20 september 2022

Forts Jupiter

Kvällen blev klar och kall, och jag försökte igen filma med ASI-kameran genom SW200-tuben. Seeingen var lika dålig som sist, men jag hade lärt mig att FireCapture kan dämpa den värsta rörelsen så att det gick lite lättare att fokusera.

Jag började utan Barlow, och hittar turligt nog ett fokus precis utanför ändläget. (Med en annan koppling som jag trodde kunde fungera hamnar kameran så långt in att den inte går att fokusera ens i yttersta fokuseringsläget). De överexponerade månarna syns bra, men om man tittar noga ser man att de är små spektra, med blått uppåt och rött nedåt på grund av jordatmosfärens dispersion.

Med lite kortare exponering fick jag också en förvånansvärt bra bild av skiva plus månar. Av en slump har jag Röda fläcken i bild för tredje gången, 3/9, 15/9 och 20/9! (Fläckens omloppstid är ca 9h 56m vilket betyder att den efter 12 dygn ligger nästan precis vid samma longitud på Jupiter, efter 5 dygn ca 30 grader längre fram i sin rotation).

Med Barlow testade jag olika synfält och exponeringstider, och insåg framför allt att man måste undvika överexponering. Det histogram man får för ljusfördelningen i bilden får inte gå upp över 50%, vilket det gjorde för nästan alla filmerna. Då får man med månarna, men får inga detaljer alls på planetskivan

De två filmer där exponeringen var lite kortare visar detaljer, men egentligen inte mer än jag redan fick här ovan utan Barlow vilket känns märkligt.

Utom seeingen tror jag att även optiken är dåligt injusterad, annars tycker jag att det borde bli bättre när jag har tusentals bilder och exponeringstider kring 1/200 sekund?

Redan före klockan 23 hade också Saturnus kommit fram bakom träden, och med lite akrobatik fick jag planeten i kamerafältet. (Sökare och okular hamnr lågt och felriktat när man är lat och inte ”lägger om” tuben för Saturnus som passerat meridianen) . Precis då dog datorn, vars batteri tydligen inte alls gillade höstkylan. Hade jag haft nätkabeln till hands hade jag kunnat köra den en stund från kikarbatteriet, men nu fick det vara för kvällen.

Tillägg 22/9: Med min (för sällan använda!) laserkollimator märker jag hur pass grovt fel speglarna är justerade, och övertygas alltmer att detta är huvudproblemet. Jag får läsa på och  försöka göra det bättre innan nästa filmsession!

15 september 2022

Ny kamera, nya problem

När jag inte fick igång min gamla (Inova PLB C2) filmkamera bestämde jag mig ju för att skaffa en ny. Det blev en ZWO ASI485 MC, med många små pixlar, och trots halvdant väder måste jag ju testa den. Jupiter strålade lagom över trädtopparna, men det blev en kväll med nya förhinder…

Min utlokaliserade observationsplats är oländig och för dagen mycket hal av vått gräs, så där fick jag först halka omkring för att montera upp teleskopet och plocka fram övriga grejor. Sen märkte jag att att min laptop var helt urladdad, så att jag fick köra den också från det batteri som matar teleskopdrivningen, vilket faktiskt fungerade. Att hitta Jupiter i teleskopet gick också bra, men bara med okularhållaren helt inskruvad kunde jag hitta ett rimligt fokus. (Det ska gå att fixa med den ring jag häromsistens inte behövde…). Problemet var att bilden var svartvit. Jag har förut bara använt FireCapture för min monokamera, och tänkte väl att den efter att ha identifierat kameran korrekt borde förstått att det var färg som gällde. För överexponerade bilder av månarna betyder ju färgen inte så mycket, men när jag sen filmade med Barlow började jag leta efter någon missad inställning. Så småningom hittade jag den också, och inser nu efteråt att programmet helt korrekt spelat in i färg hela tiden, och att det bara var på datorskärmen det blev svartvitt…

Utan Barlow måste jag ändå ha kommit nästan till ett bra fokus, för bilderna är helt användbara. Först  överexponerat för att få fram månarna

och sedan mer lagom för planetskivan. Röda fläcken anas nästan på centralmeridianen.

Med 2,5x Barlow är sen resultaten otrevligt dåliga. Jag märkte ju att seeingen var usel, men filmning och bildbehandling brukar kunna plocka fram detaljer ändå.  Luften var mättad med fukt, vilket ibland är ett bra tecken, men i detta fall verkade det mer sudda ut alla detaljer. Kameran har ett avlångt 3840×2160 synfält, och om jag hade varit mer omsorgsfull hade alla fyra månarna fått plats även nu. Callisto ligger precis i vänsterkanten, synlig på de flesta delbilderna

Men detaljerna på skivan verkar sen nästan helt utsuddade, och den ökade brännvidden snarare till nackdel?

