19 oktober 2022

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) ”ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den ”speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

8 oktober 2022

Nya filmförsök

Det vill sig inte längre för mig med planetfilmningen, och jag har svårt att se vad huvudproblemet är. Sedan sist har jag i alla fall ansträngt mig med att kollimera teleskopet, med tveksamt resultat eftersom alla justeringar snabbt verkar ändras igen. Enligt laserkollimeraren borde det vara bättre nu än innan i alla fall, eftersom den då pekade helt tokigt.

Efter en dag med många regnskurar klarnade det till kvällen, och det kändes ganska bra vädermässigt, om än mycket fuktigt. Jag satsade först på några fler filmer med Saturnus, som dock står otrevligt lågt, typ 13 grader över horisonten och med stark atmosfärisk dispersion. Sedan blev det förstås Jupiter ett antal filmer, där jag koncentreade mig på att hålla histogramvärdena kring 50%. Seeingen var även här dålig, men inte så extremt som de första resultaten tycktes visa.

Ett oväntat första problem kom direkt på morgonen den 9/10 när laptopen jag använt för observationerna plötsligt började scrolla själv. I ett Excelark bara körde den ostoppbart vidare åt höger, förbi 1-bokstaviga, 2-bokstaviga och till sist 3-bokstaviga kolumnetiketter…Kort sagt var datorn helt oanvändbar och jag var frågande och bekymrad. Jag trodde att tangentbordet kanske inte tålde den nattliga fukten, men efter några fler timmar inomhus hade problemet lyckligtvis löst sig själv. Senare återkom problemet, och jag kontaktade datortillverkaren. Det visade sig vara ett känt mjukvaruproblem knutet till Windows och inte alls något fel på hårdvaran…

Reduktionsresultaten var till en början usla, som jag redovisat här tidigare. När jag nu efter nya observationer den 19/10 börjat använda Registax för mer aggressiv wavelet-analys blev det dock mycket bättre, och jag visar här de nya reduktionerna i stället.

Saturnus utan Barlow försökte jag överexponera för att se Titan, men tänkte inte på hur svag den är jämfört med Jupitermånarna. Bara med extrem bildbehandling får man fram månen, som rört sig ett tredjedels varv från högerläget den 3/10 (synligt på 85mm-bild) till ett ovanför till vänster om planeten.

 

Med Barlow ser man planeten bättre, och man ser t.ex. planetens skugga på ringen (eftersom det nu är långt efter oppositionen.

För Jupiters månar har jag här filmat utan Barlow, och med överexponering av skivan fungerade det bra en andra gång. Fokus ligger precis i gränsen inåt för fokuseraren, och i det första försöket kom jag inte tillräckligt långt in.

Sen filmade jag med stort fält även med Barlow. Då kan man lättare få både detaljerna på skivan och månarna på samma bild.

Jag observerade lite för kort tid, men om man tittar nog kan man se att månen Ganymedes närmat sig Jupiter liksom molnformationerna rört sig en aning åt höger på den korta tiden mellan 22.29(vänster bild) och 22.40 (höger).

Planetskivans färg är svår att få realistisk, och Registax har för många parametrar att variera, så resultaten är alltid lite godtyckliga. Men jämfört med de tidigare resultaten är alla försök en stor vinst!

Hela kvällen stod en nästan full måne nära under Jupiter, och jag ville också ta en stillbild med 200mm objektiv. iOptronstativet visade sig för klent för tyngden av kamera plus teleobjektiv, men eftersom det bara gällde kortexponeringar räckte det att även stödja med handen. Det kom också moln, så jag stressade och tog bara några få bilder. Till och med med med kamerans kortaste exponeringstid 1/8000 sekund(!) blev månen överexponerad, och jag gav mig inte tid att ändra bländare eller ISO-inställning. Man kan ana de mörka ”haven”, och Jupiter syns, om än lite svagt.

Med fem gånger längre exponering är Jupiter tydligare, men man kan inte längre urskilja några detaljer på månskivan.

Som vanligt konstaterar man hur mycket bättre ögat är på att uppfatta ett sånt här motiv med stora kontraster. Bilderna här tjänar bara som påminnelser om hur fint det  egentligen såg ut…

20 september 2022

Forts Jupiter (och Saturnus…)

Kvällen blev klar och kall, och jag försökte igen filma med ASI-kameran genom SW200-tuben. Seeingen var lika dålig som sist, men jag hade lärt mig att FireCapture kan dämpa den värsta rörelsen så att det gick lite lättare att fokusera.

Jag började utan Barlow, och hittar turligt nog ett fokus precis utanför ändläget. (Med en annan koppling som jag trodde kunde fungera hamnar kameran så långt in att den inte går att fokusera ens i yttersta fokuseringsläget). De överexponerade månarna syns bra, men om man tittar noga ser man att de är små spektra, med blått uppåt och rött nedåt på grund av jordatmosfärens dispersion.

Med lite kortare exponering fick jag också en förvånansvärt bra bild av skiva plus månar. Av en slump har jag Röda fläcken i bild för tredje gången, 3/9, 15/9 och 20/9! (Fläckens omloppstid är ca 9h 56m vilket betyder att den efter 12 dygn ligger nästan precis vid samma longitud på Jupiter, efter 5 dygn ca 30 grader längre fram i sin rotation).

Med Barlow testade jag olika synfält och exponeringstider, och insåg framför allt att man måste undvika överexponering. Det histogram man får för ljusfördelningen i bilden får inte gå upp över 50%, vilket det gjorde för nästan alla filmerna. Då får man med månarna, men får inga detaljer alls på planetskivan

De två filmer där exponeringen var lite kortare visar detaljer, men egentligen inte mer än jag redan fick här ovan utan Barlow vilket känns märkligt.

Utom seeingen tror jag att även optiken är dåligt injusterad, annars tycker jag att det borde bli bättre när jag har tusentals bilder och exponeringstider kring 1/200 sekund?

Redan före klockan 23 hade också Saturnus kommit fram bakom träden, och med lite akrobatik fick jag planeten i kamerafältet. (Sökare och okular hamnr lågt och felriktat när man är lat och inte ”lägger om” tuben för Saturnus som passerat meridianen) . Precis då dog datorn, vars batteri tydligen inte alls gillade höstkylan. Hade jag haft nätkabeln till hands hade jag kunnat köra den en stund från kikarbatteriet, men nu fick det vara för kvällen.

Tillägg 22/9: Med min (för sällan använda!) laserkollimator märker jag hur pass grovt fel speglarna är justerade, och övertygas alltmer att detta är huvudproblemet. Jag får läsa på och  försöka göra det bättre innan nästa filmsession!

Tillägg 14/10: Jag tyckte faktiskt när jag ovan skrev att datorn dog innan jag observerat Saturnus att det var något som inte stämde, att jag faktiskt hade observerat Saturnus? Och med de nya observationerna av Saturnus i förra veckan insåg jag att FireCapture ”gömt” bilderna från 20/9 som faktiskt fanns!

Så alltså, med rejäl överexponering en tydlig Titan

utan Barlow bara suddiga mini-Saturnusar

 

och sen även en bild med Barlow, från 628 frames innan datorn dog

Bedrövliga bilder, men i alla fall Saturnus…

Tillägg 27/10, med wavelets i Registax kan jag få en mycket skarpare bild men med konstiga färger, skuggan på ringen helt realistisk!

