28-29 maj 2019

Ingen satellitrad

Efter att ha sett rapporterna om de 60 Space X-satelliterna på rad var jag nyfiken på om de fortfarande kunde synas tydligt. På heavens-above fanns förutsägelser som sa att de nu var mycket mer utspridda, men att man i alla fall borde kunna se tiotals samtidigt i ett band över himlen. Men det är nu den ljusaste årstiden, och klockan 23.50 var solen inte ens 10 grader under horisonten. Jag visste att satelliterna skulle passera strax under gamma Virginis och försökte ta bilder ditåt, men himmelsljuset var så starkt att jag bara med svårighet såg stjärnan (mag 2,7), medan satelliterna skulle vara omkring en magnitud svagare än så. Jag såg alltså inget med blotta ögat, och en närmare kontroll av ett bilderna visar inga uppenbara ‘falska stjärnor’.

För att ha en chans att se stjärnor på den ljusa himlen fick jag använda maxbrännvidd på Lumix-kameran (34 mm), och synfältet är därför för litet för att se en rad satelliter utspridda över himlen. En typisk 1s-exponering visar bara de ljusaste stjärnorna

och en DSS-summa av fyra är bara lite bättre. Eftersom det finns så få stjärnor att kombinera blir projektionen dålig i kanterna, med (falskt) dubbla stjärnor.

Jag höll mig kring Jungfrun, och två ytterligare DSS-bilder visar tydliga stjärnor ner till magnitud 6, men ingen rad av svaga satelliter.

Antingen var förutsägelserna gravt fel, eller (mer troligt) satelliterna svagare än beräknat.

Som tröst blev det i alla en premiärbild för säsongen av Jupiter nere bredvid Antares i Skorpionen

2 januari 2019 (morgon)

Venus, Jupiter och månen

Det var nästan helt klart, så jag tog kameran med teleobjektiv och letade efter fri sikt mot sydost. För månen och Venus var det inget problem att få dem över träden, men bilderna stördes lite av svaga molnstråk. Bilderna här är med 1/3 s och 1,6 s exponering, och den lustiga ”knorren” vid Venus är en reflex av månskäran i ett ovanligt reflexkänsligt objektiv…

Den maximala brännvidden (200 mm) var precis lagom för paret Venus/månen, men jag visste att även Jupiter skulle vara synlig lågt över horisonten. Där fick jag anstränga mig mer för att få fri sikt, och sedan var det spännande att se om jag kunde få in alla tre i bild med objektivets minimimumbrännvidd (70 mm). Det gick precis, och vi ser att Jupiter fortfarande finns i trakten av Skorpionens huvud. (Antares går dock inte upp förrän det är för ljust att se den).

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

30 juni/1 juli 2018

Miss på Mars

Med klart väder tänkte jag åtminstone försöka se sommarnattens tre ljusa planeter (Jupiter, Saturnus och Mars), och tog kamera och stativ med mig uppåt vägen. Jupiter dominerade förstås, och ses här väl till höger om alfa Librae, med ny och 22 Lib (där den befann sig 6 maj) till vänster i bild. Exponeringstiden är bara 2,5 sekund, men den ljusa himlen är ändå överexponerad.

Saturnus befinner sig i Skytten rakt ovanför ”Tekannans lock” (lam Sgr), men på en kort exponering av en ljus himmel kan man knappt alls se några stjärnmönster.

Sen var det då Mars, som jag visste skulle befinna sig under månen. Där syntes en del små moln, men med blotta ögat tyckte jag mig också se något mer blänka  nere i trädtopparna, som jag trodde skulle bli tydligare på bilderna. Här syns dock fortfarande bara moln, och när jag kollar efemeriden bättre var Mars när bilden togs klockan 00.05 ännu bara 0,3 grader över horisonten, dvs långt nere i träden.

På en 24 mm vidvinkelbild syns månen och Saturnus, men förstås fortfarande ingen Mars

Och åt höger ser vi med 17 mm objektiv även Jupiter

Får att få Mars över träden skulle jag ha behövt vänta en halvtimme till, men redan nästa vecka bör det gå bättre…

6 maj 2018 (Morgon)

Morgonplaneter

För att möjligen se Mars nedanför månen gick jag ut i gryningen omkring 03.15. Jupiter var redan på väg neråt i sydväst medan Mars och Saturnus knappt var uppe i sydost. Jupiter är kvar nära ny Librae, och trots den ljusa himlen ser man tydligt hur den vandrar vidare mot alfa.

Detaljbilden blev lite skakig, men man ser tydligt tre månar plus de två närbelägna stjärnorna

Saturnus ligger bland ganska svaga stjärnor i Skytten (Sagittarius, Sgr).

Till vänster syns lite extra upplysning från månen, som på följande bild visar sig ha Mars nära nedanför till vänster. Den karakteristiska ”teskeden” (pi, omikron och xi2, där omikron är skymd av träd på Saturnusbilden) syns tydligt till höger

Med ögat kan man lätt se både Mars och månen, men på foton får man som vanligt välja. Antingen en tydlig mars och en överexponerad måne (plus en grön reflex i optiken), exponeringstid 1/2 sekund

eller så en tydlig måne och inget spår av Mars (exponering 1/1250 s).

Mars finns dock med i bilden, vilket syns på det lite förstärkta utsnittet i samma skala som det av månen