7 januari 2018

Mars, Jupiter och inget mer…

Just denna första klara morgon på länge befann sig Mars och Jupiter som närmast varandra, bara ca en halv måndiameter. Paret befann sig också nära den trevliga dubbelstjärnan alfa i Vågen, Zubenelgenubi. Jag började ta bilder med 190 mm teleobjektiv, men märkte att jag fick en konstig dishalo runt Jupiter som jag inte såg på himlen. Mars är ännu mycket ljussvagare än Jupiter, men den ökar stadigt och kommer kring oppositionen 27 juli att vara den starkare. Jupiters två yttre månar smälter samman till ett stjärnlikt objekt, och man ser tydligt de två komponenterna i Zubenelgenubi.

Jag tror det måste varit kondens nånstans i själva objektivet(??), i vart fall bytte jag till normalobjektiv som bättre framhäver hur nära planeterna var till varandra. Här först 25 mm vidvinkel, där man ser planetparet i Vågen nedanför till vänster om Jungfrun med Spica. Uppe till höger utanför bilden befinner sig en 67% belyst måne som lyser upp himlen lite extra.

Egentligen är en vanlig 50 mm-bild (30 s exponering) mest realistisk

Efter en ganska klar dag följde åter en klar kväll, och jag gjorde mig beredd att sätta upp ‘stora kikaren’ på sitt stativ. Jag har lite lättsinnigt låtit det stå kvar ute under en tunn presenning, och när jag nu kopplade på strömmen hände ingenting. Jag vet inte var felet sitter, men motordriften fungerar alltså inte, och därmed är all fotografering omöjlig. Ett snopet slut på kvällen…

4 december 2017

Morgon med Mars och Jupiter

Den fulla ”supermånen” lyste osannolikt starkt, och det kändes nästan dumdristigt att försöka fotografera stjärnor. Jag var lite för tidigt uppe för Jupiter, men Mars syntes bra bredvid Spica i sydost. (Med blotta ögat är Spica klart ljusstarkare, men eftersom kameran är mer rödkänslig ser de ganska lika ut på bild..)

I nordost var Svanen och Lyran på väg upp, och de annars dominerande juldekorationerna nere t.h. var bleka jämfört med månskenet…

Det dröjde i alla fall inte länge innan Jupiter tittade fram över skogen

och jag kunde söka efter bra luckor mellan träden. I förhållande till solen rör sig båda planeterna åt höger, dvs de går upp allt tidigare på morgnarna. I förhållande till stjärnbakgrunden rör sig dock både Mars och Jupiter åt vänster och lämnar Spica efter sig. Rörelsen är snabbare för den närbelägnare Mars, som kommer att passera inom en halv måndiameter från Jupiter den 7 januari nästa år.

När jag så småningom insett att vidvinkelbilder ändå var trevligare

så slutade kameran att fungera (ERR2, minneskortet kan inte läsas…), oklart varför, men jag hade ju sett det jag planerat att se.

 

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen

10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

15 februari 2017

Tillägg..

Eftersom jag ännu inte hunnit kolla mina bilder från den 13/2 passade jag bara på att komplettera med ett par bilder som jag visste att jag ville ha. Jag hade 85mm-objektiv på kameran och ett fungerande iOptron-stativ. Först Mars och Uranus, med tanke på den kommande närpassagen

ca6412

Så en detaljbild av Mira, där man anar den svaga stjärnan tätt till vänster

ca6414

Men särskilt denna bild av Gemini och Vesta

ca6416

För att göra det tydligare har jag kombinerat med bilden från 13/2 så att man ser Vestas rörelse

vesta_feb17

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403