12 januari 2025

För kallt för experiment

När det väl blev klart var det dels rejält kallt (-7 och fallande), dels starkt månsken. Man glömmer mellan gångerna hur upplyst himlen kan bli, särskilt med snö på marken, och det var ingen chans att se annat än de ljusaste stjärnorna. Jag hade t.ex. tänkt ta en bild av Mira, men kunde inte se ens  alfa Ceti och alfa Piscium för att hitta rätt. Men fyra planeter pockade på uppmärksamhet, särskilt då Venus på väg mot Saturnus. En kortexponering (6s) visar kontrasten i ljusstyrka

medan ett utsnitt från en 20s-bild visar hur Saturnus snabbt rört sig bort från 83 Aqr där den syntes vid ockultationen den 4/1. Titan skymtar nära till höger om planeten.

Mars står så nära månen att även här en 6s-bild är nog. Den är nu nära sin opposition (15/1), men  nära aphelium, och når bara ungefär Sirius ljusstyrka.  Jämfört med Pollux lyser den förstås ändå påtagligt starkt.

Jupiter fortsätter ännu lite till fram mot Aldebaran, även här på en kortexponering i månskenet

En ännu kortare exponering visar tre månar och multipelstjärnan tau Tauri, där den ljusa komponenten består av tre stjärnor. Ett tätt par med 3 dygns period rör sig i en 58-årsbana med en ytterligare stjärna, och alla i sin tur hänger ihop med den svagare stjärna som syns på bilden. Omloppstiden i denna största bana måste vara minst några hundratusen år.

Sen höll jag länge och fruktlöst på att försöka koppla en 2x extender till Megrez-teleskopet. Jag har sällan använt den eftersom man måste tejpa över kontakter i kameran när den inte kopplas till ett kameraobjektiv. Nu hade jag skaffat simpla mellanringar som skulle ersätta tejpen, och i princip fungerar det, men fysiskt inte…Om jag kör rakt ut från okularhållaren blir det en lång och ostabil serie: förlängningsrör/kamerahållare/mellanringar/extender/kamera, och jag lyckades i kylan inte skruva fast allt och sen hitta ens månen. Och om jag kör med vinkelprisma (som blir mycket stabilare) visade det sig att det precis inte gick att komma tillräckligt långt in för att fokusera. Till sist gav jag bara frustrerad upp och tog några kortexponeringar med den vanliga coma-korrektorn på Megrez-teleskopet (eftersom jag inte satt igång drivningen på monteringen).

Brännvidden är alldeles för liten för att ge några detaljer på månen

men man kan känna igen några större kratrar i sydväst

Med 1 sekunds exponering (maximum utan drivning) är Mars bara en överexponerad ljuspunkt vid svagare stjärnor.

liksom Jupiterbilden bara är en förstoring av 85mm-bilden härovan, med månarna lite tydigare

Med både Mars och Jupiter så bra i läge skulle jag förstås ha filmat genom SW200, men varken datorn eller jag trivs i kyla. Det långa trixandet med extendern gav mest kalla fingrar, men förhoppningsvis några insikter för framtiden.

 

 

4 januari 2025

Saturnusockultation bakom molnen

Jag har ju flera dagar kollat väderutsikterna för denna ockultation, särskilt som jag under 60 år som amatörastronom inte en enda gåmg sett Saturnus ockulteras. Dagen var mestadels klar, men utsikterna talade om mer moln och snöbyar mot kvällen. Det var precis som det så småningom blev, en timme tidigare hade ockultationen varit perfekt observerbar, med korta avbrott. Nu blev det tjocka moln  med korta luckor..

Vid 17-tiden var himlen åt sydväst klar och både Venus och måne+Saturnus syntes fint. Jag släpade nästan bokstavligt ett tungt stativ bort längs vägen till en plats med rimlig sikt både nu och framåt ockultationstiden, och monterade dit Megrez-teleskopet. Någon drivning skulle inte behövas för så ljusa objekt, utan jag tänkte ta stillbilder och möjligen titta visuellt på själva försvinnandet. Nu tätnade dock molnen hela tiden, och jag insåg att det fick bli vakthållning och utkik efter luckor. På en första överexponerad bild (17.34) syns även några stjärnor, men i fortsättningen är det bara Saturnus och månen som gäller.

