Stativinställning

Som jag märkte var ju stativet rejält felinställt. I bildsummeringsprogrammet kan man se hur mycket stjärnorna flyttar sig från bild till bild, och det rörde sig om typ 1 bågsekund per sekund, alltså 1/15 av den dagliga rörelsen. Storleksordningsmässigt pekade då polaxeln 1/15 radian ( ca 4 grader) från himmelspolen. Detta är utanför synfältet i polsökaren, så jag insåg att jag måste försöka vrida ’blint’ för att sen kunna titta efter polstjärnan i sökaren. Med lite möda kunde jag inse åt vilket håll jag måste vrida i azimut, och kunde med solobservationer bekräfta att jag var på rätt spår, jag trodde mig också märka att polaxelns höjd borde minskas, och väntade så spänt på natten.

Och Bingo, polstjärnan syntes i polsökaren om än fortfarande lite för högt.  Eftersom Orionnebulosan nu i skymningen gick fri från träd körde jag först en omgång bilder mot den, liksom några mot Jupiter innan jag lite senare försökte få injusteringen ännu bättre. Himlen var mycket ljus, och den första summabilden av Orion visar därför extra tydligt allt skräp på detektorn, liksom objektivets vinjettering, men också förvånande bra detaljer i nebulosan. OCH, driften är nere i 0,3 ”/s, precis som jag väntade mig.

En 135s-summa av Jupiterbilder är förstås mest löjlig, men jag ville igen kolla driften, som här är lite större, 0,45 ”/s, återigen mest i deklination

Teleskopet är inte särskilt bra optiskt, men på en kortexponering (1 s) av Jupiter ser man att månarna får en liten skarp kärna omgiven av en stor halo. Om man bara tittar på kärnorna kan man alltså faktiskt separera Io och Europa fast de just råkar passera bara 6 bågsekunder från varandra.

Jag fortsatte att ta bilder av Orionnebulosan som blev bättre medan himlen mörknade, här en beskuren 5,5 minuters summabild

Lite senare gick jag ut igen för att försöka få Polaris ännu bättre centrerad i polsökaren. (Eftersom Polaris inte ligger precis vid polen ska man i princip lägga den en bit ifrån, olika vid olika tidpunkter. Jag nöjer mig om den hamnar i centrum, dvs alltid inom en grad från polen). Kikaren står med ett par ben i mjuk mark, så all inställning är ganska kortlivad. Jag vred och skruvade på det ben som står på betongplattor, och lyckades få till en hygglig inställning, inte central, men inom ’mittcirkeln’. Polsökaren är säkert inte perfekt inställd efter mer än 15 års omild teleskopbehandling, så det är slutresultatet, driften, som räknas. Första test blev Plejaderna, långt från meridianen, så att fel både i azimut och höjd inverkar. Totaldriften var nu bara ca 0,2 ”/s, så det verkar som inställningen lyckades!

Fokus är åter ganska dåligt, och det är inte den roligaste Plejadbilden, total exponering 5,5 minuter. När jag var i trakten passade jag på att ta tre bilder av Uranus också, här summabilden (93 s).

Jag försökte förgäves fokusera bättre på Jupiter, där nu Io snabbt rört sig bort från Europa. I stället har den hamnat för nära den ljusa Jupiterskivan, men anas i alla fall

Summabilden av Jupiter bland stjärnor är  ju lika omöjlig som den härovan, men den visade igen en total drift kring 0,2 ”/s vilket var det viktiga. En 46 s enkelbild är mycket trevligare

Från och med 11/3 rör sig Jupiter nu åter i direkt led (åt vänster) på himlen, och kommer t.ex. att passera ovanför R Gem den 1/4.

Kvällens uppgift var att ställa in monteringen, och det är jag nöjd med att lyckats med.