23 november 2023

Asteroider trots allt

Det var rimligt klart, och det jag framför allt ville ha svar på var om iOptron-batteriet skulle fungera normalt. Jag hade laddat det inne i värmen, men det var nog någon minusgrad ute. Jag hade den vanliga utrustningen, kamera+85mm-objektiv, och trodde att jag satt igång drivningen innan jag gick ut. Första 20s-bilden mot en nedgående Vega blev däreför en besvikelse, fortfarande stjärnspår!

Det visade sig att jag inte tryckt på påknappen, och resten av kvällen fungerade det helt OK, så i vart fall var batteriet inte allvarligt trasigt.

Man ser på träden att månskenet är starkt från en 85% belyst måne,  och en exponering mot Cygnus visar problemet

I bildbehandlingsprogram kan man förstås lätt dra ner ljusstyrkan drastiskt, och vi känner igen området kring variabeln chi Cygni, vilken dock nu är helt osynlig

DSS-programmet kan kombinera två exponeringar, men man ser fortfarande inte lägre än till ungefär magnitud 11, och chi är alltså klart svagare än så

Nästa fråga var om jag skulle kunna få några nya asteroidobservationer.  Jupiterfältet är i månskenet nästan oigenkännligt,  men observera att det här är Jupiter som ser ut som månen…

En kortexponering visar i alla fall lätt tre Jupitermånar, med Io (J1) dold närmare skivan.

Jag tog fyra bilder mot Jupiter, och efter kombination i DSS-programmet går det att få fram svagare stjärnor. Det var någorlunda lätt att få en jämförelsebild (sedan 18/11) för asteroiden nr 21 Lutetia

Nummer 119 Althaea är ljussvagare, men går precis att identifiera på dagens bild.

Bilderna från den 18/11 hade sina problem (många kortexponeringar) och bilderna nu den ljusa himmelsbakgrunden, så jag är mycket nöjd med att det öht gick att göra några jämförelsebilder. Jag siktade nästan på måfå på den ljusa himlen nedanför till höger om Plejaderna, som syns av denna mosaik som DSS fick till

Mitt i detta kunde jag sen då på flera bilder hitta de ytterligare asteroiderna från 18/11,  nr 144 Vibilia och nr 182 Elsa

Jag hann alltså verkligen fullfölja innan månen hunnit fram till fältet,  så jag är över förväntan nöjd och kan nu lugna mig någon vecka innan det är dags för fler asteroidbilder. (Både jag och datorn mår för illa av minusgrader, så det blir nog ingen filmning av vare sig måne eller planeter).

18 november 2023

Klar stund, kass utrustning

När det efter mer än en månad åtminstone syntes en halvbra stjärnhimmel så strejkade iOptron-stativet…Jag hade laddat många timmar, men nu rörde det sig inte, utan Saturnusbilden med 30s-exponering blev med långa spår

Jag orkade inte sätta igång den stora kikarmonteringen, utan körde lite nödbilder med 4s exponering. (Jag borde ha hållit mig till 2 eller 3, men det fick alltså duga med 4). En 11-bilders summa är mycket fulare än vad en enkelbild hade varit, men bättre än första försöket ovan. Saturnus vände omkring 5/11 till direkt rörelse igen, och kommer kring 11 december att passera ovanför 42 Aqr igen.

Även på 4s hinner stjärnorna rita spår, som man ser på en uppförstorad bild av Jupiter med månarna på rad

Som syns av en 36s summabild var luften disig, och Jupiter får en extra ful halo. Nere till vänster syns stjärnan sigma Arietis som Jupiter passerade nära i september. Oppositionen var kring 2 november, och Jupiter fortsätter att röra sig åt höger året ut.

Nedanför Jupiter fanns asteroiderna nr 21 Lutetia och 119 Althaea.  De är svaga, men på förstorade utsnitt väl synliga.

Även Uranus har haft sin opposition (14/11). Den finns fortfarande bland oansenliga stjärnor i Väduren(Aries), men närmar sig de mer spännande  trakterna i Oxen (Taurus), se Plejaderna i kanten uppe till vänster…

I fältet ovan kan man också se asteroiden nr 144 Vibilia i en gynnsam opposition.  I ett lite förskjutet fält tog jag 15 bilder, och här finns även nr 182 Elsa och nr 65 Cybele. Cybele kan dock bara nätt och jämnt anas och får nog vänta.

Ett ytterligare fält visade igen Elsa och Vibilia, men tyvärr inte Cybele, så där fick jag inga fler observationer.

