22 januari 2016

2016-01-27 av staffastro i SW200film och märkt Jupiter, månen | Lämna en kommentar

Stor måne och glimt av Jupiter

På en nästan full måne är det skillnader i reflektionsförmåga (albedo) som märks mest, och många kratrar blir svåra att urskilja. Här ser vi t.ex. Atlas och Hercules bara som ljusa ringar, medan Endymions mörka botten fortfarande syns tydligt. Librationen är ovanligt gynnsam så att man ser långt bortom Humboldthavet.

I norr visar librationen de polnära kratrarna Byrd och Peary, och bort mot den obelysta randen i väster ökar skuggorna

Där finns den stora Pythagoras, ca 130 km i diameter, nu ganska optimalt belyst

Längre ner finner vi Aristarchus och Herodotus, med den breda och slingrande “Schröters dal”

Ytterligare ett stycke ner är Cavalerius och Hevelius dramatiskt belysta, och man ser hela den mörka botten hos Grimaldi

En rätt tråkig bild av Mare Humorum och Gassendi

Den här ogynnsamma librationen gör den intressanta kraterplatån Wargentin extra hoptryckt, men man ser att den höjer sig över omgivningen i väster

I söder finns alltid en tydlig Tycho, medan Clavius i denna belysning knappt går att urskilja

Vid östra randen visar librationen området bortom Mare Crisium ovanligt tydligt, och man ser t.ex. lätt den stora kratern Neper som oftast är osynlig precis vid månranden

Medan jag filmade månen i söder steg Jupiter sakta i öster, och jag gjorde årets första observationer. Seeingen som var dålig högt på himlen var förstås ännu sämre lågt ner, och bilderna visar få detaljer. Här först en överexponerad bild med tre månar (den fjärde, Io, var dold bakom planetskivan)

Med kortare exponering kan man se molnbanden på planetytan

Båda dessa bilder tog jag utan den Barlowlins som jag använde för månfilmningen. Med Barlow förstoras bilden avsevärt, men också seeingproblemen, och man ser egentligen inte mer. Det är i alla fall roligt att säga att Jupitersäsongen är igång…

17 januari 2016

2016-01-21 av staffastro i SW200, SW200film och märkt månen | Lämna en kommentar

Tredje månkvällen

En halvmåne på bra höjd i söder kan man inte säga nej till, så jag frös mig igenom ytterligare ett pass med min snälla och frosttåliga dator bakom teleskopet. Seeingen var klart sämre än i förrgår, men med Registax blev det ändå bra bilder. Här är först ett svep längs terminatorn, där man i norr (på grund av gynnsam libration) har sikt mot de polnära kratrarna Byrd och Peary

Den stora kratern Platon ligger i skugga, men den berömda Alpdalen syns tydligt

Ett annat känt sceneri är trion Archimedes, Aristillus och Autolycus nere på Mare Imbrium

Apenninerna kastar långa skuggor, och av den stora Eratosthenes ser man bara en bit av randen

Kring Triesnecker finns smala sprickor, som dock syns bättre på en annan bild

William Herschel har fått en ganska pyttig krater jämfört med de stora i närheten. Vi ser också en krater uppkallad efter den finlandssvenske celestmekanikern Hugo Gyldén

I söder rör vi oss i det kraterrika “höglandet”, långt från några hav

Den dominerande kratern i syd, Tycho, ligger helt i skugga, till vänster om Orontius och Maginus

Sen måste jag också visa bilder lite längre från terminatorn, bl.a. av scenerier som syntes den 14 och 15 januari. Här först den klassiska med Atlas och Hercules

De berömda “rännorna” vid Ariadaeus, Hyginus och Triesnecker ses här på en och samma bild

Theophilus och Cyrillus är kanske lite mindre imponerande med mindre extrem belysning, liksom Capella som håller på att försvinna in i bakgrunden. Däremot lägger man direkt märke till den lilla kratern Censorinus, som omges av material som reflekterar ovanligt mycket ljus.

