4 oktober 2018 (morgon)

Avtagande månskära

Efter Uranus-försöken under gårdagskvällen lämnade jag SW200-teleskopet igång, och på morgonen omkring 04.45 fortsatte jag nattens observationer. Teleskopet var fortfarande fullt användbart, trots minusgrader i luften. Det var som sagt den avtagande månskäran som lockade, och jag började med fem 75s-filmer utan Barlow. Reducerade till fem stillbilder kan man så ge dem till Autostitch som kombinerar till en detaljrik skära

Ett estetiskt problem är att bakgrunden blir så ojämn, men om man accepterar att lite av terminatorn blir underexponerad kan man låta mer bli helsvart i bildbehandlingen

Sen var det bara att köra på med Barlow för att om möjligt få mer detaljer. Seeingen var fortfarande rätt dålig, och med bara 25% av 75s-sekvenser använda blev bilderna återigen ganska korniga. Med en ganska aggressiv ‘wavelet’-korrektion visar de ändå förvånansvärt mycket detaljer:

I norr ser vi dubbeltoppen i Philolaus och den stora Pythagoras

Belysningen är sådan att man ser de låga höjdryggarna på Mare Imbrium

Schröters dal vid Aristarchus syns tydligt

Till höger om T.Mayer ligger Copernicus helt i skugga, medan Kepler visar ett ljust strålsystem

Till vänster och nedanför Kepler breder Stormarnas Ocean ut sig. Det lustiga mönstret till vänster om Reiner kan ha att göra med en magetisk anomali som hindrat solvinden att färga månytan mörk.

Närmare terminatorn kastar Riphaeus-bergen långa spännande skuggor

Vi är nu nere vid Gassendi och Mare Humorum. Den lilla (4 km) kratern uppkallad efter Wilhelm Scheele  syns knappt i denna upplösning

På och kring Mare Humorum finns åsar och förkastningar, särskilt tydligt vid Hippalus

Vidare söderut är Hainzel och Schiller tydliga landmärken

medan det är svårt att se detaljerna neråt månens södra horn

Alldeles på slutet tog jag också några bilder med 200 mm teleobjektiv. Månen var nära stjärnhopen Praesepe, men det är som vanligt svårt att få vettiga bilder av en mycket ljus måne bredvid svaga stjärnor. Jag hade (av misstag) kvar inställningen ISO 3200, så även med 1/5000 s blev bilden nästan överexponerad

En 250 gånger längre exponering (1/20 s) visar det starka jordskenet, samt en 6 magnitudens stjärna som ovanligt och turligt råkar befinna sig nära.

Med samma exponering och månen i kanten kan man också ana de ljusaste stjärnorna i Praesepe

Ytterligare 40 gånger längre exponering (2 s) gör månen till en helt rund överexponerad blaffa, och det är bara på den gröna reflexen man ser att den egentligen är en skära. Många stjärnor i Praesepe är nu synliga, där den så snyggt ligger mitt i triangeln delta, gamma, eta Cancri.

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

28-29 september 2018

Avtagande måne

Min ambition för hösten är ju att filma månens avtagande faser, och denna kväll blev den första. Det var klart och kallt med dålig seeing, men jag filmade på som jag brukar genom SW200. Jag har dock insett hur lätt man kan göra ‘mosaiker’, så i stället för att ta en direktbild av månen med kameran i primärfokus filmade jag först utan Barlow för att kunna täcka hela månen rimligt snabbt. Detta gav tolv enskilda delbilder (med mycket överlappning), som man sedan kan mata in i programmet Autostitch. Nästan magiskt får man så utan att behöva göra något alls själv en slående fin helbild utan synliga skarvar:

Så ska jag hädanefter börja mina månfilmsessioner. Det tar kanske 20 minuter extra vid teleskopet (plus ett par timmars reduktioner…), men är absolut värt det!

När jag sen började filma med längre brännvidd märktes den dåliga seeingen mycket mer, och jag har i slutänden bara kunnat använda ungefär 100 frames av varje 75-sekundersfilm. Klockan var över midnatt, och jag orkade inte filma så länge som skulle ha behövts. Jag trodde att jag åtminstone hade täckt månranden, men när jag testade med Autostitch hängde den belysta sidan inte ihop

De enskilda bilderna är korniga på grund av för lite data, men visar ändå intressanta detaljer. Librationen gynnar de nordvästliga områdena, och i norr ser man t.ex. kratrarna Peary (med månens nord pol) och Hermite ovanligt bra

Den stora Pythagoras syns långt från randen, men också så långt från terminatorn att den är svår att urskilja ordentligt.

Terminatorsidan är intressantare, och vi kan följa den neråt

Det intressantaste området är väl de stora kratrarna vid Nektarhavet

liksom förkastningen Rupes Altai ut från Piccolomini

Nu är vi snart nere i söder

där Tycho och Clavius fortfarande syns väl

Som sagt  inga imponerande bilder, men ändå klart intressanta för fasens skull.

