21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

10-11 maj 2023

Sol och småplaneter

Efter många soldagar insåg jag att jag borde uppdatera mig på solobservationer, särskilt som solen nu är så aktiv att den har fläckar varje dag. Som man kan inse är vanliga Megrez-foton inte optimala. Dels är 360mm brännvidd alldeles för kort, men framför allt är det nästan hopplöst att fokusera. Man får försöka gömma sig under något skynke för att öht se kamerans lilla bildskärm i det starka solljuset, men att bedöma fokus (eller ens exponeringstid) går egentligen inte. Bilderna blir ett lotteri som visar dagens stora fläckar, men de gör inte teleskopet rättvisa.

Det bättre alternativet är att filma, men där var jag riktigt ringrostig och hade svårt att använda FireCapture på rätt sätt. Jag kröp in under den stora teleskoppresenningen för att få skugga, men det blåste och den fångades hela tiden av vinden och blåste undan. Samtidigt skulle jag hålla datorn kvar på ett sluttande och halt campingbord medan jag försökte köra musen mot mina byxor. Kort sagt ganska besvärligt när dessutom inspelningen till datorn fungerade bara kortare stunder. Det blev några stora filmfiler iaf, och jag återkommer här när jag kunnat bearbeta dem (första försöket misslyckat…) Reduktionerna mycket ad hoc, men en vecka efter observationerna kan jag visa ett par mycket preliminära bilder som visar hur långt man kommer med det lilla teleskopet om man anänder det optimalt. Färgen är på måfå, eftersom jag körde svartvit reduktion, och bildorienteringen likaså, men jag måste ändå vara nöjd så långt. Jag hoppades att autostich skulle kunna sammanfoga till en bild, men den lilla överlappande fläcken räckte inte.

Efter att sen ha haft fortsatta stora problem med min vanliga gång Autostakkert+Registax hittade jag 22/5 programmet Astrosurface som fungerade mycket smidigare. Redan första försöket gav bilder av nästan samma kvalitet men från ett program i stället för två och med färre parameterval

En annan film blev ännu bättre, och manuellt kan jag sätta ihop till en snygg solbild

så jag tror att AstroSurface kommer att bli min standard i fortsättningen!

 

På kvällen tog jag kamera med 85mm-objektiv för att ta andrabilder av förrgårs småplaneter. Men först också Mars, som rört sig lite i förhållande till Castor och Pollux,

och variabelkoll:  ingen skillnad för R och T i Norra Kronan

medan chi Cygni åtminstone inte blivit svagare

Sen gällde det då de fyra småplaneterna nära alfa och beta Librae. Jag siktade först lite till vänster, där nr 67 Asia ses på en 60s summabild

Jämförelsen med 8/5 visar den förväntade retrograda rörelsen nära oppositionen

På mittbilden finns både 16 Psyche och 32 Pomona

och jag kunde göra tydliga jämförelsebilder. (Ju kortare tidsintervall desto mindre stjärnfält, så att småplaneten inte drunknar i ett hav av stjärnor).

På den sista bildserien till höger om alfa Librae kan man så till sist leta upp nr 7 Iris

och igen (trots dålig kvalitet på första bilden) se rörelsen på två dygn

För att ha en uppgift för en kommande kväll tog jag också en bild mot delta Virginis där asteroiden nr 17 Thetis just passerar

27april 2023

Från detaljer till vidvinkel

Kvällen var klar och kall, och en halvmåne lyste upp himlen mer än jag förväntat mig. Första prio var att få andrabilder av de två asteroiderna nr 73 Klytia och nr 190 Ismene som jag observerade redan den 19/4, så jag fick sätta igång Megrez-teleskopet. De låg båda i samma fält som beta Virginis, så det enda jag behävde göra var att sikta lite ovanför och lite nedanför beta. Jag missade ju beta vid förra försöket den 21/4, så nu var jag noga med att hitta rätt trots månskenet. Båda asteroiderna är ljussvaga, men syntes på 2-minuters summabilder. Eftersom Ismene bara var en bonus den 19/4 så hade jag inte med hela det fält som hade behövts, så jämförelsebilden är egentligen inte helt godkänd. Man ser att Ismene försvunnit från platsen 19/4, men kan inte se att den nya platsen var tom förut… Jag väljer att godkänna i alla fall så länge. Rörelsen är ännu retrograd efter opposition den 22/3.

