19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

24 maj 2018

Måne med ‘bara’ myggproblem

Gårdagens observationer blev färre och sämre än planerat, men denna kväll fungerade allt (utom myggen) bättre. Seeingen var under medel, men aldrig riktigt dålig, så det blev i alla fall en liten serie bilder:

Här först den vanliga vyn av Plato och Alpdalen. Notera hur mycket kortare skuggorna är jämfört med gårdagens bild.

Jag slarvade sedan med kamerans vinkel i förhållande till kikaren, så man får på resten av bilderna tänka sig nord/sydlinjen vriden ca 30 grader motsols. I västra delen av Mare Imbrium finns få större kratrar. Berget Mons laHire väster om Lambert kastar en lång skugga

 Lite längre ner kommer sedan månens finaste paradobjekt,  Copernicus

Längre ner längs terminatorn passerar man Mare Nubium med den iögonenfallande Bullialdus

Vid södra randen av Mare Nubium finns en lång, rak spricka (Rima Hesiodus) mellan Hesiodus och Capuanus

Sedan är vi nere i det södra höglandet med Tycho och Clavius och längst i syd Moretus

Efter denna tur längs terminatorn tog jag också en del bilder längre till höger. I östra Mare Imbrium finns Archimedes med sällskap nära gränsbergen Apenninerna

Apenninerna når via Montes Wolff den stora Eratosthenes, och där innanför sprickområdena vid Hyginus och Triesnecker. Både dålig seeing och fel belysning gör att man inte ser så mycket av det.

Raka Muren syns även denna kväll

Myggplågan gjorde att jag gav upp snabbare än jag hade behövt, men nu efteråt känns kvällens observationer i alla fall värda mödan.

 

 

23 maj 2018

Månobservationer med förhinder…

Denna kväll satte nästan rekord i besvärligheter. Det värsta är mygg och knott, som nu är nästan omöjliga att stå ut med. Hade det bara fungerat bra i övrigt hade det säkert känts bra att ha trotsat dem, men det var alltså inte bara myggen som ställde till problem. Jag gick ut vid 22-tiden och hade en timme på mig att genom SW 200 filma månen innan den skulle försvinna bakom träd. Seeingen var usel, men jag kunde ta några användbara bilder:

I norr var flera stora kratrar (Plato, Epigenes, Goldschmidt)  plus berget Pico intressant belysta, med långa skuggor. Till höger om Plato ser vi också den karakteristiska Alpdalen (V.Alpes)

En ganska bra bild visar östra randen av Mare Imbrium. Den släta lavan fyller Archimedes, medan Aristillus har kvar ett tydligt centralberg. Havets rand markeras sedan av den iögonenfallande bergskedjan Apenninerna

Seeingen är tråkigt dålig på en annars intressant bild av ett område med många mindre formationer. Vi ser den oregelbundna kratern Schröter, vars namn från en tysk 1700-talsastronom man oftare associerar med Schröters dal vid Aristarchus.

Sedan var det (kan jag förstå i efterhand) tydligen platsbrist på hårddisken som fick filmprogrammet (Plx Capture) att plötsligt sluta fungera.  Jag trasslade länge med omstarter av datorn, men inte förrän jag (irriterad och myggbitan) installerat om programmet och raderat filer kunde jag till sist starta igen. Seeingen var dock nu lika dålig som härom kvällen, och månen närmade sig obönhörligt träden. Efteråt trodde jag ett tag att allt ändå varit förgäves, när jag inte hittade några filmfiler. Det var dock bara programmet som dels nollställt filnumreringen, dels lagrat i ett annat format (ser i stället för avi), dels lagt filerna på ett annat ställe i datorn. Efter lite detektivarbete blev det alltså några bilder till:

Först Sinus Medii-området öster om Schröter, med den välkända Hyginus-rännan. De smalare rännorna vid Triesnecker syns inte i denna dåliga seeing

Likaså syntes Raka Muren (Rupes Recta) fint, medan den finare rännan vid Birt bara kan anas.

Nere i söder har vi Tycho och den stora Clavius dramatiskt belysta

Längst i söder kan vi också se Moretus

och längst i norr som vanligt ‘klöverbladet’ Meton.  Till höger om Alpdalen finns de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus

I slutänden fick jag i alla fall ut något av kvällen, men frågan är om det var värt alla myggbett…

20 maj 2018

Majmånen dag 2

Det klara vädret fortsatte, så jag körde månfilmning plus myggjakt även denna kväll. Seeingen var klart stabilare, så det blev bättre bilder än i går. Några exempel från norr till söder:

I nordost har vi standardvyn med Atlas och Hercules, men även Bürg på sin intressanta slätt Lacus Mortis har nu kommit fram.

Vidare ner längs terminatorn har vi Posidonius och de slingrande åsarna på Klarhetens Hav.

