26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen

 

31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.

20 april 2020

Mest satellitspår

Jag hade tyvärr missat gårdagens spännande syner, men ville i alla fall passa på att se lite ljusstarkare Starlinksatelliter än de jag hittills nätt och jämnt urskiljt med blotta ögat (se 13 mars). Jag valde en plats med fri sikt åt Lejonet i söder, men där Aldebaran och Hyaderna redan sjunkit bakom skogen, så att Venus nu bara syntes under Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Med lätt dis i luften blir den tyvärr på bild  en ful ‘måne’, inte alls lik den strålande ljuspunkt man ser med blotta ögat. Venus rör sig upp mot beta Tauri, där den om tre veckor vänder in mot solen.

Förutsägelserna för Stalink-satelliterna på heavens-above stämde dåligt, och jag såg aldrig mer än två samtidigt, men de var i alla fall lätt synliga med blotta ögat. Här ett sådant tydligt par under Lejonet på först en (8s-) exponering

och här en likadan en halv minut senare

På en vidvinkligare bild (där Lejonet syns tydligare) tagen ytterligare 40 sekunder senare syns bara den bakre av satelliterna.

Här har jag adderat två bilder, med b-bilden tagen 23 sekunder efter a-bilden. Man ser igen två Starlink-satelliter men där S1 nu är klart ljussvagare än S2. Banan går också lite längre under Lejonet

Min observationsplats i Värnamo ligger också nära trafikerade flygstråk, och man får ofta oönskade spår på sina bilder. På denna summa av tre bilder ser vi ett säkert flygspår (med rött och grönt) till höger, ett troligt flygspår diagonalt, en Starlink-satellit på rätt plats under Lejonet, och dessutom ett oväntat ljusstarkt geostationärt objekt nere till vänster.

När Norra Kronan är uppe brukar jag ta en bild för att kolla R CrB, som f.n. är lätt synlig (men som när som helt kan förmörkas av stoft och bli mycket ljussvagare.

Så ville jag också kolla ett par asteroider i Jungfrun, men råkade i stället fånga en Starlink-satellit när den försvinner in i jordens skugga och blir osynlig. Den kommer alltså från höger, och lyser sedan allt svagare när solen (sett från satelliten) sjunker under horisonten.

Asteroiderna är lite för ljussvaga för att synas bra på så här vidvinkliga bilder, men på en summa av två bilder kan man i alla fall lätt urskilja dem, kommer som jämförelsebilder efter fler obs i morgon.

 

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

19 januari 2020

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

31 december 2019

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)