Komet, asteroider och Jupiter
Mycket fin kväll, klart och lugnt. Tog först några bilder med 135mm tele, men huvudnumret var Jupiterfilmning. (Försökte hinna publicera denna ingress innan 1 mars, men föll på mållinjen…).
Det har gått lite troll i mina försök att hitta Vesta innan den försvinner för säsongen. Man måste ta bilden lågt i väster innan det blivit riktigt, så pekningen blev därefter. Ingen Vesta, däremot Uranus igen (jmf 16/2!)
Sen försökte jag tvärtom sikta högt upp där komet Catalina borde finnas, i ett område ganska tomt på ljusa stjärnor. Med 135mm brännvidd blir bilderna ungefär 6×10 grader, vilket bara är 1,4 promille av himlavalvet. Det är m.a.o. svårt att jämföra med en karta om man inte vet exakt var man är. Det var länge en sport för mig att ändå sakta luska fram vilken stjärna som är vilken, men numera finns ett suveränt hjälpmedel på webben (astrometry.net). Man kan ladda upp precis vilken bild som helst av stjärnhimlen, av ett stort eller litet område, och inom en minut eller så har man ett svar med identifierade stjärnor och andra objekt. Så det är vad jag nu ofta gör när jag inte direkt vet vad jag siktat på. Nu var jag rätt ute, och komet Catalina syns faktiskt fortfarande. På en DSS-summa av tre bilder syns t.o.m. en svag svans. IC 361 är en oansenlig öppen stjärnhop som råkade finnas i närheten.
Med Jupiter i bild behöver man förstås inte tveka på var man är. På en kortexponering ser vi hur den kommer allt närmare stjärnan sigma Leonis. “Stjärnan” nära nedanför till vänster om planeten är den största månen Ganymedes (J3).
Sen tog jag fler fält med asteroider just i Lejonet, men bilderna är inte särskilt spännande. Jag visar bara den med nr 5 Astraea, som turligt nog hamnade innanför bildkanten. På samma bild finns åter den extremt röda variabeln R Leonis (jmf 16/2) .
Det mest spännande för kvällen var i stället att jag hade god seeing genom 20cm-reflektorn, samtidigt som två satelliter och deras skuggor passerade över Jupiterskivan. Jag filmade med min vanliga teknik, och med Registax får man sen fina bilder. Utan Barlow ser man tre månar till vänster om planeten. Den fjärde (J2, Europa) är på skivan, men det är bara dess skugga som syns tydligt.
Jag ökade sedan “förstoringen” med en 2,5x Barlowlins, och kunde följa förloppet i en knapp timme. Klockan 23.12 (22.12 UT) har vi utgångsläget med Europas skugga inne på skivan och Io (J1) på väg. Om bildkvaliteten varit bättre skulle man se även Europa själv lite till vänster om skuggan. Callisto (J4) befinner sig också på hitsidan av planeten, men rör sig mycket saktare och kom inte fram förrän på morgonen när Jupiter nästan gått ner.
Sen kan vi följa hur Io närmar sig, tills skuggan naggar sig in i kanten av planetskivan
Av en slump är Europas hastighet i sin bana ungefär lika med Jupiterytans rotationshastighet, vilket gör att skuggan verkar ligga orörlig relativt molnformationerna vid ytan. Io rör sig snabbare än molnen, Ganymedes och Callisto långsammare, medan just Europa ger denna effekt.
Nästa sex bilder visar hur Io kommer in på skivan, ganska väl synlig till en början.
Efter midnatt (23 UT) blev seeingen klart sämre, och jag orkade inte följa Europas utträde. På bilden från 23.05 och en annan från 23.07 kan man ana även Europa som en svag ljus fläck.
Eftersom Europa går i en vidare bana än Io ligger dess skugga längre framför månen själv än Ios skugga framför Io. Innan Jupiter når sin opposition den 8 mars ligger skuggorna före månarna, men avstånden krymper tills skuggorna vid oppositionen hamnar bakom månarna själva. Efter oppositionen kommer månarna sedan successivt allt längre före sina skuggor.