Kratern Plinius markerar gränsen till Lugnets Hav, som även det visar intrikata mönster vid låg solhöjd

Den lilla kratern Jansen (ett s) är uppkallad efter den holländske optikern Zacharias Janssen som nämns i samband med uppfinningen av kikare och mikroskop i början av 1600-talet. Den mycket större kratern Janssen (se nedan) har i stället sitt namn efter en fransk 1800-talsastronom.

Tillbaka norrut ser vi landskapet norr om Farornas Hav (Mare Crisium)

som här ses i helbild

Sydväst om Mare Crisium är vi tillbaka vid Lugnets Hav och förkastningarna vid Cauchy som syntes tydligare i går

Nedanför till höger om Taruntius finns Fruktbarhetens Hav, med den karakteristiska dubbelkratern  Messier/Messier A

och mer åt vänster igen kommer vi ner till Nektarhavet med de tre stora kratrarna Theophilus, Cyrillus och Catharina

Från Piccolomini utgår den slingrande förkastningen Rupes Altai som troligen bildades vid det stora nedslag som skapade Mare Nectaris.

Om vi återvänder till Fruktbarhetens Hav har vi den stora Langrenus

och lite längre söderut Petavius som redan är svår att urskilja tydligt.

Vi känner sedan igen Fracastorius och Piccolomini, och månskäran smalnar nu av.

Söder om Rheita finns en bred dalgång, och vi ser också den stora ‘sexhörningen’ Janssen(jmf ovan)

Sydväst om Pitiscus når vi slutligen mänskärans södra horn

19 maj 2018

Måne och mygg

Månen är ung på nytt, och jag filmar den igen, liksom för precis en månad sedan, genom SW200.  Den synodiska månaden är ungefär 29,5 dygn, så jämfört med 19 april är fasen ett halvt dygn större. Det som har tillkommit är mygg, men eftersom det är så torrt är de inte så många att det hindrar observationerna. Däremot var seeingen tidivis märkligt dålig. Först var den kanske ‘normaldålig’, vilket ändå brukar ge ganska bra slutresultat, men blev sedan utan yttre anledning helt hopplös, bland det värsta jag sett. Så småningom blev den bättre igen, men då var observationerna strax slut när månen försvann i ett träd. Några exempelbilder då:

I nordost syns det allra vanligaste motivet, kratrarna  Atlas, Hercules och Endymion

och lite längre ner kan vi  bl.a. se den oansenliga Berzelius

Via Macrobius når vi så ytterligare ett välkänt landmärke, Mare Crisium, Farornas Hav

Nära terminatorn ser vi förkastningarna på var sin sida om Cauchy, samt en tydlig Taruntius (vars låga randberg ofta syns bara som en ljus ring).

På Fruktbarhetens Hav finns det karakteristiska paret Messier/Messier A, samt vid dess kant ”nyckelhålet” Gutenberg med många komplicerade sprickformationer.

Här blev seeingen plötsligt sämre, just när jag skulle få bilder med bra belysning på de två stora kratrarna Langrenus och Petavius

Sen blev det ännu mycket värre, som t.ex. på denna bild av dalen vid Rheita och den stora sexhörningen Janssen

eller denna av månskärans sydspets

Efter ett tag blev det lite bättre igen, men inte så bra som i början. Här syns norra hornet

och här den sista bilden när månen redan börjat skymmas i ett träd

Även om det var tråkigt många bilder som blev dåliga var det intressant att se hur snabbt och oväntat seeingen kan variera. Det finns förstås då även hopp om episoder med extra bra seeing i stället…

 

 

21 april 2018

Månen, dag 4

Det var klart även denna kväll, nu med klarare och kallare (och oroligare) luft. Jag körde en tredje kväll med filmning genom SW200, och det börjar bli jobbigt att ta fram alla bilderna. Efter all bildbehandling är det klart att seeingen var lite sämre denna kväll, men inte så dålig att det inte är roligt att ändå visa bilderna.

Här då den vanliga början i norr, där Bürg nu kommit fram ordentligt

På den belysta randen känner vi igen gårdagens kratrar

medan terminatorn förflyttat sig mer radikalt ut över Klarhetens Hav, så att Posidonius och Vitruvius framträder ordentligt och den förut osynliga Plinius nu är mer än halvt belyst.

Den ensamma någorlunda stora kratern Bessel (16 km i diameter) kastar en snygg skugga

Vidare nere på Lugnets Hav kommer vi till det karakteristiska paret Ritter+Sabine

medan längre åt öster rännorna vid Cauchy nu är så gott som osynliga

Fortsättningen ner från Ritter och Sabine leder till Nektarhavet och de ”tre stora” Theophilus, Cyrillus och Catharina

På den belysta sidan har vi förstås som vanligt Mare Crisium och längre ner Langrenus

Vi kan lägga märke till den mindre kratern Holden B som med ökande månfas alltmer ljusnar jämfört med ”huvudkratern” Holden. Petavius börjar bli svår att urskilja, men ännu ser man både centralberg och kant.

Vidare söderut ser vi Janssen och Rheita

och kommer till södra hornet

Det fattas kanske några bitar för en fullständig bild, men jag vill bara igen visa hur mycket som finns på en liten månskära…