22 januari 2026

Sällsynt konjunktion

I protest mot det usla vädret kan jag inte låta bli att poängtera den sällsynta upplinjeringen av de inre planeterna i solsystemet. Som syns på SOHO-bilden har vi Merkurius, Venus, och Mars alla tre nära solen (och nära den karakteristiska optiska dubbelstjärnan alfa i Stenbocken!). Venus och Merkurius är i övre konjunktion, dvs rör sig åt vänster och kommer så småningom fint fram på kvällshimlen, Merkurius i februari och Venus i mars. Även Mars är på andra sidan solen, rör sig åt höger, och kommer därmed fram på morgonhimlen istället. Och med det välkända problemet med morgonplaneter på vårhimlen kommer den att vara osynlig ända till augusti.

Just nu är det alltså bara Jupiter och Saturnus som vi skulle kunna se om molnen behagade lätta (plus Uranus och Neptunus). Jupiter har för övrigt nyss passerat sin opposition, så den ligger definitionsmässigt nära längs samma linje åt andra hållet.

14 maj 2025

Ljusa objekt på ljus himmel

Snart är det astronomisk sommar, men jag försöker in i det sista få några observationer av ljusa asteroider. Kvällen var helt klar, och omkring 23.40 (med solen 12 grader under horisonten) gick jag ut med 85mm-utrustningen. I fältet kring den karakteristiska dubbelstjärnan Zubenelgenubi (alf Lib) skulle både nr 9 Metis och nr 419 Aurelia finnas, den senare i en ovanligt gynnsam perihelopposition. Himlen var så ljus att jag bara kunde exponera 15 sekunder, och bara nu efteråt kan jag konstatera att en  7-bilders summa räckte för att visa dem båda.

Sen var också en ljusstark Vesta i närheten. Den var i en gynnsam opposition i Vågen (Libra) den 5/3, och har nu vandrat tillbaka till Jungfrun( Vir). Här tog jag bara tre bilder, men Vesta är av magnitud 5,8 och syns förstås tydligt.

Vesta är ju asteroid nr 4, och av en lustig slump fanns också nr Juno lite längre upp åt vänster. Den är precis i opposition, och ligger i stjärnbilden Ormens Huvud (Ser), lite ovanför Vågen, nära de två karakteristiska stjärnorna delta och epsilon Ophiuchi (Ormbäraren). Sex 15s-bilder var kanske snålt, men den syns i alla fall.

I Norra Kronan har som vanligt inget hänt, R och T ser ut precis som de gjort flera år nu.

En 8-bildssumma mot Svanen visade ett oväntat stjärnmyller (när man med blotta ögat bara ser de allra ljusaste), och på ett utsnitt syns den röda chi Cygni som vi nu kan följa fram mot maximal ljusstyrka senare i höst.

I en trädlucka i sydsydost stack Skorpionens huvud fram en liten stund

och i väster ser vi hur Mars nu lämnat Praesepe bakom sig

Dessa bilder tog jag på ungefär en kvart, nytt exempel på att en kort utflykt kan kännas så givande.

5 maj 2025

Mars i Praesepe

Himlen hade lite molnstråk, upplysta av en tjock halvmåne, så det var ingen bra observationskväll. Men jag ville ha en bild av Mars i Praesepe och gick ut en liten sväng i alla fall. Både för den ljusa himlen (23.05-23.13) och för att minska känsligheten för dålig stativinställning tog jag bara exponeringar kortare än 15 sekunder, och kombinerade med DSS.

Mars och Preasepe syntes bra redan från trädgården, med månen dold bakom träden.

(Nackdelen var att jag missade att månen stod intressant nära Regulus, vilket också hade varit värt några bilder).

Sen tog jag några bilder mot beta Leonis där jag den 25/4 hade tagit en bild med småplaneten nr 18 Melpomene. Jag var osäker på om den skulle synas på denna ljusa himmel, men det var inga problem på en 90s summabild

Jämförelsebilden visar en ganska långsam retrograd rörelse, eftersom Melpomene redan omkring 15/5 vänder till rörelse i direkt led.

