14 oktober 2026

Testobservationer

Kvällen var inte kyligt höstklar, men praktiskt varm och i  alla fall användbar. För att slippa vänta på en repriskväll tänkte jag köra tricket att vänta ett par timmar mellan två asteroidobservationer och se rörelsen på det tidsintervallet. Det fordrar rimligt lång brännvidd, i detta fall Megrez-teleskopets 360mm, och synlighet över de höga träden hemifrån. I praktiken hade jag bara två mål, asteroiderna nr 170 Maria och nr 1001 Gaussia. Båda två låg rimligt nära alfa Pegasi på himlen, så jag siktade först mot den, och vred sen teleskopet via de grova inställningscirklarna på monteringen. Det känns som det bör fungera, men i praktiken kan man lätt komma flera grader fel.

Det spännande objektet var 1001 Gaussia, eftersom den är den första asteroiden med ett nummer över 1000 som jag har försökt mig på. Vid de första observationerna omkring 20.15 hamnade den långt i kanten av bilden, men i alla fall i fältet (puh), och när jag snabbt kollar är den med även på bilderna från 2 timmar senare. En summa av tio 30s-bilder visar stjärnor svagare än magnitud 15, så det är inga problem med Gaussia vid 14,3. Här är först hela Megrez-fältet från 20.19, med några identifieringar

Nästa försök kring 20.13 hamnade lite bättre, och på jämförelseutsnitten ser man nästan övertydligt hur Gaussia rört sig relativt den svaga stjärnan i närheten. Helt klart över förväntan, och förstås den metodik jag bör använda för asteroider som syns hemifrån!

Den andra asteroiden var alltså 170 Maria, som på den första bilden kring 20.31 kom med bara med ett nödrop, också nästan dold vid en ljusare stjärna

På den andra bilden 22.24 var den bättre centrerad, och jämförelsebilden är igen tydlig och bra

När Saturnus tittade fram testade jag med många olika exponeringstider. Vid 1/250 s är fortfarande själva skivan lite överexponerad, men vi ser en förvånande tydlig Saturnus med ring. Sen blir det bara sämre tills vi vid 1 sekund börjar se svagae månar än den ljusa Titan

Vid 2,5 sekunder anas en femte måne, så detta var ungefär optimalt för att se Saturnus månar

På en 30s-bild syns bara Titan bredvid den överexponerade planeten

Sen testade jag för skoj skull att ta många exponeringar mot galaxen M33. Den är iofs mycket ytljussvag, men jag blev ändå chockad när inte ett spår av den syntes ens efter 10 minuters exponering, och fick för mig att himmelsbakgrunden verkligen var så upplyst. Det visade sig dock bara vara ett slarvfel från min sida, jag hade skrivit upp att jag skulle vrida 12,5 minuter i rektascension, men när jag nu kollar skulle det varit 24,1 minuter, oklart hur det kunde bli så fel…Så om jag hade pekat rätt hade jag nog sett något, nu blev det observationer av ett ganska anonymt fält. (Dubelstjärnan STT30 är ett glest fysiskt par omkring 200 ljusår från solen, där stjärnorna i paret tar mer än 100000 år för att göra ett varv kring varandra).

Jag är helt nöjd med asteroidobservationerna i alla fall, fler sådana bör följa ( i vart fall för de med deklinationer över +10 grader som klarar träden…)

 

12 augusti 2026

Solförmörkelse bakom moln

Väderleksrapporten hade talat om moln mot kvällen, men ganska länge kunde man hålla hoppet uppe. Det hade dragit upp slöjmoln, men var stora luckor mellan de tjockare molnen. Men när det sen väl var dags vid 19-tiden låg en tjock molnbank i väster, och jag insåg nog att vi inte skulle kunna se hela förmörkelsen. Platsen på den närbelägna ängen visade sig inte heller vara så välvald, och vi försökte följa markägarens råd att hålla oss i kanten.

Utrustningen var alltså R10-kameran med 2x extender efter Megrez-teleskopet, monterat på ett stadigt fast stativ. Redan från början sken solen genom dismoln, och exponeringstiden var en faktor fyra längre än vid gårdagens tester. Jag tog många bilder för att inte missa förmörkelsens början, och kunde konstatera att det nu fanns tre små solfläckar på skivan (vilket varit trevligt om vädret varit bättre).

Klockan 190745 syntes till sist en liten tillplattning av solranden

Redan 13 sekunder senare är det mycket tydligare

och efter ytterligare en minut kunde man se förmörkelsen med blotta ögat (bakom solfilter)

Efter ytterligare två minuter börjar molnen redan tätna

och redan klockan 19.14 tog jag den sista bilden med hela solskivan i bild

Sen försvann solen ner i den tjocka molnbanken, och 19.36 och 19.39 fick jag ett par dramatiska bilder innan det blev heltjockt

Till sist blev det helt omöjligt att ens grovfokusera så 19.41 gav jag upp. Inte värre än vanligt kanske, något är alltid mycket bättre än ingenting

11 augusti 2026

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…

 

9 juli 2026

Solbild

Jag hade lagt av lite för mycket med astronomin märkte jag när jag skulle ta några enkla solbilder. Enligt erfarenheter den 1 april i år skulle den bästa utrustningen vara R10-kameran med 2x-extender kopplat direkt till Megrz-teleskopet (utan coma-korrektor). Det tog dock ändå en stund att inse att det behövdes en förlängningstub i okularhållaren innan fokus hamnade rätt. Likaså var det länge sen jag drev monteringen med batteri, eftersom jag nu har den så nära huset att sladden räcker. Så plötsligt fattade jag inte heller att jag letade efter en koppling från batteriet till ett cigarettändarurtag, eftersom kabeln till teleskopet behöver det. I stället gick jag över ån efter vatten, kopplade en 220V-sladd från mitt vanliga nätaggregat till urtaget på batteriet, dvs omvandling 12V till 220V och sen tillbaka till 12V. Det fungerade, men förstås en väldigt onödig omväg.

Solen hade en stor fläck på sig, så det var lätt att fokusera, men efter varje exponering säger kameran ’error’ (pga 2x-extenderns saknade kontakt med ett objektiv), så det är lite extra pyssel att stänga av/sätta på mellan bilderna. Exponering 1/1000 s var ungefär lagom, så här är de två bilder jag tog med den exponeringen.

 

 

 

24 april 2026

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

23 april 2026

Konstigheter

Jag skulle bara ta några nya bilder av Dynamene men de underliga färgade reflexerna från i förrgår kom redan med Jupiter mitt i fältet. Jag fick för mig att det var halvmånen som spökade och försökte skärma av med en pappershuv kring objektivet, men på något sätt är det Jupiter själv som ger reflexerna. Jag kan inte förklara färgerna eller intensiteten, men ’under’ detta verkar bilden helt rimlig

En kortexponering är också helt normal

Med Jupiter nere till vänster (för Dynamene) får jag mindre intensiva reflexer, men fortfarande massor av fula fläckar.

På en summabild finns i alla fall en svag Dynamene, och det går att göra en jämförelsebild.

Mot Norra Kronan verkade sen allt normalt

21 april 2026

Miss igen!!

Det har gått troll i mina observationsförsök, eller så beror det på att jag är för trött när det inte blir mörkt förrän efter 22. Jag trodde alltså att jag hade fokuserat bra på Jupiter, men det visar sig att det hade jag inte alls (mest troligt beroende på något glapp). Kortexponeringen visar i alla fall de fyra månarna fint upplinjerade

men sen blev ett tjugotal exponeringar mot svaga småplaneter meningslösa. Asteroiden nr 133 Cyrene finns i samma fält som Jupiter, men på grund av fokusfelet är den chanslös att hitta. På en 4 minuters summabild kan man ana 12 magnitudens stjärnor, men inte Cyrene vid 14,2. (F.ö. låg Cyrene också så nära en 11 magnitudens stjärna att den ända hade varit svår att urskilja).

Lika hopplöst var det med nr 136 Austria ett stycke under rho Leonis, men innan jag siktade mot nr 200 Dynamene ovanför Jupiter fokuserade jag om igen och fick en mycket bättre bild. Här syns Dynamene lätt trots sin magnitud 13,7, och bilden har en intressant regnbågsaktig bakgrund på grund av spritt ljus från Jupiter nära utanför bild nere till vänster. De mörka fläckarna är skräp på detektorn, oroväckande mycket på en så ny kamera…

(Lustigt nog ligger Cyrene precis i bildens vänsterkant, men alltså nästan på en ljusare stjärna).

