5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

18 oktober 2017

Komet ASSASN med förhinder

Efter förra veckans telebilder av den svaga komet ASSASN (C/2017 O1) kände jag mig tvungen att nu försöka med Megrez-teleskopet. Det visade sig vara oväntat jobbigt, men en nyttig lärdom inför nästa försök, som förhoppningsvis kommer att bli med SW200.

Först insåg jag hur fel stativet stod, i stort sett orört sedan ett halvår, lyckligtvis ändå med Polaris anad i kanten av polsökarens synfält. Jag jobbade på med träplankor och klossar under benen tills jag åtminstone hade den centrerad (vilket den förstås inte ska vara), dvs inom en grad från polen. Så fokuserade jag utan stora problem och trodde att jag hade låst inställningen, dvs bekymrade mig inte mer för den så länge. Sen gällde det att hitta kometen, som faktiskt fanns på ett rimligt enkelt ställe att ‘stjärnhoppa’ till, med start vid Capella. Jag hade dock inte gjort något åt sökaren, lyckades inte ens säkert identifiera 6 magnitudens stjärnor och hamnade (som jag insåg) fel hela tiden. Det visade sig lättare att se stjärnor direkt i kamerasökaren, och framåt 22-tiden (från start 20.30) hade jag äntligen rätt stjärnfält och tyckte mig ana kometen på bilderna. Men säg den lycka…, nu kom dismolnen krypande, och jag beslöt efter fem bilder att pausa och prova vidare en timme senare. Då tycktes diset åtminstone ha flyttat sig bort från kometfältet, och jag tog tio bilder till innan jag packade ihop. Först när jag nu tittar ordentligt på bilderna ser jag hur dåligt fokuserade de är, vilket kunde ha passerat om det bara gällde utseendet (eftersom kometen ju är ett utsträckt objekt). Men det visar sig att DeepSkyStacker är kitslig även för detta, så att jag inte ens kan göra bra bildsammanslagningar…

Resultatet av kvällens möda blev alltså ett antal halvdana bilder, men tack vare molnproblemen fick jag en tidslucka så att kometens rörelse syns tydligt. Första summabilden (5,8 minuter) är från ungefär 22.01

En andra, bättre centrerad bild (5,3 minuter) är från ungefär 23.22

och man ser tydligt en liten skillnad i kometens läge relativt stjärnorna i närheten. Och om ovanstående bilder alltså inte är mycket att komma med så beror det faktiskt mest på kometen själv. Med tanke på instrumentuppgraderingen sedan förra veckan måste kometen faktiskt ha blivit klart ljussvagare, och jämfört med stjärnorna i närheten är den centrala kondensationen nu svagare än magnitud 11. En så liten komet brukar jag inte bry mig om, men när jag nu börjat följa den är den svår att släppa…

 

6 oktober 2017

Megrez lagat, men andra bilder

Det var klarare denna kväll, så min första prioritering var nova Scuti med teleobjektiv (f=160 mm) på iOptron-monteringen. Jag hittade fältet med lite trial and error, men kunde sedan på fullmånehimlen exponera max 15 sekunder. Det blev i gengäld många exponeringar, som jag försökte kombinera i DSS. En enskild bild ser ut så här, med M16 och M17 i fältet

Detaljförstoringen visar att novan inte är märkbart svagare än för 10 dagar sedan (25/9), dvs den fortsätter att vara otypiskt långsam.

DSS-bilden blev som vanligt väldigt ful, och jag inser behovet av flatfältsbilder för att korrigera både för en stark vinjettering och för damm på detektorn. Svannebulosan M17 syns i alla fall fint.

Detaljförstoringen visar novan idag respektive 25/9, och man ser igen att den inte försvagats mycket.

Högre upp på himlen gick det att exponera 30 sekunder, här en detaljbild där man trots dålig följning anar Ringnebulosan som ring.

Jag har alltid svårt att sikta rätt högt uppe i Svanens stjärnmyller, men här ser vi ett utsnitt med en ljusstark chi Cygni

Så långt gick allt mycket smidigt, när det vill sig är iOptron-monteringen suveränt lätthanterlig samtidigt som den (oftast) följer mycket fint.

 

Kvällens andra uppgift var att testa det nu USA-reparerade Megrez-teleskopet, som jag alltså hade på min ‘stora’ montering. Själva teleskopet var väl OK, men den sökare jag fått dit (en gammal 8×50) visade sig helt oanvändbar i det starka månskenet. Och monteringens GoTo blir jag aldrig vän med, den kräver antingen skymda inställningsstjärnor eller pekar totalt fel på dem som syns…Så jag gav i stort sett upp medsamma, särskilt sedan jag insett att det snarast blev mer molndis på himlen så att kometen fortfarande skulle drunkna.

Jag fokuserade på Altair, och där är stjärnorna rimligt små, även om de uppe till höger är lite avlånga. Jag kan alltså pusta ut såtillvida som att objektivet verkar oskadat och att fokuseraren troligen sitter lika bra som innan jag kraschade den (10/9).

Sen höll jag på att böka med kamera och teleskop (för att söka efter objekt), så det är inte så konstigt att fokus ruckades lite. Jag tog några skakiga 30s-bilder med M15 ocentralt (i olika delar av synfältet), och DSS-summan med 98 sekunders total exponering blev kvällens enda (knappt!) godkända Megrez-resultat

När månen försvunnit hoppas jag teleskopet kommer mer till sin rätt…

10 september 2017

Inställda observationer!

I går var vädret i vart fall halvklart, och jag kunde ställa upp mitt stativ på sin ”vanliga” plats utanför huset. Det tar lite möda att få till inriktningen mot Polstjärnan, men jag var nöjd att ha gjort detta grundjobb. Det var inte läge för något fotograferande, men inspirerad av Sky and Telescope tittade jag med Megrez-teleskopet på några dubbelstjärnor. Albireo var fin som vanligt, alfa Her lite svår, men ”dubbeldubbeln” (epsilon Lyrae) perfekt upplöst. Det krävs 5mm-okular plus Barlow eftersom brännvidden bara är 430 mm, men jag blir alltid förvånad hur bra optiken är. Öppningen 72 mm räckte dock inte för S&T-förslaget mu Boo, där det täta paret är av magnitud 7.

I alla fall, när jag insåg att det gick att se en fin måne från en annan plats i trädgården och skulle flytta teleskoptuben till ett annat stativ, så klantade jag mig och snubblade omkull på hårda cementplattor. Teleskopet fick en rejäl smäll, och fokuseraren är nu oanvändbar. Frågan är om det går att få tag i en ny som passar till denna länge sedan utgångna teleskopmodell. I vart fall dröjer det innan jag kan använda Megrez-teleskopet igen…

16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen