Etikettarkiv: stjärnhimmel

10 oktober 2023

av i visuella observationer och märkt , , , | 1 kommentar

Vacker morgon (rekommenderad på Himlascener)

Det bästa får ju inte bli det godas fiende. Om man är för trött för att klä på sig och plocka fram grejor kan man i alla fall dra en jacka över sig och gå ut några minuter när man ser att himlen är klar. Med sommartid var det nattmörkt vid 05.30-tiden, och Venus strålade i öster under Regulus. Hade månskäran ytterligare ett stycke upp varit lite smalare (nu 19% belyst) hade jag hämtat kameran, men just en sån kontrastrik syn från stark måne till svag Regulus är ögat bättre på. I söder strålade Orion och vinterhimlen, och jämfört med månen och Venus verkade till och med Jupiter i sydväst lite dämpad. Efter att så länge ha sett Karlavagnen horisontell  i norr på kvällarna var det också spännande att se den uppsvängd mot vinterläget. En kort utflykt i natten som kändes mycket värd besväret.

27april 2023

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Från detaljer till vidvinkel

Kvällen var klar och kall, och en halvmåne lyste upp himlen mer än jag förväntat mig. Första prio var att få andrabilder av de två asteroiderna nr 73 Klytia och nr 190 Ismene som jag observerade redan den 19/4, så jag fick sätta igång Megrez-teleskopet. De låg båda i samma fält som beta Virginis, så det enda jag behävde göra var att sikta lite ovanför och lite nedanför beta. Jag missade ju beta vid förra försöket den 21/4, så nu var jag noga med att hitta rätt trots månskenet. Båda asteroiderna är ljussvaga, men syntes på 2-minuters summabilder. Eftersom Ismene bara var en bonus den 19/4 så hade jag inte med hela det fält som hade behövts, så jämförelsebilden är egentligen inte helt godkänd. Man ser att Ismene försvunnit från platsen 19/4, men kan inte se att den nya platsen var tom förut… Jag väljer att godkänna i alla fall så länge. Rörelsen är ännu retrograd efter opposition den 22/3.

För nr 73 Klytia var det inga problem, utom att den nya bilden inte går lika djupt som den tidigare. Även här är rörelsen retrograd, opposition den 24/3

När teleskopet var  igång tog jag förstås månbilder med olika exponering, men brännvidden är för kort för att det ska vara riktigt  intressant. Med överexponering är jordskenet fortfarande synligt, men här ungefär, vid halv fas går gränsen.

En lustig slump som ibland brukar uppmärksammas är det s.k. “Lunar X” som syns förstorat här nere till vänster. Till höger syns samma effekt på en bild genom 20cm-teleskopet från den 6 december 2016

Med 1 sekunds exponering kan man urskilja två stjärnor med V-magnitud ca 7,0, men måne plus stjärnor är ingen bra kombination

Mars rör sig nästan i ett vintergatsfält i Tvilingarna, så där syns många stjärnor redan på en kort 15-exponering.

Men sen ville jag ha översiktsbilder också, och gärna Venus, så jag tog kamera med zoomobjektiv och gick iväg till en plats med bättre utsikt. Det hade hunnit bli sent (23.50) så det var i sista minuten för Venus

Mars bildade en snygg rätvinklig triangel med Castor och Pollux, men med månen störande nära

Med mera vidvinkel ser man Capella ovanför Venus

och mot öster en absurd “vinterbild”. Med dekorationsbelysning av träden blir det ett starkt  intryck av snö på grenarna medan sommartriangeln stiger (Altair dock fortfarande skymd)

Om man tittar noga kan man se att variabeln chi Cygni är tydligt synlig. En förstorad och vriden bild visar chi i det vanliga läget under eta Cygni

Jämfört med bilden från  6 januari har chi blivit betydligt ljusstarkare, men har inte riktigt nått maximum?

 

 

 

17 april 2023

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

29-30 november 2022

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Dörrtitt

Jag kände mig såpass trött och förkyld att jag bara var glad när uppklarningen på kvällen bara var partiell. Efter midnatt vaknade jag dock och tittade ut på en häftig vinterhimmel med Mars som kronjuvelen. Jag insåg att jag inte skulle orka gå ut på riktigt, men kom så småningom på att jag kunde ta några vidvinkelbilder utan fokusering eller exakt inriktning genom att bara ställa stativet på trädäcket rakt utanför dörren från sovrummet. Sagt och gjort, med 30s exponering behövde jag bara starta, stänga dörren och kolla efter 30 sekunder vad det blev. Inga höjdarbilder förstås, men en påminnelse om vad som döljer sig bakom de envisa molnen.

