15 maj 2018

Nova Per

Mygg och knott har fortfarande inte slagit till för fullt, så jag tog chansen att observera V 392 Per en gång till. Jag körde samma utrustning (200 mm teleobjektiv och iOptron-drivning) som förut, och kunde tack vare Capella leta mig fram till rätt synfält. Himlen var förstås alldeles för ljus för att jag skulle kunna se något i kamerasökaren, men på en 5s-exponering klockan 23.22 kunde jag hitta den karakteristiska liksidiga triangeln av stjärnor under vilken jag visste att novan skulle finnas

Jag vågade inte försöka justera till en bättre centrering, utan fortsatte att under en kvart ta nya 5s-bilder. Bilden från 23.39 är redan mycket mörkare och visar novan tydligare

På ett förstorat utsnitt av en DSS-summa av 10 bilder blir det tydligast, men man ser en tydlig vinjettering: Novan är för långt mot högerkanten, medan objektivet framhäver mitten av bilden. Det är tydligt att novan fallit en hel del i ljusstyrka sedan den 6/5, och enligt de markerade V-magnituderna är den nu av ungefär magnitud 10.

Återstår att se om det blir fler observationer…

6 maj 2018 (Kväll)

Nova Persei

På kvällen var jag (efter morgonen) för trött för annat än en snabb observation av novan. Den är trevligt lätt att hitta, eftersom den med 200 mm brännvidd kan klämmas in i samma bildfält som Capella

Med lite bättre centrering tog jag fyra 15 s-exponeringar som kombinerade med DSS gav följande (beskurna) bild. Novan är bara lite svagare än 3/5, så avtagandet har tydligt saktat av.

 

 

3 maj 2018

Nova Per+Jupiter (forts.)

Himlen var klarare denna kväll, så jag fortsatte att ta bilder av novan, nu med objektivet på max zoom (200 mm). Den hade i vart fall inte minskat ytterligare i ljusstyrka, och är fortfarande lätt att urskilja genom sin rödaktiga färg

Ett utsnitt från en DSS-summa av 7 bilder (1,9 minuters exponering) visar många svaga stjärnor, så det bör gå att följa novans avtagande några veckor till med denna enkla utrustning. (I parentes kan man nämna att den ”uppenbara” dubbelstjärnan HIP 21435/7  är ett optiskt par, två helt orelaterade stjärnor som bara råkat hamna i samma riktning. Enligt de helt färska Gaia-resultaten har HIP 21437 parallaxen 8,51+-0,05 millibågsekunder, vilket motsvarar ett avstånd (1000/8,51)=118 pc=383 ljusår, medan HIP 21435 ligger mycket längre bort med en parallax 1,18(+-0,05) mas, ca 2800 ljusår!)

Miravariabeln chi Cygni lyste i oktober nästan lika starkt som eta Cygni, men är nu ett knepigt objekt i ett tätt vintergatsfält. Jag tog bara ett par 20s-bilder mot eta Cygni där den mycket marginellt skymtar som en svag röd prick

Med de två exponeringarna kombinerade och förstorade blir det lite tydligare, men chi är nu av ungefär 11:e magnituden, dvs bortåt 1000 gånger svagare än i oktober 2017.

När det gäller Jupiter slarvade jag med en kort (5 sek) exponering som skulle visa alla månarna, men man ser i alla fall hur Jupiter rört sig ett snäpp åt höger sedan i går.

Jupiter är redan i samma 200 mm-fält som alfa1,2 Librae (Zubenelgenubi), så man har en bra fixpunkt för att följa rörelsen. Denna glesa dubbel är (tvärtemot vad man kunde tro) verkligen ett fysiskt par 76 ljusår bort, men omloppstiden i systemet kan vara en miljon år eller så.

Objektivet gick att zooma ut till 70 mm brännvidd, så att man får med de tre ljusaste stjärnorna i Vågen

Med detta större synfält kan man också få en bra bild av stjärnbilden Korpen (Corvus), som dock på de flesta moderna stjärnkartor avbildas som en båts storsegel. Den står alltid mycket lågt på himlen nedanför till höger om Spica, så det gäller att passa på nu innan den försvinner på en ljus sommarhimmel. (De grekiska bokstäverna verkar givna rätt på måfå, i vart fall är alfa-stjärnan påtagligt ljussvag..)

2 maj 2018

Nova Persei 2018

En tidigare känd variabel s.k. ”dvärgnova” (V392 Per), vars normala utbrott nått kanske magnitud 14 har plötsligt flammat upp som en ”riktig” nova. Vid upptäckten den 30 april var den av magnitud 6, men har sedan åter avtagit. När det nu var rimligt klart var jag förstås mycket sugen på att observera den. Jag använde kamera plus teleobjektiv (f=110 mm) på iOptronmonteringen, och hittade lätt rätt synfält nära Capella. Vid första försöket 22.25 var himlen dock alldeles för ljus, även om stjärnan kan anas på en 5-sekunders exponering

Medan jag väntade på mörkret försökte jag ta bilder av Jupiter nere bland molnen vid horisonten. Här först en bild med alfa Librae (Zubenelgenubi) fint synlig. Jupiter rör sig under maj allt närmare denna trevliga dubbel.

