12 mars 2022

Mera måne

Vädret är extremt, med klara nätter nästan hela mars hittills. Det blir för mycket data och reduktioner att filma månen varje kväll, men nu tyckte jag det var dags igen. Seeingen var lite sämre än den 9/3, men bilderna utan Barlow fungerade bra, så att det blev en fin översiktsmosaik.

Jag fortsatte med Barlow-bilder, tills datorn klagade att disken var full. Då hade jag faktiskt lyckats täcka hela månen med detaljbilder, som syns av denna 17-bilds detaljmosaik

I helbildsskala ser man kanske ingen större skillnad, men från detaljmosaiken kan man göra mycket mer detaljerade utsnitt. Först den mycket klassiska bilden med Plato och Alpdalen i norr, tyvärr överexponerad upptill.

Sedan den långa bergskedjan Apenninerna vid randen av Regnets Hav (till vänster). Uppe till höger ligger Klarhetens Hav och nere tillhöger det mindre Ångornas Hav. I nederkanten av bilden ser vi också Hyginus med sina berömda sprickdalar.

Vidare åt vänster från Eratosthenes kommer vi till en av månens mest imponerande kratrar, Copernicus. Belysningen är perfekt, så att man ser centralberget och de komplicerade detaljerna i området utanför kratern.

En annan isolerad krater på en slätt är Bullialdus på Molnens Hav. Till höger ser vi också den berömda förkastningen ”Raka muren” (Rupes Recta)

Närmare fullmåne utgår ett stort system av ljusa strålar från den unga kratern Tycho, medan den här inte utmärker sig särskilt. Clavius är en av månens största kratrar.

Som exempel på hur snabbt kratrars utseende förändras med belysningen kan vi se på området kring Nektarhavet. Det ser nu väldigt annorlunda ut än för 3 dagar sedan.

Även Janssen är helt försvunnen

Librationen visar lite mer i söder, t.ex. kratrarna Scott och Amundsen, men månens sydpol är ännu dold

Det finns som sagt mycket att titta på, men detta får räcka för nu.

9 mars 2022

Perfekt måne

I skymningen stod den 44%-iga månen högt i söder, och det kändes som ett måste att börja filma, trots hot om dis och dimma. Utan Barlow kan jag täcka månen med två filmer, och de två resulterande bilderna kombineras lätt med Autostitch.

Terminatorområdet blir dock onödigt mörkt, och med ett par mer exponerade filmer blir det lite bättre

Sedan körde jag vidare med Barlow, seeingen kändes fin, och de första resultaten såg mycket lovande ut. När jag nu samlat ihop alla bilderna råkar jag ut för det vanliga snopna att jag missat en liten bit, så att den fulla mosaiken ändå inte är riktigt full…

Från mosaiken kan man välja ut intressanta områden, och eftersom det känns länge sen gör jag lite utsnitt med identifikationer med början i norr:

Librationen gör Humboldthavet svårare att se, men seeingen var nu så bra att man kan ana de tre små kratrarna (svarta prickar) i norra änden av Endymion.

Nästa bild neråt längs terminatorn visar bl.a. den långa ”rännan” in från Ariadaeus samt låga slingrande åsar på både Klarhetens Hav (norr om Plinius) och Lugnets hav (söder om Plinius).

Det lilla Nektarhavet omges av den karakteristiska trippeln av kratrar, Theophilus, Cyrillus och Catharina. Som en yttre rand ligger sedan Altai-förkastningen, ugående från Piccolomini.

Norr om Farornas Hav (Mare Crisium) finns den ”svenska” kratern Berzelius som syns, men inte mycket mer. Den danske astronomen Ole Römer har en mer dramatisk formation med ett stort centralberg. Taruntius nere på Fruktbarhetens Hav är nu bara en ljus ring, jämför bilden den 6 mars.

 

Redan vid denna fas börjar de två stora kratrarna Langrenus och (särskilt) Petavius bli svåra att se som kratrar. I stället blir den lilla kratern Holden B allt ljusare, och Stevinus drunknar i ljuset från ”strålkastarna”

Höglandet  i söder är komplicerat belyst. Anders Celsius har fått en ganska liten krater, som i alla fall här syns tydligt.

Öster om Maurolycus kan vi också se den stora sexhörningen Janssen, och ännu ett stycke åt höger Rheita, med den breda Vallis Rheita ner åt vänster

Det finns mer att grotta ner sig i, men detta får räcka så länge (eftersom jag har en ny natts observationer att ta hand om…)

 

 

7 mars 2022

Kortfilm

Jag tänkte köra månfilm ungefär som igår, men vädret ville annorlunda. Jag hann ta fyra filmer utan Barlow, men sen kom molnen. Det blev en ny autostich-skära i alla fall, som vanligt förvånande olik gårdagens

Och för att baseras på 6 minuters filmande får jag vara helt nöjd!

 

6 mars 2022

Månfilm

En månskära på klar himmel, inom räckhåll för kikarens nuvarande plats vid huset, gick ju inte att går förbi. Jag filmade alltså med Skyris-kameran, först utan Barlow. Det är alltid problem med den stora skillnaden mellan terminatorområdet och den ljusa randen, men en kompromissmosaik visar i alla fall huvuddragen

Sen körde jag på med Barlow också, men problemet med ljusstyrkegradienterna finns hela tiden. Jag försökte överexponera för att få bättre terminatorområde, men det blev sällan bra. Jag har en misstanke att jag inte ännu använder FireCapture-programmet optimalt, och rent allmänt är nog teleskopet också ur kollimation. I alla fall är bilderna sämre än de borde vara…

Några exempel

I norr var librationen gynnsam så att man ser hela Mare Humboldtianum omgivet av berg, men de små kratrarna i Endymion är helt osynliga. Ljuset faller också så att man ovanligt tydligt ser randen av Berzelius.

