12 april 2021

Sex minuter under stjärnorna:

Himlen var oväntat klar, och jag fick till dels en bild av Mars (som nu ligger nästan mitt mellan Oxens horn)

och dels en bild av Cassiopeia med novan V1405 Cas

Novan verkar vara av en ovanligt långsam typ: Som syns av dessa detaljbilder har den inte minskat nämnvärt i ljusstyrka på hela den tid jag observerat den.

1 april 2021

Det var helklart, och fast jag inte hade ork att sätta igång något teleskop gick jag ut med kameran på iOptron-stativet och det vanliga 85mm-objektivet. Planen var att dels kolla novan (V1405 Cas) och dels ta några asteroidbilder. Ett första givet motiv är också Mars, som nu tagit sikte på ekliptikans port/Oxens horn, dvs beta och zeta Tauri.

Cassiopeia stod på sin lägsta punkt i norr, men jag siktade mot den västra delen för att kolla novan (V1405 Cas). Följningen är dålig, men en 2-minuters summabild visar i alla fall de två tydligaste stjärnhoparna i denna del av vintergatan, NGC 7789 och M52.

Novan ligger ju nära M52, och det räcker med utsnitt från en enkelbild för att se att inte mycket hänt sedan den 21/3, novan är fortfarande ganska lik grannstjärnan HIP 115661.

Sen tog jag en bild mot Lejonet, där asteroiden 113 Amalthea nätt och jämnt kan anas, om man vet precis var den är. Detaljbild kommer när jag tar en uppföljningsbild.

Lite lättare att se var asteroiden nr 35 Leukothea, som fanns i trakten av Porrima (gamma Virginis). Detta råkar också ungefärr vara riktningen mot bandet av geostationära satelliter, så man kan se flera typiska korta streck (och ett längre från någon satellit på väg ut till geostationär bana).

Jag lyckade också (på två försök) hitta småplaneten nr 409 Aspasia nere i stjärnbilden Sextanten. Trots sitt höga nummer är den inte ljussvagare än de andra två

Sedan hände det som inte borde fått hända. Jag hade känt att stativet stod lite ostadigt, med ett ben för dåligt utfällt, men hade inte brytt mig om att justera. Nu föll det plötsligt rakt ner på den hårda vägen, med kamera och objektiv först. Det kunde ha slutat med kraschad optik om där legat en liten sten, eller med någon annan trasighet, men jag tycks ha haft mer än lovlig tur. Jag fäste kameravridaren (som lossnat från stativet) igen, fokuserade och kunde ta en synbarligen normal bild av Norra Kronan. Där hade heller inget hänt, R CrB är fortsatt ljus och T CrB fortsatt svag.

För att inte riskera att tabba mig ytterligare lät jag detta avsluta en kort sejour.

21 mars 2021

Slarvbilder

Himlen var inte riktigt klar, men jag ville åtminstone ta en bild av en ny nova i Cassiopeia. Så jag tog kameran med 85mm-objektiv och iOptron-stativet och gick ut i trädgården. Det var rimligt klart mot norr, och jag tog några bilder till höger om beta Cas. Novan, som nu har namnet V1405 Cas, ligger nära stjärnhopen M52, men den är inte särskilt ljusstark, och försvinner i det allmänna stjärnmyllret

Jag råkade dock ha tagit en bild av M52 med SW200-teleskopet  i september 2016, med novans läge precis innanför bildkanten. Novan kan vara ett utbrott av den svaga dubbelstjärna, som jag markerat på bilden. Den dåliga bilden från i kväll syns till höger, och man ser tydligt att novan, som 2016 var ungefär av magnitud 15, nu är ungefär som HIP 115661 (V=7,8).

Sen borde jag förstås ha orienterat kameran i höjdled för att få med Hyaderna bättre under Mars, men orkade inte anstränga mig. Aldebaran och Mars är lustigt lika varandra både till ljusstyrka och färg. Halvmånen är inte långt borta, och exponeringen är därför bara 20 sekunder.

Sen slarvade jag ännu mer när jag försökte ta bilder mot Lejonet (med asteroiden nr 113 Amalthea). Stativet var så felriktat att stjärnorna blev streck, och det är ingen chans att se den svaga Amalthea

 

5 mars 2021

Asteroiduppföljning

Huvuduppgiften denna lika klara kväll som gårdagen var att ta nya bilder av de fyra asteroider jag observerade då. För Vesta är det så klart ”overkill” att observera med 85mm brännvidd, men hellre övertydlighet än tvekan, så här en första jämförelsebild

Näst i tydlighet kommer nr 29 Amphitrite, men den gillar tydligen sällskap och bildar dubbelpar med bakgrundsstjärnor båda dagarna

Asteroiden nr 26 Proserpina har saktat in efter sin oppositionsslinga och har på ett dygn inte flyttat sig långt, men om man förstorar tillräckligt så blir det ändå tydligt.

Till sist gällde det den svaga nr 36 Atalante, som är på gränsen för ljussvag för dessa enkla kamerabilder. Att den vid magnitud 12,5 tydligt syns på 60s-exponeringar genom en lins bara 21mm i diameterär för mig fortfarande ett under, i jämförelse med den analoga teknik jag förr var van vid.

Utom asteroiderna hade förstås även Mars flyttat sig, men den är fortfarande ett vackert par med Plejaderna.

Mellan några träd åt öster fick jag också syn på Norra Kronan, och kunde konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark.

Jag tog också några fler bilder av Rosettenebulosan, men summabilden inklusive gårdagens (totalt 9,5 minuters exponering) är fortfarande inte särskilt vacker.  Nebulosan är ytljussvag och vintergatsfältet fullt av stjärnor, så kontrasten blir för svag. Återigen är det Megrez-bilder som behövs.

Tillägg 11/3: Jag hade missat att utom Vesta och Atalante fanns det två ytterligare asteroider i samma 85mm-fält som jag observerade 4/3 och 5/3! Nr 116 Sirona och nr 93 Minerva är båda ljusstarkare än nr 36 Atalante, och alltså lätt synliga på bilderna! (Ju svagare stjärnor man kan observera desto fler asteroider kan man också se. I ett fält som detta kan det finnas tusen kända asteroider, men de kräver då förstås större teleskop för att ses…)

Sirona är i en gynnsam perihelieopposition och är med magnitud 10,7 lätt att hitta. Jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen

Nr 93 Minerva är en magnitud svagare, men syns även den tydligt på detaljförstoringarna

26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen

 

31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.