För nr 73 Klytia var det inga problem, utom att den nya bilden inte går lika djupt som den tidigare. Även här är rörelsen retrograd, opposition den 24/3

När teleskopet var  igång tog jag förstås månbilder med olika exponering, men brännvidden är för kort för att det ska vara riktigt  intressant. Med överexponering är jordskenet fortfarande synligt, men här ungefär, vid halv fas går gränsen.

En lustig slump som ibland brukar uppmärksammas är det s.k. “Lunar X” som syns förstorat här nere till vänster. Till höger syns samma effekt på en bild genom 20cm-teleskopet från den 6 december 2016

Med 1 sekunds exponering kan man urskilja två stjärnor med V-magnitud ca 7,0, men måne plus stjärnor är ingen bra kombination

Mars rör sig nästan i ett vintergatsfält i Tvilingarna, så där syns många stjärnor redan på en kort 15-exponering.

Men sen ville jag ha översiktsbilder också, och gärna Venus, så jag tog kamera med zoomobjektiv och gick iväg till en plats med bättre utsikt. Det hade hunnit bli sent (23.50) så det var i sista minuten för Venus

Mars bildade en snygg rätvinklig triangel med Castor och Pollux, men med månen störande nära

Med mera vidvinkel ser man Capella ovanför Venus

och mot öster en absurd “vinterbild”. Med dekorationsbelysning av träden blir det ett starkt  intryck av snö på grenarna medan sommartriangeln stiger (Altair dock fortfarande skymd)

Om man tittar noga kan man se att variabeln chi Cygni är tydligt synlig. En förstorad och vriden bild visar chi i det vanliga läget under eta Cygni

Jämfört med bilden från  6 januari har chi blivit betydligt ljusstarkare, men har inte riktigt nått maximum?

 

 

 

21 april 2023

Asteroider och galaxer

Efter en mellandag med lite moln var kvällen åter helklar, men jag har börjat inse att det aldrig kan bli så mörka himlar som när vi flyttade hit för 15 år sen. Jag körde igång Megrez-teleskopet, och letade mig via M67 fram till fältet med 59 Elpis. Jämförelsebilden visar den förväntade snabba rörelsen framåt, eftersom oppositionen var redan 6 februari.

Till nr 61 Danae kom jag via skalor från Regulus, och den rör sig ännu sakta i retrograd led, efter oppositionen 7/3.

Sen var det bara att ta bilder rakt  mot beta Virginis där både 73 Klytia och 190 Ismene skulle vara synliga. När jag nu kollar visade det sig att jag  i hastigheten pekat för högt och fått in ny Virginis i stället, utan asteroider! Det var tråkigt, för nu slår det fina vädret om och jag kan ha svårt att få till en andrabild.

Nr 114 Kassandra fick jag på bild med 85mm-objektivet den 18/4, och tog nu en andrabild genom Megrez

Jämförelsen är lite haltande, men det är ingen tvekan om identifieringarna.

Jag tog några halvhjärtade bilder från Virgohopen, med dåligt fokus, men det blev lite andra fält än förut

 

Med Norra Kronan högt på himlen passade jag på att ta  Megrezbilder av asterismerna som jag använder för att hitta R och T CrB, för användning om/när de ändrar sig.

Sen kunde jag inte heller låta bli att ta bilder av Vega

och den lillla gröna Ringnebulosan (M57)

Till höger om Spica ligger min favoritgalax M104, Sombrero, och jag väntade medan den kom fram bakom träden i söder. Det är lite för lågt på himlen, men en 10-minutersbild visar den tydligt

Med stora instrument är M104 en fantastisk ljusglob med en ekvator av mörka stoftmoln, och förstoringen här från bilden ovan ger i alla fall rätt antydan. Jag trodde faktiskt inte att jag så här lätt kunde se stoftbandet!

