26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

14 april 2021

Nya missar

Med det sena mörkret är det allt jobbigare att sätta igång ett teleskop, så jag skyllde på för dålig himmel och skulle igen bara ta några kamerabilder med 85mm-objektivet. Då sa kameran stopp, minneskortet krävde omformattering (och en opraktisk nollställning av alla filnummer). När jag sen kollar de sex bilder jag tog är det fortfarande stora problem med filerna, så att de delvis är oläsbara. (Och när jag kan läsa minneskortet bättre från min bärbara dator så vägrar kameran sen att erkänna kortet, opraktiskt!)  Bilderna av Mars, som nu kommit igenom ”ekliptikans port”, blev i alla fall OK

Planen var sen bara att ta några nya asteroidbilder. Jag hade dock inte kollat tillräckligt för att sikta rätt, så nr 511 Davida hamnade utanför en bild och precis i kanten av nästa. Stativinställning och/eller glapp har också gjort stjärnorna till spår, så asteroiden är i praktiken osynlig.

Nästa kamerabild var först oläsbar, men när jag får fram den pekar den långt från asteroid nr 28 Bellona som jag trodde mig sikta på. Sista bilden, som skulle visa 69 Hesperia, är bara halvt läsbar, avskuren i höjdled. Min klantiga pekning gjorde att denna sista bild nu faktiskt i alla fall visar Bellona(!)

Med tanke på kameraproblemen är jag i alla fall glad att jag inte hade satt igång med teleskopobservationer, där besvikelsen över en oläsbar bild hade kunnat vara större.

12 april 2021

Sex minuter under stjärnorna:

Himlen var oväntat klar, och jag fick till dels en bild av Mars (som nu ligger nästan mitt mellan Oxens horn)

och dels en bild av Cassiopeia med novan V1405 Cas

Novan verkar vara av en ovanligt långsam typ: Som syns av dessa detaljbilder har den inte minskat nämnvärt i ljusstyrka på hela den tid jag observerat den.

5 april 2021

Asteroider

Det var inte alls lika klart som de tidigare aprilkvällarna, men jag ville försöka få tre nya asteroidbilder och gick ut ändå. Man såg tydliga molnstråk, men med klarare luckor att sikta mot. I Lejonet var det hyggligt klart, och jag lyckades få en ny bild som till sist visade asteroiden 113 Amaltheas rörelse, om än liten

Mars rör sig också vidare, och man kan nu utom den falska hopen NGC1746 även uppe i vänstra hörnet ana den stora (äkta) stjärnhopen M35, vartåt Mars är på väg.

Nästa småplanet var nr 9 Metis som är tydlig även på en disig bild av Jungfrun.

På detaljbilderna syns den snabba rörelsen för denna ljusstarka asteroid. Ett lustigt sammanträffande är att just asteroiden 113 Amalthea (se ovan) verkar ha samma kemiska sammansättning som Metis, dvs de kan båda vara delar av samma större asteroid.

Sen var frågan om även nr 192 Nausikaa skulle vara synlig nere bland molnen nära Spica. Jag tog många bilder, men det visade sig att redan den första faktiskt visade en svag Nausikaa

Det krävs förstorade bilder för att se det säkert, och med den tveksamma himlen var detta mer än jag väntade mig!

Kvällen korta utflykt gav alltså precis de nya bilder jag önskade mig.

3 april 2021

Uppföljning

Jag ville bara kort ta nya bilder av 1 aprils asteroider, så jag gick ut med samma utrustning, kamera med 85mm-objektiv. Himlen var inte fullt lika klar, men i gengäld ställde jag upp stativet bättre, så att stjärnorna blev rundare och tydligare.

Mars hade förstås rört sig märkbart närmare Oxens horn och bildar nu ett lustigt triangulärt mönster med hornspetsarna beta och zeta Tauri.

Det inre av triangeln är påtagligt stjärnfattigt, eftersom där ligger närbelägna mörka stoftmoln som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Antagligen är det ett ”hål” i molnen som skapat något som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) men som bara är orelaterade stjärnor på olika avstånd.

