5 februari 2021

För kallt för kameran…

Det var för kallt för att starta något teleskop, men jag tänkte i alla fall fortsätta med 85mm-bilder som häromdagen. Himlen var klar och fin och jag hade klätt mig varmt nog, men det ville sig inte riktigt. Först strejkade minneskortet så att jag fick formattera om det, och sen dog batteriet snabbt trots att jag hade satt in ett fulladdat innan jag gick ut. Det blev några bilder i alla fall, alla med bara 30s exponering. (Eftersom jag bara höftar till stativet följer det inte himlen perfekt, men med så kort exponering blir det användbart ändå…).

Först Mars nära stjärnan pi Arietis. Mars kommer att passera mellan rho och 45 Ari, och når fram till delta den 16/2.

Sen Orions huvud där asteroiden Lutetia flyttat sig ett litet stycke norrut sedan sist

som man kan se på den detaljerade jämförelsebilden.

Jag tog fler än en bild upp mot Gemini, och om man accepterar lite svajig geometri så kan man sätta ihop dem med autostitch för att få bättre överblick.

Nära chi2 Orionis befinner sig den ljussvaga småplaneten 52 Europa, och med stor förstoring kan man identifiera den säkert. Med samma utsnitt på bilderna från 2/2 blir det till sist en helt tydlig bild av rörelsen

Sen finns det några asteroider i trakten av Kräftan som jag också vill följa, där detta blir de första bilderna. En autostitch-kombination av fem bilder visar hela trakten från Hydrans huvud över Praesepe och upp mot Tvillingarna

men utsnitten med asteroiderna får vänta tills jag tar en ny serie bilder.

När kameran började krångla tog jag (om det fortfarande skulle fungera) bilder av Sirius och Stora Hunden, och även här får man med autostitch en bra mosaik. Nere till vänster är ljusen från Åminne och Hånger mycket störande, men bilden visar ändå tre stora öppna stjärnhopar, som jag vid tillfälle ska ta fler bilder av.

Ett påtvingat kort observationspass alltså, men med ganska mycket att jobba vidare med. Bland annat alltså insikten hur långt man kommer med bara ett 85mm-objektiv: Översikter med autostitch och ändå möjlighet att hitta 11 magnitudens asteroider.

 

 

2 februari 2021

Minisejour

Även om det var ganska klart var luften full av ett tunt isdis som gjorde himlen mjölkvit redan utan måne. Det var också ogästvänligt kallt, och jag tog bara några snabba kamerabilder (85 mm objektiv) för att hålla rutinerna någorlunda igång, denna hopplöst oastronomiska vinter. Orion visade att det var lite lönt att observera, om man mörkar ner himlen är en 30s-bild helt användbar.

Betelgeuze (t.v.) är i år normalt ljus, dvs överglänser rejält Bellatrix (t.h.)

Mellan dem och lite uppåt finns Orions huvud med lambda Orionis, och denna kväll råkade småplaneten nr 39 Laetitia befinna sig i närheten.

På mjölkhimlen missade jag nästan Mira, men en kombibild visar den vanliga skopan

och Mira med sin (optiska) följeslagare fanns bra med på den undre av bilderna.

Mars är redan långt förbi Uranus

Sen siktade jag lite snett i Tvillingarna också, på jakt efter småplaneten nr 52 Europa (ej att förväxla med Jupitermånen Europa…). Den första bilden har stjärnorna som små streck, och asteroiden går bara nätt och jämnt att urskilja. (Den stora stjärnhopen M35 syns dock bra).

En andra bild har lite bättre kvalitet, men Europa hamnade precis i kanten

Till sist blev det Orion igen (förstås), och den sammanlagda bilden 4x30s visar förstås mer av nebulositeterna.

Allt som allt var jag ute mindre än en kvart, men det räckte för att jag ska känna mig på banan…

15 januari 2021

För kallt!

När det plötsligt är minus 10 och man inte observerat ordentligt på månader är det ganska tufft. Lyckligtvis hade jag en ”värmepåse” med något järnpulver som man skakar varm, perfekt att ha i vanten för att tina upp handen som måste ut för att sköta kameran. Jag hade lite övermodigt tagit ett större teleobjektiv i stället för det smidiga 85mm, och körde med f=125mm. Vinsten mot 85mm åts med råge upp av problem med pekningen, och jag ägnade större delen av tiden åt att ta bilder på måfå mot trakten av Neptunus utan att se ett dugg vare sig med ögat eller genom sökaren…

Det enda som fungerade någorlunda var nya bilder av Hyaderna och Psyche. Fem 30s-bilder gav denna kombination, där hopen NGC 1647 till vänster framträder extra tydligt

För att se Psyche räcker det med ett utnsitt från en enkelbild

och jämförelsen med 12/1 visar en fortfarande långsam retrograd rörelse efter oppositionen den 7 december 2020.

Men sen var det alltså problemet att hitta Neptunus plus asteroiden nr 20 Massalia. Jag borde ha insett hur omöjligt det var, eftersom himlen var isdisig och grå på såpass låg höjd i väster. Jag såg inte ens stjärnmönstret vid zeta Aqr, utan chansade för att försöka hitta den karakteristiska trippeln psi1-psi3. Jag tog bild efter bild utan att se den, och pekade till slut medvetet långt ifrån bara för hitta något jag kände igen. Det blev nästan 20 bilder, och jag har nu med hjälp från astrometry.net gått igenom fälten. Hur det nu gick till tycks jag precis ha missat det intressanta fältet och hela tiden hållit mig ovanför och för långt åt vänster. Här är en autostitch-mosaik från en del av bilderna, som visar hur denna del av Fiskarna är fattig på ljusa stjärnor eller karakteristiska mönster.

