18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan

 

 

9 april 2018

Kort morgontitt

Efter en klar och solig dag vaknade jag vid 4-tiden och upptäckte att även natten verkade klar, så jag tog en promenad bortåt vägen för att se de tre morgonplaneterna. Jag märkte dock genast att diset låg tjockt nere mot horisonten, så att Mars och Saturnus knappt lyste igenom. Lite högre upp strålade i alla fall Jupiter, med Antares och Skorpionen nere till vänster.

Innan jag siktade mot Mars och Saturnus upptäckte jag en ljusstark satellit i Jungfrun, och försökte sikta ditåt. Tyvärr blev det i hastigheten en del glapp i monteringen (stjärnor som streck), men man ser tydligt 30 sekunder av rörelsen hos en satellit som enligt heavens-above var den amerikanska spionsatelliten Lacrosse 5.

Satelliten har lagom hunnit ner mot horisonten så den är (svagt) med även på nästa 30 s-bild med Mars och Saturnus

Med vidvinkelobjektiv får man med alla tre planeterna, plus Antares

Bara för att himlen var klar tog jag också en bild av Norra Kronan, där variabeln R CrB fortsätter att vara ljusstark

Mer än så blev det inte, men jag känner mig uppdaterad och nöjd att ha fått denna titt.

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

7 januari 2018

Mars, Jupiter och inget mer…

Just denna första klara morgon på länge befann sig Mars och Jupiter som närmast varandra, bara ca en halv måndiameter. Paret befann sig också nära den trevliga dubbelstjärnan alfa i Vågen, Zubenelgenubi. Jag började ta bilder med 190 mm teleobjektiv, men märkte att jag fick en konstig dishalo runt Jupiter som jag inte såg på himlen. Mars är ännu mycket ljussvagare än Jupiter, men den ökar stadigt och kommer kring oppositionen 27 juli att vara den starkare. Jupiters två yttre månar smälter samman till ett stjärnlikt objekt, och man ser tydligt de två komponenterna i Zubenelgenubi.

Jag tror det måste varit kondens nånstans i själva objektivet(??), i vart fall bytte jag till normalobjektiv som bättre framhäver hur nära planeterna var till varandra. Här först 25 mm vidvinkel, där man ser planetparet i Vågen nedanför till vänster om Jungfrun med Spica. Uppe till höger utanför bilden befinner sig en 67% belyst måne som lyser upp himlen lite extra.

Egentligen är en vanlig 50 mm-bild (30 s exponering) mest realistisk

Efter en ganska klar dag följde åter en klar kväll, och jag gjorde mig beredd att sätta upp ‘stora kikaren’ på sitt stativ. Jag har lite lättsinnigt låtit det stå kvar ute under en tunn presenning, och när jag nu kopplade på strömmen hände ingenting. Jag vet inte var felet sitter, men motordriften fungerar alltså inte, och därmed är all fotografering omöjlig. Ett snopet slut på kvällen…

4 december 2017

Morgon med Mars och Jupiter

Den fulla ”supermånen” lyste osannolikt starkt, och det kändes nästan dumdristigt att försöka fotografera stjärnor. Jag var lite för tidigt uppe för Jupiter, men Mars syntes bra bredvid Spica i sydost. (Med blotta ögat är Spica klart ljusstarkare, men eftersom kameran är mer rödkänslig ser de ganska lika ut på bild..)

I nordost var Svanen och Lyran på väg upp, och de annars dominerande juldekorationerna nere t.h. var bleka jämfört med månskenet…

Det dröjde i alla fall inte länge innan Jupiter tittade fram över skogen

och jag kunde söka efter bra luckor mellan träden. I förhållande till solen rör sig båda planeterna åt höger, dvs de går upp allt tidigare på morgnarna. I förhållande till stjärnbakgrunden rör sig dock både Mars och Jupiter åt vänster och lämnar Spica efter sig. Rörelsen är snabbare för den närbelägnare Mars, som kommer att passera inom en halv måndiameter från Jupiter den 7 januari nästa år.

När jag så småningom insett att vidvinkelbilder ändå var trevligare

så slutade kameran att fungera (ERR2, minneskortet kan inte läsas…), oklart varför, men jag hade ju sett det jag planerat att se.

 

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen