Total månförmörkelse och perfekt väder, ibland har man tur!
Ställde upp “stora kikaren” (SW200) på kvällen, på ett ställe med fri sikt mot förmörkelsen. Gick också att ta en testbild av den nästan fulla månen, men man anar att vänsterranden inte är fullt belyst
Vid 3-tiden började jag sedan observera, visuellt med blotta ögat och “lilla teleskopet” (Megrez), och hela tiden med kameran kopplad till SW200. Just under den partiella delen av en månförmörkelse är det stor skillnad mellan ögat och en kamera, som inte alls har tillräckligt dynamiskt omfång. Kameran ser en kontinuerlig mörkning, med en utsträckning som bestäms av exponeringstiden, medan ögat kan uppfatta en ganska skarp skuggkant och sedan ändå se detaljer inuti skuggan. Det är kort sagt svårt att göra rättvisande bilder!
Innan månen når kärnskuggan är den inne i halvskugga, och på en normalt kortexponerad bild kan man lätt få för sig att förmörkelsen redan börjat. Här två bilder från ungefär klockan 3.00, där det räckte att öka exponeringen från 1/2000 till 1/500 sekund för att få ett helt annat intryck
Klockan 03.07 börjar den partiella fasen, men en bild på 1/500 s visar hur gradvis halvskuggan mörknar
Två nästan samtidiga bilder från 03.17 visar hur exponeringstiden bestämmer hur mycket skugga man upplever på bilden
Först om man ökar exponeringen så att de ljusa partierna blir helt vita kan man börja se detaljerna inne i den röda kärnskuggan. Här två bilder från 03.21-22
Vårt öga har däremot den fantastiska förmågan att samtidigt se detaljer både i det ljusa och det mörka, trots att ljusstyrkan skiljer flera hundra gånger, och det krävs avancerad bildbehandling (som jag avstår från) för att eventuellt försöka illustrera upplevelsen. På dessa bilder från 03.48 är det oförmörkade området egentligen lika stort, men intrycket ett annat
Även inom skuggan ändras ljusstyrka och färg drastiskt, från en ljusgrå kant in mot en allt rödare interiör. På denna bild från 04.00 är exponeringstiden 2 sekunder.
Här 04.09 är det bara en mycket liten remsa av månen som ännu inte är inne i kärnskuggan
Under totaliteten rör sig månen genom jordskuggan så att det ljusa partiet ändrar läge i förhållande till månytans detaljer. Färgerna påverkas också av exponeringstiden. Här först en bild från 04.20 med 6s exponering
Nästa är från 4.31, exponering 13 sekunder, och man ser flera svaga stjärnor i fältet. Stjärnor bredvid en måne är ju något man bara kan se vid en total förmörkelse, i vanliga fall är månskenet så starkt att det dränker allt
Nära totalitetens mitt ser vi 4.45 en bild med 16s exponeringstid, med ytterligare tydligare stjärnor
Jag hade min andra kamera på iOptron-stativet, och med kortare brännvidd får man en helt fält med måne och stjärnor, här först en stund innan totaliteten, när den fortfarande belysta delen av månen ännu bländar(och ger en grön reflex i objektivet), 04.03, 53 mm brännvidd
Under den totala fasen kan man exponera längre, här 90 sekunder med med 85 mm f/5,6 klockan 04.29
Månen ligger i ett område i Fiskarna (Psc), nära Valfisken (Cet), utan ljusstarka stjärnor, så man kan behöva en vidvinkelöversikt (17mm) för att orientera sig. Trots att månen alltså var “super”-stor ser man hur pass liten den är i förhållande till stjärnbilderna och himlavalvet.
Klockan 4.58 har det ljusa området på månen flyttat sig åt vänster, och tittar man noga ser man hur månen har rört sig i förhållande till stjärnorna på bilden 04.48
Hoppar vi fram till 05.15 har månen rört sig ytterligare åt vänster (se stjärnorna), och vänsterkanten ljusnar när den närmar sig kanten av jordskuggan
Här är vi (05.22) precis framme vid totalitetens slut
Utträdet ur skuggan liknar inträdet, och är lika svårt att ta bilder av. Här 05.33 ser man fortfarande flera stjärnor till vänster
varav bara den ljusaste kan anas på en kortare exponering från 05.41
Klockan 05.47 var det slut på det roliga, när den sjunkande månen slår i en närbelägen trädtopp
Men innan dess har jag också haft utkik åt öster, där tre planeter så småningom syns. Redan 4.24 kunde man se Venus och Mars gå upp med Lejonets skära och Regulus
En timme senare (05.21) har jag genom att flytta runt iOptron-stativet lyckats hitta en perfekt trädlucka även för Jupiter, så att jag fångar tre planeter plus stjärnan Regulus i öster, bara det en sevärdhet denna häftiga natt
Sen kommer gryningen snabbt, och klockan 05.45 är himlen inte längre mörk. Man ser också tydligt (på fläcken kring Venus) hur det nu blir allt disigare, och kan åter konstatera hur vädret för en gångs skull samarbetade snällt…
TILLÄGG när jag fixat lite mer med förmörkelsebilderna:
Med programmet “Rot’n’Stack” kunde jag i några omgångar lägga många månbilder på varandra fixerat till de få stjärnor som syntes på teleskopbilderna. Slutresultatet är en ful men illustrativ bild som visar månens rörelse under förmörkelsen i förhållande till ett antal rätt svaga stjärnor. Jordskuggan symboliseras av cirkelbågen, och man ser lite oförmörkad månrand i början och slutet av förmörkelsen.
Jag försökte sedan göra om hela proceduren med ett lite annat urval bilder, men grundproblemet med ojämn exponering (kortare tider i början och slutet) kvarstår. Man kan dock se skuggkanten lite bättre även utan hjälpcirkel.
