Månadsarkiv: mars 2018

28 mars 2018

av i SW200film och märkt | Lämna en kommentar

Mer månobservationer

Hilmlen var inte vacker, med tunna moln och disstråk, men månen stod högt på himlen, så jag körde en runda med den vanliga filmningen genom SW200-teleskopet. Seeingen verkade som vanligt ganska dålig, men åtminstone första omgången med filmer gav fina bilder i slutänden. Månen var 90% full, så jag koncentrerade mig på terminatorområdet och lämnade den mer belysta delen oobserverad. Här följer en serie från norr till söder.

Librationen gynnade södra polområdet, men vi ser som vanligt de tydliga kratrarna Anaxagoras och Philolaus i norr

Sedan följer den lavafyllda Plato och som kontrast ett kraterfyllt och kuperat inre i John Herschel

Regnbågsviken är tydlig

och sedan följer ett område med mindre kratrar längre söderut på Mare Imbrium. Caroline Herschel får nöja sig med en högst oansenlig krater jämfört med sin brorson John (se ovan…)

Det spännande området väster om Aristarchus ligger ännu i skugga

medan man anar de många låga kullarna norr om Marius. Dessa anses vara av vulkaniskt ursprung, och just här ligger de ovanligt tätt.

Stormarnas Ocean är stor och tom på större kratrar

medan det blir mer spännande med sprickor både i den stora Gassendi och vid randen av Mare Humorum

 

Sedan är vi nere på de södra höglandet

med den väldiga Clavius, och Moretus med sitt centralberg

Denna första genomgång från norr till söder gjordes mellan 20.28 och 20.49, och sen började jag inte filma igen förrän 22.10. Då var seeingen klart sämre, och i huvudsak blev det förstås mycket liknande bilder. Precis vid terminatorn märks dock skillnaden, som syns av följande detaljjämförelser.

Eftersom jag både började och slutade i norr blev tidintervallet där nästan 2 timmar, eller ungefär en grad i solhöjd. Sydväst om Mairan (nära Sinus Iridum) ligger några kullar som tydligt kastar mycket längre skuggor vid den första tidpunkten. Man ser också fler solbelysta toppar på den högra (senare) bilden. Som måttstock kan man ta Mairan som är ganska prick 40 km i diameter.

För Aristarchus är seeingskillnaden uppenbar, men man ser också mycket mer av landskapet till vänster på den senare bilden

På en lite större skala ser vi här till sist hur en konstig inbuktning i terminatorn visar sig vara randen av det stora ringberget Schickard.

 

 

 

 

22 mars 2018

av i Driven kamera, SW200, SW200film och märkt , | Lämna en kommentar

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.

 

20 mars 2018

av i Megrez, SW200 och märkt , , | Lämna en kommentar

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

18 mars 2018

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ‘gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt “bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den “spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i “direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan

 

 

 

16-17 mars 2018

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Fem planeter

Även om det inte går att se dem samtidigt är det nu möjligt att se alla de fem ljusstarka planeterna under samma natt. Vädret var ‘klart  men ogästvänligt’, med kraftig vind och flera minusgrader, men jag tyckte det var värt ett försök på observation.

Under tidig kväll (ca 19.00) syns Venus mycket lågt i väster, och Merkurius lämpligt nog precis i närheten. Jag vandrade fram och tillbaka på ett skartäckt fält för att placera Venus i lämpliga trädluckor, medan Merkurius hade synts bättre om man väntat på lite mörkare himmel (men då missat Venus).

De tre övriga planeterna syntes i stället i gryningen (ca 04.45). Det var ännu kallare blåst, och lite disigt nere mot horisonten, och jag kunde inte lägga någon omsorg på bilderna. Här syns i alla fall grundsceneriet, alla de tre yttre planeterna på den sydligaste delen av ekliptikan, så att även Jupiter i söder står lågt på himlen. Ljuset under Jupiter och Antares är alltså inte gryningen i öster, utan mänsklig upplysning från lokalsamhället. (Och den röda färgen på marken är ännu lokalare upplysning från min pannlampa…).

Jupiter lyser förstås starkare än alla stjärnor, och en vårnatt kan vara bättre än en sommarkväll för att se Antares och Skorpionens karakteristiska huvud.

Jupiter befinner sig i stjärnbilden Vågen (Libra), men på en sådan här bild är det tydligt varför alfa och beta i Vågen tidigare räknades som Skorpionens långa klor.

Mars och Saturnus är just nu lika ljusstarka, men Mars kommer att ljusna alltmer för att i juli lysa starkare än Jupiter.

På en bild med lite längre brännvidd ser man hur diset i luften gör färgskillnaden mellan dem tydlig, så att Mars verkligen ser rödare ut. Man ser också en tydlig tendens att planeterna dras ut till vertikala små streck. Det är samma typ av iskristaller som ibland ger upphov till “ljuspelare” ovanför solen.

Mars, Jupiter och Saturnus fortsätter länge att vara synliga på morgnarna, liksom Venus på kvällen, men om man vill se Merkurius är det bråttom, efter den 21 mars är det kört, med nästa chans först i augusti/september.

14 mars 2018

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Stjärnorna finns kvar…

Efter massor av mulna kvällar klarnade det upp en stund, och jag tog några snabba bilder med kamera på iOptronstativet. Först med det mycket vidvinkliga 10 mm-objektivet, för att få överblicken över hela vinterhimlen som börjat gå ner i sydväst.

Med längre exponering kan man ana vintergatsbandet diagonalt över bilden, men nere till vänster dominerar den lokala upplysningen från Åminne och Hånger.

 

Sen bytte jag till ett 85mm-objektiv och tog bilder av himmelsområden med ljusstarka asteroider (som jag sedan ska försöka följa). Asteroiden nr 1 Ceres står bra till, men i ett himmelsområde i norra Kräftan utan ljusstarka stjärnor.

Stjärnan intill Ceres har Flamsteed-numret 4 i Lilla Lejonet (Leo Minor), men ligger enligt nutida definitioner i Kräftan. Norr om Kräftan ligger en annan stor men oansenlig stjärnbild, Lodjuret (Lynx).

Ioptron-drivningen glappar ibland, så på bilden av området mellan Plejaderna och Hyaderna har stjärnorna blivit streck. Där befinner sig asteroiden nr 7 Iris som ändå är ljus nog att synas.

Vintergatsfältet nära my och eta i Tvillingarna innehåller många fler stjärnor, trots samma korta (30 s) exponeringstid. Där finns också den fina öppna stjärnhopen M35.

För att tydligt se asteroiden nr 8 Flora har jag förstorat området kring epsilon Geminorum. (Flora är det ljusare objektet).

När himlen är klar kan man se långt ner till en låg horisont i sydsydost. Här ser man på en dålig bild (med strejkande iOptron) till vänster om Stora Hunden (CMa) stjärnor i stjärnbilden Puppis, bl.a. stjärnhopen M93.

Det blev bara en kort sejour under stjärnorna, men kändes mycket bra att se dem igen.