Sen tog jag några nya bilder av den svaga asteroiden 113 Amalthea i Lejonet, men tvingas inse att den är precis i vändpunkten av sin rörelse från retrograd till direkt.

Positionen den 3 april ligger ca 20 bågsekunder norr om läget den 1 april, vilket bara är 2 pixlar och knappt märkbart på en bild tagen med så kort brännvidd. Jag får vänta på nästa observationskväll, eftersom Amalthea nu rör sig tydligt åt vänster kväll för kväll.

På bilden av Lejonets skära råkade jag också nära lambda Leo få syn på den ljusstarka galaxen NGC2903, som åtminstone ser avlång ut

Då gick det bättre med nr 409 Aspasia som rört sig ett tydligare stycke i Sextantens stjärnbild

Även nummer 35 Leukothea i Jungfrun har rört sig tydligt, och man kan på detaljbilderna också se flera geostationära satelliter som lämnat spår när kameran följt himlen.

Åt andra hållet från Porrima fanns den ljusstarkare småplaneten nr 9 Metis, där jag får vänta på en framtida jämförelsebild

Mer spännande var det att se om jag lågt bredvid Spica också kunde hitta småplanet nummer 192 Nausikaa, och det visade sig inte alls vara något problem. Det för mig oväntade var att den häftiga Sombrerogalaxen (M104) kunde urskiljas på samma bild, om än bara som en aning. Jag har tidigare aldrig riktigt kollat upp var den ligger, bara trott att den var för sydlig för mig. Nu kanske den hamnar på min ‘att observera’-lista för SW200…

1 april 2021

Det var helklart, och fast jag inte hade ork att sätta igång något teleskop gick jag ut med kameran på iOptron-stativet och det vanliga 85mm-objektivet. Planen var att dels kolla novan (V1405 Cas) och dels ta några asteroidbilder. Ett första givet motiv är också Mars, som nu tagit sikte på ekliptikans port/Oxens horn, dvs beta och zeta Tauri.

Cassiopeia stod på sin lägsta punkt i norr, men jag siktade mot den västra delen för att kolla novan (V1405 Cas). Följningen är dålig, men en 2-minuters summabild visar i alla fall de två tydligaste stjärnhoparna i denna del av vintergatan, NGC 7789 och M52.

Novan ligger ju nära M52, och det räcker med utsnitt från en enkelbild för att se att inte mycket hänt sedan den 21/3, novan är fortfarande ganska lik grannstjärnan HIP 115661.

Sen tog jag en bild mot Lejonet, där asteroiden 113 Amalthea nätt och jämnt kan anas, om man vet precis var den är. Detaljbild kommer när jag tar en uppföljningsbild.

Lite lättare att se var asteroiden nr 35 Leukothea, som fanns i trakten av Porrima (gamma Virginis). Detta råkar också ungefärr vara riktningen mot bandet av geostationära satelliter, så man kan se flera typiska korta streck (och ett längre från någon satellit på väg ut till geostationär bana).

Jag lyckade också (på två försök) hitta småplaneten nr 409 Aspasia nere i stjärnbilden Sextanten. Trots sitt höga nummer är den inte ljussvagare än de andra två

Sedan hände det som inte borde fått hända. Jag hade känt att stativet stod lite ostadigt, med ett ben för dåligt utfällt, men hade inte brytt mig om att justera. Nu föll det plötsligt rakt ner på den hårda vägen, med kamera och objektiv först. Det kunde ha slutat med kraschad optik om där legat en liten sten, eller med någon annan trasighet, men jag tycks ha haft mer än lovlig tur. Jag fäste kameravridaren (som lossnat från stativet) igen, fokuserade och kunde ta en synbarligen normal bild av Norra Kronan. Där hade heller inget hänt, R CrB är fortsatt ljus och T CrB fortsatt svag.

För att inte riskera att tabba mig ytterligare lät jag detta avsluta en kort sejour.

21 mars 2021

Slarvbilder

Himlen var inte riktigt klar, men jag ville åtminstone ta en bild av en ny nova i Cassiopeia. Så jag tog kameran med 85mm-objektiv och iOptron-stativet och gick ut i trädgården. Det var rimligt klart mot norr, och jag tog några bilder till höger om beta Cas. Novan, som nu har namnet V1405 Cas, ligger nära stjärnhopen M52, men den är inte särskilt ljusstark, och försvinner i det allmänna stjärnmyllret

Jag råkade dock ha tagit en bild av M52 med SW200-teleskopet  i september 2016, med novans läge precis innanför bildkanten. Novan kan vara ett utbrott av den svaga dubbelstjärna, som jag markerat på bilden. Den dåliga bilden från i kväll syns till höger, och man ser tydligt att novan, som 2016 var ungefär av magnitud 15, nu är ungefär som HIP 115661 (V=7,8).

Sen borde jag förstås ha orienterat kameran i höjdled för att få med Hyaderna bättre under Mars, men orkade inte anstränga mig. Aldebaran och Mars är lustigt lika varandra både till ljusstyrka och färg. Halvmånen är inte långt borta, och exponeringen är därför bara 20 sekunder.

Sen slarvade jag ännu mer när jag försökte ta bilder mot Lejonet (med asteroiden nr 113 Amalthea). Stativet var så felriktat att stjärnorna blev streck, och det är ingen chans att se den svaga Amalthea

 

5 mars 2021

Asteroiduppföljning

Huvuduppgiften denna lika klara kväll som gårdagen var att ta nya bilder av de fyra asteroider jag observerade då. För Vesta är det så klart ”overkill” att observera med 85mm brännvidd, men hellre övertydlighet än tvekan, så här en första jämförelsebild

Näst i tydlighet kommer nr 29 Amphitrite, men den gillar tydligen sällskap och bildar dubbelpar med bakgrundsstjärnor båda dagarna

Asteroiden nr 26 Proserpina har saktat in efter sin oppositionsslinga och har på ett dygn inte flyttat sig långt, men om man förstorar tillräckligt så blir det ändå tydligt.

Till sist gällde det den svaga nr 36 Atalante, som är på gränsen för ljussvag för dessa enkla kamerabilder. Att den vid magnitud 12,5 tydligt syns på 60s-exponeringar genom en lins bara 21mm i diameterär för mig fortfarande ett under, i jämförelse med den analoga teknik jag förr var van vid.

Utom asteroiderna hade förstås även Mars flyttat sig, men den är fortfarande ett vackert par med Plejaderna.

Mellan några träd åt öster fick jag också syn på Norra Kronan, och kunde konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark.

Jag tog också några fler bilder av Rosettenebulosan, men summabilden inklusive gårdagens (totalt 9,5 minuters exponering) är fortfarande inte särskilt vacker.  Nebulosan är ytljussvag och vintergatsfältet fullt av stjärnor, så kontrasten blir för svag. Återigen är det Megrez-bilder som behövs.

Tillägg 11/3: Jag hade missat att utom Vesta och Atalante fanns det två ytterligare asteroider i samma 85mm-fält som jag observerade 4/3 och 5/3! Nr 116 Sirona och nr 93 Minerva är båda ljusstarkare än nr 36 Atalante, och alltså lätt synliga på bilderna! (Ju svagare stjärnor man kan observera desto fler asteroider kan man också se. I ett fält som detta kan det finnas tusen kända asteroider, men de kräver då förstås större teleskop för att ses…)

Sirona är i en gynnsam perihelieopposition och är med magnitud 10,7 lätt att hitta. Jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen

Nr 93 Minerva är en magnitud svagare, men syns även den tydligt på detaljförstoringarna

4 mars 2021

Perfekt vinterhimmel

Trots lite moln på eftermiddagen klarnade det upp helt på kvällen, och jag gick ut en stund med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-monteringen. Ett första motiv var förstås Mars nära Plejaderna, finast på en enkelbild (56 s exponering).

Sen blev det förstås Orion, och nu börjar också jag klaga på Starlink-satelliterna som här har förfulat bilden med parallella streck.

Jag försökte mig också på den svaga Rosette-nebulosan, som här syns tydligt till vänster om Betelgeuze.