Brännvidden 360mm är för liten för att Saturnus ska synas som annat än en punkt, och i allmänhet som här förstorad genom överexponering. För att få detaljer på månskäran måste man korta exponeringstiden så att Saturnus blir för svag

och idealet är kanske kompromissen med jordskenet nätt och jämnt anat. Bilden tagen 17.36, fortfarande med nästan en timme kvar till ockultationen

Sen visade det sig att jag inte kunde välja exponering, utan det blev molnens tjocklek som avgjorde. Här en bild från 17.43

Sen försökte jag en stund titta visuellt, men molnen var för frustrerande. Jag kunde se att det var Saturnus, men inte mycket mer, för ringen är väldigt kantställd. Så jag gick tillbaka till kameran igen, via en fokusrunda på Jupiter, som dock också försvann i molnen. Det lustiga var ju att jag i olika omgångar men aldrig samtidigt kunde se fyra ljusstarka planeter, utom Saturnus och Venus också Jupiter och Mars.

Månen närmar sig, bilder från 18.23

och 18.24

Sista bilden är från 18.28, när det redan börjat snöa

Ockultationen skulle sen från Värnamo börja ungefär 18.33, så hade molnen väntat en timme kunde det ha gått vägen… Jag är glad att jag väntade ut molnluckorna, för mesta tiden såg det helmulet ut.

3 januari 2025

Kort sejour igen

Det är ont om klara nätter. Detta var den första efter 20/12, så jag ville åtminstone försöka få några andrabilder av asteroiderna från då. Jag hade den vanliga miniutrustningen (EOS med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen), och höll mig längs vägen nära huset. Men det var kallt och snö, och så småningom stora problem att få köldstela fingrar att hitta rätt knappar och vred.

Jupiter fungerar förstås som lättfunnet fokusobjekt, men gör sig bättre i verkligheten än på en överexponerad bild. Kontrasten mot Aldebaran är i alla fall slående.

På en kortexponering syns tre månar (och stjärnan tau Tauri som får sin skenbart tau(!)tologiska beteckning tau Tau…)

På väg att gå ner fanns Mira, fortfarande med asteroiden 511 Davida i samma synfält. Utsnittet från en 30s enkelbild visar att Mira fortsätter att ljusna, medan Davida bara anas.

Även en 2-minuters summabild är lite för oexponerad, men jag får godkänna jämförelsebilden

Det var lättare med nr 13 Egeria, högt uppe i Perseus, där jag tog tog sex 30s-exponeringar. På mosaikbilden kan man urskilja den s.k. Kalifornien-nebulosan ovanför xi Persei, där också Egeria rör sig.

På jämförelsebilden är det ingen tvekan, Egeria är så ljusstark att den lätt kan identifieras även i ett vintergatsfält.

Sen slarvade jag grovt och märkte inte hur monteringen glappade när jag tog bilder mot nr 116 Sirona. Fyra bilder är bara långa stjärnspår och också den femte för dålig för att urskilja asteroiden. Nr 120 Lachesis var för svag på bildena den 20/12, så jag försökte inte ens ta bilder nu. Så det blev ytterligare en jämförelsebild bara för nr 14 Irene, även den i ett opraktiskt tätt vintergatsfält i Gemini. På två veckor har den rört sig så långt att det är mycket pyssel med identifieringen. (På den dåliga decemberbilden ligger Irene nästan precis på en stjärna som lurigt nog syns tydligare på januaribilden).

Mars finns fortfarande i Kräftans stjärnbild nära Praesepe, men kommer till oppositionen 15/1 att ha rört sig till Tvillingarna.

Här skyndade jag mig in med stelfrusna fingrar, tappande pannlampan i snön, återfunnen i dagsljus…