19 februari 2026

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

22 januari 2026

Sällsynt konjunktion

I protest mot det usla vädret kan jag inte låta bli att poängtera den sällsynta upplinjeringen av de inre planeterna i solsystemet. Som syns på SOHO-bilden har vi Merkurius, Venus, och Mars alla tre nära solen (och nära den karakteristiska optiska dubbelstjärnan alfa i Stenbocken!). Venus och Merkurius är i övre konjunktion, dvs rör sig åt vänster och kommer så småningom fint fram på kvällshimlen, Merkurius i februari och Venus i mars. Även Mars är på andra sidan solen, rör sig åt höger, och kommer därmed fram på morgonhimlen istället. Och med det välkända problemet med morgonplaneter på vårhimlen kommer den att vara osynlig ända till augusti.

Just nu är det alltså bara Jupiter och Saturnus som vi skulle kunna se om molnen behagade lätta (plus Uranus och Neptunus). Jupiter har för övrigt nyss passerat sin opposition, så den ligger definitionsmässigt nära längs samma linje åt andra hållet.

6 mars 2025

Merkurius

Det var länge sen jag såg Merkurius från min skogiga Smålandshorisont, och jag ville passa på vid årets enda bra kvällssynlighet. Jag hade i förväg sett ut ett ställe där den borde synas, men var lite sent ute och tvekade att gå så långt. Jag tog en genväg, och chansade på att jag kunde hitta en vettig observationsplats nedanför villaområdet lite närmare hemma. Det gick, men marginalerna är små för tid och plats. Jag visste att den skulle synas nästan rakt under Venus, men lite till vänster, och anade den över villatak mellan träd. På bilder med det vanliga 85mm-objektivet syns den i alla fall tydligt, först här 19.10

sedan (med samma 4s-exponering) 19.14

och till sist här 19.15 (något skymd bakom en trädstam), då man också kan se några av stjärnorna (i Fiskarna) kring Venus.

Det var Merkurius som var det viktiga, men jag passade på att ta några bilder av Mars också. Den stod högt på himlen, svår att sikta mot, så jag tog flera 10s-bilder som tillsammans bildade en trevlig mosaik. Diset i luften gör stjärnfärgerna tydligare, en gul Pollux, en blåare Castor, och så den lite rödare Mars.

Med detta tog min energi slut, trots att kvällen var fortsatt klar gjorde jag inga fler försök att observera.

6 april 2023

Merkurius

Det var flera år sen jag ansträngde mig att se Merkurius, eftersom träden täcker varenda horisont i trakten. Nu hade jag ju kollat att det fanns en chans, och passade på när kvällen blev klar. En så gott som full måne steg upp i öster över villaområdet. Trots dis som gjorde den vackert gul var den förstås alldeles för ljusstark jämfört med miljön intill.

Med 1/1000 s exponering ( i stället för 1/6 s ovan) syns detaljer på skivan. Trots att brännvidden bara är 85mm kan man ana att överkanten är lite mindre belyst och månen alltså på väg mot nedan.

Klockan 21.00 syntes Merkurius svagt på en ljus himmel

Med minskat synfält och kortare exponering är planeten mycket tydligare

och man kan följa nedgången en stund

Klockan 21.08 gav jag upp, men det finns ett djupare hack till höger där man hade kunnat se den en stund till.

Lite senare gick jag ut och tog bilder av Venus under Plejaderna

och Mars på väg mot Mebsuta

Fullmånehimlen gör det svårt att exponera mer än 4 resp 6 sekunder, så bilderna ser klart fattiga ut. Jag brassade på i 10 sekunder mot Norra Kronan, och bara med lite förstoring och bildbehandling kan jag urskilja T CrB.  Det som när som helst kan hända är att den (liksom åren 1866 och 1946) ska flamma upp till alfas ljusstyrka, vilket förstås lär märkas. Den närbelägna R CrB kan i stället plötsligt minska i ljusstyrka och bli svagare än T, så det är ett intressant fält att hålla koll på.

14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

22 maj 2020

Venus och (knappt…) Merkurius

Igår och idag befann sig Merkurius och Venus bara en grad från varandra på himlen, och jag trodde att jag därför ganska lätt skulle kunna hitta Merkurius via Venus. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag anat, och bara efter flera timmar kan jag nu ana Merkurius på några bilder…Grundproblemet är förstås att de två planeterna befinner sig bara 20 grader från solen, så att himmelsbakgrunden är extremt ljus, samtidigt som solen stör observationerna. Jag började med att filma Venus, med Megrez-telsekopet och den gamla välfungerande kameran. Det verkade gå helt enligt plan, men sen blev det ändå konstigheter i reduktionerna. Åtminstone en bild blev bra iaf, och vi ser hur fasen nu bara är ca 5% när Venus kommer allt närmare på väg mot solen innanför jordbanan.

Sen försökte jag spana visuellt med låg förstoring (24x), men lyckades inte hitta Merkurius trots att Venusskäran förstås var intressant stor och tydlig.