Mira har just gått upp bakom träden, fortfarande nära minimum i ljusstyrka. I det fältet finns asteroiden 287 Nephthys, även den ett gränsfall för synlighet.

Trots extrajobbet med en massa kortexponeringar är jag nöjd med några resultat från kvällen iaf. Frågan är om jag hinner få andrabilder av asteroiderna innan månen dränker allt? Det blir också spännande att se om jag lyckas med iOptron-batteriet nästa gång.  Förra säsongen fick jag med mycket krångel ersätta originalbatteriet, och det är illa om även det nya ger upp. Det signalerar nu att det är laddat, men sen vet man inte. Kyla är ett problem för både batterier och händer/fötter…

 

15 september 2023

Disig uppföljning

Vädret är fortsatt svårbedömt, men jag såg stjärnor och chansade på en repris av asteroidkvällen den 13/9. En 8s-bild av Saturnus visar igen både Titan och Rhea

Vid Jupiter låg diset mycket tätare, och på en 30s-bild blir planeten mer än fullmånestor(!)

Med 2s exponering kan man titta genom diset och se månarna och sigma Ari i ett nytt mönster. Io (J1) är dold närmare skivan till vänster.

Asteroiden nr 77 Frigga låg denna kväll otrevligt nära en svag stjärna, men går bra att urskilja på en summabild som syns här tillsammans med gårdagens.

Även nr 81 Terpsichore var väl synlig på dagens och gårdagens summabilder

Chi Cygni börjar bli ljussvag, och vore utan sin röda färg svår att urskilja i vintergatsmyllret. Brännvidd 200 mm börjar vara minimum.

Innan den försvann bakom träden tog jag också en bild mot Norra Kronan. Den “återkommande novan”  T CrB ser bedrägligt oföränderlig ut, fast den har haft (1866 och 1946) och kanske snart igen kan få ett utbrott som gör den starkare än gamma, delta eller epsilon.

Här bytte jag till 85mm-objektivet och försökte sikta först mot nr 69 Hesperia i Vattumannen. Himlen var nu klart disigare, så Hesperia syns opraktist  svagt även på en 90s summabild. (Det hade varit bättre med 200mm-objektivet, men när det inte finns någon ljus stjärna i närheten är det för svårt att sikta.) Det är i alla fall ingen tvekan om att Hesperia nu syns som tredje stjärna i en rad där det var bara två stjärnor den 13/9.

Asteroiden nr 88 Thisbe var mycket ljusstarkare och syntes lätt ovanför diset, omkring 35 grader över horisonten

Men där ungefär gick nu en gräns, så att det kändes hopplöst att ens försöka sikta längre ner i diset mot de två återstående asteroiderna, 55 Pandora och 97 Klotho. Jag var fullt nöjd med detta utfall i alla fall, 4 av 6.

 

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.

 

21 augusti 2023

Disigt!

Det myckna regnandet gör luften fuktig när det väl klarnar upp, så det blev åter bara en kort utflykt med kameran, men nu i alla fall med fungerande iOptron-stativ. En 30s-bild av Saturnus visar det tjocka horisontdiset

men på ett mindre utsnitt av en 15s-bild kan man i alla fall tydligt se Saturnus stora måne Titan

Jag var som vanligt på jakt efter asteroider, och hade hoppats kunna få med nr 47 Aglaja rakt under Saturnus. Med magnitud 11,4 var den dock för svår, även på en summerad 75 s exponering. Den avsevärt ljusstarkare nr 8 Flora stod bara tre grader över horisonten, men går faktiskt att urskilja på ett utsnitt av översiktsbilden ovan

Även nr 10 Hygiea syntes tydligt i Stenbocken

Däremot gick det som väntat inte att se nr 54 Alexandra som också den låg på magntiud 11, men bara tio grader över horisonten.

Sedan tog jag en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB ironiskt nog är nästan lika ljus  som på den sista bilden jag tog före sommaren (24-25 maj)

I själva verket började ljusstyrkan redan 25 maj falla dramatiskt, och den var nere på 11 magnituden i juni. Nu är den nästan uppe vid 6:e igen, vilket jag alltså från mina egna data helt skulle ha missat(!). Den andra variabeln på bild 24 maj, chi Cygni, har helt förväntat blivit ordentligt ljussvagare, men är ännu lätt synlig på en kamerabild

Jupiter på väg upp lyste förstås obehindrat igenom diset, men knappt de andra stjärnorna i närheten