Sen väntade jag vidare på att också småplaneten 162 Laurentia till vänster om Spica skulle komma fram, men det tog sån tid att jag ändå tog de flesta bilderna genom trädgrenar. En summabild smetar ut så att de flesta stjärnorna ändå syns, inklusive Laurentia som jag också observerade med 85mm-objektivet den 18/4.

Även dessa jämförelsebilder blev väldigt omaka, men man kan lätt identifiera Laurentia även på 85mm-bilden. Den är precis i opposition (20/4), och rör sig alltså i retrograd led åt höger.

Kvällen var mild och fin, och även om en del hakade upp sig är jag mycket nöjd!

 

19 april 2023

Megrez igen

Klart kväll efter kväll, och inte iskallt, så det var bara att sätta igång teleskopet igen, när jag har vanan inne. Eftersom jag inte orkar försöka få goto att fungera är mitt sätt att hitta att utgå från en ljusstark stjärna och justera enligt grova inställningscirklar. Det fungerar bra, OM jag hittar den ljusa stjärnan. Vissa går bra, andra, som Regulus hamnar i fel läge för kroppen, så man tvingas avbryta för att inte få akut sendrag eller ryggskott.

I stort kunde jag iaf göra vad jag hade tänkt, först då en andrabild av 56 Melete vid M67.

Jämförelsebilden visar att Melete  så här långt efter sin opposition (7/2) rör sig snabbt åt vänster på himlen. Jag inser också att jag med Megrez-bilder lätt når magnitud 14, dvs jag kan börja beta av fler låga asteroidnummer även vid ogynnsamma oppositioner.

Jag tog fler bilder av M67 och i kombination med bilderna från 17/4 kunde jag få en mosaikbild med 11 minuters exponering som placerar hopen lite tydligare bland stjärnorna i Kräftan.

Lite norr om M67 befann sig 59 Elpis. Jag slarvade så att jag bara fick en användbar exponering, men Elpis syns bra.

När jag äntligen fått in Regulus räckte det att vrida i rektascnsion för att få in den “andra” Leotripletten (M95+M96+M105) plus flera mindre galaxer. Satellitspårenom är verkligen störande!

Först tillbaka till Regulus och sen nya inställningar mot nr 61Danae, gick också bra.

I samma fält som beta Virginis finns nr 73 Klytia och faktiskt också nr 190 Ismene (mkt nära en stjärna)

Och precis vid Porrima fanns nr 138 Tolosa, och vi ser hur den fortfarande backar efter oppositionen 3/4.

Sen körde jag Virgogalaxerna till höger om eps Vir i repris, för att få  snyggare jämförelsebilder för 194 Prokne. Det första synfältet, nästan 7 minuters exponering,  passade (mest av tur)  precis både för Prokne och Markarians kedja (upp åt vänster från M84 och M86).

Bilden från 17/4 var bara med 90 sekunders exponering, men det är inga problem att se hur en ganska ljusstark Prokne fortfarande backar efter oppositionen 27/3.

Sen trodde jag att jag körde uppåt för ett nytt galaxfält, men det visade sig ligga åt höger i stället, precis utan överlappning. Där fanns inte så många stora galaxer, men många mindre samt den intressant kanställda NGC 4216.

DeepSkyStacker är inte så bra på mosaiker, men den här kombinationen av bilder från 17/4 och idag ger en bra överblick över de centrala delarna av Virgo-hopen. (Bilden ovan ska också in nära till höger).  Hopens många  galaxer ligger typiskt ca 50 miljoner ljusår från solen.

