10 januari 2020

Förmörkelse bakom moln

Man ska aldrig säga att läget är hopplöst förrän det verkligen är kört… Molnen verkade kompakta, men när jag tittade ut 20.10 kring maximum för kvällens penumbrala månförmörkelse såg jag att månen faktiskt ibland tittade fram genom tunnare moln. Så jag skyndade mig ut med kamera plus 200mm teleobjektiv, slarvade med fokuseringen, men fick ett antal bilder. Det var inga helklara molnluckor, dvs det är svårt att för varje enskild bild säga säkert att inte molnen också påverkade. Alla utom de två första är tagna med samma exponering, dvs molnens genomskinlighet varierar kraftigt. Bilderna sammantaget visar i alla fall systematiskt samma försvagning av området nere till höger, just där förmörkelsen borde synas.

Ännu vid 21-tiden var det samma tjocka moln, men två bilder där saknar den tydliga skuggningen

Omkring 22.18 var det helklart, och en överexponerad (trots 20 gånger mindre exponering!) bild visar en normal fullmåne.

Intressant tillägg:

Redan i antiken fann man att sol- och månförmörkelser tenderade att upprepa sig efter 18 år och 10 eller 11 dygn (beroende på skottåren) och 8 timmar, den s.k Saros-cykeln. De 8 timmarna gör att förmörkelserna förskjuts 8 tidszoner västerut från en Saros till nästa, men efter tre cykler (54 år och ca 1 månad) är tiden på dagen ungefär densamma, och man kan känna igen särskilt månförmörkelserna. Jag har nu varit amatörastronom längre än dessa 54 år, och det slumpade sig faktiskt så att jag observerade den penumbrala månförmörkelsen även för tre cykler sedan, den 8 december 1965! Jag har kvar skanningar av ett par primitiva diabilder tagna med 57mm brännvidd, och med lite god vilja kan man faktiskt ana samma skuggning nere till höger på den högra bilden (nära maximal förmörkelse) jämfört med den vänstra tagen 1 1/2 timme tidigare.

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…