Canon EOS

Jag har använt tre olika Canon EOS-kameror, och alla är förstås mycket överlägsna det gamla sättet med analog film.

Den första var en EOS 350D med helt OK detektor, men den stora nackdelen att autofokus bara fungerar i dagsljus och med kompatibelt objektiv. För nattobservationer med teleskop måste man prova sig fram till ett tillräckligt bra fokus, och det var ofta nästan ogörligt.

Nästa modell var en EOS 450D med s.k. ”liveview”-fokusering, där man kan sikta mot en ljus stjärna och få ett exakt fokus. Detta var en stor förbättring, och jag använde sedan knappast 350-modellen. Fokusobjektet måste emellertid vara rejält ljusstarkt, och med kameraobjektiv fungerar bara några få av himlens ljusaste stjärnor. Har man månen eller en ljusstark planet på himlen är det enklare.

Min nuvarande EOS-version heter 60D, och den ytterligare förbättringen är framför allt att kamerabildskärmen är vridbar så att den lätt synlig hur än kamera och teleskop pekar. Liveview fungerar som på 450D, dvs normalt inte för ett normalt synfält i teleskop. Om man ska ta en bild av en svag galax eller nebulosa måste man först peka mot en ljus stjärna för att fokusera.