5 mars 2023

Venus och Jupiter var fortfarande ett vackert par i väster

och himlen till synes helklar.

En timme senare tänkte jag (för första gången sen i oktober) försöka filma månen, men då var himlen plötsligt full av moln. De var dock av den flyktiga och tunna sort som snabbt ändrar sig, så jag började sätta upp teleskopet. Bara att hitta kameror, Barlowlins och rätt okularhållare tog en stund, liksom att förstå Firecaptures gränssnitt (som inte var det rätta för månobservationer). I alla fall tog det så lång tid att börja filma att jag bara hann med fyra filmer innan datorns batteri gav upp. (Det var minusgrader, och jag borde ha kopplat in den till det större Bresser-batteriet som jag har för att driva teleskopet).

I alla fall, observationerna var med den nya färgkameran, som med 3840×2160 pixlar ger en förvånande  stor del av månen även med Barlowlins.  Nackdelen visade sig sen vid reduktionerna, som med Autostakkert tar typ 20-30 minuter per film vilket jag inte varit med om förut. Jag väntade mig inga superresultat, men med Registax wavelets (med parametrar jag tidigare använt på månen) blev det trevligt bra för att vara såpass oplanerat och experimentellt. Här ser vi terminatorområdet nere i sydväst på två separata bilder

som med Autostitch kan kombineras till

Tyvärr blev det sen bara två nästan identiska bilder i norr, utan förbindelse söderut

Vid närmare påseende är det det mest det stora synfältet som imponerar, men detaljutsnitt är ändå intressanta. Här t.ex. de stora ringbergen Schickard och Bailly, den smala Schiller och den lustiga högplatån döpt efter svensken Wargentin.

Och här Aristarchus med den vindlande Schröters dal och det ovanliga bergmassivet Rümker

Jag har ju filmat månen så mycket att det mesta av ytan känns bekant, men ett undantag är de randområden som kräver stor sydlig libration. Denna kväll var librationen i latitud -6 grader, och man kan i alla fall ana kratrarna Scott och Amundsen nära månens södra pol. Terrängen är så full av kratrar att det är svårt att få någon överblick. Nära sydpolen finns också kratrar där botten ligger i ständig skugga, och där det kan finnas reserver av is som skulle kunna utnyttjas av kommande mänskliga bosättningar på månen.

Med tanke på förhållandena blev det ett nyttigt försök att ta upp filmningen igen, även om jag missade min ambition att jämföra denna färgkamera med den svartvita Skyris-kameran just för färgfattiga månbilder.

1+2 mars 2023

Venus+Jupiter!

De två ljusaste planeterna skulle ju vara närmast varandra den 1 och 2 mars, och den första var det klart och fint. Planeterna kom så nära varandra att de fick plats i samma synfält i mitt “stora” SW200-teleskop, brännvidd 1000 mm. Redan innan det var mörkt kunde jag börja ta bilder, och i teleskopet avslöjas Jupiter direkt genom sina månar. De ganska osymmetriska strålmönstren kring Venus  orsakas av en massa björksly i strålgången.

Senare var det en stund med fri sikt, och då dominerar den korsformiga diffraktionen på grund av sekundärspegelhållaren. Exponeringstiden är här 1,5 sekunder, jämfört med bara 1/6 sekund för förra bilden

Med 1000 mm brännvidd verkar ju planeterna inte alls nära varandra, men med vidvinkelobjektiv på kameran får man klart för sig vilken ovanlig kvällssyn detta var.

Mot söder dränkte månen vinterhimlens stjärnor, där till och med Sirius ser ganska beskedlig ut.

I teleskopet var månen ändå inte fullare än så här

Med 10 sekunder exponering och mörk himmel är Venus+Jupiter även i teleskopet en slående syn. (“Suddfläcken” bredvid Jupiter är en reflex av Venus i optiken och vice versa.)

Med kamera och “normalbrännvidd” (40 mm) blir intrycket mest så som man upplever det med ögat

Först när jag skulle gå in insåg jag att den bästa utsikten var från trädgården, test i morgon om vädret står sig…

Och det gjorde det åtminstone tillräckligt länge för att paret skulle synas igen, fast nu 2/3 på andra ledden. (Venus har rört sig uppåt åt vänster och syns alltså nu ovanför Jupiter).