Jag ska försöka få till något bättre, men det känns inte lovande

 

6 september 2022

Asteroider

Redan denna kväll lyste månen starkt, men lyckligtvis så lågt att jag lätt kunde dölja den bakom träd medan jag tog nya bilder mot gårdagens fält, nu med laddat iOptronbatteri.

En kortexponering (1s) av Jupiter visar 3 månar, medan Ganymedes är osynlig nära skivan

En 30s-bild verkar på grund av månsken plus dis väldigt överexponerad, medan man här på 15s faktiskt får med ganska svaga stjärnor, t.o.m. (marginellt) asteroiden nr 48 Doris.

Inspirerad av gårdagen tog jag sedan flera 10s-exponeringar, och för att få en tydligare Doris krävdes en DSS-summa med totalt 60s exponering. Den är inte vacker, men ger en tydlig jämförelsebild för ytterligare en asteroid på min lista

Den asteroid som jag helst ville ha bilder av (för att den har lågt nummer) var nr 24 Themis, som bara nästan syntes på gårdagens summabilder. Den behöver egentligen observeras med ett större objektiv/teleskop, men eftersom dagens summa av sex 10s-bildervisar den lite tydligare har jag ändå gjort  en preliminär jämförelsebild.

Nr 3 Juno är ju i sammanhanget mycket ljusstark, och här kan man göra jämförelsebilden från två kortexponeringar (för att slippa fula artefakter i DSS-summorna).

Asteroiden nr 5 Astraea har lågt nummer men blir sällan ljusstark. Här fick jag igen använda DSS-bilder för att den ska synas tydligt vid magnitud 11,1.

Dessa asteroidbilder var kvällens mål, som nu alltså är uppfyllt.

 

5 september 2022

Fler teknikproblem

Medan månen ännu inte tagit över natthimlen tänkte jag ta några asteroidbilder med den enkla standardutrustningen, kamera med 85mm objektiv på iOptronstativet. Första 30s-bilden mot Jupiter visade dock att något var fel: ingen drivning och långa stjärnspår.

Det visade sig att jag efter Öland tydligen inte stängt av ordentligt, så att iOptron-batteriet nu var helt urladdat. Så jag fick snabbt ta fram en plan B, att ta många kortare exponeringar som jag sen kan kombinera med DSS eller något annat program. Jag chansade på att 6s skulle vara kort nog att nästan se stjärnlikt ut, och bara knäppte på. Först tänkte jag inte på att jag också kunde ändra ISO-värdet utan lät det vara kvar på 1600.

Med Jupiter i fältet ser den enskilda bilderna ganska trevliga ut, med Ganymedes urskiljbar till vänster om planeten. Stjärnorna är korta spår, men inte så det stör

DeepSkyStacker accepterar också denna orundhet och producerade från 8 bilder en ganska ful, men ändå mycket användbar summabild där småplaneten nr 48 Doris kan anas, trots en magnitud så svag som 11,8. Jag hoppas snart kunna ta en bättre bild av den för att se rörelsen.

Sen flyttade jag ett steg åt höger, där också Neptunus rör sig bland Fiskarnas många oansenliga stjärnor. Den syns tydligt redan med 6 sekunders exponering

men summan av 7 bilder visar förstås många fler svaga stjärnor. Det är Jupiter som skymtar i vänsterkanten.

Sen insåg jag att jag också kunde öka till ISO3200, för att nå ännu lite svagare stjärnor. Skillnaden är inte stor, men jag tycker jag borde ha kunnat se den svaga asteroiden nr 24 Themis, utredning pågår…

Ännu ett steg åt höger på himlen hamnar man vid den karakteristiska trippeln psi Aqr. På bilden finns också (utom den nästan osynliga Themis) asteroiderna nr 3 Juno och nr 5 Astraea.

Jämförelsebilder för asteroiderna kommer förhoppningsvis snart.

 

3 september 2022

Svartvit Jupiter

Kvällen var klar och fin, och jag tänkte vara ambitiös och prova att filma Jupiter både i färg och svartvitt. Monokameran fungerar bra kopplad till en laptop med programmet FireCapture, och jag  började med att ta några serier med olika exponering och bildutsnitt, utan större systematik. Seeingen var dålig, och den manuella fokuseringen som vanligt besvärlig. (Inte bara för att  det är svårt att bedöma, utan mest rent praktiskt svårt att hålla datorn nära ögat med ena handen medan man med den andra försiktigt skruvar på fokusratten och därvid oundvikligen skakar teleskoptuben…) Se vidare nedan om resultaten.

Men naturligtvis ville jag i första hand filma i färg, och den gamla Inova-kameran (från 2011) brukar vara pålitlig. Opraktiskt nog fungerar den bara med programmet PLC capture som inte finns för windows 10, och därför inte kan installeras på min nyare laptop. Dock kan jag fortfarande köra en gammal Win7 laptop (där problemet är ett nästan odugligt batteri), och även den kunde nu kopplas till samma batteri som sköter teleskopdrivningen. Så jag tyckte att allt borde fungera, bara att det inte gjorde det. Med Jupiter bevisligen i fältet reagerade kameran inte alls, och till sist inte heller när jag lyste försiktigt med pannlampan direkt mot kameran. Jag tror inte problemet ligger i datorn, utan antingen är kameran slut, eller möjligen bara sladden mellan kamera och dator. Den kabeln har jag för mig att jag bytte när den blivit avnött, och den ser okej ut. Jag ska försöka testa igen, men denna kväll var det iaf kört. (Tillägg 10/9: Jag har testat med en ytterligare kabel, liksom med en ännu äldre kamera, och nu tror jag datorns USB-portar är problemet. Det känns inte fel att byta upp sig till en kamera som fungerar med en nyare dator, beställd men inte levererad…)

När jag går tillbaka till mono-observationerna är det som vanligt svårt att välja vettiga inställningar i AutoStakkert, och dessa första bilder är troligen inte optimala. Jag nöjer mig dock så länge, och konstaterar bara att man trots allt ser något. Först observerade jag i primärfokus, med exponering som visade månarna kring en helt överexponerad Jupiter.

Callisto (J4) ser lustigt avvikande ut, eftersom den ligger längst från Jupiter och vi inte tittar precis i ekvatorsplanet. Med kortare exponering kan man se de mörka banden på Jupiterskivan, men utan detaljer

Med Barlow (f=2500 mm) blev det egenligen inte mycket bättre, men på någon bild tycker jag mig ana Röda Fläcken (RS), som med det rödfilter jag använder ser ljus ut i en mörkare omgivning

Ytterligare reduktionsförsök gav inte bättre bilder

och jag satsar framåt på bilder med en ny färgkamera.

 

 

 

1 september 2022

Jupiterpremiär

För att kunna filma Jupiter och Saturnus nu framåt hösten har jag en kikarplats ett stycke ovanför huset, där träden inte skymmer så mycket som från trädgården. Även därifrån är Saturnus ännu bara synlig efter 00.30 eller så, medan Jupiter går över de flesta trädtopparna. Kikarstativet har stått där länge, och jag gjorde nu slag i saken och monterade dit den stora SW200-tuben. Jag har också skaffat ett nytt batteri för teleskopdrivningen (så att jag inte behöver dra en lång sladd) och så långt fungerade det bra. Jag tänkte inte filma, utan bara ta några direktbilder med kameran i primärfokus. Det var dock så länge sen sist jag tog sådana bilder att jag inte riktigt hade koll på tekniken. Jag letade länge efter den ring som jag trodde behövde skruvas dit, hittade den, och förstod sen att den egentligen inte behövdes…

I alla fall, med bara 1000 mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, och en kortexponerad (1/250 s) bild visar bara en antydan till två mörkare band över skivan. Eftersom planeten klockan 22.50 ännu kommit bara 17 grader över horisonten ser man också tydligt effekten av atmosfärens dispersion, att övre randen är blå och den undre röd. Jordatmosfären fungerar som ett prisma som bryter blått ljus mer än rött, och därför ger en blå Jupiterbild lite ovanför den röda.

Med 1/15s exponeringstid blir skivan helt överexponerad, men man ser i stället månarna. Europa(J2) är skymd bakom skivan, men vi ser här den ljusstarkaste (J3, Ganymedes) och den tydligt orangefärgade (J1, Io) till höger, medan den ljussvagaste (J4, Callisto) bara anas till vänster om skivan.

Även vid 1/2 s ger fotot ett lite orealistiskt intryck av mycket olika ljusstyrka för månarna. Ögat är mycket okänsligare för skillnaderna, och kan se detaljerna på Jupiterskivan samtidigt som fyra ungefär lika ljusa månar.

Med fortsatt ökning av exponeringstiden blir Jupiter en mer och mer överexponerad blaffa där Io snart försvinner. Med 8s exponering börjar de svaga stjärnorna i bakgrunden synas

och med 15s och ISO 1600 i stället för 400 har även Ganymedes försvunnit. Jupitersken är nästan lika besvärligt som månsken om man vill se svaga stjärnor…(Jupiter ligger nära vårdagjämningspunkten på himlen, vilket ger ovanligt låga HIP och TYC-nummer).

Sen försökte jag peka mot något annat, men eftersom observationsplatsen är så oländig och sökare och kamera lätt hamnar i onåbara lägen fick jag snabbt ge mig. Jag missade på Albireo och lyckades sen inte ens få in alfa i Stenbockens hela rad av fyra stjärnor (3, alf1,alf2,nu). Denna slående asterism från alla vidvinkelbilder är alltså ganska stor, och det är helt logiskt att de fyra ljusa stjärnorna saknar fysiskt samband och ligger på helt olika avstånd från oss.

Det kändes i alla fall bra att ha provat med teleskop igen efter en lång period med bara kamerabilder.