24 april 2026

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

23 april 2026

Konstigheter

Jag skulle bara ta några nya bilder av Dynamene men de underliga färgade reflexerna från i förrgår kom redan med Jupiter mitt i fältet. Jag fick för mig att det var halvmånen som spökade och försökte skärma av med en pappershuv kring objektivet, men på något sätt är det Jupiter själv som ger reflexerna. Jag kan inte förklara färgerna eller intensiteten, men ’under’ detta verkar bilden helt rimlig

En kortexponering är också helt normal

Med Jupiter nere till vänster (för Dynamene) får jag mindre intensiva reflexer, men fortfarande massor av fula fläckar.

På en summabild finns i alla fall en svag Dynamene, och det går att göra en jämförelsebild.

Mot Norra Kronan verkade sen allt normalt

21 april 2026

Miss igen!!

Det har gått troll i mina observationsförsök, eller så beror det på att jag är för trött när det inte blir mörkt förrän efter 22. Jag trodde alltså att jag hade fokuserat bra på Jupiter, men det visar sig att det hade jag inte alls (mest troligt beroende på något glapp). Kortexponeringen visar i alla fall de fyra månarna fint upplinjerade

men sen blev ett tjugotal exponeringar mot svaga småplaneter meningslösa. Asteroiden nr 133 Cyrene finns i samma fält som Jupiter, men på grund av fokusfelet är den chanslös att hitta. På en 4 minuters summabild kan man ana 12 magnitudens stjärnor, men inte Cyrene vid 14,2. (F.ö. låg Cyrene också så nära en 11 magnitudens stjärna att den ända hade varit svår att urskilja).

Lika hopplöst var det med nr 136 Austria ett stycke under rho Leonis, men innan jag siktade mot nr 200 Dynamene ovanför Jupiter fokuserade jag om igen och fick en mycket bättre bild. Här syns Dynamene lätt trots sin magnitud 13,7, och bilden har en intressant regnbågsaktig bakgrund på grund av spritt ljus från Jupiter nära utanför bild nere till vänster. De mörka fläckarna är skräp på detektorn, oroväckande mycket på en så ny kamera…

(Lustigt nog ligger Cyrene precis i bildens vänsterkant, men alltså nästan på en ljusare stjärna).

Sen signalerade kameran att batteriet var slut, så jag fick avsluta.

19 april 2026

Slarv igen!

Jag skulle ’bara’ ta nya Megrezbilder av de svaga asteroiderna från den 16/4, men var lite trött och okoncentrerad så det sket sig…Fokuseringen på Jupiter gick bra, och vi ser en lustig 3+1 månkonfiguration. TYC-stjärnan är av magnitud 9.

Sen vred jag med cirklarna från Jupiter och tog 10 exponeringar som borde varit i trakten av Velleda och Tolosa, men blev misstänksam när jag inte kom tillbaka till Jupiter med samma vridningar år andra hållet. Jag fick in Jupiter, vred igen och tog 7 nya exponeringar innan jag gick tillbaka till Jupiter ytterligare en gång. När jag nu kollar på bilderna visar det sig att jag första gången täckte det korrekta området i rektascensionsled, men låg för högt i deklination, och andra gången bara hade ökat rektascensionen. Både Velleda och Tolosa hamnade alltså under bildernas kant…

Tillbaka vid Jupiter bara 18 minuter efter den första bilden härovan har Io och Europa rört sig en aning åt vänster relativt Callisto så att symmetrin är bruten

Sen siktade jag då mot 102 Miriam och hamnade bara lite fel, så att den nu fanns i bild, medan positionen den 16/4 föll utanför bildkanten. Strängt taget är alltså jämförelsebildparet inte riktigt bra, men eftersom Miriam i alla fall syns på båda bilderna accepterar jag det så länge.