Med 85 mm brännvidd anar man Jupiters månar

På ett utsnitt ser vi att Ganymedes(J3, omloppstid 7,15d ) och Callisto(J4, omloppstid16,69d) ligger kvar i liknande lägen som den 1/3 medan Io(J1, omloppstid 1,78 d)) och Europa(J2, omloppstid 3,55 d) har rört sig så att de tycks ha bytt plats

Men som sagt, bästa utsikten var från trädgården

där de långsamt sjönk mot horisonten (men där molnstråk också kommer in ovanför till höger).

Som helhet alltså en fantastisk tur med klart väder båda dagarna, ibland vill det sig!

28 februari 2023

Venus+Jupiter

Utsikterna är lovande även för det tätaste mötet i morgon och på torsdag, men jag måste förstås passa på att ta bilder varje klar kväll. Standardbilden med 85mm-objektivet från altanen visar ett stadigt krympande avstånd, men sen ville jag dels testa med en kortare brännvidd, dels eventuellt hitta en ännu bättre observationsplats.

En brännvidd kring 50mm är egentigen bättre, men från trädgården är de många småbjörkarna på kalhygget i väster en för trist bakgrund.

Så småningom hittade jag den bästa platsen ett stycke bort. Med 40mm brännvidd blir det en fin översiktsbild

men om man vill se (de svaga) stjärnorna i närheten är 85mm bättre

 

27 februari 2023

Nix norrsken

Efter att ha sett spektakulära bilder från förra natten plus sett förutsägelser om fortsatt synlighet gick jag ut och spanade i flera omgångar, men utan att se något. Himlen var inte helklar, och månen lyste upp svaga molnstråk. (De röda träden är min pannlampa glömd på..)

Mot norr är det ljusen från Värnamo somlyser upp molnen

så om det också fanns riktigt norrsken hade det krävt en annan observationsplats.

För att återgå till astronomin hade jag också förstås tidigare på kvällen tagit en bild av Jupiter och Venus ytterligare lite närmare varandra

Under norrskenssökandet märkte jag att Arkturus nu är en kvällsstjärna igen, och kunde konstatera att R CrB lyser på

 

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!

4 februari 2023

Komet i månsken

Kvällen var kall och klar och en 99% full måne lyste upp snölandskapet och himlen. Jag ville i alla fall försöka hitta kometen, högt på himlen ovanför Capella, men bara med enklast möjliga utrustning, dvs kamera (85mm objektiv) på iOptronstativet. Jag gick ut tidigt, och kunde se Venus stråla nere bland träden i väster. På bilden lyser den fram som en måne bakom grenarna, och en del stjärnor går att identifiera.

Nästa stopp var Jupiter, dels ett kortexponerat utsnitt med tre månar

dels planeten bland stjärnor. Jupiter ligger nu mycket nära gränsen mellan Fiskarna (Psc) och Valfisken (Cet).

Mars vandrar vidare åt vänster uppe i Oxen (nära stjärnan tau Tauri, som får en lustig förkortning)

Jag visste kometens läge relativt Capella, och trots månskenet syns den tydligt redan på 8s-bilder.

Jag tog 10 likadana bilder innan jag för säkerhets skull gick in och kontrollerade att det var kometen på bilderna. DSS-summan blev så här, och man kan förstås inte vänta sig att se en svag svans i så starkt månsken. (Diset i luften gör att Capella också ser kometlik ut, men det är förstås inte på riktigt).

När jag var säker på att vara i rätt fält fortsatte jag bara med 30 nya  kortexponeringar, som tillsamman blir en 4 minuters summa, mycket lik den förra bilden.

Med kort brännvidd och totalt bara drygt 5 minuter mellan den första och den sista exponeringen är kometens rörelse knappt märkbar, men när jag lägger ihop alla 40 exponeringarna försöker jag kompensera också för detta. Det har ingen större effekt, och totalbilden liknar de båda andra bilderna här ovan. En  förstoring visar i alla fall att kometen fortfarande är osymmetrisk, med mer grönt på  “framsidan”, och mer detaljer än så kan man inte begära med denna begränsade observationsinsats.

Innan jag gick in tog jag sedan några vidvinkligare bilder från en vintrig trädgård i månljus.

