27 mars 2023

Asteroider

Det hade inte riktigt klarnat upp, och med utsikt om bättre väder i morgon tog jag bara två korta serier uppföljande  asteroidbilder med 85mm-objektiv och kamera på slarvinställd iOptronmontering. Först då asteroiden nr 111 Ate under Regulus, som nätt och jämnt kan urskiljas på en 30s enkelbild.

En ful DSS-summa av 5 bilder (i två olika orienteringar) visar hur diset i luften lyses upp till stora blaffor runt de ljusare stjärnorna. Med det större synfältet ser vi också den lustiga symmetrin med omikron och rho på var sin sida om Regulus och 31 Leo.

På detaljutsnittet från summabilden syns Ate tydligt, men inte alls så bra som på en summa av bara två motsvarande bilder från den 14/3 då himlen var klarare. Då befann sig Ate i stjärnbilden Sextanten, men har nu kommit över gränsen till Lejonet.

Det andra fältet var med Ceres och 410 Chloris bland galaxerna i Virgo. Med disig luft är Chloris knappt urskiljbar på en enkelbild

En 5-minuters summabild visar mest dismoln, och det kändes inte lönt att ens försöka leta efter de många galaxerna i Virgohopen.

Utsnittsbilderna visar en ovanligt ljusstark Ceres, vid en gynnsam opposition.  Den svaga Chloris fick hänga med för att den råkade befinna sig i närheten. Några ljusstarka galaxer med Messiernummer är markerade.

Det var kvällens uppgift, så jag är nöjd. Den som vill ha mer detaljer om småplaneterna kan följa länkar från samlingssidan Asteroider.

Tillägg 29/3: Det hann mulna den till en början fina kvällen den 28/3, så det blev inga observationer

14 mars 2023

Minisejour

Vädret blev allt klarare, så jag fick till sist ta kameran (85mm objektiv) för att kanske fånga några asteroider. En första bild visar Mars som nu åter passerat “ekliptikans port” på väg åt vänster

Lägg märke till det mörka området till höger om Mars, med mycket färre stjärnor än till vänster. Det är ett gas och stoftmoln ganska nära solen (450 ljusår) som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Sedan siktade jag söder om Regulus där asteroiden nr 111 Ate borde befinna sig. Den är på gränsen för ljussvag, men går att urskilja

Till vänster om Denebola(beta i Lejonet) börjar stjärnbilden Coma Berenices (Berenikes hår), och här finns nu dvärgplaneten Ceres, f.d. asteroid nr 1.

Redan på en summa av två 30s-bilder kan man ana att detta är ett fält med många galaxer, den stora Virgohopen. Många finns med i Messiers katalog, bl.a. M87 med sitt berömda stora svarta hål. Man kan också urskilja den svaga asteroiden nr 410 Chloris, som under denna opposition rör sig nära Ceres

Till sist tog jag dagens bild av Norra Kronan, med ljusstark R och ljussvag T

Även en sådan miniutflykt är alltså (som vanligt) spännande, fortsättning följer på asteroidbilderna.

5 mars 2023

Venus och Jupiter var fortfarande ett vackert par i väster

och himlen till synes helklar.

En timme senare tänkte jag (för första gången sen i oktober) försöka filma månen, men då var himlen plötsligt full av moln. De var dock av den flyktiga och tunna sort som snabbt ändrar sig, så jag började sätta upp teleskopet. Bara att hitta kameror, Barlowlins och rätt okularhållare tog en stund, liksom att förstå Firecaptures gränssnitt (som inte var det rätta för månobservationer). I alla fall tog det så lång tid att börja filma att jag bara hann med fyra filmer innan datorns batteri gav upp. (Det var minusgrader, och jag borde ha kopplat in den till det större Bresser-batteriet som jag har för att driva teleskopet).

