29 april 2019

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ‘stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ‘fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.

 

 

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

9 december 2018

Komet 46P ffg med teleskop

Komet Wirtanen är nu över min trädhorisont från teleskopplatsen, och jag väntade ivrigt på den utlovade uppklarningen. Ännu vid 20-tiden regnade det, vid 21 var halva himlen klar, och när jag till sist kom ut vid 22.30 var det helklart och fint. Problemet var bara att kometen nu snabbt närmade sig vår största gran som skymmer vyn åt  sydväst. För att få friare sigt mot öster hade jag flyttat kikaren, och nu gällde det att snabbt hitta kometen och börja ta bilder. Den stod bra till intill ett par ljusa stjärnor (94 och 95 Ceti), och trots en oanvändbar sökare kunde jag till min lättnad få den på bild genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5 refraktor). Upp till 2 minuters exponering fungerade bra, och en sådan enkelbild visar den i stort sett runda coman utan tydlig svans

Jag fortsatte tills kometen försvann in i granen, och en 28 minuters DSS-summa centrerad på kometen visar hur snabbt den rör sig över himlen

Med bara de skarpaste bilderna (8 minuter totalt) blir den smala svansen upp åt vänster en aning tydligare

men det krävs nog bilder genom SW200-teleskopet för att se det tydligare.

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan

 

 

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ‘stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ‘flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess