20 augusti 2021

Mjölkhimmel och rubbat stativ

Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar

Först omkring 22.35 var sikten fri

men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd

Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen  i jordatmosfären

För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och  Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.

Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.

Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.

Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!

Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.

Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering)  med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare

 

Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren.  I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…

Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.

 

 

Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…

 

 

 

 

 

 

 

 

24 maj 2021

Solförsök

Det har varit en lång period med ostadigt väder, och för ljust för nattobservationer. Inför solförmörkelsen 10 juni vill jag prova ut det bästa sättet att ta bilder, eftersom jag har många tänkbara teleskop/filter/kamerakombinationer. Den 19 maj började jag testa med Megrez-teleskopet plus EOS-kameran med 2x extender. Det kom genast moln, och jag fick bara en användbar bild.

Vi ser en större solfläck på väg in över solskivan, och när jag den 24/5 fick lite större luckor mellan molnen fanns den kvar, roterad till längre in på skivan. (Båda dagarna är bildens orientering lite godtycklig, men norr är ungefär uppåt.)

Även om man inte ser molnen finns de där hela tiden, och som här ibland nästan hjälpsamma som extra filter

Den gula färgen kommer från ett klassiskt glasfilter, men jag har också foliefilter som ger en blåvit sol. Estetiskt vinner det gula, och skärpan är ungefär densamma.

I nästa testomgång ska jag ta bilder med mitt ”antika” (49 år, inköpt 1972!) C5-teleskop. Jag tror inte det blir bättre än så här, men det är roligt att försöka.

26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

7 mars 2021

Murphy-kväll med Megrez

Jag hade ärligt talat inte planerat mer för kvällen än att lite för sent (21.30) försöka ta bilder av Rosette-nebulosan med Megrez-teleskopet. Det var kallt om fingrarna, och jag hade problem bara att hitta Betelgeuze varifrån jag sen skulle vrida +37 minuter i RA och -2,5 grader i deklination. När detta hade lyckats visade första bilden bara stjärnspår, och det visade sig att jag i mörkret trampat på en strömbrytare som stängt drivningen. Samma missöde lyckades jag upprepa en gång till(!), och pekade desperat mot zeta Ori och Flame-nebulosan i stället medan jag försökte flytta strömbrytaren till ett säkrare läge. Efter två bilder dör kamerabatteriet, som jag satt i fulladdat och nu börjar inse är trasigt på ngt sätt. Det andra (som jag använt två kvällar) fungerar, men stjärnorna är klart avlånga, och jag kastar för säkerhets skull en blick genom polsökaren där Polaris anas i kanten, minst tre grader fel. Stativet har stått på gräsmark utsatt för omväxlande +10 och -10 temperaturer, så det var ju  egentligen inte så konstigt. Två av tre ställskruvar för stativbenen hade dock fusit/rostat fast, så metoden att ändra pekningen blev att lägga dit olika tjocka underlägg och sen justera det tredje benet. Jag plockade ihop vad jag hittade i garaget (en träbit, en tjock plastbricka och ett litet plastlock) och lyckades till min förvåning få Polstjärnan hjälpligt centrerad, dvs inom en grad från polen. Klockan var nu bortåt 22.45, och tiden för Rosette-nebulosan klart ute. Bara för sakens skull tog jag ändå några bilder, och inte ens nu var problemen slut, eftersom några blivit oläsbara i kameran(?). Bara en bild blev egentligen rimligt användbar, och efter allt detta krångel känns resultatet som en stor seger…

När det blir klart nästa gång hoppas jag nu vara bättre förberedd.

Tillägg 9/3: Trots dålig följning kunde jag summera nästan 3 minuters exponering av Flame-nebulosan och Hästhuvudet, och det är ju här jag är så sugen att fortsätta

Med en stor del av bilden kapad pga kamerafel kunde jag också få 3 minuter på Rosette-nebulosan, också det en uppmuntran till fortsättning

 

12 februari 2021

Klart och kallt!

Med bara få månfria dagar kvar kände jag att jag borde ta några fler Megrez-bilder av vinterobjekt, men förhållandena är jobbiga, med snö och kyla. Monteringen står under presenning en bit från huset, så steg ett var att sätta dit Megrez-teleskopet och få igång drivningen. Det gjorde jag innan det var helmörkt, men när jag sen väl hade provat och fokuserat kameran kändes det som jag direkt ville börja ta bilder. Orionnebulosan kom precis fram mellan två träd, så motivet var givet. För centrum är en 4s-exponering ganska lagom, även om Trapetset flutit ihop

Man kan nätt och jämnt se alla fyra stjärnorna med en kortare 1s exponering.

På 30s blir det ordentligt mycket nebulosa

(och till vänster är det trädgrenar och inte mörka interstellära moln man ser…)

Med fortfarande ljus himmel (solen -13,9 grader under horisonten) var 90s alldeles för lång exponering, och efter nerdragning  i bildbehandlingsprogrammet är bilden ganska lik den förra.

Beroende på hur man väljer parametrarna i DeespSkyStacker kan summabilden (5 min total exponering) se ganska olika ut, så

eller så

och man kan säkert få till något ännu bättre. Sedan tabbade jag mig när jag skulle leta upp Rosette-nebulosan, och hamnade med flera bilder i okända trakter. Tillbaka vid zeta Ori och Flame-nebulosan var kameran tyvärr med på bara en bild

Efter 18 sekunder på nästa dog batteriet kölddöd, och jag gav upp och tog en lång paus för fredags-TV.

Ute igen var Sirius och Stora Hunden bra placerade, och jag kunde ta detaljbilder av de tre stora stjärnhopar jag noterade på mina vidvinkelbilder den 5/2. Först här en 6 minuters summabild av M41, som är lätt att hitta 4 grader rakt under Sirius.

Googlar man kan man hitta avstånd mellan 2000 och 4000 ljusår för hopen , så jag bestämde mig för att kolla Gaia-katalogens ’facit’. Det är mycket instruktivt att välja ett litet område i hopens centrum och se stjärnor (ner till magnitud 20) på alla möjliga avstånd. Det krävs lite pyssel att leta fram en grupp ljusa stjärnor med gemensam parallax och egenrörelse, men man finner då parallaxvärdet 1,33 millibågsekunder. Avståndet är alltså 1000/1,33=752 pc, ca 2450 ljusår.

Sen passar synfältet med Megrez-telekopet precis lagom för att få med M46 och M47 på samma bild, och 9-minuterssumman visar den spännande kontrasten mellan hoparna.

Även här har jag hastigt kollat Gaia-avstånd för troliga hopmedlemmar, och finner att den vänstra hopen (M46) ligger ungefär 5400 ljusår bort, medan den högra (M47) ligger på 1550 ljusår. M46 är alltså verkligen en ovanligt stor och stjärnrik hop. Ovanför M47 syns en tredje hop, NGC 2423, som åter enligt Gaia ligger ca 3000 ljusår bort. Utom att vi i bilden har fältstjärnor på alla möjliga avstånd har vi alltså även tre hopar som bara skenbart hamnat på samma ställe på himlen.

När jag sen tänkte ta bilder även av de två stora hoparna i Kräftan, Praesepe och M67, var det för svårt att sikta högre uppåt på himlen, så det fick vara nog för kvällen.

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

24-25 augusti 2020

Molnigt

Det var en sådan halvdan kväll med mycket moln när man normalt inte observerar, men jag var fortfarande frustrerad över att igen missa M8, så jag ville försöka innan månen kommer och förstör igen. Det låg ett moln just nere i sydväst, så jag började med några bilder av Barnards stjärna där himlen var klarare.

Den kräver egentligen längre brännvidd, men utsnittet från en summabild av tre exponeringar får duga för detta år. Trots stjärnans rekordstora egenrörelse (10″ per år) krävs bilder med många års mellanrum för att den ska bli tydlig, och detta är läget 2020.

Det var fortfarande moln över M8, så jag fortsatte med några bilder av M16. Det var ännu inte mörkt, så inte ens en 225s summabild visar särskilt mycket av nebulositeten

M8 är det näst ljusstarkaste nebulosaobjekt som kan ses från södra Sverige, och den är i verkligheten betydligt större än ettan Orionnebulosan och belägen tre gånger längre bort. Nu när molnen äntligen började tunnas ut närmade fältet sig de skymmande småträden som hindrade observationerna den 14/8. Det blev en kamp mot klockan, som jag denna kväll vann med knapp marginal. Totala exponeringstiden blev 210 sekunder, men molnen var säkert inte helt borta, och buskarna hotar till höger. Nebulositeten är betydligt större än som syns här, men den centrala stjärnhopen (NGC 6530) är tydlig. Stjärnorna är unga (några få miljoner år) och heta, och deras ultravioletta ljus exciterar vätgasen som sänder ut sitt röda Halfa-ljus. NGC 6544 nere till vänster är en liten men närbelägen klothop, i ett ovanligt läge nära vintergatsplanet.

Strax ovanför ligger Trifinebulosan M20, som försvann i träden redan efter 90s. Man ser i alla fall kontrasten mellan en röd emissionsnebulosa och en blå reflektionsnebulosa strax ovanför. Stjärnhopen M21 finns i samma fält.

Mer än så blev det inte denna kväll, men det känns bra att i allafall ha fått dessa bilder innan månen nu tar över ett par veckor.

14-15 augusti 2020

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en ”omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (”Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ’Tekanna’ och ’Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.