5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

30 oktober 2017

Låg höstmåne mellan träden

På hösten kan man definitivt inte observera unga månar, och inte förrän den nått 77% belysning kunde jag observera en stund mellan träden i söder. Inte för att jag väntade mig några bra resultat, utan mest för att komma igång igen. Det var nästan ett halvår sedan jag observerade månen sist (5 maj), närmare bestämt sex (synodiska) månvarv, med månen 77% belyst då också(!). Däremot är librationen nästan precis motsatt, med västra randen ovanligt gynnad nu mot den östra då, så att skillnaden i belysning mellan då och nu för en viss krater motsvarar ungefär ett dygns månrörelse.

Seeingen var som väntat usel, men jag framhärdade med min vanliga typ av filmning genom SW200 (ca 1000 frames på 90 sekunder). Jag hann bara med områdena nära terminatorn, men man ser på denna bild av Mare Crisium att librationen missgynnar den belysta randen så att det åtminstone inte var någon miss att inte filma där.

Bilderna är alltså ganska halvdana, även efter AutoStakkert/Registax, men vi kan köra det vanliga varvet längs terminatorn från norr till söder:

Solen går upp över Philoaus (ett av de två centralbergen kan anas). Trots att den nordliga librationen är måttlig gör kombinationen med en stor västlig att de nordliga kratrarna Byrd och Peary syns tydligt.

För den karakteristiska Regnbågsviken är belysningen perfekt, och man ser de låga åsarna på Mare Imbrium.

En första bild av detta område lite ytterligare söderut tog jag omkring 19.34, och vi ser solen lysa upp Harbinger-bergen bortom terminatorn

En andra bild från 21.30 (i en annan trädlucka och med bättre seeing) visar tydligt hur solen nu når längre (ny topp i M.Harbinger, hela kraterranden i Gruithuisen)

Ett steg till neråt visar Copernicus långt från terminatorn, i stor kontrast till bilderna från 5 maj

Vi går vidare neråt

och kommer till en första bild av östra Mare Humorum med en halvt dold Gassendi, tagen 19.24

På en andra bild från 21.24 börjar resten av kraterranden inklusive ett centralberg också framträda, liksom fler små kratrar på Mare Humorum

Nästa bild är ovanligt dålig, och är med bara för att hålla kontinuiteten längs terminatorn, ner till Capuanus

och vidare ner på höglandet kring Tycho

där vi längst i söder har Clavius och Moretus

Jag avslutade med att försöka få en bättre bild av Copernicus, och här börjar man i alla fall ana storheten

 

15-16 juli 2017

Knott och knott och en dålig Saturnus

Jag hade ju föresatt mig att även filma Saturnus, så mot bättre vetande släpade jag upp alla grejor på vallen nära huset. För korta filmsnuttar var det inte jätteviktigt att få monteringen rätt uppställd, utan jag bara siktade lite ungefär mot Polstjärnan och satte igång drivningen. (Vi har en lång sladd för en elektrisk trimmer, så jag hade nätström till hands och slapp det extra batteriproblemet). Jag hade ju märkt att det var mygg och knott, men bestämt att stålsätta mig för en timme eller så. Så länge stod jag absolut inte ut, och när seeingen visade sig vara så usel att jag inte alls kunde fokusera kändes det OK att ge upp redan efter 20 minuter. Saturnus är så ytljussvag (långt från solen!) att man behöver exponeringstider kring 1/10 sekund, så det är omöjligt att som t.ex. för Venus ‘frysa’ seeingen. Alla bilder är utsmetade, och med en röd och en blå kant på grund av den atmosfäriska dispersionen. Det senare problemet fixas förvånansvärt enkelt i Registax-programmet, medan man får acceptera den usla seeingen. Planeten stod bara ungefär 10 grader över horisonten, dvs med 5 à 6 gånger mer luft att passera än i zenit.

Även efter många försök blev bilderna inte bättre än så här, och man ser inte ens den stora luckan mellan den ljusa B-ringen och den svagare A-ringen utanför. Namnet ”Cassinis delning” för denna lucka går förstås tillbaka på upptäckaren Cassini (1625-1712), medan rymdsonden Cassini nu under tretton år gjort fantastiska detaljstudier av både Saturnus och dess månar. Sonden gör för närvarande några sista närpassager av Saturnus (mellan ringen och planeten!)  innan den den 15 september planeras störta in i atmosfären.

På grund av fokusproblem och dålig seeing ser man inte ens månen Titan på ett par överexponerade bilder tagna utan Barlowlins. Den borde ha synts nere till vänster, ca en tredjedels varv framåt i banan sedan kamerabilden den 9/7

Även om resultaten blev mediokra känns det bra att i alla fall ha försökt. Varje bild av Saturnus är trots allt ganska häftig…

26 maj 2017

Klar kväll, inga insekter!

Varje varm vårkväll när man inte blir uppäten av knott och mygg är lite av en sensation. Himlen var också helt molnfri, så jag försökte mig på några foton också. Men först gällde det den vanliga Jupiterfilmningen. Utan Barlow fick jag följande bild av månarna

Mest intressant är Callisto (J4) som passerar hitom och ovanför planetens skiva, ungefär 8 dygn efter att den syntes bortanför och under(18 maj), återigen konsistent med en period på ungefär 17 dygn.

