24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 mars 2022

Asteroidjakt

I min kompletthetsjakt på asteroiderna 1-40 har jag sett att nr 33 Polyhymnia är mycket för svag för 85mm-bilder vid sin nuvarande opposition, så jag ville testa med Megrez-teleskopet. Genom att sikta på Denebola och sen vrida med koordinatcirklarna på monteringen kom jag till rätt fält, och kan se Polyhymnia redan på en enkelbild.

Asteroiden nr 96 Aegle låg i samma fält som den ljusa stjärnan iota Aurigae, så där var pekningen inget problem. Däremot drog en för tung motvikt så att stjärnorna blev spår på två bilder. På en tredje syns dock asteroiden tydligt

Sen tabbade jag mig när jag skulle hitta ett fält med både 45 Eugenia och 49 Pales utgående från Pollux. Jag vred 15 minuter minus i stället för plus i rektascension, och där fanns förstås inga asteroider. Däremot ser man i förstone ovanligt många tydliga stjärnpar (d1-d5), som dock alla visar sig vara  s.k. ”optiska dubbelstjärnor”, dvs två helt orelaterade stjärnor på olika avstånd från oss.

Man ser också skymmande träd nere till vänster, så jag hade ändå fått vänta en halvtimmer innan det rätta fältet hade gått att observera.

Värnamos ljus blir som jag märker allt mer påträngande, men jag tyckte mig en stund ana en grön nyans av norrsken. Kameran visar dock att det var falsklarm, bara det vanliga himmelsljuset som dränker även de starkaste stjärnorna (Vega!).

Asteroidjakten får fortsätta nästa klara kväll.

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

8 februari 2022

Andrabild av Pomona

Vädret höll på att slå om, och det var klart bara i luckor mellan snabbt förbidrivande dismoln. Jag ville väldigt gärna ha en andrabild av Pomona, så jag gjorde som i går med Megrez-teleskopet, utgick från Betelgeuze för att hitta fältet. Så passade jag på och exponerade i de klara luckorna, och fick ihop flera oväntat bra bilder där man lätt ser en 12 magnitudens Pomona.

Eftersom observationen dröjt sedan oppositionen vid nyår har Pomona saktat in för att snart börja röra sig åt vänster igen, men på de förstorade jämförelsebilderna ser man den lilla rörelsen uppåt höger sedan i går.

Pomonabilden var det viktiga, men naturligtvis tog jag också några bilder av den fina halvmånen. För allmänna detaljer är ca 0,003 s exponering lagom

men ökar man till 1/8 s kan man fortfarande ana den obelysta halvan som alltså lyses upp av det svaga skenet från den ”halvjord” som nu ses från månen.

 

 

 

7 februari 2022

Några Megrez-bilder

(Medan jag väntade på mer information om min frus hjärtinfarkt försökte jag skingra tankarna med astronomi, och redovisningen här fyller samma funktion…)

Under den stormvälta kikarmonteringen hade jag mirakulöst hittat den ursprungliga (cm-stora) elektriska kontakten, och när jag provade fungerade drivningen igen utan glapp. För att slippa börja om med polinställningen hade jag också flyttat stativhuvudet ner till den pelare jag har nära huset, och nu räckte det med några små knuffar så hade jag faktiskt Polaris i polsökarens synfält.

Med Megrez-teleskopet siktade jag först på månen, som redan närmar sig halv.

Vid ungefär denna fas går gränsen för när jordskenet är synligt, och skillnaden är radikal till den belysta delen

Månen lyste också upp himlen, så det var egentligen ingen kväll för nebulositeter. Ändå kunde jag inte låta bli att ta bilder av Plejaderna, här först en enkelbild på 45s (ISO1600)

och här en 4 minuters summabild, med mycket tydlig nebulositet

Ännu märkligare är det att  ”Flame”-nebulosan nära zeta Ori syntes så tydligt, och att till och med ”Hästhuvudet” anas, på en summabild med 4,5 minuters exponering. Det mörka området till vänster är skymmande träd.

Sen kollade jag ordentligt var 32 Pomona skulle befinna sig relativt Betelgeuze, och då var det inga problem att hitta rätt fält och en tydlig Pomona

Sen blev det inte mer denna konstiga kväll.

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.

20 januari 2022

Monumental felpekning

Dagen var solig men med en isande kall vind, och när jag försökte grovinställa moneringen med hjälp av solen upptäckte jag att det dels inte var strömkabelns kontakt som var dålig, utan att det var ett allvarligare glapp i den del som satt i monteringen. Plus att handtastens kabel också var avgnagd…Sen var det mulet vid 18-tiden, men efter 21.30 hade det klarnat igen. Samma iskalla vind, men jag var mycket nöjd när jag med silvertejp kunde fixera strömkabeln och få igång drivningen. En testbild (med Megrez-teleskopet) på Orionnebulosan visade stjärnspår redan på 30 sekunder, dvs jag hade knappast alls lyckats orientera monteringen

Jag körde upp ISO-talet till 6400 och nöjde mig med 15s exponering, som i alla fall skulle ge användbart runda stjärnor

Mitt enda mål var asteroiden 7482 som i förrgår gjorde en närpassage av jorden, men som fortfarande skulle kunna synas. Den skulle finnas i Lacerta, och jag hade tagit ut differentiella koordinater från Deneb. Glad i hågen siktade jag mot Deneb. nu ganska lågt över skogen, vred teleskopet med monteringens skalor och började exponera, 15s med 45-60s luckor. Efter 13 minuter var händerna trots ”värmepåse” genomfrusna, och jag packade ihop igen. När jag sen tittar på bilderna kan jag inte känna igen fältet, och frågar förstås astrometry.net. Svaret är mycket oväntat, jag är nere i Triangeln, på helt fel ställe, dit jag omöjligt kan ha kommit från Deneb??!

Astrometry.net har förstås rätt, allt stämmer med denna identifiering, och här finns just inget speciellt att lägga märke till. Bilderna når i alla fall nästan ner till magnitud 13.0, dvs om om inte hade varit så hade 7482 synts väl..

Så småningom inser jag hur det gått till. Min planering var ju för observationer före 19, med Deneb högt på himlen i västnordväst. Sen när det blev 3 timmar senare kollade jag asteroidens nya position, men tänkte inte på hur långt Deneb då flyttat sig. Jag förstod att den skulle stå lågt, men tänkte inte på att den kunde vara helt försvunnen bakom den högre skogen i nordväst. Så stjärnan jag i en hast pekade mot var alfa Andromedae, som med dåligt inställda teleskopcirklar så ledde mig till fältet i Triangeln…Man lär av sina misstag, men det här känns snopet nybörjaraktigt efter 50+ år som amatörastronom. Jag får skylla på månskenet som gjorde alla svaga stjärnor osynliga, plus isvinden som gjorde att jag bara ville in igen snabbt

I morgon (21/1) kan det bli klart igen, men då är 7482 ytterligare ljussvagare, och skulle behöva observeras med längre exponeringar eller större teleskop. I båda fallen behöver då monteringen justeras bättre, och jag tror inte jag ens ska försöka, för att undvika fler besvikelser…

 

 

20 augusti 2021

Mjölkhimmel och rubbat stativ

Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar

Först omkring 22.35 var sikten fri

men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd

Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen  i jordatmosfären

För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och  Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.

Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.

Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.

Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!

Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.

Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering)  med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare

 

Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren.  I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…

Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.

 

 

Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…