30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans ”släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

26 januari 2023

Framgång och frustration

Väderleksrapporterna stämde, så att det efter klockan 20 faktiskt klarnade upp, så jag ville förstås fortsätta att observera kometen (C/2023 E3). Den syntes tydligt i en fältkikare men inte alls med (mina) blotta ögon, i en rätvinklig triangel med beta och gamma i Lilla Björnen. Med säkert väder och siktad komet kunde jag börja med några andra bilder, med den vanliga 85mm-utrustningen.

Den dominerande synen på himlen var en tjock månskära plus Jupiter på väg neråt i väster. Jag tog en serie med olika exponeringstider (för ev HDR-reduktion), men en kompromissbild med 1/15 s exponering visar i alla fall rimligt väl både månen och en svag Jupiter nere till höger.

Med tydligare Jupiter och stjärnor (4s exp) blir månen förstås helt överexponerad.

Sen tog jag några småplanetbilder. För nummer 64 Angelina blev det en bra andrabild, så här ser vi rörelsen på 6 dygn i ett litet fält i Tvillingarna.

Nummer 532 Herculina fanns i samma synfält som Hyaderna, och syns utan problem. Nr 57 Mnemosyne är mycket svagare, men ska nog gå att få fram på en summabild. Dessa båda finns nu på priolistan för en snar andrabild.

Sen var det dags för kometen. Det var ingen konst att hitta rätt, men den upplysta himlen (Värnamo+månsken+dis) gjorde alla bilder alldeles för ljusa. Med bildbehandling ser det vettigare ut, men 30s exponering var för mycket också på grund av stativinställningen. Tittar man noga är stjärnorna korta spår.

För att säkert få skarpa bilder nöjde jag mig sedan med 10s-exponeringar, men ökade (onödigt) samtidigt ISO-talet så att överexponeringen fortsatte. Jag fick ihop 17 kometbilder totalt, som jag sen får kombinera med DeepSkyStacker. Det finns många parametrar att variera, och det är svårt att få snygga summabilder. Här en summa av alla utom en av bilderna (totalt nästan 4 minuters exponering) som visar kometen precis ovanför det värsta diset. Den är tydligt osymmetrisk, med antydan till svansar åt två håll.

Sen ville jag förstås också observera kometen med teleskop, och valde det lilla Megrez (360mm f/5) just för att säkert hitta den. Men trots massor av försök så blev resultatet noll. Problemet är som vanligt mest en dålig sökare som både glappar i fästet och som dessutom snabbt immade igen. Men också kometens läge på hög deklination som gjorde det kontraintuitivt att vrida det ekvatoriella teleskopet (dessutom inte ens ordentligt polinställt…).

Jag hade fler problem med Megrez. De månbilder jag tog var slarvigt ofokuserade

och Jupiterbilderna sen fulla med konstigt bakgrundsljus (månsken spritt i frost på objektivet?). Tre månar syns i alla fall fint uppradade

Orionnebulosan var sig någorlunda lik, men det är tydligt att stativet är så felinställt att man kan exponera max 30 sekunder

medan redan en 45s-bild har tydligt avlånga stjärnor

Men det var kometsökandet som blev frustrerande omöjligt. Jag lyckades aldrig ens hitta beta eller gamma UMi som jag hade tänkt utgå från, utan tog till sist bara bild på bild på måfå där kometen ”borde” vara. En bild visade lite konstigt sudd i överkanten, men det var (enligt astrometry.net som knäcker allt!) spritt ljus från M-stjärnan RR UMi, 4 grader från kometen. Jag fortsatte sen att ladda upp fler bilder dit, och hade tydligen antingen pekat för lågt, som i fältet kring RR UMi

eller också för långt åt vänster, som kring gamma UMi (som jag alltså visst hade pekat mot utan att märka det!).

Detta är efterhandsutredningar som jag kan göra nu, men vid teleskopet märkte jag bara att jag hela tiden missade kometen.

Jag fick till sist bita i det sura äpplet och ge upp, men kom i stället på den goda idén att i stället använda mitt 70-200 mm teleobjektiv. Med 70mm brännvidd var det lätt att hitta kometen och jag kunde successivt justera stativet tills den var central i bild. Då var det bara att zooma till 200mm, i alla fall ett bra steg upp från 85mm. Himlen var fortfarande för ljus, så jag fortsatte att ta mest 10s-bilder, många dock med alldeles för högt ISO(6400). En 30s-bild visar bara en kort stoftsvans

medan en 160s DSS-summa visar en svag aning av den långa smala ”jonsvans” som kan ses på bilder tagna under mörkare förhållanden. (Vinjetteringen i teleskopet ger ett nyckelhålsintryck som man förstås egentligen ska anstränga sig att få bort med flatfältsbilder)

Inklusive bilderna med ISO6400 fick jag följande totala summabild (5 min exponering), som minskar kornigheten men inte ger mer information.