15 september 2022

Ny kamera, nya problem

När jag inte fick igång min gamla (Inova PLB C2) filmkamera bestämde jag mig ju för att skaffa en ny. Det blev en ZWO ASI485 MC, med många små pixlar, och trots halvdant väder måste jag ju testa den. Jupiter strålade lagom över trädtopparna, men det blev en kväll med nya förhinder…

Min utlokaliserade observationsplats är oländig och för dagen mycket hal av vått gräs, så där fick jag först halka omkring för att montera upp teleskopet och plocka fram övriga grejor. Sen märkte jag att att min laptop var helt urladdad, så att jag fick köra den också från det batteri som matar teleskopdrivningen, vilket faktiskt fungerade. Att hitta Jupiter i teleskopet gick också bra, men bara med okularhållaren helt inskruvad kunde jag hitta ett rimligt fokus. (Det ska gå att fixa med den ring jag häromsistens inte behövde…). Problemet var att bilden var svartvit. Jag har förut bara använt FireCapture för min monokamera, och tänkte väl att den efter att ha identifierat kameran korrekt borde förstått att det var färg som gällde. För överexponerade bilder av månarna betyder ju färgen inte så mycket, men när jag sen filmade med Barlow började jag leta efter någon missad inställning. Så småningom hittade jag den också, och inser nu efteråt att programmet helt korrekt spelat in i färg hela tiden, och att det bara var på datorskärmen det blev svartvitt…

Utan Barlow måste jag ändå ha kommit nästan till ett bra fokus, för bilderna är helt användbara. Först  överexponerat för att få fram månarna

och sedan mer lagom för planetskivan. Röda fläcken anas nästan på centralmeridianen.

Med 2,5x Barlow är sen resultaten otrevligt dåliga. Jag märkte ju att seeingen var usel, men filmning och bildbehandling brukar kunna plocka fram detaljer ändå.  Luften var mättad med fukt, vilket ibland är ett bra tecken, men i detta fall verkade det mer sudda ut alla detaljer. Kameran har ett avlångt 3840×2160 synfält, och om jag hade varit mer omsorgsfull hade alla fyra månarna fått plats även nu. Callisto ligger precis i vänsterkanten, synlig på de flesta delbilderna

Men detaljerna på skivan verkar sen nästan helt utsuddade, och den ökade brännvidden snarare till nackdel?

Jag ska försöka få till något bättre, men det känns inte lovande

 

3 september 2022

Svartvit Jupiter

Kvällen var klar och fin, och jag tänkte vara ambitiös och prova att filma Jupiter både i färg och svartvitt. Monokameran fungerar bra kopplad till en laptop med programmet FireCapture, och jag  började med att ta några serier med olika exponering och bildutsnitt, utan större systematik. Seeingen var dålig, och den manuella fokuseringen som vanligt besvärlig. (Inte bara för att  det är svårt att bedöma, utan mest rent praktiskt svårt att hålla datorn nära ögat med ena handen medan man med den andra försiktigt skruvar på fokusratten och därvid oundvikligen skakar teleskoptuben…) Se vidare nedan om resultaten.

Men naturligtvis ville jag i första hand filma i färg, och den gamla Inova-kameran (från 2011) brukar vara pålitlig. Opraktiskt nog fungerar den bara med programmet PLC capture som inte finns för windows 10, och därför inte kan installeras på min nyare laptop. Dock kan jag fortfarande köra en gammal Win7 laptop (där problemet är ett nästan odugligt batteri), och även den kunde nu kopplas till samma batteri som sköter teleskopdrivningen. Så jag tyckte att allt borde fungera, bara att det inte gjorde det. Med Jupiter bevisligen i fältet reagerade kameran inte alls, och till sist inte heller när jag lyste försiktigt med pannlampan direkt mot kameran. Jag tror inte problemet ligger i datorn, utan antingen är kameran slut, eller möjligen bara sladden mellan kamera och dator. Den kabeln har jag för mig att jag bytte när den blivit avnött, och den ser okej ut. Jag ska försöka testa igen, men denna kväll var det iaf kört. (Tillägg 10/9: Jag har testat med en ytterligare kabel, liksom med en ännu äldre kamera, och nu tror jag datorns USB-portar är problemet. Det känns inte fel att byta upp sig till en kamera som fungerar med en nyare dator, beställd men inte levererad…)

När jag går tillbaka till mono-observationerna är det som vanligt svårt att välja vettiga inställningar i AutoStakkert, och dessa första bilder är troligen inte optimala. Jag nöjer mig dock så länge, och konstaterar bara att man trots allt ser något. Först observerade jag i primärfokus, med exponering som visade månarna kring en helt överexponerad Jupiter.

