24-25 augusti 2020

Molnigt

Det var en sådan halvdan kväll med mycket moln när man normalt inte observerar, men jag var fortfarande frustrerad över att igen missa M8, så jag ville försöka innan månen kommer och förstör igen. Det låg ett moln just nere i sydväst, så jag började med några bilder av Barnards stjärna där himlen var klarare.

Den kräver egentligen längre brännvidd, men utsnittet från en summabild av tre exponeringar får duga för detta år. Trots stjärnans rekordstora egenrörelse (10″ per år) krävs bilder med många års mellanrum för att den ska bli tydlig, och detta är läget 2020.

Det var fortfarande moln över M8, så jag fortsatte med några bilder av M16. Det var ännu inte mörkt, så inte ens en 225s summabild visar särskilt mycket av nebulositeten

M8 är det näst ljusstarkaste nebulosaobjekt som kan ses från södra Sverige, och den är i verkligheten betydligt större än ettan Orionnebulosan och belägen tre gånger längre bort. Nu när molnen äntligen började tunnas ut närmade fältet sig de skymmande småträden som hindrade observationerna den 14/8. Det blev en kamp mot klockan, som jag denna kväll vann med knapp marginal. Totala exponeringstiden blev 210 sekunder, men molnen var säkert inte helt borta, och buskarna hotar till höger. Nebulositeten är betydligt större än som syns här, men den centrala stjärnhopen (NGC 6530) är tydlig. Stjärnorna är unga (några få miljoner år) och heta, och deras ultravioletta ljus exciterar vätgasen som sänder ut sitt röda Halfa-ljus. NGC 6544 nere till vänster är en liten men närbelägen klothop, i ett ovanligt läge nära vintergatsplanet.

Strax ovanför ligger Trifinebulosan M20, som försvann i träden redan efter 90s. Man ser i alla fall kontrasten mellan en röd emissionsnebulosa och en blå reflektionsnebulosa strax ovanför. Stjärnhopen M21 finns i samma fält.

Mer än så blev det inte denna kväll, men det känns bra att i allafall ha fått dessa bilder innan månen nu tar över ett par veckor.

14-15 augusti 2020

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en ”omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (”Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ‘Tekanna’ och ‘Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.

11-12 juli 2020

Komet NEOWISE med Megrez

Genom att jag tidigare försökt hitta komet SWAN mot norr hade jag koll på vart jag kunde flytta mitt kikarstativ för att få en liten lucka där NEOWISE skulle synas. Jag ställde upp stativet i dagsljus, satte dit Megrez-teleskopet och väntade spänt på om jag tänkt rätt. Vid midnatt ungefär fick jag syn på kometen i fältkikare och såg att den faktiskt skulle bli synlig även i teleskopet. Himlen var klar, utan spår av de nattlysande molnen, och kometen en fin syn i fältkikaren. Lustigt nog var den sen inte alls lika imponerande visuellt i teleskopet, men jag ville ju mest ta bilder. Även utan nattlysande moln var himlen mycket ljus, och det var bara korta exponeringar (1-3 s) som gällde. Därför behövde jag inte vara orolig för en dålig polaxelinställning (där jag ännu inte hade hittat Polaris i polsökaren). Så sen var det bara att exponera på, med en fin komet på varje bild

Utom kometen visar dessa 1s-exponeringar också stjärnor, vilket nu gör det möjligt att addera dem i DeepSkyStacker. Redan denna summa av sex 2s-exponeringar visar mer av den svaga svansen, även om huvudintrycket är detsamma. (Det som ser ut som andäktiga betraktare nere t.h. är tallskott några meter från teleskopet…)

En bildserie (9×3 sekunder) tagen 10 minuter senare har tallen nere till vänster i stället och visar så mycket svans som det går. Kometkärnan börjar dock visa tecken på överexponering

och här har den fått en konstig ring som alltså inte är reell. De två ljusaste stjärnorna i fältet, 16 Lyn och psi7 Aur, är av magnitud 5, dvs kometen är uppenbart rejält ljusstark. Jag kunde trots den ljusa himlen ana den med blotta ögat.

På en summabild med totalt 52 sekunders exponering fick jag retuschera kärnan lite, men annars är väl detta kvällens lyckade resultat.

Men mycket vill ha mer, och nu siktar jag på observationer med SW200-teleskopet också. Det kräver ett inställt stativ, och när det var lite mörkare lyckades jag faktiskt hitta Polstjärnan i stativets polsökare, så nu är jag beredd. Det är vädret det hänger på…

22 maj 2020

Venus och (knappt…) Merkurius

Igår och idag befann sig Merkurius och Venus bara en grad från varandra på himlen, och jag trodde att jag därför ganska lätt skulle kunna hitta Merkurius via Venus. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag anat, och bara efter flera timmar kan jag nu ana Merkurius på några bilder…Grundproblemet är förstås att de två planeterna befinner sig bara 20 grader från solen, så att himmelsbakgrunden är extremt ljus, samtidigt som solen stör observationerna. Jag började med att filma Venus, med Megrez-telsekopet och den gamla välfungerande kameran. Det verkade gå helt enligt plan, men sen blev det ändå konstigheter i reduktionerna. Åtminstone en bild blev bra iaf, och vi ser hur fasen nu bara är ca 5% när Venus kommer allt närmare på väg mot solen innanför jordbanan.

Sen försökte jag spana visuellt med låg förstoring (24x), men lyckades inte hitta Merkurius trots att Venusskäran förstås var intressant stor och tydlig.

Ännu värre blev det med den vanliga EOS-kameran. Jag kunde inte se Merkurius i sökaren, och kunde alltså varken peka eller fokusera. Gången blev i stället att först fokusera på ett ungfär mot den fläcklösa solen, sedan peka mot Venus i stället (via telsekopets skalor), byta till visuellt okular (med annat fokus) och kolla att Venus låg rätt, sen byta till kameran och fokusera ungefär på en millimeterskala. Jag märkte också snabbt att alla exponeringstider över 1/4000 sekund bara visade en överexponerad himmel. Mellan experimentserierna gick jag in till datorn med minneskortet och kollade, och så ut igen och göra om.. Kort sagt, med alla missar och stickspår tog det 87 exponeringar för att få en handfull med en anad Merkurius…

Solen var ju som sagt bara ett mellansteg, och som (sedan månader) fläcklös svår att fokusera

Först använde jag min vanliga coma-korrektor som minskar brännvidden till futtiga f=360 mm. Utom de vanliga dammfläckarna visar den också en extrem vinjettering mot ena kanten som jag inte varit medveten om. En av de bästa bilderna är direkt från kameran fortfarande överexponerad (trots 1/4000 s), men man ser i alla fall tydligt Venus lilla skära

Genom att luskolla och justera ljus och kontrast kan man sen faktiskt just på denna bild hitta också Merkurius, men den gör inte mycket väsen av sig. Diametern (6″) är bara en tiondel av Venus, så den ska i denna skala bara vara en prick

Sen övergick jag till bilder utan coma-korrektorn, men fortfarande bara kort brännvidd (f=430mm). Man ser samma skräpfläckar, och troligen en solreflex till vänster i fältet. Merkurius finns där i alla fall, i rätt läge i förhållande till Venus.

Merkurius finns med på ytterligare några bilder, men jag har sällan fått jobba så mycket för ett så oansenligt resultat.  Det är i alla fall roligt att beväret lönade sig, Merkurius fanns där den skulle!

Naturligtvis hade det varit smartare att ta en bild efter solnedgången, men min nordvästhorisont är ovanligt dålig för ändamålet, dvs där syns bara en massa träd…

22 januari 2020

Ny mild ”vinterkväll”

När jag kom ut lite för sent var Orionnebulosan precis i en trädlucka sett från kikarplatsen, och jag satte igång att ta bilder med Megrez-teleskopet (f=360mm f/5). Det blev som vanligt med förhinder: Först var det den elektroniska självutlösaren som vägrade komma ur sitt gamla program av kortexponeringar, så att jag inte kunde ta längre exponeringar innan jag bytt ut den. Och sen visade det sig (som så många gånger förut!) att monteringen inte var tillräckligt injusterad mot polen, så att de längsta  exponeringarna ändå gav oanvändbart avlånga stjärnor, tablå… Det blev ändå en summabild (totalt 6m45s exponering), och med fyra gånger längre brännvidd förstås mycket mer imponerande än gårdagens.

Himlen var klar och fin långt ner mot horisonten, och jag kunde ta nya bilder med 85mm-objektivet. Här först Uranus med Metis (och faktiskt en skymt av galaxen M74, 30 miljoner ljusår bort!)

och här fältet kring mu Ceti (med Vesta)

Båda är med 1 minuts total exponering och stor bländare, så man ser tydligt svagare stjärnor än på gårdagens (där jag av misstag bländat ner). Här ser vi detaljjämförelserna, för Vesta på ovanligt olika bilder

för Metis på lite mer jämförliga, om än båda ganska fula.

8 november

Test mot disig måne

Det går ibland länge mellan gångerna för viss optik, och nu ville jag inför Merkuriuspassagen 11/11 vara säker på att jag kan koppla en 2x extender efter Megrez-teleskopet. (Det är träd i vägen från min vanliga kikarplats, så det behövs något portabelt.) Vädret var mycket molnigt, men en måne skymtade i diset, och jag kunde konstatera att tanken fungerade. Utan coma-korrektor har Megrez en brännvidd på 427 mm, så jag förväntade mig 850mm effektiv brännvidd med 2x-extendern.  Bilderna är trist kontrastlösa

men genom att kolla månen diameter kunde jag faktiskt få fram nästan exakt f=850 mm, dvs så långt var det OK. Den lilla Mekurius täcker inte många pixlar, men borde gå att urskilja om det mot förmodan blir klart väder.

29 april 2019

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ‘stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ‘fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.

 

 

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

9 december 2018

Komet 46P ffg med teleskop

Komet Wirtanen är nu över min trädhorisont från teleskopplatsen, och jag väntade ivrigt på den utlovade uppklarningen. Ännu vid 20-tiden regnade det, vid 21 var halva himlen klar, och när jag till sist kom ut vid 22.30 var det helklart och fint. Problemet var bara att kometen nu snabbt närmade sig vår största gran som skymmer vyn åt  sydväst. För att få friare sigt mot öster hade jag flyttat kikaren, och nu gällde det att snabbt hitta kometen och börja ta bilder. Den stod bra till intill ett par ljusa stjärnor (94 och 95 Ceti), och trots en oanvändbar sökare kunde jag till min lättnad få den på bild genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5 refraktor). Upp till 2 minuters exponering fungerade bra, och en sådan enkelbild visar den i stort sett runda coman utan tydlig svans

Jag fortsatte tills kometen försvann in i granen, och en 28 minuters DSS-summa centrerad på kometen visar hur snabbt den rör sig över himlen

Med bara de skarpaste bilderna (8 minuter totalt) blir den smala svansen upp åt vänster en aning tydligare

men det krävs nog bilder genom SW200-teleskopet för att se det tydligare.