Jag var ute i nästan 2 timmar, så att det till sist  bara blev några få minuters kometbilder kan på ett sätt ses som ett misslyckande. Jag väljer att ändå se det positivt, eftersom jag fick intressanta kometbilder med två olika brännvidder, plus nya och meningsfulla asteroidbilder.

3 januari 2023

Liten lucka i molnen

Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.

Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.

Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger

På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.

Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.

Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.

Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.

Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.

Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…

Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…

25 oktober 2022

Solförmörkelse genom moln

Jag väntade mig inte att se något alls av solförmörkelsen den 25/10, eftersom väderrapporterna bara talade om moln och regn. När klockan närmade sig 11 hade man dock kunnat se solglimtar flera gånger mellan molnen, och jag satte i alla fall upp Megrez-teleskopet på ett rejält stativ. (Först ställda jag stativet lite onödigt oländigt på taket av en jordkällare, senare insåg jag att redan garageuppfarten räckte för fri sikt mot solen).

Förmörkelsens början var hel skymd, men så småningom ökade molnluckorna. De snabbt förbidrivande molnen var ibland helt lagom tjocka så att man kunde se den förmörkade solskivan utan solfilter, och nästan aldrig var det en helt klar himmelsfläck så att jag i lugn och ro kunde fokusera teleskopet. Jag fick nöja mig med vad det blev, och tog bilder på måfå med solfilter plus lång exponeringstid. (De gånger jag försökte utan filter blev bilderna helt överexponerade).

Här följer ett urval användbara bilder som i alla fall visar huvuddragen i denna partiella förmörkelse. De första teleskopbilderna fick jag inte förrän 11.54 resp 11.56.

Nästa par är från 12.10 resp 12.12, omkring maximal förmörkelse

Dessa två är från 12.19

Sen var molnen täta fram till de sista bilderna från 12.59 och 13.01

Knappast någon enda ostörd bild alltså, men jämfört med förväntningarna är jag mycket nöjd att ha fått se något alls! (En timme senare kom häftiga regnskurar som lika gärna kunnat komma tidigare…)

24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 mars 2022

Asteroidjakt

I min kompletthetsjakt på asteroiderna 1-40 har jag sett att nr 33 Polyhymnia är mycket för svag för 85mm-bilder vid sin nuvarande opposition, så jag ville testa med Megrez-teleskopet. Genom att sikta på Denebola och sen vrida med koordinatcirklarna på monteringen kom jag till rätt fält, och kan se Polyhymnia redan på en enkelbild.

Asteroiden nr 96 Aegle låg i samma fält som den ljusa stjärnan iota Aurigae, så där var pekningen inget problem. Däremot drog en för tung motvikt så att stjärnorna blev spår på två bilder. På en tredje syns dock asteroiden tydligt

Sen tabbade jag mig när jag skulle hitta ett fält med både 45 Eugenia och 49 Pales utgående från Pollux. Jag vred 15 minuter minus i stället för plus i rektascension, och där fanns förstås inga asteroider. Däremot ser man i förstone ovanligt många tydliga stjärnpar (d1-d5), som dock alla visar sig vara  s.k. ”optiska dubbelstjärnor”, dvs två helt orelaterade stjärnor på olika avstånd från oss.

Man ser också skymmande träd nere till vänster, så jag hade ändå fått vänta en halvtimmer innan det rätta fältet hade gått att observera.

Värnamos ljus blir som jag märker allt mer påträngande, men jag tyckte mig en stund ana en grön nyans av norrsken. Kameran visar dock att det var falsklarm, bara det vanliga himmelsljuset som dränker även de starkaste stjärnorna (Vega!).

Asteroidjakten får fortsätta nästa klara kväll.

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

8 februari 2022

Andrabild av Pomona

Vädret höll på att slå om, och det var klart bara i luckor mellan snabbt förbidrivande dismoln. Jag ville väldigt gärna ha en andrabild av Pomona, så jag gjorde som i går med Megrez-teleskopet, utgick från Betelgeuze för att hitta fältet. Så passade jag på och exponerade i de klara luckorna, och fick ihop flera oväntat bra bilder där man lätt ser en 12 magnitudens Pomona.

Eftersom observationen dröjt sedan oppositionen vid nyår har Pomona saktat in för att snart börja röra sig åt vänster igen, men på de förstorade jämförelsebilderna ser man den lilla rörelsen uppåt höger sedan i går.

Pomonabilden var det viktiga, men naturligtvis tog jag också några bilder av den fina halvmånen. För allmänna detaljer är ca 0,003 s exponering lagom

men ökar man till 1/8 s kan man fortfarande ana den obelysta halvan som alltså lyses upp av det svaga skenet från den ”halvjord” som nu ses från månen.