På en förstoring ser man tre månar, samt de få stjärnor som kommer upp i samma ljusstyrka. Jag hade tyvärr helt missat att Jupiter just denna kväll stod mycket nära stjärnan HIP13327, helt dold här på kamerabilden. Genom teleskop hade man kunnat se stjärnan bara 10 bågsekunder söder om Jupiters södra rand, en klart ovanlig syn! (Not 26/8: Jag hade faktiskt beskrivit detta på Himlascener, dubbelt snopen miss alltså…)

Detta är till sist Saturnus sedd från min kikarplats. Luckan ger en teoretisk möjlighet att se och filma Saturnus, men bara en löjligt kort period varje natt

OM allt är i ordning skulle jag i princip kunna filma några minuter, men problemet är att få den i kikarfältet och ställa in allt innan den försvinner igen, så jag tvekar om det är värt mödan att försöka. Astronomens lott i ett skogrikt landskap…

24-25 maj 2023

Sommartider

Det är samma (för sena) insikt varje vår, inte ens vid midnatt är det mörkt…Det blir nu ett par månaders uppehåll med asteroidjakt och annat som kräver mörk himmel, men fortsatt koll på det ljusa som syns. Nu t.ex.  Mars och Venus vid Tvillingarna, vilket krävde promenad till “andra sidan Hångervägen” med min vanliga utrustning (kamera med 85mm objektiv och iOptronstativet). Klockan 23.54 syntes  Castor och Pollux tydligt på den ljusa himlen, medan däremot Venus rätt snart försvann när de små molnstråken i väster drog upp lite till.

Till vänster om Pollux syntes Mars rakt under månskäran, som redan med 4 sekunders exponering är helt överexponerad.

Med minskande exponering blir månen tydligare, men Mars också osynligare. Kompromissbilderna här är med 1/2 resp 1/4 s exponering och visar det tydliga jordskenet

För att se detaljer på själva månskäran får man gå ner till 1/500 sekund, och då är förstås Mars helt osynlig

Jag kollade så chi Cygni, som nu definitivt har börjat avta i ljusstyrka

och R CrB som var ljus som vanligt. Trots bara 10 sekunders exponering kan man urskilja T CrB, så där händer inte heller något.

Med promenad 20 minuter i halvnatten, klart värt besväret trots att även myggen har kommit.

12 maj 2023

Thetis bild 2

Jag orkade inte vänta på mörkret, men gick ut en kort sväng omkring 23.30  för att fixa andrabilden för 17 Thetis. Den ljusa himlen är tydlig på bilden av Mars nedanför Castor och Pollux, trots bara 10 sekunders exponeringstid.

En sju-bilders summa mot delta Virginis visade i alla fall Thetis tydligt

så att jämförelsebilden fick den lagoma separationen 2 dygn där ett litet bildutsnitt räcker för att visa en tydlig rörelse

För sakens skull blev det också bilder av R+T i Norra Kronan

och av chi Cygni, som kanske nu börjar minska igen i ljusstyrka?

8-9 maj 2023

Nattmörkret är nu på uppehällningen, men om man väntar till midnatt (sommartid) går det ännu att se stjärnor. Jag använde standardutrustningen med kamera+85mm objektiv på iOptronstativet, och fick för att se Venus göra en extra promenad ner till ängen jag använt tidigare. Venus har nu kommit in i Tvillingarna och fanns denna kväll i horisontdiset nära den nästan osynliga stjärnhopen M35.

Mars lyser tydligt röd jämfört med en blå Castor och gulare Pollux

Omkring 23.53 passerade en okänd satellit och gav till ett solblänk

När jag sen tog en bild mot Svanen just för att kolla chi Cygni pekar spåret från en annan okänd satellit nästan rakt på den(!)

Ljusstyrkan har ökat mycket sedan 27/4

I Norra Kronan händer däremot som vanligt ingenting, R stark och T svag…

Sen gick jag tillbaka till min vanligare väg för att få fri sikt mot Vågen, där jag hade spanat in några asteroider. Jag tog flera 20s-exponeringar för att säkert få runda stjärnor, och DSS fick sen till en hygglig mosaik, centrerad på Zubenelgenubi(alf Lib) och Zubeneschamali(bet Lib). Den förstnämnda är en gles  men fysisk dubelstjärna där de två komponenterna kan urskiljas (4 bågminuter från varandra) redan med så här kort bränvidd. Var och en är sedan i sin tur en mer korperiodisk dubbel.

Här syns de gamla kända asteroidena nummer 16 Psyche och 32 Pomona, men också den (för mig) nya 67 Asia. En motsvarande mosaik längre åt höger visar också nr 7 Iris

Jag nöjde mig med detta, och får sen försöka upprepa någon ny klar natt.

