21 augusti 2019

Ännu inget mörker

Alltsedan Chile har jag längtat efter att se vintergatan härifrån, men månen framhärdar i sitt störande. Kvällen var annars fin, och jag kunde ta bilder av Jupiter och Saturnus. Även om Lumixkameran är bra så märks ju skillnaden till min ”riktiga” EOS 60 med 85mm objektiv. Med så lång brännvidd måste man följa himlen, så jag använde förstås min kameravridare.

Synfältet är lite mindre än Lumixkamerans, men vi ser igen Jupiter under eta i Ormbäraren (Ophiuchus).

  På en detaljförstoring ser man stjärnorna i närheten, och kan vara säker på att det verkligen är Jupiter eftersom man tydligt ser de två yttre månarna Ganymedes(J3) och Callisto(J4).

 

 

Saturnus finns kvar under Teskeden, vars stjärnor på en 85mm-bild ser ganska glesa ut. Ovanför till vänster om Tekannans lock (lam Sgr) syns den stora klothopen M22. Den är egentligen ljusstarkare än M13, men kommer aldrig till sin rätt så lågt på himlen.

Med lite hjälplinjer kan man ana Tekannan bakom träden. Nära locket anas den mycket mindre klothopen M28, och i bildens högerkant Lagunnebulosan M8.

  Jag fick inse att det inte var mörkt nog för vintergatsstudier, och på nästa bild bara skymtar Svan- och Örn-nebulosorna (M17 och M16) ovanför den stora öppna stjärnhopen M25

Sen bytte jag till ett vidvinkelobjektiv, och tänkte väl att det inte var så noga att peka exakt mot polstjärnan med stativet. Hur det nu gick till så lyckades jag dock vända det helt bakochfram, och ett antal bilder med så felaktig följning blev sämre än de blivit med fast stativ, tablå! Vad jag ville kolla var om den ryska amatörsatelliten Mayak verkligen är så ljusstark (magnitud 0!) som heavens-above påstår. Det ”solsegel” som den skulle veckla ut lär ju aldrig ha kommit på plats, och den minimala satelliten borde då knappast vara synlig? Förutsägelsen var att den skulle passera under Andromeda omkring 22.56, men mina bilder visar inget längs den banan. Lustigt nog finns ändå ett kort streck från ett rörligt objekt på en bild tagen 22.55.52-22.56.22. Om banelementen är bara lite fel skulle det kunna vara ett blänk från ett raketsteg från den ryska satelliten Cosmos 2341, men också något helt annat. I vart fall var det troligen inte Mayak.

Strax därefter kom mer typiskt två flygplan samtidigt och ritade rejäla spår

  Jag ställde sen stativet rätt igen och tog fler vintergatsbilder, men med för korta exponeringar (30s) på den ljusa himlen. En autostitch-summa av ett antal 20mm-bilder visar hur det ungefär såg ut, men jag ska jobba vidare även med DSS. Det dröjer dock till efter en sensommartur till vårt finska sommarställe.

 

 

 

 

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

11-12 augusti 2019

Perseidträning

Det var igen alldeles för många (månbelysta) moln för att observera på allvar, men jag testade mina automatiska självutlösare på två olika kameror, med tanke på bättre väder framåt. Dels körde jag Lumixkameran med 12s exponeringar var 30:e sekund, tyvärr med för stort ISO(3200) i detta månsken. Jag slarvade också med fokuseringen, så bilderna är inte vackra. De mest intressanta exponeringarna har spår, för det mesta från satelliter. Den första bilden här visar visar två svaga spår, och det ena fortsätter tydligt på nästa bild, från 30 s senare. Genom lite spårhundsarbete (bortom heavens-above) kunde jag identifera detta som satellitbildsföretaget Digital Globes ”WorldView-3”, medan det andra spåret på första bilden fortfarande är oidentifierat. (Det är dock så likt det första, att jag inte tvivlar på att det också kommer från en satellit).

