14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

16 december 2021

Suddig Jupiter

Till omväxling var himlen nästan helklar, med bara lite månupplyst dis, och jag chansade och satte igång SW200-teleskopet. Venus lyste starkt nere i det starka skymningsljuset, och jag (plus 12-årigt barnbarn) kunde med 50x förstoring se den stora skäran. Trots att Jupiter stod betydligt högre kändes det som seeingen där var minst lika dålig som för Venus, så vi tröstade oss med månen (95% belyst) som ju alltid imponerar mest visuellt.

Men det var Jupiter jag ville filma, eftersom där skulle finnas en månskugga, och där månen själv (Io) så småningom skulle lämna skivan. Seeingen var som sagt radikalt dålig, och varje försök att fokusera en ren chansning, så jag insåg från start att det inte skulle bli några höjdarbilder.  De första reduktionsförsöken med AutoStakkert misslyckades sedan av någon anledning totalt, så att jag bara fick fram stora ovala blaffor utan försök till registrering. Jag anar inte varför, för vid nästa omgång försök kör det i alla fall, men med sorgligt dåliga resultat. Jag tyckte septemberbilderna var dåliga, men nu får jag inget ens i närheten av dem.

De första filmerna (utan Barlow) visar ett tydligt ekvatorsband, och med överexponering plus grov bildbehandling kan man se tre månar bredvid skivan. (Io med skugga är osynliga på själva skivan.)

Sen körde jag med Barlow, men fick knappast fram mer detaljer. Här tre bilder från 17.24, 17.26 resp 17.31. Bara med mycket god vilja kan man ana att Ios skugga syns komma in från  vänster, norr om det svaga södra ekvatorsbandet.

Seeingen blev sedan bara sämre, och det är åter bara mycket tveksamt om man säger att man ser skuggan mer mitt på skivan på de tre bilderna från 18.05,18.07 och 18.09.

På den sista bilden från 18.17 har Io just lämnat skivan, men är i denna seeing ganska osynlig. (Den högra bilden är samma som den vänstra, bara ljusare.)

Jag har ofta varit med om att bildbehandlingen trollat fram oväntat mycket trots att seeingen verkat usel, men denna gång blev det tvärtom mycket sämre än förväntat. Nu blir det inte fler försök på Jupiterfilmning denna säsong.

25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!

23 augusti 2021

Blåst på konfekten

Bara för att ha testat satte jag igång SW200-teleskopet och var beredd att filma när Jupiter passerade den lilla trädluckan omkring 22.20. Det verkade gå bra, seeingen var hygglig med tanke på den låga höjden. Sen dröjde det över en timme innan månen skulle komma till samma lucka, men jag väntade snällt, eftersom det sen också var chans på Saturnus. Jag filmade månen några vändor innan jag omkring 23.50 plötsligt inser att det hela tiden står ”saved frames 0”, och mycket riktigt, i datorn finns ingenting…

Jag anar inte vad som gick snett, men det är ju ett datorproblem. Eventuellt har jag inte kört programmet PlxCapture på den ”nya” Windows10-laptopen, eftersom ingen planetfilmning varit aktuell sedan Marsoppositionen förra hösten? Hur som helst en frustrerande kväll!

PS. Medan jag väntade på att månen skulle komma fram försökta jag ta bilder med den lilla LUMIX-kameran som har så otroligt många inställningsmöjligheter att jag inte längre klarar att använda den annat än i Auto-läge… Här syns i alla fall teleskopet pekande mot månen bakom träden

 

 

Jupiter och Saturnus syns även på en kortexponering

och även Karlavagnen över vårt hus

 

20 april 2021

 

Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar att fasen nu är över halv (56%), jämfört med 46% i går och 36% i förrgår 18/4. Fasändringen är så stor att terminatorområdet är helt ”nytt” varje dag, och för att  se en viss formation optimalt krävs observationer vid många tillfällen. Det är därför man kan hålla på och observera år efter år, bara till synes samma gamla måne…

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Om vi tittar på samma lilla område av månen på de tre observationskvällarna ser vi att vi först ser en stor förändring mellan den 18/4 och 19/4, när kratrar som Abulfeda eller Geber går från att vara nästan helt skuggade till en mycket måttligare skuggning. Mellan den 19/4 och 20/4 händer inte alls lika mycket, vilket också gäller t.ex. Theophilus för alla tre kvällarna. Förklaringen är att den tydliga skuggningen kräver en solhöjd under säg 4 grader, när varje höjd kastar en skugga som är bortåt femton gånger längre än höjden. Abulfeda är 62 km i diameter, med ca 3 km höga väggar, så detta motsvarar ungefär bilden den 18/4. Solen har sedan stigit 12 grader till nästa kväll, och skuggorna med solhöjd 16 grader blir kanske bara 10 km långa den 19/4. Den 20/4 är solhöjden redan 28 grader, och skuggorna bara dubbla höjden, 6 km.

Ett annat sätt att se terminatorns snabba svep över landskapet är följande bildserie centrerad på månens kändaste serie av sprickor och förkastningar. Den 18/4 syns bara början av Ariadaeus-sprickan, den 19/4 syns både de breda sprickorna vid Hyginus och de smala vid Triesnecker, och den 20/4 sker soluppgången ett avsevärt stycke vidare åt vänster.

Av enskilda formationer finns det mycket intressant att titta på även från de tidigare kvällarna, men jag nöjer mig med tre exempel från den 20/4. Här ser vi först bergskedjan Apenninerna som bildar gränsen för ”havet” Mare Imbrium nere till vänster

En annan ikonisk månformation är förkastningen ”Raka muren”(R. Recta) som syns som bäst ungefär vid denna belysning. Den är ungefär 110 km lång och 300m hög, men kanske 2-3 km bred, så det är inte alls den branta vägg man kan tro.

Till sist kan man vid denna belysning också se en av månens största kratrar, Clavius, ”sticka ut” på ett lustigt sätt. Clavius ligger nära en annan känd krater, Tycho. Det är en ung krater som vid sin bildning kastade ut stora mängder löst material som kring fullmåne syns som långa ljusa strålar ut från kratern. Tycho har ett centralberg vars topp här syns som en belyst prick i den annars helskuggade kratern.

Det finns som sagt mängder av spännande detaljer på månskivan, med ständigt olika utseende beroende på belysningen, men jag stoppar nu med detta.

19 april 2021

Månfilm dag 2

Himlen var snarast något klarare, dvs diset tunnare, så jag körde en ny omgång månfilm. Jag siktade på 1000 frames per serie, och det blev så många som 37 stycken, och ett stort reduktionsjobb. Denna mosaik kommer från de 18 senare filmerna, som verkar bättre än de tidigare(?), och visar det spännande landskapet.

Här finns många fina vyer längs terminatorn, först en av de mest ikoniska, nordöstra hörnet av Mare Imbrium, med Alpdalen och de tre stora kratrarna Archimedes, Aristillus och Autolycus

 

Lite längre ner kommer förkastningar och sprickor vid Hyginus och Triesnecker

Arzachel och Alphonsus ligger helt i skugga, men om man vrider upp ljusstyrkan kan man se de taggiga skuggorna på botten av Ptolemaeus.

Walters centralberg kastar en fin skugga, och så ser man för Huggins och Orontius hur bortre kraterväggar kan vara upplysta fast de främre är osynliga

Längst i söder blir det extra svårt att skilja ut olika formationer, eftersom man utom skuggningen också får en stark perspektiveffekt.

För fler jämförelsebilder, se 20 april

18 april 2021

Månfilm igen

Det var ett par månader sedan jag filmade månen, men denna kväll stod den så fint till att jag inte kunde låta bli att ta ut SW200-teleskopet och köra en omgång. Himlen var disig, vilket hade kunnat betyda god seeing, men trots ett allmänt intryck av stadighet var bilden otydligare än jag väntat mig, så att det var svårt att fokusera. Datorn hackade lite på en del filmer, men filerna verkar läsbara. Det tar ett tag att reducera allt, särskilt som jag nog kommer att observera även följande natt.

En insikt som nu börjar tränga in är att det större synfältet med Skyris-kameran (jämfört med iNova) inte enbart är av godo. Månlandskapet har vid terminatorn en stark gradient i ljushet, och ett Skyris-fält kan inte filmas effektivt med en enda exponeringstid. Så att köra ett stort fält med två olika exponeringar är egentligen inte värre än att ta två mindre fält med mer enhetlig ljushet. Det känns dessutom som Skyris-kameran har ovanligt liten dynamik, och det är svårt att göra terminatorområdet rättvisa. Den mosaik jag till sist har fått fram visar storformen, men för detaljerna tror jag att enskilda bilder är bättre. Jag återkommer när jag behandlat även observationerna från 19 april och 20 april…

Som jag visar den 20 april ändrar sig belysningen drastiskt från kväll till kväll, och en viss formation kan se helt olika ut beroende på tidpunkt och libration. Denna kväll befann sig t.ex. den stora kratern Aristoteles precis lagom på terminatorn så att den till hälften täcktes av skugga. Tyvärr var filmerna inte av högsta kvalitet, men man ser också en del rätlinjiga rännor och förkastningar på slätten kring kratern Bürg, med det suggestiva namnet Lacus Mortis (Dödens sjö).

 

Vid södra spetsen är det ett komplicerat bergland med många kratrar, och det är svårt att identifiera alla. Den ensamma ljuspricken syns kanske bara någon timme, och jag kan inte säga till vilken krater den hör.

 

 

En liten lustighet är till sist detta lite kattlika ”ansikte”. Det är kratern Sacrobosco, uppkallad efter en engelsk(?) lärd, verksam vid universitetet i Paris, även kallad John of Holywood. Sacrobosco utgav omkring 1230 en av medeltidens mest spridda astronomiska skrifter ”de Sphaera”.

26 februari 2021

Fullmåne med detaljer

Kvällen var lugn och klar, med en fullmåne som effektivt dränkte det mesta av stjärnhimlen.  Jag var i förstone beredd att skippa även månobservationerna, men insåg att det ändå skulle finnas en smal terminator vid en intressant libration. Så det blev månfilm igen, först (vid 19-tiden) utan Barlow för att jag säkert skulle få en hel mosaik.  Månens extrema ljusstyrka och teleskopets f/5 gjorde det svårt att inte överexponera ens med 1/10000 sekund exponeringar(!), men med 8 bilder fick jag till en snygg (och komplett) måne.

Man ser intressanta detaljer längs hela randen neråt vänster, men när jag testade med Barlow var seeingen så dålig att det kändes onödigt att fortsätta innan månen kommit högre på himlen.

Vid 23 gick jag ut igen och började detaljfilma. Jag hade ingen ambition att täcka hela månytan, utan koncentrerade mig på den spännande randen. Datorn hade en del oväntade problem, men jag fick ihop mer än nog med film ändå, som det nu tar ett tag att reducera. En preliminär kantmosaik kan se ut så här, men jag återkommer med detaljer och identifieringar av vad man ser

Utanför Grimaldi och Riccioli ser vi ett par kratrar som kräver gynnsam libration för att ses, Vasco da Gama och Schlüter. En liten krater som sticker ut genom sin ljushet är också Glushko.

Söder om Schlüter kan man se långsträckta bergsformationer vilka egentligen är randbergen till det största ”havet” på månens baksida, Mare Orientale. På randen av Byrgius ligger den lilla men  iögonenfallande ljusa Byrgius A.

Längre söderut kan man för ovanlighets skull se hela Bailly, som faktiskt är den största kratern på månens framsida

Man kan se den sydliga kratern Scott, men inte den ännu sydligare Amundsen. Under nordranden av Scott och flera kratrar i närheten råder ständig skugga.

22 februari 2021

Nästan hela månen…

När vädret plötsligt slog om till vårvärme kunde jag inte låta bli att köra en filmsession på månen, trots att himlen var full av dismoln. Det usla vädret har gjort att jag inte kunnat testa Skyris-kameran plus ny laptop tillsammans mer än en gång förut (den 26 november), men tekniken fungerade helt OK, med firecapture som styrprogram. Seeingen var inte heldålig, men den varierande distjockleken gjorde det svårt att exponera lagom. (Trots att jag liksom vid förra försöket körde med ett rödfilter räckte några få millisekunders exponeringstid för denna ljusa månfas).

Jag filmade hela tiden med Barlowlins, och trodde att jag med 25 filmserier skulle kunna täcka hela månen. Efter reduktioner med Autostakkert och Registax lät jag Autostitch kombinera slutresultaten, men snopet nog hade jag missat ett litet område. Här har jag fuskat och fyllt i luckan med neutralt grått, så att den bara syns om man tittar noga…

Den ungefär trekvartsstora månfasen har jag ofta filmat, eftersom den är optimalt placerad på himlen på normal kvällstid, och med sin stora ljusstyrka lätt att filma. Beroende på libration blir förstås detaljerna längs terminatorn ändå olika, och jag kanske återkommer med detaljjämförelser(?). Bildkvaliteten är dock ”under normal”, och jag ska nog också kolla reduktionerna.