20 september 2022

Forts Jupiter

Kvällen blev klar och kall, och jag försökte igen filma med ASI-kameran genom SW200-tuben. Seeingen var lika dålig som sist, men jag hade lärt mig att FireCapture kan dämpa den värsta rörelsen så att det gick lite lättare att fokusera.

Jag började utan Barlow, och hittar turligt nog ett fokus precis utanför ändläget. (Med en annan koppling som jag trodde kunde fungera hamnar kameran så långt in att den inte går att fokusera ens i yttersta fokuseringsläget). De överexponerade månarna syns bra, men om man tittar noga ser man att de är små spektra, med blått uppåt och rött nedåt på grund av jordatmosfärens dispersion.

Med lite kortare exponering fick jag också en förvånansvärt bra bild av skiva plus månar. Av en slump har jag Röda fläcken i bild för tredje gången, 3/9, 15/9 och 20/9! (Fläckens omloppstid är ca 9h 56m vilket betyder att den efter 12 dygn ligger nästan precis vid samma longitud på Jupiter, efter 5 dygn ca 30 grader längre fram i sin rotation).

Med Barlow testade jag olika synfält och exponeringstider, och insåg framför allt att man måste undvika överexponering. Det histogram man får för ljusfördelningen i bilden får inte gå upp över 50%, vilket det gjorde för nästan alla filmerna. Då får man med månarna, men får inga detaljer alls på planetskivan

De två filmer där exponeringen var lite kortare visar detaljer, men egentligen inte mer än jag redan fick här ovan utan Barlow vilket känns märkligt.

Utom seeingen tror jag att även optiken är dåligt injusterad, annars tycker jag att det borde bli bättre när jag har tusentals bilder och exponeringstider kring 1/200 sekund?

Redan före klockan 23 hade också Saturnus kommit fram bakom träden, och med lite akrobatik fick jag planeten i kamerafältet. (Sökare och okular hamnr lågt och felriktat när man är lat och inte ”lägger om” tuben för Saturnus som passerat meridianen) . Precis då dog datorn, vars batteri tydligen inte alls gillade höstkylan. Hade jag haft nätkabeln till hands hade jag kunnat köra den en stund från kikarbatteriet, men nu fick det vara för kvällen.

Tillägg 22/9: Med min (för sällan använda!) laserkollimator märker jag hur pass grovt fel speglarna är justerade, och övertygas alltmer att detta är huvudproblemet. Jag får läsa på och  försöka göra det bättre innan nästa filmsession!

6 september 2022

Asteroider

Redan denna kväll lyste månen starkt, men lyckligtvis så lågt att jag lätt kunde dölja den bakom träd medan jag tog nya bilder mot gårdagens fält, nu med laddat iOptronbatteri.

En kortexponering (1s) av Jupiter visar 3 månar, medan Ganymedes är osynlig nära skivan

En 30s-bild verkar på grund av månsken plus dis väldigt överexponerad, medan man här på 15s faktiskt får med ganska svaga stjärnor, t.o.m. (marginellt) asteroiden nr 48 Doris.

Inspirerad av gårdagen tog jag sedan flera 10s-exponeringar, och för att få en tydligare Doris krävdes en DSS-summa med totalt 60s exponering. Den är inte vacker, men ger en tydlig jämförelsebild för ytterligare en asteroid på min lista

Den asteroid som jag helst ville ha bilder av (för att den har lågt nummer) var nr 24 Themis, som bara nästan syntes på gårdagens summabilder. Den behöver egentligen observeras med ett större objektiv/teleskop, men eftersom dagens summa av sex 10s-bildervisar den lite tydligare har jag ändå gjort  en preliminär jämförelsebild.

Nr 3 Juno är ju i sammanhanget mycket ljusstark, och här kan man göra jämförelsebilden från två kortexponeringar (för att slippa fula artefakter i DSS-summorna).

Asteroiden nr 5 Astraea har lågt nummer men blir sällan ljusstark. Här fick jag igen använda DSS-bilder för att den ska synas tydligt vid magnitud 11,1.

Dessa asteroidbilder var kvällens mål, som nu alltså är uppfyllt.

 

3 september 2022

Svartvit Jupiter

Kvällen var klar och fin, och jag tänkte vara ambitiös och prova att filma Jupiter både i färg och svartvitt. Monokameran fungerar bra kopplad till en laptop med programmet FireCapture, och jag  började med att ta några serier med olika exponering och bildutsnitt, utan större systematik. Seeingen var dålig, och den manuella fokuseringen som vanligt besvärlig. (Inte bara för att  det är svårt att bedöma, utan mest rent praktiskt svårt att hålla datorn nära ögat med ena handen medan man med den andra försiktigt skruvar på fokusratten och därvid oundvikligen skakar teleskoptuben…) Se vidare nedan om resultaten.

Men naturligtvis ville jag i första hand filma i färg, och den gamla Inova-kameran (från 2011) brukar vara pålitlig. Opraktiskt nog fungerar den bara med programmet PLC capture som inte finns för windows 10, och därför inte kan installeras på min nyare laptop. Dock kan jag fortfarande köra en gammal Win7 laptop (där problemet är ett nästan odugligt batteri), och även den kunde nu kopplas till samma batteri som sköter teleskopdrivningen. Så jag tyckte att allt borde fungera, bara att det inte gjorde det. Med Jupiter bevisligen i fältet reagerade kameran inte alls, och till sist inte heller när jag lyste försiktigt med pannlampan direkt mot kameran. Jag tror inte problemet ligger i datorn, utan antingen är kameran slut, eller möjligen bara sladden mellan kamera och dator. Den kabeln har jag för mig att jag bytte när den blivit avnött, och den ser okej ut. Jag ska försöka testa igen, men denna kväll var det iaf kört. (Tillägg 10/9: Jag har testat med en ytterligare kabel, liksom med en ännu äldre kamera, och nu tror jag datorns USB-portar är problemet. Det känns inte fel att byta upp sig till en kamera som fungerar med en nyare dator, beställd men inte levererad…)

När jag går tillbaka till mono-observationerna är det som vanligt svårt att välja vettiga inställningar i AutoStakkert, och dessa första bilder är troligen inte optimala. Jag nöjer mig dock så länge, och konstaterar bara att man trots allt ser något. Först observerade jag i primärfokus, med exponering som visade månarna kring en helt överexponerad Jupiter.

Callisto (J4) ser lustigt avvikande ut, eftersom den ligger längst från Jupiter och vi inte tittar precis i ekvatorsplanet. Med kortare exponering kan man se de mörka banden på Jupiterskivan, men utan detaljer

Med Barlow (f=2500 mm) blev det egenligen inte mycket bättre, men på någon bild tycker jag mig ana Röda Fläcken (RS), som med det rödfilter jag använder ser ljus ut i en mörkare omgivning

Ytterligare reduktionsförsök gav inte bättre bilder

och jag satsar framåt på bilder med en ny färgkamera.

 

 

 

1 september 2022

Jupiterpremiär

För att kunna filma Jupiter och Saturnus nu framåt hösten har jag en kikarplats ett stycke ovanför huset, där träden inte skymmer så mycket som från trädgården. Även därifrån är Saturnus ännu bara synlig efter 00.30 eller så, medan Jupiter går över de flesta trädtopparna. Kikarstativet har stått där länge, och jag gjorde nu slag i saken och monterade dit den stora SW200-tuben. Jag har också skaffat ett nytt batteri för teleskopdrivningen (så att jag inte behöver dra en lång sladd) och så långt fungerade det bra. Jag tänkte inte filma, utan bara ta några direktbilder med kameran i primärfokus. Det var dock så länge sen sist jag tog sådana bilder att jag inte riktigt hade koll på tekniken. Jag letade länge efter den ring som jag trodde behövde skruvas dit, hittade den, och förstod sen att den egentligen inte behövdes…

I alla fall, med bara 1000 mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, och en kortexponerad (1/250 s) bild visar bara en antydan till två mörkare band över skivan. Eftersom planeten klockan 22.50 ännu kommit bara 17 grader över horisonten ser man också tydligt effekten av atmosfärens dispersion, att övre randen är blå och den undre röd. Jordatmosfären fungerar som ett prisma som bryter blått ljus mer än rött, och därför ger en blå Jupiterbild lite ovanför den röda.