Tittar man på Jupiter själv ser det ut som att en måne ligger långt under de andra, men det är faktiskt stjärnan nu Librae. På en stark uppförstoring av en bild från 22.32 ser man tre månar och de två stjärnor som också syntes på en bild från 18 april. (Den fjärde månen Io (J1) passerar precis över Jupiter och är därför osynlig).

Jag kunde också konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark

På en bild från 22.47 kan man sedan se novan betydligt tydligare. Den är tydligt rödaktig, vilket gör att den ser ljusare ut på bild än med ögat. Grovt sett får man säga att den är ungefär av magnitud 8, och i vart fall uppenbart ljusare än grannstjärnan strax till vänster (TYC 3347:1038, V=9,4).

Sedan började plötsligt iOptronmotorn att låta konstigt och stjärnorna bli spår i stället för punkter. Det var batterierna som var slut, och eftersom de är lite bökiga att byta var jag beredd att ge upp. Som sista utväg värmde jag batterierna lite med handen, och kunde få några exponeringar till. En DSS-summa med totalt 48 s exponering visar novafältet lite tydligare. Stjärnan HIP 21886 är en röd jätte med V-magnitud 8,1, och det är ungefär så ljusstark novan var denna kväll.

Jag hoppas kunna följa den lite till, även om den sjunker allt lägre mot en hög skogshorisont sett från Granbacken.

9 april 2018

Kort morgontitt

Efter en klar och solig dag vaknade jag vid 4-tiden och upptäckte att även natten verkade klar, så jag tog en promenad bortåt vägen för att se de tre morgonplaneterna. Jag märkte dock genast att diset låg tjockt nere mot horisonten, så att Mars och Saturnus knappt lyste igenom. Lite högre upp strålade i alla fall Jupiter, med Antares och Skorpionen nere till vänster.

Innan jag siktade mot Mars och Saturnus upptäckte jag en ljusstark satellit i Jungfrun, och försökte sikta ditåt. Tyvärr blev det i hastigheten en del glapp i monteringen (stjärnor som streck), men man ser tydligt 30 sekunder av rörelsen hos en satellit som enligt heavens-above var den amerikanska spionsatelliten Lacrosse 5.

Satelliten har lagom hunnit ner mot horisonten så den är (svagt) med även på nästa 30 s-bild med Mars och Saturnus

Med vidvinkelobjektiv får man med alla tre planeterna, plus Antares

Bara för att himlen var klar tog jag också en bild av Norra Kronan, där variabeln R CrB fortsätter att vara ljusstark

Mer än så blev det inte, men jag känner mig uppdaterad och nöjd att ha fått denna titt.

5 februari 2018

Stjärnor och satelliter

Efter 4 veckor med som bäst några glimtar av månen i små molnluckor var himlen plötsligt helt klar(!). Men det var också kallt (-11), så jag tänkte nöja mig med några kamerabilder (EOS 60D)  av dels en ISS-passage och dels en Iridiumblixt. Det höll ändå på att bli fiasko, när jag med två minuter till godo för ISS upptäckte att minneskortet inte fungerade. Jag trodde först att jag förväxlat korten till två kameror, så jag fick i en hast byta. Jag stod  en bra bit från huset (för siktens skull), så det blev en rush fram och åter och ingen tid för fokusering eller bättre kamerainriktning. Det blev iaf  2 minuter ISS på fyra 30 s-exponeringar (på iOptron-stativ) som hopsatta visar en typisk passage. Objektivet är extra vidvinkligt (f=10 mm), och ger ett falskt intryck av kulle för det platta kalhygget till höger…

Jag fick vrida kameran för att fånga försvinnandet i jordskuggan, och det kom hastigt just efter en 30 s-exponerings slut.

Jag bytte nu objektiv till 85 mm f/2.8 och tog på chans ett par bilder av Svanen på väg ner bakom höga träd. Hoppet var att få med chi Cygni i bild, och turen var med här också. Det krävdes dock assistans av astrometry.net för att vara säker på identifieingen i ett fält fullt av halvstarka stjärnor. Chi är betydligt svagare nu än den 23 november, men fortfarande väl synlig. Det lilla suddet mitt i bild visade sig vara stjärnhopen NGC 6819, upptäckt 1784 av Caroline Herschel.

Den andra långperiodiska variabeln som jag försöker ha koll på är Mira, och den är nu betydligt starkare än den var den 23 november.

Utom ISS-passagen 18.17 berättade heavens-above om en Iridiumblixt klockan 19.06, som jag också ville ta en bild av. Jag har gått in för att kolla bilderna, men inser plöstligt att minneskortet är fullt och att jag inte vågar radera innan jag är säker på att allt finns i datorn. Så jag plockar fram EOS450-kameran med ett 35 mm 2.8 objektiv för Iridium. Det fungerade dock också utan problem, och vid rätt tid kom satelliten fram uppifrån Tvillingarna på väg ner mot Orion

Den plötsliga ljusstyrkeökningen skedde omkring 19.06.27 , helt konsistent med förutsägelsen 19.06.25 på heavens-above.

I efterhand märkte jag att jag inte alls hade blandat ihop minneskorten, och EOS 60-kameran vägrar fortfarande använda sitt. Med tanke på dessa problem är jag mycket nöjd med kvällens bilder. På morgonen (6/2) var det mulet igen när jag tänkte titta efter Mars och Jupiter.

 

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess