19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

11 februari 2022

Månsken och kamerafel

Jag tänkte bara ta några snabba 85mm-bilder, och märkte igen hur redan en 78% full måne hindrade sikten. Med hjälp av beta och gamma i Väduren (placerade i övre högra hörnet av bilden) hittade jag i alla fall Uranus, som nu rört sig märkbart sedan den 30 januari.

En detaljjämförelse visar den tydliga rörelsen i direkt led (åt vänster) efter en opposition redan 5 november förra året. (Notera att den högra bilden tagen med bara 85mm brännvidd är betydligt snyggare än den slarvigare vänstra, med 200mm).

Mira är ganska oansenlig nära minimum, men är lätt att hitta i relation till ljusare stjärnor

Här ser vi den mer i detalj, fortfarande mycket ljusare än sin optiska följeslagare

Jag insåg sedan att jag inte skulle hitta asteroiden nr 7 Iris i Tvillingarna såpass nära månen, men chansade på nr 20 Massalia i området mellan Praesepe och Regulus. När jag nu ska kolla visar det sig att minneskortet plötsligt är oläsligt, och jag får alltså inte fram någon bild! Kvällens resultat var alltså snopet klent, men det kommer fler kvällar…

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.

6 januari 2022

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga ”skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. ”Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.

6 december 2021

Smålandsvinter: mest moln med en lucka ibland

På morgonen hade jag hoppats att det skulle klarna medan det ännu var mörkt nog att se komet Leonard, men uppklarningen kom tre timmar för sent. Sen var det en del sol under dagen, men  mulet igen i skymningen. Vid 19-tiden såg jag stjärnor och gick ut med kameran på vinst och förlust. Snarast förlust dock eftersom det var -7 och en isande vind, plus att himlen fortfarande var ganska disig. Det blev en kort utevistelse, men som vanligt ändå upplivande med en riktig stjärnhimmel.

Jupiter var nästan dold i dis, men man ser tre månar fint uppradade på ena sidan

Det var ganska klart över Svanen, så jag tog ett par bilder. Den med chi Cygni i centrum fick fula stjärnor (glapp eller skak), men på denna fanns chi turligt med i kanten. Den är nu på väg uppåt i ljusstyrka, och går som synes av detaljförstoringen åter lätt att se på 85mm kamerabilder.

Sen tog jag bara tre bilder mot asteroidfält, och fick faktiskt helt användbara bilder. Mot 85 Io siktade jag för lågt, men Io finns med uppe i kanten, och bilden är faktiskt av betydligt bättre kvalitet än den från 29/11, som syns av jämförelsen nedan

Nr 42 Isis syns tydligt på denna bild mot Oxens hornspets zeta Taur. Jag trodde den var svår att se på bilden från den 29/11, men det gick bra som igen ses av detaljjämförelsen

Till sist var det nr 17 Thetis (som är den sista med nummer under 20 som jag ännu inte fått två bilder av). Åt det hållet på himlen var diset mycket upplyst, och bara efter rejäl bildbehandling kan man se stjärnor.

Jag trodde det var Thetis som syntes, men mest är det en 11 magnitudens stjärna med en svagare Thetis precis till höger. När jag kollar bilden från 29/11 ligger Thetis även där nästan precis ovanpå en svag stjärna, så tyvärr, en jämförelsebild kan fortfarande inte otvetydigt visa Thetis…

Efter mindre än 10 minuter var sessionen avslutad, men som synes med intressanta resultat.

 

 

 

29 november 2021

Luckor  i novembermolnen

Efter en klar eftermiddag var även den tidiga kvällen ovanligt vacker. På en annars tom himmel lyste Venus starkt i det rosa ljuset nere vid horisonten. Kameran har som vanligt svårt att göra sådana scener rättvisa, och bilden med 85mm objektiv har också för litet synfält.

När det sedan mörknade hopades tyvärr också dismolnen, och jag gav tills vidare upp observationsplanerna. Man ska dock aldrig ge upp helt, och efter 21 klarnade det faktiskt (tillfälligt). Det var jobbigt kallt, minusgrader plus vind, så jag skyndade mig att ta några få bilder.

Först gällde det andrabilder av de två asteroiderna Nysa och Isis som jag hade fångat på en förstabild den 11/11. De fanns återigen i samma 85mm-fält, men jag hade råkat blända ner för mycket, och inte ställt in stativet ordentligt, så flera bilder med omkring 40 sekunders exponering är alla av dålig kvalitet. Nr 42 Isis är knappt urskiljbar, och har dessutom rört sig så långt att den nya positionen inte fanns med på bilden från 11/11, så den får vänta på bättre bilder. Nr 44 Nysa är ljusstarkare och syns tydligt.