Och sen, Tablå, upptäckte jag att jag hade färdiga bildpar från i mars av både Miriam, Velleda och Tolosa! Hur glömsk får man vara, dessa besvärliga observationer från 16/4 och 19/4 var alltså helt överflödiga…

 

16 april 2026

Svaga småplaneter

När mökret dröjer länge på kvällarna blir det nu bara korta utflykter. Den här gången ville jag kolla om Megrez-teleskopet med R10-kameran kunde visa några småplaneter som långt efter sin opposition var av magnitud 14-15, dvs svagare än jag normalt försöker mig på. Fokuseringen blev som vanligt på Jupiter, där alla fyra månarna syns på en 2s-exponering

och där en 30s-bild visar att Jupiter nu har lämnat 44 Gem bakom sig på väg mot delta Gem. Den långperiodiska variabeln R Geminorum är nära maximum

Sen vred jag teleskopet manuellt enligt skalorna i RA och dec, och hamnade faktiskt precis där jag på en 300s summabild kunde hitta både nr 126 Velleda och nr 138 Tolosa

Via Jupiter hittade jag sen också fältet med nr 102 Miriam, som jag först tyckte syntes tydligt, men som jag nu inser är precis på gränsen, vid magnitud 15,2.

Sen kollade jag i Norra Kronan att variabeln T CrB som vanligt är nära magnitud 10, dvs inget utbrott på gång…

Och när jag sen för första gången för säsongen såg Vega gå upp över hustaket i nordost kunde jag inte låta bli att ta tre bilder mot Ringnebulosan (M57) som här lyser grön på sin karakteristiska plats mellan beta och gamma i Lyran

1 april 2026

Solbilder

Jag ville som sagt få klarhet i hur man bäst observerar solen med Megrez-teleskopet och R10-kameran, och på dagen var det klart och fint. Det går på fyra olika sätt, med och utan coma-korrektor och med och utan 2x extender, så här följer jämförelsen

a) utan korrektor och utan extender, dvs i primärfokus för Megrez-teleskopet (f=427 mm)

b) med coma-korrektor, min vanliga utrustning för Megrez (f=360mm), tyvärr överexponerad i original, men troligen inte bättre än a)

c) med extender och utan coma-korrektor (f=850 mm), som verkar enklast och bäst

d) med extendern efter coma-korrektorn (f=720 mm), bättre än a) och b) men inte bättre än c)

På min gamla kamera måste jag tejpa över en rad kontakter för att kunna använda extendern. Här blir det Error, men bilden tas, så c) är nu det aktuella sättet att snabbt ta översiktliga sol- eller månbilder.

Jag fick däremot inte igång kamerakopplingen till mobilen, så mer experiment behövs, dag som natt.

31 mars 2026

Testbilder med träd

När vädret samarbetar får jag fortsätta med fler tester av den nya kameran. Jag var upptagen på förmiddagen när solen syntes från min kikarplats, men satte på kvällen i alla fall igång Megrez-teleskopet och tog några fler bilder med träd i förgrunden. Här först med den vanliga coma-korrektorn som ger en effektiv brännvidd på 360 mm. Liksom häromdan är det gott om små fläckar som syns ganska tydligt trots skymmande kvistar i förgrunden.

Sen försökte jag öka brännvidden genom att koppla in en 2x extender, och trots att kameran säger ERROR tar den bilder. Vinsten med den längre brännvidden är dock marginell, men jag får testa vidare med solen högre på himlen

På kvällen är det sen Plejaderna och Uranus som försvinner i träd innan det är riktigt mörkt.

Uranus vandrar nu vidare åt vänster, och detta är antagligen sista bilden för denna säsong.