Callisto (J4) ser lustigt avvikande ut, eftersom den ligger längst från Jupiter och vi inte tittar precis i ekvatorsplanet. Med kortare exponering kan man se de mörka banden på Jupiterskivan, men utan detaljer

Med Barlow (f=2500 mm) blev det egenligen inte mycket bättre, men på någon bild tycker jag mig ana Röda Fläcken (RS), som med det rödfilter jag använder ser ljus ut i en mörkare omgivning

Ytterligare reduktionsförsök gav inte bättre bilder

och jag satsar framåt på bilder med en ny färgkamera.

 

 

 

12 mars 2022

Mera måne

Vädret är extremt, med klara nätter nästan hela mars hittills. Det blir för mycket data och reduktioner att filma månen varje kväll, men nu tyckte jag det var dags igen. Seeingen var lite sämre än den 9/3, men bilderna utan Barlow fungerade bra, så att det blev en fin översiktsmosaik.

Jag fortsatte med Barlow-bilder, tills datorn klagade att disken var full. Då hade jag faktiskt lyckats täcka hela månen med detaljbilder, som syns av denna 17-bilds detaljmosaik

I helbildsskala ser man kanske ingen större skillnad, men från detaljmosaiken kan man göra mycket mer detaljerade utsnitt. Först den mycket klassiska bilden med Plato och Alpdalen i norr, tyvärr överexponerad upptill.

Sedan den långa bergskedjan Apenninerna vid randen av Regnets Hav (till vänster). Uppe till höger ligger Klarhetens Hav och nere tillhöger det mindre Ångornas Hav. I nederkanten av bilden ser vi också Hyginus med sina berömda sprickdalar.

Vidare åt vänster från Eratosthenes kommer vi till en av månens mest imponerande kratrar, Copernicus. Belysningen är perfekt, så att man ser centralberget och de komplicerade detaljerna i området utanför kratern.

En annan isolerad krater på en slätt är Bullialdus på Molnens Hav. Till höger ser vi också den berömda förkastningen ”Raka muren” (Rupes Recta)

Närmare fullmåne utgår ett stort system av ljusa strålar från den unga kratern Tycho, medan den här inte utmärker sig särskilt. Clavius är en av månens största kratrar.

Som exempel på hur snabbt kratrars utseende förändras med belysningen kan vi se på området kring Nektarhavet. Det ser nu väldigt annorlunda ut än för 3 dagar sedan.

Även Janssen är helt försvunnen

Librationen visar lite mer i söder, t.ex. kratrarna Scott och Amundsen, men månens sydpol är ännu dold

Det finns som sagt mycket att titta på, men detta får räcka för nu.

9 mars 2022

Perfekt måne

I skymningen stod den 44%-iga månen högt i söder, och det kändes som ett måste att börja filma, trots hot om dis och dimma. Utan Barlow kan jag täcka månen med två filmer, och de två resulterande bilderna kombineras lätt med Autostitch.

Terminatorområdet blir dock onödigt mörkt, och med ett par mer exponerade filmer blir det lite bättre

Sedan körde jag vidare med Barlow, seeingen kändes fin, och de första resultaten såg mycket lovande ut. När jag nu samlat ihop alla bilderna råkar jag ut för det vanliga snopna att jag missat en liten bit, så att den fulla mosaiken ändå inte är riktigt full…

Från mosaiken kan man välja ut intressanta områden, och eftersom det känns länge sen gör jag lite utsnitt med identifikationer med början i norr:

Librationen gör Humboldthavet svårare att se, men seeingen var nu så bra att man kan ana de tre små kratrarna (svarta prickar) i norra änden av Endymion.

Nästa bild neråt längs terminatorn visar bl.a. den långa ”rännan” in från Ariadaeus samt låga slingrande åsar på både Klarhetens Hav (norr om Plinius) och Lugnets hav (söder om Plinius).

