger i ett vintergatsområde med många mörka stoftmoln, som syntes även på en bild 23/8

Man kan förstås inte förbigå M13, norra stjärnhimlens paradexempel på klothop, här med 5,4 minuters exponering

Likaså obligatorisk är den stora planetariska nebulosan M27, ”Hantelnebulosan”. Med 8,1 minuters exponering ser man även de svagare delarna, men hantel syftar alltså på en tydlig dubbelstruktur i de ljusare partierna i den utkastade gasen. (Man ser också att kvällen nu började bli disig, så att de ljusa stjärnorna har en halo kring sig).

Vår granngalax M33 kräver ännu bättre väder och längre exponeringar för att komma helt till sin rätt, men redan denna 8,5-minutersbild visar den intressanta spiralstrukturen

Nära Deneb ligger den s.k Nordamerikanenulosan, ett vätgasmoln med skymmande stoft som ger en illusorisk ”Mexikanska golfen”. En vanlig kamera är så okänslig för rött ljus att många amatörastronomer ”moddar” sina (=plockar bort infrarödblockerande filter) för att få bättre bilder av himlen många röda vätgasmoln. Även med min omoddade kamera får man dock här en ganska bra bild av nebulosan.

Jag siktade åter mot Neptunus bredvid lambda Aqr, och fick åter på köpet ett antal spår av geostationära satelliter

CA5800

På uppförstorade detaljbilder kan man se att Neptunus rört sig ett litet stycke sedan den 23:e. Den är precis i opposition (2/9) och ‘backar’ alltså åt höger längs ekliptikan

CA580w

Parallellt med Megrez-fotona försökte jag ta bilder med min andra kamera (EOS450 med 35mm f/2,8) på iOptron-stativet, men det blev lite slarvigt. Karlavagnen hamnade snett, och jag märkte inte den intressanta ”dubbelsatelliten” till vänster. (Ändpunkterna för båda spåren finns med, dvs det måste ha varit två satelliter efter varandra i nästan samma bana. Heavens-above ger ingen bra identifiering)

C_5131.jpg

Synfältet är precis lagom för Polstjärnan och Lilla Björnen

C_5134

eller Cassiopeia. Det är slående hur många svaga stjärnor som syns med bara 30 sekunders exponering!

C_5135

Till sist övergick jag till att ta bilder av trädhorisonten från min nya standardplats. Eftersom träden finns nära hamnar toppar och luckor nästan en timme längre västerut, så det är klart viktigt att ha koll på…