4 december 2018

Komet 46P igen

Efter många regnskurar klarnade det faktiskt som det skulle på kvällen, och jag kunde konstatera att komet Wirtanen nu var lätt synlig i fältkikare, och troligen utan kikarhjälp för ett yngre öga. Den var dock fortfarande precis under min trädhorisont, dvs jag kunde bara ta bilder med kamera och teleobjektiv på iOptron-monteringen. Jag började med en bild av Mars på väg mot Neptunus, eftersom det ganska troligt inte kommer att vara klart vid den närmaste passgen 7/12. Lägg märke till den envisa reflexen av Mars i objektivet, ingen extra komet…

Sen siktade jag så på kometen, som syntes fint redan med en knapp minuts exponering. Den låg nu på gränsen mellan Cetus och Eridanus, deklination -13 grader.

Jag tog ett tiotal exponeringar innan jag nöjd gick in i värmen igen. En enkel DSS-summering med ca 8 minuters total exponeringstid blir lite tydligare, och om man är optimist kan man säga att man anar en smal svansstråle snett upp mot vänster.

Nästa steg blir bilder genom teleskop, 46P är helt klart en rolig bekantskap.

 

 

 

27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!

 

 

16 november 2018

Klar lucka i det novembergrå

Den tidiga kvällen var i stort sett klar, och en fin halvmåne syntes nära Mars i sydost, lustigt lika vyn den 18 oktober. Det har gått 29 dygn, dvs bara aningen mindre än en full ‘fas’-månad (29,5 dygn), men Mars har rört sig framåt i banan, så att det behövdes mer än den ‘sideriska’ månadens 27,3 dygn för att månen skulle komma i samma läge. Jag tog en serie bilder med 100 mm teleobjektiv, med exponeringar från 1/2000 s för månens detaljer

till 8 sekunder för bakgrundens stjärnor. Objektivets reflexer är ovanligt besvärliga, men här är det bara Mars och stjärnorna i Vattumannen (Aqr) som är intressanta, så man får ta dem på köpet…

Den bästa kompromissen (där man ser både månens fas och Mars) är med 1/4 s exponering

Jag är ännu inte vän med mitt HDR-program, som kräver helt manuell centrering av bilderna. När jag centrerade på månen blev det multipla bilder av Mars

så jag försökte centrera på Mars i stället, vilket blev mycket bättre (jag har också manuellt retuscherat bort de fula reflexerna). En sån här bild kommer närmare vad man ser med blotta ögat, men inte ända fram…

Lite senare passerade månen en delvis fri trädlucka sett från kikarplatsen, och jag tog tio 75s-filmer med kameran i primärfokus för SW200 (f=1000 mm). Dessa kan man så addera med Autostitch till en mycket detaljerad helbild, som skulle vara omöjlig att ta som en enda exponering med annat än ett mycket stort teleskop på en plats med perfekt seeing. (Eftersom terminatorområdena blev lite underexponerade har vänsterkanten av bilden en del grå partier som borde varit svarta. Jordskenet är mycket för svagt för att synas).

Trädluckan var egentligen för liten för att fortsätta filmningen, och seeingen mycket dålig, men jag försökte ändå ta filmer även med Barlowlins (f=2500 mm). Det blev en kort sejour, och förstås inga höjdarbilder, men som vanligt mycket bättre än man kan ana från utgångsfilmerna! I stället för att som vanligt visa några enskilda bilder provar jag här ffg ett nytt sätt att redovisa. Jag lät först Autostitch sätta ihop bilderna (vilket fungerar häpnadsväckande helautomatiskt) till en ofullständig remsa längs terminatorn. Jag delade sen upp denna i fem bitar, som då var och en består av data från flera individuella filmer. Även om kvaliteten växlar mycket tycker jag det är en stor fördel att kunna se lite större områden i taget. (Man kan också jämföra med helbilden ovan.)

Här först området i nordost. Månens nordpol ligger i kratern Peary, som genom en gynnsam libration här syns i sin helhet. De stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus blev tyvärr ganska suddiga just på denna bild.

Nästa bild visar det välkända landskapet kring östra halvan av Mare Imbrium. På ”havet” ligger trion Archimedes,Aristillus och Autolycus, och närmare terminatorn Timocharis. I nordost har vi Plato och Alpdalen, och kan sedan följa randbergen Apenninerna fram till den dramatiskt belysta Eratosthenes.

Söder om Eratosthenes kan man se ‘spökkratern’ Stadius, som bara framträder när den är så här nära terminatorn. Till höger (med sämre upplösning) syns den välkända Hyginus-förkastningen

Vidare söderut kommer vi förbi den berömda Raka Muren till höger om Birt, men bildkvaliteten är ganska trist.

I söder är Tycho helt skuggfylld, och Clavius anas bara som en stor inbuktning i terminatorn. Moretus känns igen på sin ljusa prick till centralberg.

På grund av de dåliga förutsättningarna är nattens månbilder egentligen inget att visa, men metodiken med Autostitch-hopfogning och ny uppdelning är något jag troligen kommer att fortsätta med.

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

1 september 2018

Koll på kometen

Komet 21P är nu inte synlig för ”stora kikaren” förrän efter 1, men för att ha lite koll tog jag några bilder med kamera+85mm-objektiv. Himlen var mycket ljus av dis, stadsljus och precis uppgången måne, men jag visste att kometen var nära Capella, så det var lätt att sikta rätt. Det går att se kometen på en 30s-bild, men bara nätt och jämnt.

Fyra bilder kombinerat gör den lite tydligare, men man kan förstås inte vänta sig mer med bara ett litet kameraobjektiv.

Kometen fortsätter ‘neråt’, och nu gäller tidig morgon för fler teleskopbilder.

Som fokusbild använde jag Mars, som fortfarande lyser osannolikt starkt bland mer ”vanliga” stjärnor. Den rör sig nu åter åt vänster, och har precis lämnat Skytten (Sgr) och kommit in i Stenbocken (Cap).