5 februari 2018

Stjärnor och satelliter

Efter 4 veckor med som bäst några glimtar av månen i små molnluckor var himlen plötsligt helt klar(!). Men det var också kallt (-11), så jag tänkte nöja mig med några kamerabilder (EOS 60D)  av dels en ISS-passage och dels en Iridiumblixt. Det höll ändå på att bli fiasko, när jag med två minuter till godo för ISS upptäckte att minneskortet inte fungerade. Jag trodde först att jag förväxlat korten till två kameror, så jag fick i en hast byta. Jag stod  en bra bit från huset (för siktens skull), så det blev en rush fram och åter och ingen tid för fokusering eller bättre kamerainriktning. Det blev iaf  2 minuter ISS på fyra 30 s-exponeringar (på iOptron-stativ) som hopsatta visar en typisk passage. Objektivet är extra vidvinkligt (f=10 mm), och ger ett falskt intryck av kulle för det platta kalhygget till höger…

Jag fick vrida kameran för att fånga försvinnandet i jordskuggan, och det kom hastigt just efter en 30 s-exponerings slut.

Jag bytte nu objektiv till 85 mm f/2.8 och tog på chans ett par bilder av Svanen på väg ner bakom höga träd. Hoppet var att få med chi Cygni i bild, och turen var med här också. Det krävdes dock assistans av astrometry.net för att vara säker på identifieingen i ett fält fullt av halvstarka stjärnor. Chi är betydligt svagare nu än den 23 november, men fortfarande väl synlig. Det lilla suddet mitt i bild visade sig vara stjärnhopen NGC 6819, upptäckt 1784 av Caroline Herschel.

Den andra långperiodiska variabeln som jag försöker ha koll på är Mira, och den är nu betydligt starkare än den var den 23 november.

Utom ISS-passagen 18.17 berättade heavens-above om en Iridiumblixt klockan 19.06, som jag också ville ta en bild av. Jag har gått in för att kolla bilderna, men inser plöstligt att minneskortet är fullt och att jag inte vågar radera innan jag är säker på att allt finns i datorn. Så jag plockar fram EOS450-kameran med ett 35 mm 2.8 objektiv för Iridium. Det fungerade dock också utan problem, och vid rätt tid kom satelliten fram uppifrån Tvillingarna på väg ner mot Orion

Den plötsliga ljusstyrkeökningen skedde omkring 19.06.27 , helt konsistent med förutsägelsen 19.06.25 på heavens-above.

I efterhand märkte jag att jag inte alls hade blandat ihop minneskorten, och EOS 60-kameran vägrar fortfarande använda sitt. Med tanke på dessa problem är jag mycket nöjd med kvällens bilder. På morgonen (6/2) var det mulet igen när jag tänkte titta efter Mars och Jupiter.

 

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.

23 november 2017

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite ”tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

 

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter)  blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min)  bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

12 oktober 2017

Komet ASSASN, men svagt

Med månen borta och himlen klar testade jag igen med teleobjektiv (160 mm f/4) mot komet ASSASN (C/2017 O1). Jag såg inget genom fältkikare, och inget på bilderna medan jag tog dem, men kometen är precis där den ska i gränsområdet Auriga/Perseus. Här först på en 1-minuts enkelbild, där man också ser den öppna stjärnhopen NGC 1545

och här på en 6,5-minuters DSS-summa. Jag tog bilder med flera olika orienteringar/centreringar, och i detta fall klarade DSS inte att sammanföra dem utan att många stjärnor får dubbla bilder. Kometen har i alla fall blivit mycket tydligare

Jag visste att småplaneten nr 7 Iris skulle vara nära alfa i Väduren, och den hamnade precis innanför bildkanten

Jag lyckades också turligt fånga en svag Mira i en glugg mellan två träd

medan jag slarvade och siktade långt ovanför Uranus i Fiskarna. Där bredvid eta Psc ligger galaxen M74, som var så lik komet ASSASN att jag i första vändan försökte kombinera bilden med dem av kometen…

 

Sedan hade jag planerat för att filma månen tidig morgon, dvs jag hade ställt iordning SW200-teleskopet och steg upp klockan 5 med klar himmel. Då hade emellertid nätsladden till datorn halkat lite ur transformatorn utan att jag märkte det, så att datorn (med urladdat batteri) verkade mystiskt heldöd. Det blev alltså ingen månfilmning denna gång, tråkigt nog, eftersom jag nästan aldrig gjort goda observationer vid 46% avtagande fas…

6 oktober 2017

Megrez lagat, men andra bilder

Det var klarare denna kväll, så min första prioritering var nova Scuti med teleobjektiv (f=160 mm) på iOptron-monteringen. Jag hittade fältet med lite trial and error, men kunde sedan på fullmånehimlen exponera max 15 sekunder. Det blev i gengäld många exponeringar, som jag försökte kombinera i DSS. En enskild bild ser ut så här, med M16 och M17 i fältet

Detaljförstoringen visar att novan inte är märkbart svagare än för 10 dagar sedan (25/9), dvs den fortsätter att vara otypiskt långsam.

DSS-bilden blev som vanligt väldigt ful, och jag inser behovet av flatfältsbilder för att korrigera både för en stark vinjettering och för damm på detektorn. Svannebulosan M17 syns i alla fall fint.

Detaljförstoringen visar novan idag respektive 25/9, och man ser igen att den inte försvagats mycket.

Högre upp på himlen gick det att exponera 30 sekunder, här en detaljbild där man trots dålig följning anar Ringnebulosan som ring.

Jag har alltid svårt att sikta rätt högt uppe i Svanens stjärnmyller, men här ser vi ett utsnitt med en ljusstark chi Cygni

Så långt gick allt mycket smidigt, när det vill sig är iOptron-monteringen suveränt lätthanterlig samtidigt som den (oftast) följer mycket fint.

 

Kvällens andra uppgift var att testa det nu USA-reparerade Megrez-teleskopet, som jag alltså hade på min ‘stora’ montering. Själva teleskopet var väl OK, men den sökare jag fått dit (en gammal 8×50) visade sig helt oanvändbar i det starka månskenet. Och monteringens GoTo blir jag aldrig vän med, den kräver antingen skymda inställningsstjärnor eller pekar totalt fel på dem som syns…Så jag gav i stort sett upp medsamma, särskilt sedan jag insett att det snarast blev mer molndis på himlen så att kometen fortfarande skulle drunkna.

Jag fokuserade på Altair, och där är stjärnorna rimligt små, även om de uppe till höger är lite avlånga. Jag kan alltså pusta ut såtillvida som att objektivet verkar oskadat och att fokuseraren troligen sitter lika bra som innan jag kraschade den (10/9).

Sen höll jag på att böka med kamera och teleskop (för att söka efter objekt), så det är inte så konstigt att fokus ruckades lite. Jag tog några skakiga 30s-bilder med M15 ocentralt (i olika delar av synfältet), och DSS-summan med 98 sekunders total exponering blev kvällens enda (knappt!) godkända Megrez-resultat

När månen försvunnit hoppas jag teleskopet kommer mer till sin rätt…