27-28 juli 2018

Finsk månförmörkelse

Under vår årliga Finlandssemester inföll denna gång en total månförmörkelse, och jag hade förstås packat med ett teleobjektiv. I sista stund ändrade jag mig dock med kameran, och glömde slarvigt nog trådutlösaren som alltid hänger med den andra. (Liten grej med stor betydelse, se nedan.) Natten verkade bli klar, men jag trodde inte den totalt förmörkade månen hade en chans på ljus sommarhimmel (latitud 61,5 grader), och trodde att bara utträdesfasen efter 00.13 skulle vara synlig. Jag visste dock att ISS skulle passera omkring 23.39 och tog korta (0,5 s) exponeringar (för att himlen var så ljus)  med vidvinkelobjektiv.  Nu efteråt ser jag på dessa bilder att den förmörkade månen visst syns även där! Här ett utsnitt med två exponeringar från 23.37.46 och 23.3749

och här en med bilder från 23.38.48 och 23.38.52

Inte förrän min dotter pekat ut månen för mig insåg jag att den faktiskt syntes, och började ta bilder med teleobjektivet. Första bilden är från 23.49, med 80 mm brännvidd, och månen är fortfarande så långt inne i jordskuggan att den är svår att se.

Med 200 mm bränndvidd är den tydligare, men fortfarande utan detaljer (23.52, 0,5 s exponering)

När jag sedan börjar ta bilder med 1 sekunds exponering märks den saknade trådutlösaren genom att de flesta bilderna är skakoskarpa. (Jag skulle förstås ha använt kamerans inbyggda självutlösare, men insåg inte att det behövdes…)

Här en bild från 20.56

och en från 23.07, när man ser hur månen närmar sig skuggans ljusare kant

Omkring 23.14 börjar utträdet

och redan 00.20 har man den starka kontrasten mellan en nästan normalt belyst del utanför och det svagt röda inne i kärnskuggan

Man får välja att exponera långt (1/8 s) eller kort (1/1000 s) och får då två mycket olika bilder av månen klockan 00.48. Ögat är mycket bättre på att hantera sådana kontraster, så det var ännu vackrare i verkligheten.

Klockan 01.03 såg det ut så här med 1/4 s exponering

och så här med 1/1250 s. Man ser att kärnskuggan övergår i en ljusare halvskugga (där solen sett från månen skulle vara delvis täckt av månen).

En extra rolighet med kvällen var ju att Mars befann sig i sin närmaste opposition på många år precis under den förmörkade månen. Här syns de med 70 mm brännvidd över Kulovesis vatten klockan 00.49 resp 00.55

För att få hela stämningen över landskapet bytte jag tillbaka till kamerans normalobjektiv. Här en bild från 01.09 med 40 mm brännvidd

och här en från 01.10 med 18 mm

Allt som allt en mycket lyckad kväll!

 

 

 

 

19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!

14-15 juli 2018

Jupiter och Saturnus, första filmer sen 2017

Med klart och varmt kväll efter kväll kändes det som jag nu måste baxa upp teleskopet på kullen bakom huset för att få en sista skymt av Jupiter och en första av Saturnus 2018. Innan jag var färdig att börja filma stod dock Jupiter väldigt lågt, med seeing därefter, så det var omöjligt att mer än grovfokusera. Lågt över horisonten har man också fenomenet med färgberoende refraktion. Det blå ljuset böjs mera i atmosfären än det röda, så planeten får en övre blågrön rand och en undre röd

Även om reduktionsprogrammet har en fiffig kompensation av detta blev Jupiterbilderna inte bättre än så här

 

Barlowlinsen (som förlänger brännvidden 2,5 gånger) var i detta fall helt onödig, och bilden i primärfokus är minst lika bra

En överexponerad bild visar tre av månarna, medan Callisto hamnat utanför kanten till vänster

När jag gett upp Jupiterfilmningen använde jag en kamera med 100 mm teleobjektiv för att nu slutligen åtminstone få en stillbild av Mars på himlen. Jupiter var på väg att helt försvinna, och bilden visar som väntat planeten med sina månar plus dubbelstjärnan alfa i Vågen. På bilden finns dock ett ytterligare rödaktigt objekt som inte är någon stjärna:

Nästan 2 minuter senare tog jag en bild till, där extraobjektet nu ligger längre från Jupiter. Man ser också att det inte är helt punktformigt, så ”UFO”:t är troligast ljuset från något slags luftfarkost. Det rörde sig dock så sakta (inget streck på 2 sekunder) att det måste vara både långsamt (ballong, helikopter?) och avlägset.

Saturnus är kvar ovanför ”Tekannan”, och himlen är mörk nog så att man svagt kan urskilja den stora klothopen M22 i närheten. (Till höger om phi Sgr syns ett mer normalt flygspår).

Och så till sist Mars då, i en passande trädlucka. Planeten är nu ljusstarkare än Jupiter, men alltså otrevligt sydlig.

Så dags, omkring 00.15, kom Saturnus fram tillfälligt sett från kikaren, och jag började filma igen. Redan utan Barlow ser man hur öppen ringen är. Med Barlow blir den större, men inte mycket bättre…

 

Sedan försvann planeten åter in i ett träd, och jag väntar till en annan kväll för nya försök. (För att filma också Mars får man vänta till efter 03…)

30 juni/1 juli 2018

Miss på Mars

Med klart väder tänkte jag åtminstone försöka se sommarnattens tre ljusa planeter (Jupiter, Saturnus och Mars), och tog kamera och stativ med mig uppåt vägen. Jupiter dominerade förstås, och ses här väl till höger om alfa Librae, med ny och 22 Lib (där den befann sig 6 maj) till vänster i bild. Exponeringstiden är bara 2,5 sekund, men den ljusa himlen är ändå överexponerad.

Saturnus befinner sig i Skytten rakt ovanför ”Tekannans lock” (lam Sgr), men på en kort exponering av en ljus himmel kan man knappt alls se några stjärnmönster.

Sen var det då Mars, som jag visste skulle befinna sig under månen. Där syntes en del små moln, men med blotta ögat tyckte jag mig också se något mer blänka  nere i trädtopparna, som jag trodde skulle bli tydligare på bilderna. Här syns dock fortfarande bara moln, och när jag kollar efemeriden bättre var Mars när bilden togs klockan 00.05 ännu bara 0,3 grader över horisonten, dvs långt nere i träden.

På en 24 mm vidvinkelbild syns månen och Saturnus, men förstås fortfarande ingen Mars

Och åt höger ser vi med 17 mm objektiv även Jupiter

Får att få Mars över träden skulle jag ha behövt vänta en halvtimme till, men redan nästa vecka bör det gå bättre…