Piccolomini syns fortfarande, med den vindlande Rupes Altai. Den möter en lustig kraterkedja ugående från Abulfeda

Nedanför till vänster om Piccolomini kan vi här också se den krater som uppkallats efter Anders Celsius

15 januari 2016

2016-01-19 av staffastro i SW200, SW200film och märkt månen | Lämna en kommentar

Fin måne igen

Klart och kallt en kväll till, och jag filmar åter månen. Kylan är jobbig, men jag fuskar med en kemisk “värmepåse” som verkligen gör underverk med stela fingrar. På ett dygn har fasen ändrat sig mycket märkbart

Seeingen var oväntat god, och det blev fina bilder. I serie då från norr till söder

Slätten kring Bürg (Lacus Mortis) visar intressanta rännor, liksom Posidonius som i går låg helt i skugga

Det klassiska paret Atlas/Hercules pekar ut Endymion och Humboldthavet. Detta syns alltid nära månranden, och just i kväll med ganska ogynnsam libration

Berzelius syns fortfarande ganska tydligt, liksom Römer med både centralberg och liten extrakrater

Nere på Lugnets Hav ser man vid sned belysning många låga åsar

Mer dramatik finns kring Nektarhavet, med de stora kratrarna Theophilus och Cyrillus

Piccolomini som igår bara anades är nu fullt belyst, och i en båge uppåt syns den långa förkastningen Rupes Altai

Nära randen syns Langrenus fortfarande bra, medan Petavius blir allt otydligare

Rheita med sin dal och den stora Janssen ser ut ungefär som igår

medan själva det södra “hornet” är betydligt bredare

14 januari 2016

2016-01-16 av staffastro i SW200, SW200film och märkt komet, månen | Lämna en kommentar

Fin måne, kortexponerad kometbild

Så här tidigt på året har jag från min vanliga kikarplats en viss utsikt mot ganska “unga” (före halv fas) månar, som jag inte observerat så ofta. I skymningen drog jag alltså ut “stora teleskopet” (SW200) för att filma månen. Fasen är ca 25%, som ses av översiktsbilden

Seeingen var inte heldålig, och datorn fungerade trots ca minus 13 utan problem. Med Registax fick jag helt godkända bilder, som syns av följande exempel. Serien går i stort sett från norr till söder, och man får en klar bild av hur mycket mer teleskopet kan visa än som syns på en enkelbild i primärfokus. I norr är det främst kratrarna Atlas och Hercules som sticker ut

medan den stora Posidonius ännu ligger helt i skugga. Lite längre från terminatorn finns en ganska oansenlig krater uppkallad efter den svenske kemisten Berzelius. Den danske astronomen Römer (som kunde uppskatta ljusets hastighet med hjälp av Jupiters månar redan på 1600-talet) har en betydligt mer iögonenfallande (om än inte större) krater

På var sin sida om kratern Cauchy (i Stillhetens Ocean) finns en sänka och en förkastning, vardera nästan 200 km lång

Sedan kommer vi till Nektarhavet, med den stora Fracastorius

Närmare den ljusa randen finns de mycket stora kratrarna Langrenus och Petavius, vilka blir nästan osynliga (utan skuggor) när månens fas är bara lite större

I söder urskiljer vi randen och centralbergets topp på Piccolomini, och ser den breda dalen till vänster om Rheita

Vid det södra “hornet” gör perspektivet det åter svårt att identifiera några kratrar

Kometen Catalina är nu cirkumpolär, men det dröjde till efter 23 innan den blev synlig från kikarplatsen. Då var teleskopet som stått kvar ute sedan 16-tiden täckt av ett tjockt lager rimfrost, och det tog några minuters avfrostning (med hårtork) av sökare och sekundärspegel innan det gick att använda det. Kometen fanns lyckligtvis nära en ljus Karlavagnsstjärna, och det var inte så svårt att få in den i kamerafältet. Däremot hade jag slarvat med stativinställningen, så på de flesta exponeringarna blev stjärnorna spår. (Lägg dock märke till att kometkärnans spår på denna 60s-exponering går i en lite annan riktning, eftersom kometen också rör sig sakta uppåt i bilden relativt stjärnorna).