Ännu värre blev det med den vanliga EOS-kameran. Jag kunde inte se Merkurius i sökaren, och kunde alltså varken peka eller fokusera. Gången blev i stället att först fokusera på ett ungfär mot den fläcklösa solen, sedan peka mot Venus i stället (via telsekopets skalor), byta till visuellt okular (med annat fokus) och kolla att Venus låg rätt, sen byta till kameran och fokusera ungefär på en millimeterskala. Jag märkte också snabbt att alla exponeringstider över 1/4000 sekund bara visade en överexponerad himmel. Mellan experimentserierna gick jag in till datorn med minneskortet och kollade, och så ut igen och göra om.. Kort sagt, med alla missar och stickspår tog det 87 exponeringar för att få en handfull med en anad Merkurius…

Solen var ju som sagt bara ett mellansteg, och som (sedan månader) fläcklös svår att fokusera

Först använde jag min vanliga coma-korrektor som minskar brännvidden till futtiga f=360 mm. Utom de vanliga dammfläckarna visar den också en extrem vinjettering mot ena kanten som jag inte varit medveten om. En av de bästa bilderna är direkt från kameran fortfarande överexponerad (trots 1/4000 s), men man ser i alla fall tydligt Venus lilla skära

Genom att luskolla och justera ljus och kontrast kan man sen faktiskt just på denna bild hitta också Merkurius, men den gör inte mycket väsen av sig. Diametern (6″) är bara en tiondel av Venus, så den ska i denna skala bara vara en prick

Sen övergick jag till bilder utan coma-korrektorn, men fortfarande bara kort brännvidd (f=430mm). Man ser samma skräpfläckar, och troligen en solreflex till vänster i fältet. Merkurius finns där i alla fall, i rätt läge i förhållande till Venus.

Merkurius finns med på ytterligare några bilder, men jag har sällan fått jobba så mycket för ett så oansenligt resultat.  Det är i alla fall roligt att beväret lönade sig, Merkurius fanns där den skulle!

Naturligtvis hade det varit smartare att ta en bild efter solnedgången, men min nordvästhorisont är ovanligt dålig för ändamålet, dvs där syns bara en massa träd…

11 november 2019

Ingen Merkurius från Granbacken

Som väntat låg molnen täta över Småland, så det blev inga egna observationer av Merkuriuspassagen. Nuförtiden är man dock bortskämd med livesändningar på nätet av sådana här begivenheter, och här har jag samlat (med PrintScreeen) några bilder från olika sådana sändningar.

De häftigaste bilderna får man från rymden, Solar Dynamics Observatory, när man t.o.m. ser Merkurius i silhuett mot koronan

 

Näst bäst blir bilden i stora solteleskop på marken, här från 1,5m-teleskopet GREGORIAC, Kanarieöarna. Trots att bilderna är tagna i H-alfa är solen väldigt slät och fläcklös, och man ser bara väldigt tydligt hur liten Merkurius är i förhållande till solen.

En mer typisk bild livesändes av Timeanddate.com från Norge, där seeingen förstås var ganska bedrövlig med solen bara 10 grader över horisonten. Infällt syns en skarpare bild från England

Passagen varade 5,5 timmar, och när solen gick ner från Norge (och Kanarieöarna) är den på väg upp i Los Angeles

Här är det en halvtimme kvar av passagen

och här bara 10 minuter

På slutet var seeingen riktigt usel, men ca 180440 UT försvann Merkurius helt, och kommer alltså inte att passera solen igen förrän 13 november 2032.

Det här var många bilder som jag inte tagit själv, och jag lovar att det inte ska bli en vana!

 

 

Chile 3 juli 2019

Nymåne plus Merkurius

Jag tog några bilder av den smala nymånen (bara 26 timmar efter förmörkelsen), och inser nu efteråt att ”stjärnan” rakt ovanför är Merkurius, och att faktiskt även en svag Mars kan anas.

Himlen är ljus, och det räcker med 1/15 s exponering

I öster syntes samtidigt Jupiter under Antares

och på en förstoring även 2 av månarna.

 

Chile 28-29 juni 2019

Fin plats, dåligt väder

Denna natt hyrde vi en stuga uppe i bergen, med ett fantastiskt läge (och inklusive pool…)

På bergen söderut skymtar stora teleskopkupoler både på Cerro Tololo och Cerro Pachon

Det var en molnig kväll och natt, men bakom molnen kunde man ana den fina himlen. I skymningen letade jag efter Merkurius och Mars, och insåg inte att det just var Merkurius som var såpass ljusstark.

Den betydligt svagare Mars (som inte längre syns från Sverige) skymtar över bergkanten

Den syns lite tydligare på denna bild, men försvann sedan snabbt ner bakom berget.

Sen var som sagt molnen besvärliga, och Jupiter plus Skorpionen lyser bara delvis igenom

Jag stod och passade, och ibland var molnen (röda) mindre påträngande, så att man kunde börja se vintergatan med sina egna (mörka) moln bakom dem

Klarare än så blev det inte, men man förstår att en natt här med bra väder bör vara fantastisk.

 

18 mars 2018

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ’gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt ”bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den ”spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i ”direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan