Chile 3 juli 2019

Nymåne plus Merkurius

Jag tog några bilder av den smala nymånen (bara 26 timmar efter förmörkelsen), och inser nu efteråt att ”stjärnan” rakt ovanför är Merkurius, och att faktiskt även en svag Mars kan anas.

Himlen är ljus, och det räcker med 1/15 s exponering

I öster syntes samtidigt Jupiter under Antares

och på en förstoring även 2 av månarna.

 

Chile 28-29 juni 2019

Fin plats, dåligt väder

Denna natt hyrde vi en stuga uppe i bergen, med ett fantastiskt läge (och inklusive pool…)

På bergen söderut skymtar stora teleskopkupoler både på Cerro Tololo och Cerro Pachon

Det var en molnig kväll och natt, men bakom molnen kunde man ana den fina himlen. I skymningen letade jag efter Merkurius och Mars, och insåg inte att det just var Merkurius som var såpass ljusstark.

Den betydligt svagare Mars (som inte längre syns från Sverige) skymtar över bergkanten

Den syns lite tydligare på denna bild, men försvann sedan snabbt ner bakom berget.

Sen var som sagt molnen besvärliga, och Jupiter plus Skorpionen lyser bara delvis igenom

Jag stod och passade, och ibland var molnen (röda) mindre påträngande, så att man kunde börja se vintergatan med sina egna (mörka) moln bakom dem

Klarare än så blev det inte, men man förstår att en natt här med bra väder bör vara fantastisk.

 

11(+12) april 2019

Mera tester

Sedan jag fått ett paket från Tyskland med lite nya astrogrejor var jag förstås sugen på att testa. En sak var ett nytt solfilter, som jag i förstone inte alls förstod vitsen med, en stor åbäkig ram kring det lilla filtret i mitten. Men så fort jag satt det på objektivet och började peka mot solen förstod jag att det fungerade också som bländningsskärm och i själva verket var mycket funktionellt! Det är ändå svårt att fokusera, och man behöver ytterligare ett skynke att gömma sig under, som forna tiders fotografer. Jag testade alltså 200mm-objektivet med 2x extender, först av ren slentrian med den vanliga ISO800-inställningen. Det blev vettiga bilder, där solen visade sig ha en stor fläck, efter månader av stiltje.

Sen insåg jag att jag förstås kunde köra också med ISO200 och ändå få korta exponeringstider. Skillnaden är påtaglig, med mycket mindre kornighet.

Jag tog solbilder också med KalleAnka-objektivet, men de var klart sämre.

 

På kvällen började jag med att ta månbilder vid ISO200, med olika bländare (och utan 2x-extendern). Slutsatsen är att bilden vid full öppning (f/2,8) är lite mjukare i konturerna

men att nedbländning redan till 5,6 räcker väl för att få full skärpa

(Jag har tyvärr ingen direkt jämförelse med ISO 800, som ju var det intressantare…)

Nästa nya grej var ett rödpunktssikte (egentligen för jakt) som går att sätta i kamerans blixtsko. Utom att rödpunkten även på minsta ljusstyrka (1 av 7) är alldeles för stark är den väldigt användbar. Att titta genom sökaren är ofta fysiskt svårt, och man är osäker på vad man egentligen ser. Nu är det bara att kolla rödpunkten så´vet man precis var man är, och jag ångrar att jag inte skaffat detta smarta hjälpmedel tidigare. Men det jag sett mest fram mot var en uppdaterad version av min iOptron kameravridare. Första intrycket blev dock inte så positivt. På den gamla har en lins fallit bort från polsökaren, så att den inte går att fokusera. Polstjärnan är dock så stark att jag lätt hittar den ändå (med lite vana). Den nya sökaren visade sig ha avancerade cirkelmönster där man med en app ska ställa Polstjärnan i rätt läge i förhållande till polen, MEN synfältet är så litet att det är jättesvårt att alls hitta den! Jag fick fuska och bara titta genom hålet utan kikare för att få något som fungerade för korta brännvidder. Det givna motivet var förstås Aldbaran, Mars och Plejaderna, som sjunker allt lägre mot horisonten kväll för kväl. Månljus och dis lyste upp himlen, och man kunde inte exponera mer än 30s ens med det ljussvagare 17-85mm objektivet vid f/5,6, brännvidd ca 50 mm.