Med horisontell kamera fick jag lite frustrerande välja mellan att få med Sirius (i en bra trädlucka) men missa Mars

eller få med Mars och missa Sirius

Jag skulle förstås ha tagit ett vidvinkligare objektiv, men nu hade jag valt det gamla Sigmaobjektivet 17-50 mm, och orkade inte byta. Med höjdformat får man med båda, men det var svårt att få rätt utsnitt. Kring Mars ser man hur mycket dis det är i luften, dis som ner mot horisonten ytterligare försvagar Sirius som redan kämpar med träden.

Det unika med denna himmel är trots allt den extremljusa Mars (magnitud -1,8) i Oxen. På sista bilden har Orion kommit fram lite bättre, men bältet ser konstigt snett ut eftersom det är sigma Ori man ser och inte zeta som fortfarande är dold i granen.

Det hade förstås varit fint att kunna ta lite fler bilder även med 85mm-objektivet, men det här var bättre än ingenting.

14-15 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av “Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt “H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

20 augusti 2021

av i Megrez och märkt , , , | Lämna en kommentar

Mjölkhimmel och rubbat stativ

Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar

Först omkring 22.35 var sikten fri

men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd

Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen  i jordatmosfären

För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och  Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.

Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.

Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.

Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!

Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.

Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering)  med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare

 

Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren.  I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…

Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.

 

 

Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…

 

 

 

 

 

 

 

 

5 februari 2021

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

För kallt för kameran…

Det var för kallt för att starta något teleskop, men jag tänkte i alla fall fortsätta med 85mm-bilder som häromdagen. Himlen var klar och fin och jag hade klätt mig varmt nog, men det ville sig inte riktigt. Först strejkade minneskortet så att jag fick formattera om det, och sen dog batteriet snabbt trots att jag hade satt in ett fulladdat innan jag gick ut. Det blev några bilder i alla fall, alla med bara 30s exponering. (Eftersom jag bara höftar till stativet följer det inte himlen perfekt, men med så kort exponering blir det användbart ändå…).

Först Mars nära stjärnan pi Arietis. Mars kommer att passera mellan rho och 45 Ari, och når fram till delta den 16/2.

Sen Orions huvud där asteroiden Lutetia flyttat sig ett litet stycke norrut sedan sist

som man kan se på den detaljerade jämförelsebilden.

Jag tog fler än en bild upp mot Gemini, och om man accepterar lite svajig geometri så kan man sätta ihop dem med autostitch för att få bättre överblick.

Nära chi2 Orionis befinner sig den ljussvaga småplaneten 52 Europa, och med stor förstoring kan man identifiera den säkert. Med samma utsnitt på bilderna från 2/2 blir det till sist en helt tydlig bild av rörelsen

Sen finns det några asteroider i trakten av Kräftan som jag också vill följa, där detta blir de första bilderna. En autostitch-kombination av fem bilder visar hela trakten från Hydrans huvud över Praesepe och upp mot Tvillingarna

men utsnitten med asteroiderna får vänta tills jag tar en ny serie bilder.

När kameran började krångla tog jag (om det fortfarande skulle fungera) bilder av Sirius och Stora Hunden, och även här får man med autostitch en bra mosaik. Nere till vänster är ljusen från Åminne och Hånger mycket störande, men bilden visar ändå tre stora öppna stjärnhopar, som jag vid tillfälle ska ta fler bilder av.

Ett påtvingat kort observationspass alltså, men med ganska mycket att jobba vidare med. Bland annat alltså insikten hur långt man kommer med bara ett 85mm-objektiv: Översikter med autostitch och ändå möjlighet att hitta 11 magnitudens asteroider.

 

 

2 februari 2021

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Minisejour

Även om det var ganska klart var luften full av ett tunt isdis som gjorde himlen mjölkvit redan utan måne. Det var också ogästvänligt kallt, och jag tog bara några snabba kamerabilder (85 mm objektiv) för att hålla rutinerna någorlunda igång, denna hopplöst oastronomiska vinter. Orion visade att det var lite lönt att observera, om man mörkar ner himlen är en 30s-bild helt användbar.

