19 februari 2026

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

14 februari 2026

För kallt

Det blev en kall och klar vinternatt som jag som yngre och piggare inte hade bangat för, men som kroppen inte längre fungerar i. Vägen där jag brukar stå med kameran för att få sikt åt sydväst var blankishal, så jag vågade mig bara precis ut i trädgården. Det enda obligatoriska var en ny bild av Hygiea (plus förstås några av Jupiter), och sen var mina fingrar så stelfrusna att jag försvann in till brasan. Det var längesen jag använde teleskop, och det är väl bara att inse kroppens begränsningar.

Jupiter har rört sig vidare åt höger men finns fortfarande nära delta och zeta Geminorum.

På en förstorad kortexponering (1/2 s) syns tre månar tydligt, medan Io (J1) bara anas

Av en lustig slump kunde man denna kväll mycket nära Jupiter också hitta den långperiodiska variabeln R Geminorum

Den ökar för närvarande i ljusstyrka och kommer framåt april att vara ljusstarkare än HIP-stjärnan nere i bildkanten. Tittar man noga på den motsvarande  Jupiterbild jag tog den 8/2 kan man nästan se att R ljusnat lite på bara en vecka. (Det är också logiskt att satelliten Callisto(J4) med 17 dygns period bytt sida i förhållande till Jupiter).

Kvällens viktigaste uppgift var ju att få en andrabild av Hygiea, och det var bara att igen ta bilder av ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri. På denna 3 1/2 minuts summabild är det tätt med stjärnor, men Hygiea går ganska lätt att hitta om man förstorar ordentligt. (Lägg också märke till Krabbnebulosan M1 som i denna skala är väldigt oansenlig, men som är en av himlens intressantaste supernovarester).

Här har vi så till sist jämförelsebilden som visar Hygieas rörelse, och där var kvällen slut på mindre än 10 minuter..

8 februari 2026

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.