För att se eventuella kvalitetsskillnader tog jag bilder också med ett ljusstarkare 17-50 mm objektiv. Här först en 10s exponering vid f/2,8

en 20s-exponering vid f/4

och till sist en 30s-exponering vid f/5

Slutsatsen är att alla bilderna är nästan lika bra, dvs att det ljusstarka objektivet är klart användbarast.

Nu hade det dragit in mera moln, och när jag äntligen lyckats hitta Polstjärnan med iOptron hade jag ingen nytta av det…Jag tog bara en sista bild mot Arkturus och eta Boo, utan att orka fokusera ordentligt. (De fina ”dubbelstjärnorna” är förstås blinkande flygplansljus).

Som kuriosum ser man att Pallas faktiskt syns även på denna mediokra bild, i par med en lika ljus stjärna. (Närpassagen av eta Boo den 10/4 missade jag som väntat på grund av mulet väder..).

Nästa dag (12 april) tog jag några fler solbilder med samma utrustning som ovan (200mm tele+2x extender), men de blev klart sämre. Det var såpass molnigt att det blev extra svårt att fokusera, och den bästa bilden är inte alls i klass med gårdagens. Den stora fläcken har i alla fall tydligt rört sig framåt över skivan.

Som intressant jämförelse tog jag några bilder också genom Megrez-teleskopet, med den vanliga coma-korrektorn som ger f=360 mm. Med kikaren stadigt på den stora monteringen var det lättare att fokusera i lugn och ro, och trots den kortare brännvidden blev bilderna klart skarpare.

9 april 2019

Kallt och klart och mindre slarv

Denna kväll var det klart redan 21.30, och jag började med att ta bilder av månen med tre olika objektiv (som förberedelser för solförmörkelse i Chile). Dels 200mm Canon-objektivet med 2x extender, effektivt 400 mm f/8, dels ”KalleAnka”-objektivet vid antingen f=420 mm f/8,3 eller f=600mm f/12. För stabilitetens skull körde jag med fast stativ, och tre bilder med kort exponering visade som väntat att det ‘riktiga’ objektivet gav bäst bild

KalleAnka med 420mm brännvidd ger fula färgstick

som intressant nog är nästan borta om man kör med f=600mm. Kontrasten i detaljerna är dock klart sämre än med Canon-objektivet

Även jordskensbilderna blir bättre med Canon-objektivet

än med KA420

eller KA600

För KA600 är också det fasta stativet en begränsning. Canon-objektivet visar med 2,5 s exponering ett antal stjärnor, men de är redan här tydligt avlånga på grund av himlens rörelse.

För att få samma ljusstyrka på jordskenet med KA600 får man exponera 5 sekunder, vilket suddar ut månen och gör stjärnorna till uppenbara streck

Detta senare är kanske just för solförmörkelsen av mindre intresse, eftersom man säkert kan hålla exponeringstiderna under 1 sekund, men KA-objektivet är nog definitivt bortvalt nu…

Jag fortsatte sedan med en del vidvinkelbilder från det fasta stativet. Himlen var fortfarande ljus i väster, och vi ser här huvudmotivet (månen, Aldebaran, Mars och Plejaderna) i sitt större sammanhang.

