15 september 2020

Lyckad planetkväll

Jag fick igång datorn, vädret var milt och lugnt, med mycket mindre dagg, så jag kunde filma tre planeter utan större problem. Jupiter och Saturnus går förstås inte att få skarpa bilder av när de står så lågt, men det är trevligt att få fram något alls.

Med överexponering får man bilder av Jupiters månar, och när de passerar nära varandra ser man den snabba ändringen på en halvtimme. Övre bilden är tagen 21.23, den undre 21.52

Skivans detaljer framträder bara med aggressiv bildbehandling, och det blir långt från realistiska bilder. Om man jämför denna (med tre månar svagt synliga), tagen 21.37

med denna, tagen 21.48 kan man av den mörkaste fläckens läge se hur tydligt Jupiter roterat på bara dessa 11 minuter!

Trots att även Saturnusbilderna är påtagligt suddiga förfelar de inte sin verkan. Så här två månader  efter oppositionen kastar planeten en tydlig skugga på ringarna, dvs vi ser Saturnus lite grann från sidan när jorden rört sig snabbare framåt i sin bana.

Men jag har nu i stort sett gett upp att få några bättre bilder av Jupiter och Saturnus, utan det är Mars som är den spännande planeten. Här experimenterade jag med exponeringstiderna, med slutsats att det inte lönar sig att ha så korta tider att ‘gain’-värdet måste sättas nära maximum. Skillnaderna är dock inte stora, och jag fick igen bättre Mars-bilder än någonsin trots att höjden över horisonten fortfarande bara var kring 20 grader.

 

 

 

14 september 2020

Datorstrul

Kvällen var lugn, klar och mild, men också så fuktig att all utrustning bara dröp av vatten. Jag tänkte fortsätta att filma planeter, och gick upp till kikaren med den vanliga lilla HP-datorn som brukar vara så pålitlig. Nu ville den inte ens starta, och strömkontaktens lampa lyste inte fast den bevisligen hade ström. Jag provade en stund, men fick ge mig och hämta den gamla Dell-datorn, som bara till nöds fungerat lite på sistone. Det gick bra en stund, men både Jupiter och Saturnus var så försvagade av diset att det inte var lönt att fortsätta. När jag väl fått in Mars i synfältet vägrade datorn med det vettiga programmet. Jag provade sen igenom två andra program, men kom aldrig så långt att jag kunde börja observera, så det kändes ganska hopplöst. När jag sen efter ytterligare några Windowsomstarter var tillbaka till program 1 (PlxCapture) lyckade jag filma en 90s-film innan datorn vägrade igen, och då var jag så trött på strulet att jag bröt för kvällen. På 2 timmar hade jag fått 4 filmer på totalt ca 5 minuter, men dessa små snuttar gav i alla fall bilder av alla tre planeterna, så kvällen blev inte det totala misslyckandet som först hotade.

Med dålig fokusering är det t.o.m. knepigt att få fram Jupiters månar från en överexponerad film, men med diverse tricks gick det i alla fall att få även Callisto (J4) att synas.

Bilden av Jupiterskivan (utan Barlow) visar inte mycket detaljer

liksom inte heller bilden av Saturnus

Kvällens behållning blev den enda bilden av Mars, där fler försök verkligen hade varit lönt, om inte om hade varit…

 

10 september 2020

Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.

 

 

1 september 2020

Planetrepris

Främst ville jag se vad som eventuellt var Dell-datorns extra problem, så jag använde min vanliga uppställning för Inova-filmning. Mycket riktigt gick det smidigare, men jag insåg också att Jupiters låga höjd med usel seeing och stark atmosfärisk dipersion gör det nästan omöjligt att fokusera, så bilderna blev lika dåliga som igår.

Den överexponerade ”Jupitermånbilden” visar denna kväll bara en av månarna, Europa.  Io(J1) är osynlig planetskivan, Ganymedes(J3) är dold bakom, och Callisto(J4) hamnade genom förbiseende utanför bildkanten till höger.

Med wavelets får man också idag de grova detaljerna redan i primärfokus (f=1000 mm). Sen filmade jag flera serier med Barlow (f=2500 mm), men utan att få fram annat än större versioner av samma grova utseende. Man ser i alla fall att den största mörka fläcken har roterat tydligt åt höger på bara 24 minuter mellan den första (22.11) och den sista (22.35) bilden.

Då är det roligare med Saturnus, och här lönar sig Barlowlinsen bättre. Även om bilderna är suddiga ser man skuggan av planeten på ringen, dvs det är lätt att se att det är Saturnus nordpol vi ser.

Från en serie överexponerade Saturnusbilder kunde jag också med extrema wavelet-korrektioner få fram månen Titan på rätt ställe, men mer som kuriosa än som vettig observation.