Sen följer Mare Crisium med tydliga ringberg

Ett försök att överexponera visar i alla fall Taruntius som en tydlig krater. När den är mer belyst verkar den mer vara bara en ljus ring på Mare Fecunditatis.

De två stora och spännande kratrarna på en ung måne är Langrenus och Petavius, den senare med en karakteristisk ”ränna” på botten mellan centralberget och randen.

Vid denna belysning är det svårt att förstå att två områden på var sin sida om Stevinus närmare fullmåne är så ljusa att de kan kallas ”(bil)strålkastarna”

Det är avtagande månar jag saknar bilder av, men jag kunde alltså inte motstå en vårnymåne.

9 februari 2022

Månen i molnluckor

Jag tvekade om det med så mycket moln var lönt att sätta upp kikaren (SW200), men gjorde det i alla fall. Jag började som vanligt utan Barlow, men av tio 90s-filmer var det bara en som var utan molnavbrott. Senare blev molnen bara tätare, och jag packade ihop utan att ha filmat något med Barlow.

Jag försökte redigera bort de värsta avbrotten och lät så Autostakkert köra på. Det blev helt användbara bilder, och en autostitch-kombination visar dramatiskt mycket mer detaljer än de Megrez-bilder jag tog den 7/2 och 8/2.

Jag ska jobba lite mer med detaljerna, men är så länge fullt nöjd med denna översiktsbild.

14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

16 december 2021

Suddig Jupiter

Till omväxling var himlen nästan helklar, med bara lite månupplyst dis, och jag chansade och satte igång SW200-teleskopet. Venus lyste starkt nere i det starka skymningsljuset, och jag (plus 12-årigt barnbarn) kunde med 50x förstoring se den stora skäran. Trots att Jupiter stod betydligt högre kändes det som seeingen där var minst lika dålig som för Venus, så vi tröstade oss med månen (95% belyst) som ju alltid imponerar mest visuellt.

Men det var Jupiter jag ville filma, eftersom där skulle finnas en månskugga, och där månen själv (Io) så småningom skulle lämna skivan. Seeingen var som sagt radikalt dålig, och varje försök att fokusera en ren chansning, så jag insåg från start att det inte skulle bli några höjdarbilder.  De första reduktionsförsöken med AutoStakkert misslyckades sedan av någon anledning totalt, så att jag bara fick fram stora ovala blaffor utan försök till registrering. Jag anar inte varför, för vid nästa omgång försök kör det i alla fall, men med sorgligt dåliga resultat. Jag tyckte septemberbilderna var dåliga, men nu får jag inget ens i närheten av dem.

De första filmerna (utan Barlow) visar ett tydligt ekvatorsband, och med överexponering plus grov bildbehandling kan man se tre månar bredvid skivan. (Io med skugga är osynliga på själva skivan.)

Sen körde jag med Barlow, men fick knappast fram mer detaljer. Här tre bilder från 17.24, 17.26 resp 17.31. Bara med mycket god vilja kan man ana att Ios skugga syns komma in från  vänster, norr om det svaga södra ekvatorsbandet.

Seeingen blev sedan bara sämre, och det är åter bara mycket tveksamt om man säger att man ser skuggan mer mitt på skivan på de tre bilderna från 18.05,18.07 och 18.09.

På den sista bilden från 18.17 har Io just lämnat skivan, men är i denna seeing ganska osynlig. (Den högra bilden är samma som den vänstra, bara ljusare.)

Jag har ofta varit med om att bildbehandlingen trollat fram oväntat mycket trots att seeingen verkat usel, men denna gång blev det tvärtom mycket sämre än förväntat. Nu blir det inte fler försök på Jupiterfilmning denna säsong.

25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!

23 augusti 2021

Blåst på konfekten

Bara för att ha testat satte jag igång SW200-teleskopet och var beredd att filma när Jupiter passerade den lilla trädluckan omkring 22.20. Det verkade gå bra, seeingen var hygglig med tanke på den låga höjden. Sen dröjde det över en timme innan månen skulle komma till samma lucka, men jag väntade snällt, eftersom det sen också var chans på Saturnus. Jag filmade månen några vändor innan jag omkring 23.50 plötsligt inser att det hela tiden står ”saved frames 0”, och mycket riktigt, i datorn finns ingenting…

Jag anar inte vad som gick snett, men det är ju ett datorproblem. Eventuellt har jag inte kört programmet PlxCapture på den ”nya” Windows10-laptopen, eftersom ingen planetfilmning varit aktuell sedan Marsoppositionen förra hösten? Hur som helst en frustrerande kväll!

PS. Medan jag väntade på att månen skulle komma fram försökta jag ta bilder med den lilla LUMIX-kameran som har så otroligt många inställningsmöjligheter att jag inte längre klarar att använda den annat än i Auto-läge… Här syns i alla fall teleskopet pekande mot månen bakom träden

 

 

Jupiter och Saturnus syns även på en kortexponering

och även Karlavagnen över vårt hus