17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

30 juni/1 juli 2018

Miss på Mars

Med klart väder tänkte jag åtminstone försöka se sommarnattens tre ljusa planeter (Jupiter, Saturnus och Mars), och tog kamera och stativ med mig uppåt vägen. Jupiter dominerade förstås, och ses här väl till höger om alfa Librae, med ny och 22 Lib (där den befann sig 6 maj) till vänster i bild. Exponeringstiden är bara 2,5 sekund, men den ljusa himlen är ändå överexponerad.

Saturnus befinner sig i Skytten rakt ovanför ”Tekannans lock” (lam Sgr), men på en kort exponering av en ljus himmel kan man knappt alls se några stjärnmönster.

Sen var det då Mars, som jag visste skulle befinna sig under månen. Där syntes en del små moln, men med blotta ögat tyckte jag mig också se något mer blänka  nere i trädtopparna, som jag trodde skulle bli tydligare på bilderna. Här syns dock fortfarande bara moln, och när jag kollar efemeriden bättre var Mars när bilden togs klockan 00.05 ännu bara 0,3 grader över horisonten, dvs långt nere i träden.

På en 24 mm vidvinkelbild syns månen och Saturnus, men förstås fortfarande ingen Mars

Och åt höger ser vi med 17 mm objektiv även Jupiter

Får att få Mars över träden skulle jag ha behövt vänta en halvtimme till, men redan nästa vecka bör det gå bättre…

6 maj 2018 (Morgon)

Morgonplaneter

För att möjligen se Mars nedanför månen gick jag ut i gryningen omkring 03.15. Jupiter var redan på väg neråt i sydväst medan Mars och Saturnus knappt var uppe i sydost. Jupiter är kvar nära ny Librae, och trots den ljusa himlen ser man tydligt hur den vandrar vidare mot alfa.

Detaljbilden blev lite skakig, men man ser tydligt tre månar plus de två närbelägna stjärnorna

Saturnus ligger bland ganska svaga stjärnor i Skytten (Sagittarius, Sgr).

Till vänster syns lite extra upplysning från månen, som på följande bild visar sig ha Mars nära nedanför till vänster. Den karakteristiska ”teskeden” (pi, omikron och xi2, där omikron är skymd av träd på Saturnusbilden) syns tydligt till höger

Med ögat kan man lätt se både Mars och månen, men på foton får man som vanligt välja. Antingen en tydlig mars och en överexponerad måne (plus en grön reflex i optiken), exponeringstid 1/2 sekund

eller så en tydlig måne och inget spår av Mars (exponering 1/1250 s).

Mars finns dock med i bilden, vilket syns på det lite förstärkta utsnittet i samma skala som det av månen

 

 

 

3 maj 2018

Nova Per+Jupiter (forts.)

Himlen var klarare denna kväll, så jag fortsatte att ta bilder av novan, nu med objektivet på max zoom (200 mm). Den hade i vart fall inte minskat ytterligare i ljusstyrka, och är fortfarande lätt att urskilja genom sin rödaktiga färg

Ett utsnitt från en DSS-summa av 7 bilder (1,9 minuters exponering) visar många svaga stjärnor, så det bör gå att följa novans avtagande några veckor till med denna enkla utrustning. (I parentes kan man nämna att den ”uppenbara” dubbelstjärnan HIP 21435/7  är ett optiskt par, två helt orelaterade stjärnor som bara råkat hamna i samma riktning. Enligt de helt färska Gaia-resultaten har HIP 21437 parallaxen 8,51+-0,05 millibågsekunder, vilket motsvarar ett avstånd (1000/8,51)=118 pc=383 ljusår, medan HIP 21435 ligger mycket längre bort med en parallax 1,18(+-0,05) mas, ca 2800 ljusår!)

Miravariabeln chi Cygni lyste i oktober nästan lika starkt som eta Cygni, men är nu ett knepigt objekt i ett tätt vintergatsfält. Jag tog bara ett par 20s-bilder mot eta Cygni där den mycket marginellt skymtar som en svag röd prick

Med de två exponeringarna kombinerade och förstorade blir det lite tydligare, men chi är nu av ungefär 11:e magnituden, dvs bortåt 1000 gånger svagare än i oktober 2017.

När det gäller Jupiter slarvade jag med en kort (5 sek) exponering som skulle visa alla månarna, men man ser i alla fall hur Jupiter rört sig ett snäpp åt höger sedan i går.

Jupiter är redan i samma 200 mm-fält som alfa1,2 Librae (Zubenelgenubi), så man har en bra fixpunkt för att följa rörelsen. Denna glesa dubbel är (tvärtemot vad man kunde tro) verkligen ett fysiskt par 76 ljusår bort, men omloppstiden i systemet kan vara en miljon år eller så.

Objektivet gick att zooma ut till 70 mm brännvidd, så att man får med de tre ljusaste stjärnorna i Vågen

Med detta större synfält kan man också få en bra bild av stjärnbilden Korpen (Corvus), som dock på de flesta moderna stjärnkartor avbildas som en båts storsegel. Den står alltid mycket lågt på himlen nedanför till höger om Spica, så det gäller att passa på nu innan den försvinner på en ljus sommarhimmel. (De grekiska bokstäverna verkar givna rätt på måfå, i vart fall är alfa-stjärnan påtagligt ljussvag..)

2 maj 2018

Nova Persei 2018

En tidigare känd variabel s.k. ”dvärgnova” (V392 Per), vars normala utbrott nått kanske magnitud 14 har plötsligt flammat upp som en ”riktig” nova. Vid upptäckten den 30 april var den av magnitud 6, men har sedan åter avtagit. När det nu var rimligt klart var jag förstås mycket sugen på att observera den. Jag använde kamera plus teleobjektiv (f=110 mm) på iOptronmonteringen, och hittade lätt rätt synfält nära Capella. Vid första försöket 22.25 var himlen dock alldeles för ljus, även om stjärnan kan anas på en 5-sekunders exponering

Medan jag väntade på mörkret försökte jag ta bilder av Jupiter nere bland molnen vid horisonten. Här först en bild med alfa Librae (Zubenelgenubi) fint synlig. Jupiter rör sig under maj allt närmare denna trevliga dubbel.

Tittar man på Jupiter själv ser det ut som att en måne ligger långt under de andra, men det är faktiskt stjärnan nu Librae. På en stark uppförstoring av en bild från 22.32 ser man tre månar och de två stjärnor som också syntes på en bild från 18 april. (Den fjärde månen Io (J1) passerar precis över Jupiter och är därför osynlig).

Jag kunde också konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark

På en bild från 22.47 kan man sedan se novan betydligt tydligare. Den är tydligt rödaktig, vilket gör att den ser ljusare ut på bild än med ögat. Grovt sett får man säga att den är ungefär av magnitud 8, och i vart fall uppenbart ljusare än grannstjärnan strax till vänster (TYC 3347:1038, V=9,4).

Sedan började plötsligt iOptronmotorn att låta konstigt och stjärnorna bli spår i stället för punkter. Det var batterierna som var slut, och eftersom de är lite bökiga att byta var jag beredd att ge upp. Som sista utväg värmde jag batterierna lite med handen, och kunde få några exponeringar till. En DSS-summa med totalt 48 s exponering visar novafältet lite tydligare. Stjärnan HIP 21886 är en röd jätte med V-magnitud 8,1, och det är ungefär så ljusstark novan var denna kväll.

Jag hoppas kunna följa den lite till, även om den sjunker allt lägre mot en hög skogshorisont sett från Granbacken.