Jag får nog inse att det ska till speciella väderförhållanden för att få fram detaljer på Jupiter och Saturnus när de står så lågt. Denna höst är det i stället Mars jag får koncentrera mig på, på väg mot en av sina bästa oppositioner öht för svenska förhållanden. Ännu stod planeten lågt när jag filmade den kring 23.15, men de betydligt kortare exponeringstiderna ger en klart detaljrikare bild. Man anar den södra polarkalotten och ett mörkare område på den ännu inte helt belysta skivan

Eftersom Mars roterar kring sin axel på 24h 37m blir det samma sida man ser flera kvällar i rad, dvs bilden är ganska lik gårdagens.

 

31 augusti-1 september 2020

Tre planeter

Väderutsikterna talade om en kall och klar natt, vilket iofs inte är det ideala om man vill filma planeter, men jag var ivrig att köra med SW200, och bar upp tuben till den nya observationsplatsen. När Jupiter omkring 22.15 kom fram bakom träden var jag beredd, men tydligen inte datorn. Det var precis som igår, fast jag var säker på att Jupiter var i fältet syntes inget på skärmen. Jag trodde det var mitt fel, men nu skyller jag på något fel på dator och/eller program. Jag övervägde om jag skulle byta dator, men orkade inte genomföra det. Så småningom kom filmningen i alla fall igång, men eftersom Jupiter redan i starten står väldigt lågt var det mycket frustrerande. Seeingen var som väntat extremt dålig, dels allmänt, och dels på grund av den låga höjden över horisonten. Fokusering blir en gissningslek, det man ser på skärmen verkar hopplöst suddigt, och inte förrän man reducerat filmerna vet man vad man fått fram.

Med överexponering av skivan får man den vanliga bilden av Jupiters månar.

och detaljbilderna av skivan tagna i primärfokus (f=1000 mm) ser helt rimliga ut

Men sen måste alltså fokuseringen av den förstorade bilden med Barlow (f=2500 mm) ha blivit fel, för på de bilderna får jag inte fram några detaljer alls

Bilderna av Saturnus är lika suddiga, men ser mycket roligare ut

Och när jag till sist fick denna bild av Mars kändes kvällen halvt räddad åtminstone

Jag ska fortsätta med reduktionerna för att eventuellt få det lite bättre, men framför allt ska jag observera mera…

 

14 mars 2020

Venus på daghimmel

Även med hyggliga inställningsskalor på teleskopmonteringen är det en liten utmaning att hitta Venus högt på daghimlen. När man väl hittat den i sökaren måste man också ha rimlig koll på fokuseringen av huvudteleskopet (SW200), och det hade jag nu inte, utan fick ta mitt största okular (32 mm) och grovfokusera mot avlägsna träd. Sen gick det bra att filma utan Barlow, med vettigt resultat. Första serien överexponerad, andra bättre, och fasen tydligt närmare halv än vid förra filmningen den 26/2.

Solen sken, och det var inte lätt att se något på dataskärmen, och att hitta planeten med Barlow visade sig ännu besvärligare. Fokus är helt annorlunda med Barlow, och det gäller att hitta den svaga ofokuserade fläcken i ett mycket litet synfält. Jag gav mig dock inte, och lyckades till sist få igång filmningen med lång brännvidd (2500 mm). Det blåste så att teleskopet skakade, och seeingen var dålig, så jag väntade mig inga superresultat. Jag har kört Registax med många olika parametrar, men resultaten är ganska oförändrade. Det är förvånande små skillnader i exponering mellan den klart överexponerade serien t.v. (3ms, gain 523) och den snarast underexponerade till höger (3ms, gain 390). Mittbilden verkar mest lagom, men med (4ms, gain 390) borde den vara lika exponerad som den vänstra?

 

26 februari 2020

Månen och Venus

Kvällen var bara nästan klar, med en del molntrasor, men en nymåne under Venus lockade till lite övningsfilmning. Den stod så lågt att jag insåg att det inte kunde bli någon kvalitet, men med så smal (9%) fas har jag inte filmat förut, så jag försökte. Det blev sex bilder utan Barlow, som hopsatta ger den inressant smala skäran

Bara stora formationer är tydliga

men i söder har vi Langrenus och Petavius dramatiskt belysta

 

Sen siktade jag mot Venus, först utan Barlow. Den är så liten och ljusstark att man bara kan exponera 1/1000s och ändå måste minska känsligheten. Resultatet är detaljlöst, men man ser i alla fall en tydlig fas (64%).

Jag körde sedan två omgångar även med Barlow. För den första hade jag åter för hög känslighet så att detektorn blev helt övermättad på en del av skivan. Den andra serien blev bättre, och man ser både fasen och den minskande ljusstyrkan mot terminatorn.

Nu är jag alltså igång med detaljerade Venusobservationer. Även med årets hopplösa väder bör det väl bli ett antal fler tillfällen, särskilt som Venus snarast går bättre att observera på daghimmel (om man bara kan leta upp den). Det dröjer ännu en månad till största elongation och halv fas.

 

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ‘stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ‘nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda

 

 

 

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

13 maj 2019

En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.