På kryckor kunde jag ta stegen ut till mitt förberedda stativ och få en bild med Venus och Plejaderna i samma 85mm-synfält, forts följer förhoppningsvis…
Bilden är tagen med bländare 2,8 (4s exponering). När jag försökte med bländare 2,0 visar sig objektivets svagare sidor, och man får fula violetta stick på de ljusa Plejadstjärnorna:
Om inte Coronaviruset ställer till det i sista stund kommer jag att få en ny höftled på måndag 23/3. Detta kommer nog att hindra mer avancerade observationer för några veckor framåt, men jag har förberett ett fast stativ med fri sikt mot Plejaderna, inför Venus passage genom hopen 2-4/4. Här ser vi nu läget 21/3, med Venus på rask frammarsch mot stjärnhopen
Även med hyggliga inställningsskalor på teleskopmonteringen är det en liten utmaning att hitta Venus högt på daghimlen. När man väl hittat den i sökaren måste man också ha rimlig koll på fokuseringen av huvudteleskopet (SW200), och det hade jag nu inte, utan fick ta mitt största okular (32 mm) och grovfokusera mot avlägsna träd. Sen gick det bra att filma utan Barlow, med vettigt resultat. Första serien överexponerad, andra bättre, och fasen tydligt närmare halv än vid förra filmningen den 26/2.
Solen sken, och det var inte lätt att se något på dataskärmen, och att hitta planeten med Barlow visade sig ännu besvärligare. Fokus är helt annorlunda med Barlow, och det gäller att hitta den svaga ofokuserade fläcken i ett mycket litet synfält. Jag gav mig dock inte, och lyckades till sist få igång filmningen med lång brännvidd (2500 mm). Det blåste så att teleskopet skakade, och seeingen var dålig, så jag väntade mig inga superresultat. Jag har kört Registax med många olika parametrar, men resultaten är ganska oförändrade. Det är förvånande små skillnader i exponering mellan den klart överexponerade serien t.v. (3ms, gain 523) och den snarast underexponerade till höger (3ms, gain 390). Mittbilden verkar mest lagom, men med (4ms, gain 390) borde den vara lika exponerad som den vänstra?
I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor
Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite “skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är “astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.
Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.
Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.
Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara “blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken i fel ordning, det vänstraste först.
Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).
Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden
Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än Bellatrix.
Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av “dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.
Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.
Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här
och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn
Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.
Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.
På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).
Det var kanske klart en liten stund kring Rapport, men jag kom inte ut förrän efter 20, och då hade redan molnen dragit in i väster. Så kring Venus i Väduren var det kört, här anar man knappt ens gamma Arietis på en bild med 85mm objektiv. Under Venus, där Uranus befinner sig, syntes bara moln…
I sydost var det klarare, och jag lyckades sikta mot Praesepe, mitt i Kräftan. En DSS-summa av fem 20s-bilder visar en trevlig stjärnhop, med den karakteristiska (liggande) “husgaveln” i centrum
Att jag siktade ditåt berodde dock också på asteroiden nr 37 Fides, som man på en uppförstoring tydligt kan se i närheten av gamma Cancri. Den rör sig bara sakta, i änden av sin oppositionsslinga, och jag ska sikta ditåt igen när det blir klart nästa gång.
Medan molnen steg hann jag också ta tre exponeringar mot södra Tvillingarna för att försöka se asteroiden nr 5 Astraea. Summabilden är inte vacker, med både bildkant och tätare moln nere till höger,
men på förstoringen kan man i alla fall urskilja asteroiden. Den är förbi sin bakåtslinga och rör sig snabbt framåt i banan igen, så jag hoppas det inte dröjer för länge till en ny klar kväll.
Mer än så blev det inte, men jag är glatt överraskad att jag med en sådan “hopplös” himmel öht kunde få några bilder!