Bara för att jag lätt kunde sikta mot zeta Tauri  tog jag sen sex 30s-bilder av Krabbenbulosan (M1). Den syns bara svagt på en enkelbild

och jag hade som vanligt tänkt addera bilderna i DeepSkyStacker. Det gick dock inte alls, trots att filformatet från R10-kameran verkar läsas ok, att jobba vidare med alltså…Senare visade det sig att det bara behövdes en ny version av DSS, som då gav en vettigare summa. Det är dock fortfarande alldeles för kort totalexponering (3 minuter) för den svaga Krabbnebulosan

Även Jupiter var skymd bakom grenar i en trädtopp, men man ser månarna bra på en 2 s bild

medan en 30s-bild visar problemen tydligare

Jag fortsatte envist att trotsa träden när jag såg en chans för Orionnebulosan

På en 10s-bild kan man nästan urskilja de fyra stjärnorna i Oriontrapetset (theta1 Ori)

men de syns ännu tydligare på en 5s-bild

Här bröt jag för kvällen, med frusna fingrar

27 mars 2026

Ny kamera

Jag har länge varit nyfiken på helelektroniska kameror och när min EOS 60D gav upp beställde jag snabbt en Canon R10. Första intrycket är litet och plastigt, men med spännande möjligheter att se svagare stjärnor på skärmen. På eftermiddagen kunde jag (med Megrez-teleskopet) se solen bakom träd och moln, och tittar man noga syns ganska många solfläckar.

På tidig kväll var månen fin

En kortexponering visar fyra Jupitermånar

medan en längre var ganska meningslös på den molniga himlen

Det jag mest ville visa var Uranus rörelse relativt 13 och 14 Tauri, och då behövdes först Plejaderna som skymtade fram i diset

Därifrån kunde jag så komma ner till Uranus, som nu rört sig förbi även 14 Tauri

Molnen var så tjocka att det kändes meningslöst att testa något mer, men jag var helt nöjd så långt.

9 mars 2026

Stativinställning

Som jag märkte var ju stativet rejält felinställt. I bildsummeringsprogrammet kan man se hur mycket stjärnorna flyttar sig från bild till bild, och det rörde sig om typ 1 bågsekund per sekund, alltså 1/15 av den dagliga rörelsen. Storleksordningsmässigt pekade då polaxeln 1/15 radian ( ca 4 grader) från himmelspolen. Detta är utanför synfältet i polsökaren, så jag insåg att jag måste försöka vrida ’blint’ för att sen kunna titta efter polstjärnan i sökaren. Med lite möda kunde jag inse åt vilket håll jag måste vrida i azimut, och kunde med solobservationer bekräfta att jag var på rätt spår, jag trodde mig också märka att polaxelns höjd borde minskas, och väntade så spänt på natten.

Och Bingo, polstjärnan syntes i polsökaren om än fortfarande lite för högt.  Eftersom Orionnebulosan nu i skymningen gick fri från träd körde jag först en omgång bilder mot den, liksom några mot Jupiter innan jag lite senare försökte få injusteringen ännu bättre. Himlen var mycket ljus, och den första summabilden av Orion visar därför extra tydligt allt skräp på detektorn, liksom objektivets vinjettering, men också förvånande bra detaljer i nebulosan. OCH, driften är nere i 0,3 ”/s, precis som jag väntade mig.

En 135s-summa av Jupiterbilder är förstås mest löjlig, men jag ville igen kolla driften, som här är lite större, 0,45 ”/s, återigen mest i deklination

Teleskopet är inte särskilt bra optiskt, men på en kortexponering (1 s) av Jupiter ser man att månarna får en liten skarp kärna omgiven av en stor halo. Om man bara tittar på kärnorna kan man alltså faktiskt separera Io och Europa fast de just råkar passera bara 6 bågsekunder från varandra.

Jag fortsatte att ta bilder av Orionnebulosan som blev bättre medan himlen mörknade, här en beskuren 5,5 minuters summabild

 


Lite senare gick jag ut igen för att försöka få Polaris ännu bättre centrerad i polsökaren. (Eftersom Polaris inte ligger precis vid polen ska man i princip lägga den en bit ifrån, olika vid olika tidpunkter. Jag nöjer mig om den hamnar i centrum, dvs alltid inom en grad från polen). Kikaren står med ett par ben i mjuk mark, så all inställning är ganska kortlivad. Jag vred och skruvade på det ben som står på betongplattor, och lyckades få till en hygglig inställning, inte central, men inom ’mittcirkeln’. Polsökaren är säkert inte perfekt inställd efter mer än 15 års omild teleskopbehandling, så det är slutresultatet, driften, som räknas. Första test blev Plejaderna, långt från meridianen, så att fel både i azimut och höjd inverkar. Totaldriften var nu bara ca 0,2 ”/s, så det verkar som inställningen lyckades!