Till sist tog jag några bilder av Norra Kronan där allt var som vanligt

Efter tio minuter var jag inne igen, snudd på rekordkort…

30 april 2025

Korttitt

När himlen visade sig hyggligt klar gick jag ut för att ta en andrabild av Fides vid Spica. En 2 1/2 minuts summabild med den vanliga 85mm-utrustningen blev en bra pendang till bilden från 25/4, och vi ser Fides tydliga retrograda rörelse.

Jag kunde också se hur Mars kommer allt närmare Praesepe

Nedanför beta i Lejonet finns småplaneten nr 18 Melpomene, som jag förummade att ta en bild av 25/4.

På bilden ser man också flera parallella satellitspår, antagligen från någon av de många Starlinksatelliter som numera kretsar runt jorden. Just dessa märkte jag inte visuellt, men däremot ovanligt många andra, vilket delvis beror på att solen ännu bara var knappt femton grader under horisonten och därmed kunde belysa fler än senare på natten.

I Norra Kronan var också allt som vanligt, ljus R och svag T.

Som sagt en väldigt kort titt mot stjärnorna, men mycket tillfredsställande.

 

2 april 2025

Avslut småplaneter

Jag hade under många kvällar siktat och missat olika småplaneter, och hade  nu förstaobservationer av 29 Amphitrite, 48 Doris, 125 Liberatrix och 139 Juewa att följa upp. Efter många tidigare missar kände jag mig bättre inkörd på observationer med 200mm-telet på den stora monteringen, och ville utnyttja den kanske sista klara kvällen. Via Regulus hittade jag lätt fältet med Amphitrite innan det försvann i granen t.h. Där finns inga ljusa stjärnor, men vi känner igen galaxen NGC2903.

Amphitrite är mycket ljusstark, men det var bra med teleobjektiv eftersom den 31/3 stod så nära en stjärna. Planeten rör sig långsamt söderut precis i vändningen från retrograd rörelse efter en oppositionen redan 11/2

Sen var det så ovanligt praktiskt att det räckte med ett fält vid beta Virginis för att få med de övriga tre småplaneterna.

Så med lite (eller rätt mycket…) pyssel kunde jag få jämförelsebilder som visar hur alla tre planeterna backat ganska långt på de fyra dygnen sedan den förra observationen (som alltså var 29/3…).

I övrigt kunde jag konstatera att Mars nu kommit lite förbi kappa Gem på sin vidare väg åt vänster bort mot Kräftan

Till sist skulle jag kolla R och T i  Norra Kronan. Den stod ännu rätt lågt på en disig himmel i öster, och nu fick jag oväntat mer problem att hitta rätt. En dålig mosaik av tio bilder visar hur jag i början var alldeles för långt norrut och därför inte kände igen fältet på kameraskärmen.

Summan av fyra vettiga bilder visar sen bara den vanlig vyn. T CrB får inget utbrott, och R CrB ingen försvagning, men eftersom endera kan hända när som helst fortsätter man att spana…

 

 

 

 

31 mars 2025

Fortsatt klart

Fortsatt uppföljning med samma utrustning, 200mm teleobjektiv. Först Jupiter för fokus

nedanför sin falska stjärnhop

För att få koll på när Plejaderna försvinner från kikarplatsen, apropå månockultationen 1/4, tog jag bilder mot det skymmande trädet.

Stjärnan 62 Tauri har ungefär samma deklination som Plejaderna, men 40 minuter mindre rektascension, så om den var fri här 22.05 är Plejaderna bara synliga fram till 21.30 den 1/4, och med månen också bara till 21.20. För att se ockultationerna måste jag alltså gå till en bättre observationsplats.

Sen kom jag via Regulus till fältet med två småplaneter i Lejonet. Båda syntes nu i samma fält trots att jag för säkerhets skull tog fler längre åt höger.

För Lutetia blev det då en bra jämförelsebild, medan Amphitrite kräver en ny observation.

En hastig bild mot Norra Kronan visade åter bara det vanliga, en ljus R CrB och en svag T CrB

Jag var också ute för tidigt för att få annat än skymda bilder av beta Virginis, så småplaneterna där måste vänta. Inte heller hade Mars kommit fram helt  bakom det högsta trädet, på väg att passera kappa Gem, men det blev en bra bild ändå.