Sen signalerade kameran att batteriet var slut, så jag fick avsluta.

19 april 2026

Slarv igen!

Jag skulle ’bara’ ta nya Megrezbilder av de svaga asteroiderna från den 16/4, men var lite trött och okoncentrerad så det sket sig…Fokuseringen på Jupiter gick bra, och vi ser en lustig 3+1 månkonfiguration. TYC-stjärnan är av magnitud 9.

Sen vred jag med cirklarna från Jupiter och tog 10 exponeringar som borde varit i trakten av Velleda och Tolosa, men blev misstänksam när jag inte kom tillbaka till Jupiter med samma vridningar år andra hållet. Jag fick in Jupiter, vred igen och tog 7 nya exponeringar innan jag gick tillbaka till Jupiter ytterligare en gång. När jag nu kollar på bilderna visar det sig att jag första gången täckte det korrekta området i rektascensionsled, men låg för högt i deklination, och andra gången bara hade ökat rektascensionen. Både Velleda och Tolosa hamnade alltså under bildernas kant…

Tillbaka vid Jupiter bara 18 minuter efter den första bilden härovan har Io och Europa rört sig en aning åt vänster relativt Callisto så att symmetrin är bruten

Sen siktade jag då mot 102 Miriam och hamnade bara lite fel, så att den nu fanns i bild, medan positionen den 16/4 föll utanför bildkanten. Strängt taget är alltså jämförelsebildparet inte riktigt bra, men eftersom Miriam i alla fall syns på båda bilderna accepterar jag det så länge.

Och sen, Tablå, upptäckte jag att jag hade färdiga bildpar från i mars av både Miriam, Velleda och Tolosa! Hur glömsk får man vara, dessa besvärliga observationer från 16/4 och 19/4 var alltså helt överflödiga…

 

16 april 2026

Svaga småplaneter

När mökret dröjer länge på kvällarna blir det nu bara korta utflykter. Den här gången ville jag kolla om Megrez-teleskopet med R10-kameran kunde visa några småplaneter som långt efter sin opposition var av magnitud 14-15, dvs svagare än jag normalt försöker mig på. Fokuseringen blev som vanligt på Jupiter, där alla fyra månarna syns på en 2s-exponering

och där en 30s-bild visar att Jupiter nu har lämnat 44 Gem bakom sig på väg mot delta Gem. Den långperiodiska variabeln R Geminorum är nära maximum

Sen vred jag teleskopet manuellt enligt skalorna i RA och dec, och hamnade faktiskt precis där jag på en 300s summabild kunde hitta både nr 126 Velleda och nr 138 Tolosa

Via Jupiter hittade jag sen också fältet med nr 102 Miriam, som jag först tyckte syntes tydligt, men som jag nu inser är precis på gränsen, vid magnitud 15,2.

Sen kollade jag i Norra Kronan att variabeln T CrB som vanligt är nära magnitud 10, dvs inget utbrott på gång…

Och när jag sen för första gången för säsongen såg Vega gå upp över hustaket i nordost kunde jag inte låta bli att ta tre bilder mot Ringnebulosan (M57) som här lyser grön på sin karakteristiska plats mellan beta och gamma i Lyran

1 april 2026

Solbilder

Jag ville som sagt få klarhet i hur man bäst observerar solen med Megrez-teleskopet och R10-kameran, och på dagen var det klart och fint. Det går på fyra olika sätt, med och utan coma-korrektor och med och utan 2x extender, så här följer jämförelsen

a) utan korrektor och utan extender, dvs i primärfokus för Megrez-teleskopet (f=427 mm)

b) med coma-korrektor, min vanliga utrustning för Megrez (f=360mm), tyvärr överexponerad i original, men troligen inte bättre än a)

c) med extender och utan coma-korrektor (f=850 mm), som verkar enklast och bäst

d) med extendern efter coma-korrektorn (f=720 mm), bättre än a) och b) men inte bättre än c)

På min gamla kamera måste jag tejpa över en rad kontakter för att kunna använda extendern. Här blir det Error, men bilden tas, så c) är nu det aktuella sättet att snabbt ta översiktliga sol- eller månbilder.

Jag fick däremot inte igång kamerakopplingen till mobilen, så mer experiment behövs, dag som natt.