9 april 2018

Kort morgontitt

Efter en klar och solig dag vaknade jag vid 4-tiden och upptäckte att även natten verkade klar, så jag tog en promenad bortåt vägen för att se de tre morgonplaneterna. Jag märkte dock genast att diset låg tjockt nere mot horisonten, så att Mars och Saturnus knappt lyste igenom. Lite högre upp strålade i alla fall Jupiter, med Antares och Skorpionen nere till vänster.

Innan jag siktade mot Mars och Saturnus upptäckte jag en ljusstark satellit i Jungfrun, och försökte sikta ditåt. Tyvärr blev det i hastigheten en del glapp i monteringen (stjärnor som streck), men man ser tydligt 30 sekunder av rörelsen hos en satellit som enligt heavens-above var den amerikanska spionsatelliten Lacrosse 5.

Satelliten har lagom hunnit ner mot horisonten så den är (svagt) med även på nästa 30 s-bild med Mars och Saturnus

Med vidvinkelobjektiv får man med alla tre planeterna, plus Antares

Bara för att himlen var klar tog jag också en bild av Norra Kronan, där variabeln R CrB fortsätter att vara ljusstark

Mer än så blev det inte, men jag känner mig uppdaterad och nöjd att ha fått denna titt.

16-17 mars 2018

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till ”ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

7 januari 2018

Mars, Jupiter och inget mer…

Just denna första klara morgon på länge befann sig Mars och Jupiter som närmast varandra, bara ca en halv måndiameter. Paret befann sig också nära den trevliga dubbelstjärnan alfa i Vågen, Zubenelgenubi. Jag började ta bilder med 190 mm teleobjektiv, men märkte att jag fick en konstig dishalo runt Jupiter som jag inte såg på himlen. Mars är ännu mycket ljussvagare än Jupiter, men den ökar stadigt och kommer kring oppositionen 27 juli att vara den starkare. Jupiters två yttre månar smälter samman till ett stjärnlikt objekt, och man ser tydligt de två komponenterna i Zubenelgenubi.

Jag tror det måste varit kondens nånstans i själva objektivet(??), i vart fall bytte jag till normalobjektiv som bättre framhäver hur nära planeterna var till varandra. Här först 25 mm vidvinkel, där man ser planetparet i Vågen nedanför till vänster om Jungfrun med Spica. Uppe till höger utanför bilden befinner sig en 67% belyst måne som lyser upp himlen lite extra.

Egentligen är en vanlig 50 mm-bild (30 s exponering) mest realistisk

Efter en ganska klar dag följde åter en klar kväll, och jag gjorde mig beredd att sätta upp ‘stora kikaren’ på sitt stativ. Jag har lite lättsinnigt låtit det stå kvar ute under en tunn presenning, och när jag nu kopplade på strömmen hände ingenting. Jag vet inte var felet sitter, men motordriften fungerar alltså inte, och därmed är all fotografering omöjlig. Ett snopet slut på kvällen…

4 december 2017

Morgon med Mars och Jupiter

Den fulla ”supermånen” lyste osannolikt starkt, och det kändes nästan dumdristigt att försöka fotografera stjärnor. Jag var lite för tidigt uppe för Jupiter, men Mars syntes bra bredvid Spica i sydost. (Med blotta ögat är Spica klart ljusstarkare, men eftersom kameran är mer rödkänslig ser de ganska lika ut på bild..)

I nordost var Svanen och Lyran på väg upp, och de annars dominerande juldekorationerna nere t.h. var bleka jämfört med månskenet…

Det dröjde i alla fall inte länge innan Jupiter tittade fram över skogen

och jag kunde söka efter bra luckor mellan träden. I förhållande till solen rör sig båda planeterna åt höger, dvs de går upp allt tidigare på morgnarna. I förhållande till stjärnbakgrunden rör sig dock både Mars och Jupiter åt vänster och lämnar Spica efter sig. Rörelsen är snabbare för den närbelägnare Mars, som kommer att passera inom en halv måndiameter från Jupiter den 7 januari nästa år.

När jag så småningom insett att vidvinkelbilder ändå var trevligare

så slutade kameran att fungera (ERR2, minneskortet kan inte läsas…), oklart varför, men jag hade ju sett det jag planerat att se.

 

13 november 2017

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen

10 mars 2017

Mest månen

Det klarnar äntligen en kväll, men tiden har gått, så det är inte längre mörkt vid 19.30. Venus är redan bakom skog, och jag försöker inte ens få fri sikt mot Mars och Uranus, eftersom himlen är så ljus. Här syns Mars i trädet, och den ljusstarka Mira nere vid horisonten.

Med 85mm brännvidd syns stjärnorna lite tydligare, men det är helt klart för tidigt att ta bilder mot väster.

Tvillingarna och Vesta står bättre till högt i söder, men där är en nästan full måne så nära att man inte heller här kan exponera längre än 15 sekunder.

Så jag ägnar senare delen av kvällen åt månfilmning genom SW200. Det kommer störande moln förbi, seeingen är dålig, och av oklar anledning blir filmerna först oläsbara i mina vanliga reduktionsprogram (Autostakkert/Registax). Det krävs en extra läsning/omskrivning med progammet VirtualDub för att komma vidare, men sen får jag fram ett antal bilder av terminatorområdet precis vid månranden.

Första bilden blir på grund av driftproblem extra bred, och visar det vanliga galleriet av kratrar  norr om Plato

Längre ner bortom Regnbågsviken blev det en bra bild av det lustiga berget Rümker

Aristarchus med Schröters slingrande dal är precis lagom belyst

Längre ner igen ser vi de ljusa strålarna ut från Kepler, och en oväntat oansenlig krater uppkallad efter Galilei. Denne var år 1651 ännu kontroversiell, men hade åtminstone tilldelats den ovanliga ljusa figuren till vänster om Reiner (Reiner gamma). När sedan albedomarkeringar inte längre namngavs flyttades namnet av Johannes Mädler till den lilla kratern.

Vi ser sedan sprickdalen vid Sirsalis, samt det karakteristiska paret Hansteen och Billy

Sen kommer Mare Humorum och Gassendi

och sedan den intressanta ”platåkratern” Wargentin utanför Schickard

Mot slutet blev det mer problem med moln, och jag fick ingen bra täckning av de sydligaste delarna av terminatorn. När man har sett den i annan belysning känner man trots avsaknaden av skuggor lätt igen Clavius.

Totalt sett ingen minnesvärd kväll, men den första på länge med någon slags stjärnhimmel…

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438