 

7 mars 2025

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

6 mars 2025

Merkurius

Det var länge sen jag såg Merkurius från min skogiga Smålandshorisont, och jag ville passa på vid årets enda bra kvällssynlighet. Jag hade i förväg sett ut ett ställe där den borde synas, men var lite sent ute och tvekade att gå så långt. Jag tog en genväg, och chansade på att jag kunde hitta en vettig observationsplats nedanför villaområdet lite närmare hemma. Det gick, men marginalerna är små för tid och plats. Jag visste att den skulle synas nästan rakt under Venus, men lite till vänster, och anade den över villatak mellan träd. På bilder med det vanliga 85mm-objektivet syns den i alla fall tydligt, först här 19.10

sedan (med samma 4s-exponering) 19.14

och till sist här 19.15 (något skymd bakom en trädstam), då man också kan se några av stjärnorna (i Fiskarna) kring Venus.

Det var Merkurius som var det viktiga, men jag passade på att ta några bilder av Mars också. Den stod högt på himlen, svår att sikta mot, så jag tog flera 10s-bilder som tillsammans bildade en trevlig mosaik. Diset i luften gör stjärnfärgerna tydligare, en gul Pollux, en blåare Castor, och så den lite rödare Mars.

Med detta tog min energi slut, trots att kvällen var fortsatt klar gjorde jag inga fler försök att observera.

16 februari 2025

Vinterproblem

Klar och kall vinternatt, med ett tunt lager snö, vackert men inte så praktiskt  när man måste stå på knä i den.  Kvällens uppgift var att ta asteroidbilder med mer än den vanliga 85mm-utrustningen. Det blir ofta problem när jag försöker med mitt 200 mm tele på iOptronmonteringen, dels glapp, dels krav på bra polinställning, så jag har inte använt det så mycket som jag borde. Nu satte jag i stället igång ’stora monteringen’, med bara kamera och 200-objektiv. För att sikta har jag en kameramonterad rödpunktssökare, som dock ofta glappar lite hit och dit, och man får kolla på bilderna hur man pekat. Det största problemet var som sagt att det var kallt. Teleskopdrivningen gick att få igång, men den kan tydligen också (som jag för sent insåg) när som helst stoppa. Mina fingrar blev också snabbt så känsellösa att de inte klarade de små knapparna på kamera och pannlampa.

Jupiter stod så högt i söder att jag hade problem redan att få den i synfältet, så jag fokuserade mot Venus som stod mer bekvämt till. Den var skymd av trädgrenar, och det räckte tydligen för att det skulle bli lite fel, som syns här på en 20s Jupiterbild

Ännu värre ser det ut på en förstorad kortexponering. Två sekunders exponering var också för långt för att man ska urskilja Europa och Callisto till vänster om Io. Den 5/2 stod Jupiter mitt emellan HIP 21708 och Hip 21436, så den rör sig nu tydligt åt vänster på himlen.

Mot Mars hade jag tydligen fokuserat om, för där ser det bättre ut. Strecket är antagligen ett satellitspår.

Sen höll jag på en lång stund att försöka leta upp asteroiden nr 887 Alinda nära ett par av stora Björnens fötter, lambda och mu UMa, men blev aldrig säker att jag faktiskt var rätt. Småplaneten nr 127 Johanna fanns nära gamma i Lejonet, och på vägen tog jag en bild av Regulus  på väg upp. Intressant nog är en 200mm-bild precis lagom för att man ska ana något om den fyrdubbla stjärnan. Den ljusa komponenten är spektroskopiskt dubbel,  med 40 dygns period, och den osynliga komponenten kan t.ex. vara en vit dvärg. På bilden här syns tydligt en 8 magnitudens stjärna uppåt åt höger omkring 3 bågminuter från Regulus. Den är enligt egenrörelse och parallax en fysisk följeslagare, om än med mer än 100000 års omloppstid. I större teleskop kan man slutligen se att den också är dubbel, med ca 600 års period.

Sen var det lätt att hitta gamma Leonis, där nr 127 Johanna befann sig nära stjärnan HIP 51187. (Inom parentes är gamma Leonis en vacker visuell dubbelstjärna, med ca 5 bågsekunders separation. Perioden är ännu obestämd, men troligen omkring 500 år).

Nu gick pekningen bättre, och jag hittade rätt också i Stora Björnen. Småplaneten nr 887 Alinda kan ibland komma intressant nära jorden, senast nu i början av januari när minsta avståndet bara var 0,08 astronomiska enheter. Jag kom nu inte till skott förrän det vuxit till 0,23 ae, vilket ju ändå är ovanligt nära. Nära mu UMa syns den lilla suddfläcken NGC3184, som egentligen är en stor spiralgalax.

Sen flyttade jag bara med monteringens skal0r till en plats nära den egentligen intressantaste (lägst nummer) asteroiden nr 70 Panopaea skulle finnas, men tog bara fem bilder utan att titta på resultaten. Nu efteråt ser jag att motordrivningen hade stannat redan på första bilden, men jag märkte inget förrän jag till allra sist pekade på Venus och sen startade om motorn igen. I förhållande till de svaga stjärnorna i Fiskarna är Venus orimligt ljusstark, och dränker allt i sin närhet.

Det verkar kunna bli klart fler kvällar, så jag får försöka igen med Antiope.

Sen visade det sig att jag av slarv aldrig publicerade den här sidan, så den kommer nu fel bland mars-sidorna 🙁

 

 

 

 

 

1 februari 2025

Fin kväll!

När vädret äntligen klarnade upp blev kvällen ovanligt fin, med Venus ovanför månen i väster. Jag trodde jag skulle behöva leta efter fri sikt, men det räckte att gå över vägen precis vid huset. Det var också precis lagom med 85mm-objektivet för att få med också Saturnus nere till höger.

För att inte överexponera månskäran är exponeringstiden här ovan bara 1/6 sekund, men upp till 1/2 sekund behåller månen sitt utseende

Vid 3 sekunder ser man också en del svagare stjärnor, medan jordskensdelen av månen fortfarande är tydlig. Trädet nere till höger visar den verkliga lodriktningen.

En 15s-bild av Saturnus är mycket överexponerad, men man ser stjärnorna tydligare, och kan märka hur Saturnus sedan ockultationen den 4/1 rört sig ett bra stycke från 83 Aqr. Men planeten kommer obönhörligt närmare solen, och försvinner snart för denna säsong.

Utom Venus och Saturnus fanns ju två ytterligare ljusa planeter på himlen, Jupiter vid Aldebaran

och Mars i en trevlig triangel med Tvillingarna Castor och Pollux

Jag bytte sen utrustning, dvs monterade kameran med ett 70-200mm teleobjektiv på den stora monteringen i trädgården. Målet var tre asteroider för svaga för 85mm-objektivet. Den första, 75 Eurydike fanns nära Jupiter, så jag började förstås med att sikta dit. En  200mm-bild visar fortfarande planeten nära tau Tauri, men den är precis vid slutet av sin retrograda oppositionsslinga, och kommer nu åter att börja röra sig åt vänster. Den gröna ”nebulosan” vid kappa Tauri är en reflex av Jupiter i det månglinsiga objektivet.

En detaljbild visar till synes tre månar, men man kan ana att den ljusaste är två som råkade stå tätt tillsammans

När jag sen började ta bilder mot Eurydike-fältet längre norrut märkte jag att det blev stjärnspår, och trodde först att monteringen rubbats ur läge. Jag tog många kortare exponeringar,  men förstod sen att det var drivningen som av okänd anledning ibland stängdes av. Kortexponeringarna blev bara drygt 3 minuter totalt, och jag borde framför allt ha insett att jag skulle ha behållit 200mm brännvidd. Jag hade ändrat till 135 mm för att säkert ha rätt stjärnfält, men med så liten riktningsändring från en säker startpunkt var det väldigt onödigt. Eurydike är nere på magnitud 14, och det är egentligen mest tur att den ändå verkar sticka ut tydligt.

Nästa småplanet var nr 120 Lachesis, som råkade finnas i samma fält som den stora stjärnhopen M37. Jag fortsatte med 135mm, och fattar inte att jag inte insåg att det särskilt i ett sådant vintergatsfält gällde att ha lång bränvidd. Med magnitud 13 är den ljus nog, men svår att skilja från svaga grannstjärnor.

Den tredje asteroiden fanns nära Mars på himlen, och en testbild ditåt visar igen hur svag Pollux verkar bredvid en fortfarande ljusstark Mars.

Asteroiden nr 90 Antiope finns nära kappa Gem, och trots att den också är neråt magnitud 14 syns den bra på en 4-minuters summabild.

För kvällen nöjde jag mig med detta, och hoppas nu på en snar repris.