Asteroider plus Perseidtest
Väderleksrapporten lovade klart, och jag cyklade iväg till ett ställe med sikt åt söder. Utrustningen var den vanliga, R10-kameran med 85mm objektiv på Ioptron-stativet. Omkring 22.50 var det ännu dels lite för ljust, dels en hel del dismoln, så medan det mörknade flyttade jag till ett annat ställe och märkte att molnen inte var så tjocka. Rent praktiskt insåg jag också denna kväll att den lite krångliga fokusinställningen bara gäller så länge kameran är påslagen. Innan har jag bara irriterat mig på att fokus ändras så snabbt, men nu vet jag att man MÅSTE fokusera om varje gång man stängt av (vilket jag spontant gör för att slippa så mycket info på skärmen).
Först gällde det igen småplaneten nr 3 Juno i Örnen. Den syns svagt redan på en 30s enkelbild, återigen med ett Starlink-spår
Ett utsnitt från en summa av tre bilder visar den förstås mycket tydligare
Sen var målet liksom häromdan asteroiden nr 409 Aspasia, som trots sitt höga nummer borde vara lätt synlig med magnitud kring 11,5. En enkelbild av området visar igen den stora stjärnhopen M11, liksom här också många satellitspår, men Aspasia är mycket svag.
På en summa av fem bilder börjar man se vintergatan med sina många mörka moln och det ovanligt ljusa området i Scutum till höger om M11.
På ett utnsitt syns nu Aspasia mycket bättre, liksom en annan öppen stjärnhop med Messier-nummer, M26. Bilden råkar också visa prototypen för en viss sorts pulserande variabla stjärnor, delta Scuti.
Molnen i söder hade nu försvunnit så att ’Teskeden’ i Skytten blev väl synlig. En summa av fyra 30s-bilder visar en stor öppen stjärnhop (M25), den stora klothopen M22, och alltså också den ljusa småplaneten nr 8 Flora.
I början av kvällen hade jag haft oförklarligt svårt att få in Norra Kronan, men det kunde jag nu lätt åtgärda. Det är samma vy gång efter gång, R CrB kring magnitud 6 och T CrB kring magnitud 10…
Lågt i sydost fanns en ytterligare asteroid med högt nummer, nr 354 Eleonora. Den ligger precis vid en mycket karakteristisk asterism i Stenbocken, och syns tydligt på ett utsnitt från en 90s summabild
Från en plats med fri horisont har Saturnussäsongen nu börjat. Planeten kommer till opposition den 4 oktober och rör sig sakta åt höger relativt Fiskarnas stjärnor.
På en förstoring från en enskild 30s-bild ser man dels att stjärnorna blir små spår, dvs att jag slarvat med stativinställningen, men dels att den stora månen Titan som oftast syns tydligt.
Som ytterligare bonus finns också småplaneten nr 192 Nausikaa i fältet, så ljus som magnitud 10. Sen hade jag som vanligt svårt att sikta uppåt mot Svanen, så det blev inte mer med denna utrustning.
MEN långt innan jag cyklade hemifrån hade jag försökt få igång en långserie med fiskögeobjektivet på Canon 450-kameran, som jag i flera år gjort under augustis Perseidmaximum. Jag trodde att jag kopplat in ett värmeband för att slippa imma, men det visade sig på morgonen att kontakten var helt böjd, så imman kom fort. Jag hade också glömt det motljusskydd som hör till, så alla bilder har lite spritt rödljus från nätaggregatet. Intervalometern är hopplöst svår att ställa in, så jag var nöjd när jag fick till minutlånga exponeringar med 65 sekunders luck, vilket vid starten klockan 22.36 var alldeles för långt
Redan 22.47 var det mörkare, och här syns ett första satellitspår
Det säkraste sättet att säga satellit eller flygplan (i ställert för Perseid) är ju om spåret fortsätter över två bilder som här 2304 och 2305
Klockan 23.21 passerade en ’tumlande’ satellit som blinkar till med oregelbundna mellanrum. Jag har inte kunnat identifiera den via heavens-above, men blinkningarna bör visuellt ha varit iögonenfallande kraftiga.
Klockan 23.32 har objektivet tydligt börjat imma igen
och 11 minuter senare är det bara de ljusast stjärnorna som syns
På en bild från 00.04 syns dock ett kort ljussken, men det är svårt att avgöra från vad. Det korta spåret verkar i alla fall ha fel riktning för en Perseidmeteor.
Jag ska försöka igen med värmebandet, så kanske det kan bli någon Perseid i år också.