Jag har använt tre olika Canon EOS-kameror, och alla är förstås mycket överlägsna det gamla sättet med analog film.

Den första var en EOS 350D med helt OK detektor, men den stora nackdelen att autofokus bara fungerar i dagsljus och med kompatibelt objektiv. För nattobservationer måste man prova sig fram till ett tillräckligt bra fokus, och det var ofta nästan ogörligt. Kameran används därför inte längre för astrobruk.

Nästa modell var en EOS 450D med s.k. “liveview”-fokusering, där man kan sikta mot en ljus stjärna och få ett exakt fokus. Fokusobjektet måste emellertid vara rejält ljusstarkt, och med kameraobjektiv fungerar bara några få av himlens ljusaste stjärnor. Har man månen eller en ljusstark planet på himlen är det enklare.

Detektorn har 4,9 mu stora pixlar, 4272×2848 pixlar

Min nuvarande EOS-version heter 60D, och den ytterligare förbättringen är framför allt att kamerabildskärmen är vridbar så att den lätt synlig hur än kamera och teleskop pekar. Liveview fungerar som på 450D, dvs normalt inte för ett litet synfält i teleskop. Om man ska ta en bild av en svag galax eller nebulosa måste man först peka mot en ljus stjärna för att fokusera, och sen gäller det att hitta det svaga objektet.

Själva detektorn har 4,1mu stora pixlar, 5184×3456