16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…

 

 

 

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

15 februari 2019

Månen igen

Återigen en disig kväll med fin måne. Och som innan filmar jag först utan Barlow för att få en summabild. Ju större månfas, desto ljusare är månen, så man kan exponera kortare och får bättre kontrast mot himlen. En fin bild så långt m.a.o.

Sen fortsatte jag att filma med Barlow, med bättre seeing än den 13/2. Jag har så fäljt min nuvarande standardrutin att först framställa ett tjugotal mindre bilder och från dem (med autostitch) göra en sammanhängande mosaik. Från summabilden har jag så gjort större delbilder, så att man får ett bättre begrepp om helheten. Från norr alltså det välkända lanskapet med Plato, Regnbågsviken och Alpdalen. Librationen är positiv i norr, så att t.ex. Byrd är tydlig. (Klicka gärna på bilden så syns den i större upplösning, bakåtpil i webläsaren kommer tillbaka).

Nere på Mare Imbrium finns mest mindre kratrar

innan vi når paradexemplet Copernicus

Sedan är det åter stillsamt ner till nästa jättekrater, Gassendi

Mare Humorum har intressanta system av vallar och rännor (vid Hippalus), och vi ser Raka Muren t.h. om Birt

Nu är vi nere i sydänden med Tycho och Clavius. Den långsmala Schiller är extra framträdande vid denna belysning.

Det är väldigt mycket jobb bakom dessa månbilder, men en kväll som denna är resultatet värt mödan.

 

13 februari 2019

Månen

En tjock halvmåne lockade välplacerad på himlen, och jag gjorde iorning SW200-teleskopet för filmning. Dismolnen var dock tjockare än häromdan, och gjorde det svårt att exponera lagom. Jag började utan Barlow för en översikt, och trots en del överexponeringar blev summan av tio delbilder (autostitch!) oväntat bra

Med Barlow var det tydligt hurpass dålig seeingen var, men jag filmade ändå vidare i två pass, och fick ytterligare bilder av terminatorområdet. På de 2,5 timmarna mellan passen märks faktiskt hur soluppgången framskrider. Den vänstra bilden i paren nedan är från ca 19.25, den högra från 21.50. De längsta skuggorna är klart längre till vänster, och en del nya berg och kraterkanter är synliga till höger. Solhöjdsändringen är bara ungefär en grad (2,4/(24*29,5)*360), dvs det är bara mycket låga solhöjder där ändringen kan märkas.

Seeingen är klart sämre till höger, men jag tog fler bilder, så här följer lite identifieringar på delar av en summabild

Som sagt lite väl dålig seeing, men jag har svårt att inte filma när jag kan…

 

11 februari 2019

Månfilm och objektivtest

En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)

Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch, och sen dela upp i fem större avsnitt med mer detaljer

I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus

När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.

Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).

Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)

och f/4.0 (81 s)

En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).

”Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.

Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)

 

En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.

Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.

Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.

 

Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll

 

20 januari 2019

Ingen förmörkelse

Tyvärr var vintervädret som det varit i år, en klar dag, och så mulnar det igen. Jag insåg redan på kvällen att det inte skulle bli någon förmörkelse, men utnyttjade det ännu klara vädret till att filma fullmånen. För att täcka hela på rimlig tid får man begränsa sig till att filma i primärfokus, utan Barlow. Jag var ute redan före klockan 20, dvs 10 timmar före den exakta fullmånen  (=förmörkelsen), vilket innebär att man ännu ser lite skuggor och strukturer vid västra månranden.

Librationen i longitud är nära noll, men i latitud gynnas nordpolsområdet en aning, så att man t.ex. ser Pythagoras tydligt

Men i stort sett är det en fullmåne, och med autostitch får man fram en imponerande helbild, som får vara nattens behållning när det nu inte blev någon förmörkelse.

18 januari 2019

Månbilder

Inför förmörkelsen 21/1 insåg jag att totaliteten inte skulle vara synlig från min kikarplats, och gav mig på att försöka flytta ut stativet på en mjuk gräsmatta. Jag kan nu få nästan två timmars trädlucka för förmörkelsen, men det är svårt att få stativet tillräckligt injusterat för längre exponeringar, eftersom det sjunker i mossan…

En måne på väg mot full är extremt ljusstark. Fast jag dragit ner ISO-talet till 800 blev bilderna överexponerade tills jag kom ner till 1/5000 sekund(!)

Sen tog jag några bilder åt ‘månförmörkelsehållet’ för att se de typiska problemen med längre exponeringar. Här t.ex. Enif (eps Peg) med 19 resp 37 sekunders exponering. På den andra bilden är stjärnorna inte längre runda, utan har drivit på grund av stativets felinriktning. Detta är inget konstigt, och visar bara att man får vara försiktig med för långa exponeringstider.

Mer förbryllande är några tidigare bilder av samma stjärna, där den optiskt inte längre är symmetrisk, utan tydligt avplattad och med extra diffraktionsmönster (utom det vanliga korset på grund av sekundärspegelhållaren). Jag måste ha råkat peka  in i närbelägna träd, fast jag uppfattade det som fri sikt.

Sen ville jag filma månen också, men fick nya problem. Först hittade jag inte rätt okularhållare för filmkameran (och säger frustrerad till mig själv att jag måste städa undan alla grejer som inte passar ihop!). När jag till sist fick tag i den rätta kom det stora molnsjok, och jag trodde kvällen var nästan slut. Molnen försvann dock igen, och jag filmade längs terminatorn. Och nu, när jag ska analysera filmerna är numreringen av okänd anledning nollställd, och formatet .ser i stället för .avi. Analysen fungerade ändå, och jag fick lätt fram nio bilder, som jag med autostitch kan kombinera till två. På den norra är det Aristarchus och Schröters dal som är mest spännande, och också det låga bergmassivet Rümker som man sällan ser så här tydligt.

I söder lägger man märke till Gassendi och den stora Schickard

På en tionde bild finns det karakteristiska småkulliga fältet väster om Marius, men där hade mina analysprogram stora problem (eftersom jag skakade till teleskopet flera gånger), och den blev inte bra nog för att binda ihop till en hel terminator

Klockan 12 dagen innan förmörkelsen är väderleksrapporten pessimistisk, men jag hoppas ännu…