Med Barlow får man mer detaljer, och på de första bilderna (22.49 resp 22.51) ser man redan att Röda Fläcken är på väg in på skivan (nere t.v.)

Tio minuter senare (23.02) är fläcken helt inne på skivan

men sedan blev seeingen plötsligt sämre (när luften kyldes och kikaren fortfarande var varm?), som på denna bild från 23.33

Precis på slutet, när Jupiter var på väg att försvinna bakom träd bättrade den sig dock igen, så på bilder från 23.52 resp. 23.54 ser vi hur mycket planeten roterat på bara en timme!

Rymdstationen ISS skulle passera omkring 23.30, på en så ljus himmel att det kändes chanslöst att långexponera. Här ser vi i stället några 5-sekunders vidvinkelbilder tagna under tre minuter, från ca 23.24, 23.25, 23.26 resp. 23.27. Den ljusa ”stjärnan” till höger om mitten är förstås Jupiter

Sedan ändrade jag riktning på kameran, bländade ner, och tog två 30s-bilder. Summabilden (beskuren) visar hur satelliten nu rör sig nu bort och blir allt svagare, mellan 23.28 och 23.29. Stjärnan som kan urskiljas ovanför skorstenen är Altair.

Kvällens andra huvuduppgift var att ta bilder av Saturnus lågt nere i Skytten. Här först en vidvinkelbild med både Jupiter och Saturnus, plus spåret av en oidentifierad satellit. (Så här års syns de flesta satelliter hela natten, och jag misstänker att något objekt fallit bort vid midnattsgränsen på listan från heavens-above, eftersom bilden är tagen precis klockan 00.01).

Lite senare (00.20) kunde jag ta en bättre detaljbild, men fortfarande med både Saturnus och Antares tätt över trädtopparna. När jag jämför med stjärnkartor ser jag också att Saturnus faktiskt befinner sig i Ormbäraren (Ophiuchus), med stjärnan 58 Oph precis på gränsen till Skytten (till vänster).

 

 

 

23 maj 2017

Jupiter utan mygg, forts.

Den torra våren ger än så länge frihet från mygg och knott, så det är trevligt att observera. Däremot var luften mycket orolig, och det drev förbi många störande moln när jag filmade Jupiter (med SW200). Jag fick avbryta tidvis, med fördelen att det gick 50 minuter mellan första och sista bild. Trots den dåliga seeingen kan man alltså åter lätt se hur fort planeten roterar.

Den obligatoriska bilden av månarnas positioner visar bara tre av dem. Callisto (J4) hamnade långt utanför till vänster.

Här ser vi Jupiterskivan (och 3 månar) klockan 22.31 resp. 22.34

Det finns ett par mörkare (”blå”) fläckar till vänster i norra ekvatorsbandet, som man till nöds kan identifiera längre åt höger på dessa bilder från 23.03 resp 23.06

På dessa bilder från 23.22  och 23.25 ligger de två fläckarna centralt på skivan

Seeingen verkar snarast ha bättrat sig lite igen, men jag hade redan gett upp hoppet och avslutade tydligen lite för tidigt?

19 maj 2017

Myggen har kommit…

En ny klar och varm kväll, MEN nu med mygg. Jag tänkte filma ‘före stora granen’, men hade tabbat mig och rubbat sökaren där Jupiter syntes tydligt redan tidigt. Jag körde fokus in och ut utan att hitta planeten, men kunde inte söka runt just eftersom jag inte hade koll på fokus. Efter batteribyte i rödpunktssökaren hittade jag till sist rätt och kunde börja filma. Seeingen var först OK, men blev snabbt mycket sämre. Planeten försvann sedan bakom granen, och med mygg ville jag inte vänta till efter 23 som i går.

På första filmen (utan Barlow) hade jag tydligen knuffat till teleskopet så att analysen gav en konstig dubbelbild, men månarna syns iaf tydligt

Sedan fick jag några fina detaljbilder (21.53 resp 21.59) med Röda Fläcken precis på väg in på skivan (nere till vänster)

Men så utan anledning(?) blev seeingen mycket sämre, och två bilder från 22.03 och 22.05 är mycket suddigare

Och sen kom granen som sagt, så där tog det slut för kvällen…

 

 

18 maj 2017

Sommarnatt med Jupiter

Efter en varm och solig dag följde en otroligt varm kväll, och till skillnad från så många tidigare år helt insektsfri! Det kändes sydländskt och härligt, och med Jupiter som självklart observationsmål på den ljusa himlen. Skogshorisonten gav ungefär en timmes lucka 23-24, och jag filmade genom SW200. Det drev förbi en del otrevliga dismoln, men mesta tiden var det klart och med ganska stadig luft.

Först kan vi se månarnas lägen, från en överexponerad filmning utan Barlow. Intressant nog ligger Callisto(J4) liksom på bilden från 1 maj nära Jupiterskivan, och dess omloppsperiod är verkligen omkring 17 dygn.

Skivan och de tre närbelägna månarna såg ut så här klockan 23.04, 23.23 resp 23.52

och man ser tydligt hur J1 och J2 rör sig åt höger, medan J4 avlägsnar sig från skivan åt vänster. Den ”blå” molnfläcken rör sig snabbt åt höger med planetens rotation. (Jag ska försöka identifiera molndetaljerna i bilder från andra datum, kommer…)