Ett stort problem (som jag stött på förut) är att DeepSkyStacker inte anser att avlånga spår är stjärnor, och alltså vägrar att kombinera mina bilder. Den bästa bilden är alltså bara en 42-sekunders exponering, där den smala jonsvansen bara med visst önsketänkande kan anas ut mot höger. Hipparcosstjärnan har V-magnitud 7,4.

5-6 januari 2016

2016-01-07 av staffastro i Driven kamera och märkt djuprymd, Jupiter, komet, Mars | Lämna en kommentar

Klar vinternatt, med komet till sist

På kvällen började jag ta en del bilder med kamera+teleobjektiv ordentligt monterade på det stora stativet. Eftersom Orion var framme mellan träden blev det av slentrian mest bilder på Orionnebulosan (M42), men eftersom brännvidden var såpass kort (200mm) får man med även nebulositeterna vid zeta Ori uppe till vänster

Bilden ovan är en 98s exponering, och kombinationen av 12 minuters exponeringar med DeepSkyStacker blir inte vackrare även om den visar lite svagare stjärnor och nebulositeter

En bild av den berömda Krabbnebulosen (M1) med samma brännvidd visar hur förhållandevis liten och svag den är jämfört med M42

Sedan lämnade jag monteringen ute, och hoppades på en klar morgon också.

Det var fortfarande klart (och mycket kallt!) vid 5-tiden, och jag skruvade dit kameran och siktade mot komet Catalina. Den stod nu högt på himlen, långt norr om Arkturus (jmf 29 december), med med 70mm fanns den ännu i samma synfält som stjärnan

Med 200mm brännvidd blir kometen tydligare. Man kan se en bred stoftsvans neråt och (kanske?) ana en smal jonsvans uppåt åt höger. Vid teleskopet såg jag på kamerans bildskärm en lustig suddfläck nästan längs jonsvansens riktning, och började tro att något ovanligt hade hänt. En närmare kontroll visade dock att suddet bara är klothopen NGC 5466 (=H 6.9, upptäckt av William Herschel 1784), men upplinjeringen med kometsvansen var oväntad.

Om jag summerar 10 bilder (16 min exponering totalt) med DSS blir resultatet estetiskt fulare, men svansarna och stjärnhopen syns lite tydligare

(Jag har fler kometbilder att experimentera med, så någon bild till kommer kanske så småningom)

Som avslutning tog jag dels en bild av Jupiter, dels en ny bild av Mars och Spica. Jupiter har rört sig åt vänster genom Lejonet, men vänder nu precis innan gränsen till Jungfrun tillbaka mot oppositionen i början av mars.

Sedan 14 december har Mars rört sig från nära theta Virginis till ett läge rakt till vänster om Spica. Färgskillnaden är fortfarande tydlig, men inte alls som på den disiga bilden i december. Mars ligger ännu långt från jorden och fortsätter att röra sig framåt/neråt längs ekliptikan.

5 januari 2016, morgon

2016-01-05 av staffastro i Driven kamera och märkt djuprymd, Jupiter | Lämna en kommentar

Tji komet

Jag vaknade vid 3-tiden, såg Orions bälte fint över skogskanten i väster, och trodde naivt att hela himlen var lika klar. Väl påklädd och ute insåg jag att det var den vanliga visan med tjocka dismoln, särskilt åt öster. Så det blev bara några spridda måfåbilder innan jag gav upp och gick och la mig igen…

Med kort exponeringstid och 200 mm brännvidd ser man Jupiters yttre månar och de ganska svaga stjärnorna i de trakter av Lejonet där den nu står ganska stilla

Stjärnhopen Praesepe (M44) är trevlig mitt i sin triangel av ljusa stjärnor, men egentligen för gles för teleobjektivet

Mycket finare är då M35, men alltså här insvept i jordiskt dis. Precis bredvid syns en annan öppen stjärnhop (NGC 2158) mycket längre bort från oss

Med kortare brännvidd (70mm) ser vi synen som lockade ut mig: Orions bälte på väg ner, Bellatrix uppe till höger, Betelgeuze osynlig strax ovanför övre bildkanten

Astrobilder (mest) från Granbacken

Staffan Söderhjelms nattliga dagbok

Månadsarkiv: januari 2016