Det lilla Nektarhavet omges av den karakteristiska trippeln av kratrar, Theophilus, Cyrillus och Catharina. Som en yttre rand ligger sedan Altai-förkastningen, ugående från Piccolomini.

Norr om Farornas Hav (Mare Crisium) finns den ”svenska” kratern Berzelius som syns, men inte mycket mer. Den danske astronomen Ole Römer har en mer dramatisk formation med ett stort centralberg. Taruntius nere på Fruktbarhetens Hav är nu bara en ljus ring, jämför bilden den 6 mars.

 

Redan vid denna fas börjar de två stora kratrarna Langrenus och (särskilt) Petavius bli svåra att se som kratrar. I stället blir den lilla kratern Holden B allt ljusare, och Stevinus drunknar i ljuset från ”strålkastarna”

Höglandet  i söder är komplicerat belyst. Anders Celsius har fått en ganska liten krater, som i alla fall här syns tydligt.

Öster om Maurolycus kan vi också se den stora sexhörningen Janssen, och ännu ett stycke åt höger Rheita, med den breda Vallis Rheita ner åt vänster

Det finns mer att grotta ner sig i, men detta får räcka så länge (eftersom jag har en ny natts observationer att ta hand om…)

 

 

7 mars 2022

Kortfilm

Jag tänkte köra månfilm ungefär som igår, men vädret ville annorlunda. Jag hann ta fyra filmer utan Barlow, men sen kom molnen. Det blev en ny autostich-skära i alla fall, som vanligt förvånande olik gårdagens

Och för att baseras på 6 minuters filmande får jag vara helt nöjd!

 

6 mars 2022

Månfilm

En månskära på klar himmel, inom räckhåll för kikarens nuvarande plats vid huset, gick ju inte att går förbi. Jag filmade alltså med Skyris-kameran, först utan Barlow. Det är alltid problem med den stora skillnaden mellan terminatorområdet och den ljusa randen, men en kompromissmosaik visar i alla fall huvuddragen

Sen körde jag på med Barlow också, men problemet med ljusstyrkegradienterna finns hela tiden. Jag försökte överexponera för att få bättre terminatorområde, men det blev sällan bra. Jag har en misstanke att jag inte ännu använder FireCapture-programmet optimalt, och rent allmänt är nog teleskopet också ur kollimation. I alla fall är bilderna sämre än de borde vara…

Några exempel

I norr var librationen gynnsam så att man ser hela Mare Humboldtianum omgivet av berg, men de små kratrarna i Endymion är helt osynliga. Ljuset faller också så att man ovanligt tydligt ser randen av Berzelius.

Sen följer Mare Crisium med tydliga ringberg

Ett försök att överexponera visar i alla fall Taruntius som en tydlig krater. När den är mer belyst verkar den mer vara bara en ljus ring på Mare Fecunditatis.

De två stora och spännande kratrarna på en ung måne är Langrenus och Petavius, den senare med en karakteristisk ”ränna” på botten mellan centralberget och randen.

Vid denna belysning är det svårt att förstå att två områden på var sin sida om Stevinus närmare fullmåne är så ljusa att de kan kallas ”(bil)strålkastarna”

Det är avtagande månar jag saknar bilder av, men jag kunde alltså inte motstå en vårnymåne.

9 februari 2022

Månen i molnluckor

Jag tvekade om det med så mycket moln var lönt att sätta upp kikaren (SW200), men gjorde det i alla fall. Jag började som vanligt utan Barlow, men av tio 90s-filmer var det bara en som var utan molnavbrott. Senare blev molnen bara tätare, och jag packade ihop utan att ha filmat något med Barlow.

Jag försökte redigera bort de värsta avbrotten och lät så Autostakkert köra på. Det blev helt användbara bilder, och en autostitch-kombination visar dramatiskt mycket mer detaljer än de Megrez-bilder jag tog den 7/2 och 8/2.

Jag ska jobba lite mer med detaljerna, men är så länge fullt nöjd med denna översiktsbild.