9 april 2020

Venus på kvällshimlen

Kvällen var åter klar, med bara några få dismoln, och jag tog för första gången på länge fram iOptron-stativet. Höften tillåter inte några längre utflykter, så jag höll mig nära huset med utsikt mot Venus. Jag kan förstås inte heller huka mig och sikta mot Polstjärnan, men bara en mycket grov inställning  räcker för att man ska kunna exponera 30s i stället för 5. Så här har vi nu vårens vanliga kvällsvy Aldebaran (med Hyaderna) plus Plejaderna, förskönad av en fullmånelik Venus

Med vidvinkelobjektiv får man lite mer överblick (inklusive några moln). Venus fortsätter att röra sig upp mot vänster, och når (10/5) nästan beta Tauri innan den snabbt vänder och försvinner in mot solen. Man kan också lägga märke till att Betelgeuze nu åter lyser normalstarkt efter sitt ovanliga ljusminimum tidigare i vinter.

Även om det inte blev många bilder var det här en rolig milstolpe efter operationen, som ger hopp om mera framåt!

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

19 januari 2020

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

28 oktober 2019

Småplaneter och nytt Algolminimum

Oktober har varit frustrerande grå, men efter mycket regnande kom nu äntligen en klar kväll. Luften var fuktdisig, och jag hade inte mer ambitioner än att ta några bilder med 85mm-objektivet på driven kamera. Mira har som sagt ett ovanligt ljusstarkt maximum, och fältet är det för mig så välbekanta, alltsedan mina första fotoförsök 1965. Den optiska dubbelkomponenten till vänster om Mira är nästan dränkt, men syns tydligt om man klickar på (förstorar) bilden.

Ovanför alfa i Fiskarna (Psc) finns småplaneten nr 9 Metis

och lite över gränsen mot Oxen(Tau) nr 4 Vesta, som ofta är ganska ljusstark

Sen passade jag på att apropå  omröstningen om namn på stjärnan HD102956 och dess planet ta en bild av Karlavagnens ”vagn”. Jämfört med hörnstjärnorna (där jag får erkänna att jag aldrig lagt namnet Phecda på minnet) ser HD-stjärnan (=HIP 57820) vid frågetecknet ganska oansenlig ut. Den är dock i verkligheten  både större (4,4 gånger i diameter) och ljusstarkare (10 gånger) än solen, så att den stackars planeten med ett ”år” på bara 6,5 dygn verkligen har det hett. Sett från planeten upptar stjärnan en vinkel på 30 grader, jämfört med vår sols 0,5 grader! Tillägg 17/12: Stjärnan heter nu officiellt Aniara, och planeten Isagel.

Sen slumpade det sig så konstigt att precis som den 5 oktober Algol befann sig nära minimum. Åtta  perioder för Algol är just 23 dygn minus 1,5 timme, dvs Algol förutsades vara vid minimum omkring 22.42. Jag var inte heller nu beredd att följa förmörkelsen i flera timmar, men tog i alla fall lite fler bilder och ska se om jag kan mäta på dem. För att inte få överexponering i cen trum av små stjärnbilder är det bra att defokusera, och här ser vi en bild från 22.54, nästan precis vid minimum, där Algol återigen är mest lik rho Per. Brännvidden 85 mm är i alla fall mycket lämpligare än de 200mm jag använde 5 oktober.

Jag ska uppdatera med eventuella resultat

 

Finland: 26-29 augusti 2019

Stjärnor över Sääksniemi

För ovanlighetens skull besökte vi vårt finska sommarhus så sent på sommaren att nätterna var mörka. Det är inga astronomiskt märkvärdiga bilder, men för mig ovanliga och spännande. Här först en kortexponering med det stora huset under stjärnor

Utsikten österut över vattnet (med näckrosblad) förgylls av Plejaderna på uppgång, men det är inte gryningsljus man ser, utan den kraftiga upplysningen från Nokia och Tammerfors ett par mil bort.

I sydväst är det Vammala som lyser upp molnen vid Saturnus, men man skymtar också lite vintergata på en 30s-exponering (lite utdragna stjärnor).

Saturnus var ju den tydliga kvällsplaneten, här på en lite tydligare bild från samma kväll (26/8)

Då var det för sent att se Jupiter, men den 27 augusti var jag ute en timme tidigare. Jag trodde ändå att jag missat den, men turligt nog har den på två bilder hamnat i en smal lucka mellan träden på Maijansaari. Här anas den först mycket svagt

men på en bild tagen 23 sekunder senare är den tydligt där, även om man verkligen inte direkt misstänker att det är Jupiter.  På nästa bild (ytterligare 17 sekunder senare) var den åter osynlig, så trädluckan var liten och siktningen turlig! Så här tidigt är kvällshimlen ljus, och man ser få stjärnor.

En stund senare senare syns Saturnus bättre, med en vacker spegling i den stilla sjön

Åt andra hållet kan man se kontrasten mellan den verkliga skymningshimlen till vänster och upplysningen från Tammerfors till höger i bild. Den starka stjärnan i överkanten till vänster är Capella.

Riktiga nattbilder blev det bara den 26 augusti, och jag är lite osäker på om ett antal bilder är försvunna från minneskortet, eller om kameran bara av någon anledning räknade fel… I öster har man alltså Tammerfors som stör, men vyn över sjön med Capella och Plejaderna är ändå slående

 

Vintergatan går att följa från Skölden och Örnen

genom Svanen

och vidare upp mot Cepheus

och man kan med Autostich få en mer sammanhängande bild som igen visar hur många mörka stoftmoln som skymmer i vintergatsplanet.

Återigen är det imponerande att det går att få så bra bilder med den lilla Lumix-kameran på fast stativ. Det krävs dock att man använder en hög ISO-inställning (3200), och av någon anledning gick jag sen över till 1600. Bilden av vintergatan över huset är dramatisk, men hade kunnat bli ännu mer imponerande…

 

En extra bonus var två klara morgnar med en avtagande månskära. Den 28 augusti i gryningen omkring 04.15 syntes månen (med starkt jordsken) i öster under Tvillingarna

Den 29 augusti var skäran mycket smalare, och jordskenet är försvunnet i himmelsljus klockan 05.15.

Så här års är det extra lätt att se den avtagande månskäran, men i gengäld ovanligt svårt att se den kommande. Därför blev jag glatt överraskad att från båten hem på kvällen den 2 september ändå få syn på en nymåne. Nu (6/9) är det den som ett par veckor kommer att ta över himlen och hindra fortsatta vintergatsstudier…

21 augusti 2019

Ännu inget mörker

Alltsedan Chile har jag längtat efter att se vintergatan härifrån, men månen framhärdar i sitt störande. Kvällen var annars fin, och jag kunde ta bilder av Jupiter och Saturnus. Även om Lumixkameran är bra så märks ju skillnaden till min ”riktiga” EOS 60 med 85mm objektiv. Med så lång brännvidd måste man följa himlen, så jag använde förstås min kameravridare.

Synfältet är lite mindre än Lumixkamerans, men vi ser igen Jupiter under eta i Ormbäraren (Ophiuchus).

  På en detaljförstoring ser man stjärnorna i närheten, och kan vara säker på att det verkligen är Jupiter eftersom man tydligt ser de två yttre månarna Ganymedes(J3) och Callisto(J4).

 

 

Saturnus finns kvar under Teskeden, vars stjärnor på en 85mm-bild ser ganska glesa ut. Ovanför till vänster om Tekannans lock (lam Sgr) syns den stora klothopen M22. Den är egentligen ljusstarkare än M13, men kommer aldrig till sin rätt så lågt på himlen.

Med lite hjälplinjer kan man ana Tekannan bakom träden. Nära locket anas den mycket mindre klothopen M28, och i bildens högerkant Lagunnebulosan M8.

  Jag fick inse att det inte var mörkt nog för vintergatsstudier, och på nästa bild bara skymtar Svan- och Örn-nebulosorna (M17 och M16) ovanför den stora öppna stjärnhopen M25

Sen bytte jag till ett vidvinkelobjektiv, och tänkte väl att det inte var så noga att peka exakt mot polstjärnan med stativet. Hur det nu gick till så lyckades jag dock vända det helt bakochfram, och ett antal bilder med så felaktig följning blev sämre än de blivit med fast stativ, tablå! Vad jag ville kolla var om den ryska amatörsatelliten Mayak verkligen är så ljusstark (magnitud 0!) som heavens-above påstår. Det ”solsegel” som den skulle veckla ut lär ju aldrig ha kommit på plats, och den minimala satelliten borde då knappast vara synlig? Förutsägelsen var att den skulle passera under Andromeda omkring 22.56, men mina bilder visar inget längs den banan. Lustigt nog finns ändå ett kort streck från ett rörligt objekt på en bild tagen 22.55.52-22.56.22. Om banelementen är bara lite fel skulle det kunna vara ett blänk från ett raketsteg från den ryska satelliten Cosmos 2341, men också något helt annat. I vart fall var det troligen inte Mayak.

Strax därefter kom mer typiskt två flygplan samtidigt och ritade rejäla spår

  Jag ställde sen stativet rätt igen och tog fler vintergatsbilder, men med för korta exponeringar (30s) på den ljusa himlen. En autostitch-summa av ett antal 20mm-bilder visar hur det ungefär såg ut, men jag ska jobba vidare även med DSS. Det dröjer dock till efter en sensommartur till vårt finska sommarställe.

 

 

 

 

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

11-12 augusti 2019

Perseidträning

Det var igen alldeles för många (månbelysta) moln för att observera på allvar, men jag testade mina automatiska självutlösare på två olika kameror, med tanke på bättre väder framåt. Dels körde jag Lumixkameran med 12s exponeringar var 30:e sekund, tyvärr med för stort ISO(3200) i detta månsken. Jag slarvade också med fokuseringen, så bilderna är inte vackra. De mest intressanta exponeringarna har spår, för det mesta från satelliter. Den första bilden här visar visar två svaga spår, och det ena fortsätter tydligt på nästa bild, från 30 s senare. Genom lite spårhundsarbete (bortom heavens-above) kunde jag identifera detta som satellitbildsföretaget Digital Globes ”WorldView-3”, medan det andra spåret på första bilden fortfarande är oidentifierat. (Det är dock så likt det första, att jag inte tvivlar på att det också kommer från en satellit).

 

 

 

 

Nästa bild visar något som jag först tog som en Perseid, med ungefär rätt riktning. Åter finns dock spåret på bilden innan (och t.o.m. bilden innan dess), så det hamnar igen som satellit. (Trots idogt sökande har jag inte heller här lyckats med identifieringen).

EOS-kameran med fisheye-objektiv la jag på en pall (pekande mot zenit), och tog via en automatisk självutlösare 25s-bilder var 30:e sekund. Inte heller här fanns det annat än enstaka svaga spår på bilderna, som detta till höger om Vega. Även om jag inte kunnat identifiera satelliten är det den troligaste tolkningen, och riktningen är i vart fall fel för en Perseid.

 

Molnigheten varierade, och här kan man identifiera både Sommartriangeln, Karlavagnen och Cassiopeia

 

 

Så småningom drev det in så mycket moln från sydväst att det inte var lönt att fortsätta. (Att molnen är så ljusa beror förstås på månskenet.)

Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!