31 december 2019

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

30 november 2019

Miss på Uranus…

Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus

men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.

De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…

Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).

Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.

Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).

I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker

och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.

Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.

 

29 november 2019

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.

 

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också

28 oktober 2019

Småplaneter och nytt Algolminimum

Oktober har varit frustrerande grå, men efter mycket regnande kom nu äntligen en klar kväll. Luften var fuktdisig, och jag hade inte mer ambitioner än att ta några bilder med 85mm-objektivet på driven kamera. Mira har som sagt ett ovanligt ljusstarkt maximum, och fältet är det för mig så välbekanta, alltsedan mina första fotoförsök 1965. Den optiska dubbelkomponenten till vänster om Mira är nästan dränkt, men syns tydligt om man klickar på (förstorar) bilden.

Ovanför alfa i Fiskarna (Psc) finns småplaneten nr 9 Metis

och lite över gränsen mot Oxen(Tau) nr 4 Vesta, som ofta är ganska ljusstark

Sen passade jag på att apropå  omröstningen om namn på stjärnan HD102956 och dess planet ta en bild av Karlavagnens ”vagn”. Jämfört med hörnstjärnorna (där jag får erkänna att jag aldrig lagt namnet Phecda på minnet) ser HD-stjärnan (=HIP 57820) vid frågetecknet ganska oansenlig ut. Den är dock i verkligheten  både större (4,4 gånger i diameter) och ljusstarkare (10 gånger) än solen, så att den stackars planeten med ett ”år” på bara 6,5 dygn verkligen har det hett. Sett från planeten upptar stjärnan en vinkel på 30 grader, jämfört med vår sols 0,5 grader! Tillägg 17/12: Stjärnan heter nu officiellt Aniara, och planeten Isagel.

Sen slumpade det sig så konstigt att precis som den 5 oktober Algol befann sig nära minimum. Åtta  perioder för Algol är just 23 dygn minus 1,5 timme, dvs Algol förutsades vara vid minimum omkring 22.42. Jag var inte heller nu beredd att följa förmörkelsen i flera timmar, men tog i alla fall lite fler bilder och ska se om jag kan mäta på dem. För att inte få överexponering i cen trum av små stjärnbilder är det bra att defokusera, och här ser vi en bild från 22.54, nästan precis vid minimum, där Algol återigen är mest lik rho Per. Brännvidden 85 mm är i alla fall mycket lämpligare än de 200mm jag använde 5 oktober.

Jag ska uppdatera med eventuella resultat

 

5-6 oktober 2019

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ‘nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

23 september 2019

För dålig himmel

Det såg ganska klart ut, men några få kamerabilder avslöjar direkt hur disigt och molnigt det egentligen är. Först försökte jag få en ny bild av småplaneten Laetitia i Stenbocken

Det verkade inte lätt i diset, men ett utsnitt visar att bilden är så skarp att Laetitia nästan syns bättre än den 21/9. Det är uppenbart att den har rört sig sedan dess, även om det går sakta.

Småplanet nummer 15 Eunomia rör sig ännu saktare, när den retrograda rörelsen efter oppositionen är på väg åter bli direkt (28/9). På detaljbilderna syns rörelsen i alla fall även här tydligt.

Spåren från de geostationära satelliterna är ganska svaga, men på en summa av två bilder kan man åtminstone urskilja fyra par 20s-spår

Som avslutning på en kort kväll tog jag en bild av Norra Kronan för att kunna konstatera att R CrB fortfarande lyser starkt, trots rykten om motsatsen.