 

 

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans “släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

26 januari 2023

Framgång och frustration

Väderleksrapporterna stämde, så att det efter klockan 20 faktiskt klarnade upp, så jag ville förstås fortsätta att observera kometen (C/2023 E3). Den syntes tydligt i en fältkikare men inte alls med (mina) blotta ögon, i en rätvinklig triangel med beta och gamma i Lilla Björnen. Med säkert väder och siktad komet kunde jag börja med några andra bilder, med den vanliga 85mm-utrustningen.

Den dominerande synen på himlen var en tjock månskära plus Jupiter på väg neråt i väster. Jag tog en serie med olika exponeringstider (för ev HDR-reduktion), men en kompromissbild med 1/15 s exponering visar i alla fall rimligt väl både månen och en svag Jupiter nere till höger.

Med tydligare Jupiter och stjärnor (4s exp) blir månen förstås helt överexponerad.

Sen tog jag några småplanetbilder. För nummer 64 Angelina blev det en bra andrabild, så här ser vi rörelsen på 6 dygn i ett litet fält i Tvillingarna.

Nummer 532 Herculina fanns i samma synfält som Hyaderna, och syns utan problem. Nr 57 Mnemosyne är mycket svagare, men ska nog gå att få fram på en summabild. Dessa båda finns nu på priolistan för en snar andrabild.

Sen var det dags för kometen. Det var ingen konst att hitta rätt, men den upplysta himlen (Värnamo+månsken+dis) gjorde alla bilder alldeles för ljusa. Med bildbehandling ser det vettigare ut, men 30s exponering var för mycket också på grund av stativinställningen. Tittar man noga är stjärnorna korta spår.

För att säkert få skarpa bilder nöjde jag mig sedan med 10s-exponeringar, men ökade (onödigt) samtidigt ISO-talet så att överexponeringen fortsatte. Jag fick ihop 17 kometbilder totalt, som jag sen får kombinera med DeepSkyStacker. Det finns många parametrar att variera, och det är svårt att få snygga summabilder. Här en summa av alla utom en av bilderna (totalt nästan 4 minuters exponering) som visar kometen precis ovanför det värsta diset. Den är tydligt osymmetrisk, med antydan till svansar åt två håll.

Sen ville jag förstås också observera kometen med teleskop, och valde det lilla Megrez (360mm f/5) just för att säkert hitta den. Men trots massor av försök så blev resultatet noll. Problemet är som vanligt mest en dålig sökare som både glappar i fästet och som dessutom snabbt immade igen. Men också kometens läge på hög deklination som gjorde det kontraintuitivt att vrida det ekvatoriella teleskopet (dessutom inte ens ordentligt polinställt…).

Jag hade fler problem med Megrez. De månbilder jag tog var slarvigt ofokuserade

och Jupiterbilderna sen fulla med konstigt bakgrundsljus (månsken spritt i frost på objektivet?). Tre månar syns i alla fall fint uppradade

Orionnebulosan var sig någorlunda lik, men det är tydligt att stativet är så felinställt att man kan exponera max 30 sekunder

medan redan en 45s-bild har tydligt avlånga stjärnor

Men det var kometsökandet som blev frustrerande omöjligt. Jag lyckades aldrig ens hitta beta eller gamma UMi som jag hade tänkt utgå från, utan tog till sist bara bild på bild på måfå där kometen “borde” vara. En bild visade lite konstigt sudd i överkanten, men det var (enligt astrometry.net som knäcker allt!) spritt ljus från M-stjärnan RR UMi, 4 grader från kometen. Jag fortsatte sen att ladda upp fler bilder dit, och hade tydligen antingen pekat för lågt, som i fältet kring RR UMi.

eller också för långt åt vänster, som kring gamma UMi (som jag alltså visst hade pekat mot utan att märka det!).

Detta är efterhandsutredningar som jag kan göra nu, men vid teleskopet märkte jag bara att jag hela tiden missade kometen.

