7 februari 2021

Disig men godkrepris

När jag inifrån kastade en blick på Orion trodde jag det var lika klart som häromdan, och tänkte göra en snabbrepris med 85mm-bilder. Väl ute insåg jag att det var mycket sämre väder, med stora sjok av dismoln som kom och gick över himlen. I stället för att snopet gå in igen framhärdade jag och tog bilder trots diset. Först blandade jag till och med ihop Mars med Aldebaran, men på den rätta bilden ser man att Mars förstås fortsatt framåt från pi Arieteis

Huvudmålet var igen trakten av Kräftan, och trots diset har det faktiskt gått bra att sätta ihop ett dussin bilder med Autostitch. Här först övre delen, från Praesepe och upp mot Pollux

och här undre delen inklusive en del av Hydran

Jag kunde sen zooma in i detalj på några ljusa steroider som syntes både 5/2 och 7/2. Området på himlen är inte så långt från ”antisol”-riktningen, dvs de har alla nyligen varit i opposition och är optimalt ljusstarka. Första exemplet är nr 14 Irene, ungefär 1,34 a.e. från jorden, magnitud 9,5, och vi ser att rörelsen som sig bör är retrograd (åt höger).

Nästa är nr 10 Hygiea, som rör sig nära under Praesepe. Den är här ca 2,22 a.e. från jorden, men eftersom den är så stor når den ändå magnitud 10,1.

Sen är det ännu roligare när både nr 18 Melpomene och nr 60 Echo finns i samma fält som den stora (och gamla) stjärnhopen M67. Melpomene är 1,44 a.e. från jorden, magnitud 9,5, medan Echo bara är 1,02 a.e. från jorden efter en ovanligt gynnsam opposition. Den är därför nu av magnitud 10,4 fast den (med sitt högre upptäcktsnummer) oftast är ljussvagare.

I motsats till Echo är asteroiden nr 21 Lutetia ganska långt från jorden vid sin opposition 1,83 a.e. fast det optimalt kan vara så kort som 1,04 a.e. Den är därför lite svagare, magnitud 11,4, men går ändå klart att identifiera på mina bilder. Den rör sig här nära ovanför Praesepe, vars karakteristiska centrum man ser nere till höger på bilderna.

Det här sättet att identifiera asteroider var oväntat effektivt, med tanke på att oservationerna var halvdana 30s-exponeringar med ett litet 85mm objektiv! Vi ser också att bilderna från 7/2 är av klart bättre kvalitet, trots dismolnen. Den 5/2 gjorde kylan att jag tydligen slarvade för mycket med stativinställningen, så att stjärnorna blev små streck.

5 februari 2021

För kallt för kameran…

Det var för kallt för att starta något teleskop, men jag tänkte i alla fall fortsätta med 85mm-bilder som häromdagen. Himlen var klar och fin och jag hade klätt mig varmt nog, men det ville sig inte riktigt. Först strejkade minneskortet så att jag fick formattera om det, och sen dog batteriet snabbt trots att jag hade satt in ett fulladdat innan jag gick ut. Det blev några bilder i alla fall, alla med bara 30s exponering. (Eftersom jag bara höftar till stativet följer det inte himlen perfekt, men med så kort exponering blir det användbart ändå…).

Först Mars nära stjärnan pi Arietis. Mars kommer att passera mellan rho och 45 Ari, och når fram till delta den 16/2.

Sen Orions huvud där asteroiden Lutetia flyttat sig ett litet stycke norrut sedan sist

som man kan se på den detaljerade jämförelsebilden.

Jag tog fler än en bild upp mot Gemini, och om man accepterar lite svajig geometri så kan man sätta ihop dem med autostitch för att få bättre överblick.

Nära chi2 Orionis befinner sig den ljussvaga småplaneten 52 Europa, och med stor förstoring kan man identifiera den säkert. Med samma utsnitt på bilderna från 2/2 blir det till sist en helt tydlig bild av rörelsen

Sen finns det några asteroider i trakten av Kräftan som jag också vill följa, där detta blir de första bilderna. En autostitch-kombination av fem bilder visar hela trakten från Hydrans huvud över Praesepe och upp mot Tvillingarna

men utsnitten med asteroiderna får vänta tills jag tar en ny serie bilder.

När kameran började krångla tog jag (om det fortfarande skulle fungera) bilder av Sirius och Stora Hunden, och även här får man med autostitch en bra mosaik. Nere till vänster är ljusen från Åminne och Hånger mycket störande, men bilden visar ändå tre stora öppna stjärnhopar, som jag vid tillfälle ska ta fler bilder av.

Ett påtvingat kort observationspass alltså, men med ganska mycket att jobba vidare med. Bland annat alltså insikten hur långt man kommer med bara ett 85mm-objektiv: Översikter med autostitch och ändå möjlighet att hitta 11 magnitudens asteroider.

 

 

2 februari 2021

Minisejour

Även om det var ganska klart var luften full av ett tunt isdis som gjorde himlen mjölkvit redan utan måne. Det var också ogästvänligt kallt, och jag tog bara några snabba kamerabilder (85 mm objektiv) för att hålla rutinerna någorlunda igång, denna hopplöst oastronomiska vinter. Orion visade att det var lite lönt att observera, om man mörkar ner himlen är en 30s-bild helt användbar.

Betelgeuze (t.v.) är i år normalt ljus, dvs överglänser rejält Bellatrix (t.h.)

Mellan dem och lite uppåt finns Orions huvud med lambda Orionis, och denna kväll råkade småplaneten nr 39 Laetitia befinna sig i närheten.

På mjölkhimlen missade jag nästan Mira, men en kombibild visar den vanliga skopan

och Mira med sin (optiska) följeslagare fanns bra med på den undre av bilderna.

Mars är redan långt förbi Uranus

Sen siktade jag lite snett i Tvillingarna också, på jakt efter småplaneten nr 52 Europa (ej att förväxla med Jupitermånen Europa…). Den första bilden har stjärnorna som små streck, och asteroiden går bara nätt och jämnt att urskilja. (Den stora stjärnhopen M35 syns dock bra).

En andra bild har lite bättre kvalitet, men Europa hamnade precis i kanten

Till sist blev det Orion igen (förstås), och den sammanlagda bilden 4x30s visar förstås mer av nebulositeterna.

Allt som allt var jag ute mindre än en kvart, men det räckte för att jag ska känna mig på banan…

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

3 november 2020

Mars och månen i diset

Kvällen var mild och extremt fuktig och disig. Bara de ljusaste stjärnorna syntes svagt, men också Mars och förstås månen. Med tanke på det långa uppehållet sen sist (10 oktober!) och det snabbt ökande avståndet till planeten var jag förstås mycket motiverad att filma Mars, och satte igång trots hotande moln. Jag fick några sekvenser i relativt klara luckor, innan sedan de synliga molnen drog förbi. Efter det blev det mer jämntjockt, och jag fick öka exponeringstiden från 15 till 50 ms. Seeingen var i alla fall (som ofta i disigt väder) ganska bra, men jag hade ändå (som vanligt) svårt att fokusera. Man måste hålla upp datorskärmen, täckt av imma och vattendroppar, nära ögat samtidigt som teleskopet darrar för minsta beröring när man vrider fokusratten, så man är alltid osäker.  Jag ändrade ofta, i hopp om att det skulle bli perfekt någon gång.

Trevligt nog syntes Mars tydligaste albedoformation Syrtis Major, och under de 90 minuter jag filmade ser man tydligt hur den ändrar läge. Bilderna här är tagna 20.27, 21.25 resp. 22.00

 

och jag ska göra en ännu tydligare serie så småningom.

Sen kunde jag ju inte låta bli att filma månen också. Med teleskopet riktat mot månen skulle jag behövt flytta datorn (inkl bord) för att kunna fokusera, men jag chansade och bara filmade vidare utan att kolla. Seeingen blev successivt sämre när jag följde terminatorn från söder mot norr, och på sista bilden kom det nya moln och störde. En Autostitch-mosaik visar i alla fall trevligt mycket detaljer, och det kommer detaljbilder så småningom

 

 

18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

14 oktober 2014

Månen vid Venus

Turligt nog var morgonen nästan helklar, med Sirius och Orion i söder och en strålande Mars på väg ner bland träden i väster.

Trots träden kan man i alla fall identifiera stjärnorna i Fiskarna. Mars rör sig åt höger och kommer att befinna sig under 80 Psc omkring 27/10

Till vänster om samma träd, rödbelyst av min pannlampa, syntes också en ljusstark Mira, efter ett maximum i slutet av september.

