17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ‘stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ‘flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

12 december 2017

3200 Phaeton (med nöd och näppe…)

Under några dagar har man goda möjligheter att observera den ovanliga asteroid/kometen Phaeton. Denna lilla (ca 5km) asteroid upptäcktes så sent som 1983, och man fann att banan mycket nära motsvarar den för meteorer i Geminidsvärmen. Den logiska tolkningen är alltså att meteorerna är stoft från Phaeton, vilken dock aldrig visat några kometliknande gasutbrott. Banans perihelium är dock bara 0,14 a.e., och den starka upphettningen nära solen ger troligen ändå upphov till stoftutbrott. ”Närpassagen” av jorden sker nu på 15 miljoner km (0,10 a.e.) avstånd, men det räcker för att man lätt kan se och fotografera den genom måttligt stora teleskop.

I alla fall, efter en helmulen dag förutsades en möjlig kort uppklarning före nästa mulnande, och vid 22-tiden såg det faktiskt helt klart ut. Jag ställde upp Megrez-teleskopet med kamera, fokuserade mot Capella, och kunde snabbt hitta rätt fält genom att bara vrida en timme i rektascension med Capellas deklination. Redan nu så jag diset komma igen, och hann ta två 30s-exponeringar innan fältet försvann bakom moln. Jag höll utkik, och fick en ytterligare bild i en molnlucka, och sedan inget mer…Det kändes mycket snopet, men var ju i alla fall ett resultat, för Phaeton finns med på bilderna. Här syns först hela Megrez-fältet, på Capellas deklination, och därför med Phaeton i nedre bildkant.

Rörelsen under 7 minuter blir tydligare om man förstorar den delen av bilden, och man kan till och med ana att Phaeton-bilderna inte är så runda som stjärnorna under 30s-exponeringen.

Jag testade också att låta DeepSkyStacker addera mina tre bilder. Det blir som vanligt lite fult, men man ser tre separata Phaeton-bilder från ca 21:23, 21:24, resp. 21:31 UT

Detta var alltså Phaeton, nästa fråga är om det kan bli några Geminidobservationer, molnen ligger täta…

Lustigt tillägg: Jag tog inledningsvis som fokustest en bild av Capella

och upptäcker att förmörkelsevariabeln IM Aur ligger alldeles intill. Detta råkar vara en intressant trippelstjärna, där en del av mina gamla arbeten från 1970- och 80-talet faktiskt citeras i en studie från 2002(!)

 

5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

18 oktober 2017

Komet ASSASN med förhinder

Efter förra veckans telebilder av den svaga komet ASSASN (C/2017 O1) kände jag mig tvungen att nu försöka med Megrez-teleskopet. Det visade sig vara oväntat jobbigt, men en nyttig lärdom inför nästa försök, som förhoppningsvis kommer att bli med SW200.

Först insåg jag hur fel stativet stod, i stort sett orört sedan ett halvår, lyckligtvis ändå med Polaris anad i kanten av polsökarens synfält. Jag jobbade på med träplankor och klossar under benen tills jag åtminstone hade den centrerad (vilket den förstås inte ska vara), dvs inom en grad från polen. Så fokuserade jag utan stora problem och trodde att jag hade låst inställningen, dvs bekymrade mig inte mer för den så länge. Sen gällde det att hitta kometen, som faktiskt fanns på ett rimligt enkelt ställe att ‘stjärnhoppa’ till, med start vid Capella. Jag hade dock inte gjort något åt sökaren, lyckades inte ens säkert identifiera 6 magnitudens stjärnor och hamnade (som jag insåg) fel hela tiden. Det visade sig lättare att se stjärnor direkt i kamerasökaren, och framåt 22-tiden (från start 20.30) hade jag äntligen rätt stjärnfält och tyckte mig ana kometen på bilderna. Men säg den lycka…, nu kom dismolnen krypande, och jag beslöt efter fem bilder att pausa och prova vidare en timme senare. Då tycktes diset åtminstone ha flyttat sig bort från kometfältet, och jag tog tio bilder till innan jag packade ihop. Först när jag nu tittar ordentligt på bilderna ser jag hur dåligt fokuserade de är, vilket kunde ha passerat om det bara gällde utseendet (eftersom kometen ju är ett utsträckt objekt). Men det visar sig att DeepSkyStacker är kitslig även för detta, så att jag inte ens kan göra bra bildsammanslagningar…

