En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.

Halvmåne igen

De spännande månfaserna (tunn skära) går fort förbi när vädret inte samarbetar. Nu hann månen bli nästan halv, och jag frågade mig om jag skulle observera eller inte. Den fina kvällen fick bestämma, lugnt och klart, och bara antydningar till årets första knott. Men solig dag kontra klar natt är en dålig kombination ur seeingsynpunkt, så i teleskopet såg det inte vackert ut. Jag vet dock hur långt Autostakkert+Registax kan kompensera och körde på både med och utan Barlow. Först här en 8 bilders översikt, sammanfogad med autostitch.

Sen envisades jag och tog sammanlagt 34 (90+ sekunders) filmer med Barlow för att täcka skivan även med det avsevärt mindre synfältet. Seeingen var markant dålig, och det krävdes “aggressiv” wavelet-analys för att få användbara bilder. Täckningen lyckades i alla fall till 99% (har bara retuscherat bort två minimala hack i randen…) , och en autostitch av de 34 bilderna ser ut som den ovan, men har mycket större detaljupplösning.

Från den sammanlagda bilden kan man sen välja utsnitt friare, och få delbilder av valfritt område. Här t.ex. en serie längs terminatorn från norr till söder.

Seeingen var extra dålig i början, men vi ser Alpdalen och välkända kratrar som Aristoteles och Cassini. Librationen är mest sydlig, så man ser inte så mycket av området norr om Meton. Bergskedjan till höger om Cassini kallas M. Caucasus, och den långa skuggan visar en topp omkring 3700 m över slätten t.v.

Nästa bild visar förkastningarna kring Hyginus och Triesnecker

Det stora ringberget Hipparchus är med så här låg sol nästan lika tydligt som Albategnius, men det varar inte länge.

Av Walter ser man precis centralbergets topp belyst av solen, och längre ner Stöflers karakteristiska släta botten.

Månens sydpol ligger vid kratrarna Amundsen och Scott söder om Schomberger, men går inte att urskilja i detta komplicerade landskap. En lustighet är de tre kratrarna Clairaut, Pitiscus och Mutus som alla har två små kratrar inne i sig.

Ett annat välkänt område är Mare Nectaris, omgivet av trion Theophilus, Cyrillus och Catharina. Koncentriskt med havet finns längre ut den långa förkastningen ut från Piccolomini, Rupes Altai. Från Abulfeda startar också en lustig rad av små kratrar som går ända fram till R.Altai.

När det var rimligt mörkt efter midnatt tog jag också några premiärbilder med en ny liten kamera, Panasonic Lumix LX100, men utan att ha läst bruksanvisningen tillräckligt. Även med helt fel ISO-inställning (200!) blev det stjärnor på bilderna iaf, här först Jungfrun (Spica mitt i bild), med Korpens “segel” nere t.h. Detta är maximal vidvinkel, så 25s exponering är tillåtet med fast stativ.

På 45s märks himlens rörelse mycket påtagligt, men man kan ana lite vintergata i Svanen.

Längsta brännvidd är 34 mm, och 28s exponering är förstås för långt. Vi känner igen Skorpionens huvud, men varken Antares eller Jupiter har ännu gått upp

Nästa klara kväll ska jag testa med större ISO!