Sen är det det svårlösliga problemet med måne och stjärnor i samma bild. Om man vill ha en tydlig månskära får man hålla exponeringen så kort (0,5 s) att bara de ljusaste stjärnorna syns, i detta fall Mars och Aldebaran på en bild med f=85 mm

Med 4 sekunders exponering är månskäran redan svårigenkännlig och stjärnbakgrunden ändå fattig

Slutsatsen är att mån får acceptera månen som blaffa, mot att resten, här särskilt Plejaderna framträder. Brännvidden är nu 50 mm och exponeringen 30s på iOptronstativet

Med ISO 1600 i stället för 800 blir det ännu bättre

Med 85 mm brännvidd igen missar man Plejaderna, men får fler stjärnor i Hyaderna och kring Mars

4 april 2019

Dålig himmel, men kameran fungerar

Jag har torkat av kamerakontakterna ännu ordentligare, och det verkar som det hjälpte. Himlen var mycket disig, så bilderna blev därefter. Först siktade jag mot Mars och Plejaderna med ett 17-85mm objektiv. Med ca 70 mm får man med Aldebaran och Hyaderna också

men det är finare med överblick, här 35 mm brännvidd.

Med ren vidvinkel (17 mm) ser vi också Orion på nedgång bakom trädet till vänster, och Capella som ljusaste stjärna nära överkanten

Sen bytte jag till 200mm teleobjektiv, och närbilden är förstås också spännande, så länge man kan ha Mars och Plejaderna i samma synfält

En 3,5 minuters kombination av två lite olika pekningar ger fler stjärnor och mer luft kring motivet

Sen skulle jag sikta mot Juno ovanför Bellatrix, men hade lite dålig koll på var den fanns. En DSS-mosaik av tre olika pekningar visade fältet lite tydligare och det visade sig att Juno bara precis hjälpligt hamnat innanför kanten på en av bilderna.

Förstorade delbilder från i förrgår och nu visar tydligt hur Juno rört sig.

Sen visste jag också att asteroid nr 2 Pallas fanns lätt att hitta nära Arkturus. En 138s summabild visar den extremljusa Arkturus, och Pallas som en tydlig 8:e magnitudens stjärna. Återstår att ta en ny bild även av den, för att se rörelsen.

31 mars(+1 april) 2019

Mycket besvär för få bilder

Planeten Mars passerar dessa dagar nära Plejaderna, och när vädret klarnade upp tänkte jag passa på att ta en bild. Det blev dock mer problematiskt än jag tänkt mig…Min ‘vanliga’ EOS60-kamera strejkade häromdagen när jag skulle fotografera tranor, men jag trodde det var löst efter en omgång med radergummi på kontakterna (Internet-tips som jag aldrig skulle kommit på själv!). Men tji fick jag, efter två fokusbilder mot Sirius på väg ner la den av igen med samma frustrerande ‘err01’. Trots kort exponering visar denna bild hur extremt ljusstark Sirius är jämfört med omgivningen, och man anar den stora öppna stjärnhopen M41.

Jag hämtade min gamla EOS450 i stället, och lyckades få en användbar bild med 70mm brännvidd

Sen försökte jag zooma in på Mars och Plejaderna, men fick problem med glapp i följningen med iOptron-stativet. Jag försökte skruva år med frusna fingrar, och fick en fin bild med 200 mm brännvidd.

När jag sen provade med ett 50mm-objektiv var jag för lat för att fokusera (eftersom liveview på 450-kameran är mer svåranvänt än på EOS60) och fick en motsvarande ful bild…(Det röda i nederkanten är något slags kamerafel som anas även på de tidigare bilderna med 450-kameran).

Bildutsnittet är dock väldigt lagom, med både Hyaderna och Plejaderna väl synliga, och jag tog chansen att testa med 50mm-objektivet på EOS60-kameran. Till min förvåning och glädje fungerade det nu, och när jag med stelfrusna händer till sist fick till både pekning och följning var detta alltså kvällens slutresultat

 

Tillägg 1 april:

Denna kväll var vädret mildare och jag kunde köra med den fungerande kombinationen EOS60+50mm objektiv, så på 5 minuter hade jag pendangen till bilden ovan. Orienteringen är olika (bättre nu!), så det är lite svårt att direkt uppfatta att Mars rört sig

vilket man förstås direkt gör på förstoringarna nedan

 

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.