14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att iOptronvridaren var urladdad, dvs bara kortexponeringar blev rimliga…

Jupiter syns här vandra vidare fram mot 45 Cap på ett utsnitt av en 2s-bild. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här på en tråkig 4s-exponering

 

Om man förstorar bilden kan man dock precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring. Utom den osannolika närpassagen av HIP 101922 kan man utom Titan se tre ytterligare Saturnusmånar, även om Thetys och Dione nästan drunknar i bakgrundsljuset

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder av Jupiter. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

Redan på 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En lagom exponeringstid för att visa månarna bättre är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tyligare Saturnus med Registax. På den låga höjden över horisonten kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men man ser i alla fall tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen

 

 

 

 

 

 

Jag ska försöka optimera reduktionerna lite till, men i alla fall en högst påtaglig Saturnus!

3 september 2021

Lovande kväll som kraschar snabbt

Himlen var till en början klar och fin, utan det dis som förstärker alla ljusföroreningar. Jag testade vidvinkelbilder av vintergatan (20 mm f/4), men fick direkt problem med en självutlösare så att jag (dumt nog) bara kunde ta 30s-exponeringar. Himmelsbakgrunden hade klarat längre exponeringar, så de enskilda bilderna är ganska torftiga. Idén var att göra mosaiker, antingen med DeepSkyStacker eller med autostitch. DSS har notoriskt svårt med vidvinkelbilder, och klarar ofta inte ens några få i taget, och jag tröttnade snabbt på att försöka. Autostitch fungerar ju ibland strålande, men med dessa underexponerade bilder fick också den problem. Inte ens när jag först bildbehandlade och förstärkte de enskilda bilderna klarade autostitch att identifiera stjärnorna rätt, och slutresultatet blev en himmel med mängder av falska dublettstjärnor.

Några enskilda bilder får illustrera i stället. Jupiter och Saturnus till vänster

 

och sen södra vintergatan med ett störande flygplan

och till sist den klassiska Sommartriangeln

 

Lärdom alltså bara: längre exponeringar krävs med detta objektiv!

Med så fin himmel tänkte jag sen också köra telebilder(135mm f/4), men så fort jag kom ut med det nya objektivet hade det dragit upp moln, och jag fick panikobservera utan att ge mig tid att rikta in iOptronstativet ordentligt.  Först förstås Jupiter, som vandrar bakåt  i Stenbocken. (Den 19/9 kommer den att passera nära under 45 Cap).

Med lite kortare exponering ser man månarna bättre, men Io och Europa är så nära varandra att de ändå sammanfaller

 

 

 

Saturnus rör sig långsammare, och i ett fält med svagare stjärnor, men kommer den 13/9 att passera intressant nära stjärnan HIP 101922, som är bara något ljusstarkare än månen Titan. (På bilden här är Titan för nära norr om planetskivan för att synas).

 

 

Sedan tabbade jag mig i brådskan och siktade mot beta i stället för alfa i Vattumannen, så att jag missade asteroiden 89 Julia. Däremot gick det bättre med 12 Victoria nära theta Aquilae och 6 Hebe nere i Sagittarius. Bildkvaliteten är usel både 30/8 och 3/9, men på dessa uppförstorade jämförelsebilder ser man tydligt asteroidernas rörelser under 4 dygn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 10/9: Nära beta Aqr fanns faktiskt den ljusa asteroiden 43 Ariadne (som av någon anledning saknades i mitt kartprogram). Jag missade dock även den, både 3/9 och 4/9, men ska snarast ta fler bilder av trakten.

Sen tog jag några fler bilder mot södra vintergatan, hopfogade med DSS som nu fungerade bättre. Här först tre med M16 i nederkanten

och sen två sydligare med M16 och M17 tillsammans

Som vanligt ger det mersmak när enkla 30s kamerabilder visar såpass mycket. Om mitt stativ var bättre inställt skulle jag försöka ta bilder genom SW200, men får väl vara nöjd om jag kan använda Megrez.

Tillägg 10/9: Med lite envishet kan man få till användbara autostitch-mosaiker av vidvinkelbilderna, medan DSS får för stora problem.

Här t.ex. en bra översikt mot söder (hopsatt av fyra 20mm-bilder). Stjärnidentifieringarna visar t.ex. hur den stora Ormbäraren (Ophiuchus) håller upp Ormens svans (Serpens Cauda), som går i ett mörkt stråk av vintergatsbandet.