Jag har aldrig fått till det med galaxobserverandet, eftersom det kräver så långa exponeringstider. Det här är den bästa överblick jag fått hittills, tack vare småplaneten 194 Prokne…

 

17 april 2023

Omväxlande kväll

Först kände jag att jag måste ha gårdagens missade bilder av Venus i det vackra läget ovanför Plejaderna och Hyaderna, och testade från trädgården. Det gick precis, om jag väntade till rätt ögonblick (22.10) klarade Aldebaran trädet och Plejaderna taket

Från en utsiktpunkt längre uppåt skogen kunde jag få 85mm-bilder med antingen Venus+Hyaderna

eller Venus+Plejaderna

Kvällen var klar och ändå rimligt mild, så jag satte ffg på länge igång monteringen med Megrez-teleskopet. Jag hade kollat asteroiden nr 56 Meletes läge 5 grader norr om stjärnan eps Hya, som jag alltså först fick leta upp. Sen vred jag med inställningscirklarna 5 grader norrut och började exponera. Först när jag såg bilden insåg jag att nästan precis där ligger den stora stjärnhopen M67! Trots att Melete är av magnitud 14 syns den direkt med en minuts exponering

men jag fortsatte förstås med flera för stjärnhopens skull. En 5-minuters  DSS-summavisar en ovanligt gammal (4 miljarder år) öppen stjärnhop.

Sen skulle jag bara lite uppåt och till vänster för att komma till nr 59 Elpis, men måste ha vridit höger i stället, och där fanna inget att se just nu…

Nästa asteroid skulle jag hitta via Regulus, men fick problem där också, så det fick bli direktbild mot Porrima, gamma i Jungfrun, där nr 138 Tolosa  så praktiskt håller till

Jag hade kollat upp positionen också för klothopen M3, som jag lätt fick i fältet utgående från eta Boo. Jag vågade inte försöka centrera utan körde bara fem exponeringar på totalt 6,6 minuter.  M3 är en stor klothop, och summabilden visar många stjärnor i utkanten av den oupplösta mitten. Avståndet till M3 är omkring 32000 ljusår.

På slutet fick jag för mig att sikta mot Virgohopen för att kanske hitta fältet med Prokne från i går. Det gick över förväntan, och här först ett fält nära rho Vir ( som med lite överdriven bildbehandling också liknar en galax).  Man lägger genast märke till det växelverkande paret NGC4567/8 som tillsammans kallas Fjärilsgalaxen.

Längre norrut fanns fler galaxer

och som tur var justerade jag sen igen lite söderut och fick precis rätt fält för 194 Prokne

(Galaxfälten överlappar alltså, men DSS vägrar försöka göra en mosaik). Jag ska försöka göra en detaljjämförelse för Prokne, kommer…

25 februari 2023

Komet i månsken II

Den märkliga sviten av stjärnklara februarilördagar fortsatte(!), men med minusgrader och kall nordanvind blev det mest en trotsig demonstration att jag ändå kan få igång teleskop och kamera.

I den tidiga kvällen hade Venus kommit så nära Jupiter att det blev en vacker 85mm-bild. Ironiskt nog konspirerar träden så att den enda vettiga siktlinjen var från altanen 2 meter från dörren…

Med lite längre exponering syns stjärnor, men påtagligtsvaga jämfört med planeterna

Men uppgiften var alltså sen att få igång Megrez-teleskopet och leta upp komet C/2022 E3 ytterligare en gång. Månen fanns ju som trevligt testobjekt, här först på 1/1000s för att visa lite detaljer längs terminatorn.

Med 30 gånger längre exponeringstid(1/30 s) ser man jordskenet på den obelysta delen

och med ytterligare 30 gånger (1 sekund) syns också några omgivande stjärnor i Väduren (Aries).

Nästa testobjekt blev zeta Orionis med “Flame”-nebulosan, som trots månskenet syntes tydligt redan på en 30s-exponering. Jag fortsatte därför att ta fler bilder, och en 7,7 minuters summabild visar t.o.m. Hästhuvudnebulosan.

Jag var därför ganska säker på att också kometen skulle synas, och hittade den lätt genom att vrida teleskopet 13 grader rakt söderut från Aldebaran. En 6,7 minuters summabild visar standardutseendet av “gröna kometen”, mycket över förväntan i det redan störande starka månskenet! HIP-stjärnornapå bilden är av magnitud 7-8.

En kort men lyckad kväll!

18 februari 2023

Komet m.m.

För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.

Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även “Flame”(NGC 2024)- och “running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.

Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans “släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.