Den har rört sig långt ”bakåt” på 18 dygn, som syns här på detaljjämförelsen

Sen testade jag att sikta mot ett ytterligare fält med två asteroider, 17 Thetis och 32 Pomona. Båda har en magnitud närmare 12, och syns bara nätt och jämnt, så även där ska jag nog vara omsorgsfullare vid nästa bildförsök.

Nedanför Aldebaran befann sig så den luriga småplaneten nr 85 med namnet Io, som alltså inte ska förväxlas med Jupitermånen med samma namn! Den är också ljussvag, men syns utan tvekan på bilden.

Till sist blev det också en bild av Mira, innan jag flydde tillbaka in i värmen…

11 november 2021

Sen uppklarning

Jag hade hoppats kunna gå ut tidigare, men ännu vid 22-tiden låg det otrevligt dis längs horisonten och en bra bit upp. Så det blev igen bara några halvhjärtade kamerabilder, där jag missade den viktigaste, en andrabild av småplaneten nr 40 Harmonia. Precis som flera gånger tidigare siktade jag för högt, så att planeten hamnade under bildens nederkant. (Ändå försökte jag säkra genom att ta en andrabild lite lägre än den första…).

En bild som var omöjlig att missa var i alla fall Ceres mitt inne i Hyaderna

På en bild av Oxens vänstra hornspets (zeta Tauri) finns två svaga asteroider, nr 42 Isis och nr 44 Nysa, som jag får försöka få till lite bättre exponerade jämförelsebilder av så småningom. Det svaga suddet M1 är förstås den berömda Krabbnebulosan.

Jag var helt klart inte särskilt koncentrerad när jag tog mina få bilder, eftersom jag t.o.m. lyckades missa Uranus mellan Aries och alfa Ceti. (En bild med Aries, en bild i Cetus och miss på mellanläget…). En bild jag mer sällan missar blev till sist den röda variabeln Mira. Ljusstyrkan är på väg att minska, men den bör fortfarande vara synlig för blotta ögat på en mörk himmel.

Jag trodde som sagt att jag tagit bilder av både Harmonia och Uranus, och gick in igen efter mindre än 10 minuter. I efterhand märkte jag att jag borde ha framhärdat, eftersom uppklarningen tydligen fortsatte. När jag tittade ut vid 4-tiden var det helklart, och jag kunde se Sirius för första gången denna säsong.

29 oktober 2021

Slarviga bilder innan diset

Soliga eftermiddagar garanterar inte klara kvällar. Efter att den 28/10 märkt hur tjocka dismolnen var efter klockan 22 gick jag denna kväll ut en stund redan före 19.30. Utan ordentlig planering och med iOptronstativet bara måfåinställt mot polen blev resultatet blandat.

Diset syns förstås tydligt på bilden av Jupiter i Stenbocken

En kortexponering visar bara en måne, med de övriga för nära planetskivan.

Jupiter rör sig nu åter åt vänster på himlen, och kommer att passera under 45 Cap den 14-15 november

Saturnusbilden fick fula spår när monteringen glappade

men sen hittade jag till sist småplaneten nr 40 Harmonia som jag missat flera gånger (och även nu på ett första försök). Det behövs nu en andra bild någon kommande kväll.

En andrabild av nr 50 Virginia var viktig, eftersom jag tog den första redan 12 oktober. De svaga stjärnorna i Fiskarna är svåra att sikta mot och svåra att identifiera på bilderna, så jag fuskade och använde det fantastiska astrometry.net som direkt säger vart man pekat. Virginia fanns med på ett par av bilderna, om än svagt.

Jämförelsebilden visar en lång bakåtrörelse på dessa två veckor, med en vändning först i mitten av november.

I Norra Kronan har inget hänt  med de två variablerna R och T CrB.

men RS Ophiuchi (som hade ett utbrott och var synlig med blotta ögat i augusti) är nu knappt synlig på kvällens bild.

(Jag tänkte också kolla V1405 Cas men missade grovt när jag siktade vinkelrätt i stället för längs med linjen alfa-beta Cas.)

Till sist sökte jag lite halvhjärtat efter den sydliga stjärnan Fomalhaut, men jag var alldeles för tidigt ute och den hade bara precis gått upp. Skogen har också växt, och det behövs en bättre lucka än denna. Stjärnan 86 Aqr har deklination -23,6 grader och syns här 5,3 grader över horisonten. När Fomalhaut står precis i söder (denna kväll inte förrän 21.30) är den 3,3 grader över horisonten.

22 oktober 2021

5 minuter i månsken

Min plan för kvällen var att observera Jupiter och kanske också månen med SW200-teleskopet efter klockan 22. För att möjligen också få några kamerabilder av t.ex. asteroiden nr 980 försökte jag gå ut innan månen kommit så högt (19.25), men det var egentligen kört, himlen var redan rejält upplyst. Med ett höstträd i förgrunden blev det ändå en dekorativ bild av Norra Kronan, där variablerna R och T inte ändrat sig sen förra kvällen (12/10).

