26 september 2019

Jobbig igångsättning

Senast jag använde ”stora teleskopet” var den 13 maj, och jag kände inför hösten ett stort behov att se om allt fungerade. Jag visste att jag inför Chileresan hade plockat bort en sökare, och förstod att en viktig uppgift var att rikta in den igen. Himlen var klar (tidvis i alla fall), men jag kunde snabbt konstatera att den vanligtvis så pålitliga Telrad-sökaren (för grovinställning) pekade helt fel. Avvikelsen var så stor att det inte hjälpte hur mycket jag skruvade på justerskruvarna, så jag fick söka runt i huvudtuben och den andra sökaren efter karakteristiska fält, och successivt försöka få dem parallella. Men med ca 15 gångers förstoring i sökaren var det svårt att hitta något, särskilt som molnen kom och gick. Efter hastiga tittar på Albireo, M13 och M27 packade jag ihop igen, och funderar på hur jag ska få Telrad-sökaren bra igen eftersom den är så oumbärlig.

23 september 2019

För dålig himmel

Det såg ganska klart ut, men några få kamerabilder avslöjar direkt hur disigt och molnigt det egentligen är. Först försökte jag få en ny bild av småplaneten Laetitia i Stenbocken

Det verkade inte lätt i diset, men ett utsnitt visar att bilden är så skarp att Laetitia nästan syns bättre än den 21/9. Det är uppenbart att den har rört sig sedan dess, även om det går sakta.

Småplanet nummer 15 Eunomia rör sig ännu saktare, när den retrograda rörelsen efter oppositionen är på väg åter bli direkt (28/9). På detaljbilderna syns rörelsen i alla fall även här tydligt.

Spåren från de geostationära satelliterna är ganska svaga, men på en summa av två bilder kan man åtminstone urskilja fyra par 20s-spår

Som avslutning på en kort kväll tog jag en bild av Norra Kronan för att kunna konstatera att R CrB fortfarande lyser starkt, trots rykten om motsatsen.

 

21 september 2019

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett ”hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.

 

 

 

18 september 2019

Neptunus i mjölken

Jag gjorde ett nytt försök med kameran, och fick inse att månen plus dis fortfarande gjorde himlen mjölkvit. Nu såg jag i alla fall de ljusa stjärnorna i Pegasus och kunde sikta lite mer infomerat. Med Neptunus nära phi, som i sin tur finns rakt ovanför den karakteristiska trippeln psi i Vattumannen hittade jag dit ganska snabbt, men fick inse att det (på grund av den ljusa bakgrunden) inte kunde bli så mycket annat än en kortexponering på 10s. Som jag märkte förra året ligger planeten nära bandet av geostationära satelliter, och man ser här också ett tydligt spår av en av dem.

Med bara 10 sekunders exponering är spåret kort, men på en summa av tre bilder ser man rörelsen. Dvs egentligen är det ju satelliten som ligger stilla och kameran och stjärnfältet som rör sig…

Jag är ofta frustrerad över mitt astronomiprogram ”the Sky”, men när det gäller att identifiera de geostationära satelliterna fungerar det väldigt smidigt. Det är alltså den relativt moderna (2017) Hellas SAT3 som syns tydligast, medan man mycket svagt till vänster också kan ana den ryska Express-AM7. När månen tillåter längre exponeringar ska jag följa flera.

Trots att jag alltså bara tog 10s-exponeringar är det slående hur pass svaga stjärnor som ändå är synliga på bilderna. Asteroiden nr 16 Psyche finns just nu nära stjärnan ypsilon i Stenbocken, och även om den är nästan tio gånger ljussvagare än Neptunus kan man se den svagt på denna bild med (de optiska) dubbelstjärnorna alfa och beta.

Nu dröjer det inte så länge innan månen slutar störa, så jag återkommer även till Psyche.

 

 

 

16 september 2019

Ingen Neptunus

Det hade varit hyggligt klart på dagen, så jag tog kameran och gick ut för att kolla, men inte ens Saturnus syntes bland bulliga moln i sydväst. Den tittade dock fram då och då, och kvällens enda behållning blev dessa bilder av området kring den nu välbekanta ”Teskeden” i Skytten

Saturnus vänder precis i sin rörelse och börjar nu åter röra sig åt vänster. Det går dock sakta, och den passerar inte HIP 93423 förrän om en månad.

 

Kvällens huvuduppgift var att sikta mot phi Aqr, eftersom Neptunus ännu finns nära intill (efter närpassage 6/9), men i den månupplysta mjölken såg jag ingenting. Jag tog några bilder, men hamnade alldeles för högt upp mot Pegasus. Det närmaste jag kom var den s.k. ”Lilla cirkeln” i Fiskarna som syns här nere t.h., fortfarande tio grader från Neptunus.