I alla fall, observationerna var med den nya färgkameran, som med 3840×2160 pixlar ger en förvånande  stor del av månen även med Barlowlins.  Nackdelen visade sig sen vid reduktionerna, som med Autostakkert tar typ 20-30 minuter per film vilket jag inte varit med om förut. Jag väntade mig inga superresultat, men med Registax wavelets (med parametrar jag tidigare använt på månen) blev det trevligt bra för att vara såpass oplanerat och experimentellt. Här ser vi terminatorområdet nere i sydväst på två separata bilder

som med Autostitch kan kombineras till

Tyvärr blev det sen bara två nästan identiska bilder i norr, utan förbindelse söderut

Vid närmare påseende är det det mest det stora synfältet som imponerar, men detaljutsnitt är ändå intressanta. Här t.ex. de stora ringbergen Schickard och Bailly, den smala Schiller och den lustiga högplatån döpt efter svensken Wargentin.

Och här Aristarchus med den vindlande Schröters dal och det ovanliga bergmassivet Rümker

Jag har ju filmat månen så mycket att det mesta av ytan känns bekant, men ett undantag är de randområden som kräver stor sydlig libration. Denna kväll var librationen i latitud -6 grader, och man kan i alla fall ana kratrarna Scott och Amundsen nära månens södra pol. Terrängen är så full av kratrar att det är svårt att få någon överblick. Nära sydpolen finns också kratrar där botten ligger i ständig skugga, och där det kan finnas reserver av is som skulle kunna utnyttjas av kommande mänskliga bosättningar på månen.

Med tanke på förhållandena blev det ett nyttigt försök att ta upp filmningen igen, även om jag missade min ambition att jämföra denna färgkamera med den svartvita Skyris-kameran just för färgfattiga månbilder.

1+2 mars 2023

Venus+Jupiter!

De två ljusaste planeterna skulle ju vara närmast varandra den 1 och 2 mars, och den första var det klart och fint. Planeterna kom så nära varandra att de fick plats i samma synfält i mitt “stora” SW200-teleskop, brännvidd 1000 mm. Redan innan det var mörkt kunde jag börja ta bilder, och i teleskopet avslöjas Jupiter direkt genom sina månar. De ganska osymmetriska strålmönstren kring Venus  orsakas av en massa björksly i strålgången.

Senare var det en stund med fri sikt, och då dominerar den korsformiga diffraktionen på grund av sekundärspegelhållaren. Exponeringstiden är här 1,5 sekunder, jämfört med bara 1/6 sekund för förra bilden

Med 1000 mm brännvidd verkar ju planeterna inte alls nära varandra, men med vidvinkelobjektiv på kameran får man klart för sig vilken ovanlig kvällssyn detta var.

Mot söder dränkte månen vinterhimlens stjärnor, där till och med Sirius ser ganska beskedlig ut.

I teleskopet var månen ändå inte fullare än så här

Med 10 sekunder exponering och mörk himmel är Venus+Jupiter även i teleskopet en slående syn. (“Suddfläcken” bredvid Jupiter är en reflex av Venus i optiken och vice versa.)

Med kamera och “normalbrännvidd” (40 mm) blir intrycket mest så som man upplever det med ögat

Först när jag skulle gå in insåg jag att den bästa utsikten var från trädgården, test i morgon om vädret står sig…

Och det gjorde det åtminstone tillräckligt länge för att paret skulle synas igen, fast nu 2/3 på andra ledden. (Venus har rört sig uppåt åt vänster och syns alltså nu ovanför Jupiter).

Med 85 mm brännvidd anar man Jupiters månar

På ett utsnitt ser vi att Ganymedes(J3, omloppstid 7,15d ) och Callisto(J4, omloppstid16,69d) ligger kvar i liknande lägen som den 1/3 medan Io(J1, omloppstid 1,78 d)) och Europa(J2, omloppstid 3,55 d) har rört sig så att de tycks ha bytt plats

Men som sagt, bästa utsikten var från trädgården

där de långsamt sjönk mot horisonten (men där molnstråk också kommer in ovanför till höger).

Som helhet alltså en fantastisk tur med klart väder båda dagarna, ibland vill det sig!