Jupiterbilden blev lite skakig

Saturnus bättre

och sen var då frågan om en 15s-bild i månsken skulle räcka för Anacostia uppe i Pegasus. Det är på gränsen

men på detaljjämförelsen är det ingen större tvekan. Anacostia rör sig i en stor sväng neråt innan den i början av november återtar den direkta rörelsen (åt vänster på himlen).

Sedan försökte jag liksom 10/12 sikta mot nr 40 Harmonia, men såg ingenting i månskenet. (När jag efteråt kollat bilden visar den återigen fel fält, för högt på himlen.) Efter dessa 5 minuter gick jag in igen, med tanke på en fortsättning senare.

När jag efter 22 skulle sätta igång teleskopet hade dock molnen oväntat tjocknat. Det hade iofs gått att observera månen, men eftersom Jupiter var första prio tog jag det som en förevändning att inte ens fösöka, så kamerabilderna ovan blev kvällens resultat.

4 september 2021

Klar kväll med vintergata

En ny fin vintergatskväll, och jag håller mig nu till mitt favoritobjektiv med 85mm brännvidd. Skyttens Tekanna är i år skymd av många småbjörkar, medan Teskeden (pi,omi,xi2) är ostörd. Turligt nog skymtar också den stora klothopen M22 fram i en lucka.

 

 

 

 

 

Med DSS kunde jag sätta ihop fyra exponeringar till ett panorama över södra vintergatan, där man åtminstone kan ana de komplicerade mörka molnstrukturerna. I centrum av bilden syns ”stjärnmolnet” i Skölden, och den stora öppna stjärnhopen M11.

RS Ophiuchi syns fortfarande bra, här liksom 30/8 tillsammans med klothopen M14

 

 

 

Gårdagens miss i Vattumannen kunde jag reparera med en bild som visar både alfa och beta, inklusive klothopen M2 och asteroiden 89 Julia.

I denna skala är M2 stjärnlik, men det är alltså en klothop med hundratusentals stjärnor. Julias rörelse på 5 dygn visas här i detalj. (Observera att kameran den 30/8 skakat så att alla ljusa stjärnor ser dubbla ut…)

 

 

 

 

Det är hopplöst att sikta högt uppåt mot zenit, men på en bild fick jag Svanen fint  mellan eta och Albireo.

Till vänster om 17 Cyg finns den långperiodiska variabeln chi Cygni, som man på den förstorade bilden faktiskt kan urskilja svagt. Chi, som vid maximum syns för blotta ögat, är på väg mot ett minimum , och kräver snart ett större objektiv/teleskop.

Sen kunde jag faktiskt kombinera många av bilderna med Autostitch, utan att geometrin blev så konstig. Det visade sig alltså nu efteråt att jag hade pekat mer höger om Svanen än jag trodde.

 

Senare på kvällen fick jag för mig att ta en bild av vägen där jag står och tar bilder, och när den knappt syntes ändrade jag ISO från 1600 till 6400. När jag sen behöll det för vintergatsfälten i zenit var det lite av en uppenbarelse. Jag kunde plötsligt i många fall direkt identifiera de ljusa stjärnorna i bilden, och pekningen blev mycket mindre på måfå. Det kändes dock som vanligt som ”fusk” att dra upp ISO-talet så. och jag tog inte så många bilder innan jag sett resultaten mer i detalj. Här först en jämförelse mellan hur DSS och Autostitch sätter ihop tre bilder av området mellan Altair och Albireo. Först DSS

och sen samma scen med Autostitch

Så länge Autostitch inte deformerar mer än så här är den absolut att föredra eftersom den ger en mer sömlös slutbild. Man kan dock inte förutse vilka kombinationer av delbilder som det ska fungera för. Här kunde jag till exempel få en fin DSS-mosaik av norra Svanen, med Nordamerikanebulosan (NGC 7000) bredvid Deneb, och t.o.m en båge av supernovaresten Slöjnebulosan (NGC 6992) tydligt synlig.

Samma delbilder sätter Autostitch ihop med lite för deformerad geometri, så i detta fall är det DSS man ska använda

Även för området kring eta Cygni ger DSS en fin mosaik

Detaljbilden av chi Cygni visar dock inte så mycket svagare stjärnor än enkelbilden ovan, så ISO6400 är snarare en hjälp vid observerandet än en verklig förbättring.

 

 

 

Man kan fortsätta länge att  efterbehandla dessa bilder, men jag ska koncentrera mig på att göra bättre grundobservationer i stället….