Fokus är åter ganska dåligt, och det är inte den roligaste Plejadbilden, total exponering 5,5 minuter. När jag var i trakten passade jag på att ta tre bilder av Uranus också, här summabilden (93 s).

Jag försökte förgäves fokusera bättre på Jupiter, där nu Io snabbt rört sig bort från Europa. I stället har den hamnat för nära den ljusa Jupiterskivan, men anas i alla fall

Summabilden av Jupiter bland stjärnor är  ju lika omöjlig som den härovan, men den visade igen en total drift kring 0,2 ”/s vilket var det viktiga. En 46 s enkelbild är mycket trevligare

Från och med 11/3 rör sig Jupiter nu åter i direkt led (åt vänster) på himlen, och kommer t.ex. att passera ovanför R Gem den 1/4.

Kvällens uppgift var att ställa in monteringen, och det är jag nöjd med att lyckats med.

5 mars 2026

Slarvig uppföljning

När det var klart igen försökte jag förstås ungefär upprepa gårdagens asteroidobservationer, med den ändrade taktiken att för att minska driftfelet bara ta 15s-expoeringar. (Jag måste förstås försöka vrida monteringen i bättre läge också, med det är svårare, med igenrostade skruvar och mjuk mark). Jag tyckte det gick bra, men märker nu att jag för 102 Miriam både pekade fel och körde med dåligt fokus! Jag fokuserade ju på Jupiter, men det måste ha kommit någon slags glapp direkt. Redan den första kortexponeringen (1 s) är lite suddig

och sen är alla följande ännu sämre. Det jag vann på rundare bilder (med 15s i stället för 30) äts med råge upp av den dåliga fokuseringen..

De 21 exponeringarna för Miriam gav till slut en summabild med tydliga färger och ljusstyrkor för de ljusare stjärnorna, men med 45 Gem och Miriam otrevligt nära vänsterkanten av bilden

Den spännande frågan var om den svaga Miriam skulle synas. Detaljbilden visar lite förvånande fortfarande nästan lika avlånga stjärnbilder, och det är klart svårare att se Miriam. Den anas i alla fall på det nya stället och har klart lämnat gårdagens, så det får räknas som en godkänd observation av en ny asteroid på listan.

Sen var jag extra noga med att hitta rätt stjärnfält för Velleda och Tolosa, gjorde om centreringen på Jupiter och flytten av teleskopet, MEN kollade inte fokuseringen som snarast blev ännu sämre! Stjärnfältet visar igen mycket ofokuserade bilder, och i stället för som igår i högerkanten ligger asteroiderna nu nära överkanten av bilden. (Det är m.a.o. mycket oprecist att försöka vrida teleskopet med hjälp av skalorna i RA resp dec. Okej för 200mm-objektivet, men på gränsen här).

De båda asteroiderna är ännu svårare att urskilja än Miriam, men båda syns precis där de ska vara, och båda är försvunna från gårdagens läge, så jag tvekar inte på identifieringen.

När jag gick ut betydligt senare för att plocka in grejorna märkte jag att Norra Kronan var på väg upp. Jag kollade först med fältkikare att T CrB inte fått sitt utbrott än, och försökte sen peka ungefär där med teleskopet. Himlen var mycket upplyst, och jag var inte alls säker på att jag skulle få T i fältet, men ibland har man tur. Jämfört med de svaga asteroiderna är ju T kring magnitud 10 en ljus stjärna som syns tydligt på denna summa av fem 15s-exponeringar. Nu är alltså säsongen för T och R CrB igång igen, efter vinterpaus under himmelspolen.