Vinterhimmel till sist
För första gången sen jag startade denna blogg (2012) lyckades jag inte ta en enda astrobild under december 2023. Någon enstaka kväll kunde man kanske se stjärnor, men då var det min dåliga rygg som höll mig inne. Efter nyårsdagar med blåst (men utan snö) kom det i alla fall nu lite klassiskt vinterväder, klart, kallt (-11) och stilla. Med hopp att kameravridaren skulle klara kylan gjorde jag en tur ut i natten med den vanliga 85mm-utrustningen. Det är chans för snar repris för det klara vädret, så jag satsade på nya asteroidbilder, särskilt som jag sett ut några i lättfunna fält.
Jupiter fick dock inleda, förstås bara en jätteblaffa bland svaga stjärnor.
Redan på den stora bilden kan man ana vad som på en kortexponering (1 s) är tydligt, halon kring Jupiter är tydligt oval, med storaxeln vertikal.
Det är en ovanlig atmosfärisk effekt som jag minns att jag bara sett någon enstaka gång tidigare, och det har enligt diskussionen här med iskristallernas form och orientering att göra. (I det som i förstone såg ut som fyra Jupitermånar på rad visar sig den svaga pricken uppe till vänster vara en stjärna).
Mira stod ganska lågt i diset när jag passade på att ta en bild. Den är fortfarande nära minimum, men bör snart börja öka i ljusstyrka. Av en slump fick jag med även asteroiden nr 18 Melpomene.
Till höger om Hyaderna skulle man eventuellt kunna hitta 65 Cybele och 95 Arethusa, men de är ljussvaga och kräver flera exponeringar.
Jag siktade lite för högt, så att man ser också Plejaderna, men båda asteroiderna finns i princip i fältet, och bör gå att få fram från en 150s summabild…
Den allra ljusstarkaste asteroiden, Vesta, råkade befinna sig nära zeta Tauri, så där var det inga problem. Nära zet Tau finns förstås också Krabbnebulosan (M1), som dock med så här kort bränvidd bara precis anas. Där finns också den ovanligt röda och variabla ”kolstjärnan” Y Tauri.
Nära den andra av oxens hornspetsar, beta Tauri, ser vi två fina öppna stjärnhopar, M36 och M37. Asteroiden nr 37 Fides ligger så nära beta att den är svår att identifiera säkert, så jag väntar tills jag har en bild till. Nummer 9 Metis är tydlig, medan 108 Hecuba är så ljussvag att den bara möjligen syns på en 3-bilders summa.
Nära gamma i Tvillingarna fanns til sist tre ytterligare asteroider. Nr 5 Astraea och nr 48 Doris syns svagt på en enkelbild, medan nr 72 Feronia nog kan synas på en summabild så småningom.
Med asteroiderna hänger nu det mesta på att jag kan ta en ny serie bilder, så detaljerna kommer då.
Men tillbaka i stället till de ovala haloerna. På bilder av Orion såg jag direkt på kameradisplayen att något var fel, och felet var alltså dessa deformerade haloer.
Det blir mycket intressant att se om detta återkommer nästa kalla och klara natt, eller om förhållandena var speciella på något sätt. Enligt teorin om iskristaller bör effekten vara störst lågt över horisonten, så jag bör som jämförelse sikta mot t.ex Capella också.
Tillägg 11/1: Bara på skoj tog jag bilder mot beta Leo lågt i horisontdiset, hopplöst överexponerade. Där skulle kometen 62P befinna sig, men kändes omöjlig att leta efter. Nu gjorde jag i alla fall en summabild av fyra exponeringar, minskade bakgrunden till hanterbar nivå, och hokus pokus kan det faktiskt vara kometen som syns i sitt beräknade läge? De svagaste stjärnorna som syns är ungefär av magnitud 10, och kometen ska vara ljusare än 9, så det verkar stämma! Om jag orkar vara uppe till efter midnatt borde jag göra fler försök.