Vintergatan vidare upp genom Svanen och vidare mot Cepheus syns (för svagt) på denna fortsatta mosaik, där Sommartriangeln nu finns i sitt större sammanhang. Prototypen för de viktiga Cepheidvariablerna, delta Cephei, ligger nära vintergatsplanet.

 

Med lite andra bilder kommer man ända till Cassiopeia, och ser Pegasus och Andromeda (med galaxen M31!) nere till vänster.

Nästa mörkperiod ska jag göra längre exponeringar!

 

 

30 augusti 2021

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt ”suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius ”tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa ”stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.

 

 

20 augusti 2021

Mjölkhimmel och rubbat stativ

Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar

Först omkring 22.35 var sikten fri

men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd

Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen  i jordatmosfären

För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och  Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.

Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.

Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.

Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!

Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.

Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering)  med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare

 

Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren.  I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…

Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.

 

 

Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…

 

 

 

 

 

 

 

 

11 augusti 2021

Stjärnor, planeter och en Perseid, om än i dis

När månen snällt håller sig borta under årets Perseidvecka så är molnen täta i stället. Denna kväll verkade bli den enda på länge med stjärnor, så jag tog förstås ut kameran. Jupiter och Saturnus döljs bakom träd från min kikarplats, så det blev inga teleskopobservationer. Med kameran kunde jag hitta en friare horisont, och med 50mm brännvidd ser vi dem här på ljus himmel, inklusive spår från en satellit t.h. och ett flygplan nere i mitten. Jupitermånen Callisto syns som en stjärna till vänster om planeten, och man kan ana en osymmetri till höger av Ganymedes+Io.

Sen tog jag bilder mot Cassiopeia, där den extremt långsamma novan V1405 Cas fortfarande är nästan lika ljus som vid början av utbrottet i mars. Här först en översikt där man ser fem av Cassiopeias sex W-stjärnor

och sen ett utsnitt kring stjärnan 4 Cas där novan syns tydligare. På grund av den ljusa himlen är exponeringen är bara 8 sekunder, och man anar knappt stjärnhopen M52. Novan är rödare nu än 21 mars, men lyser efter 4 1/2 månad fortfarande ungefär lika starkt som grannstjärnan HIP 115661.

Med 50mm brännvidd och bara 8 sekunders exponering är chansen att fånga en Perseid minimal. Däremot vimlar ju himlen av jordsatelliter, och det är inte svårt att få med två på en bild

Flygplan kan ibland  ge liknande spår, och eftersom dessa två ljusstarka objekt (som följde varandra åt höger genom Karlavagnen) inte fanns med på heavens-above antar jag att de var mer jordbundna.

Jag kollade också att RCrB inte försvagats

och övergick sedan till lite Perseidövervakning med vidvinkelbilder (f=18 mm). Under tiden 23.xx-23.yy fastnade inget på bilder upp mot Vega

och jag återgick en stund till 50mm brännvidd. Det var mörkare nu, men diset hade tätnat, som man ser av blaffan kring Jupiter

En spännande s.k. rekurrent nova i Ormbäraren, RS Oph, har just nu ett av sina sällsynta utbrott. Senast stjärnan kunde ses med blotta ögat var 2006, och nu har det åter varit möjligt, för bara sjätte gången sedan upptäckten 1898. Ljusstyrkan minskar dock dag för dag, och här på bilden är den ungefär av magnitud 6, dvs standardgränsen för vad man kan se med blotta ögat.

En extra rolighet var nu att jag nu (23.25.18-23.25.48) fick kvällens enda Perseidspår på en ytterligare bild av RS Oph(!)

Den vidare övervakningen med vidvinkelbilder gav fler intressanta himmelsvyer, men inga fler Perseider. Den sydliga vintergatan anas, men försvinner ner i horisontdis.

Mot nordost stör Värnamos ljus så att det är meningslöst att sikta ditåt

Högre upp mot Cepheus ser det bättre ut, men inga Perseider passerade

Jupiter och Saturnus mer i sammanhang. Jupiter finns en bit in i Vattumannen (Aqr), medan Saturnus är kvar i Stenbocken (Cap).

Efter lite fler övervakningsbilder mot Örnen och Delfinen, och utan att totalt ha sett mer än tre perseider visuellt gav jag upp klockan 23.42

Kvällens stora behållning är förstås att stjärnhimlen är tillbaka på riktigt, även om det klara vädret tydligen låter vänta på sig

22 juli 2021

Stapplande början på den nya stjärnsäsongen…

Härom natten var jag kort ute och såg att Jupiter kunde synas i en trädlucka omkring 00.30-01.00. När kvällen nu såg klar och fin ut satte jag igång SW200-teleskopet bara för att snabbt inse att jag blandat ihop tiden och tänkt att det skulle gå att filma den redan från 23.30… Enligt ”surt sa räven”-modellen kan jag också skylla på de ettriga myggorna, men fick snällt packa ihop igen. För att få några astrobilder tog jag i stället EOS60-kameran med 17-85mm objektiv på fast stativ, med sikte på en ISS-passage klockan 23.56. Björkarna på vad som länge varit ett kalhygge har växt betänkligt, och jag fick leta för att få fri sikt mot en ovanligt låg måne i söder. Med bara 85mm brännvidd blir det förstås inga detaljer, men man ser att månen ännu inte är riktigt full.

Månen står i Skyttens stjärnbild, nere i Tekannans handtag, som man kan ana på en överexponerad 1s-bild.

Med kortare brännvidd och längre exponering ser man Teskeden också, liksom björkproblemet…

och med 17mm vidvinkel kan man urskilja den större omgivningen. Sommarhimmel och nästan full måne är dock inte optimala omständigheter för att avbilda  stjärnor, så bara de ljusaste syns

Det var ju Jupiter jag ursprungligen var ute efter, och på ett utsnitt (55 mm brännvidd) ser man den här lågt över träden till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Ganymedes och Callisto sammanfaller nästan till vänster om planeten, medan man anar Europa till höger.

På en vidvinkligare bild syns även den betydligt ljussvagare Saturnus, samt månen längst till höger. Jag har dock fått söka upp en plats med fri sikt, långt från nuvarande kikarplats. En flytt av teleskopet hit vore förstås trevligt, men ett stort företag som man inte vill göra för ofta. Det är dock bra att veta att möjligheten finns, eftersom både montering och dator går att  köra på batteri.

Men på tal om batteri råkade jag sen ut för det dåliga kamerabatteriet som jag inte kasserat trots tidigare liknande missöden. Trots att det när man går ut indikerar full laddning kan det sedan plötsligt vara tomt, och det är vad som hände när jag till sist skulle ta bilder av ISS. Jag hann i alla fall ta fyra 4s-exponeringar som visar rörelsen in från höger.

Bilden är ett enkelt medelvärde av de fyra exponeringarna, och ISS-spåret blir i motsvarande grad försvagat. På de enskilda bilderna ser man att ISS är ett ljustarkt objekt

Det är snopet när utrustningen fallerar, men jag väljer att se det som turligt att jag i alla fall fick dessa bilder.

25 december 2020

Äntligen Jupiter+Saturnus!

Molnen har legat tjocka över Värnamo nästan en månad nu, och jag har frustrerat sett den 21/12 passera. Igår på julafton lär det ha varit klart här, medan ett molnlock hindrade sikten från Jönköping där vi firade jul. Idag låg det länge moln längs horisonten, men lagom vid halvfyratiden började de röra sig, och jag fick äntligen den klara sydvästhimmel jag så länge önskat mig. Jag skyndade mig att ta ut SW200-tuben till stativet som stått ute en månad (under presenning). Motvikterna som legat under stativet  hade frusit fast i marken, men de fyllde sin funktion trots vidhängande jordtuvor…Efter lite sökande hittade jag Jupiter på den ljusa himlen, och där var då faktiskt också Saturnus i samma 50x-fält! Jag monterade dit kameran, och tog många bilder med olika exponeringstid. Jag ska gå igenom bilderna ordentligare, men här med 1/90 s exponering ser man Jupiter med 3 månar och Saturnus med tydligt oval form ungefär 26 bågminuter från varandra. Det är inte de rekordnära 6 bågminuterna den 21/12, men ändå betydligt närmare än de kom varandra när man senast kunde se dem tillsammans 1980-81. Nästa gång de kommer riktigt nära igen blir inte förrän i mars 2080.

När himlen blev mörkare lönade det sig också att ta bilder med teleobjektiv, här först med 70mm brännvidd

och här med 200mm

Himlen mörknar samtidigt som planeterna går ner, så de sista bilderna blir bäst

Om Jupiter och Saturnus ska synas tydligt kan man dock bara exponera 1/3 sekund, och bara en enda stjärna syns på bilden, beta i Stenbocken (Capricornus).

På en (på 1 s!) överexponerad bild syns tre ytterligare stjärnor, alla andra har drunknat i himmelsbakgrunden.

I sydost lockade också en fin måne, men natten var kall, och jag var helt nöjd med att till sist ha fått se planeterna tillsammans!

26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…