Bilderna var också från början av usel kvalitet eftersom jag inte märkte när stativet gled iväg på det isiga underlaget så att polinställningen (som jag bara höftat till) ibland var grovt ur läge. Som en liten tröst ser jag att jag råkat få en bild av asteroiden nr 19 (Fortuna!) i stället för nr 20.  Fältet ligger nära rektascension 0, som syns av diskontinuiteten i HIP-numren (som bara går från 1-118322).

Fortuna är ganska ljussvag (mag 11,8), men syns tydligt på ett utsnitt av bilden ovan (där f.ö. den dåliga bildkvaliteten är mycket uppenbar).

Sen var stativet tydligen helt felinställt även för några bilder av Mars+Uranus, där stjärnorna bara blev streck.

Även Orion-bilderna har dålig kvalitet, men själva stjärnfältet är så spännande att varje bild känns befogad. En 30s-bild visar redan mycket nebulositet

och en ful DSS-summa av fyra bilder betydligt mer

Jag var för frusen och Orion stod fortfarande för lågt för att det skulle bli något mer avancerat, men som sagt, Orion på klar himmel lockar till något slags observerande…

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen

 

12-13 augusti 2020

Perseider m.m.

Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart  överoptimistiskt, och blev nästan som ”…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på  Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara.  På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).

Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden

Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad ”fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.

Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.

Längre norrut finns Svan( M17)- och  Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan

Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka ”vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius

Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd

medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation

I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…

Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:

Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat

Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten

Här är ett längre spår längre från radianten

och här följer ytterligare en!

Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen.  Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?

7-8 augusti 2020

Måne och moln, ingen bra kombination

Eftersom jag inte längre tänkte använda teleskop mot NEOWISE har jag nu flyttat upp min montering lite ovanför huset, där det så småningom blir chans att observera Jupiter och Saturnus. Uppgiften för kvällen var därför mest att kolla synfältet därifrån mer i detalj, samt (viktigt!) att försöka få in Polaris i monteringens polsökare. Det senare gick oförskämt lätt, och jag tog sen bilder av trädhorisonten i söder med 85mm objektiv. Här först den lägsta horisonten i sydsydväst, där jag med bättre väder bör kunna få fina bilder av M8 och M20

Med DeepSkyStacker kan man kombinera flera bilder för att få lite bättre överblick

Vidare åt vänster skymtar Jupiter bakom träden, så via dessa bilder kan jag se att Jupiter denna natt blev observerbar ca 00.10. (Sen blir det  4 minuter tidigare för varje dag, så snart behöver jag inte nattsudda så mycket…)

Ännu mer åt vänster skymtar alfa Cap, och det som på denna översikt ser ut som en ljus stjärna är klothopen M2 i Vattumannen

Planeten Mars håller sig ännu envist lågt i öster, under raden av stjärnor i Fiskarnas stjärnbild

Fiskarna är en stor stjärnbild, och fortsätter längs horisonten på denna mosaikbild

När jag så hade den nya horisonten klart för mig klart för mig gick jag längre bort med (något) bättre sikt mot Jupiter och Saturnus.

Jupiter är fortfarande i ett fält där några stjärnor kan misstas för månar, jmf 31 juli

Den rör sig vidare fram mot Teskeden (pi/omi/rho2 Sgr), men vänder åter åt vänster omkring 10/9

Mars rör sig ännu snabbt åt vänster, och står redan om en vecka nedanför mu Psc

Först ungefär 10/9 börjar den sin retrograda högerslinga, och vi får en ovanligt gynnsam opposition i oktober.

Inför Perseiderna testade jag också att lägga 450-kameran med fisheyeobjektiv på en pall för översiktsbilder. Trots månsken (nere t.v.) ser man en tydlig vintergata, men bara mycket ljusstarka meteorer (inga nu) kan eventuellt synas.

9 april 2020

Venus på kvällshimlen

Kvällen var åter klar, med bara några få dismoln, och jag tog för första gången på länge fram iOptron-stativet. Höften tillåter inte några längre utflykter, så jag höll mig nära huset med utsikt mot Venus. Jag kan förstås inte heller huka mig och sikta mot Polstjärnan, men bara en mycket grov inställning  räcker för att man ska kunna exponera 30s i stället för 5. Så här har vi nu vårens vanliga kvällsvy Aldebaran (med Hyaderna) plus Plejaderna, förskönad av en fullmånelik Venus

Med vidvinkelobjektiv får man lite mer överblick (inklusive några moln). Venus fortsätter att röra sig upp mot vänster, och når (10/5) nästan beta Tauri innan den snabbt vänder och försvinner in mot solen. Man kan också lägga märke till att Betelgeuze nu åter lyser normalstarkt efter sitt ovanliga ljusminimum tidigare i vinter.

Även om det inte blev många bilder var det här en rolig milstolpe efter operationen, som ger hopp om mera framåt!

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).