19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

24 maj 2018

Måne med ‘bara’ myggproblem

Gårdagens observationer blev färre och sämre än planerat, men denna kväll fungerade allt (utom myggen) bättre. Seeingen var under medel, men aldrig riktigt dålig, så det blev i alla fall en liten serie bilder:

Här först den vanliga vyn av Plato och Alpdalen. Notera hur mycket kortare skuggorna är jämfört med gårdagens bild.

Jag slarvade sedan med kamerans vinkel i förhållande till kikaren, så man får på resten av bilderna tänka sig nord/sydlinjen vriden ca 30 grader motsols. I västra delen av Mare Imbrium finns få större kratrar. Berget Mons laHire väster om Lambert kastar en lång skugga

 Lite längre ner kommer sedan månens finaste paradobjekt,  Copernicus

Längre ner längs terminatorn passerar man Mare Nubium med den iögonenfallande Bullialdus

Vid södra randen av Mare Nubium finns en lång, rak spricka (Rima Hesiodus) mellan Hesiodus och Capuanus

Sedan är vi nere i det södra höglandet med Tycho och Clavius och längst i syd Moretus

Efter denna tur längs terminatorn tog jag också en del bilder längre till höger. I östra Mare Imbrium finns Archimedes med sällskap nära gränsbergen Apenninerna

Apenninerna når via Montes Wolff den stora Eratosthenes, och där innanför sprickområdena vid Hyginus och Triesnecker. Både dålig seeing och fel belysning gör att man inte ser så mycket av det.

Raka Muren syns även denna kväll

Myggplågan gjorde att jag gav upp snabbare än jag hade behövt, men nu efteråt känns kvällens observationer i alla fall värda mödan.

Tillägg september:

Sedan jag börjat använda programmet Autostitch kan jag inte låta bli att lägga in en kombinerad bild av alltihop. Man ser hur svårt det är att täcka in alla små områden som man tror man har täckt, men överblicken är mycket värd. (Tyvärr visas dock bilden antingen i för liten eller för stor skala..)

 

 

23 maj 2018

Månobservationer med förhinder…

Denna kväll satte nästan rekord i besvärligheter. Det värsta är mygg och knott, som nu är nästan omöjliga att stå ut med. Hade det bara fungerat bra i övrigt hade det säkert känts bra att ha trotsat dem, men det var alltså inte bara myggen som ställde till problem. Jag gick ut vid 22-tiden och hade en timme på mig att genom SW 200 filma månen innan den skulle försvinna bakom träd. Seeingen var usel, men jag kunde ta några användbara bilder:

I norr var flera stora kratrar (Plato, Epigenes, Goldschmidt)  plus berget Pico intressant belysta, med långa skuggor. Till höger om Plato ser vi också den karakteristiska Alpdalen (V.Alpes)

En ganska bra bild visar östra randen av Mare Imbrium. Den släta lavan fyller Archimedes, medan Aristillus har kvar ett tydligt centralberg. Havets rand markeras sedan av den iögonenfallande bergskedjan Apenninerna

Seeingen är tråkigt dålig på en annars intressant bild av ett område med många mindre formationer. Vi ser den oregelbundna kratern Schröter, vars namn från en tysk 1700-talsastronom man oftare associerar med Schröters dal vid Aristarchus.

Sedan var det (kan jag förstå i efterhand) tydligen platsbrist på hårddisken som fick filmprogrammet (Plx Capture) att plötsligt sluta fungera.  Jag trasslade länge med omstarter av datorn, men inte förrän jag (irriterad och myggbitan) installerat om programmet och raderat filer kunde jag till sist starta igen. Seeingen var dock nu lika dålig som härom kvällen, och månen närmade sig obönhörligt träden. Efteråt trodde jag ett tag att allt ändå varit förgäves, när jag inte hittade några filmfiler. Det var dock bara programmet som dels nollställt filnumreringen, dels lagrat i ett annat format (ser i stället för avi), dels lagt filerna på ett annat ställe i datorn. Efter lite detektivarbete blev det alltså några bilder till:

Först Sinus Medii-området öster om Schröter, med den välkända Hyginus-rännan. De smalare rännorna vid Triesnecker syns inte i denna dåliga seeing

Likaså syntes Raka Muren (Rupes Recta) fint, medan den finare rännan vid Birt bara kan anas.

Nere i söder har vi Tycho och den stora Clavius dramatiskt belysta

Längst i söder kan vi också se Moretus

och längst i norr som vanligt ‘klöverbladet’ Meton.  Till höger om Alpdalen finns de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus

I slutänden fick jag i alla fall ut något av kvällen, men frågan är om det var värt alla myggbett…