Äntligen klart
Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.
Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.
Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig
En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.
En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild
Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…
Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux
En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.
En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)
På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd
På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen
Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).
Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.