Jag är inte vän med DeepSkyStacker, och tycker motsvarande summabilder blir fula, även om de visar mer detaljer…

Det är roligare att jaga svaga asteroider, och nr 26 Proserpina fanns lättfunnet nära Pollux.

Den är nästan av 12 magnituden, och drunknar helt i vintergatans stjärnmyller, men jag hoppas på en ny bild snart som kan visa rörelsen. Ännu lättare att hitta var nr 29 Amphitrite som fanns nära Regulus, men det var nära att den hamnade precis på en ungefär lika ljus stjärna. Även här är det jämförelsebilder som krävs.

I Lejonet fanns också den allra ljusaste asteroiden, Vesta, som nu nära sin opposition nästan är synlig för blotta ögat.

Lite längre ner finns den svagaste av de asteroider jag försökte mig på, nr 36 Atalante. Den är i alla fall (svagt) synlig på en 3 minuters summabild, trots dis och upplysning mot horisonten.

I fältet finns också den s.k. Leo-tripletten, tre ljusstarka galaxer nära varandra. (Jag tog i maj 2016 en bild av dem med ”stora teleskopet”. )

Jag tog fler bilder av Orion, och en 12-minuters totalsumma visar Orions många nebulositeter, inklusive Hästhuvudet som en liten mörk inbuktning i det rosa under den vänstra bältesstjärnan.

I stort sett är detta så långt man kommer med det lilla 85mm-objektivet, och det är fler Megrez-bilder jag borde ta, men inte kommer till skott med.

 

 

7 februari 2021

Disig men godkrepris

När jag inifrån kastade en blick på Orion trodde jag det var lika klart som häromdan, och tänkte göra en snabbrepris med 85mm-bilder. Väl ute insåg jag att det var mycket sämre väder, med stora sjok av dismoln som kom och gick över himlen. I stället för att snopet gå in igen framhärdade jag och tog bilder trots diset. Först blandade jag till och med ihop Mars med Aldebaran, men på den rätta bilden ser man att Mars förstås fortsatt framåt från pi Arieteis

Huvudmålet var igen trakten av Kräftan, och trots diset har det faktiskt gått bra att sätta ihop ett dussin bilder med Autostitch. Här först övre delen, från Praesepe och upp mot Pollux

och här undre delen inklusive en del av Hydran

Jag kunde sen zooma in i detalj på några ljusa steroider som syntes både 5/2 och 7/2. Området på himlen är inte så långt från ”antisol”-riktningen, dvs de har alla nyligen varit i opposition och är optimalt ljusstarka. Första exemplet är nr 14 Irene, ungefär 1,34 a.e. från jorden, magnitud 9,5, och vi ser att rörelsen som sig bör är retrograd (åt höger).

Nästa är nr 10 Hygiea, som rör sig nära under Praesepe. Den är här ca 2,22 a.e. från jorden, men eftersom den är så stor når den ändå magnitud 10,1.

Sen är det ännu roligare när både nr 18 Melpomene och nr 60 Echo finns i samma fält som den stora (och gamla) stjärnhopen M67. Melpomene är 1,44 a.e. från jorden, magnitud 9,5, medan Echo bara är 1,02 a.e. från jorden efter en ovanligt gynnsam opposition. Den är därför nu av magnitud 10,4 fast den (med sitt högre upptäcktsnummer) oftast är ljussvagare.

I motsats till Echo är asteroiden nr 21 Lutetia ganska långt från jorden vid sin opposition 1,83 a.e. fast det optimalt kan vara så kort som 1,04 a.e. Den är därför lite svagare, magnitud 11,4, men går ändå klart att identifiera på mina bilder. Den rör sig här nära ovanför Praesepe, vars karakteristiska centrum man ser nere till höger på bilderna.

Det här sättet att identifiera asteroider var oväntat effektivt, med tanke på att oservationerna var halvdana 30s-exponeringar med ett litet 85mm objektiv! Vi ser också att bilderna från 7/2 är av klart bättre kvalitet, trots dismolnen. Den 5/2 gjorde kylan att jag tydligen slarvade för mycket med stativinställningen, så att stjärnorna blev små streck.