9 december 2018

Komet 46P ffg med teleskop

Komet Wirtanen är nu över min trädhorisont från teleskopplatsen, och jag väntade ivrigt på den utlovade uppklarningen. Ännu vid 20-tiden regnade det, vid 21 var halva himlen klar, och när jag till sist kom ut vid 22.30 var det helklart och fint. Problemet var bara att kometen nu snabbt närmade sig vår största gran som skymmer vyn åt  sydväst. För att få friare sigt mot öster hade jag flyttat kikaren, och nu gällde det att snabbt hitta kometen och börja ta bilder. Den stod bra till intill ett par ljusa stjärnor (94 och 95 Ceti), och trots en oanvändbar sökare kunde jag till min lättnad få den på bild genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5 refraktor). Upp till 2 minuters exponering fungerade bra, och en sådan enkelbild visar den i stort sett runda coman utan tydlig svans

Jag fortsatte tills kometen försvann in i granen, och en 28 minuters DSS-summa centrerad på kometen visar hur snabbt den rör sig över himlen

Med bara de skarpaste bilderna (8 minuter totalt) blir den smala svansen upp åt vänster en aning tydligare

men det krävs nog bilder genom SW200-teleskopet för att se det tydligare.

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan

 

 

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ‘stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ‘flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

12 december 2017

3200 Phaeton (med nöd och näppe…)

Under några dagar har man goda möjligheter att observera den ovanliga asteroid/kometen Phaeton. Denna lilla (ca 5km) asteroid upptäcktes så sent som 1983, och man fann att banan mycket nära motsvarar den för meteorer i Geminidsvärmen. Den logiska tolkningen är alltså att meteorerna är stoft från Phaeton, vilken dock aldrig visat några kometliknande gasutbrott. Banans perihelium är dock bara 0,14 a.e., och den starka upphettningen nära solen ger troligen ändå upphov till stoftutbrott. ”Närpassagen” av jorden sker nu på 15 miljoner km (0,10 a.e.) avstånd, men det räcker för att man lätt kan se och fotografera den genom måttligt stora teleskop.

I alla fall, efter en helmulen dag förutsades en möjlig kort uppklarning före nästa mulnande, och vid 22-tiden såg det faktiskt helt klart ut. Jag ställde upp Megrez-teleskopet med kamera, fokuserade mot Capella, och kunde snabbt hitta rätt fält genom att bara vrida en timme i rektascension med Capellas deklination. Redan nu så jag diset komma igen, och hann ta två 30s-exponeringar innan fältet försvann bakom moln. Jag höll utkik, och fick en ytterligare bild i en molnlucka, och sedan inget mer…Det kändes mycket snopet, men var ju i alla fall ett resultat, för Phaeton finns med på bilderna. Här syns först hela Megrez-fältet, på Capellas deklination, och därför med Phaeton i nedre bildkant.

Rörelsen under 7 minuter blir tydligare om man förstorar den delen av bilden, och man kan till och med ana att Phaeton-bilderna inte är så runda som stjärnorna under 30s-exponeringen.

Jag testade också att låta DeepSkyStacker addera mina tre bilder. Det blir som vanligt lite fult, men man ser tre separata Phaeton-bilder från ca 21:23, 21:24, resp. 21:31 UT

Detta var alltså Phaeton, nästa fråga är om det kan bli några Geminidobservationer, molnen ligger täta…

Lustigt tillägg: Jag tog inledningsvis som fokustest en bild av Capella

och upptäcker att förmörkelsevariabeln IM Aur ligger alldeles intill. Detta råkar vara en intressant trippelstjärna, där en del av mina gamla arbeten från 1970- och 80-talet faktiskt citeras i en studie från 2002(!)

 

5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.