 

 

 

27april 2023

Från detaljer till vidvinkel

Kvällen var klar och kall, och en halvmåne lyste upp himlen mer än jag förväntat mig. Första prio var att få andrabilder av de två asteroiderna nr 73 Klytia och nr 190 Ismene som jag observerade redan den 19/4, så jag fick sätta igång Megrez-teleskopet. De låg båda i samma fält som beta Virginis, så det enda jag behävde göra var att sikta lite ovanför och lite nedanför beta. Jag missade ju beta vid förra försöket den 21/4, så nu var jag noga med att hitta rätt trots månskenet. Båda asteroiderna är ljussvaga, men syntes på 2-minuters summabilder. Eftersom Ismene bara var en bonus den 19/4 så hade jag inte med hela det fält som hade behövts, så jämförelsebilden är egentligen inte helt godkänd. Man ser att Ismene försvunnit från platsen 19/4, men kan inte se att den nya platsen var tom förut… Jag väljer att godkänna i alla fall så länge. Rörelsen är ännu retrograd efter opposition den 22/3.

För nr 73 Klytia var det inga problem, utom att den nya bilden inte går lika djupt som den tidigare. Även här är rörelsen retrograd, opposition den 24/3

När teleskopet var  igång tog jag förstås månbilder med olika exponering, men brännvidden är för kort för att det ska vara riktigt  intressant. Med överexponering är jordskenet fortfarande synligt, men här ungefär, vid halv fas går gränsen.

En lustig slump som ibland brukar uppmärksammas är det s.k. “Lunar X” som syns förstorat här nere till vänster. Till höger syns samma effekt på en bild genom 20cm-teleskopet från den 6 december 2016

Med 1 sekunds exponering kan man urskilja två stjärnor med V-magnitud ca 7,0, men måne plus stjärnor är ingen bra kombination

Mars rör sig nästan i ett vintergatsfält i Tvilingarna, så där syns många stjärnor redan på en kort 15-exponering.

Men sen ville jag ha översiktsbilder också, och gärna Venus, så jag tog kamera med zoomobjektiv och gick iväg till en plats med bättre utsikt. Det hade hunnit bli sent (23.50) så det var i sista minuten för Venus

Mars bildade en snygg rätvinklig triangel med Castor och Pollux, men med månen störande nära

Med mera vidvinkel ser man Capella ovanför Venus

och mot öster en absurd “vinterbild”. Med dekorationsbelysning av träden blir det ett starkt  intryck av snö på grenarna medan sommartriangeln stiger (Altair dock fortfarande skymd)

Om man tittar noga kan man se att variabeln chi Cygni är tydligt synlig. En förstorad och vriden bild visar chi i det vanliga läget under eta Cygni

Jämfört med bilden från  6 januari har chi blivit betydligt ljusstarkare, men har inte riktigt nått maximum?

 

 

 

6 april 2023

Merkurius

Det var flera år sen jag ansträngde mig att se Merkurius, eftersom träden täcker varenda horisont i trakten. Nu hade jag ju kollat att det fanns en chans, och passade på när kvällen blev klar. En så gott som full måne steg upp i öster över villaområdet. Trots dis som gjorde den vackert gul var den förstås alldeles för ljusstark jämfört med miljön intill.

Med 1/1000 s exponering ( i stället för 1/6 s ovan) syns detaljer på skivan. Trots att brännvidden bara är 85mm kan man ana att överkanten är lite mindre belyst och månen alltså på väg mot nedan.

Klockan 21.00 syntes Merkurius svagt på en ljus himmel

Med minskat synfält och kortare exponering är planeten mycket tydligare

och man kan följa nedgången en stund

Klockan 21.08 gav jag upp, men det finns ett djupare hack till höger där man hade kunnat se den en stund till.

Lite senare gick jag ut och tog bilder av Venus under Plejaderna

och Mars på väg mot Mebsuta

Fullmånehimlen gör det svårt att exponera mer än 4 resp 6 sekunder, så bilderna ser klart fattiga ut. Jag brassade på i 10 sekunder mot Norra Kronan, och bara med lite förstoring och bildbehandling kan jag urskilja T CrB.  Det som när som helst kan hända är att den (liksom åren 1866 och 1946) ska flamma upp till alfas ljusstyrka, vilket förstås lär märkas. Den närbelägna R CrB kan i stället plötsligt minska i ljusstyrka och bli svagare än T, så det är ett intressant fält att hålla koll på.