Betelgeuze (t.v.) är i år normalt ljus, dvs överglänser rejält Bellatrix (t.h.)

Mellan dem och lite uppåt finns Orions huvud med lambda Orionis, och denna kväll råkade småplaneten nr 39 Laetitia befinna sig i närheten.

På mjölkhimlen missade jag nästan Mira, men en kombibild visar den vanliga skopan

och Mira med sin (optiska) följeslagare fanns bra med på den undre av bilderna.

Mars är redan långt förbi Uranus

Sen siktade jag lite snett i Tvillingarna också, på jakt efter småplaneten nr 52 Europa (ej att förväxla med Jupitermånen Europa…). Den första bilden har stjärnorna som små streck, och asteroiden går bara nätt och jämnt att urskilja. (Den stora stjärnhopen M35 syns dock bra).

En andra bild har lite bättre kvalitet, men Europa hamnade precis i kanten

Till sist blev det Orion igen (förstås), och den sammanlagda bilden 4x30s visar förstås mer av nebulositeterna.

Allt som allt var jag ute mindre än en kvart, men det räckte för att jag ska känna mig på banan…

15 januari 2021

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

För kallt!

När det plötsligt är minus 10 och man inte observerat ordentligt på månader är det ganska tufft. Lyckligtvis hade jag en “värmepåse” med något järnpulver som man skakar varm, perfekt att ha i vanten för att tina upp handen som måste ut för att sköta kameran. Jag hade lite övermodigt tagit ett större teleobjektiv i stället för det smidiga 85mm, och körde med f=125mm. Vinsten mot 85mm åts med råge upp av problem med pekningen, och jag ägnade större delen av tiden åt att ta bilder på måfå mot trakten av Neptunus utan att se ett dugg vare sig med ögat eller genom sökaren…

Det enda som fungerade någorlunda var nya bilder av Hyaderna och Psyche. Fem 30s-bilder gav denna kombination, där hopen NGC 1647 till vänster framträder extra tydligt

För att se Psyche räcker det med ett utnsitt från en enkelbild

och jämförelsen med 12/1 visar en fortfarande långsam retrograd rörelse efter oppositionen den 7 december 2020.

Men sen var det alltså problemet att hitta Neptunus plus asteroiden nr 20 Massalia. Jag borde ha insett hur omöjligt det var, eftersom himlen var isdisig och grå på såpass låg höjd i väster. Jag såg inte ens stjärnmönstret vid zeta Aqr, utan chansade för att försöka hitta den karakteristiska trippeln psi1-psi3. Jag tog bild efter bild utan att se den, och pekade till slut medvetet långt ifrån bara för hitta något jag kände igen. Det blev nästan 20 bilder, och jag har nu med hjälp från astrometry.net gått igenom fälten. Hur det nu gick till tycks jag precis ha missat det intressanta fältet och hela tiden hållit mig ovanför och för långt åt vänster. Här är en autostitch-mosaik från en del av bilderna, som visar hur denna del av Fiskarna är fattig på ljusa stjärnor eller karakteristiska mönster.

Bilderna var också från början av usel kvalitet eftersom jag inte märkte när stativet gled iväg på det isiga underlaget så att polinställningen (som jag bara höftat till) ibland var grovt ur läge. Som en liten tröst ser jag att jag råkat få en bild av asteroiden nr 19 (Fortuna!) i stället för nr 20.  Fältet ligger nära rektascension 0, som syns av diskontinuiteten i HIP-numren (som bara går från 1-118322).

Fortuna är ganska ljussvag (mag 11,8), men syns tydligt på ett utsnitt av bilden ovan (där f.ö. den dåliga bildkvaliteten är mycket uppenbar).

Sen var stativet tydligen helt felinställt även för några bilder av Mars+Uranus, där stjärnorna bara blev streck.

Även Orion-bilderna har dålig kvalitet, men själva stjärnfältet är så spännande att varje bild känns befogad. En 30s-bild visar redan mycket nebulositet

och en ful DSS-summa av fyra bilder betydligt mer

Jag var för frusen och Orion stod fortfarande för lågt för att det skulle bli något mer avancerat, men som sagt, Orion på klar himmel lockar till något slags observerande…