 

 

 

 

Nästa bild visar något som jag först tog som en Perseid, med ungefär rätt riktning. Åter finns dock spåret på bilden innan (och t.o.m. bilden innan dess), så det hamnar igen som satellit. (Trots idogt sökande har jag inte heller här lyckats med identifieringen).

EOS-kameran med fisheye-objektiv la jag på en pall (pekande mot zenit), och tog via en automatisk självutlösare 25s-bilder var 30:e sekund. Inte heller här fanns det annat än enstaka svaga spår på bilderna, som detta till höger om Vega. Även om jag inte kunnat identifiera satelliten är det den troligaste tolkningen, och riktningen är i vart fall fel för en Perseid.

 

Molnigheten varierade, och här kan man identifiera både Sommartriangeln, Karlavagnen och Cassiopeia

 

 

Så småningom drev det in så mycket moln från sydväst att det inte var lönt att fortsätta. (Att molnen är så ljusa beror förstås på månskenet.)

Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!

 

 

Chile 29-30 juni 2019

Omöjligt att se stjärnor från stan

Från huset nära både La Serena och Coquimbo var himlen definitivt för ljus. En vidvinkelbild visar alfa Centauri och Södra Korset, men knappast något av vintergatan

Längre exponering eller (som här) högre ISO-tal gör bara bakgrunden rödare (trots att det var molnfritt).

Jupiter och Skorpionen syns förstås, men många stjärnor dränks i skenet av en gatlykta nere t.v.

Här var alltså natten klar, men man kan ändå bara se de ljusaste stjärnorna.

Chile 28-29 juni 2019

Fin plats, dåligt väder

Denna natt hyrde vi en stuga uppe i bergen, med ett fantastiskt läge (och inklusive pool…)

På bergen söderut skymtar stora teleskopkupoler både på Cerro Tololo och Cerro Pachon

Det var en molnig kväll och natt, men bakom molnen kunde man ana den fina himlen. I skymningen letade jag efter Merkurius och Mars, och insåg inte att det just var Merkurius som var såpass ljusstark.

Den betydligt svagare Mars (som inte längre syns från Sverige) skymtar över bergkanten

Den syns lite tydligare på denna bild, men försvann sedan snabbt ner bakom berget.

Sen var som sagt molnen besvärliga, och Jupiter plus Skorpionen lyser bara delvis igenom

Jag stod och passade, och ibland var molnen (röda) mindre påträngande, så att man kunde börja se vintergatan med sina egna (mörka) moln bakom dem

Klarare än så blev det inte, men man förstår att en natt här med bra väder bör vara fantastisk.

 

16 maj 2019

LUMIX igång

Himlen var molnig, men jag kände att jag måste testa att jag äntligen fattat hur man får kameran att själv exponera mer än 1 sekund. Det var förstås inte så svårt, och genom att starta med kort självutlösare är man av med skakproblemet. Himlen var ljus både natuligt och av månsken, så med ISO1600 var 8 sekunder långt även vid f/4(34 mm). Det är förstås Lyran vi ser, med den dubbla epsilon nära till vänster om Vega

Med hela Svanen i fältet (f=22 mm) blir det så här på 10 s f/4

och så här på 15 s vid f/5,6

Jag hade kopplat bort funktionen för brusreducering (som består av att ta en mörkbild direkt efter bilden), och bruset är ganska tydligt här redan på 15s. Ännu värre ser det ut på en vidvinkelbild (11 mm f/5,6) exponerad 30 sekunder

och inte ens när jag försökte göra som jag brukar (subtrahera en mörkbild i bildbehandlingen) blev det bättre. Jag ska nog låta kameran sköta brusreduceringen i fortsättningen, även om det kräver dubbel exponeringstid för varje bild. Samma effektiva exponering får jag med ISO800 vid f/4, och det ser klart bättre ut.

Dessa långa exponeringstider (30 s f/4) i månsken ger ju ett förgrundslandskap som ser ut precis som på dagen

För att koncentrera sig på stjärnorna räcker 5 sekunders exponering

De lustigt strukturerade molnen tätnade alltmer, och inte ens en zenitbild visar mer än de ljusaste stjärnorna