Jag fick till sist bita i det sura äpplet och ge upp, men kom i stället på den goda idén att i stället använda mitt 70-200 mm teleobjektiv. Med 70mm brännvidd var det lätt att hitta kometen och jag kunde successivt justera stativet tills den var central i bild. Då var det bara att zooma till 200mm, i alla fall ett bra steg upp från 85mm. Himlen var fortfarande för ljus, så jag fortsatte att ta mest 10s-bilder, många dock med alldeles för högt ISO(6400). En 30s-bild visar bara en kort stoftsvans

medan en 160s DSS-summa visar en svag aning av den långa smala “jonsvans” som kan ses på bilder tagna under mörkare förhållanden. (Vinjetteringen i teleskopet ger ett nyckelhålsintryck som man förstås egentligen ska anstränga sig att få bort med flatfältsbilder)

Inklusive bilderna med ISO6400 fick jag följande totala summabild (5 min exponering), som minskar kornigheten men inte ger mer information.

Jag var ute i nästan 2 timmar, så att det till sist  bara blev några få minuters kometbilder kan på ett sätt ses som ett misslyckande. Jag väljer att ändå se det positivt, eftersom jag fick intressanta kometbilder med två olika brännvidder, plus nya och meningsfulla asteroidbilder.

Tillägg 30/1: Kometen rör sig ju snabbt över himlen, men på mina få minuters summabilder märks det knappast alls. Däremot har jag här jämfört en tidig och en sen enkelbild, den första med 85mm brännvidd, den andra med ca 125mm (fast minskat till samma skala), så att man väldigt tydligt ser rörelsen över ett längre tidsintervall

Tillägg 6/2: En intressant summa av 70mm-bilder visar kometen tillsammans med hela Lilla Björnen

 

20 januari 2023

Komet C/2022 E3

Vädret tillåter fortsatt bara korta glimtar av stjärnhimlen, och denna kväll var jag mest nyfiken på om jag kunde få en bild av den komet som nu förekommit flitigt även i radio/TV. Vid 19-tiden stod den lågt i norr, helt skymd från kikarplatsen och mina vanliga utsiktspunkter mot söder. Jag tog alltså min mobila standardutrustning, kamera+85mm objektiv+iOptorn kameravridare, och tänkte gå ett stycke till ett fält där jag har stått ibland för att få sikt åt väster. Redan efter 200 meter märkte jag dock att träden var lägre, så jag ställde mig, med uppsikt,  på vår lokala väg, och tog testbilder mot norr. Redan på första försöket såg jag något som inte var en stjärna, och kunde ta några bilder. Jag tyckte sen att jag hade monteringen felriktad och ändrade mig, men de nya bilderna blev alla sämre med stjärnspår. Jag insåg ju att så lågt på himlen och rakt mot Värnamos ljus kunde det inte bli annat än testbilder, så när jag fick flytta undan för grannens bil gav jag upp för tillfället. Här syns först hur turligt över trädtopparna kometen hunnit. Den befinner sig fortfarande i Björnvaktaren, men redan i morgon i Draken. HIP-stjärnorna är ungefär av magnitud 6, dvs från en mörk plats bör kometen vara synlig för blotta ögat.

Jag fick få användbara bilder, men en DSS-summa med 85 sekunders total exponeringstid visar i alla fall tydligt en kort svans.

Jag gick sen 200 meter åt andra hållet längs vägen för att få bättre sikt åt söder och väster, men märkte direkt att det började dra upp moln. Efter mindre än en kvart var åtminstone kometfältet helt täckt, så jag hade turen med mig för en gångs skull…

Som ett led i mitt ständigt pågående asteroidprojekt kunde jag ta bilder av småplaneten nr 64 Angelina i Tvillingarna (att kompletteras nästa klara kväll). I ett vintergatsfält är det gott om stjärnor, så jag hoppas jag snart kan få en andrabild innan Angelina försvinner i mängden. Stjärnhopen M35 är alltid tacksam, lätthittad nära paret eta och mu Gem.

Jupiter är ju absurt ljusstark jämfört med de många oansenliga stjärnorna i närheten. Den rör sig snabbt framåt (åt vänster) i Fiskarna (Pisces) men passerar 6-18/2 ett hörn av Valfisken (Cetus).

En kortexponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes var nära eller på planetskivan.

Sen var himlen som sagt full av molnsjok, men jag var helt nöjd med kometbilderna.

3 januari 2023

Liten lucka i molnen

Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.

Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.

Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger

På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.

Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.

Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.

Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.

Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.

Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…

Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…