Med 1/15s exponeringstid blir skivan helt överexponerad, men man ser i stället månarna. Europa(J2) är skymd bakom skivan, men vi ser här den ljusstarkaste (J3, Ganymedes) och den tydligt orangefärgade (J1, Io) till höger, medan den ljussvagaste (J4, Callisto) bara anas till vänster om skivan.

Även vid 1/2 s ger fotot ett lite orealistiskt intryck av mycket olika ljusstyrka för månarna. Ögat är mycket okänsligare för skillnaderna, och kan se detaljerna på Jupiterskivan samtidigt som fyra ungefär lika ljusa månar.

Med fortsatt ökning av exponeringstiden blir Jupiter en mer och mer överexponerad blaffa där Io snart försvinner. Med 8s exponering börjar de svaga stjärnorna i bakgrunden synas

och med 15s och ISO 1600 i stället för 400 har även Ganymedes försvunnit. Jupitersken är nästan lika besvärligt som månsken om man vill se svaga stjärnor…(Jupiter ligger nära vårdagjämningspunkten på himlen, vilket ger ovanligt låga HIP och TYC-nummer).

Sen försökte jag peka mot något annat, men eftersom observationsplatsen är så oländig och sökare och kamera lätt hamnar i onåbara lägen fick jag snabbt ge mig. Jag missade på Albireo och lyckades sen inte ens få in alfa i Stenbockens hela rad av fyra stjärnor (3, alf1,alf2,nu). Denna slående asterism från alla vidvinkelbilder är alltså ganska stor, och det är helt logiskt att de fyra ljusa stjärnorna saknar fysiskt samband och ligger på helt olika avstånd från oss.

Det kändes i alla fall bra att ha provat med teleskop igen efter en lång period med bara kamerabilder.

24-25 augusti 2022

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av ”Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt ”tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från ”Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

14-15 augusti 2022

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av ”Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt ”H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

1-2 augusti 2022

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.

 

19-20 juli 2022

Natthimmel och planeter igen

Av olika orsaker blev det aldrig några observationer i maj, så nu är det faktiskt 3 månader sen jag publicerade något här! Förra veckan tittade jag sömndrucken ut vid 2-tiden och fick för mig att jag såg Saturnus, bara oväntat högt över trädtopparna? Denna natt steg jag upp mer planerat, och insåg förstås att det jag då såg var Altair, högt på himlen i söder! Så tokigt kan det bli när tankarna inte är riktigt med….

I alla fall, efter en het dag var natten varm, fuktig och myggig, och med tjockt månupplyst dis var mitt mål bara att ta kamerabilder av de tre planeter som hela våren varit osynliga. Med 85mm-objektivet fanns Jupiter och månen i samma synfält, och för att  inte överexponera månen totalt kan man bara exponera typ 1/8 sekund, och ser inga stjärnor

Med 4 s exponering framträder några stjärnor i Fiskarna, och även ett par Jupitermånar, men diset ligger tjockt. Jupiter kommer inte till opposition förrän 26 september och rör sig ännu i direkt led (åt vänster), om än mycket sakta.

Med 1/500 s exponering kan man se mörka detaljer på månskivan och fortfarande ana Jupiter, men det är en tråkig kompromiss som bara säger hur ljus redan en halvmåne är.

Sen har vi då Saturnus i ett intressant läge nära delta i Stenbocken. Här kunde jag exponera 15 sekunder och man ser många fler stjärnor. (Jag hade dock slarvat med fokuseringen, så det kunde varit ännu fler!). Saturnus kommer till opposition redan 14/8, så den rör sig nu sakta i retrograd led (åt höger) på himlen, vilket blir extra tydligt i förhållande till stjärnmönstret.

Den tredje ljusa planeten är Mars, men den stod ännu lägre i diset, och de omgivande stjärnorna i Väduren (Aries) syns bara svagt på en 8s-exponering. Mars når inte sin opposition förrän i december, så den är på väg åt vänster på himlen. Den kommer kring 1/8 att passera Uranus som ligger nära utanför bildens vänsterkant.

Och bara för jämförelsen, här en 15s-bild av Altair också. Den stod mycket högre på himlen (och i vintergatan), så man ser förstås fler stjärnor. En följd av den dåliga fokuseringen är sedan att stjärnornas färger blir tydliga, som de röda variablerna V340 Sge och V1472 Aql.

Trots ganska trista bilder i diset känns det mycket bra att ha kommit igång med astronomin igen!

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.