Resultatet av kvällens möda blev alltså ett antal halvdana bilder, men tack vare molnproblemen fick jag en tidslucka så att kometens rörelse syns tydligt. Första summabilden (5,8 minuter) är från ungefär 22.01

En andra, bättre centrerad bild (5,3 minuter) är från ungefär 23.22

och man ser tydligt en liten skillnad i kometens läge relativt stjärnorna i närheten. Och om ovanstående bilder alltså inte är mycket att komma med så beror det faktiskt mest på kometen själv. Med tanke på instrumentuppgraderingen sedan förra veckan måste kometen faktiskt ha blivit klart ljussvagare, och jämfört med stjärnorna i närheten är den centrala kondensationen nu svagare än magnitud 11. En så liten komet brukar jag inte bry mig om, men när jag nu börjat följa den är den svår att släppa…

 

6 oktober 2017

Megrez lagat, men andra bilder

Det var klarare denna kväll, så min första prioritering var nova Scuti med teleobjektiv (f=160 mm) på iOptron-monteringen. Jag hittade fältet med lite trial and error, men kunde sedan på fullmånehimlen exponera max 15 sekunder. Det blev i gengäld många exponeringar, som jag försökte kombinera i DSS. En enskild bild ser ut så här, med M16 och M17 i fältet

Detaljförstoringen visar att novan inte är märkbart svagare än för 10 dagar sedan (25/9), dvs den fortsätter att vara otypiskt långsam.

DSS-bilden blev som vanligt väldigt ful, och jag inser behovet av flatfältsbilder för att korrigera både för en stark vinjettering och för damm på detektorn. Svannebulosan M17 syns i alla fall fint.

Detaljförstoringen visar novan idag respektive 25/9, och man ser igen att den inte försvagats mycket.

Högre upp på himlen gick det att exponera 30 sekunder, här en detaljbild där man trots dålig följning anar Ringnebulosan som ring.

Jag har alltid svårt att sikta rätt högt uppe i Svanens stjärnmyller, men här ser vi ett utsnitt med en ljusstark chi Cygni

Så långt gick allt mycket smidigt, när det vill sig är iOptron-monteringen suveränt lätthanterlig samtidigt som den (oftast) följer mycket fint.

 

Kvällens andra uppgift var att testa det nu USA-reparerade Megrez-teleskopet, som jag alltså hade på min ‘stora’ montering. Själva teleskopet var väl OK, men den sökare jag fått dit (en gammal 8×50) visade sig helt oanvändbar i det starka månskenet. Och monteringens GoTo blir jag aldrig vän med, den kräver antingen skymda inställningsstjärnor eller pekar totalt fel på dem som syns…Så jag gav i stort sett upp medsamma, särskilt sedan jag insett att det snarast blev mer molndis på himlen så att kometen fortfarande skulle drunkna.

Jag fokuserade på Altair, och där är stjärnorna rimligt små, även om de uppe till höger är lite avlånga. Jag kan alltså pusta ut såtillvida som att objektivet verkar oskadat och att fokuseraren troligen sitter lika bra som innan jag kraschade den (10/9).

Sen höll jag på att böka med kamera och teleskop (för att söka efter objekt), så det är inte så konstigt att fokus ruckades lite. Jag tog några skakiga 30s-bilder med M15 ocentralt (i olika delar av synfältet), och DSS-summan med 98 sekunders total exponering blev kvällens enda (knappt!) godkända Megrez-resultat

När månen försvunnit hoppas jag teleskopet kommer mer till sin rätt…