Nebulosor och annat
Jag hade haft min stora montering stående “uppe på backen” sedan förra observationerna 16/8, och när det blev en klar kväll tänkte jag nu satsa på bilder även genom SW200. Grundfelet var att jag trodde att polinställningen var tillräckligt bra för rimligt korta exponeringar, men inte ens försökte kontrollera genom polsökaren. Jag hade tillräckliga problem med GoTo-systemet, som aldrig vill fungera. När jag till sist fick det att hitta M8 var jag så nöjd att jag “glömde” den eventuellt dåliga polinställningen och direkt frestades att exponera längre än de 30 sekunder jag borde hållit mig till. Som flera gånger förut råkar jag ut för att DSS vägrar anse att avlånga stjärnor är stjärnor, så många 45-sekunders exponeringar går inte att addera. Jag vet ju att “fina bilder” inte är min grej, men det är snopet när misslyckande beror på uppenbart slarv. Men jag väljer att se till det positiva. Kvällens bilder av fyra sydliga nebulosor är nästan de enda jag tagit, och i det ljuset är de spännande och intressanta.
Jag hade förstås börjat med Saturnus som här på en 10s-exponering syns i samma synfält som den ljusa stjärnan xi Oph.
Uppförstoringen kring planeten visar fyra ljusstarka månar
Sedan gällde det de sydliga objekten i vintergatan. Först M8, Lagunnebulosan, där jag faktiskt kunde använda de flesta av mina exponeringar. Deklinationen är -24 grader, så det är ett objekt som man normalt inte ger sig på från svensk horisont. Men på denna 3-minuters summabild, tagen bara drygt 5 grader över horisonten, ser man det stora gasmolnet med den nybildade stjärnhopen NGC 6530, och anar vilken fin syn det är från sydligare latituder.
Sedan hade jag oväntat problem att hitta Trifidnebulosan (M20) i närheten, eftersom det enda suddiga jag såg i sökaren var den lilla hopen M21 strax ovanför. Här ser man M20 nere till höger och M21 centralt i bild.
Jag hoppade i stället till “Svannebulosan” M17, där bara fyra bilder godkändes av DSS, men man ändå ser en stor röd nebulosa. Den upp- och nervända svanen (simmande mot vänster) saknar dock nästan huvud.
Ännu värre blev det med bilderna av M16, där bara två 30s-bilder går att addera. Man ser i alla fall svagt de mörkare strukturer som på Hubble-teleskopets berömda bild från 1995 kallades ‘pillars of creation’.
Först nu hittade jag M20 på riktigt, även den nu bara 5 och en halv grad över horisonten. Två och en halv minuts exponering från 4 bilder blev inte bättre än så här, men man känner i alla fall väl igen denna ikoniska nebulosa. På bättre bilder är det tydligare hur den övre ljusa stjärnan lyser upp stoftet ikring sig i en blåaktig reflektionsnebulosa i slående kontrast till den röda emissionsnebulosan nedanför.
Utom en enda användbar bild av M11 på vägen
blev det sedan två ytterligare gasobjekt, de planetariska nebulosorna M57 och M27. GoTo-systemet hade nu definitivt lagt av, men Ringnebulosan (M57) kan man inte missa mitt mellan beta och gamma i Lyran. Åter är bara två bilder användbara, men den speciella lilla ringen syns tydligt ändå.
Även för Hantelnebulosan M27 blev det bara en minuts totalexponering, men man kan ändå ana centralstjärnan i denna mycket större nebulosa. För mig är M57 och M27 de klart bästa planetariska nebulosorna, både för att de är lätta att hitta och så intressant olika visuellt.
Till sist passade jag på att ta säsongens bild av Barnards stjärna. Här syns den också på en bild från 2014, och om man tittar noga ser man att den flyttat sig en aning norrut relativt de svaga grannstjärnorna. Denna röda dvärgstjärna har rekordet när det gäller egenrörelse, över 10 bågsekunder per år, och den är också den näst närmaste efter alfa Centauri-systemet. Dvs denna oansenliga stjärna är faktiskt den (efter solen) närmaste stjärna man kan se från svensk horisont. Stjärnan 66 Oph i hörnet av bilden är synlig för blotta ögat, men bara knappt…