Huvudmålet denna morgon var dock Venus och månen, som bildade ett iögonenfallande par i ostsydost. Här först på en bild med 85 mm brännvidd, där man genast lägger märke till hur mycket ”båt” månskäran verkar vara. Det är en kombination av ekliptikans vanliga lutning med månbanans 5 extra grader som gör vinkeln mot horisonten extra brant.

Exponeringstiden här ovan är 1/4 sekund, vilket är max för att inte skäran ska bli helt överexponerad. På 1 sekund börjar det synas stjärnor, så att man kan placera in fältet i Lejonet

Jag är inte vän med HDR-tekniken, men i princip kan man få till kompromiss med både stjärnor och snygg måne.

Med 200 mm objektiv får månen och Venus precis plats i samma synfält

Här visar en kortexponering detaljer på månskäran, medan jordskenet är osynligt.

Med HDR kan man kombinera korta och långa exponeringstider i en bild, men det är svårt att få det snyggt..

Det är lite lättare att använda HDR för de längre exponeringarna. Med 10s exponering ser man tydliga stjärnor, men månen blir då väldigt överexponerad och ful.

Då kan en HDR-version bli en bra kompromiss

Med mer vidvinklig optik får man ett bättre intryck av den verkliga synen, med Venus och månen som ett  slående par över ett mörkt hus under de bleka stjärnorna i Lejonet.

Här lyser min pannlampa upp våra mörka fönster, medan grannen är tidigt uppe (06.34).

10 oktober 2020

Mars nära opposition

Planeten Mars är nu som allra närmast jorden (0,42 a.e), och visar en skiva som är 22 bågsekunder i diameter. Oppositionen kommer den 14 oktober, men den var som allra närmast redan den 6 oktober. Det gäller alltså att passa på att observera, och när det efter en lång period av dåligt väder såg ut att klarna upp tog jag chansen och satte igång teleskopet (SW200). Nästan medsamma drog det dock upp moln, och jag försökte skynda igång med observationerna medan Mars ännu var i ett klart område. Då trasslade datorn i stället, så det blev en stund med både moln- och tekniska problem. Sen blev det större molnluckor igen, och jag fick till en del hela filmsekvenser. Seeingen var dock hela tiden så dålig att jag var osäker på fokus. Då är taktiken att fokusera om inför varje ny sekvens, så att åtminstone någon ska vara bra. 

Även om kvaliteten inte är så bra som man kunde önska, så blev det bilder. Preliminärt är dessa två de bästa, men jag ska experimentera lite mer med reduktionerna.

 

Diametern är över 20 bågsekunder fram till början av november, så det finns fortfarande goda möjligheter till fler observationer.

29 september 2020

Jupiter, månen och Mars

Det var klart även ner mot horisonten, så jag ville försöka igen med Jupiter, där jag hittills denna höst knappt fått ens halvdana observationer. Jag körde direkt med Barlowlins, och även om seeingen var lite bättre än förut så såg jag på skärmen inget spår av månen Europa eller dess skugga på skivan, som jag visste skulle finnas där. Jag filmade på, och efter den vanliga bildbehandlingen kommer som med trolleri detaljerna fram. På bilder från 20.24, 20.33 resp 20.40 ser man hur både fläckarna på Jupiter, månen, och månens skugga har rört sig lite åt höger.

För att visa alla fyra månarna tog jag också en överexponerad film utan Barlow

Sen råkade jag stöta till sökaren så att den hoppade helt ur läge, och efter det kunde jag inte ens få in Saturnus i synfältet. För att återställa fick jag utnyttja månen, och den lockade så till observation att jag tog sex filmer innan den försvann igen bakom träd. Den första bilden har precis rätt belysning för Aristarchus och Schröters dal t.v., men utan Barlow kan man inte utnyttja det riktigt.

Jag kunde sen också med det trogna Autostitch-programmet sätta ihop de sex delbilderna till en mosaik som  täcker den intressantaste halvan av månen. (Om inte månen försvunnit igen bakom träd hade jag förstås ansträngt mig att täcka hela…)

Månen var ett oplanerat stickspår, och det var nu för sent för Saturnus på nedgång. Mars är fortfarande huvudmotivet, och även här blev jag glatt överraskad av slutresultatet. Det är igen en ny sida av planeten vi ser, med många detaljer, så seeingen var inte så tokig trots allt.